I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. KAPITEL 1.

Läs den gastkramande berättelsen om en grupp hjältemodiga människor som djärvt färdas till världar där ingen mänsklig fot tidigare satt sin hand.

KAPITEL 1
ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

“Viktigt meddelande till kaptenen”.
Aristoteles röst var mjuk, övertydlig, könsneutral och motbjudande entonig. Sorlet i den lilla salen mattades något, men tilltog sedan igen.
“Det är din tur Enfa!” Den djupa basrösten tillhörde Dumm von Dönicken, maskinchefen ombord, en kort, kraftig, mörkhårig, svartskäggig man klädd i brunrutig skjorta och gröna byxor.Tillsammans med honom satt sju andra personer runt det ovala plastbordet på vilket det stod flaskor, glas, två skålar med sötsaker och en ask kex, som ingen öppnat därför att kexen smakade konstigt. En vas med gula plastrosor mitt på bordet spred en angenäm väldoft.
Förutom de sju runt bordet fanns det fyra personer i rummet. Vid ett annat bord satt tre kvinnor fördjupade i ett parti schack med en dator. De diskuterade ivrigt varje gång datorn valde ett drag. De höll förstås på att förlora. Bakom dem satt en gråhårig man med kort vitt skägg och läste en tjock bok. Då och då mumlade han för sig själv. ”Jaha, den rosenfingrade Eos igen,” eller ”han gav orden vingar” eller något liknande. Längst bak i ett hörn satt en mycket blek man orörlig framför en datorskärm. Han hade inte rört sig alls sedan kaptenen och hans besättning kom in i rummet. Antingen sov han djupt eller så var han död.
Den entoniga, motbjudande rösten ekade igen mellan de ockrafärgade plastbeklädda metallväggarna, högre denna gång.
“Viktigt meddelande till kaptenen.”
”Storebror tycks ha något viktigt att säga dig boss,” mullrade von Dönicken. ”Caramba!” utbrast kapten Enfaldo de Co. “Just när jag har de bästa korten på flera månader.” Han slängde med en uppgiven gest korten på bordet, med framsidan nedåt, och drog med båda händerna genom sitt långa, svarta hår. Han var av medellängd, medelgrov och medelålders. Allting hos kapten de Co var i själva verket medelmåttigt, inte minst hans intelligens. Liksom maskinchefen von Dönicken, som satt vid hans högra sida, var han klädd i rutig skjorta och byxor. Såväl skjortan som byxorna var bländande vita. Vitt var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Cos älsklingsfärg. Bakom ryggen kallades han duvan.
“Vi kan väl fortsätta när du hört meddelandet, liksom,” protesterade maskinchefen, “jag har också, vad heter det, mycket bra kort, och det ligger, öh liksom minst en miljon i potten. Inte kan vi sluta nu, alltså!” Han tittade uppfordrande på de andra personerna runt spelbordet, tre kvinnor och två män.
“Du hörde vad Arre sade,” svarade kaptenen med skärpa i rösten. ”Det är viktigt”. Han lyfte sitt glas, gav det en blick av avsmak, och tömde med en grimas ut det sista av den bruna alkoholfria vätskan i blomvasen.
Den ljushåriga kvinnan på kaptenens vänstra sida slängde även hon sina kort på bordet, men med framsidan uppåt. Alla kunde se att hon endast hade lankor. “Tet betyder arbete. Tillbaka till krottekvarnen. Slut på tet roliga. Jag tycker att vi låter penkarna likka tills vi får tid att spela igen. OK?” Kaija Lipponen-Kekkonen var hennes namn och hon var första styrman och första navigatör ombord. Också hon var klädd i rutig skjorta, men hennes jeans satt som gjutna över en väl tilltagen bak och smet åt över välformade ben. Hennes skjorta var bländande vit, medan jeansen var lika bländande svarta. Hon log mot kaptenen med perfekta vita tänder.
På hennes vänstra sida muttrade Hans Nosring: ”Wer nicht arbeitet soll auch nicht essen.” Sedan fortsatte han med högre röst: “Antagligen den förbannade improbalitetsdriven som krånglar igen. Den har väl kastat in handduken. Ha, ha. Eller kanske vogonerna anfaller.” Som vanligt var det ingen som förstod hans skämt och anspelningar.
Nosring var andre navigatör och dataexpert, en äldre, fetlagd, gleshårig man som alltid såg dystert på tillvaron. Han bar en kortärmad grå skjorta, bruna byxor samt bruna strumpor i gråa tofflor. Musen kallades han allmänt. Han grep en ölflaska men fick endast några droppar av den alkoholfria vätskan i sitt tomma glas. ”Förstås,” muttrade han.
På andra sidan bordet, mittemot Nosring satt exobiologen Abel Natas, gemenligen kallad alien. “Det vore kanske en god idé om Enfaldo frågade Storebror vad saken gäller,” sade han kyligt och spände sin isblå blick i dataexperten, som dystert tittade ner i sina usla kort. Natas var lång, mycket mager, alltid lika noggrann med sin klädsel som med sitt uttal. Han var klädd i snusbrun skjorta, röd kravatt och gråa, välpressade byxor. Hans bitande ironi och skarpa tunga var lika fruktade som hans knivskarpa intelligens. Han fann en pervers njutning i att verbalt klippa till vem det vara månde.
Vid hans högra sida satt en kort, men kraftig rödhårig kvinna som däremot rent fysiskt kunde klippa till vem än som försökte ställa till bråk. Överste News Dufva var som vanligt iklädd reglementsenlig uniform. Vid bältet bar hon ett pistolhölster trots att ingen, allra minst hon själv, begrep vad det var bra för när det närmaste förbrytarna och terroristerna befann sig på tre ljusårs avstånd. Om någon frågade svarare hon torrt att hon var ansvarig för säkerheten ombord och därför alltid var reglementsenligt utrustad. Bakom ryggen kallades hon allmänt amazonen.
Med en generad blick på Abel Natas lutade sig kapten Enfaldo de Co tillbaka i stolen. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja kapten.”
“Hur lyder meddelandet?”
“Skall jag meddela till bryggan?”
“Nej, jag sitter i konferensrummet,” svarade kaptenen otåligt. En nyfiken tystnad sänkte sig som ett lätt dis i rummet. Enfaldo trummade med högra handens fingrar på bordet. Kaija Lipponen-Kekkonen log obestämt ut i tomma luften och Hans Nosring gav henne en dyster grimas. Tystnaden fortsatte. “Nå Aristoteles!” utbrast kaptenen. “Sätt igång, låt höra. Förstår du inte vad jag säger?” Den entoniga, mjuka rösten svarade:
“Jag skannar andra än besättningspersoner i salen just nu. Är kapten medveten om detta?”
“Naturligtvis vet jag vilka som är här. Jag har ögon i huvudet. Två ungdomar, som spelar med oss, tre kvinnor från data, och en,” han tvekade och kastade en blick mot den gråhårige mannen som satt ensam med sin bok, “en äldre herreman, arkeolog eller något sådant.” Han reste sig och försökte göra sin röst myndig. “Hur lyder budskapet?” Nu svarade den entoniga rösten genast.
“Observatoriet meddelar att ett OIO har observerats på ett avstånd av ca 50 000 km. Det rör sig med samma hastighet som vi och i samma riktning som vi mot Alpha Centauri. Det närmar sig oss och beräknas skära vår kurs om ca fyra timmar. En preliminär beräkning anger en genomskärning på minst 1000 m.”

Nyfikenheten förvandlades till häpen ordlöshet. Kapten de Co stirrade rakt fram med öppen mun. Dumm von Dönicken höll på att ramla av stolen. Överste Dufvas fyrkantiga ansikte fick ett beslutsamt uttryck och hon lade handen på pistolhölstret. Den gamle mannen tittade fundersamt upp från sin bok, men de schackspelande kvinnorna fortsatte att grälade högljutt om nästa drag.
Slutligen bröts tystnaden runt spelbordet av Natas´ sonora stämma: “Stäng munnen Enfaldo.” Samtidigt utbrast von Dönicken: “Omöjligt alltså!” Han slog sin kraftiga hand i bordet så korten yrde omkring. “Det kan inte, vad heter det, vara något oidentifierat interstellärt objekt, inte här ute liksom, i den totala tomheten alltså.” Han stirrade nästan vädjande på kaptenen. “En asteroid, en komet som rymt från ett solsystem, ett stoftmoln...”. Natas´ ironiska skratt avbröt honom. “En asteroid som rör sig nära ljusets hastighet, Dumm?”
Innan den svartskäggige maskinchefen hann svara sträckte kapten Enfaldo på sin 180 cm långa, vitklädda kropp och förkunnade med myndig röst: ”Compadres! Slut på slöandet. Vi har ett jobb att göra, ett problem att lösa. Alla intar sina stationer omedelbart!” Han tittade uppfordrande på sin besättning, som tveksamt började resa sig. “OCH DET ÄR EN ORDER!”
von Dönicken kastade en arg blick mot Natas innan han skyndade mot dörren. Kaija Lipponen-Kekkonen gled med ett inåtvänt leende efter maskinchefen, Nosring lomande efter henne med dyster min, och överste Dufva marscherade i sin tur efter henne med bestämda steg. Kaptenen följde efter översten.

Kvar runt bordet satt Abel Natas och de två ungdomarna, en muskulös ung man och en bildskön, likaledes ung kvinna. Den äldre gråhårige mannen satt kvar vid sitt bord med boken uppslagen framför sig, men tittade långt efter de utmarscherande. ”Schack och matt,” förkunnade den schackspelande datorn och de tre kvinnorna suckade djupt och började diskutera vad de gjort fel. Den mörkhåriga kvinnan vid spelbordet satt fortfarande med sina kort i handen. Hon gav Natas en lång blick och sade spydiskt: “Har du ingen station att inta? Skall inte du som är så intelligent hjälpa vår stackars idiot till kapten?”
Den magre mannen samlade inhop en bunt spelkort och började långsamt blanda dem. Sedan började han lägga patiens. Just när den unga kvinnan med en fnysning började resa sig svarade han med låg och kall röst: “Jag är exobiolog, expert på utomjordiskt liv”. Kvinnan satte sig igen och tittade nyfiket på Natas som fortsatte: ”De brukar klara sig bra på bryggan utan min hjälp.” Långsamt vände han på huvudet och borrade in sin isblå blick i den frapperande vackra flickan. “Vad heter du förresten?”
“Jag presenterade mig när jag kom,” svarade hon stelt och sträckte på sig. Det långa korpsvarta håret föll ner över axlarna, en ljusröd jumper omslöt perfekta kurvor och matchades av ett par grönrutiga jeans. De snygga benen avslutades med ett par högklackade röda, stövlar i äkta läder. En diamant blixtrade i vardera örat.
Den unge mannen vände sig till Natas och sade inställsamt: “Hon heter Var de Vulva och hon är mycket intelligent...”. “Jag kan presentera mig själv, tack skall du ha James,” fräste flickan, och vände sig mot exobiologen som nu studerade sina kort med stort intresse. “Jag heter, som James säger, Var de Vulva. Min far är den kände affärsmannen Adolf Fritjoff de Vulva, ledande tillverkare av damunderkläder. Jag antar att du känner vårt trademark Fritte.” Natas gäspade. “Jag har förresten fyra doktorsexamina,” fortsatte hon, irriterad över hans markerade likgiltighet, “nämligen i ekonomi, rymdrätt, sociologi och gourmetri.” “Jasså, verkligen. Pappas duktiga flicka.” “Min far bedömde att mina gedigna kunskaper kommer att vara till stort gagn på den här expeditionen.” Flickan höjde rösten och rätade stolt på axlarna. ”Därför ordnade han så att jag fick plats ombord. Förresten är jag magister i humorologi också, om du vet vad det är.”
Den unge mannen reste sig, sträckte fram en kraftig hand mot Natas och sade snabbt och nervöst. “Jag har inte presenterat mig. Jag heter Brand, James Brand. Jag är bara en enkel knegare, en smeds son från Soho, London.Inga fina titlar.” Abel Natas ignorerade den utsträckta handen och den unge mannen fortsatte med förvirrad min. ”Jag har varit fascinerad av rymdresor ända sedan jag som barn såg gamla filmer som Star Wars och Star Treck i tv, jag...”
Exobiologen fortsatte att, vilt fuskande, lägga patiens. James babblade nervöst vidare. “Jag föddes faktiskt samma år som den första bemannade resan till Mars genomfördes. Det är helt otroligt att jag fick komma med på den här första interstellära resan. Vi var minst tio miljoner sökande.” “Då hade du verkligen otur, ” inföll Natas torrt. “Tur menar du väl?” invände den unge mannen förvånad och fortsatte: “Av tio miljoner valdes 50 genom lottdragning. Jag kunde inte tro att det var sant, att lilla jag...”. Han tystnade när han märkte att de inte lyssnade till honom.
Den mörkhåriga kvinnan stirrade sammanbitet på Natas som likgiltigt plockade med korten. James tittade buttert ner i bordet, vände sig sedan mot Natas och tillade häftigt: “Jag har ingen rik pappa, som Var har...”. ”Var har Var sin far?” mumlade Natas med ett snett leende. ”Vars far köpte plats till henne,”fortsatte James envist, ”för några miljoner behåer och trosor.” Han satte sig och tittade på flickan med fåraktig min.
Hon fortsatte att ignorera honom och talade i stället till den äldre mannen. “Vem var den där blonda vampen som smilade så glatt mot alla karlar?” Exobiologen gäspade och fortsatte att stirra på sina kort. Långsamt lyfte han huvudet och sade ogillande: “Välj dina ord flicka! Visserligen angår det inte dig, men hon heter Kaija Lipponen-Kekkonen...”. Den unga flickan brast i skratt. “Lipponen-Kekkonen! Det var det löjligaste namn jag hört. Man kan ju knappt uttala det.” “Hon är finne, från ett land som du antagligen inte hört talas om, Finland.” Natas höjde rösten och hans blå ögon borrade sig som in i hennes bruna. För sig själv tänkte han. Hon är en förfärlig högfärdsblåsa. Bortskämd som fan. Borde tas ner på jorden. Högt sade han: “Hon är trevlig och glad, som alla finskor.”
“Hur vet du att alla finskor är trevliga och glada,” muttrade James surt. Natas fortsatte att betrakta Var när han svarade: “Därför att jag i min ungdom deltog i en konferens i exobiologi i Stockholm, som är Finlands huvudstad och...”
“Stockholm är inte alls Finlands huvudstad,” avbröt flickan med överlägsen min. “Den heter St Peter.., någonting. Det vet jag därför att min farmors mors faster föddes där och hon var finne.” James, som i smyg betraktade den unga kvinnan med stora fuktiga ögon, utbrast nu: “Ha, ni har fel båda två! Finland tillhör EU och EU:s huvudstad är Bryssel. Alltså är Bryssel Finlands huvudstad. Där har jag förresten varit en gång, i Bryssel alltså.”
“Ursäkta mig!” Den gamle, gråhårige mannen hade rest sig och, med den tjocka boken under armen, kommit fram till spelbordet. James kunde uppfatta ordet Homeros på bokens pärm. Märkligt, tänkte han, att gubben läser en riktig gammaldags bok, tryckt på papper. “Beklagar,” log mannen,” men ni har fel allihop.” Medan han talade drog han ogenerat fram en stol och slog sig ner. Den eleganta, svarthåriga kvinnan betraktad med avsmak gamlingens nötta bruna tröja och hans lika nötta byxor. Att han var barfota och att fötterna var täckta av gråa hår ökade hennes avsmak. “Såå gamle man,” sade hon högdraget, “och vad tror Ni att den heter då?”
James räckte glatt fram sin kraftiga näve mot den gamle. “Jag heter Brand, James Brand, vanlig knegare från London.” “Jag vet,” log den gamle och fattade hans hand i ett stadigt grepp med en mager, men stor och senig hand. “Själv lystrar jag till ett något ovanligare namn. Jag heter Notalp i förnamn, efter min farbror Sven, och Seletotsira, efter min morbror, som var hemma från Sumatra. Men mina ovänner kallar mig helt enkelt Nappe, efter Napoleon Bonaparte, om ni vet vem han var.”
Var stirrade förbluffad på den livlige gamlingen. “Det var ett konstigt namn, ja inte Napoleon, utan Ert namn, Notalp Sel...Sela..Selu.” “Seletotsira,” stönade Natas. “Lyssnar du aldrig när man talar kvinna.” “Vad kallas du av dina vänner då,” frågade James avledande. “Nappe,” svarade Notalp Seletotsira med ett brett grin.
“Och vad tror du att Finlands huvudstad heter?” frågade Natas. “Åbo,” löd det självsäkra svaret.
Samtidigt hördes kapten Enfaldo de Cos röst i högtalaren. “Abel till bryggan omedelbart, OCH DET ÄR EN ORDER.” Den långe, magre mannen satt emellertid lugnt kvar och började blanda korten på ett sätt som blev alltmer enerverande. ”Djävulens psalmbok,” muttrade gamlingen. Flickan iakttog exobiologen med stigande nyfikenhet. Han gjorde ingen min av att åtlyda befallningen. “Skall du inte lyda din kapten? De behöver dig.”
“Stockholm är Finlands huvudstad,” sade han med lugn, kall men bestämd röst. “Jag vet det därför att jag bodde där i en studentby, Frescati tror jag den kallades, under en konferens för ja, mycket länge sedan. Då träffade jag flera trevliga finska flickor.” Han tvekade, slängde kortpacken på bordet och vände sig mot den unga kvinnan. Med låg röst fortsatte han: “Faktum är att jag blev kär i en finsk flicka, Greta Obrag, hette hon.” Hans blick blev fjärrskådande. “Faktum är att hon blev mitt livs stora kärlek, ja förutom exobiologin förstås.”
“Vad hände?” Den unge mannen lutade sig intresserat fram över bordet, men med en aning av skadeglädje i blicken.
“VAR HÅLLER DU HUS?” dånade plötsligt kaptenens röst i högtalaren. “Det här är ditt område...du måste se det för att tro det. Sätt fart nu!” Den tilltalade suckade. ”Det är väl bäst att jag går dit innan han spränger en blodåder. Den där OIO:n tycks göra vår kapten nervös. Man kunde tro att den är ett främmande rymdskepp,” tillade han med ett torrt skratt. ”Det vore väl inte omöjligt,” inföll den gamle allvarligt. Flickan skrattade högt och hånfullt. ”Små gröna män, aliens, predatorer, slemmiga monster. Hjälp, hjälp. De kommer för att kidnappa mig.” Med allvarligare min tillade hon: ”Det är bara småbarn som tror på extraterrestrier. Lika gärna kunde man tro på jultomten.”
Natas reste sig med en hård blick på den unga kvinnan. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja, Abel Natas?”Hur kan jag hjälpa?”
“Ge en kort beskrivning av formen på OIO:n.”
“Den preliminära beskrivningen är följande. Form: platt och cirkelrund. Genomskärning: över 1000 meter. Största tjocklek ca 100 meter. Avsmalnande mot kanterna. Inga tecken på kratrar. Ytan matt silverglänsande. Spektralanalys pågår.”
Den långe exobiologens ögon vidgades av häpnad. “Det var som satan!” utbrast han högt samtidigt som han vände sig så häftigt att stolen föll omkull. Utan att bevärdiga de andra med en blick eller förklaring rusade han mot dörren. De hörde bara ett: “Det var verkligen som satan!” innan dörren slog igen efter den gänglige gestalten.

Den gamle mannen reste sig. ”Au revoir,” sade han och återvände småleende till sitt bord med sin bok. De två ungdomarna tittade frågande på varandra. James slog ut med händerna. “Ingen aning.” Var fnyste, men ljusnade igen och sade: “Datorn bör ju veta vad det är frågan om. Aristoteles!” kommenderade hon med hög röst.
“Tyvärr,” svarade den obehagligt könlösa, enformiga rösten, “endast medlemmar av besättningen får använda mig.” Flickan pressade missnöjt ihop sina fylliga, välmålade, ljuslila läppar. “Jag hör till besättningen,” ljög hon. “Jag befaller dig att besvara min frågan!”
“Tyvärr, jag har röstprov av alla i besättningen. Er röst finns inte med. Alltså kan jag inte ta emot några order av er.”
“Fuck you, din eländiga maskin,” fräste flickan, och vände sig mot den unge mannen som fortsatte att stirra på henne med dyrkande hundblick. “Vad glor du på!” Han öppnade och slöt munnen flera gånger som en fisk på land, men lyckades till slut få fram: “ Kan vi... vill du.. jag menar, följer du med på en drink i baren och sedan...”. “Var inte löjlig.” Hennes skratt pärlade fram som friskt vatten ur en källa. Hon reste sig för att gå, följd av den unge mannens trånande blickar, men kunde inte slå bort det okända objektet ur sitt nyfikna, unga sinne. Det var något speciellt med det, eftersom det fick en slö och likgiltig person som exobiolog Natas att bli så upphetsad att han t.o.m. använde tabubelagda svordomar. Att bli avspisad, först av en man, som låtsades att han inte alls påverkades av hennes skönhet, och sedan av en korkad maskin fick det att koka inom henne. Var de Vulva var en kvinna som hatade att bli avspisad.
Hon granskade den unge mannen med fundersam min. Många kvinnor skulle säkert anse honom stilig med rufsigt brunt hår, en kraftig bestämd haka med svag skäggstubb och bruna snälla ögon. Hundögon, tänkte hon. Han är inte alls min typ. En massa muskler men ingen hjärna. Men kanske ändå. Dum är han ju inte och jag kanske kan ha nytta av honom. Men om han tror att ...så misstar han sig grundligt. Hon slog sig ner vid bordet igen.
“Nåväl, James,” sade hon. ”Jag skall ge dig en chans.” Hennes ord och ännu mer hennes leende fick honom att bli knäsvag. “Om du kan hitta på ett sätt att ta reda på varför den här OIO:n är så speciell så följer jag med på en drink... och sen får vi se.”
“Gör du det? Verkligen? Inget skoj?” “Du får fem minuter på dig, från och med nu, att hitta på ett sätt att få reda på vad som gjorde mallstroppen Natas så upphetsad.” Hon noterade tiden på sitt lilla armbandsur av guld och tog sedan upp kortpacken för att lägga patiens.
James reste sig och sträckte på sin muskulösa kropp. Hans kortärmade skjorta smet åt över deltamuskler och biceps. De spända ljusgrå, byxorna framhävde att också hans stjärtmuskler var väl utvecklade. Långsamt började han gå av och an i rummet intensivt funderande. Att fråga Aristoteles var lönlöst. De skulle säkert inte få komma in på bryggan, där experterna satt. Finns det någon annan möjlighet? Inte såvitt jag kan se, tänkte han uppgivet. Minuterna tickade iväg medan den unge mannen rådbråkade sin hjärna. Notalp Seletotsira tittade upp från sin bok med ett svagt, leende på läpparna.
“Två minuter kvar,” konstaterade Var vänligt. Han skakade på huvudet som var lika tomt på idéer som en påse nötter. Som vanligt skulle han gå minste om chansen till en date med en vacker flicka. När han passerade gamlingen lyfte denne på huvudet, kastade en förstulen blick mot Var, som var upptagen av sina kort, och viskade: “Observatoriet.”
Jamen stannade, stirrade oförstående på den gamle, som formade sina stora nävar som en kikare framför ögonen.
“Tiden är ute, tyvärr!” ropade Var beslutsamt och reste sig för att lämna rummet. “Vänta! Jag vet ett sätt.” James hade äntligen förstått den gamles antydningar. “Vi kan gå till observatoriet. Där finns säkert någon astronom vi kan fråga. Kanske får vi själva studera OIOn i teleskopet.” Han betraktade förväntansfullt hennes perfekta, ovalformade ansikte, omramat av det svarta hårsvallet. “Det är ingen dum idé,” log hon, “men kommer vi in där?” Hon var nu så nära att hon måste böja huvudet bakåt för att se honom i ögonen. “Visst. Jag har varit där. Det är helt fantastiskt att sväva där i mörkret med hela vintergatan utbredd ovanför. Det är som om...ja som om man flöt ute i själva rymden.” “Sväva?” Hon höjde frågande de mörka ögonbrynen. “Observatoriet ligger utanför skeppets roterande del. Där finns ingen artificiell tyngdkraft,” förklarade han.
Hennes mjuka hand smekte honom lätt över kinden, grep sedan om hans kraftiga näve och drog honom ivrigt mot dörren. “Till observatoriet alltså. Visa vägen James!” skrattade hon, “och när vi har löst gåtan tar vi en drink, eller två, och sen får vi se...”. James Smith tyckte att han gick på moln när han, med hennes mjuka, svala hand i sin stora kraftiga labb, steg ut i korridoren och började gå mot hissen som förde upp till utgången. Notalp Seletotsira tittade efter de två undomarna. Hans rynkiga ansikte drogs ihop i ett melankoliskt, vemodigt leende. “May the force be with you,” viskade han. Sedan slog han ihop boken och reste sig. Också jag har problem att lösa, tänkte han.

Slut på första kapitlet. Läs den spännande fortsättningen på denna blogg, om två veckor!