KAPITEL 3. I STJÄRNORNAS KALLA LJUS

Följer du med rymdskeppet Odysseus på dess resa ut i det okända? Om inte så kan du lätt ta dig ombord genom att läsa första kapitlet (blogg 5.2) och andra (19.2). Här fortsätter den halsbrytande färden.


Observatoriet var inbyggt i främre delen av det 500 meter långa teknologiska rymdmonster i vilket ett hundratal levande varelser nu färdades genom universums iskalla, dödstysta tomhet. Eftersom den främre delen inte roterade så rådde där tyngdlöshet.
För att nå den måste man åka hiss 40 meter upp till navet för den jättelika roterande delen som skapade en behaglig artificiell tyngdkraft. När hissen gick uppåt förlorade man snabbt i vikt, och väl framme var man viktlös. Sedan tog man sig in i en lång korridor. Där fanns handtag längs väggarna och man flöt fram genom att gripa tag i ett handtag och försiktigt dra eller skuffa sig framåt.
“Det är jobbigare än jag trodde,” flämtade Var de Vulva när hon långsamt och försiktigt drog sig fram med hjälp av handtagen i den långa runda, med rödaktigt ljus svagt upplysta korridor som ledde till observatoriet. “Lång väg är det också,” tillade hon misslynt. James Brand flöt muntert fram vid hennes sida, redo att bistå med en hjälpande hand. “Du har bara dålig kondition,” sade han glatt, “tränar du inte enligt instruktionerna?” “Jag avskyr träningssalen och alla tortyrinstrument som man skall lyfta, dra, hänga i, hoppa på och springa i tills man är alldeles slut och genomsvettig.” Hon släppte handtaget och svävade fritt. “Förresten hatar jag att svettas. Det är äckligt, biologiskt och svett luktar illa.”
De tog sig fram ytterligare 50 meter, stannade sedan för att låta en svart kvinna i blå overall passera. “Du borde verkligen tänka mer på din hälsa. Skönhet och kondition hör ju ihop. Du har legat i dvala i flera omgångar redan sedan vi startade. Sådant försämrar muskler, benstomme hjärtat...” “Du låter precis som min pappa,” fnyste hon och knyckte sig framåt så kraftigt att hon seglade iväg med alltför hög fart. “Akta dig!” Men det var för sent. Hon skrek till när hon med en dov duns slog med ryggen i den motsatta väggen. Han var snabbt framme. “Gjorde det ont?” “Jag slog mig i axeln,” mumlade hon ynkligt. ”Du får inte glömma att du har normal tröghet fast du är viktlös.” ”Besserwisser!” Hon räckte ut tungan åt honom. “Vill du att vi vänder?” frågade han vänligt. “Nej, vi är ju nästan framme. Jag klarar mig. Glöm inte att vi har kommit för att lösa en gåta.”
När de passerade en dörr med texten Arbeit macht frei grep Var James i armen, pekade på dörren, och frågade. ”Vad finns det där?” ”En mängd verktyg och maskiner,” svarade han, ”men jag vet inte vad den latinska texten betyder.” ”Den unga kvinnan fnyste. ”Det är inte latin. Det är tyska och betyder att arbete gör oss fria. Det var...hm...ett kommunistiskt slagord under första världskriget.” På följande dörr stod texten Blot und Boden. Hon tittade frågande på den unge mannen när de svävade förbi. ”Ett biologiskt laboratorium,” konstaterade han, ”det sköts av Eriam Eiruc, framstående biolog.” ”Och du har förstås varit där?” ”Visst, hon experimenterar med bakteriekulturer för att få dem att växa snabbare i tyngdlöst tillstånd. Största delen av vår mat kommer, som du vet, från sådana kulturer. De matas med allt vårt avfall och med den koldioxid vi andas ut.” Hon rynkade på näsan. ”Äckligt!”
När de passerade en dörr med texten Der Führer stirrade Var undrande. Hon hade ett vagt minne av att ha hört uttrycket under någon historielektion i skolan. James såg hennes blick. ”Jag har aldrig varit in där. Dörren är alltid låst. Kanske städgrejor, sanitetsmedel – jag vet inte. Om du är nyfiken kan du fråga intendenten Ludda Armstark, hon vet allt om vad som finns var i skeppet.
Han märkte att Var var ovan med den ansträngande färden och började bli bli trött. “Vi kan ta en paus om du vill och bara sväva en stund.” Hon skakade på sitt yviga, svarta hår som, i deras viktlösa tillstånd, stod ut åt alla håll. “Då börjar jag frysa. Det är kallt härinne.” Han rykte på axlarna och drog dem raskt framåt i den svagt upplysta korridoren. “Det är ingen idé att slösa energi på att hålla korridorerna varma. Vi är inte så många som rör oss här...några av besättningen och ett par tre astronomer, och sedan förstås en och annan nyfiken passagerare.” “Som herr James Brand, mannen som vet allt, kan allt och har perfekt kondition.” Hon släppte hans arm, grep ett handtag och fortsatte att dra sig framåt.
Han följde efter utan ansträngning samtidigt som han fortsatte att tala: “Jag har varit överallt i skeppet. Jag kan fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt är med på den första interstellära färden. Som ung slukade jag filmer, viodeospel, cyberromaner allt som fanns om rymden och rymdresor. Jag läste t.o.m. en hög gamla böcker från 1900-talet som jag fann på vinden i min farfars gamla villa i Wales. Där fanns t.ex. en massa böcker av en författare som hette Isaac Asimov. Speciellt gillade jag hans serie om Stiftelsen. Han lyckades alltid hitta på oväntade och överraskande slut.” “Ja, ja,” avbröt hon otåligt, “jag vet att du är rymdgalen. Men nu tycks vi äntligen vara framme.”
De befann sig framför en dörr med texten Observatorium. Endast för personalen. Vid sidan av dörren fanns en rad knappar och lampor samt text. James tryckte utan att tveka på en knapp och dörrhalvorna gled med ett svagt väsande in i väggen. De stirrade in i något som föreföll vara totalt mörker. Långsamt flöt de in i mörkret. Var höjde blicken, och sedan stelnade hon till. Hennes vackra ögon vidgades av häpnad och förtjusning. “Fantastiskt,” flämtade hon. “Det är otroligt.”
Hon grep James om armen och kramade honom hårt. “Visst, man måste uppleva det för att tro det,” svarade han andaktsfullt. “Det här är helt annat än att titta på stjärnhimlen på jorden en klar natt,” fortsatte hon andlöst. “De är så många, otroligt många, lysande punkter, gula, vita, röda, blå, alla slags färger.... De lyser så klart, utan att blinka, och det där jättestora bandet med ljusa och mörka stråk och myriader stjärnor...” “Vintergatan,” inföll han stolt över sina kunskaper. “Vi befinner oss i yttersta utkanten av vår egen galax, i en av dess spiralarmar. De över hundra miljarder stjärnorna, plus gasen och stoftet, bildar en skiva som är ca 100 000 ljusår i genomskärning. Vi tittar nu inåt mot skivan, inåt mot en ansamling av miljarder stjärnor. Vi ser långt fler stjärnor än man kan se på jorden.”
”Det känns som om vi flöt ute i själva rymden,” viskade hon förundrad. Han förklarade: ”Väggarna är genomskinliga åt alla håll utom rakt bakåt. Vi har alltså fri utsikt framåt, neråt, uppåt och åt sidorna.” ”Här finns väl inget neråt och uppåt,” invände hon. ”Vi kunde lika väl vara vända tvärtom och då skulle också neråt och uppåt vara tvärtom.” ”Visst,” svarade han,”men det känns faktiskt som om man svävade ute i själva rymden. Och det oroliga är att vi faktiskt rör oss med en hastighet som är nära ljusets.” ”Men det känns som om vi stod fullständigt stilla,” sade hon förundrad, ”men förresten, är inte rörelsen relativ?” ”Tänk inte på det,” svarade han kort.
James lade beslutsamt armen om den unga kvinnans midja och de svävade tätt tillsammans ett par meter över golvet med blickarna fixerade på den mest fantastiska syn ett mänskligt öga kan registrera. “Det känns som om vi svävade fritt ute i rymden,” upprepade hon förundrad. Hennes mörka hår och doften av hennes mjuka kropp kittlade honom när han viskade: “Långt där inne i galaxen, i dess centrum finns ett gigantiskt, kollossalt, obegripligt vidunder.” Hon vände sig och såg hur stjärnor speglade sig i hans mörka ögon. “Du menar...” “Ett svart hål som sväljer solar som vi petar i oss ärter.” “En öppning till ett annat universum?” “Vem vet”.
Med nästan bävande stämma andades hon i hans öra: “Alla vet att universum är obegripligt stort, men här, när man flyter mitt i den totala tomheten och mörkret med miljoner lysande punkter, med hela galaxen framför ögonen, med jorden och tryggheten oändligt långt borta, så känner man det, man upplever det bokstavligt. Och James,” hon lade båda armarna runt honom, kramade hårt, och sade med liten röst, “jag gillar det inte alls. Jag gillar inte alls att känna mig liten och obetydlig.” Den unge mannen svarade inte. Han var fullkomligt lycklig. Med denna vackra kvinna i famnen och hela universum inom räckhåll, vad kan en man mer begära, tänkte han.
Skeppets massa utövade en mycket svag tyngkraft, men den var tillräcklig för att få dem att långsamt dala ner till golvet och bli stående. Minsta rörelse fick dem dock att sväva iväg. De höll varandra i handen. Var började nu, när ögonen vant sig vid det svaga ljuset, närmare studera vad som fanns i rummet. Rakt fram såg hon ett teleskop, en refraktor genom vilken man direkt kunde observera stjärnorna. Till vänster fanns mängder av instrument, flera stora bildskärmar på vilka bilder från flera teleskop utanpå skeppet visades, där fanns datorer, tangentbord och kontroller av olika slag. Framför den största kontrollpanelen kunde Var i det svaga ljuset urskilja en lång, mycket mager, vithårig, gammal kvinna, och bredvid henne en nästan lika lång, men betydligt fylligare kvinna med kortklippt violett hår. Två män och en kvinna med höga kindkotor och litet sneda ögon var samlade runt kvinnorna. De samtalade med låg röst.
”Varför svävar de inte?” viskade Var i James´ öra. ”De har specialskor med magnetiska sulor för att hållas på platsen vid sina apparater,” svarade han med något högre röst. Kvinnan med det violetta håret, hörde honom, vände sig mot dem och frågade med hög och ovänlig röst. “Что вы там делаете? Vilka är ni, och vad gör ni här, och med vems lov?” James kände hur Var stelnade till och viskade i hennes öra. “Låt mig sköta det här.” De gled litet närmare och James förklarade med låg och vänlig röst: “Excuse us! Vi vill inte störa. Vi råkade vara tillsammans med kaptenen när han fick meddelandet om OIO:n. Vi tänkte att vi kunde få mera exakt information här. Vi vill veta vad för slags objekt det är.” Den kraftiga kvinnan fnyste. “Vi informerar till bryggan så fort vi får reda på något nytt.” Nu ingrep Var med sin mest sockersöta röst. “Har ni fått reda på något nytt då? Vad är OIO:n för något egentligen?”
“Vi vill inte ha nyfikna passagerare springande här,” sade den kraftiga barskt. “Stick iväg härifrån.” Nu hade också den magra kvinnan vänt sig mot dem. Hon granskade James ingående, uppifrån och ner, och plötsligt lyste hennes magra, rynkiga ansikte upp. “De er ju James, James Brand.” “Javisst, “ svarade James och bugade sig artigt. Den gamla vände sig till den kraftiga kvinnan vid sin sida. “Jeg känner den här gutten Ninel. Han er ok. Han har varit här tidigare. Han er full av spørsmål och sådant likar jeg hos ungdomar. Han har faktiskt läst flera av mine bøger. Han er like fascinert av rymden som jeg.”
Var tittade förvånad upp mot James som leende på nytt bugade sig för den gamla damen. “Det är en ära för mig att få lära av världens främsta, nulevande astronom. Jag är fascinerad av din teori om den mörka materien. Briljant helt enkelt!” Den magra kvinnan skrattade belåtet, men damen vid hennes sida gav de båda ungdomarna en sur grimas och återgick till arbetet. Den gamla förklarade: “Vi försöker få in en så skarp bilde som mulit av diskusen.” “Diskusen?” “Vi kallar den diskus ettersom den har formen av en sådan. “Vad är en diskus?” viskade Var i James öra. “Sch...tyst,” viskade han medan han uppmärksamt lyssnade till den gamla damen.
“Ni inser väl att de ikke er frågan om noet naturligt objekte.” Den unga kvinnan drog häftigt efter andan och spärrade upp ögonen. “Ett flygande tefat,” utbrast hon, “herregud vi har mött ett flygande tefat! En UFO!”
Ogillande blickar vändes mot henne, men den gamla fortsatte oberörd: “Ett konstruert objekt, och det är ikke konstruert på jorden. Ergo, vad den unge damen här kallar ett flyganded tefat.” Hon gjorde en kort fundersam paus och fortsatte med ogillande min: “Jeg har alltid tyckt att benämningen flying saucer, flygande tefat, är löjlig. De där UFO:na som gjorde folk hysteriska på 1950- och 60-talen kunde ju ha vilken form som helst, utom just tefatsformen. Men så är det när journalisterna får klorna i en fjäder. De förvränger allting. En lille fjer kan nok blive til fem høns. Oden ma ikke forlade dem, for de vet hva de gjør.” Hon skrockade belåtet. ”Flygande diskus kunde jeg ha förstått, men tefat bah, dumheter. Underligt att det inte blev en flying teacup. Jeg husker en gang när jeg var børn, de måtte ha vært i børjan av 2000-talet, vi bodde då i Helsingfors, i Finlands huvudby..”. Var öppnade munnen, men James viskade ett bestämt “Nej!” Den gamla fortsatte: ”De var förresten en förbannat kall vinter, massor av snø...anno 2010 tror jeg de var för jeg fyllde tio år och de var -20 grader och en halv meter snø...”.
“Notwen!” avbröt den violetthåriga kvinnan med hög röst, utan att lyfta blicken från de diagram som lyste på hennes bildskärm, och kastade ett blekt sken över hennes bistra anlete.“Javisst ja, jag babblar igen. Old age you know. Ålderdomen...Var var jeg?” Var stirrade oförstående på henne, men James förklarade. ”Hon heter Var. Därför var hon förvånad att du sade hennes namn., “du skulle berätta vad ni fått fram om diskusen, vi är mycket intresserade. Är diskusen faktiskt ett rymdskepp. Det är otroligt, helt oroligt. I så fall är det...blir vi de första...”.
Plötsligt började den gamla astronomen tala helt utan dansk brytning. “Visst är det otrolig. Tyvärr vet vi ännu väldigt litet. Diskusen kan vara en konstruktion som flutit omkring i rymden i tusentals år. I teorin kan det vara en naturlig bildning av ett slag som är okänd för oss.” Hon spände sina grå ögon i James och tillade: ”Men jag hoppas verkligen, och tror, att den är ett rymdskepp.” Rösten darrade och hon rätade på sin till ytterlighet magra och beniga kropp. ”Jag hoppas vid Oden och Tor att det finns intelligenta varelser ombord, inte bara robotar, och ...” Hon tystnade när den andra kvinnan vände sig och stirrade på henne med rynkad panna. ”Ninel gillar inte att jag talar om det, men jag har alltid hoppats få träffa en utomjording. Och detta är min chans, min allra sista chans...för..”
Hon tystnade, suckade, öppnade munnen men avbröts av kapten Enfaldo de Cos´ röst i intercomen: “Har ni fått fram någon bild ännu Notwen? Vi behöver mera info för att kunna besluta hur vi skall handla. ” “Vi har en bild kapten.” Det var den fylliga kvinnan, Ninel Nilats, som svarade. “Jag överför den till er bildskärm. Tyvärr säger den inte så mycket. Vi försöker penetrera diskusen genom radar, men all strålning tycks reflekteras av ytan.”
Det diskusformade föremålet syntes på tre bildskärmar framför de båda astronomerna. Det glänste svagt och gåtfullt med en gråaktig yta. Inga detaljer kunde urskiljas. De båda kvinnorna fortsatte att samtala med kaptenen och med exobiologen via skeppets intercom.
Var drog iväg den unge mannen mot dörren. “Så fick vi då en lösning på gåtan, men en lösning som, ärligt talat gör mig förskräckt,” viskade hon med darrande röst. “Vad händer nu? Vad vill de oss? Varför är de på väg mot oss? Är de farliga?” “Jag är också rädd,” svarade han, också viskande, “men förstår du hur...hur..”. Han tystnade, kunde inte finna ord. Hans inre var en upprörd härva av känslor. Han var spänd, orolig men samtidigt glad, nästan euforisk. Ett flygande tefat, i verkligheten! Han hade läst scifiböcker, han hade sett otaliga filmer om utomjordingar, han hade t.o.m. läst ett par av Abel Natas böcker, men detta var verklighet. Detta var ingen fantasi, inget påhitt av en fantasifull författare som ville briljera med sin kreativitet. Och han, James Michael Joseph Brand, en enkel arbetargrabb från Soho vad med, upplevde det första mötet med ett rymdskepp från en annan värld.
Var de Vulva var normalt en mycket självsäker, t.o.m. arrogant kvinna, men nu hade hon skakats i sitt innesta. Detta var något hon aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Att hon skulle vara med vid mötet med ET, med en alien, vad det än var... “Donnerwetter! Jag behöver en drink, en ordentlig drink, en stark drink.” Rösten lät ynklig. Hon hade inte gråtit sen hon blev vuxen, utom på bio förstås, men nu hade hon gråten i halsen, men kämpade emot. Hon var en vuxen kvinna, inte en liten flicka som ville krypa in i pappas trygga famn. Hon fick absolut inte skämma ut sig inför en stor och tuff kille som James. Han skulle få se att hon minsann inte var vekare, svagare än han.
Var de Vulva trängde beslutsamt undan bilden av det främmande rymdskeppet och sade med hög röst samtidigt som de flöt ut ur observatoriet och stängde dörren. “Hon verkar gaggig den där gamla gumman. Hur kan en sån vara med på den här expeditionen. Hon borde ju sitta i sitt rum på ett omsorgshem och titta på gamla såpoperor på tv. Gumman är ju som en mumie, urgammal, minst hundra år.” “Notwen Sukinrepok ser bräcklig ut, men är pigg och kry och har faktiskt en vilja av järn,” svarade han. “Sukinrepok,” skrattade flickan. “Kan man faktiskt heta det? På det här skeppet tycks folk ha mycket konstiga namn. Som nu den där gamla gubben Seletotsira.” “Man skall inte kasta sten när man bor i glashus,” förklarade James med ett snett leende. “Exakt vad menar du med det? Är det något fel på mitt namn?” “Naturligtvis inte. Ett namn är ett namn är ett namn. Vilket ord som helst duger som ett namn. Alla har vi ju dessutom våra datornamn. Jag heter 160655C-#KX-gg.”
“Jag lovade att följa med dig på en drink,” log hon plötsligt och tittade på honom under långa ögonfransar, ”och det löftet tänker jag verkligen hålla. “Riktning baren, alltså! Och strunt i alla OIOn, tefat och diskusar, och små gröna män. Nu är det glas som gäller.” ”Och gröna kvinnor.” Hans bullrande skratt ekade i den tomma korridoren.

Tyvärr bäste läsare. Här slutar tredje kapitlet. Men om du vill veta vad som finns i det främmande rymdskeppet, om det styrs av bugeyed monsters med strålpistoler, eller av byråkratiska vogoner, så kolla denna blogg igen om ca två veckor. Till dess may the force be with you.