ETT FÖRSVAR FÖR PAPPERSBOKEN

Artikeln, som följer efter denna långa inledning, är ett försvar för pappersboken. Den publicerades i Åbo Underrättelser 20.3.

Jag har varit en bokmal ända sedan jag lärde mig läsa som sjuåring. På den tiden var det ingen stress med att barn lärde sig läsa. Barn behövde inte prestera, inte tävla. De fick vara barn. Så är det inte i dag.

Böckerna har spelat en stor roll i mitt liv. Varje bok i mina hyllor i stan, i garaget, på landet, ute på Lilla Ängeskär har sin historia. Den talar till mig. Jag skall nämna endast ett exempel ur högen.
Min mormor hade på äldre dagar en bokhylla med ett varierande urval böcker. När jag gick igenom dessa någon gång i mitten av 1960-talet fäste jag mig vid en speciell bok. Adolf Hitlers Min kamp. Hur hade denna bok kommit i min mormors ägo? När hade den kommit ut? Vem hade översatt den till svenska? Jag frågade min mormor om jag fick ta boken. Mycket gärna, blev svaret.
Boken är en raritet. Den är översatt till svenska av en man som hette Nils Holmberg. I Sverige kom den ut på Medéns förlag. I Finland utgavs den av Schildts förlag 1941. Den kom alltså ut samma år som Tyskland anföll Sovjetunionen. Finland gick då med i kriget för att erövra tillbaka de områden vi förlorat under vinterkriget.
Boken är nu drygt 70 år gammal.Att den utkommit under svåra tider ser man av papperskvaliteten. Bladen håller på att lossna. Men om man förvarar den i ett torrt rum kan den hålla hur länge som helst. Om någon vill ärva den av mig så kan den läsas i framtiden. Om någon orkar och är tillräckligt intresserad. Man behöver inga maskiner eller operativsystem.
Hur hade den kommit i mormors ägo? Egentligen var det morfars bok. Han hade fått den som födelsedagsgåva av sin dotter, dvs av min blivande mor. På ett blad står med min mors typiska handstil: Till pappa på födelsedagen av Valdine.
Min morfar var bokhållare på järnvägsstationen på Vasklot, i Vasa. (Ännu när jag var barn fanns en bemannad järnvägsstation på Vasklot. Jag stod ofta och tittade på växelloken som tuffade omkring på bangården.)
Morfar var som så många på den tiden stor tyskvän. Han hyste stor beundran för Hitler. (På den tiden visste man i vårt land mycket litet om Hitlers förbrytelser. Våra tidningar var censurerade.) Han var student och hade läst tyska (och ryska!) i skolan. I början av sommaren 1941 började tyska trupper överföras till Finland för att hjälpa till i anfallet mot Sovjet. De landsteg just i hamnen i Vasa. Soldaterna marscherade förbi morföräldrarnas bostad. Morfar var med och välkomnade tyskarna. Tyska officerare bjöds in till morfar och mormor, som bodde i en av järnvägens tjänstebostäder alldeles invid stationen. Också min mor talade litet tyska och berättade långt senare att officerarna hade varit mycket artiga.
När jag fick boken hade den allså stått i morföräldrarnas bokhylla i ca 25 år. Lustigt nog hade ingen någonsin läst den. Ingen hade ens läst de första sidorna. Min morfar läste sällan något annat än Vasabladet. Varken min mor eller hennes två bröder hade rört boken. Hur vet jag det? Därför att den var ouppsprättad när jag fick den i min hand. (På den tiden trycktes böcker ofta i stora pappersflak som sedan veks ihop och limmades. Därför måste man skära upp varannan sida för att kunna läsa boken.)
Jag var ungenfär 20 år när jag började läsa boken första gången. Den var dock så tungläst att jag inte orkade mer än några sidor. Hitlers text är högtravande, mångordig med långa meningar. Han var en usel stilist. Det dröjde sedan över 20 år innan jag igen började läsa boken. Då kunde jag mycket mera historia. Jag kände till bakgrunden. Jag hade läst flera böcker om Hitler och hans tid. Texten var fortfarande tungläst men nu var den intressant därför att jag förstod bakgrunden.
Min avsikt här är inte att berätta om innehållet. Boken innehåller kort sagt det program som Hitler sedan gjorde sitt yttersta för att förverkliga. Han dolde ingenting, varker planerna på ”lebensraum” på Rysslands bekostnad eller sin rasism (”negrer är halvapor”) eller sitt rabiata judehat. Min avsikt är i denna blogg bara att belysa pappersbokens betydelse som historisk kvarleva, som ett fönster in i det förflutna. För mig är boken en av många vägar tillbaka till barndomen och ungdomen. Men i motsats till många andra av mina böcker från den tiden har denna haft världshistorisk betydelse. Den är ett kusligt dokument, men samtidigt en varning.

ADJÖ TILL PAPPERSBOKEN?

Jag har under många år varit medlem i en bokklubb, som med jämna mellanrum sänt ut en broschyr över nya böcker. Under de senaste åren har denna blivit allt tunnare. Antalet böcker minskar, men i stället erbjuds konsumenten fler filmer. Också urvalet av böcker har ändrats. Böcker om vetenskap, böcker med djupgående analyser har försvunnit och ersatts av ytligare böcker om praktiska göromål som matlagning, trädgårdsskötsel och olika hobbyer. Den traditionella, tryckta papersboken håller på att försvinna. It-teknologin tar över också inom denna sektor. Nu kommer läsplattorna med stormsteg. Börjar det vara dags att säga adjö till en drygt 550 år gammal trotjänare?

Boken är intimt förknippad med den verksamhet i vår kultur som kallas humanism. Böckerna har varit inkörsporten till språk, historia, politik, filosofi och andra centrala ämnen i vår kultur. Hur går det med humanismen i en alltmer teknologiserad värld? Det är knappast någon överdrift att säga att traditionell humanism befinner sig i kris. S.k. boklig bildning har föga värde på dagens arbetsmarknad. Allt finns ju på dator, sägs det, några knapptryckningar och du får den kunskap du just då behöver. Sen kan du glömma den. Den är ändå snart föråldrad. Datorernas superminnen håller reda på det du vill eller behöver veta.

Datofilerna (de som gillar datorer) brukar jämföra dagens situation med boktryckarkonsten som kom i bruk i mitten av 1400-talet. Den gjorde böcker tillgängliga för en allt större allmänhet, den bidrog till läskunnigheten, den innebar att idéer, teorier, ideologier kunde spridas effektivare än någonsin. De orsakade också huvudbry för den världsliga och kyrkliga myndigheterna som kände sig tvugna att införa censur för att folk inte skulle smittas av farliga idéer, dvs. idéer som ifrågasatte de rådande maktstrukturerna. I dagens perspektiv hade den nya tekniken nästan enbart positiva effekter. (Visst, det fanns negativa effekter också. De pamfletter som spreds från hemliga tryckerier var ofta rasistiska, uppviglade till våld, mord etc).

Det påpekas ofta att dagens revolutioner i arabvärlden har inspirerats och organiserats med hjälp av mobiler och internet. Detta är dock inget nytt. Pennan har alltid varit mäktigare än svärdet. Ordet kan inspirera men det försvinner och glöms snabbt. Det skrivna eller tryckta ordet består. Otaliga är de mer eller mindre dramatiska och blodiga revolutioner och evolutioner som startats genom böcker. Den viktigaste av dem alla ur modern liberal synvinkel är den franska revolutionen 1789. Den hade sin rot i en mängd böcker och pamfletter. Här räcker det att nämna namnet Voltaire.

E-boken har självklart sina fördelar. Den är miljövänlig, billig, lätt att få tag på (för den som har nödvändiga maskiner). Den är kort sagt bekväm för den som inte vill anstränga sig. Man kan ligga hemma i sängen och läsa världslitteraturen. Helst vill dagens it-generation glömma alla nackdelar. Men bekvämlighet, slit och släng, masskonsumtion, specialisering går dåligt ihop med humanistisk kultur. Robotar kan vara goda hjälpredor men den är skrämmande herrar.

Själv har jag inga planer på att gå över till e-böcker. Jag vill hålla en bok i handen, bläddra i den, titta på kvaliteten. En bok är inte bara en viss mängd text, som kan kodas i ettor och nollor, utan ett historiskt objekt. Vad historikerna kallar en kvarleva. Jag äger massor av böcker. För en bibliofil (bokvän) är det naturligt att hyllorna fylls av skrifter, och svämmar över. Jag har böcker från 1800-talet, böcker som jag ärvt eller fått av släktingar, faktaböcker från studietiden, gamla och nyare uppslagsböcker, böcker från krigstid och fredstid, kuriösa böcker, revolutionära böcker, läroböcker som jag använt under en lång karriär som lärare, böcker som jag själv skrivit osv. Var och en av dem är ett stycke frusen tid, ett titthål in i det förflutna. Många böcker har en stark emotionell laddning för mig. Att göra sig av med en bok som betytt mycket är som att förlora en bit av sitt liv. Naturligtvis är de flesta böcker likgiltiga, t.ex. moderna deckare. De försvinner. Men de som är viktiga blir kvar.

It-teknologin förändras snabbt, alltför snabbt. En bok som endast finns i digital form i en server är känslig för ny teknik. Jag har t.ex. en mängd filmer från 1960-talet framåt som inte kan visas med dagens teknik. Jag har en mängd disketter som ingen dator i dag kan läsa. Teknologin blir allt mer invecklad och därmed alltmer känslig för störningar. E-böcker är lätta att censurera och övervaka, lätta att förinta.

Operativsystemet för att läsa tryckta papperböcker bär vi ständigt med oss. Det kommer aldrig att förändras hur komplicerad ny teknologi vi än får. Böckerna håller i århundraden. Vi säger inte adjö utan på återseende.