RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG

RICHARD DAWKINS STÖRSTA MISSTAG

Den engelska biologen R. Dawkins är förmodligen den mest omdiskuterade och debattglada biologen i västvärlden under de senaste decennierna. Han blev känd genom sin teori om att vi i själva verket styrs av våra gener som drivs av en enda sak, dvs en strävan att föröka sig själva. Allt vårt beteende kan i sista hand återföras, dvs förklaras, utgående från de ”själviska generna” som i sin tur är en produkt av evolutionen.
Jag var från början rätt skeptisk till denna teori. Den försöker, enlig min bedömning, förklara alltför mycket utgående från alltför litet. Teorin är extremt reduktionistisk och jag är skeptisk till enkla reduktionistiska teorier. De är vanligen snarare visioner än verkliga förklaringar.
På älde dagar har Dawkins sökt en ny marknad för sin längan att vara i centrum av häftiga debatter. Han har satsat massor av tid och arbete på ett slags korståg mot religionerna. (Ordet korståg är förstås ironiskt om en ateist. Ett korståg är ju en kamp för att sprida den religion man tror på. Dawkins kämpar i stället mot alla religioner. Han för alltså egentligen ett antikorståg.) Hans bok THE GOD DELUSION är en sammanfattning av detta antikorståg. Jag studerade boken rätt grundligt under våren 2008 och skrev en lång artikel om den. Artikeln publicerades i Finsk Tidskrift och den finns på min blogg.(9.5 2008)
Anders Lundberg, rikssvensk professor emeritus, har läst såväl Dawkins bok som min rätt kritiska recension av boken. Han har i ett melj till mig framfört en rad kommentarer till min analys. Jag går här inte in på detaljer utan konstaterar bara att han anser min analys vara orättvis mot Dawkins och på några punkter direkt felaktig. Jag är tacksam för hans kommentarer och kritik och den inspirerar mig att en än gång fundera över Dawkins och hans kamp mot religionerna. Här försöker jag precisera min kritik mot Dawkins. Dessa funderingar har fått extra bränsle p.g.a. att Fritänkarna r.f. i Finland nyligen betalade reklamutrymme på bussarna i Helsingfors för en slogan som lyder. JUMALA OM TUSKIN OLEMASSA. VOIT SIIS NAUTTIA ELÄMÄSTÄ. (Gud finns knappast. Du kan alltså njuta av livet.) Märkligt nog väckte denna reklam stor uppståndelse. Den debatterades allmänt i medierna. (Nyhetstorkan under sommaren gör att vad som helst duger att fylla spalterna med. Michael Jacksons, en popstjärnas, död fick t.ex. enorm uppmärksamhet.) Många ansåg ateisternas reklam för sin sak vara opassande. Religionerna får gärna göra hur mycket reklam de vill men inte ateisterna, var budskapet.
Ytterligare inspiration fick jag av en utmärkt kolumn av teologen Patrik Hagman i VASABLADET 26.6. Han tar upp den syn på religionerna som Dawkins och andra ”kämpande” ateister gör sig till tolk för. Han hänvisar till filosofer och religionsvetare som menar att Dawkins i stort sett missat poängen med religionerna. Dawkins krossar en ”högubbe” (a strawman) som i stor utsträckning är en konstruktion av ateisterna själva. Den kritik dessa filosofer, och Hagman, anför går efter samma linjer som jag själv fördes in på när jag läste Dawkins THE GOD ILLUSION. Det inryck som växte sig allt starkare när jag läste boken var att Dawkins missat poängen. Han förstår inte vad världens många religioner handlar om, han förstår inte varför folk är religiösa och än mindre varför religionerna har en stor roll i historien och än i dag i många samhällen.
Hagman har inte alldeles fel när han skriver: ”Dagens ateister attackerar en kristendom som bara existerar i deras egna huvuden.” Men sedan gör han sig själv skyldig till samma misstag, dvs att dra alla ateister öven samma förenklade kam. Han påstår att ateisterna ser religionen som i stort sett roten till alla problem i världen. I själva verket är det bara en liten minoritet, historiskt okunniga, ”fundamentalistiska” ateister som har en så enfaldig åsikt. De flesta ateister är helt enkelt ointresserade av religion.
Hagman påpekar att ateisterna långt ifrån är eniga sinsemellan. Han menar att ”fundamentalistiska ateister” såsom Dawkins, enligt mer ”liberala och intellektuella” ateister ”på sikt misskrediterar ateismen som livshållning och intellektuellt projekt.” Det är förmodligen naturligt för en troende att tro att ateismen liknar religionerna genom att vara just ”en livshållning och ett intellektuellt projekt”. Men det är ett stort misstag. Det enda som är gemensamt för alla ateister är att de inte tror på några gudar. I övrigt kan de ha precis vilken inställning som helst till frågan om livets mening. Ateismen är inte, som det ofta felaktigt påstås, ett slags tro, utan avsaknad av tro på det slags övernaturliga väsen som går under benämningen gudar. En ateist kan mycket väl gilla kyrkan och dess verksamhet, följa dess traditioner etc.
DAWKINS STÖRSTA MISSTAG
Hans grundläggande misstag är att anföra rationella argument mot religionernas teser. Som naturvetenskapsman är han van att basera sig på logik och vetenskaplig testning. Hans underförstådda antagande är att religionerna strävar att ge en rationell världsbild ungenfär på samma sätt som vetenskapen. Men om man rationellt analyserar vilken religion som helst så blir resultatet att den är rent nonsens.
I alla religioner spelar musik, sång, dans, predikningar, heliga skrifter, upprepning, mässande, bilder, symboler en central roll, men aldrig rationella argument eller empiriska fakta. Vad visar detta? I vetenskapen sjunger man inte, inte heller mässar man eller har heliga skrifter. Detta visar att religionerna alltid vänder sig till människans känsloliv, aldrig till hennes förnuft. För vetenskapen gäller det omvända. Religionerna finns, kort sagt, för att de fyller många människors känslomässiga och sociala behov. (Samt givetvis för att de är ett utmärkt medel för att manipulera massorna. Egyptens pyramider skulle aldrig ha byggts utan religion.)

Den stora svagheten i Dawkins och många andra moderna ”kämpande” ateisters religionskritik är att de inte har något att erbjuda i stället. Dawkins bok innehåller massor av i och för sig helt korrekt kritik, men han erbjuder ”stenar i stället för bröd” för att uttrycka sig bibliskt. Han menar att vetenskapen för honom fyller behovet av mening och sammanhang. Men han är ett undantag. För den stora massan, dvs för 99% av världens folk är forskning abstrakt och främmande. Ateisterna rekommenderar att man skall njuta av livet. Också detta är ett slags fromt nonsens. Majoriteten av jordens folk har fullt jobb med att försöka överleva. Också i den industrialiserade världen jobbar folk i dag mer och hårdare än någonsin. På fritiden glor man mest på tv eller liknande. Det är inte många som har råd och tid att faktiskt njuta av livet. Men så har det i själva verket varit under alla tider.
Detta faktum är i själva verket en viktig orsak till att massorna vänt sig till religionerna för att få tröst. När livet är hårt, fyllt av arbete, fattigdom och umbäranden så är det naturligt att man griper efter löftet om ett evigt liv i paradiset som om ett halmstrå. Den fattige har aldrig haft någon glädje av detta livet. Därför är drömmen om ett liv efter döden, ett liv utan hårt arbete, utan stress, utan tvång och myndigheter, ett liv där man är älskad, respekterad och frisk från alla krämpor så lockande. De moderna ateisterna har ingenting annat att erbjuda än ”blod, svett och tårar” (för att citera Churchill). Att han nästan helt ignorerar detta centrala problem är Dawkins största misstag. Han vill inte ens erkänna att det existerar.
ALTERNATIV TILL RELIGIONERNA
En av de första som öppet förde fram en ateistiskt livsfilosofi var den franske filosofen Auguste Comte (död 1857). Han är pappa till den riktning inom filosofin som kallas positivism men han är också grundaren av sociologin. Han präglade också benämningen ”altruism” (En altruist är en person som av helt oegoistiska skäl, dvs utan att förvänta vare sig straff eller belöningar efter döden, arbetar för sina medmänniskor). Han ansåg sig ha goda skäl att tro att religionerna så småningom kommer att självdö när människan blir mer upplyst.
Det viktigaste för honom var inte att anföra argument mot religionerna. Det ansåg han vara onödigt eftersom de inte grundade sig på förnuftet och därför var förutbestämda att dö ut. Det viktigaste var att formulera en livsfilosofi som kunde ersätta religionerna. En stor del av sitt liv ägnade han sig åt just detta. Det centrala begreppet i hans livsfilosofi är utveckling. Han trodde att upplysning och vetenskap skulle omvandla människan och göra henne mer social och altruistisk. Felet med religionerna är att de är statiska, inte utvecklas, menade han.
Positivismen blev en av många orsaker till att religionernas betydelse i västvärlden kraftigt minskade. Här bör betonas att Comte trodde att utvecklingen i främsta hand skulle ta sig uttryck i en ”moralisk förbättring av människan”. I våra dagar har positivismen förlorat sin betydelse. Den har ersatts av en mycket mer materialistisk och mindre idealistisk tro på kapitalismen och på den heliga ekonomiska tillväxten. Kapitalismen passar i själva verket utmärkt ihop med kristendomen, vilket visas i USA, världens enda supermakt, men med en övervägande, troende kristen befolkning.
En viktigare orsak till att religionernas inflytande minskade var den socialistiska rörelse som startades av Karl Marx (död 1883). Socialismen hade verkligen ett budskap och en livsfilosofi. Den var ursprungligen starkt idealistisk och apellerade därför också till intellektuella och konstnärer. Men främst riktade den sig till de fattiga och förtryckta, till det som Marx med en svepande generalisering kallade proletariatet eller arbetarklassen. Socialismen hade en vision om ett jämlikt och rättvist samhälle där var och en bidrar efter sin förmåga och får det han eller hon behöver för att leva ett gott liv. Uppenbart är att socialismen tog många tankar från kristendomen. Jesus ömmade ju också för de fattiga och förtryckta. Men i stället för att fantisera om ett paradis i en tillvaro efter döden utmålade socialisterna ett framtida jordiskt paradis, dvs det kommunistiska samhället där allt ägs och förvaltas gemensamt och där alla konflikter och strider har upphört. Detta var en kraftfull och lockande vision för miljoner fattiga och förtryckta fram till sovjetimperiets sammanbrott. Socialismen erbjöd ett alternativ till religionernas utomvärldsliga eskatologi och samtidigt var den öppet religionskritiska. Slagordet var: ”Religionen är opium för folket”.
Socialismen är antirasistisk och antinationalistisk. Men alternativen till religionerna har ibland varit både rasistiska och nationalistiska. Nazismen utformades medvetet med framför allt katolicismen som modell. Den var uttryckligen antirationell (som religionerna) och riktade sig till känslan. Folket, rasen och nationen upphöjdes till en slags helig treenighet. Tron på den ariska rasens överlägsenhet var ingenting annat än just en religiös tro. Hitler dyrkades av miljoner som ett slags Tysklands frälsare.
Många har förundrat sig över att nazismen, en grym och brutal lära, kunde få starkt stöd just i Tyskland, Europas mest religiösa stat där både katolicismen och protestantismen i århundraden hade varit stark. Men å andra sidan kan man förundra sig över att en mycket brutal version av kommunism gick segrande fram i Ryssland där den ortodoxa katolicismen så länge haft en helt dominerande makt över själarna. Vad lär vi av detta? Jo att religionerna inte är något skydd mot makthunger, brutalitet och grymhet.
KOMMER RELIGIONERNA ATT DÖ UT?
August Comte förutspådde för drygt 150 år sedan att religionerna kommer att dö ut när mänskligheten blir mer upplyst. Karl Marx menade samma sak. Nietzsche hävdade i slutet av 1800-talet: ”Gud är död!” Ännu på 1960-talet var det vanligt bland intellektuella att anse att religionerna håller på att förlora sin makt över sinnena. Hur har det gått? Hade de många som under 1800-talet förutspådde religionernas undergång rätt eller fel?
Ingen av de stora religionerna har dött ut. Tvärtom, de har i dag fler anhängare än någonsin. I den meningen hade Comte et al. alldeles fel. Men om vi kunde uppväcka Comte och låta honom bekanta sig med situationen i dag skulle han knappast medge att han hade fel. Han skulle för det första peka på att det på hans tid fanns ytterst få som öppet var ateister. I dag kan de räknas i hundratals miljoner. Relativt sett har antalet ateister ökat enormt, medan antalet troende minskat kraftigt. Vidare skulle han påpeka att han förutspådde utvecklingen på mycket lång sikt. Det tar hundratals år innan religionerna dör ut. Han skulle påpeka att det tog hundratals år för religionerna att sprida sig. Vi talar om mycket långsamma processer.
Men framför allt skulle han betona att religionerna har förändrats. De har liksom hela samhället påverkats av upplysning, utveckling och utbildning. Religionerna accepterar i dag att kvinnor får utbildning och jobbar utanför hemmet, en del religioner accepterar t.o.m. kvinnliga präster, många accepterar preventivmedel. På Comtes tid var t.ex. skilsmässa, sex utom äktenskapet, abort och homosexualitet svåra synder. I dag tolereras sådant av mer liberala troende. Visserligen finns det fortfarande, skulle han säga, människor som tror på samma sätt som i början av 1800-talet, men de är en minoritet. Också i de flesta muslimska länder har en viss modernisering skett.
Comtes slutsats skulle alltså bli att han på det stora hela hade rätt. Jag håller med honom.