VAD ÄR JAG? KAPITEL 7.

Tidigare kapitel i denna serie har ingått på mina bloggar 21,23,26/9 och 13,18, 26/10.

VAD ÄR JAG? KAPITEL 7.

MEDVETANDET KAN KOPPLAS BORT

Jag har genomgått tre stora kirurgiska ingrepp, två höft- och en hjärtoperation. Under två av dessa var jag hela tiden nedsövd. Jag var inte medveten om någonting, alltså medvetslös. När jag vaknade kom jag inte ihåg någonting av operationen. Ändå fungerade min kropp och mitt nervsystem normalt. Det var endast medvetandet som var bortkopplat. Därmed var också min förmåga att känna bortkopplad. Kan man då säga att också mitt jag var bortkopplat? Jag var förstås samma person, samma människa, samma individ – men var jag samma jag under operationen? I varje fall var jag inte ett jag i betydelsen en tänkande, kännande människa med fri vilja och ansvar för mina handlingar.
Under den första operationen, som innebar att jag fick en protes i ena höften, väcktes jag till till min förvåning till medvetande av narkosläkaren mitt under operationen. Jag hörde vad han sa, kunde tala själv, kunde tänka men kände ingen smärta. Jag befann mig i ett slags dåsigt tillstånd. Jag kände att kirurgen hackade i höftbenet och när han sydde ihop såret kände jag hur nålen gick igenom skinnet. Jag började gradvis återfå förmågan att känna smärta innan såret var ihopsytt. Jag var alltså fullt medveten om vad som skedde och varför.
Under hjärtoperationen var jag självklart helt bedövad. När jag vaknade efter operationen kände jag ingenting i kroppen, men jag kunde tänka och se vad som hände runt mig. Detta kommer jag ihåg. Men vad som sedan följde har jag inget som helst minne av. Jag drabbades av något slags sinnesförvirring och var tydligen rätt besvärlig under några dagar. Jag visste inte var jag var och inte heller vem jag var. Jag hade tankar och känslor och var alltså vid medvetande, men jag var inte mitt normala jag. Vem var jag då? Var jag ett annat jag? Jag var definitivt inte ansvarig för vad jag tänkte och gjorde.
Först tre dagar senare började mitt medvetande och min jagupplevelse fungera normalt. Men jag fick ett lindrigt återfall i förvirring, som jag har rätt klara minnen av. När jag vaknade på natten visste jag varken var jag var eller vem jag var. Men jag blev inte orolig eftersom jag hade en känsla av att det nog kommer att klarna. Jag steg upp ur sängen och tittade på de andra patienterna som snarkade i sina sänger. Först hade jag en helt förvirrad känsla av att jag befann mig i en betongbunker tillsammans med sovande krigare. Småningom började det klarna för mig och jag återfick min jagupplevelse.

Medvetandet kan ”kopplas bort” medan alla andra funktioner i kroppen fortsätter som förut. Det verkar som om medvetandet i viss mån vore fristående från de andra funktionerna. Det tycks finnas en neurologisk grund för detta. I föregående kapitel citerade jag neurologen Logothetis. Enligt honom har den senaste forskningen visat att infoflödet till cortex är rätt svagt medan flödet från cortex till subcortikala delar av nervsystemet är massivt. Cortex arbetar så att säga semisjälvständigt. Detta tolkar jag som evidens för att medvetandet i hög grad är en självständig funktion med en mycket stor plasticitet.

DRÖMMEDVETANDE
Att medvetandet kan anta olika ”tillstånd” vet vi alla. I drömlös sömn är det av allt döma helt bortkopplat. Det sover. Men när vi drömmer är det aktivt men ologiskt och den normala jagupplevelsen är förändrad. Meditation är ett sätt att viljemässigt ändra sitt medvetandetillstånd. Så sker också genom vissa droger. Också förälskelse ger upphov till att världen upplevs annorlunda. Kärlek är ett slags drog, men vanligen en lyckodrog. Svår depression kan också ses som ett ändrat medvetandetillstånd. Sinnessjukdom innebär uppenbart att man upplever världen på ett annorlunda sätt. Alla dessa tillstånd visar på medvetandets plasticitet.
Medvetandet har ibland kallats ”det inre ljuset”. Det liknar ljus genom att det gör vår omgivning, våra tankar och känslor synliga för jaget. Det liknar ljus också genom att det kan släckas. Det kan släckas genom narkos, genom ett hårt slag i huvudet, men normalt släcks det flera gånger varje dygn, nämligen när vi sover drömlös sömn. Som man kan vänta är cortex ganska inaktiv vid drömlös sömn. Däremot är medvetandet inte släckt när vi sover drömsömn, s.k. REM-sömn. När vi drömmer rör sig ögonen. (REM kommer av rapid eye movement = snabba ögonrörelser). Genom EEG kan man visa på hög elektrisk aktivitet i många områden i hjärnan vid REM-sömn. Denna är i själva verket ett annat medvetandetillstånd, ett tillstånd med helvilda, omöjliga och ologiska upplevelser. Under drömsömn existerar inte heller den normala jagupplevelsen och den normala förmågan att resonera logiskt.
Det finns många teorier som försöker förklara varför vi drömmer men ingen har kunnat bevisas. Ett intressant faktum, som väl alla har upplevt, är att musklerna är paralyserade när man drömmer. De enda muskler som är i funktion är de som styr just ögonrörelserna. Det finns förstås en funktionell förklaring. Låt oss säga att jag drömmer att jag jagas av ett monster. Om jag hade normal kontroll över musklerna skulle jag kanske rusa iväg i sömnen och slå mig fördärvad. Evolutionen har skapat drömsömnen, men den har samtidigt sett till att vi inte har medveten kontroll över musklerna när vi drömmer.
Att människor går i sömnen, talar i sömnen, vänder på sig i sömnen är rätt vanligt. Men såvitt jag vet sker detta inte när vi drömmer, utan under drömlös sömn. Då är musklerna tydligen inte paralyserade. (Jag kan ha fel på denna punkt. Är det någon läsare som vet hur det förhåller sig?)

Drömmedvetandet är sålunda, i motsats till det vakna medvetandet, frikopplat från kroppens motoriska system. Det är än mer självständigt än vakenmedvetandet. Drömmen är sålunda en i allra högsta grad rent privat värld. En värld utan kontakt med den verkliga världen. Drömmedvetandet är tydligen skapat för att uttryckligen inte ha normal kontroll över kroppen och kontakt med den verkliga världen. Varför har evolutionen skapat något så egendomligt? Vi skall då veta att alla däggdjur visar tydliga tecken på att de drömmer. Samma REM och EEG som hos människan kan påvisas. Drömsömn är ett gåtfullt tillstånd. Någon biologisk funktion har den troligen eftersom den förekommer så allmänt bland de högrestående djuren. Men vilken? Det kan forskarna än så länge bara spekulera om.

En typ av drömmar, som fastnat i mitt minne, är flygdrömmar. Jag har upplevt att jag genom viljestyrka kunnat lyfta från marken och flyta fram några meter över marken. Efteråt har jag kommit ihåg den underbara känsla jag haft när jag i drömmen insett att det omöjliga ändå är möjligt. I drömmarna är vi fria från naturlagarna. Vi lever i en värld som helt och hållet är skapad av oss själva (vårt undermedvetna, hjärnan?) för oss själva. Men självklart kan också vår mer eller mindre undanträngda rädsla bli en skrämmande ingrediens i drömmarna. Själv har jag starkt obehag för små slutna rum. Jag är rädd att bli instängd. Följaktligen är det just detta som händer i mina värsta mardrömar. Jag blir inlåst, fångad i något litet rum, ofta under jorden utan hopp om att någonsin komma ut. En känsla av djup förtvivlan smyger sig på mig. Märkligt nog har jag lärt mig att under sömnen känna igen att ett sådant skräckscenario håller på att uppstå. Jag kan då, fast jag sover, besluta mig för att vakna. Detta tyder på att jaget kan ha något slags kontroll också när vi drömmer.
Vem är det som skapar våra drömmar? Vem hittar på våra mardrömmar och gör att vi har dessa ångestladdade upplevelser? Sigmund Freud blev en celebritet i början av 1900-talet när han hävdade att drömmar skapas av vårt undermedvetna. Samhällets moral hindrar oss att förverkliga våra drifter, framför allt libidon, sexdriften, men också hat och aggressioner. Dessa drifter undanträngs omedvetet. Men de kommer till uttryck i våra drömmar i symbolisk form. Om en man drömmer om tunnlar, gångar, kullar etc så är det hans undertryckta sexdrigt som kommer till uttryck. Detsamma gäller för kvinnor som drömmer om torn, stolpar och annat som ”står”. Själv har jag alltid varit skeptisk till Feuds, som jag menar, fantasifulla hypoteser. Att postulera ett undermedvetet vid sidan av medvetandet är att göra något som är komplicerat än mer komplicerat. Jag anser att Freud var inne på fel spår. Hans hypotes förklarar ingenting och betraktas i dag allmänt som föråldrad.
Betydligt mer klarläggande är hypotesen att det är hjärnan som skapar drömmarna. Den kombinerar minnesfragment av olika slag till godtyckliga och ologiska mönster. Under drömlös sömn sover jaget. Men också under REM-sömn sover det i den meningen att det är så att säga en passiv åskådare. Det har inte normal kontroll. Jaget kan tänka rationellt, logiskt, förnuftigt, men det kan inte hjärnan. Därför är drömmarna också ologiska och oförnuftiga.
Men hjärnan består av en mängd centra med olika funktioner. Vilka centra skapar drömmarna och hur förhåller sig dessa till de centra som är aktiva vid normalt medvetande? Det är tillsvidare okänt.
Drömmarna skapas säkerligen i hjärnbarken, cortex, och många områden är tydligen aktiva eftersom vi har olika slags upplevelser. Själv tycker jag att jag mest har syn- och känsloupplevelser. De flesta har ibland drömmar med rent sexuellt innehåll. Själv har jag ibland drömt om förspel med någon sexig kvinna, ibland t.o.m. flera, men jag har aldrig drömt att jag haft regelrätt samlag. (Tyvärr! Man är väl inte otrogen om man har ett drömt samlag?)
På Freuds tid kände man stor skam om man drömde om sex, men i dagens översexualiserade samhälle ses sexdrömmar som normala.
Ibland kan man drömma och vara medveten om att man drömmer. Sådana upplevelser brukar kallas ”lucid dreams”, genomskinliga drömmar. Man är i drömmen medveten om att man drömmer. Det normala jaget är ”vaket” fastän hjärnan producerar drömmar. .Detta tycks för övrigt vara en förmåga som kan övas upp. Men jag har också upplevt att jag varit medveten om att jag drömt och att jag vaknat. Sedan har jag vaknat en gång till! Dvs det första uppvaknandet var en dröm. (Det finns som de flesta vet en filosofisk hypotes som säger att hela livet är en dröm. En viss sanning ligger det väl i detta. Men det är en annan fråga.)
På morgonnatten har jag ibland genomskinliga drömmar. Jag drömmer, men vet att jag drömmer, och kan därför medvetet göra sådant som jag aldrig skulle göra som vaken. Jag kan t.ex. drömma att jag råkar fälla en dyrbar vas i golvet så den går i tusen bitar. Först blir jag förfärad men inser sedan att jag drömmer. Då roar jag mig med att t.ex. krossa allt jag får tag i. Jag slår med avsikt sönder saker, väl medveten om att jag drömmer, dvs att sakerna inte finns på riktigt. Märkligt!

VARFÖR FINNS MEDVETANDET?
Vad händer i kroppen när medvetandets ljus släcks? Svaret ger oss fingervisningar om varför medvetandet finns, vilka funktioner det har.
Vi dör inte. Kroppen kan leva utan att vi är medvetna. Alla livsviktiga funktioner i kroppen är oberoende av medvetandet. Detta visar igen på medvetandets semiautonomitet. Andningen fortsätter. Märkväl att jag inte skriver: Vi fortsätter att andas. Det är inte vi som kontrollerar andningen. Det är inte vi som andas, det är kroppen. Lika litet kontrollerar vi hjärtat och blodets kretslopp. Matsmältningen fortsätter liksom leverns och njurarnas viktiga funktioner. Kroppens temperatur hålls automatiskt vid ca 37 gader. Alla reflexer fungerar. Går vi till det som brukar kallas livets byggstenar, dvs cellerna, så fortsätter deras beteende som förut. Celldelningen t.ex. står förstås fullkomligt utanför viljans kontroll.
De flesta livsformer har säkerligen inget medvetande. Allt som vi vet tyder på att medvetandet förutsätter ett komplext neuralt system. Sådana finner vi hos däggdjuren. Det är rimligt att anta att alla däggdjur har någon grad av medvetande. Men varför? Varför har högrestående djur medvetande?
Descartes ansåg att djuren saknar medvetande. En hund kan inte känna smärta. Att den ylar om man slår den beror inte på att det gör ont utan är rent reflexmässiga reaktioner. Han använde ordet ”automat”om djuren. I vår tid kan vi använda ordet ”robot”, som kom i bruk på 1930-talet, för att uttrycka att något fungerar utan att ha något slags medvetande. I dag finns det rätt avancerade robotar, men såvitt jag vet, tror ingen att de har ens ett rudimentärt medvetande. Men inte heller tror någon att hundar bara är robotar. Varför har evolutionen inte gjort oss till robotar? Vad är medvetandet egentligen bra för? Kunde vi inte klara oss bättre utan att kunna känna smärta och glädje?
Svaret är, enligt min teori, att robotar klarar sig mycket dåligt om ingen hela tiden programmerar om dem för de nya utmaningar de möter. Man kan programmera en robot för en viss uppgift, t.ex. för att spela schack på mästarnivå. Men denna robot är helt hjälplös för alla andra uppgifter. Varje djur vet hur det skall skaffa sig energi, föda. Roboten, som är en mästare i schack, är sämre än det dummaste djur när det gäller att skaffa sig energi. Den ”dör” om ingen ”matar” den. Men den är mer hjälplös än ett dibarn därför att den inte ens vet att den är hungrig. Här invänder någon att man kan programmera schackroboten att koppla sig till närmaste eluttag när dess batterinivå sjunker under ett visst läge. Man kan programmera den att skrika: ”Jag är hungrig”. Men vad gör roboten om det inte finns något uttag i närheten, om ingen reagerar på dess skrik? Man kan programmera den att gå till andra rum, gå till andra hus för att söka eluttag. Men detta är redan en mycket stor beställning. Roboten måste innehålla massvis med program enbart för att ”hålla sig vid liv”. Problemet är att alla tänkbara situationer måste inprogrammeras på förhand därför att roboten dels saknar känslor, dvs motivation, och dels saknar förmåga att lära sig av erfarenheten.
Evolutionen har använt en mycket smartare metod än att förse organismerna med program för alla upptänkliga situationer. Den har gjort det möjligt för djuren att så att säga omprogrammera sig själv i nya situationer. Den har skapat en känsla som vi kallar hunger. Ju lägre blodsockernivån blir desto starkare blir känslan. Det är en obehaglig känsla. Till slut tar den överhanden över allt annat. Djuret drivs att äta nästan vad som helst. Hungern är en ospecifik drivkraft. Den programmerar oss inte för ett enda givet beteende, utan för sökande. Sökandet i sin tur påverkas av sinnena (upplevelser) av minnet och erfarenhet. Dessutom kommer ett slags logik in i bilden. Ett hungrigt djur ger sig inte på ett större djur, men ju starkare hungern är desto större risker tar djuret. Det kan t.ex. äta upp sina egna ungar.
För att få en robot att bete sig lika klokt som ett djur måste vi förse den med ospecifika känslor av dels obehag och dels lust. När energinivån är låg måste känslan av obehag öka. Vidare måste vi förse roboten med upplevelser så den kan se det som är viktigt för den i omgivningen. Den måste kunna lära av erfarenheten bedöma risker på basen av erfarenhet. Den bör också kunna känna smak och lukter för att dels finna mat och dels kunna avgöra om maten är lämplig för den. För att få roboten att göra allt detta måste vi ge den en hjärna och ett nervsystem som i princip fungerar på samma sätt som människans. Hjärnan måste t.ex. ha samma stora plasticitet som djurens hjärnor.
En dator har ett perfekt minne. Den glömmer aldrig någonting. Djur däremot glömmer snabbt. Ett perfekt minne är i själva verket inte bara onödigt, utan skadligt. (Det finns människor som tycks ha ett perfekt minne för vissa typer av data. Men de är snarare handikappade än överlägsna.) Det är bra att glömma sådant som vi inte behöver. Det är vidare bra att glömma t.ex. svår sjukdom, sorg, ångest, skam, onda gärningar etc. Vi fungerar bättre om vi glömmer det mesta av vad vi upplever. Vi bör alltså hitta på ett sätt att få vår robot att glömma allt onödigt.
Roboten är förstås ett rent tankeexperiment. Men vad skulle hända om man kunde bygga en sådan? Själv menar jag att roboten inte längre skulle vara en robot. Den skulle vara ett slags av människan skapat ”halvdjur”. Den skulle, enligt min mening, ha något slags medvetande. Men varför halvdjur? Därför att ett nödvändigt kännetecken på ett djur, ja på en levande organism överhuvudtaget är att det kan reproducera sig. Vi måste alltså skapa en fortplantningsdrift hos roboten. Vidare borde vi väl se till att alla avkomma inte är kloner, identiskt likadana som ”föräldern”. Vi bör skapa något slags variation likt den genetiska variationen hos allt levande. Självklart måste den också kunna kommunicera, dvs ha ett språk.
När roboten har allt detta kommer den säkert att tala om sig själv som ”jag”. Den kommer att påstå att den både känner och tänker, alltså att den är medveten. Dessutom kommer den att kräva mänskliga rättigheter, rösträtt osv. Och det finns ingen grund för oss att neka. Men, som sagt, detta är ett rent tankeexperiment.
Evolutionen har gjort allt detta och mycket mer, inte på en art, utan på miljarder arter. Alla livsformer som finns i dag är produkter av en process, som är helt ofattbar i sin mångsidighet, en process som pågått över hela planeten, på jorden, i jorden, i haven, i luften under 3 000 miljoner år eller mer. Vi är en bland de minst tio miljoner arter som just nu fyller varje nisch på planeten. Mot den bakrunden är det lättare att förstå att sådana egenskaper som känslor, tankar och medvetanden har uppstått.

MEDVETANDET ÄR ETT EMERGENT KONTROLLSYSTEM
Exemplet med roboten visar, tycker jag, glasklart varför medvetanden existerar i den levande naturen. De är en produkt av evolutionens ofattbart många försök och misstag. Vi kan inte vara säkra på när de första rudimentära medvetandena uppstod, men det förefaller klart att åtminstone alla däggdjur har någon grad av medvetande. Vidare är det tydligt att medvetandet fungerar som ett övergripande kontrollsystem i det komplicerade biologiska system som vi kallar ett djur.
Jag betonar att evolutionen under årmiljonernas lopp har skapat allt flere och allt mer komplexa system. Nya system har byggts upp på redan etablerade. Vårt nervsystem tycks bestå av en mängd delar som utvecklats under olika perioder. Vi har mycket primitiva subsystem såsom massvis av ganska rigida reflexer. Men t.o.m. dessa kan, som t.ex. experimenten med nematoder och havssniglar visar, modifieras genom vad vi kallar inlärning. Vi har en mängd mer flexibla subsystem såsom allt som har att göra med att söka mat, äta, smälta, ta upp socker, vitaminer, mineraler etc. Vi har subsystem som reglerar fortplantningen. Och vi har subsystem som sköter sinnesorganen. För att systemen skall gagna individen måste de integreras med varandra. Det betyder att de neurologiskt måste kopplas till varandra. Det måste finnas hierarkier i systemen så att individen alltid reagerar optimalt i en given situation. Under brunsttiden t.ex. är det systemet för fortplantning som styr övriga system. Under andra perioder är detta däremot helt underordnat andra system.
I en hierarki måste det finnas en ledare. Annars uppstår kaos. Högst i hierarkin av olika system står, menar jag, medvetandet.
Min grundläggande hypotes är att det under evolutionens förlopp har uppstått helt nya slag av egenskaper. Den tekniska termen är ”emergera”. (Emerge = uppstå, dyka upp). Jag gissar att den allra första emergenta egenskapen (när det gäller medetandet) var en primitiv förmåga att känna smärta. Att denna förmåga har ett stort överlevnadsvärde vet vi. Djur som inte kan känna smärta dör fort. En människa som inte kan känna smärta kan t.ex. falla och bryta revbenen utan att märka att han/hon har en livshotande skada. Smärta är något djuret med alla medel vill undvika. Den är därför ett mycket kraftfullt kontrollsystem.
Men om olust kan uppstå så är steget till lust inte stort. De är två sidor av samma sak. Smärta kan ibland t.o.m. kännas lustbetonad. Ett djur som kan känna lust och olust har redan ett rätt komplext kontrollsystem. Det strävar att undvika olust och att uppnå lust. Men förmågan att känna är värdelös om den inte förenas med förmåga att lära sig och med minne. Djur lär sig och minns vad som ger olust och undviker det och tvärtom. Lust och olust tycks vara de fundamentala biologiska drivkrafterna. I det avseendet är människan helt och hållet ett djur. Vår enorma konsumtion av godis, kryddad mat, olika njutningsmedel som alkohol, tobak och droger och allt som berör sexuell njutning är grundade i vår mest primitiva djuriska natur. Men vi har utvecklat också mer komplexa njutningar såsom musik, konst, litteratur, religion och vetenskap. Varje kultur har utvecklat metoder för att undvika smärta. I dagens samhälle finns mängder av mediciner, terapier för att lindra smärta och vi har skapat massor av normer och lagar som skall göra livet tryggare.
När vi kombinerar system för lust och olust med system för inlärning (och glömska!) så får vi ett slags primitiv intelligens. Förstås krävs det också en förmåga att ”klassificera och associera”. Den är säkert inte medveten hos t.ex. hundar, men en sådan förmåga måste finnas för att djuret skall känna igen något och förbinda det med lust eller olust. Det som varken väcker lust eller olust är ointressant för hunden.
Dess medvetande fungerar teoretiskt på följande sätt. Djuret är i en situation där det genetiskt är betinga att göra x. Några gånger tidigare när det gjort x upplevde det stor olust. Därför undviker det att göra x denna gång. Självklart tänker djur inte i språkliga termer, men det finns en grundläggande logik i deras handlande. Hos människan har denna logik genom språket utvecklats till en hög nivå. Vi kan tänka och planera för att öka lust och minska olust.
Djuret styrs av känsla, minne, sinnesobservationer och ett slags associationslogik. Allt detta bildar en helhet, ett rudimentärt medvetande, som de facto är ett övergripande kontrollsystem för djurets beteende.
DINOSAURIER OCH DÄGGDJUR
Alla har vi sett bilder av dinosaurier, stora monster med namn som tyrannosaurus, diplodockus, ankylosaurus osv. Det fanns också små dinosaurier, som anses vara förfäder till nutidens fåglar. (Dinosaurierna dog aldrig ut helt och hållet. Våra dagars fåglar är alltså långt utvecklade dinosaurier.) De stora monstren hade pyttesmå hjärnor. De kan därför förliknas vid robotar. De hade mycket beränsad inlärningsförmåga och stereotypa beteenden. Ändå var de jordens herrar i tiotals miljoner år. De var sålunda ett av evolutionens många framgångsrika experiment. I den stenhårda kampen om tillvaron utvecklade de vassa tänder och klor, horn och tjockt hudpansar, enorm storlek, snabbhet och andra rent fysiologiska egenskaper.
Vid samma tid fanns det också små lurviga djur som fysiskt sett var helt försvarslösa. De kunde inte tävla med dinosaurierna genom tänder, klor, storlek, pansar etc. Men de hade en trumf, ett bättre nervsystem, en större hjärna. De var intelligentare än de enormt starka ödlorna. Intelligens betyder att man kan anpassa sig till olika situationer och förhållanden. De stora dinosaurierna dog ut. Varför? Det finns olika teorier som vi inte här behöver fastna vid. Men, vad som än orsakade massdöden, så överlevde de små intelligentare däggdjuren. Och de överlevde därför att de hade bättre förmåga att anpassa sig till olika miljöer. De utvecklades småningom till de nya herrarna på jorden. De erövrade alla kontinenter och fyllde upp alla nischer från ekvatorns heta djungler till polernas isvidder och kalla vatten. (Någon vill kanske hävda att bakterierna är jordens verkliga herrar. De faller dock utanför därför att de helt saknar intelligens.)
Genom intelligensen kom en ny ytterst kraftfull egenskap med i kampen om tillvaron. Alla däggdjur har, ur biologisk synvinkel, en betydande intelligens. För en grupp av djur blev det stora trumfkortet just intelligensen och bland dem uppstod en art för vilken intelligensen blev den viktigaste fördelen i kampen om tillvaron. Den naturliga selektionen arbetade därför med att ständigt förbättra denna egenskap. Detta betydde att hjärnan hos detta djur snabbt växte så att den i förhållande till kroppsvikten blev större än hos något annat djur. Och det som växte mest var cortex den del som specialiserades för problemlösning, dvs för intelligens. Vi hade sålunda en kombination av känslor och tankeförmåga, och vad är det annat än medvetande?
Det ligger i intelligensens natur att den kan användas för ytterst varierande ändamål. Den gjorde det möjligt att utveckla allt effektivare kommunikation (språk), att uppfinna verktyg, vapen, men också t.ex. musikinstrument. Det gjorde det möjligt för människan att, som den enda av de hundratals miljoner arter som existerat, tämja elden, få kontroll över den och göra den till sin tjänare. Därmed har vi redan kommit långt utöver den rent biologiska evolutionen. Vi är inne i den kultuella evolutionen, en evolution som delvis följer andra lagar än den biologiska.

VAR FINNS MEDVETANDET?
Att medetandet på något sätt har sin grund i hjärnan är bortom allt tvivel. Spiritister och andra som tror att medvetandet, själen, anden, astralkroppen eller vad man vill kalla det kan existera oberoende av hjärnan saknar helt stöd i kända fakta. Däremot är det ännu okänt hur medvetandet hänger ihop med processerna i hjärnan. Jag behandlade hjärnan i korthet i kapitel . Kan vi då säga att medvetandet finns i hjärnan, kanske t.o.m. i någon bestämd del av hjärnan? Vi har sett att claustrum föreslagits.
För någon tid sedan, när jag rensade fisk, råkade jag klippa mig i vänstra pekfingret. Jag klippte bort en avsevärd del av skinnet. Flera dagar efteråt värkte det i fingret. Jag kände alltså smärta i fingret. Smärtan är en känsla och känslorna finns i medvetandet. Om medvetandet finns i hjärnan borde jag alltså känna smärta i hjärnan. Hur kan det då komma sig att jag kände smärta i fingret? Som vi alla vet kan vi känna smärta i alla kroppsdelar, men aldrig i hjärnan. I hjärnan finns inga nerver som har att göra med smärta. Därför kan man t.ex. skära i hjärnan utan att patienten känner någonting. Operationer i hjärnan görs ofta på patienter som är vid fullt medvetande.
Detta bevisar att medvetandet inte finns i hjärnan. Men var finns det då? Att jag känner smärta i fingret betyder självklart inte att mitt medvetande finns i fingret. Vi kan i stället fråga var vi upplever medvetandet. Var känner vi, inte bara smärta och njutning, utan lycka, ångest etc. Var upplever vi våra tankar och fantasier?
Det är uppenbart något lurt med dessa frågor. När det gäller ting är det korrekt att fråga var de är, men medvetandet är inte ett ting. Det har mera karaktären av en process. Men det är inte heller en process i samma mening som t.ex. en kemisk process. Det liknar då mera t.ex. en rättsprocess. Denna pågår i ett visst rum men man kan inte peka på den och säga där är rättsprocessen. Processen är en komplex kulturell handling som pågår under en viss tid och i vilken många deltar.
Medvetandet existerar i tiden men inte i rummet i samma mening som t.ex. hjärnan existerar. Vi kan peka på hjärnan, men vi kan inte peka på sorgen, beslutsamheten, orgasmen, svartsjukan, språkkunskapen etc.Jag hävdar därför att medvetandet är som man säger sui generis. Det är en typ av företeelse som inte är ett ting, men inte heller en process i fysikalisk mening. Jag menar således att evolutionen genom att skapa medvetanden har skapat något fundamentalt nytt i naturen. Min tanke är att evolutionen format och omformat materia till allt mer komplexa strukturer och processer. Under detta arbete har den råkat uppfinna medvetandet.
Vi bör dock komma ihåg att det tog den blinda och opportunistiska evolutionen ofattbart länge att komma fram till denna märkliga egenskap. Vi får räkna med att det tog långt över 3 000 miljoner år.
Var finns alltså mitt medvetandet? Det finns där jag finns, där min kropp finns. Mera precist än så kan man inte svara. Min kropps gränser är mitt medvetandes gränser. Men i en mening är medvetandet gränslöst. I medvetandet kan vi färdas genom tid och rum. Visserligen rör vi oss då i en värld som vårt medvetande självt skapat, men denna värld kan vara en relativt god avbild av någon aspekt av den verkliga världen. I Kalle Anka-serierna färdas ankorna runt i tiden med Uppfinnarjockes tidsmaskiner. I den verkliga världen är detta omöjligt därför att det förflutna inte längre existerar. Det har existerat, men upphör när nu förvandlas till då. Men vi kan rekonstruera det förflutna genom de kvarlevor som finns i dag. Därför kan vi i medvetandet förflytta oss till vikingarnas gästabud, romarnas krig eller till Platons föreläsningar. Medvetandet är det mest fantastiska som finns! Det kan t.o.m. problematisera sig självt till den grad att det inte tror på sig självt.

JAGET OCH MEDVETANDET
När jag lägger mig att sova på kvällen händer det rätt ofta att olika tankar dyker upp i mitt medvetande. Bekymmer, något som retat mig, planer, funderingar kring medvetandet osv kommer och försvinner och håller mig vaken. För att undvika detta virrvarr av tankar har jag sedan många år koncentrerart mitt medvetande till ett enda ämne som är lagom tråkigt. En tid byggde jag t.ex. hus i min fantasi. (Jag har byggt hus i verkligheten så jag vet hur det går till). Jag gjorde fantasin så dealjerad som möjligt. Byggplatsen, grunden, virket, planen, källaren etc etc allt planerade jag. Om andra tankar dök upp så koncentrerade jag mig på mitt byggande. Det slog aldrig fel. Det var såpass tråkigt att jag somnade. Nästa kväll fortsatte jag byggandet. Fortfarande kan jag återkomma till detta fantasihus och lägga till någon detalj och somna.
Vad är det egentligen som jag gör? Jag koncentrerar mitt medvetande till en enda fråga. Medvetandet kan alltså koncentreras och riktas. Filosoferna använder termen ”intentional”. Medvetandet är intentionalt. Alla utnyttjar vi ständigt denna egenskap. Jag gör det t.ex. när jag tänker på jaget. Jag gör det när jag läser en intressant bok. Vi gör det när vi tittar på en spännande film. Och på arbetsplatsen är man vanligen tvungen att koncentrera sig på en snävt begränsad uppgift.
Medvetandet är som en strålkastare. (Igen en liknelse!) Vi kan rikta det åt olika håll och så att säga belysa olika saker.
Jag har tidigare hävdat att medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen. Men nu tycks jag hävda att medvetandet i sin tur kan kontrolleras av något annat, av det som är huvudproblemet i alla mina bloggar om jaget, dvs just jaget. Det är helt uppenbart att jag i betydande grad kan kontrollera mitt medvetande. Jag gör det dagligen. Jag ser inga skäl till att inte du skulle kunna göra detsamma. Det är dessutom en förmåga som kan tränas upp.
Medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen, men jaget är i sin tur ett kontrollsystem för medvetandet.
Men är jaget och medvetandet inte samma sak? Att jag i betydande grad kan styra mitt medvetande betyder att jag är något mer än enbart mitt medvetande. Men vad är detta ”mer”. Vad är jag sist och slutligen.