HUR SKRIVER MAN EN ROMAN?

En roman är en längre, uppdiktad berättelse på prosa om ett fritt valbart område. Varje år skriver flitiga författare massvis med romaner, också i vårt lilla land, och ännu fler författare in spe skriver för skrivbordslådan, som det hette förr. I verkligheten skriver man i dag för sin dator, eller för sin minnessticka. (Det ryms betydligt mera på den än i skrivbordslådan).
Jag har skrivit fem böcker, flera kompendier och massor av artiklar, men aldrig en roman. Mitt område är sakfrågor. Jag skriver om verkligheten, inte om uppdiktade världar.
Jag är ingen storkonsument av romaner. I allmänhet tråkar de ut mig, och kärleksromaner får mig bara att tänka på något annat, mer intressant, jag tappar fort tråden. För mig är kärleksrelationer ganska ointressanta. Skall princessan Viktoria gifta sig? Jaha, gäsp! (Kanske för att jag själv har haft en kärleksrelation till en och samma kvinna i 40 år. Det är inte särskilt spännande, inget att skriva romaner om, men mycket tryggt.)

Jag har ingen anledning att skriva en roman, så varför skriver jag en blogg om att skriva romaner? Jo, därför att jag börjat skriva en roman på min blogg. Det är en SF-roman. (Föga förvånande för dem som känner mig). Den här bloggen är ett slags självförsvar. Jag försöker urskulda mig. Jag tror inte alls att jag har någon talang som romanförfattare. Jag skriver för att jag som pensionär har tid, och för att försöka locka läsare, som inte ids läsa mina långa inlägg i olika sakfrågor, att kolla min blogg någon gång emellanåt. Litet lätt underhållning behöver både jag och läsaren mellan varven.

Hur skriver man en roman?
En nödvändig förutsättning är att man behärskar skriftspråket. Det är inget problem för mig som skrivit för offentligheten sedan 1966.
Helst bör man ha god fantasi, man bör, som det heter i dag, vara kreativ. (Jag börjar bli utled på begreppet kreativ som ständigt används i dag som modeord. Eftersom jag har som vana att gå emot strömmen strävar jag i stället att vara så okreativ som möjligt. Fast om alla är kreativa så är det i själva verket den som är okreativ som är verkligt kreativ, dvs som avviker från mönstret.) Man kan diskutera huruvida fantasi och kreativitet verkligen är viktiga egenskaper för en seriös författare. S.k. god litteratur är ju i själva verket sällan fantasifull och kreativ. Den är i stället verklighetsnära, handlar om sådant som verkligen hänt. En av de mest lästa romanerna i Finland är OKÄND SOLDAT. Men den är mycket realistisk, inte alls fantasifull och allra minst kreativ.
Själv har jag ingen brist på fantasi. När jag är uttråkad eller ligger i sängen utan att somna fantiserar jag ofta ihop berättelser, oftast högst orealistiska och fantasifulla, men kreativa. En sådan berättelse lägger jag nu ut på min blogg.

Min roman har det underliga namnet I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. Varför? Därför att en roman skall ha något namn. Det låter litet lagom mystiskt och gåtfullt. Min avsikt är att lägga ut kapitlen på bloggen med ca två veckors mellanrum. Det blir alltså en följetong. Du som vill veta hur det går är alltså tvungen att gå in på bloggen åtminstone ett par gånger i månaden. Då kanske du hittar något annat också som intresserar dig.

Det första kapitlet ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT hittar du på bloggen 5.2. Kapitel 2 NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN finner du 19.2. Det tredje kapitlet I STJÄRNORNAS KALLA LJUS kommer på bloggen ungenfär 5.3. För närvarande har jag ungenfär halva boken färdig. För att reta din aptit räknar jag här upp kapitelrubrikerna till de kapitel som jag redan skrivit: Kapitel 4. Döden i dvalan, kap 5. Rymddynamit, kap.6 Rymdkonferens, kap 7. Rymdpassion, kap 8. Närkontakt av andra graden, kap 9. Ett chokerande avslöjande, kap 10. Ut på tomhetens hav.

Sedan några filosofiska tankar om SF-genren.
Jag ha sett rätt många filmer inom området: Star trek, Star wars, Babylon 5, Alien, Predator osv. Jag har läst åtskilliga böcker. God underhållning, fina animationer. Att storyn är svag och ofta rent löjlig spelar inte så stor roll. Det är ju bara frågan om moderna sagor. Jag låter själv min fantasi ha fria tyglar ibland. Jag började t.ex. för många år sedan fundera ut en story som gick ut på en konfrontation mellan vintergatan och Andromeda-galaxen. Helt absurt förstås, men i ett oändligt universum är allt möjligt.
När man författar en roman gör man sig till gud. Man skapar en värld helt enligt eget tycke och smak. Man skapar hjältar och bovar, man tar livet av folk utan samvetskval osv. Eftersom jag undervisat i logik i 30 år är jag bl.a. intresserad av möjliga världar, ett begrepp som används inom modallogiken. Den verkliga världen, den som vi lever i är, förstås möjlig. Allt som är verkligt är möjligt, men allt som är möjligt är inte verkligt. Finns det då någon gräns för vad som är möjligt? Jo det finns en yttersta gräns som man inte bör överskrida i sin fantasi. Man bör inte beskriva en logiskt omöjlig värld. Vad är det? Det är en värld där också det logiskt omöjliga är sant. Det är en värld där 2+2 kan vara 99, där döva kan höra, stumma kan tala, där döda är levande och levande är döda, där det samtidigt kan vara isande vinter och het sommar, där folk befinner sig på olika platser vid samma tidpunkt, där hororna kan vara oskulder och mördarna helgon osv osv. En omöjlig värld är en ytterligt tråkig plats. Om vad som helst kan hända så kan ingenting hända.
Men mellan den verkliga världen och den omöjliga världen - det finns bara en omöjlig värld – finns ett oändligt spektrum av världar. De som mest liknar den verkliga är de som är teknologiskt möjliga. De är likadana som vår värld men de har en annan teknologi. Den värld som jag beskriver i min roman är inte teknologiskt möjlig i dag. Jag tar mig alltså betydande friheter när det gäller teknologin. Det finns t.ex. ingen teknologi för att accelera ett rymdskepp till nästan ljusets hastighet. (Ca 50 miljoner km/h). Mer behöver jag inte säga i den frågan. Med en kausalt möjlig värld menas en värld där naturlagarna är desamma som i vår värld. De världar som beskrivs i filmerna jag nämnde ovan är inte kausalt möjliga.
Min strävan är att världen i min roman skall vara kausalt möjlig. Naturlagarna skall vara desamma som i den verkliga världen. Då utgår jag förstås från den vetenskapliga kunskap vi har i dag. Det kommer säkert att visa sig att en del av den är felaktig. Jag ger mig själv ett visst spelrum här, men huvudtanken är att lagarna är de som vi känner. Det är t.ex. omöjligt att färdas snabbare än ljuset. Därför måste resan till det närmaste stjärnsystemet ta över fyra år.
Varför ålägger jag mig denna begränsning i fantasin? Därför att jag vill utforska vad som verkligen skulle kunna hända en gång i framtiden. Jag har alltid varit fascinerad av hur det kommer att gå med mänskligheten. Detta är ett sätt för mig att föreställa mig hur framtiden, när jag sedan länge är död och bortglömd, kan komma att gestalta sig. Genom att fantisera ihop denna berättelser är jag i andanom med på denna första expedition till en annan värld. Och jag bjuder läsaren att åka med. Fantasin har inga gränser i tid och rum. I fantasin lever vi inte bara här och nu, utan vi kan, om vi så vill leva i det förflutna och i framtiden.
Som jag betonat skriver jag för att ha roligt. Därför bakar jag in skämt i min text, jag lägger in massor med anspelningar på filmer, böcker, språk, personer, läror, teorier osv. Du kommer kanske att upptäcka några av dessa. Om du inte är språkkunnig kommer du kanske att irritera dig över att jag har med en stor mängd uttyck från andra språk. För mig, som alltid varit språkintresserad, är det mycket roligt att försöka finna sådana uttyck som passar i sammanhanget. Du tycker antagligen att namnen i boken är konstiga. De är ett uttryck för min sjuka humor.
När jag började skriva första kapitlet visste jag i stort sett ingenting om vad som skulle hända i den värld jag skapade. Jag visste bara att jag ville beskriva den första färden till ett annat stjärnsystem. Jag måste förstås ha med ett antal huvudpersoner. Så jag började fantisera ihop dem. Men jag visste inte vad de skulle komma att göra, och jag hade bara en vag bild av deras karaktärer. Men när jag började skapa ålade jag mig de begränsningar jag nämnde ovan. Det betyder att berättelsen har en inre logik som inte nämnvärt skiljer sig från den vi är vana med i vardagslag. Allt som sker måste vara begripligt för oss.
Egentligen är detta orealistiskt. Resan utspelar sig i slutet av detta sekel, dvs om ca 90 år. Då är människorna säkert på många sätt annorlunda än vi. Men det har jag undvikit att spekulera om. Jag antar att personerna på skeppet tänker och reagerar i stort sett som vi gör i dag. Det förefaller mig sannolikt. Dessutom utgår jag ifrån västerländskt tänkande eftersom det är det enda jag känner. Jag gör ingen prognos om utvecklingen. (Om vi utgår ifrån dagens trender kan det hända att den första interstellära färden organiseras av det kinesiska kommunistpartiet. Kanske består besättningen enbart av robotar. Kanske kommer en sådan färd aldrig att ske. Själv vill jag ändå tro att människan, dvs våra efterkommande övermänniskor, har en framtid i rymden. I det avseendet är jag inspirerad av Isaac Asimov. På gamla dagar blev han dock pessimist och menade att rymdfärder mellan stjärnorna aldrig kommer att ske. Vi människor har existerat som kulturvarelser med skriftspråk i 5000 år. Jag ser inga hinder för att vi kan existera i ytterligare 5000 år. Hur ser vi ut då? Det är ett ämne för en helt annan roman.)
Jag är inte en enväldig gud i den värld jag beskriver. Jag har ålagt mig massor av begränsningar. Storyn utvecklas enligt sin egen inre logik som ibland överraskar mig själv. Jag är som en gud som skapar gestalter som jag sedan inte helt kan kontrollera. De har en fri vilja! I bland har jag riktigt roligt åt deras fånigheter. Litet allvar och sorg skall det finnas med så det måste jag hitta på. Jag är mycket intresserad av hur det kommer att gå. I skrivande stund vet jag det lika litet som du. Om du har ens hälften så roligt av att läsa romanen som jag att skriva den så är den värd besväret.