YTTRANDEFRIHETEN BEGRÄNSAS ALLTMERA

Denna artikel publicerades den 13 juni 2009 i Vasabladet. Jag har tidigare behandlat censur i bloggarna 5 och 6 mars 2008.

YTTRANDEFRIHETEN ALLTMER HOTAD

Under president George W. Bushs tid som ”världssheriff” spelade frihet och demokrati en central roll i USA:s utrikespolitik. Han präglade bl.a. den mycket odiplomatiska, men träffande, termen skurkstat. Bush tvekade inte att kritisera regeringarna i stormakter som Kina och Ryssland och störtade som bekant två av de mest skurkaktiga regimerna med militärt våld.

President Obama har gått in för en helt annan linje. Hans slagord ”change” (förändring) gäller också inom utrikespolitiken. I stället för de hårda ordens retorik och militärt våld går han in för dialog. Han vill överbrygga klyftor och räcka ut en försonande hand. Denna politik applåderas i Europa men ses med misstänksamhet i USA.

Destovärre finns det inga tecken på att skurkstaterna, dvs de slutna samhällen där kritiker mördas eller kastas i fängelse, är villiga till en dialog på Obamas villkor. Sålunda tycks USA:s relationer till problemet Nordkorea bli lika dåliga, om inte sämre, än under Bushs åtta år som världens mäktigaste man. Inför de olympiska spelen i Kina senaste sommar trodde de politiskt blåögda att Kinas regering skulle tillåta större öppenhet. Det gick, som realisterna anade, tvärtom. Den kinesiska regeringen har skärpt greppet om sin jättebefolkning. Sålunda har regeringen totalt mörklagt vad som hände på Himmelska fridens torg för 20 år sedan.

I Ryssland har regeringen alltmer återgått till metoderna under sovjettiden. (Och vårt land håller, realistiskt nog, igen på att ”finlandiseras”). Ett stort antal journalister har mördats utan att polisen fått tag i förövarna. Medier och organisationer som kritiserar regeringen har i stort sett försvunnit. I de flesta muslimska länder är yttrandefriheten svag eller obefintlig och tendensen är snarare att regeringarnas och mullornas grepp hårdnar än mjuknar.

I västvärlden är alla i teorin för yttrandefrihet och öppenhet, men i praktiken minskar denna frihet också här, om än inte genom regeringarnas utan genom ”marknadens” åtgärder. Tidningspressen har alltid varit demokratins ryggrad. Destovärre håller denna ryggrad i dag på att allvarligt försvagas. Den har länge kroknat under den växande bördan av de elektroniska medierna och nu innebär den ekonomiska depressionen att ytterligare sten läggs på bördan.

Under internets barndom trodde teknofilerna att nätet skulle öka yttrandefriheten och skapa en öppnare politisk kultur. Så har det, som t.ex. de senaste valen inom EU visat, inte gått. Intresset och förståelsen av politik är mindre än någonsin. Kapitalismens traditionella utmanare, socialismen, är så gott som död. En viktig delorsak är att vänsterpressen i stort sett är utslagen av marknadsekonomin. Människan och samhället är inga maskiner och fungerar enligt sina egna lagar, som teknofilerna i allmänhet är saligen ovetande om.

I själva verket innebär internet ett allvarligt hot mot yttrandefriheten. Aldrig tidigare har makthavarna haft ett så effektivt instrument för att övervaka och kontrollera opinionerna. Förr var de beroende av en liten armé av censorer som satt och läste allt som publicerades. I dag har censorerna ersatts av outröttliga och omutliga maskiner, dvs av program som kan övervaka allt som kommer ut på nätet. I diktaturerna kan man lätt blokera kritiska sajter eller hindra sökning av icke önskad info. Yttrandefrihet får man aldrig gratis, utan endast genom ständig kamp.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

Kommentar 1.7 2009.

Sedan artikeln publicerades har två uppmärksammade händelser ytterligare bekräftat min tes om att yttrandefriheten alltmer begränsas. Inför presidentvalet i Iran 12.6 hade man i västvärlden stora förhoppningar på att de konservativa mullornas makt i landet skulle minska och att landet skulle få en president som är öppnare, liberalare och mindre fientlig mot västvärlden. Kort sagt hoppades man på en större frihet och främst yttrandefrihet i landet. En stor majoritet av de unga iranierna stödde den liberala presidentkandidaten Mousavi. Vi vet i dag hur det gick. De konservativa vann och Iran kommer att fortsätta med sin västfientliga och demokatifientliga politik. Resultatet ledde till kravaller och upplopp, men de som väntade sig en upprepning av revolutionen 1979, nu dock med omvända förtecken, blev djupt besvikna. Demonstationerna slog ner med våld och alla försök till öppen nyhetsförmedling stoppades. Utländska journalister fick inte arbeta fritt, telefontrafiken censurerades, likaså infon på nätet. Självklart censurerades tidningarna.

För mig var detta ingen överraskning. Liksom de flesta i väst önskar jag en utveckling mot demokati i denna stora och viktiga muslimska stat. Men konservativa religiösa ledare, som anser sig utvalda att förverkliga Allahs vilja, är självklart motståndare till yttrandefrihet. I praktiken är Iran en teokrati och kommer, destovärre, att förbli det under överskådlig tid.

Den andra uppmärksammade händelsen gäller friheten i vårt eget land. Finland har aldrig varit någon föregångare när det gäller yttrandefrihet, snarare tvärtom. I dag har vi större frihet än någonsin tidigare, men det finns tecken på att många grupper tycker att friheten har gått för långt.

Nyligen köpte Ateistföreningen och Humanistförbundet, två religionskritiska grupper, reklamplats på bussarna i några storstäder för att föra fram sin åsikt att ”JUMALA TUSKIN ON OLEMASSA”. (Gud finns knappast). Åsikten torde knappast förvåna någon. Alla vet att det finns massor av folk i vårt land som har denna åsikt. Många som hör till kyrkan gör det inte för att de tror på Gud (kyrkans gud) utan därför att de vill upprätthålla en gammal tradition. Men reklamen väckte enorm uppståndelse och många krävde att den slopas, eller åtminstone ändras. I vårt land får man nog tänka att Gud inte finns men man får tydligen inte offentlig yttra denna tanke. Här finns en släktskap, föga förvånande, mellan de konservativa muslimska mullorna i Iran och de konservativa kristna kretsarna hos oss.

Det är uppenbart att det inte finns några gudar. Men detta får man tydligen inte meddela i offentliga medier. Varför är det så farligt? Självklart därför att det kan få folk att börja tänka självständigt, och sådant är alltid farligt för sådana som har makt, inte p.g.a. att de är valda och har kompetens, utan för att de anser sig vara utvalda av en absolut makt att genomdriva denna makts vilja.