HAR VÄXTHUSEFFEKTEN BLIVIT UPPSKJUTEN?

EN NORMAL VINTER?

De som oroar sig över den globala uppvärmningen, den s.k. växthuseffekten, måste känna sig lyckliga denna vinter. Vi har fått snö, is och köld i så hög grad att meteorologerna talar om en normal finsk vinter. En normal vinter?! Har växthuseffekten blivit uppskjuten? Redan för 30 år sedan hävdade klimatforskarna att utsläppen av koldioxid och metan orsakar en allt snabbare uppvärmning. Och snabbast skulle uppvärmningen vara i de nordliga områdena, dvs bl.a. hos oss. Vi borde få allt varmare vintrar, inte normala.

Jag vill gärna tro på sakkunskapen, men ännu mer tror jag på mina egna ögon. Genom mitt fönster ser jag stora snödrivor, isen är 30 cm tjock och termometern kryper på nätterna ner mot -10º. I slutet av mars månad i den varmaste delen av vårt land! Hur kan det komma sig? Mängden växthusgaser har ökat i hundra år. Den globala uppvärmninen borde följa efter, enligt forskarnas teorier. Skall vi tro att detta är den sista normala vintern, eller kan vi vänta oss likadana vintrar också i fortsättningen? Hur stämmer detta i så fall med växthusteorin och modellerna? I nyheterna hör jag att solfläckarna har nått ett minimum. Enligt klimatexperterna har detta nästan ingen inverkan på jordens temperatur, men kan vi lita på det? Är det rent av, dystra tanke, möjligt att vi, som några få forskare menar, går mot kallare tider?
Som hobbyodlare säger jag inte nej tack till litet mera värme. Senaste sommar var tyvärr speciellt eländig. Hälften av mina tomater hann inte mogna därför att augusti var så kall. Detta år ser inte ut att bli varmare. Vad är förklaringen, eller bortförklaringen, till att prognoserna tycks ha fel i allt högre grad? Kan det trots allt vara så att klimatskeptikerna har rätt? Vad skall en stackars lekman tro egentligen? Kan det vara så att meteorologerna förstår det globala klimatet lika dåligt som ekonomerna förstår den globala ekonomin? Deras prognoser tycks vara lika opålitliga.

Eftersom jag är väl medveten om hur opålitlig mediernas rapportering är brukar jag samla artiklar om frågor som intresserar mig för att kunna jämföra vad som sägs och händer under olika år. Jag har sålunda samlat på mig en ganska tjock bunt artiklar, debattinlägg och notiser om växthuseffekten. De är ytterst intressant läsning.

REDAN FÖR TRETTIO ÅR SEDAN SLOG FORSKARNA LARM

Jag har t.ex. sparat en lång artikel som ingick i Scientific American i april 1989, sidorna 18-26, dvs för ganska jämnt 30 år sedan. (Jag skriver detta i slutet av mars 2009). Artikeln är skriven av två klimatologer (klimatforskare) R.A. Houghton och G.M. Woodwell. De betonar att det råder stor enighet bland klimatologerna om de resultat som beskrivs i artikeln. Redan för 30 år sedan varnade alltså klimatologerna i starka ordalag för global uppvärmning.
Jag redogör i korthet för innehållet. Artikeln börjar helt dramatiskt med orden: ”The world is warming.” Sedan sägs att klimatzonerna drar sig norrut, glaciärerna smälter och havsnivån stiger. Alla dessa varningar är välkänt för den som följt med under de senaste åren. Det har upprepats om och om igen t.ex. i massor av stort uppslagna tidningsartiklar. Houghton och Woodwell skriver att starka bevis (strong evidence) för global uppvärmning blev tillgängliga år 1988. Före det fanns det tydligen inga sådana starka bevis. Det starkaste beviset är, skriver de, temperaturmätningar ”from around the world” samlade av NASA. Enligt NASA:s analys har jordens medeltemperatur, säger de, stigit med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan 1860. Den största ökningen har skett under det senaste decenniet (alltså 1980-talet), skriver de.
I dag har vi statistik för de 30 år som gått sedan artikeln skrevs. De visar på en svagt uppåtgående trend fram till 1998, som var ett mycket varmt år. Men under de senaste tretton åren har jordens medeltemperatur inte ökat. Intressant är att titta på den tid när artikeln skrevs, dvs 1980-talet. Faktum är att temperaturen ökade rätt kraftigt fram till det år när artikeln publicerades, men sedan sjönk den så att 1989, 1993 och 1994 var ovanligt kalla år.
Det intressantaste är författarnas prognoser. Hur bra stämmer de? Svaret är att de stämmer mycket dåligt. De är rent ut sagt åt skogen. Författarna menar att temperaturen kommer att stiga med mellan 2 och 3 grader fram till år 2030. Hittills har den de facto stigit med ca en tiondedel av det lägre värder! Av speciellt intresse för oss i Norden är hur det går med våra vintrar. Effekten kommer att vara speciellt stor här, förutspår författarna. Man kan förvänta att vintertemperaturerna stiger med det dubbla, dvs 4 - 6 grader, ”more than twice the world average”. Var och en som bor i detta kalla land vet att ingen sådan uppvärmning skett. Förra vintern var ovanligt varm, men sommaren var i stället ovanligt kall så att det som helhet blev ett kallt år. I år har vi hittills inte sett något av uppvärmningen. De senaste nätterna har jag uppmätt -13, -15 och -12 grader i Västanfjärd, dvs i Finlands varmaste del. Det har sannerligen inte varit någon varm vinter.

Den som vill resonera logiskt måste vara noga med att skilja mellan fakta och teorier. Fakta får vi genom direkta mätningar och observationer. Teorierna är konstruktioner avsedda att förklara fakta. Som regel är fakta pålitliga, speciellt om de kontrolleras och bekräftas av andra forskare. Vi kan alltså på det stora hela lita på mätningarna av temperaturer, koldioxidhalter, vattennivåer osv. Jag garderar mig dock med att säga ”på det stora hela” därför att misstag kan ske, men speciellt därför att en del data ges av automater, alltså utan att någon människa direkt avläser en mätare. Det har flera gånger visat sig att sådana automater gett felaktiga mätvärden. (Se t.ex. Nature 3.5 2007 och 29.5 2008).
På det stora hela tycks dock alla vara eniga om mätvärdena. De visar dels att jordens medeltemperatur faktiskt ökat med omkring 0.7 grader under 1900-talet samt att mängden koldioxid i atmosfären ökat kraftigt. Orsaken till koldioxiden är uppenbar: människan. Därom råder inga tvivel. Men vad är förklaringen till den globala uppvärmningen? Det ligger nära till hands att tro att ökad mängd koldioxid orsakar ett varmare klimat. Koldioxiden fungerar, populärt uttryckt, som glaset i ett växthus. Därav namnet växthuseffekt. Men detta är en teori, en möjlig förklaring till uppvärmningen, inte ett observerbart faktum. (Metan är också en växthusgas och antas bidra till uppvärmningen). Om teorin är riktig så innebär den att det är människan som orsakar det mesta av den uppmätta klimatförändringen. Den har alltså inte, som alla tidigare, större och mindre klimatförändringar naturliga orsaker. T.ex. Hufvudstadsbladet har i många stora artiklar hävdat att människan är grundorsaken. Den 30.12 2006 kunde man läsa ”Människan skyldig till uppvärmningen” och på ett dubbelt uppslag 3.2 2007 ”Människan bakom jordens uppvärmning”. Påståendena baserar sig på FN:s klimatpanels IPCC:s rapporter.
Teorin säger att när mängden koldioxid i atmosfären ökar så ökar också jordens temperatur. Man bör självklart beakta att det är frågan om medeltemperatur för hela jorden. Variationerna mellan olika platser kan vara stora. Stämmer denna teori? Detta är den stora frågan i klimatdebatten. Houghton och Woodwell skrev redan 1989 att det finnns en ovanligt stor enighet bland klimatologerna (an unusually powerful consensus) om att teorin stämmer.
SVÅRIGHETER FÖR TEORIN

Det finns dock problem. I en stor artikel i Vasabladet 28.1 2007 kunde man i en FNB-artikel läsa: ”Flera studier visar att det sällan tycks finnas något direkt samband mellan temperaturer och koldioxidhalter”. Det är frågan om studier av jordens klimat under äldre tider. Om studierna hade visat att ökad koldioxidhalt alltid följs av uppvärmning skulle teorin praktiskt taget ha varit bevisad. Men något sådant samband har paleoklimatologerna (de som studerar klimatet under äldre tider) inte funnit. Detta har dock inte fått majoriteten av klimatologer att tvivla på att koldioxiden och därmed människan denna gång är orsaken.

Houghton och Woodwell krävde 1989 att politikerna snabbt vidtar åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid. Så har, som bekant inte skett. I stället har de hela tiden ökat, inte minst därför att den ekonomiska tillväxten i Asien, och främst i jätterikena Kina och Indien, varit snabb. Kina har nu gått förbi USA när det gäller utsläpp av koldioxid. Om mer koldioxid ger mer värme borde temperaturen ha fortsatt att öka under detta århundrade. Det har den inte gjort. Jarl Ahlbeck har i en mängd artiklar påpekat detta, senast i Åbo Underrättelser 18.3 2009. Han skriver: ”Under de tretton senaste åren har den globala medeltemperaturen alltså förblivit oförändrad.” (Mera om Ahlbeck kan man läsa på min blogg 31.1 2008)
Fakta säger alltså att medeltemperaturen inte ökat på 13 år, medan koldioxidhalten ökat mer än väntat. Teorin säger att medeltemperaturen borde ha ökat. Det måste finnas ett (eller flera) fel någonstans – men var? Temperaturen steg mest under 1990-talet när koldioxidhalten var betydligt längre än i dag. Under detta decennium, när koldioxiden nått rekordnivåer, har temperaturen inte stigit alls. År 2008 borde ha varit mycket varmt, men faktum är att det var 0.21 grad kallare än år 1998, det hittills varmaste året. Det var i själva verket det kallaste sedan 2000. Som orsak till detta anger klimatologerna ett väderfenomen över Stilla havet kallat La Nina. Men La Nina har avtagit så detta år borde bli varmare än förra året. För ett år sedan förklarade den meteorologiska organisationen WMO att de närmaste fem åren blir rekordheta. Det blir ytterst intressant att se om prognosen stämmer. Om den inte gör det måste t.o.m. den mest ”gröna” klimatolog inse att teorin är i allvarliga svårigheter. Om den däremot stämmer torde skeptikerna, inklusive Jarl Ahlbeck, erkänna att de haft fel. Vi kan bara vänta och se.
En faktor som kan påverka slutsatserna är den globala depression som slog till med full kraft senaste höst. Den leder till lägre utsläpp av koldioxid, som enligt teorin, borde inverka avkylande. Men om depressionen blir kortvarig, ett år eller två, så torde effekten på klimatet (om den existerar) bli alltför liten för att vara mätbar.

Som vi sett hävdade Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att det råder stor enighet bland klimatologerna. Men inte ens i dag är alla forskare övertygade om att teorin stämmer. Det finns en betydande mängd forskare som ställer sig skeptiska. Som en kuriositet kan nämnas att klimatologen James Annan har utmanat ett antal skeptiker att slå vad om teorin. De flesta har avböjt, men 2005 gick två ryska forskare, Maschnich och Bashkirtsev, med på ett vad om 10 000 dollar. Ryssarna hävdar att den globala temperaturen styrs av solens aktivitet, som minskar och enligt deras teori medför att klimatet blir kallare. De har kommit överens att jämföra perioden 1998-2003 med perioden 2012-2017. Enligt Annan kommer det att vara varmare under den senare perioden. Enligt ryssarna blir det tvärtom. Tyvärr måste vi vänta till 2018 innan vadet avgörs och vi får veta vem som kammar hem de 10 000. Själv misstänker jag (hoppas jag) att det i varje fall inte är kallare under den senare perioden. Min kristallkula säger att vi kan ha en temperaturökning på 0.1 – 0.2 grader under den senare perioden.

VARFÖR ÄR GRÖNLAND INTE GRÖNT?

För 15 000 år sedan var hela norra halvklotet, inklusive Finland, täckt av ett mer än kilometertjockt islager. För ca 10 000 år sedan blev jorden varmare och isen började smälta. Men på Grönland stannade istäcket, av någon anledning, kvar. Isen på ”den gröna ön” är allså en kvarleva från senaste istid. Nu oroar sig många för att uppvärmningen skall leda till att isen smälter. Varför oroar de sig? Grönland är enormt stort, omkring sex gånger så stort som Finland. Om isen smälter får ön ett klimat liknande norra Finlands, dvs Grönland blir verkligen en grön ö med enorma utrymmen för växter och djur, och förstås för människor.
I Vasabladet 5.4 2006 läser vi följande rubrik: ”Grönlands glaciärer smälter alarmerande fort”, och i Hufvudstadsbladet 6.2 2008 ”Grönlands isar går kanske inte att rädda”. Varför är det viktigt att rädda isar och glaciärer som är kvar efter istiden? Det skäl som alltid betonas är att isarna binder enorma mängder vatten och om detta frigörs kommer världshaven att stiga, vilket i sin tur orsakar väldiga problem för alla städer som ligger vid havet. De blir helt enkelt översvämmade.
Hur mycket kommer världshaven att stiga och hur snabbt? På Grönland finns ca 3 miljoner kubikkilometer is. Om denna omvandlas till vatten och sprids ut över världshavens yta anses den stiga med 6-7 meter. Det är i varje fall en siffa som ofta anges och den torde vara av rätt storleksordning. Däremot har forskarna tydligen ingen aning om hur snabbt detta kan ske. Ofta sägs det att havsytan kommer att stiga med 1-2 cm i året. Som vi har sett ansåg Houghton och Woodwell redan för 30 år sedan att ”See level is rising”. Jag har ingen statistik på hur mycket den stigit under dessa 30 år. I vårt land motverkas detta förstås av landhöjningen som varit ca 50 cm i Österbotten under min livstid. Där jag rodde som barn går man i dag torrskodd. En stigande havsnivå torde, p.g.a. landhöjningen inte bli något problem hos oss. För dem som likt en del holländare varit dumma nog att bo under havsnivån, skyddade av väldiga vallar, blir det förstås ett stort problem.
I en lång artikel i Nature 17.4 2008 intervjuas några forskare som studerar isen på Grönland. I artikeln sägs att de bästa modeller man har är hårt pressade (are stretched) för att förklara det som redan hänt, utan att alls tänka på vad som kommer att hända. Olika rapporter anger att avsmältningen kan ta från några tiotal år till 300 år. Och sedan finns förstås möjligheten att det går som på 1920-talet. Då ökade temperaturen med över två grader och avsmältningen likaså. Ett exempel är en glaciär med det tungvrickande namnet Kangerdlugssuaq. Den drog sig tillbaka 10 km och förlorade 70 kvadratkilometer av sin areal. Men sedan följde en kallare period som varat till slutet av 1900-talet. Tillsvidare är allt vi har spekulationer. Vi kan bara vänta och se.
Här kan nämnas att en del klimatologer befarat att nordpolens isar snart kommer att smälta helt under sommaren. År 2007, som var ovanligt varmt, hade istäcket krympt till ca 4 miljoner kvadratkilometer, det minsta sedan mätningarna börjat. Några forskare trodde att nordpolen kunde bli helt isfri sommaren 2008. Så gick det dock inte. Det blev ett kallt år och istäcket stannade vid 4.5 miljoner kvadratkilometer. Med min kristallkula förutspår jag att istäcket stannar vid 5 miljoner kvadatkilometer innevarande år. I höst får vi veta.
Man kunde tro att om det blir varmare vid nordpolen så går det likadant vid sydpolen. Så har tillsvidare inte skett. Varför?

HUR GÅR DET FÖR FINLAND?

Ovan betonade jag att den som vill tänka logiskt noga måste skilja mellan fakta och teorier. Lika viktigt är att skilja mellan prediktioner och prognoser. På den punkten syndas det väldigt ofta. Med en prediktion menas en förutsägelse som baseras på en teori. Om teorin är sann så kommer prediktionen också att stämma. Om prediktionen trots allt inte stämmer så är teorin illa ute. En prognos däremot baseras främst på statistiska data. Den kan inte direkt härledas från teorin. Det finns ingen direkt logisk koppling mellan teori och prognos. Vanligen gör man en matematisk modell på de data man har och extrapolerar från den, dvs man beräknar vad modellen ger för data för framtiden. Ekonomiska prognoser t.ex. görs vanligen på det sättet. De teorier ekonomerna arbetarmed är alltför lösa och obestämda för att man skall kunna göra prediktioner, och när man för prediktioner så stämmer de vanligen inte.
Det bör alltså betonas att klimatologerna gör prognoser, inte prediktioner. Det finns ingen tillräckligt exakt klimatteori för att prediktioner skall vara möjliga. Prognoser är alltid mer eller mindre osäkra. Det brukar klimatologerna också påpeka.
Låt oss se på ett helt konkret exempel. Jag har antecknat tidpunkten för islossningen vid vår stuga i Västanfjärd under de senaste 13 åren. Från år 1996 till 2002 ser datumen ut såhär: År 1996 försvann isen så sent som 1.5. Alla andra år har den gått i april, dvs 25, 24, 18, 12, 14, 13 april. Vi ser en klar trend att islossningen sker allt tidigare. Om vi gör en prognos på basen av dessa data får vi en förutsägelse att isen från 2002 framåt går allt tidigare, dvs i början av april. Men den prognosen stämmer inte. År 2003 skedde det först 28.4, 2004 försvann den 17.4. Däremot stämmer år 2005 med 14.4 och 2007 med 4.4 och 2008 med öppet vatten praktiskt taget hela vintern bättre. I år är isen tjock ännu i slutet av mars. Den kommer antagligen att försvinna först i slutet av april. Vi ser alltså en svag tendens till tidigare islossning, men med mycket stor variation. Det enda vi säkert kan utläsa är att klimatet under de senaste tretton åren varierat. Att på basen av dessa siffror göra prognoser t.ex. tio år framåt är meningslöst. Det kan hända att isen ligger till 1.5 eller att havet är öppet hela vintern.
Klimatologerna drar sig dock inte för att göra tämligen tvärsäkra prognoser långt fram i tiden. Den 16.10 år 2005 skrev Hbl ”Finland blir varmare”. Som källa hade man professor Timothy Carter vid Finlands miljöcenral. Vi får mer regn, översvämningar, varmare väder och mindre is och snö. Det stämde bra med vintern 2008 men inte alls med denna vinter. Carter gav en mycket vid osäkerhetsmaginal. Regnmängden ökar från 6 – 37 %, temperaturen stiger för att i snitt vara 2.4 – 7.4 grader högre i slutet av århundradet. I Vbl kunde man 24.2 2006 läsa följande rubrik ”Om hundra år snöar det bara norr om Rovaniemi”. Prognosen var hämtad från IPCC, dvs FN:s klimatpanel. Och Hbl rapporterade 26.8 2008 att ”Klimatförändring drabbar Finland snabbt.” Rapporten härstammade från FNB som i sin tur baserade sig på en utredning av Statens tekniska forskningscenral. Enligt rapporten blir vintrarna varmare och regnigare medan somrarna blir torrare och soligare.
Läsaren bör lägga märke till att prognoserna ofta talar om vad som sker mycket långt in i framtiden, t.ex. i slutet av detta århundrade. Varför? Det är riskfritt! Det är ingen risk att forskarna får äta upp sina ord. I slutet av århundradet är prognoserna för länge sedan glömda och forskarna döda. Om man däremot gör en prognos t.ex. tio år framåt så kan det visa sig att man hade fullständigt fel. En sådan prognos skulle vi ha nytta av, men om den inte slår in märker vi det. Förtroendet för forskaren minskar och man kan börja tvivla på den bakomliggande teorin.

Jag repeterar: Det är ett faktum att klimatet blivit ca 0.7 grader varmare under 1900-talet. Också hos oss har det blivit något varmare. Men det är inte ett faktum att det beror på människans utsläpp av koldioxid. Detta är en teori. Dessutom finns det en mängd varianter av teorin. Somliga säger att uppvärmningen huvudsakligen beror på människan. Andra, t.ex. Jarl Ahlbeck, säger att en mindre del beror på människan, men att det mest är andra orsakar som ligger bakom. Vidare är det ett faktum att temperaturen inte stigit så som prognoserna utlovat under de senaste tretton åren. Detta borde försvaga tilltron till koldioxid som den viktigaste orsaken.

POLITISERAD VETENSKAP

I dagens värld är vetenskapen mer politiserad än någonsin tidigare. Det betyder dels att forskarna försöker påverka politikerna och allmänheten och dels att de i sitt arbete påverkas av sina politiska ideal och värderingar. Detta är en utveckling som de högsta beslutsfattarna medvetet drivit på för att få största möjliga nytta av forskningen. De forskare som kan visa de nyttigaste resultaten får anslag, de andra blir utan eller får minskande anslag. I dagens forskning gäller det alltså att visa upp sig så mycket som möjligt. Biologin har länge, och med rätta, fått stort utrymme i medierna och stora anslag. Klimatologi har däremot varit en undanskymd, föga ”mediasexig” vetenskap. Men i och med att politiker och allmänhet börjat oroa sig för klimatet har klimatologin under det senaste decenniet fått mycket stor uppmärksamhet. Det i sin tur betyder resurser och anslag, mera personal, högre status. Det ligger alltså i klimatforskarnas eget intresse att folk fortsätter att oroa sig för klimatet.
Är de då oärliga? Blåser de upp riskerna för en katastrof? På den första frågan är svaret nej. Som vi sett har en viss uppvärmning skett. Mängden växthusgaser har ökat kraftigt. Det finns grund för en viss oro. Men samtidigt kan det vara så att folk som redan är oroade över miljöförstörelsen söker sig just till områden som klimatologin. De är alltså ideologiskt benägna att oroa sig. De tror att den nuvarande utvecklingen är skadlig, borde ändras. Detta kan påverka deras forskning så att de omedvetet väljer att betona det som stöder deras ideologi medan de glömmer, ignorerar, är blinda för det som talar emot. De ignorerar t.ex. att ingen uppvärmning skett under mer än ett decennium, eller så bortförklarar de det som en tillfällig avvikelse från den allmänna trenden. De är ovilliga att beakta att teorin kan vara felaktig eller åtminstone delvis felaktig, dvs att människans inverkan kan vara mindre än de tror, eller kanske t.o.m. önskar.
I prognoserna sägs ofta att konsekvenserna av en uppvärmning kan vara katastrofala. Varför? Är det klimat vi har just nu alltså idealiskt? Är all förändring illa? I en mening är svaret ja. Dagens globala kultur är anpassad till det klimat vi haft under låt oss säga ett sekel. Varje avvikelse kommer därför att orsaka skador någonstans. Men förändringar brukar sällan vara enbart negativa. Som jag ovan betonat är det ett faktum att jorden under de senaste hundra åren blivit nästan en grad varmare. Har detta varit skadligt? Var det bättre förr när det var något kallare? Vi som bor här i norr tycker nog inte det. Få av oss vill ha kallare vintrar, och ännu färre vill ha kallare somrar. Som alltid finns det vinnare och förlorare. Vi tillhör vinnarna. Hittills tycks vi mycket väl ha kunnat anpassa oss till förändringen.
Men anta att IPCC:s värsta scenarium förverkligas, att temperaturen stiger med ca 6 grader under detta århundrade. Det skulle betyda att temperaturen stiger lika snabbt under ett enda decennium som på ett sekel tidigare. Detta vore verkligen en katastrof. Nu har det snart gått ett decennium av detta århundrade och temperaturen har inte ens stigit med 0.1 grad. För mig förefaller det värsta scenariet så otroligt att det kan uteslutas. Det bästa scenariet enligt IPCC har varierat från 1.4 till ca 2 grader. Det kan vi säkerligen leva med. Det skulle betyda en ökning av ca 0.2 grader per decennium. För oss i norden vore detta t.o.m. bättre än att klimatet skulle återgå t.ex. till sådant det var på 1800-talet.

SVENSKARNA SOM MORALISKT FÖREDÖME

Ett typiskt drag i den svenska kulturen är att man vill framstå som ett moraliskt föredöme för andra. Olof Palme fördömde ofta USA, försvarade palestinierna. Sverige har tagit emot bortåt en miljon invandrare och flyktingar. Landet har en rigorös alkoholpolitik. (Men tillåter som enda EU-land snus). Sverige har som första land infört förbud mot sexköp osv. Det är därför logiskt att svenskarna också gått i spetsen när det gäller miljöskydd och att skära ner utsläppen av koldioxid.
Journalisten Hedda Biström skrev i Hbl 7.12 år 2008 att klimatdebatten i Sverige är mycket hårdare och fränare än i Finland. En del svenska forskare målar, skriver hon, upp skräckscenarier som får vår miljörörelse att verka lam. Hon hänvisar bl.a. till en artikel i Dagens Nyheter 1.12 2008 och i Ny Teknik samma dag. Redan den 18.4 samma år kunde man i Vbl läsa en FNB-artikel om att svenska forskare slår larm (i Sverige varnar man inte, man slår larm) om att klimatet förändras snabbare och allvarligare än vad IPCC räknat med. Johan Rockström, chef för Stockholms Environmental Institute, är en ledande gestalt bland de forskare som är mycket oroade.
Vad är det då som oroar dem? Vet de inte att temperaturen inte stigit under tretton år? De hävdar att havens förmåga att ta upp koldioxid minskar. De hävdar också att ökad mängd koldioxid i vattnet leder till försurning som i sin tur skadar livet i haven. Vidare oroar de sig för att den eviga tjälen (permafrosten) börjar smälta när temperaturen stiger. Detta i sin tur leder till att stora mängder metan, som också är en växthusgas, frigörs. Vi kan sålunda, menar de, få en accelererande temperaturökning. De rekommenderar därför att industriländerna minskar sina utsläpp med 70% redan fram till 2020.
Det låter skrämmande. Men hur troligt är det? Tidigare skrämde man med att temperaturen ökar. Nu har den stampat på stället i över tio år. Det kan få folk att lugna ner sig och tro att klimatförändringen inte är så farlig. Alltså måste man hitta något annat att skrämma med. För några år sedan kunde man använda Golfströmmen. Man oroade sig för att den kunde försvagas eller ändra riktning, vilket skulle ha gett oss ett kallare klimat. Men det hotet har man nu tydligen övergett. Att permafrosten smälter är inte ett nytt scenarium, men något man kan ta till för att hålla oron vid liv. Att världshaven blir surare p.g.a. koldioxid är däremot, åtminstone för mig, något nytt. Vi får se om den teorin kommer att ersätta teorin om stark global uppvärmning.

P.S. Detta är ett så spännande och intressant tema att jag säkert får anledning att återkomma till det i framtida bloggar – såvitt hälsan står mig bi. I slutet av detta år ordnar FN en stor klimatkonferens i Köpenhamn. Vi får se vad som händer där. Jag förutspår en eldfängd debatt.