MILJÖFILOSOFI VI: HAR NATUREN ETT EGENVÄRDE?

NATURENS DESTRUKTIVA KRAFTER

Människan har under alla tider utnyttjat naturen för att tillfredställa sina många behov. I det avseendet skiljer hon sig i princip inte från andra djur. Människan har därvid ofta skadat naturen och ibland utrotat djur och kanske också växter. Men inte heller i det avseendet är hon unik. Också en del djur kan skada miljön och utrota andra djur. Den bruna råttan har t.ex. nästan helt trängt ut den svarta råttan. Men under de senaste 200 åren har människan skadat och utrotat mera än något annat djur. I dag utpekas vetenskapen och teknologin ofta som den viktigaste orsaken till detta. Men, som jag betonade i kapitel IV (blogg 28.2) började miljöförstörelsen långt innan vetenskapen uppstod på 1600-talet, och innan teknologin började utvecklas i början av 1800-talet. Jag betonade att den skadligaste uppfinningen för naturen är yxan, och yxor av järn fanns redan för ca 3000 år sedan. Den viktigaste orsaken till att vi utövar en enorm press på naturen är helt enkelt att vi är så oerhört många.
Vi skall dock inte glömma att när det gäller miljöförstörelse och utrotning så är människan trots allt en amatör jämfört med naturen själv. De destruktiva krafter naturen kan mobilisera får t.o.m. atombomber att framstå som leksaker. Hundratals atombomber sprängdes under 1940- och 1950-talet på jordytan. Av dessa sprängningar ser man inte mycket spår i dag. Jordbävningar kan döda hundratusentals människor men påverkar miljön ganska litet. Stora vulkanutbrott är betydligt värre. Hetta, miljoner ton med vulkanisk aska och lavafloder kan döda allt levande inom stora områden. Dessutom kan de påverka det globala klimatet genom att sprida ut aska i atmosfären som minskar solstrålningen och gör vädret kallare. Enorma vulkanutbrott är en möjlig förklaring till att nästan allt liv på jorden utplånades för ca 250 miljoner år sedan.
Ännu värre kan det gå om en stor asteroid eller komet kolliderar med jorden. Enligt en populär teori var det just en sådan händelse som tog död på, jordens herrar dinosaurierna för omkring 60 miljoner år sedan. Till all lycka finns det gott om rum i rymden och risken att jorden skall träffas är så liten att vi inte behöver bry oss om den. Det är för övrigt inte mycket vi kan göra för att hindra en sådan katastrof.
Värre är det med istiderna. Grönland ger oss i dag en konkret bild av hur hela norra halvklotet (och södra med förstås) kommer att se ut när nästa istid kommer. Allt liv, möjligen med undantag av några primitiva organismer såsom bakterier, utrotas eller drivs bort när den eviga vintern börjar breda ut sig. Senaste istid varade oerhört länge, ca 120 000 år och upphörde för ca 10 000 år sedan. Forskarna tror att det kan komma nya istider, men de kan endast spekulera om när nästa börjar. I dag oroar forskarna sig för motsatsen, dvs för att jorden skall bli varmare p.g.a. människans utsläpp av s.k. växthusgaser.
Man kan undra om inte uppvärmningen kan stoppa eller åtminstone i hög grad fördröja nästa istid. Kan det inte vara så att vi genom växthusgaserna räddar naturen i stället för att, som forskarna varnar för, förstöra den? I en intervju i Nature 13.11 2008 svarar klimatologen Thomas Crowley: ”It is possible.” Han menar att mängden koldioxid i atmosfären redan är mer än tillräcklig för att hindra att jorden täcks av ett tjockt islager. Men han avslutar med orden: ”Some might argue that we should continue to pollute to prevent an ice age , but this is not a valid argument.”(s. xiii) Han förklarar inte närmare varför det inte är ett korrekt argument.

MÄNNISKANS NATURLIGA RÄTTIGHETER

Naturen har förstås ingen moral. Den älskar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ, för att travestera Runeberg. Människan är det enda djur som har föreställningar om rätt och orätt, om gott och ont. Under medeltiden och renässansen baserades dessa föreställningar på den kristna kyrkan och framför allt på Bibeln. Människan var, kort sagt, skapad av Gud och satt att härska över naturen och att använda den för sina behov. Men under 1600-talet började kyrkans ställning försvagas medan filosofins betydelse ökade. (På den tiden existerade ännu inte benämningen vetenskap. Ordet filosofi avsåg inte bara det vi i dag kallar filosofi utan all rationell verksamhet. Man talade t.o.m. om experimentell filosofi. Vi kallar det experimentell naturvetenskap.) Filosoferna förkastade ingalunda kyrkans lära, men de tänkte i nya banor. De gav förnuftet och erfarenheten en allt större roll i tänkandet. Men det betydde i praktiken att religionens inflytande på filosofin minskade. Galileo Galilei är en symbol för denna utveckling. Han försvarade energiskt filosofernas frihet att söka sanningen utan kyrkans kontroll och förmyndarskap. (Se min blogg om den katolska kyrkans censur 5.3 2008).
Enligt kyrkan var människans rättigheter och skyldigheter för evigt grundade i Guds vilja. Nu uppstod en konkurrerande rättsfilosofi, den s.k. naturrätten. Den främsta förespråkaren för denna var den holländska juristen Hugo Grotius (1583-1645). (Han var samtida med Galileo Galilei. Förenklat kan vi säga att Galileo grundade den moderna vetenskapen och Grotius den moderna rättsfilosofin). Naturrätten handlar inte, som man kunde tro, om naturens rättigheter utan enbart om människans rättigheter. Det är en filosofisk lära som hävdar att människan ”av naturen” har vissa rättigheter.
Hur skiljer sig denna lära från den kristna som säger att rättigheterna är grundade i Gud? Grotius, som var en god kristen, menar att de naturliga rättigheterna skulle existera även om Gud inte fanns. De är alltså i princip oberoende av Gud. Vilka är då dessa rättigheter som av naturen tillkommer varje människa? Och hur får vi reda på dem? Grotius menar att naturen visar oss att allt levande strävar efter att föröka sig och att skydda eget och avkommans liv. Detta är naturens grundläggande lag. Härav kan vi, menar han, sluta oss till att var och en har rätt att försvara sitt liv och undvika sådant som är skadligt. Vidare har var och en rätt att skaffa och behålla sådant som behövs för att leva, dvs privat egendom. Men sedan kommer en regel som är onaturlig. I naturen äter djuren varanda och rövar varandras byten, slåss om revir osv. Grotius hävdar att det är förbjudet att skada en annan människa eller att stjäla hennes egendom.
Människan har alltså rättigheter ”av naturen”, men enligt Grotius har naturen inga sådana rättigheter ”av naturen”. Tvärtom har människan rätt att efter gottfinnande utnyttja naturen för sina egna behov och önskningar. Hon har också rätt att göra naturen till sin privata egendom. Detta gör hon genom att ta ett område i bruk. Den som hindrar en annan att bruka natur, som ingen ännu tagit i besittning, bryter mot naturrätten. Naturen har enligt Grotius inte något egenvärde, inga rättigheter. Naturen har endast det nyttovärde som människan ger den.
Denna uppfattning utvecklades vidare av den mycket inflytelserike engelske filosofen John Locke (1632-1704). Locke hävdade att Gud gett naturen åt människorna att utnyttja för att skapa välstånd och rikedom. Orörd natur, ödemark, djungler osv saknar värde i sig själva. Samma sak gäller växter och djur. De får värde genom den nytta de ger oss människor. Men för att skapa välstånd och rikedom måste människan arbeta med naturen, eller snarare bearbeta naturen. Hon måste avverka skog och förädla virket, odla upp marken för att få föda för en växande befolkning, bekämpa skadedjur, bryta malmer som förädlas till järn och stål osv.
Denna syn på naturen förblev dominerande ända till början av 1900-talet. De första lagarna för att skydda naturen stiftades som vi sett i kapitel V redan på 1760-talet. Men motivet var inte att man ansåg att naturen hade ett värde i sig utan att människan inte hade någon nytta och glädje av förstörd natur. Det var alltså människans intressen man ville skydda. Kalhuggning av skogar på sluttningar förbjöds t.ex. därför att de orsakade erosion som skadade jordbruket. I Indien förbjöds kalhuggning bl.a. därför att man ansåg att den påverkade klimatet.
Men i bakgrunden fanns också den naturromantik som hade Rousseau som viktigaste förespråkare. (Kapitel III, 9.2-09) Man idealiserade ”den ädle vilden”, det naturliga livet och därigenom gav man indirekt naturen ett värde. Den blev ett ideal, men ett ideal som man inte på allvar försökte uppnå. Det enkla, naturliga livet var något man drömde om, skrev romaner om, men inte riktigt tog på allvar. Att skydda naturen för dess egen skull, för att den hade ett värde i sig helt oberoende av människan var en främmande tanke.

NATUREN FÅR ETT VÄRDE

Teknologi i ordets moderna mening började utvecklas vid sekelskiftet 1700/1800. Ångmaskinen var förstås den viktigaste av de tidiga teknologiska innovationerna, men den följdes snabbt av andra, t.ex. av den på stenkolstjära baserade kemiska industrin. Tekniska skolor grundades först i Frankrike och Tyskland och småningom i alla industriländer. Industrialiseringen medförde allt mer uppenbar skada på naturen och det är naturligt att många bekymrade sig för utvecklingen. Jag har tidigare behandlat amerikanen Thoreau. (Kapitel III). Han var dock mera naturromantiker med ambition att bli en berömd författare än en praktiskt arbetande naturvän. Det var däremot hans landsman George Perkins Marsh (1801-1882). Han var både forskare med stor teoretisk kunskap och praktiker som studerade växt- och djurlivet i USA. Mer än någon annan påverkade han debatten i USA vid mitten av 1800-talet.
Tidigare hade filosoferna menat att människan formas av naturen. Marsh menade att det snarare är tvärtom. Naturen formas av människan. Detta är en truism i dag men var en radikal tanke vid mitten av 1800-talet. Men därmed tar människan på sig ett stort ansvar. Om hon kortsiktigt hugger ner skogar, driver bort djur, odlar upp, bygger vägar och industrier så finns en risk att vi till slut står med en livlös, steril omgivning. Vi drar undan mattan för vår egen existens. I värsta fall kan vi själva bli en av de arter som dör ut, varnade han.
Marsh betonade att vi har ett ansvar för kommande generationer. Vi får inte förstöra våra barns och barnbarns möjligheter att leva ett gott liv. Därför måste vi skydda och vårda naturen. Detta var ett argument som ständigt upprepades av den gröna rörelsen under dess barndom på 1960- och 1970-talet. Och det var förstås ett mycket tungt vägande argument, kanske det tyngsta av alla. Ingen vill väl tvinga sina barn att leva i en värld av avfall och föroreningar där alla vilda djur är utrotade. Detta är budskapet i animationsfilmen Wall.E som fick stor mediauppmärksamhet senaste vinter.
Om 1700-talet var upplysningens århundrade, så var 1800-talet nyttans tidevarv. Det mesta bedömdes ur nyttosynvinkel. Vi bör komma ihåg att det var under denna tid som evolutionstänkandet slog igenom, och det är ett typiskt nyttotänkande. Sådana egenskaper som är till nytta för arten tenderar att leva vidare, onyttiga försvinner. Också Marshs naturfilosofi var präglad av detta tänkande. Han motsatte sig miljöförstörelse därför att den förr eller senare drabbade människan själv, inte därför att naturen i sig själv hade ett värde. Naturen hade ett instrumentellt värde, men inte ett egenvärde. Människan hade nytta av att inte förstöra den.
Hans landsman John Muir (1838-1914) gick ett steg längre. Som naturintresserad ung man hade han en vision av att naturen hade ett värde i sig själv. Under ett av sina strövtåg stötte han på en grupp sällsynta orkidéer. När han satte sig i gräset för att beundra de sköna blommorna fick han ingivelsen att de ingalunda fanns där för människans skull utan för sin egen skull. De hade växt upp, blomstrat, förökat sig och dött helt oberoende av människan i otaliga år. De hade en rätt att existera för sin egen skull. Han blev övertygad om att allt i naturen har ett värde i sig själv, helt oberoende av om människan har någon nytta av det eller ej.
Sålunda formulerade han för första gången en tes som radikala naturvänner senare har upprepat fram till våra dagar. Det är en av de mest omdiskuterade av de gröna teserna. Inte underligt eftersom den verkligen ställer nya och mycket hårda krav på oss människor.
Muir drev idéen att man borde grunda skyddade områden, som vi kallar nationalparker. Och vid denna tid grundades de första nationalparkerna i USA. Yellowstone National Park blev den första. Den grundades redan 1872. Den omfattar ca 9000 km² av Klippiga bergen och hyser än i dag en varierande natur med vattenfall, gejsrar och varma källor och ett rikt djurliv med grizzlybjörn, svartbjörn, prärievarg, bison, vapiti, tjockhornsfår och älg. Senare har med tiden allt fler nationalparker grundats överallt i världen. Tack vare dem har vi fortfarande kvar stora områden av om inte orörd så åtminstone ursprunglig, icke exploaterad natur. Muir lobbade för att den natursköna Yosemitedalen i Kalifornien skulle få status av nationalpark. Redan år 1890 fick det drygt 3000 km² stora området denna status. I parken finns bl.a. världens näst högsta vattenfall med en total fallhöjd på 763 meter. Den är också känd för bestånd av mammutträd. Det kan ännu nämnas att Muir, i motsats till många gröna romantiker som t.ex. Thoreau, var politiskt aktiv. Han lyckades t.o.m. få president Theodore Roosevelt (1901-1909) intresserad av att skydda viktiga naturområden.

NATUREN HAR ETT EGENVÄRDE OCH RÄTTIGHETER

Den mest inflytelserika naturfilosofen i USA är Aldo Leopold (1887-1948). Hans bok A Sand County Almanac, som kom ut postumt 1949, har påverkat den gröna rörelsen i USA mer än någon annan skrift. Att hans minne lever framgår t.ex. av att den nya chefen för National Oceanic and Atmospheric Administration, ekologen Jane Lubchenco, som nu är president Obamas rådgivare i miljöfrågor, tidigare jobbat som chef för en organisation uppkallad efter Leopold. Den heter the Leopold Leadership Program och går ut på att utbilda forskare att tänka ekologiskt. De forskare som deltar i programmet har fått lära sig hur man inom politiken argumenterar och jobbar för miljövård. Lubchenco står inför enorma utmaningar eftersom Bush-administrationen i hög grad negligerade miljöfrågorna.
Leopold började sin bana som skogsförvaltare i statens tjänst. Han utgick då från förvaltarideologin som går ut på att naturen är till för människan, och att det gäller att få största möjliga nytta av den. Han jobbade bl.a. med att utrota vargar och pumor, som ansågs vara skadliga eftersom de levde på jaktbart villebråd som hjortar, rådjur och ibland tama djur och boskap. Inom skogsbruket högg man bort träd som inte hade något ekonomiskt värde.
Denna ideologi dominerade förstås också i Europa. I Finland var den rådande in på 1970-talet. Ett personligt minne får illustrera hur man jobbade i praktiken. När jag avtjänade min värnplikt 1964 fick kanonjärerna i mitt batteri en dag i uppdrag att arbeta för en skogsägare. Vi fick en yxa i handen och instruktion att hugga ned alla lövträd, främst björk, i ungskog. Jag har alltid tyckt att björken är ett vackert träd och lät en och annan ung och vacker björk leva. Men det dög inte alls. Jag fick uttryckliga order att ta livet av alla björkar. Det som man eftersträvade var en skog bestående av enbart välväxta barrträd, en s.k. monokultur. En sådan skog är självklart onaturlig och fattig på växter och djur. Dessutom är den känsligare för olika skador.
Människan har alltid, och inte utan fog, fruktat vagen. En vargflock kan skrämma vem som helst och den kan ta död på också stora djur som hjortar och älgar, för att inte tala om får, kalvar och ibland t.o.m. människobarn. Vargen ansågs allmänt som farlig, som ett skadedjur som borde fördrivas och helst utrotas. Också nu spelade teknologin en cental roll. De nya gevär som dels var lätta att bära med sig och dels gjorde det möjligt att skjuta många skott i snabb följd gjorde vargjakten långt effektivare än tidigare. Enligt en uppgift sköts år 1907 i USA 2000 vargar och 23 000 coyoter. Ända fram till mitten 1960-talet fick man i USA skottpengar på dödade vargar. Vid mitten av 1960-talet var vargen (Canis lupus) praktiskt taget utrotad i USA. Också i Finland höll vargen på att utrotas. I Kanadas väldiga skogar och i Alaska fanns det dock gott om varg. På motsvarande sätt fanns det gott om varg på andra sidan vår östgräns. Någon risk för total utrotning fanns sålunda inte.
Leopold blev dock med tiden övetygad om att förvaltarideologin var fel. Den är, menade han, inte bara fel ur nyttosynvinkel utan ur en djupare moralisk synvinkel. Det avgörande för hans ”omvändelse” skall ha varit just en vargjakt. Han blev övertygad om att vargen har samma rätt till liv och frihet som människan. Den har sin plats och sin roll i en sund och levande natur. Denna uppfattning kunde motiveras också ur nyttosynpunkt på basen av den erfarenhet man hade i början av 1900-talet. Det visade sig rent empiriskt att om vargen utrotades i ett område så förökade sig dess bytesdjur t.ex. hjorten, men i stället drabbades hjortarna av sjukdomar, undernäring och av ökad mängd missbildade individer. Orsaken var lätt att inse. Vargflockarna koncentrerade sig på de svaga, sjuka, missbildade och gamla individerna. (Men förstås också på kalvarna). Därigenom höll de antalet nere och bidrog till att de friska och livskraftiga individerna hade större chans att förökade sig och föra sina gener vidare.

EN RADIKALT NY MILJÖETIK

De flesta kan hålla med om att vargar och andra rovdjur behövs för att bibehålla den ekologiska balansen. Men Leopold gick mycket längre. Han ville skapa ett helt nytt område inom etiken, en ”land ethics”, en landetik, eller, som vi i dag skulle säga, en miljöetik. Sedan hans tid har många ekologer, filosofer och naturvänner argumenterat för en sådan etik, eller någon mer eller mindre radikal variant av miljöetik. Men på Leopolds tid var tanken ny och radikal. Vad innebär denna etik och hur motiverade han den?
Sedan forntiden har etiken i allmänhet baserats på religionen. Då utgår man ifrån att Gud har bestämt (eller vet) vad som är rätt och orätt och att han upplyst människorna om detta i någon helig skrift. Enligt denna uppfattning är etiken en gång för alla given och därmed orubblig och oföränderlig. Gud kan ju inte, menar man, ändra åsikt om rätt och orätt.
Som vi sett ovan uppstod under 1600-talet idén om en annan grund för rätten. Man hänvisade till ”naturen”. Av naturen är vi jämliga, av naturen har vi rätt till liv och egendom osv. Detta gav möjlighet för en förändring av etiken eftersom man kunde upptäcka nya sidor hos ”naturen”. Detta är precis vad som hände. Det uppstod en omfattande diskussion om vilka rättigheter och skyldigheter vi har av naturen. Sålunda kunde man hävda att slaveri var mot naturen och att det alltså var orätt att hålla någon som slav. Många började se etiken, inte som något en gång för alla givet och orubbligt, utan som något som utvecklas mot det bättre. Detta synsätt blev dominerande under 1700-talet. Då skapades den kanske viktigaste ideologin i världshistorien, utvecklingsideologin. Den säger att vi lever i en föränderlig värld och att förändringarna i allmänhet och på lång sikt leder till något bättre.
Utvecklingsoptimismen påverkade också etiken som i sin tur påverkade lagstiftningen, t.ex. så att grymma straff, t.ex. dödsstraff blev allt ovanligare. Leopold var starkt påverkad av denna optimism. I kapitlet ”The Land Ethics” i boken A Sand County Almanack beskriver han sin idé om en ny miljöetik. ”Tillsvidare finns det ingen etik,” skriver han, ”som skulle behandla människans förhållande till jorden (land) och till de djur och växter som lever på den.” Förhållandet till jorden är, menar han, fortfarande enbart ekonomiskt och ger människan rättigheter men inga skyldigheter. Men han trodde att en förändring var på väg, och att den var både ekologiskt nödvändig och en naturlig del i kulturens utveckling. ”Landetiken utvidgar helt enkelt samhällets gränser genom att täcka marken, vattnet, växterna och djuren – med ett ord, jorden.” Han betonar att den nya etiken innebär att allt liv har ett värde i sig, oberoende av om det är till nytta eller skada för människan. De växter och djur vi kallar skadliga har samma rätt att existera som de vi kallar nyttiga.
Han betonar att den nya etiken självklart inte betyder att vi inte längre får utnyttja naturen. Han är ingen blåögd idealist som vill att vi skall leva i grottor i skogen. Han skriver: ”Landetiken kan naturligtvis inte hindra att ”resurserna” förändras, sköts och används, men med dess hjälp kan man förstärka deras (dvs. djurens och växternas) rätt att fortleva, och åtminstone ställvis att fortleva i naturligt tillstånd.”
Det som Leopold efterlyser är inte nya regler utan en ny moral. Man bör komma ihåg att etik inte i främsta hand är en uppsättning regler och lagar utan en inre övertygelse. Vi handlar etiskt, inte när vi följer lagen, utan när vi följer vår övertygelse eller det vi kallar samvetet. Ibland kan lagen t.o.m. stå i strid med vår övertygelse. Leopold betonar att en ny etik inte kan fås till stånd enbart genom nya lagar. Det som krävs är en förändring i människans värderingar och övertygelser.
Låt oss ta ett högst konkret exempel. Varför dödar vi inte människor som vi ogillar? Är det bara rädslan för straff som stoppar oss? Nej, det största hindret är vår övertygelse att mord är något avskyvärt. Vi kan kalla detta samvetet, om vi vill. De flesta känner inte en motsvarande avsky för att döda djur. Mången känner starkt för hundar och katter, men önskar att lodjur och vargar skall dödas. Leopold vill se en etik som, inom rimliga gränser, känner samma avsky för förstörelse av naturen som för förintandet av en människa. Hur skall vi uppnå denna övertygelse? Han ger inget annat svar än att vi måste lära känna naturen. På det sättet får vi den respekt, den beundran, den upplevelse som skapar den kärlek till naturen som är en förutsättning för ett etiskt handlande gentemot jorden och allt som lever på den.
I USA liksom hos oss har vargen blivit en symbol för kampen om den nya miljöetiken. Om allt levande har rätt att existera helt oberoende av människans önskningar och behov så har också vargen denna rätt. Leopold skrev: ”Dödandet av rovdjuren fortsätter sorglöst. Ett exempel på detta är att den nordamerikanska vargen håller på att urotas med fullmakt av USA:s kongress, av naturvårdsmyndigheterna och av delstaternas lagstiftare.” Så var det när boken kom ut 1949. Men en förändring var på väg, bl.a. just p.g.a. av Leopolds arbete. Själv fick han inte uppleva den. Miljövännerna i USA började på 1960-talet energiskt lobba för att fridlysa vargen och för att inplantera den i områden där den utrotats. Då var vargbeståndet i USA, som exklusive Alaska och Hawai, är 24 gånger så stort som Finland, ungenfär lika stort som i dagens Finland.
År 1974 förverkligades äntligen Leopolds dröm, åtminstone delvid. Vargen fridlystes. Vargstammen började öka. År 1995 beslöt miljömyndigheterna att inplantera vargen i områden där den utrotats. Bl.a. hämtades vargar från Kanada till Yellowstone National Park. I dag finns det flera tusen vargar i USA och det är inte längre någon risk att de skall dö ut.
Men problemen är inte över. Motståndet bland ”varghatarna” är, liksom i Norden, fortfarande starkt. Detta är fullt förståeligt. Det är lätt att vara ”vargvän” om man bor i en storstad och på sin höjd ser vargar i tv eller i en djurpark, men om man bor på landsbygden där vargflockar strövar omkring och man en dag kan stå öga mot öga mot en flock så är situationen en annan. Vargen är ett rovdjur som kan fälla så stora djur som älgar. Den är stark och envis, den jagar i flock, djuren samarbetar och den är intelligent. En hund eller katt, ett får eller en kalv har ingen chans, och vad värre är, ett människobarn är hjälplöst om en varg går till angrepp.
Det har skett en stor förändring, t.o.m. en revolution i vår syn på naturen sedan Leopolds dagar. Fridlysning och andra åtgärder har räddat mängder av djur undan förintelse. I stället har vi sett en snabb ökning i många populationer. Men detta har lett till nya problem. Förr var problemet att många djur höll på att dö ut, nu är problemet ibland att djuren blir alltför många. Då blir det en kollision mellan människans och djurens intressen. Hur Leopolds utvidgade etik skall tackla dessa problem är fortfarande en öppen fråga. Vi skall inte glömma att tusentals människor varje år dödas av vilda djur och inte bara av insekter, ormar, spindlar utan också av tigrar, lejon, björnar, någon enstaka gång av en varg, av krokodiler, elefanter och många andra.