EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN

EN FILOSOF I ÖRTAGÅRDEN I MAJ 2009

Den här bloggen handlar om mina odlingar och intresserar knappast någon annan än mig själv. Jag rekommenderar alltså att du slutar läsa här och gör något nyttigt i stället, t.ex. läser Bibeln eller telefonkatalogen. Varför skriver jag den då? För att dokumentera vad jag odlar detta år. I allmänhet kommer jag inte i efterhand så noga ihåg vad jag odlat ett visst år. Men nu finns det i min dator, och förstås på bloggen.

Att odla grönsaker har varit ett av mina intressen sedan barndomen. Av någon anledning blev jag tidigt fascinerad av att själv kunna odla saker som jag äter. Min mor odlade på sin höjd litet blommor på Komlet. (Om Komlet se min blogg Fiskehistorier). Min far var helt ointresserad av odling trots att, eller kanske just för att hans föräldrar ägde en bondgård i Holma by i Hitis. Det var antagligen min mormor som väckte mitt intresse för trädgårdsskötsel. Men i motsats till henne är jag måttligt road av blommor. Jag ville odla grönsaker. Min morfar brukade ha några gurkor i en drivbänk. Men på Komlet, dvs i Österbotten är klimatet litet för kallt för gurkor. På friland går gurkor inte, men under glas kan man få en liten skörd. Så det blev aldrig någon stor skörd. Några få ynka gurkor som han åt upp själv. Mitt första försök att odla grönsaker misslyckades totalt. Jag var väl 8-9 år när min mor hade köpt en påse rädisfrön åt mig. Jag blev besviken. Rädisorna växte dåligt och blev hårda och träiga.

När jag började tillbringa somrarna på min hustrus sommarställe i Västanfjärd i början av 1970-talet fick jag möjlighet att odla i ett betydligt mildare klimat. Som pensionär kan jag nu bo halva året på landet och ägna hur mycket tid som helst åt mitt egendomliga intresse. Det är många som vill ha blommor och buskar i rädgården, men rätt få som har mani på att odla allt som går att äta. När jag var barn fick man inte särskilt mycket färska grönsaker. Kanske är mitt odlande en kompensation för vad jag gick miste om som barn. Nu försöker jag få egna grönsaker så fort som möjligt om våren. Jag äter allt som växer i mina land med god aptit, om inte andra medlemmar i familjen redan skövlat landen. Barn gillar att själva gå i landen och knapra i sig. Samtidigt lär de sig en del om naturen vilket sannerligen behövs i dagens samhälle där barnen nog vet allt om datorer men inte kan skilja en gran från en tall.

Men tyvärr är vårt klimatet emot odling t.o.m. här i det varmaste hörnet av vårt långa kalla och mörka land. Jag har (i hemlighet) hoppats att växthuseffekten skulle göra vårt klimat litet varmare så att jag kunde så och skörda tidigare, men nix. I år har det varit en ovanligt kall vår. Här på Kimitoön är växtligheten minst en vecka försenad. Vi är i slutet av maj och äppelträden har ännu inte börjat blomma. Inte ens päronträden, som är väldigt tidiga, blommar ännu när jag skriver detta. Enligt klimatologerna har växthuseffekten värmt upp jordens klimat redan i 20-30 år. Jag har odlat grönsaker betydligt längre, men inte märkt av att odlingssäsongen skulle ha blivit längre. Klimatologerna odlar tydligen inte grönsaker i Finland. De har väl inte tid. Det måste ju vara jobbigt att utveckla modeller för att förutsäga hurudant klimatet kommer att vara år 2050. Då kommer odlingssäsongen här att vara minst en månad längre – om vi får tro experterna. Men då har jag för länge sedan satt min sista potatis.

GRÄSLÖK, RÄDISOR OCH RÖDA BETOR
Jag har som synes en tendens att avvika från ämnet. Men nu till mina odlingar i år. Några grönsaker har jag redan kunnat börja skörda. Gräslök har jag i stora frodiga tuvor utanför köksdörren. (Fast gräslök är kanske ingen grönsak utan en krydda?) Det är annat än de små krukot med denna gröna sak som man köper i marketarna. Jag använder gräslök så mycket som möjligt i matlagningen, framför allt till fisk. Rabarber hör till de verkligt tidiga grönsakerna. Min kära hustru har redan tillrett rabarberpaj och rabarberkräm av årets rabarber. I slutet av april sådde jag huvudsallat, rädisor (Fench Breakfast) och dill på friland. Sallaten börjar nu vara så stor att den är något att bita i, rädisorna har vi nästan ätit upp (men jag har andra på kommande), men dillen är ännu knappt en decimeter hög. På tal om rädisor har jag lärt mig odla dem. De är kinkiga. De skall ha mullrik, måttligt gödslad jord och måste hållas fuktiga. För en nybörjare lönar det sig att odla dem i mull som man köper i plastsäckar. Jag tycker bäst om just French Breakfast som blir rätt stora. Istappsrädisor blir ännu större, och sådana har jag också på kommande, men i ett gammalt tvättfat. Jordlagret är troligen för tunt för istappar, men vi får se om en vecka eller två. Ännu är de bara långa som ett lillfinger.
Man blir inte mätt av några rädisor, men de är utmärkta som krydda i en sallad, t.ex. tillsammans med kinakål, tomat och gurka. Rödbetor fyller betydligt bättre. De hör till de mest lättodlade grönsakerna (fast de egenligen är rödsaker eller gredelinsaker). De kräver mer värme än rädisor och har en längre växtperiod. Jag har två sorter av dessa betor, Bull`s Blood och egyptisk. Färska rödbetor är mycket goda. De skall kokas ungenfär lika länge som potatis. Själv tycker jag de är godast naturell, utan salt, smör eller någon krydda. När de är äldre måste de koka längre för att bli mjuka. (Det här tycks bli en kokbok).

I april sådde jag också isbergssallat, men den grodde aldrig. Det var dessutom dyra frön på ett band som man drar ut i såfåran. Antagligen var det den kalla våren som var orsaken till denna totala flopp. Fröna ruttnade antagligen i den fuktiga lerjorden. Senaste sommar lyckades jag rätt bra med isbergen, men då var det för vått på sensommaren så många huvuden ruttnade. Sniglarna älskade förstås denna sallat. Däremot har jag sällan snigel på bladsallaten. Rukola är en ganska ny sallatssort som många tycks gilla. Den brukar finnas i butikerna. Jag hade en liten plätt med rukola senaste sommar, men den gillades inte alls av familjen så den skippar jag. En annan bladsak som jag skippar är mangold. Den är lätt att odla, växer bra men vad gör man med den? För några år sedan hade jag en hel del mangold som ingen ville ha.
KÅLRABBI OCH ROVOR
En annan sådd som misslyckades totalt var kålrabbi. Fröna grodde inte. Det förvånade mig därför att kålrabbi brukar vara lätt att odla, betydligt lättare än sin kusin majrovan. Kålrabbi borde inte heller vara känslig för kyla. Fröna var från senaste år eller ännu äldre så deras grobarhet kan ha försämrats. Kålrabbi är annars en mycket uppskattad grönsak (eller snarare vitsak eftersom den är nästan vit i köttet) i min familj. Min hustru äter den med förtjusning och barnen vill gärna ha den. Vi äter den alltid rå. Man kan förstås koka den men jag tycker att smaken då blir sämre. Jag skulle gärna ha ett land med denna utmärkta knöl också i sommar, men all odlingsbar yta är redan upptagen av annat. I stället har jag nyligen sått rova (majrova). Men den brukar alltid bli svårt angripen av larver. Visserligen växer den fort och bra bara den får vatten, men larverna älskar den. Rovorna är nästan alltid ”maskätna”. Är jorden torr blir de träiga och oätliga. De är kinkiga men hos mig väcker de nostalgiska minnen från torget i Vasa för mycket länge sedan. När min mor handlade brukade hon alltid också köpa en knippa rovor som min bror och jag begärligt tuggade i oss. Jag hoppas få åtminstone några ätliga rovor så att jag kan sitta i solen, gnaga på en saftig rova och drömma mig tillbaka till barndomens soglösa femtiotal.

Rovan är en traditionell grönsak som odlats i århundaden. Den var stapelföda i vårt land långt innan potatisen kom på 1700-talet. ”I Finland där åto vi rovor och gröt” är ett citat som dyker upp i mitt minne. Men varifrån det är hämtat kommer jag inte ihåg. Är det någon som vet? I dag tycks denna förträffliga knöl vara nästan bortglömd. Synd! På tal om knölar brukar jag inte odla kålrot. Den växer alldeles för långsamt för min smak. Rovor och kålrabbi är godare fast kålrot förstås försvarar sin plats i rotmos och i köttsoppa. Men jag odlar bara för direkt konsumtion under sommaren och hösten. Att lagra för vintern är ingen idé i dag när butikerna är fulla med rotfrukter året runt.
POTATIS
Sedan har vi förstås den bästa av alla knölar, potatisen. Min potatisodling är mycket begränsad av det enkla skälet att jag inte har utrymme. Så det får bli endast små mängder. I år köpte jag 5 kg sättpotatis. Plantorna är nu frodiga och 1-2 dm höga. Det börjar vara dags att kupa dem, något som jag ofta inte ids göra. Folk som vet (tror sig veta) säger att man får större skörd om man kupar. Sorten är gamla beprövade och goda Timo. Om vädret blir varmt så har jag en chans att få egen färskpotatis (som svenskarna felaktigt säger) till midsommaren. Att ta upp potatis i eget land och genast koka och äta den hör för mig till sommarens glädjeämnen. Liksom alla grönsaker är den godast när den är pinfärsk. Nypotatis och en klick smör, mer behövs inte för gastronomisk njutning. Bort med alla invecklade matrecept som tidningarna är fulla av! Rödbetor och morötter kan förresten med fördel avnjutas på samma sätt när de nyss är upptagna. Och de är fullpackade med nyttiga vitaminer, mineraler och antioxidanter.

Det tycks vara på modet i dag att förakta potatisen, liksom allt som är gammalt, beprövat och traditionellt. I stället skall det vara olika utländska, mer exotiska grödor. Det tycker jag är en dum attityd. Vi har förträffliga egna grönsaker, som växer bra även under kalla och regniga somrar, och skall vara stolta över dem och njuta av dem. All import borde vara strängt förbjuden under sommaren!! (Jag menar det inte på allvar).
MORÖTTER
Enligt antropologerna levde våra förfäder delvis på rötter som de samlade i skogarna där de drog från plats till plats. Man anser att det var kvinnorna som samlade in ätliga rötter. I dag går vi inte ut i skogen och söker rötter. Det är mycket enklare att odla dem själv. Dessutom är dagens odlade rötter extremt förädlade. De har genomgått ett slags evolution, men en evolution som är noggrannt kontrollerad av människan. Alla dessa härliga grönsaker kan vi i sista hand tacka evolutionen för. (Så fick jag med Darwin också i denna blogg).

Detta som inledning till mitt avsnitt om mo- och andra rötter. Jag är litet irriterad på morötterna. De tar mycket lång tid på sig för att gro och växer sedan långsamt. Dessutom är de mycket begärliga för morotsflugan. I år har jag sått ca 6 meter morot och täckt med fiberduk. Det är spännande att se hur det blir med morotsskörden. Egna morötter smakar mycket bättre än köpta, speciellt om man plockar dem när de ännu är rätt späda. Senaste sommar härjade mina två styvbarnbarn i morotslandet och åt upp en hel del små, ungenfär fingerlånga och tjocka morötter. (Enligt mina rätt stora fingrar). Jag unnade dem det gärna. En del av glädjen med att odla är just att se barnen gå och mumsa i landena. Själv fick jag aldrig göra det som barn. Nu tar jag igen det med besked.

Svartrot har jag några gånger odlat av nyfikenhet. Somliga tycker den är god. Senaste sommar hade jag litet svartrot, men tyckte den var smaklös. Enligt min mening är det meningslöst att odla den. Den växer långsamt, kräver mycket djup jord, är mycket skör och smakar inte alls så gott som morot. Palsternacka har jag aldrig prövat, inte heller selleri. Pepparrot har vi haft någon planta av, men jag har köpt pepparrot de få gånger jag lagat gädda med pepparrotssås om vårarna. Ingen idé att odla den.
TRE SORTERS LÖK
Lök bör varje grönsaksodlare självklart ha i sina land. Jag har tre sorters lök, förutom gräslök. Av vanlig gul lök har jag ca 100 plantor. Bladen är ca två dm långa. Jag gödslade nyligen med Biolan kanakakka och hackade ogräs. Jag hoppas vara självförsörjande med lök under minst tre månader. Det går åt rätt mycket lök i min matlagning. Jag använder gärna purjolök, men den är dyr. En enda purjo kostar ca en euro. Det lönar sig alltså att odla den. Men det är arbetsdrygt därför att den växer mycket långsamt och kräver god jord och mycket näring. Jag brukar sätta tomma rullar av vc- eller hushållspapper runt för att stammen skall bli vit och mjäll. I år har jag bara ett tiotal purjor. Som en ren kuriositet har jag egyptisk luftlök. Den duger förstås i malagningen som annan lök, men knölarna är mycket små och svåra att skala. Märkligt nog så växer lökarna i bladens ändar.
DE MEST POPULÄRA
De mest populära grönsakerna i min familj är märgärter och majs. Det finns aldrig tillräckligt av någondera. Senaste år samlade jag frön från egna ärter. Det finns alltid skidor som man inte märker förrän man river upp plantan på hösten. Då är de redan torra och duger inte till annat än utsäde följande år. Jag har sålunda frön av tre sorter Onward, Kelvodon och Sugar Bone, men blandade. I mitt ärtland finns nu dessa sorter huller om buller. Jag har ca tio meter ärter men de kommer knappast att släcka min familjs lust efter de små gröna bollarna. Färska ärter har under senare år börjat säljas överallt under sommaren i vårt land. De förlorar dock snabbt i smak. Godast är de när de nyss är plockade.

Sockerärter hör till de mest lättodlade och snabbväxande växterna. Min familj bryr sig dock inte om dem. Jag skippar dem i år. Det blir ändå bara jag som äter av dem. Senaste år kokade jag sockerärter ett par gånger och åt med smör. Visst är det gott, men litet petigt att plocka och snoppa dem. Då är det enklare med bönor. De är stora, enkla att plocka, växer fort och är mättande och goda. Men de kräver värme. Just i dag (29.5) är det för första gången en riktigt varm dag, ca 20 grader, och jag har sått ett litet land med störbönor, Blue lake. Störbönor är roliga därför att de blir så långa, 2-3 meter eller ännu mera. De fordrar alltså långa störar som stöd. Jag brukar stuva dem.
DEN TÅLIGA KÅLEN
Kål växer bra i vårt kalla klimat, men den är begärlig för kålfjärilen. Senaste år hade jag brysselkål, men i år blir det blomkål. Det är den matigaste grönsak (vitsak?) jag odlar. Jag har ca 20 plantor i krukor som nu måste planteras ut på friland. För att skydda mot den elaka fjärilen drar jag fiberväv över blomkålslandet, och hoppas på det bästa. Blomkål är rätt dyr i butiken så om jag får 20kg så har jag en liten förtjänst. Annars spelar ekonomin ingen roll i mitt odlande. Jag har råd att köpa grönsaker, men att odla dem själv är mycket roligare. Dessutom får jag massor av motion och frisk luft. För att inte tala om smaken. Färskt är alltid färskt! Det lönar sig att odla själv – alla gånger. Stäng datorn och gå ut och smutsa ner händerna.
SOCKERMAJS
Majs är väl snarare ett sädesslag än en grönsak. Den kräver ett betydligt varmare klimat än vårt. Men växtförädlarna har tagit fram sorter som hinner mogna på varma platser i de sydligaste delarna av vårt land. Jag odlar nu en sort som heter Lumidor F1. Trots att senaste sommar var kall och våt fick jag en måttlig skörd. Sockermajs äts med förtjusning av alla i min familj. Och den är verkligen god när man kokar den ca tio minuter genast efter att man brutit loss kolvarna. Inget salt i vattnet! Man kan klicka på litet smör om man vill men jag äter den helst naturell. Odlingen är dock rätt jobbig. Jag satte frön i krukor i början av maj. Fick ungenfär 40 plantor. Håller nu på och planterar ut dem på friland. I allmänhet hinner bara en kolv mogna per planta. Men 40 majskolver i slutet av sommaren räcker rätt långt. Den som endast ätit kolvar man köper i butik eller på burk vet inte hur riktig majs smakar.
VÄRMEKRÄVANDE VÄXTER
Gurka, squash och tomat är verkligt värmekrävande växter. Paprika går inte alls att odla på friland hos oss, men nog i oeldat växthus. Jag har ett litet växthus, en stomme av ribbor överdragna med plast. I det mognar t.o.m. paprika. Senaste år hade jag några plantor, men i år får det vara. De ger mycket liten skörd sent på sommaren. Tomater driver jag upp varje sommar. Men det är inte alldeles lätt. Sätter frön i krukor i mars och planterar ut i slutet av maj. I mitten av 1970-talet hade jag för första gången ett tiotal fina plantor. Men en kall natt i slutet av maj frös hela odlingen. Sätter man ut plantorna för tidigt finns risk att de fryser, sätter man ut dem för sent hinner frukterna inte mogna. Senaste sommar hade jag ca 20 fina plantor med stora vackra klasar med karter. Men hälften mognade aldrig p.g.a. uselt väder under augusti. Växthuseffekten!! Bah! Augusti var mycket varmare förr1 Det gick som för bonden Paavo. ”Frosten kom och tog vad övrigt.” I år satte jag ut ett tiotal plantor i mitt växthus i mitten av maj. Men en natt kröp kvicksilvret under nollan och mina tomater dog, med undantag för tre som nu ser frodiga och fina ut. Så jag skall väl få egna tomater till salladen även denna sensommar.

Gurka är tacksam att odla i södra Finland bara man har en varm och solig plats. Senaste år fick jag långt mer av dessa ”vatupåsar” än vi kunde sätta i oss. Som näringsämne är gurkan rätt värdelös, om man inte är bantare. Men den är rolig att odla och att äta direkt från landet, skalad visserligen, och passar utmärkt i sallader. I år har jag hela tre sorter på gång, Kurk, Rinish Pickling och Kinesisk Slange. Är det varmt så växer de fort och man kan plocka nya varje dag. Squash är rätt värdelös som mat men rolig att odla och jag tycker den är en mycket vacker växt. Några gånger under sommaren brukar jag fylla squash med köttfärssås och gratinera i ugnen. Mycket gott!

När jag skriver detta är det vårens varmaste dag. Och jag sitter inne vid datorn! Jag borde skämmas! Vi får hoppas på en varm sommar, men hur det än går så lär jag få skörda en hel del grönsaker. Dessutom har vi bärbuskar och fruktträd. Om fruktträden berättade jag i ett par bloggar senaste höst. Smaklig grönsaksmåltid!