lördag 21 november 2009

VAD ÄR JAG? KAPITEL 8

Kapitel 7 i denna långa undersökning av jaget kan läsas på min blogg 5.11. I detta kapitel för jag fram de centrala tankarna i min jagteori. De kan delvis verka radikala, men förefaller mig rätt triviala. Jag kunde därmed avsluta, men har ännu inte beslutit om jag skall ta upp ytterligare frågor. Sådana finns förstås, t.ex. de personliga erfarenheternas betydelse, en undersökning av hur jaget formar och formas av kulturen och hur teknologin påverkar självmedvetandet. Om någon har kritik svarar jag gärna på den. Hoppas att någon läsare ännu orkar hänga med. Hoppas att någon ibland kan få en ahaupplevelse. I så fall är mitt arbete värt besväret.

VAD ÄR DU?
Vad skulle du svara om någon ställde dig frågan ”Vad är du?”. Själv skulle jag svara något i stil med ”Jag är en finlandssvensk filosof” därför att den beskrivningen rätt väl karakteriserar mycket av det som jag ser som väsentligt i att vara jag. Svenska är mitt modersmål. Jag skriver, tänker, lever på svenska. Men Finland är det land där jag är född, där jag levat och verkat och där jag vill dö. Den finländska kulturen är mitt andliga hem. Men den i sin tur är i hög grad en nordisk kultur, och genom mitt modersmål är hela Norden ett hem för mig. Att jag är filosof är dels en yrkesbeteckning men också en identitet. Det innebär att jag hör hemma i en mycket gammal europeisk tradition. Det som jag skriver i mina kapitel om jaget är en del i denna tradition. Att jag är mycket starkt påverkad av en mycket lång rad filosofer är självklart. En människas tankar kan påverka kommande generationer i hundratals, t.o.m. tusentals år. Tankarna lever ett slags eget liv.
Här vill jag nämna att en av de filosofer som påverkat mig mest är Karl Popper, född och utbildad i Wien, men senare verksam i England. Han var en av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapsfilosofer. Hans filosofi om ”de tre världarna” har säkert påverkat min jagfilosofi i hög grad. Vi bör, menade han, skilja mellan tre olika slags världar. Den mest fundamentala är den materiella världen. Ur den har allt annat uppstått. Värld två har emergerat ur den materialla världen. Den är det psykiska, medvetandet, tänkandet. Värld tre har i sin tur skapats av värld två. Den består av det som jag just nämnde ovan, dvs tankar, idéer. I en människa förenas alla dessa världar. Men nu tillbaka till huvudtexten.
Anta som, ett rent tankeexperiment, att någon superintelligent alien, som vet allt om hur man mixtrar med hjärnor, berövade mig mitt modersmål (och de andra språk jag kan), all kunskap om den finländska och nordiska kulturen, mitt vetande om filosofi samt allt det jag minns från mitt liv. Anta vidare att den inte mixtrar med mina gener och min biologiska natur. Det som blir kvar, som jag skall kalla ”denna människa” skulle alltså fortfarande vara samma kropp. Den skulle ha samma reflexer, instinkter, behov och drifter. Den skulle fortfarande vara en medveten och intelligent varelse. Skulle jag då finnas kvar?
Förmodligen är alla eniga om att svaret är ett klart nej. Alienen skulle ha dödat mig! Det som bleve kvar är en människa som kan känna och uppleva och som är intelligent, men som inte är jag. Om alienen inte skadar hjärnan så kunde denna människa lära sig ett språk, t.ex. kinesiska, en kultur, t.ex. den kinesiska. Men denna människa skulle inte länge vara jag. Fysiskt skulle den ha samma kropp, men andligen skulle den vara en helt annan person.
Skulle denna människa ha något jag? Nej, inte omedelbart efter att alienen gjort sitt experiment. Det finns exempel på människor som genom sjukdom eller olyckor drabbats av skador på hjärnan som förstört en del av deras minnen. Därmed har, menar jag, en del av deras jag skadats. Men i mitt tankeexperiment har hjärnan inte skadats. Jag tror att denna människa skulle vara förvirrad, men att han med tiden skulle bli ett jag. Men jag skulle definitivt vara utplånad, dödad.
Genom detta tankeexperiment vill jag visa att jaget är något mera än bara en individ med medvetande.
Som jag tidigare betonat är medvetandet en produkt av den biologiska evolutionen. Alla däggdjur har någon grad av förmåga att känna och uppleva. Medvetandet bestäms i hög grad genom våra gener, som i sin tur åtminstone delvis styr hur nervsystemet byggs upp. (Jag säger ”delvis” därför att miljön också hela tiden medverkar). Jaget däremot är en produkt av den kulturella evolutionen. Det byggs upp av den kultur vi föds in i, växer upp och verkar i. Självklart spelar generna en viss roll, men det var inte mina gener som gjorde mig till finlandssvensk filosof. Självklart är medvetandet, liksom också kroppen förutsättningar för jaget. Utan kropp och medvetande kan inget jag existera. Men enbart medvetande och kropp räcker inte för att ett jag skall uppstå. En kultur är en nödvändig förutsättning.
Läsaren lägger säkert märke till att detta tankeexperiment ger upphov till en följdfråga. Kunde man tänka sig att den superintelligenta varelsen flyttar mitt jag till en annan kropp? Denna fråga diskuterades, i litet andra termer förstås, redan på 1600-talet av den engelska filosofen John Locke. Han frågade vad som skulle hända om vi tänker oss att en prins´ själ överförs till en skomakares kropp. Givetvis efter att skomakarens själ lämnat kroppen. Enligt Locke skulle prinsen fortleva, men i en annan kropp. I min terminologi skulle prinsens jag oskadat fortleva i skomakarens kropp.
Skulle vår alien kunna göra detsamma med mig? Den kunde självklart inte flytta mig till en kvinnas kropp, eller till ett barns kropp. Men kunde den avlägsna jaget ur en vuxen manlig kropp och sätta in mitt jag i stället?
Mitt svar är ett klart nej. Locke liksom Descartes och de flesta på den tiden trodde på existensen av en själ. Detta själsbegrepp är sedan länge föråldrat inom vetenskapen. (I en del religioner finns det förstås kvar). Jag har betonat att jaget är beroende av både kroppen och medvetandet. Kroppen och medvetandet kan leva kvar utan jaget, men inte tvärtom. Jaget är alltför intimt förbundet med kroppen för att det skulle kunna flyttas till en annan kropp.
Ur biologisk synvinkel är vi alla djur, men liksom andra däggdjur är vi genetiskt determinerade att ha medvetande och intelligens. Alla individer av arten Homo sapiens har samma grundläggande behov och samma drifter. Vi behöver föda och vatten, vi känner lust och smärta, vi har en drift att fortplanta oss och att ta hand om avkomman, vi har sinnen som ger oss en bild av omgivningen, vi har behov av socialt erkännande ”makt” och vi är nyfikna till vår natur. Biologiskt har människorna varit likadana i tiotusentals år. Biologiskt är vi mycket lika, kulturellt är vi mycket olika.
Tusentals kulturer har uppstått. Många har dött ut eller uppgått i andra mer framgångsrika kulturer. Eftersom jaget huvudsakligen formas av kulturen kan våra jag skilja sig förvånande mycket från varandra. Inom större kulturer finns det dessutom subkulturer som ytterligare ökar spektret av olika jag. Språk, sedvänjor, värderingar, normer, fördomar, ideologier, religioner, kunskap och okunskap etc formar våra jag. Och kulturerna varierar som alla vet oerhört mycket. Detta återspeglas självklart i våra jag. (När jag skriver detta hör jag i nyheterna att en man, som dömts för hor i Somalien, har stenats till döds. Kvinnan, som han bedrivit hor med skall också stenas, men först efter att hon fött deras gemensamma barn. Hos mig liksom hos de flesta i vår kultur väcker detta starka känslor av avsky och förfäran. Man bör dock komma ihåg att detta grymma straff omtalas också i Bibeln. De människor som stenar och de som tittar på är av sin kultur ”programmerade” att uppleva bestraffningen som rättvis och riktig, i enlighet med den gudomliga rättvisan. Det är för övrigt inte så länge sedan offentliga avrättningar var ett folknöje i vår kultur.)

JAGMEDVETANDE OCH DUMEDVETANDE
Alla normala, friska människor har ett jagmedvetande, eller självmedvetande, om man så vill. Selfconsciousness på engelska. Redan det att vi använder pronomen som ”jag” och ”du” visar att vi har ett begrepp om skillnaden mellan oss själva och andra. När det lilla banet lär sig tala lär det sig automatiskt att skilja mellan jag och du och mellan vi och de. Med åren blir dessa skillnader allt tydligare när barnet genom s.k. trotsåldrar blir medveten om sig själv som en särskild individ med egen vilja. Hos tonåringen blir medvetandet om det egna jaget nästan pinsamt. Hur ser andra på mig? Respekterar de mig, tycker de om mig? De hormonella förändringar som som skapar sexualiteten ökar ytterligare jagmedvetandet. Är jag tilldragande, sexig? Hur skall jag bli tilldragande? Hur skall jag klä mig, hur skall jag tala, röra mig? Är min kropp vacker? Hur kan jag göra den vackrare, stiligare? I värsta fall kan jagmedvetandet skapa en rent plågsam blyghet och nervositet eller ett ständigt behov av att hävda sig själv.
Är människan det enda djur som har självmedvetande? Eftersom vi är nära släkt med apor såsom chimpanser och bonobor så borde vi rent teoretiskt förvänta oss åtminstone någon grad av självmedvetande också hos dem. Att aporna har känslor och god inlärningsförmåga är uppenbart. Men självmedvetande förutsätter en viss tankeförmåga, en viss förmåga att använda språk och en rudimentär kultur. Ännu när jag började intressera mig för medvetandefilosofi på 1970-talet var ”den vetenskapliga sanningen” att aporna, de mest intelligenta icke-mänskliga djuren, inte har något av detta. Visserligen fanns det inte länge seriösa forskare som höll fast vid Descartes teori att djuren är rena automater, men man höll ändå fast vid att det finns en, som man sade, kvalitativ klyfta mellan människa och djur. Om den som kan tänka, tala och har en kultur kan sägas ha en själ, så hade inte ens chimpanser och bonobor, enligt den tidens sanning, någon själ.
Men som så många ”vetenskapliga sanningar” visade sig denna blott vara en spekulativ teori, kanske t.o.m. en fördom. I och med att intresset för naturen och djuren ökade explosionsartat under senare delen av 1900-talet visade det sig att den gamla ”sanningen” var en osanning. Mängder av noggranna experiment och observationer i fångenskap och i djurens naturliga miljöer visade att chimpanser, bonobor, gorillor, orangutanger, makaker och andra apor kunde tänka, kunde lära sig att använda enkla symboler och att olika grupper av apor använde olika verktyg, betedde sig olika, gillade olika former av föda, dvs att det fanns vad vi hos människan kallar kulturella skillnader. En av de mest kända forskarna på området, Frans de Vaal, berättar t.ex. om chimpansen Georgia som gillade practical jokes. Georgia bodde i en koloni med andra chimpanser på ett forskningscenter i Atlanta, USA. Ibland kom besökare för att träffa aporna. Vid sådana tillfällen brukade Georgia ta munnen full med vatten. Med hopknipna läppar och oskyldig min blandade hon sig sedan med de andra aporna. Men när en besökare kom nära frustade hon ut allt vattnet över besökaren samt skrek och hoppade. Skrattade skulle man säga om en människa.
Det kanske mest berömda djuret är bonobon Kanzi som spontant lärde sig tala med enkla symboler genom att titta på när forskarna försökte lära hans mor att tala. Det gick trögt med mamman men den unge Kanzi lärde sig snart att använda ett tangentbord med symboler för olika ting och processer. Hans ordförråd omfattade 360 symboler. Mer förvånande är att hundar tycks kunna lära sig hundratals ord och namnen på tiotals människor. Är mer oväntat var att fåglar dels kan använda verktyg, dels kan tala, dels t.o.m. kan försöka luras. Det finns massvis av publikationer om denna forskning. National Geographic hade nyligen, i mars 2008, en lättläst artikel i ämnet.
Enligt dagens forskare råder det inga tvivel om att kultur inte är förbehållen människan. T.ex. i Scientific American (jan 2001) finns en utmärkt översikt av kulturella skillnader mellan olika grupper av chimpanser i olika delar av Afrika. (Det lär finns ca 200 000 chimpanser). I artikeln räknar man upp 18 beteenden som varierar på olika orter och anses vara inlärda. Det finns dock många fler. Att apor kan lära sig tala med hjälp av symboler har visats många gånger. Förutsättningarna för självmedvetande tycks finnas. Men hur avgör man om ett djur faktiskt ser sig som ett jag?
I självmedvetandet ingår insikten att vi kommer att dö. Kanske har vårt långt utvecklade självmedvetandet uppstått just genom att våra förfäder insåg att de kommer att dö. Man kan t.o.m. säga att våra förfäder upptäckte döden. Vi tycks vara den enda art som förstår vad döden är. Inte ens chimpanser, som på många sätt är mycket mänskliga, tycks ha något begrepp om döden. När en chimpans dör lämnas den kvar av flocken, som inte visar några tecken på sorg. En chimpanshona kan bära på en död unge en tid, men slänger den sedan helt enkelt åt sidan utan några känsloyttringar. Däremot verkar det som om t.ex. neandertalarna skulle ha begravt sina döda. Om chimpanserna har ett självmedvetande så inkluderar det inte ett dödsmedvetande. Men då kan man fråga sig om det faktiskt är ett självmedvetande av samma typ som vi har.

När man ser andra dö och inser att det kommer att gå likadant med en själv står man inför frågor som inget djur kan förstå. Jaget står inför ”de yttersta frågorna”. Insikten att man kommer att upphöra att existera är oroande, kanske direkt smärtsam. Som den tänkande, intelligenta, kreativa varelse hon är börjar människan då grubbla över vad som egentligen händer vid döden. Vi vet vad som händer med kroppen, men hur går det med anden, själen, medvetandet, jaget eller vad man vill kalla det? Här finner vi en del av förklaringen till att den typ av idéer vi kallar religiösa har uppstått. Dessa frågor har jag diskuterat i andra bloggar så vi lämnar dem.
Människor som från barnsben är undertryckta, som saknar inflytande, som lever som slavar får ett svagt utvecklat självmedvetande. De identifierar sig lätt med sina herrar och har en svag egen vilja. I dagens västerländska kultur har vi en motsatt tendens. Självmedvetandet tenderar att utvecklas till narcissism, en självdyrkan eller -beundran. Man fäster enorm vikt vid sitt utseende, använder allehanda ”skönhetsmedel”, man använder moderiktiga märkeskläder, strävar att synas i medierna, på nätet, på fina fester osv. I värsta fall leder det till att man anser sig stå över normer och god moral. I västvärlden har kulturen blivit alltmer individualistisk. Detta är ytterligare ett tecken på att vi fjärmar oss från naturen. Våra gener skapar behov av samhörighet och gemenskap, men den eknologiska kulturen fungerar i motsatt riktning. Inte underligt att vi har existentiella problem!

HAR JAGET MAKT ÖVER MATERIEN?
För många år sedan hade jag en studerande som som inte hade någon kontroll över sin kropp. Som ung man hade han dykt, slagit i huvudet och brutit nacken. Från nacken nedåt var hans muskler förlamade. Han satt förstås i rullstol och hade hjälp av en assistent. Det var inget fel på hans intelligens och han behärskade alla muskler ovanför nacken. Han skrev genom att ha en pinne, med vilken han tryckte på tangenterna i en dator, i munnen. Hans kropp fungerade alltså helt utan jagets kontroll. Däremot kunde hans jag förstås inte ha fungerat utan kroppen.
För de flesta av oss har jaget full kontroll över kroppen. Jag har tidigare använt liknelsen med kaptenen på ett fartyg. Den skall självklart endast tas som en grov analogi. Kaptenen kan med lätthet byta fartyg, men jaget kan aldrig byta kropp. Jaget är fullkomligt integrerat med såväl medvetandet som kroppen. Men jag håller inte med Daniel Dennett när han i sin bok Att förstå medvetandet (1999) skriver:: ”Min kropp innehåller lika mycket av mig – och de värderingar, anlag, minnen och drivkrafter, som gör mig till den jag är – som mitt nervsystem gör.” (s. 80) Jag hävdar att sådant som värderingar och minnen uttryckligen ingår i jaget som i sin tur uttryckligen (på okänt sätt) hänger ihop med nervsystemet. Som exemplet med den förlamade studenten ovan visar förstörs inte värderingar och minnen fast kontrollen över kroppen upphör. Men jag har tidigare betonat att t.ex. våra drifter i hög grad styrs av kroppens kemi, och framför allt det inresekretorisk systemet, dvs av alla ämnen som produceras i kroppens många körtlar. Att t.ex. könshormonerna testosteron och estrogen spelar en stor roll för drifts- och känslolivet är välkänt.
Jagets kontroll över en stor del (inte alla!) av kroppens muskler är, som alla vet, mycket stor. Genom träning kan vi bli fantastiskt skickliga som cirkusatister, idrottare, gymnaster, för att inte tala om konstnärer. Jag kan få min kropp att göra, eller låta bli att göra, om inte vad som helst, så åtminstone det som ligger inom ramen för muskelstyrka och naturlagarna. I dagens samhälle håller denna kontroll i viss mån på att försvinna därför att de flesta inte utnyttjar den dagligen. Man sitter i bilen, framför tv, framför datorn. Alla tunga fysiska jobb, och massor av lätta görs av maskiner. Hur många kan använda kniv, yxa, såg, hur många kan sy, väva, sticka, hur många kan hantera en båt osv osv. För att kompensera går man på gym eller tränar med allehanda apparater. Man upprepar robotaktigt vissa rörelser. Felet med denna träning är att den inte samtidigt tränar medvetandet och hjärnan. Man utför inte ett meningsfullt arbete i vilket hela jag deltar.
Jagets kontroll har genom allt mer avancerad teknik och ökande kunskaper ökat enormt. Vi har byggt maskiner, som ger oss fantastiska egenskaper, som inget djur någonsin haft. Vi är starkare än dinosaurierna, flyger snabbara och högre än fåglarna osv. Människans jag har därigenom skaffat sig en makt och kontroll över naturen som ständigt växer. Denna makt har i sin tur, typiskt nog, skapat vad antikens greker kallade hybris, övermod, en överdriven tilltro till den egna förmågan. Det senaste exemplet är att många forskare i dag börjar jobba med klimatet. Vad man siktar på är ingenting mindre än att kunna kontrollera hela planetens klimat.

Nyligen läste jag i Nature (29.10 -09) om forskning som går ut på att med viljan reducera smärta. Anta att en cancerpatient känner stor smärta. Kan han besluta att minska känslans styrka? Kan han eventuellt t.o.m. besluta att inte känna smärta? I viss mån tycks detta vara möjligt, åtminstone för vissa människor. Här har vi igen ett exempel på att jaget är ett kontrollsystem, men nu är det inte frågan om kontroll över musklerna, utan över känslorna. Är detta möjligt? Kan jag besluta att ha eller inte ha en viss känsla? Kan jag kontrollera inte bara sin kropp och min omgivning utan också mitt eget medvetande?
Jag har tidigare betonat att känslor och upplevelser är av biologisk natur. De bildar medvetandet i biologisk mening. Men jag har också betonat att jaget har en viss kontroll över sitt medvetande. Det typiska exemplet är intentionaliteten, dvs att jag kan rikta mina upplevelser och mitt tänkande mot ett medvetet valt objekt. Att jag kan styra min uppmärksamhet är uppenbart. Men kan jag också styra mina känslor?
Alla har vi väl sett shower vid vilka människor från publiken blivit hypnotiserade. Hypnotisören tycks kunna få den hypnotiserade att känna, tycka, ändra karaktär etc. Han tycks ta kontroll över personens jag. Det normala kritiska förnuftet är ur funktion. Ett annat jag har övertagit kontrollen. Men varför skulle jag inte själv kunna hypnotisera mig? I själva verket är självsuggestion, en svagare form av hypnos, inte bara möjlig utan vanlig. I dagens västerländska kultur är den vanligaste formen att öka sin egen prestationsförmåga genom positiv suggestion. Man uppmanas att tro på sig själv, att ständigt ha positiva tankar, att utsätta sig för ”goda vibrationer”. Om du tror på dig själv så kan du!
Det s.k. placebofenomenet torde vara känt för läsaren. Om vi tror att en medicin eller behandling skall göra oss friska så har vi betydligt större chans att faktiskt bli friska än om vi är skeptiska, eller neutrala till medicinen. Placeboeffekten gäller tydligen främst för sjukdomar av typen smärta, astma, och andra som på något sätt är kopplade till medvetandet. Homeopati är en behandling som är vanlig i t.ex. Tyskland och Frankrike. Kritikerna menar att den fungerar genom palceboeffeken. Det finns en mängd vetenskapliga undersökningar av denna effekt och olika teorier, men några säkra slutsatser tycks man inte kunna dra. Här tycks jagets roll igen vara avgörande. Vad jaget tror har inverkan på vad medvetandet upplever.

HAR JAGET MAKT ÖVER VILJAN?
Om det som jag tror kan påverka medvetandet så bör väl också mina beslut kunna göra det? Åke Daun påstår i boken Arv och miljö :”Viljan styr våra beslut.” (249) Så är det säkerligen för det mesta. Men gäller det alltid? Kan det inte vara så att våra beslut ibland styr vår vilja? Kan vi inte besluta oss för att vilja något som vi normalt inte skulle vilja? Enligt min jagteori är jaget det högsta kontrollsystemet (inom individen). Det är alltså inte viljan som styr, utan jaget. Men stämmer detta med daglig erfarenhet och fakta?
Här bör vi vara noggranna med vad vi menar. Att viljan styr våra beslut kan tolkas som en ren autologi. Den är då av samma logiska typ som att alla änkor har varit gifta, alla cirklar är runda eller att afasipatiener har talsvårigheter. Den är då trivial och saknar empiriskt innehåll. Jag tolkar viljan som ett empiriskt fenomen, som något vi kan observera och bilda hypoteser om, söka förklaringar till. Med den utgångspunkten är Dauns påstående felaktigt. Det är ingalunda så att viljan alltid styr våra beslut. Ofta besluter vi att handla mot vår vilja. Vi vill ett men gör något helt annat.
Tänk t.ex. på att betala skatt. Säkert finns det folk som faktiskt vill betala skatt. Men lika säkert är att det finns många som inte vill det. De betalar inte därför att de vill utan därför att de är tvugna. Det är mycket svårt att smita undan skatten. Det finns hur många exempel som helst på att vi handlar mot vår vilja. Peller hatar Pingo och vill slå honom på käften. Men han gör det inte. Han gör i stället vad samhället vill. Stina är inte ett dugg intresserad av politik och vill verkligen inte rösta. Men hon gör det ändå därför att hon ser det som en skyldighet. Kalle vill gå i säng med Pia, men han gör det inte därför att han är gift med Mia och uppfattar otrohet som moraliskt fel.
Här är ett exempel från min personliga erfarenhet. Under större delen av mitt liv har Finland varit ”finlandiserat”. Det innebar att öppen kritik av Sovjet och kommunismen systematiskt och medvetet undveks. I stället betonades ständigt de goda och vänskapliga relationerna till Sovjet. Jag var ytterst kritisk mot kommunismen och sovjetsystemet. Men jag undvek medvetet direkt kritik i det jag skrev. Det fanns ingen formell censur, men jag visste, liksom alla andra, att kritik inte skulle ha publicerats, och om den hade publicerats så skulle den ha stoppat mina möjligheter till en karriär som lärare och forskare. Det gällde alltså att väga sina ord och formuleringar. Om man kom med kritik skulle den vara underförstådd.
Naturligtvis var Finland inte som DDR. Det fanns inget Stasi som snokade och lyssnade överallt. Privat kunde man säga vad man ville, och man gjorde det också. Typiskt för diktaturer är att människorna inte kan handla som de själva vill utan böjer sig för regimen och handlar emot sin vilja.
Om jaget kan kontrollera viljan så bör det väl också kunna skapa vilja som inte är naturlig. Eller på vanlig svenska. Jag kan lära mig att vilja sådant som jag normalt inte vill. Med ”normalt vill” avser jag våra naturliga, biologiskt baserade, behov och instinkter. Den som första gången dricker öl tycker i allmänhet att det smakar illa. Men man kan besluta sig för att börja dricka det ändå och så småningom vill man mycket gärna dricka öl. I allmänhet vill en människa inte äta mat som är främmande i hennes kultur. Men om hon besluter sig för att äta annorlunda mat så börjar hon ofta småningom gilla den. Inom reklamen och propagandan har man i alla tider försökt skapa nya behov och önskningar. Reklamen försöker med olika knep få oss att vilja ha prylar och tjänster som vi inte behöver. Att den varit framgånsrik kan man se på de flesta kvinnors toalettbord.
Vi kan alltså besluta oss för att ändra vår vilja, för att vilja sådant som vi normalt inte vill, och tvärtom. Själv ville jag som ung inte hålla föredrag. Jag var hypernervös varje gång jag skulle stå inför publik. Men jag tvingade mig att göra det och med tiden ville jag hålla föredrag. (Men nervositeten försvann aldrig helt). Som universitetslärare har jag hållit oändligt många föreläsningar. Ibland var jag utled på föreläsandet och funderade på att försöka hitta ett annat jobb. Men jag ”övertalade” mig själv att vilja föreläsa. Jag försökte tänka poisitiva tankar om hur föreläsandet kunde bli roligare. En idé som jag förverkligade under många år var att bjuda studenterna på någonting och bara umgås när kursen var slut. Ofta tog jag med några flaskor vin och läsk till den sista föreläsningen. Vi hade ibland riktigt roligt.
I själva verket har kontrollen av medvetandet blivit en stor och luckrativ business. Det finns massvis av experter och konsulter som lär ut hur man blir vackrare, effektivare, lyckligare, positivare etc. Ett exempel är boken Mindfulness. En väg ur nedstämdheti (2007) skriven av tre experter på ”medveten närvaro och beteendeterapi”. Den är seriös och lovar inga lätta lösningar. Experterna riktar sig till jaget, till det förnuftiga tänkandet. De förutsätter alltså att läsaren själv kan ta tag i sina problem och ändra sitt sätt att uppleva livet. Deras metoder är inte originella. De har använts vid olika slag av meditation och självkontroll under årtusenden.

VI KAN TÄNKA LOGISKT
Hur är det möjligt att jaget i viss mån kan kontrollera sin egen vilja? Svaret ligger i vår förmåga att tänka logiskt i kombination med att vi är kulturvarelser. Samhällets normer och värderingar utövar ett stark kontroll över de enskilda jagen. Vi gör saker, inte därför att vi vill, och ofta mot vår vilja, utan därför att vi uppfattar det som rätt, sant eller som en skyldighet. Moralen spelar här en central roll. Den styr i mycket hög grad våra handlingar och våra beslut. Det känns ofta tungt och motbjudande att följa moralen, men vi ser det som en plikt eller skyldighet. Dessutom straffar vi dem som inte gör det. Men moralen tvingar oss inte. Den är inte kausal, ingen naturlag. Allt som oftast bryter vi mot moralen, väl medvetna om att vi gör det. Moralen determinerar oss alltså inte till någonting.
Det förefaller mig uppenbart att förmågan till logiskt tänkande är det centrala i en förklaring av jaget. Jag menar att den är kärnan i jaget. Visserligen är denna förmåga inte lika utvecklad hos alla, men den finns hos varje jag. Hur länge har människan kunnat tänka logiskt? Det kan vi inte veta, men ur de äldsta skriftliga källor vi har framgår klart att de som skrev ner texterna kunde tänka lika logiskt som vi i dag. Gilgamesh är en över 5000 år gammal babylonisk skrift. I den behandlas frågor som vi i dag kallar existentiella. Vad är livets mening, varför existerar vi, varför måste vi dö eller finns det någon möjlighet till evigt liv? En fråga som man tydligen grubblade över redan under forntiden är det som vi kallar teodicé-problemet. Om gud är god hur kan det då finnas så mycket ont? Hur kan det komma sig att gudruktiga och fromma människor råkar ut för svåra lidanden när skurkar och bedragare kan leva i rikedom och överflöd?
Det är just förmågan att tänka logiskt som all vetenskaplig forskning förutsätter. Jag förutsätter att du som läser detta kan förstå mina argument. I boken Mindfulness, som jag nämnde ovan, resonerar författarna hela tiden med läsaren. Detta vore meningslöst om läsaren inte kunde se logiken i deras metoder.
Jag har alltid tyckt att det är egendomligt att forskare, som i åratal tränats att tänka logiskt, helt ”glömmer” bort denna förmåga i sina teorier om medvetandet och jaget. I forskarutbildningen betonas ständigt sökandet efter orsaker. Därför är det naturligt att man söker orsaker till våra beteenden, tankar, känslor, beslut osv. Men de kausala teorier man kommer fram till motiveras med logik, inte med orsaker. Forskaren redogör inte för de orsaker som drev honom att framlägga en teori om orsakerna till mänskligt beteende. I stället pekar han på logiska argument. Han menar att det är rationellt att godta teorin. Han pekar på att teorin förklarar mycket, att den är förenlig med fakta, att den är testbar, att den är enklare än konkurrerande teorier. Han förutsätter därmed implicit att hans eget beteende och hans kollegers beteende som forskare inte kan förklaras av någon kausal teori.
Av mitt resonemang följer logiskt (sic!) en filosofisk tes av grundläggande natur. Ingen kausal teori kan förklara jaget. Detta betyder inte att jaget är oförklarligt. Men det betyder att här krävs en annan typ av förklaring. För den som studerat vetenskapsfilosofi är detta ingen nyhet. Inom den riktning som kallas hermeneutik har man alltid betonat att mänskliga handlingar inte kan förklaras kausalt.

Varför är logiken så avgörande? Vad är det för nytta med den? Karl Popper brukade säga att logiken gör det möjligt för oss människor att låta våra teorier dö i stället för oss. Evolutionen är ett slags forskare (igen en liknelse) som testar en oändlig mängd organismer. De som inte är väl anpassade dör. Det är en grym och slösaktig metod. Människan har skapat en metod som är mindre grym och slösaktig. Hon skapar teorier för att lösa sina problem. Sedan prövar hon teorierna, testar dem. Därmed rensas de dåliga bort utan att någon människa behöver dö. Logiken är det instrument som gör detta ”underverk” möjligt. Genom logiken har människan gjort sig oberoende av den biologiska evolutionen. Hon skapar nya lagar för sin egen evolution.

NÅGRA MOTARGUMENT
Om jaget formas av kulturen borde alla jag inom samma kultur vara i stort sett likadana. Givetvis finns det genetiska, dvs biologiska skillnader, men jaget formas ju, enligt min teori, främst av kulturen. Allt som formas av kulturen borde vara lika. Men så är det ju inte. I Finland t.ex. har vi en kultur, men ändå är vi väldigt olika. Mitt svar är att det ingalunda finns en enda kultur i Finland utan en hel mängd. Finland har under olika perioder utsatts för inflytanden från en mängd olika håll. Dessutom finns det en mängd subkulturer. Varje barn som växer upp i Finland blir, förutsatt att det inte totalt isoleras, utsatt för olika kulturer. Redan från det vi är små blir vi utsatta för olika normer, värderingar och åsikter. Ett belysande exempel på en extremt mångkulturell stat är USA. I stort sett alla jordens kulturer finns representerade där.
Människor som växer upp inom en s.k. monolitisk kultur, en mycket enhetlig kultur, blir de facto mycket lika. De tänker, tycker, gillar, ogillar, klär sig etc likadant. Nordkorea kan tas som ett exempel. En mycket liten monolitisk kultur är Amish-folket i USA. De är djupt religiösa och lever som folk gjorde på 1800-talet. Men i själva verket är vi nordbor i dag tämliga lika i de flesta kulturella avseenden. Nästan alla tror på demokratin, tror att kvinnor och män bör vara jämställda, är emot djurplågeri, tror på värlfärdssamhället, motsätter sig dödsstraff, tycker att man inte får slå barn, tolererar homosexuella osv.

Kulturen bestämmer, enligt min teori, om vi blir kristna, muslimer, kommunister, kapitalister, godtrogna, okunniga, lättlurade, tänkande, kritiska, dumma, brottsliga osv. Generna bestämmer t.ex. att vi kan lära oss språk, men inte vilket eller vilka, av de tusentals språk som finns, som vi lär oss. Generna gör att vi har behov av gemenskap men också en benägenhet att underkasta oss en ledare, men de bestämmer inte att detta tar sig uttryck i någon bestämd av världens hundratals religioner. Det kan också ta sig uttryck i världsliga ”religioner” såsom kommunism, nazism, kapitalism, demokrati, eller t.o.m. i en dyrkan av filmstjärnor, fotbollsspelare eller vetenskapsmän som Einstein. Generna bestämmer inte ens hur intelligenta vi blir, utan den stimulans miljön ger spelar en viktig roll. Inte heller bestämmer generna huruvida vi blir brottslingar eller helgon. De nazistiska SS-bödlarna var inte determinerade att mörda judar p.g.a. sina gener, utan deras jag formades av en gammal antisemitisk subkultur inom den västerländska kulturen.
Nu tycks jag motsäga mig själv. Det kan väl inte vara så att vi samtidigt både har fri vilja och formas av kulturen? Jag hävdar att kulturen ingalunda begränsar vår frihet att välja. Varför inte? Tänk efter!
När jag säger ”tänk efter” förutsätter jag att läsaren kan tänka rationellt och logiskt. Det vore meningslöst för mig att uppmana dig att tänka efter om jag inte trodde att både du och jag kan göra det. Det vore meningslöst för dig att läsa mina argument om du inte trodde att du på ett förnuftigt sätt kan ta ställning till dem. Vad innebär det att tänka efter? Det innebär främst två saker, att kunna se motsägelser och att kunna dra slutsatser. Om du finner motsägelser i min text börjar du tvivla på mina slutsatser. Allt kritiskt tänkande går ut på att finna och eliminera motsägelser. Det behöver inte vara direkta formella motsägelser utan alla slag av oförenlighet. T.ex. att två åsikter är oförenliga, att en åsikt är oförenlig med fakta, att en ståndpunkt är självmotsägande. Också att skapa en ny teori som motsäger en gammal är ett exempel.
Motsägelser får oss att tänka, att fundera över vad som är sant, rätt, bäst eller liknande. En motsägelse kan existera bara om vi kan skilja på alternativ. T.o.m. en så trivial sak som att det, som vanligen sker, inte inträffar denna gång får en intelligent person att undra. Likaså att det som vi förväntar att skall ske inte sker. Om vi ser att det finns alternativ, att det som borde ha skett, inte sker, så hamnar vi in en valsituation. Hur skall vi handla? Då behöver vi bakgrundskunskap och förmågan att dra slutsatser. Vi måste överväga, använda s.k. sunt förnuft. Kulturen ger oss förmågan att tänka logiskt plus kunskaper, värden och moral, och detta i sin tur gör oss fria.
I motsats till vad många tycks tro innebär fri vilja inte att vi är fria från alla inflytanden utan tvärtom att vi är utsatta för så många olika kulturella inflytanden som möjligt. Det är kulturen som gör oss fria och ju mer mångkulturell vår omgivning är desto friare är vi. (Det är för övrigt inte självklart att frihet alltid är någonting gott. Men det är en annan och knepigare fråga.) Friheten ökar också i och med bildning och träning i att tänka. I en diktatur vill makthavarna alltid begränsa kulturen så att endast en typ av info är tillgänglig. Därmed har folket begränsad möjlighet att utnyttja sin medfödda intelligens till kritiskt tänkande. Jfr t.ex. Nordkorea. Den kulturella evolutionen har gjort oss fria. Dagens västerländska människa är friare, i betydelsen att hon har störra valfrihet, än någon tidigare människa.

EN SAMMANFATTNING
Mina resonemang är ofta långa och invecklade. (Jag har ju trots allt varit yrkesfilosof i 40 år). Jag sticker inte under stol med att ett elegant resonemang ger mig en viss lustkänsla. Också kritik, som är smart, är ett slags njutning, samtidigt som den är en utmaning. Här försöker jag kortfattat sammanfatta några av de viktigaste punkterna.
På frågan ”Vad är jag” svarar jag att jag är en helhet bestående av a) kroppen, b) medvetandet, och c) jaget. Jag använder dels ordet ”jag” och dels ”jaget”. (Också på denna punkt riktar jag ett tack till Anders Lundberg för viktig kritik.) Det kan vara förvirrande, men sammanhanget visar om jag avser helheten eller den del som formas av kulturen. Det kan också vara förvirrande att jag skiljer mellan medvetandet och jaget. Det förra är, enligt min teori, i främsta hand av biologisk natur. Det senare av kulturell natur. När jag skriver detta är det inte mitt medvetande som gör jobbet utan mitt jag, dvs den del som formats av den kultur jag växt upp i och levat i. Mycket förenklat så står medvetandet för mina känslor och sinnesupplevelser medan jaget står för tänkande, förnuft, logik och abstrakt kunskap.
Jag hävdar att såväl medvetandet som jaget är kontrollsystem. Det första är skapat av den biologiska evolutionen. Det är baserat på känslor av lust och olust. Det fungerar snabbt och effektivt och mer eller mindre instinktivt. Vi undviker snabbt sådant som orsakar smärta, men dras till sådant som orsakar känslor av lust. Inlärning spelar en viktig roll. Ett visst mått av logiskt tänkande, t.ex. förmåga att se likheter, att inse orsak och verkan, ingår i högre utvecklade medvetanden.
Åsikterna är som alltid delade om hur mycket däggdjur faktiskt kan känna. Intressant är att evolutionsteorins fader trodde att hundar, som hans älskade, har ett rikt känsloliv. I recensionen av en bok om Charles Darwins förhållande till hundar läser vi: ”Dogs, for Darwin, know happiness and sadness, grumpiness and kindness and loyalty. They understand language and have a sense of humour...a dogs deep love for his master associated with complete submission, some fear, and perhaps other feelings prefigures human feelings of religious devotion.”( Nature 29.10 -09 s. 1210) Möjligen läste Darwin in mer mänskliga känslor i hundarnas beteende än vad som finns där, men de flesta hundägare skulle troligen hålla med honom. Ett beteende som kontrolleras av medvetandet kallar jag instinktivt. Enligt min teori reagerar vi människor i hög grad instinktivt. Detta var ändamålsenligt när vi levde i små grupper på naturens villkor. I dagens högteknologiska samhälle leder instinkterna däremot till ständiga problem. Vår biologiska natur passar mycket dåligt i de högteknologiska, gigantiska, enormt komplexa kultur som vi skapat. Däremot har jaget inga problem med att anpassa sig till en teknologisk kultur. Det finns sålunda en spänning, en konflikt mellan vår biologiska sida och vårt kulturella jag.
Jagets viktigaste kännetecken är förmågan till logiskt, rationellt, förnuftigt tänkande. Jaget är skapat av kulturen, men samtidigt är det jaget som hela tiden skapar och omformar kulturen. Härav följer att jaget är sin egen skapare. Jaget är m.a.o. ett slags gud, en entitet med förmåga att skapa och omforma. I religionerna är det gudarna som skapar moralen. T.ex. i Gamla Testamentet läser vi att Gud gav lagarna åt människorna. Enligt min teori är lagarna, dvs moralen, visserligen skapade, men skaparen är jaget. Men inte ett enskilt jag utan något som står högre, det kollektiva jaget.
Men nu skyndar jag mig igen att betonar min holistiska grundfilosofi. Kroppen, medvetandet och jaget bildar en helhet, som är ett djur och samtidigt en mycket avancerad kulturvarelse.
Ett av de vanligaste felen i försöken att förklara människan är, tror jag, att man alltför mycket betonar antingen det djuriska eller det kulturella. På den punkten håller jag helt med Daun, vars bok gav mig inspiration att försöka sammanfatta mina egna idéer om jaget. Biologer och naturvetare i allmänhet ser den biologiska och materiella sidan av människan, men undervärderar den kulturella. Man kan också kalla den andlig, bara man inte tolkar detta religiöst. Med andligt kapital menar jag allt som människan skapat genom kreativitet, intelligens och logik. Med artefakter menas konkreta ting som människan skapat, t.ex. verktyg, vapen, smycken, byggnader, fordon, konstverk etc. I min terminologi hör artefakterna till den andliga sfären därför att de är uttryck för jaget, som ju är kulturens bärare.
Åke Daun menar att humanisterna överbetonar kulturens roll. Enligt min teori innebär detta att jaget överbetonas på medvetandets och kroppens bekostnad. Han har, enligt min erfarenhet, rätt. Samtidigt vill jag försvara båda sidor. Det är faktiskt en mycket stor beställning att försöka sätta sig in i såväl den biologiska som den humanistiska forskningen om människan. Jag har själv försökt göra det, men resultatet är att jag inte kan någondera området på djupet. Jag är något av en dilettant såväl när det gäller naturvetenskap som kulturvetenskap. Kanske har vi människor helt enkelt inte en tillräckligt komplex hjärna för att klara en sådan beställning.

Inga kommentarer: