VEM BEHÖVER VÅLD?

Våld har alltid intresserat mig. Närmare bestämt: varför finns det så mycket våld? Och ännu närmare bestämt: vem är benägen att ta till våld och varför? Och slutligen: kan man (vem då?) göra någonting för att minska våldet, och är ett samhälle utan våld alls möjligt? Har människan kanske ett genetiskt behov av något slag av våld?

Frågorna är många. Det finns också många svar, men de är mycket olika. Någon allmänt accepterad våldsteori finns, mig veterligen inte. Trots att jag ibland funderat på frågan har jag tidigare aldrig skrivit om den. Nyligen tittade jag på en del filmer i tv som innehöll mycket brutalt våld. Det gav mig starkt obehag och därför skrev jag ner några reflexioner och sände dem till Hufvudstadsbladet. De publicerades 5.3. Artikeln, som är mycket kort, finns nedan.

Tyvärr innehöll artikeln ett stort fel. Jag påstår att antalet anmälda fall av misshandel senaste år var 457 000. I själva verket anger siffran det totala antalet brott mot ”rikoslaki” (vad heter det på svenska?). Antalet anmälda misshandelsfall var drygt 40 000. Vi kan säkert utgå ifrån att de allra flesta fall av misshandel, speciellt lindrig sådan aldrig anmäls. Om vi tar med alla örfilar, luggningar och alla slagsmål mellan berusade kan det mycket väl hända att vi kommer upp till tio gånger antalet anmälda fall.

Varför är jag intresserad av våld? Jag har själv aldrig blivit utsatt för våld. Jag hoppas att detsamma gäller mina (fyra?) läsare! Tyvärr måste jag erkänna att jag någon gång luggat mina barn och gett någon en lätt örfil. Det skäms jag för, men försvarar mig med att det skedde för mycket länge sedan. Å andra sidan skulle jag antagligen vara beredd att ta till våld i hotfulla och svårt pressade situationer. Om man är väldigt arg så ligger smockan nära till hands. Det är förstås en primitiv reaktion.

Det är, tycker jag, underligt att våldet i vårt samhälle får ganska litet uppmärksamhet. Visst får vi läsa om våld, också i vårt eget land, dagligen i tidningarna. Men man går aldrig på djupet. Visst påpekas det ofta att Finland är ett ovanligt våldsamt land. Men våldet är inte föremål för omfattande forskning, orsakerna behandlas sällan i medierna. Mediernas roll som förebilder för våld får föga uppmärksamhet.

Själv skulle jag gärna diskutera våldet utförligare, men mitt problem är att det finns så mycket som jag skulle vilja göra utförligare. Just nu har jag flyttat ut till landet för att på nära håll och med alla sinnen kunna avnjuta vårens ankomst till vårt mörka, kalla land. Och då har jag inte tid tålamod, och tid att sitta framför datorn. Alltför många tycks i dag leva genom datorn och andra tekniska appar i stället för att med alla sinnen ta till sig det som sker runt omkring en. Det är ändå det verkliga livet.




VEM BEHÖVER UNDERHÅLLNINGSVÅLD?

Den västerländska världen är i dag fredligare än någonsin. Allra fredligast är det i de nordiska länderna. Hos oss är t.o.m. barnaga förbjuden. Sverige har i åratal gått i spetsen när det gäller att avskaffa våld och prostitution. Landet har i stort sett avskaffat sin armé.

Men paradoxalt nog har våldet aldrig tidigare varit så rått och brutalt i litteraturen, i deckare, på film och i tv på bästa sändningstid. Ett par exempel ur högen är den till kultstatus upphöjda Män som hatar kvinnor och Jan Guillous hjälte (läs: omänskliga mordmaskin) agenten Hamilton. Människor skjuts, slås eller sparkas ihjäl i våldsparoxysmer. För att våldet skall kunna avnjutas längre visas det ibland i slow-motion, en våldspornografi av rent fascistisk natur. I den nya finska filmen Härmä är det traditionellt finsk puukkovåld som gäller. På film kan tittaren inte själv döda skurkarna, men det kan man i datorspelen. Där blir dödandet mera personligt och upphetsande.

Vad berättar det råa och grymma underhållningsvåldet om dagens värlfärdssamhälle? Finns det ett undertryckt behov av våld? Skapar de ständiga kraven på effektivitet, konkurrens, den ständiga osäkerheten en frustration som får utlopp när hjälten brutalt dödar sina, eller landets fiender? Är underhållningsvåldet en säkerhetsventil eller en inspiration att ta lagen i egna händer när när man är utled på juridiska och byråkratiska processer?

Ingen är, till alla lycka, tvingad att läsa om eller titta på våld. Man kan stänga av, byta kanal, noga välja vilka filmer man ser, man kan spela snälla spel. Enligt min subjektiva bedömning hatar och avskyr de flesta våld i alla former. Men uppenbart finns det ändå en stor minoritet som dras till, lockas av rått våld. Varför?

Om man i stället lyssnar på dagens populärmusik slås man av att nästan alla låtar handlar om kärlek. Det finns många slag av kärlek, men för textförfattarna tycks det bara finnas den erotiska förälskelsen mellan unga människor. Jag kan inte komma på en enda låt som handlar om medelålders kärlek, eller kärlek mellan gamla. Den nya populära tvserien Game of Thrones, som är full med sex och våld, hat och maktgalenskap är väl i så fall ett tidens tecken.

Ett tidens tecken är väl också att de politiska texterna, som var så vanliga för några decennier sedan, helt försvunnit. Det enda som duger är det kommersiellt gångbara. Pendeln har svängt från de socialistiska idealen, gemenskap, solidaritet och jämlikhet till de kapitalistiska individualism, egoism och konsumtion.

Erotisk kärlek och våld. Det förefaller vara det centrum kring vilka det moderna livet, de moderna värderingarna kretsar i västvärlden. Kärleken representerar livet, våldet är dödens symbol. Är det hit vi kommit i den s.k. utvecklingen? Att livet enbart kretsar kring erotik, våld och makt?