FISKEHISTORIER

Natten mot den 23 april detta år var kall. Minus fyra grader visade vår mätare i arla morgonstund. När vi tog upp våra två nät var det visserligen någon värmegrad i luften men vattnet var isande kallt. Föregående dag hade vi lagt ut ett 50 mm och ett 43 mm nät från den egna stranden. Jag väntade mig inte någon stor fångst. En dryg vecka tidigare har vi fått endast en abborre och ett tjugotal norsar. Men när jag började ta upp det första nätet på stickan märkte jag att det var ovanligt tungt. Först kom en gädda, sedan två stora sikar, därpå några braxar, en abborre och en gädda till, en stor baddare på 2,5 kg. Dessutom var båda näten fulla med strömming och en och annan nors hade också fastnat. Därtill kom tre små flundror, som jag visserligen kastade tillbaka. Det var en exceptionell stor och fin fångst.

Detta är en del av charmen med att fiska. Ibland får man inte en stjärt, oftast hänger det någon abborre, mört eller liten brax i maskorna, men någon gång blir det storslam. Det kan vara några präktiga gösar, vackra silverglänsande sikar, en hel brass med fina abborrar och någon gång en stor förrymd regnbåde eller rent av en stor havslax. Vi har lyckan att kunna få ca tio olika arter fisk nära den egna stranden.

Missförstå mig inte. Jag är ingen sportfiskare. Jag fiskar alltså inte för sportens eller spänningens skull. Sportfiskarna fiskar alltid med krok. Vanligen med spinnspö, ofta dessutom med ett svindyrt spö och dito dyra drag. I värsta fall är sportfiskaren bara intresserad av själva spänningen i att försöka lura någon stor gädda att hugga. De gäddor han (det är alltid en han) lyckas fånga släpper han tillbaka i havet, eller ännu värre slänger dem i någon soplåda. Vi äger visserligen ett spinnspö, ca 20 år gammalt, men det är mycket sällan i användning. Själv kastade jag inte en enda gång senaste sommar.

Jag är husbehovsfiskare. Jag fiskar för att få mat på bordet, för att få färsk fisk, för att det är ekologiskt rätt, men främst av allt därför att färsk fisk är min favoritmat. Men självklart tycker jag också att det är roligt (för det mesta) och litet spännande att se vad som lyckats trassla in sig i näten. Jag fiskar alltså nästan enbart med nät därför att i näten kan det fastna de mest olika sorters fisk. Det är alltid intressant att se vad som dyker upp när man halar nätet ombord. Den enda matfisk i våra vatten som inte fastnar i nät är ålen.

TIDIGA FISKEMINNEN

Jag har fiskat, på ett eller annat sätt, i nästan 60 år. Mitt tidigaste fiskeminne är från omkring 1950. Exakt årtal mins jag inte men jag var omkring sex år gammal. På den tiden fiskade man med en metod som är helt utdöd i dagens teknologiska värld. Spinnspön fanns ännu inte. Man rodde drag. En rodde och en annan satt i akern av båten och höll i linan med gäddraget.
Det är en mulen dag med duggregn och svag vind. Min far tar mig med för att ro drag. Vi ror ut från hemhamnen i Holma by i (dåvarande) Hitis kommun. Doften av blåstång (höyter på lokal dialekt) hänger tung i den fuktiga luften. Jag sitter bak i ekstocken och min far ror. Försiktigt släpper jag ner det glänsande draget med de vassa krokarna i vattnet, låter reven långsamt löpa ut. Min far instruerar mig. Det är kallt om händerna, men spännande. Jag känner ett ryck i linan, någonting tungt har fastnat. Drar hastigt in daget. Men det är bara en yvig tångruska som fastnat. Ut med reven igen. Det tar inte lång stund så rycker det igen. Jag börjar dra in i tron att mera tång har fastnat, men nu rycker det flera gånger och linan dras åt olika håll. Min far drar in årorna och lyfter in gäddan i båten. Sen ut med draget igen. Efter en kort stund har vi en ny gädda på draget. Gäddorna är verkligen på hugget. Regnet strilar ner men min far är överförtjust. Vi fortsätter. Nya gäddor dras ombord. Vi blir smått gäddgalna. När vi har sju gäddor i båten har far fått nog.
Jag har aldrig senare varit med om ett liknande fiskafänge. Men farmor blir inte glad när vi kommer vandrande upp till den år 1788 byggda, långa stockstugan med en säck innehållande sju döda gäddor. Vad skall hon göra med dem mitt i sommaren? I Uppbyggars bondgård i Holma by finns varken kylskåp eller frys, ja inte ens elektrisk ström.
En annan fiskehändelse från Holma som fastnat i mitt minne är när jag var med far och farmor och tog upp flundernät på utsidan av ön. (Utanpå land enligt lokalt språkbruk). Det kan ha varit samma sommar. Far rodde, farmor satt i aktern och jag satt mitt i roddbåten (öjkstocken). Jag kände mig alltid litet blyg inför farmor. Hon var född och uppvuxen här i skärgården. Med vana händer tog hon upp de av flundror fulla näten sittande på aktertoften. På samma ställe har jag senare under årens lopp många gånger tagit upp nät, men aldrig fått så fin fångst som då för ca 60 år sedan. Mina söner har också satt ut nät efter flundror utanpå Holma land, och jag hoppas att min sonson också skall få uppleva glädjen att håva in sprattlande flundror där.

FISKEMINNEN FRÅN SUNDOM

Som barn fiskade jag också vid min mormors och morfars sommarställe i dåvarande Sundom kommun utanför Vasa. Stället kallades Komlet av min mormor, eller med ett längre uttryck ”Kombelskatan”. Kombel är en dialektal variant av kummel, dvs stenröse. Och ”skata” betyder udde. Stugan, eller snarare villan, ty den hade (och har) två våningar, var alltså byggd på en udde där det fanns massor med jättestora stenar.

Dagens barn och unga sitter framför datorer. När jag var barn satt vi ofta bakom ett metspö. Att meta var ett populärt nöje och vi barn metade en hel del. Mitt första minne av att meta härstammar från ungenfär samma tid som minnet med att ro drag ovan. Det var en mulen dag med regnbyar. Min far beslöt att vi skulle ro ut till en närbelägen grynna för att meta. Sagt och gjort. Vi lyckades hitta litet metmask och rodde iväg. Far agnar min metkrok. Han kastar en metmask mot durken för att bedöva den. (Han ansåg att maskarna plågas när man träder dem på kroken. En filosofisk fråga om vi aldrig får ett säkert svar på!!) Jag tar metspöet i mina små händer och kastar ut linan. Stirrar sedan spänt på korken. Och det dröjer inte länge innan den dyker under vattenytan. Jag har napp! Drar upp en sprattlande abborre. Far har inte ens hunnit kasta ut sin egen lina. Han tar bort fisken från kroken och trär på en ny mask. Men knappt har jag fått kroken i vattnet så hugger det igen. Det blir inte mycket fiskande för far, ty han har fullt sjå med att ta bort mina fiskar och sätta på ny mask. Vi befinner oss tydligen ovanför ett stort stim med abborrar. Hur många abborrar vi fick minns jag inte, men många var de. Sedan dess har jag metat många gånger men aldrig haft en sådan fiskelycka. Det nappade i ett, i ett!

Min morfar var en ivrig husbehovsfiskare. Han metade, drog gäddrag och fiskade med nät. Han ägde en 19 fots motorbåt med en 2,5 hästars Wikström-motor. Med den åkte han ut till någon grynna, ankrade och metade med minst tre spön. Ibland var jag och min bror med, ibland var det bara han och jag. Dagens fiskare har dyr utrustning. Vi hade ingenting sådant. Metspöna gjorde morfar ”moffa” själv av långa klena rönnar. Endast linan och kroken var köpta. Som ankare använde han en avlång sten som bands fast i förtrossen. På den tiden hade ingen hört talas om livvästar. Vi barn klättrade i båtar utan livvästar och det hände aldrig att någon drattade i sjön.
När vi kommer fram till en lämplig grynna säger moffa: ”Låt plompin gå”. Det betyder att jag skall låta ”ankaret” glida ner i vattnet och känna efter att det når bottnen och får grepp så att vi inte draggar. Vi gör metspöna redo. Moffa skär agnfisken, små löjor, i bitar som vi träder på kroken. Så ut med linorna. Korkarna guppar glatt i vattnet. Moffa tar fram den obligatoriska asken med fem Signora-cigarrer. Tänder en cigarr och tittar förväntansfullt på sina flöten. Långt borta set vi hur fartyg i Vasklot hamn lastar props från propsgrimmor. Om det inte nappat när moffa rökt slut sin cigarr så flyttar vi till en annan plats. I allmänhet blev fångsten dålig.

Det är en vacker junimorgon i mitten av 1950-talet. Klockan är nio, men jag ligger ännu i min sköna säng, halvsovande, i andra våningen i mormors villa. Då hör jag en röst utifrån: ”Fiskarna dör i näten”. Jag försöker somna om men orden upprepas: ”Fiskarna dör i näten”. Det är morfar som sitter nere på verandan och vill ha mig med för att ta upp näten som vi la ut föregående kväll. Det är bara att dra på sig kläder, gå ner till köket där en kastrull med hett vatten står på spisen, dricka kakao och äta en rågbrödssmörgås. Sen iväg ner till ”lilla bryggan” där roddbåten ligger.

Moffa har varit uppe sedan kl sju. Han har redan hunnit åka till stan, till Fiskarstranden för att handla mjölk och prata med morgonpigga bekanta, och tillbaka, när jag stiger upp. Han ror och jag sitter i aktern. (Självklart är båten av trä. Vid den här tiden fanns det inga plastbåtar.) Jag står i båten och tar upp nätet på handen. Våra fyra nät ligger ett och ett med början alldeles vid strandkanten. En kork markerar nätets början. Ibland har vi inget märke alls utan draggar efter nätet. Vi får ha fiskevattnet längs Komlets strand för oss själva. Endast grannen Seppänen har ibland ut nät på ”våra” platser. I själva verket ägs vattnet av Sundom bys fiskelag. I maj och juni kommer det bra med fisk, mest abborre, men i juli är näten ofta tomma.

När vi kommer i land hänger jag upp näten och reder upp eventuella trassel. Moffa sköter rensandet. Men när han blir äldre blir han latare och överlåter också rensandet på mig. I nästan tio års tid fiskade jag på detta sätt tillsammans med min morfar. Men när han blev äldre fick han allt svårare att komma i båten. Han hade en tung kropp och stor mage. Vägde tidvis 120 kg. Höftlederna blev alltmer slitna så att han till slut måste sluta med fiskandet. Vi var då i mitten av 1960-talet. Då slutade också mitt fiskande vid vår sommarvilla i Sundom utanför Vasa.

Jag har fångat åtskilliga hundra gäddor under årens lopp, men den största gädda jag någonsin fått fick jag tillsammans med moffa vid Komlet i juli år 1956. Vi har fortfarande kvar ett urklipp från Vasabladet som visar en bild där jag och min två år yngre bror håller upp den 10 kg tunga bjässen.

Det är en varm, nästan kvalmig julidag. Jag är 12 år, barfota, klädd i shorts och kortärmad skjorta. Moffa ror som vanligt och jag tar upp. Näten är tomma. Det är väntat eftersom vi sällan får mer än någon enstaka abborre denna tid på sommaren. Vi kommer till det sista nätet i ”gropen” ett ställe där vattnet är djupt. Jag känner att något tungt har fastnat i nätet. Vad kan det vara? Något ljust skymtar i det grumliga vattnet. ”Det är en props,” säger jag. Men sen ser jag att det faktiskt är en fisk, en enorm gädda. Jag börjar darra av spänning. Hur skall jag få detta monster i båten, vi har ju ingen håv! Också morfar, som annars alltid är lugn och sävlig, blir upphetsad. Det märkliga är att jättegäddan inte sparkar, sprattlar och sliter sönder nylonnätet. Den ligger praktiskt taget stilla. Långt senare drog jag slutsatsen att den sov. ”Försök få nätet runt den,” ropar moffa. Och jag gör just det, får nätet ett varv runt fisken och sedan lyfter jag allt vad en tolvåring förmår. Och gäddan är i båten. Men nu blir det liv i den. Den sprattlar och hoppar, den är hal och omöjlig att hålla. Vi råkar har en liten props i båten och med den som tillhygge går jag lös på fisken. Till slut ligger den livlös. När vi kommer i land fotograferar mor mig och min bror när vi håller upp fisken. Ett foto sänder hon till Vasabladet där det publiceras. Det är enda gången jag figurerat i en tidning p.g.a. att jag fiskat.

Gäddor fångar man med krok eller med nät. Jag torde vara en av de få som fångat en präktig gädda, ca 1 kg, med en åra. Mormors villa ligger vid en stor vik. I dag är den nästan torr, täckt av ett hav av vass, men vid slutet av 1950-talet var vattnet en halv till en meter djupt. Om vårarna går gäddorna in på grund vatten för att leka. In i vår vik kom många gäddor. Man kunde lätt fånga den med katsor.

En dag när jag ror med min lilla eka i viken märker jag ett väldigt plaskande på ett ställe vid vasskanten. Jag paddlar försiktigt närmare. Snart ser jag att det är gäddor som håller på med sin parningslek. Jag grips av spänning. Ytterst försiktigt paddlar jag närmare tills jag är ett par meter ifrån en gädda. Den märker mig inte. Skall jag lyckas fånga den ? Jag höjer åran, siktar på gäddan – och slår till av alla krafter. Och slaget träffar! Gäddan blir bedövad. Snabbt paddlar jag närmare och griper fisken just som den börjar kvickna till. Den dagen fick vi stekt gädda till lunch.