tisdag 3 april 2012

FÅR MAN ÄTA SMÅ SÖTA LAMM?

Ett allvarligt påskkåseri. Läses på egen risk.

Bä, bä vita lamm...oj vad du smakar gott. Det vore realistiskt att sjunga så. Otaliga människor äter lamm, speciellt i Asien. Men en barnvisa får inte vara alltför verklighetstrogen. Den skall i stället vara gullig. Bra så.

Är det förresten någon av mina högt ärade läsare som har ett smakligt recept på lammkött? Ja, jag menar förstås inte att själva receptet skall vara smakligt utan ett recept på hur man tillreder lammkött så att det får angenäm styrka och smak.

Jag har nyligen köpt ett helt lamm. Nej, inte ett levande lamm, utan ett nyss slaktat och grovstyckat. Det betyder att jag har frysen full med kött. (Hoppas det inte blir strömavbrott). Nu gäller det att planera hur jag skall tillreda det. Det är, för all del, inte första gången jag tillreder lamm. Jag vet hur man lagar de vanliga rätterna, stekar, kotletter, revbensspjäll, köttsoppa och får i kål (en av mina favoriträtter). Finns det något annat man kan göra av lammkött? Några speciella kryddor förutom de vanliga och vitlök? Litet variation skulle vara intressant, bl.a. därför att min familj inte är överdrivet förtjust i lamm. Vad göra med allt fettet? Inte vill man äta det, och inte luktar det gott. Jag har satt ut ister till fåglarna, men de tycks rynka på näbben och kalla på hovmästaren för att klaga.

I dag talas det ofta om att man borde äta mera närproducerad mat. Mitt lammkött är så närproducerat som det kan bli. Det har växt upp ungenfär en kilometer från vår tomt. Det har ingått i en flock på några tiotal djur som jag många gånger sett när jag åkt förbi. Annars transporteras de djur som slaktas och blir dagens mat ofta långa sträckor under vidriga förhållanden. Detta lamm har aldrig transporterats någonstans. Det har levat ett så lyckligt liv som ett osjäligt får kan önska sig. Det har ätit sig mätt, sovit gott, legat i gräset med kompisarna och dåsat mest hela tiden. En idealisk tillvaro för ett får. Kanske har det grubblat över meningen med ett fårliv. Kanske har det funnit svaret. Kanske är det 47.

Betyder det att jag kan äta köttet med gott samvete? Det tycker jag nog. Dessutom är får mycket anspråkslösa med maten. De äter sådant som boskap inte vill ha. De konkurrerar inte om maten med människan. De bidrar såvitt jag förstår inte till växthuseffekten. Mer miljövänliga gräs- och kvistklippare kan man inte få. De använder varken olja eller ström och producerar inget problemavfall. Av stoft är fåret kommet och till stoft skall det åter varda.

Är det så enkelt? Borde jag ändå inte ha litet dåligt samvete när jag äter köttet av ett sött litet lamm? Vad skulle en vegetarian säga i detta fall? Finns det några förnuftiga argument för att jag inte borde äta detta lyckliga lamm? Jag håller med om att det finns etiska argument för att vi inte borde äta kött från den storskaliga köttindustrin. Men här är det inte alls frågan om brutal, känslolös, miljöskadlig, klimatdum storproduktion.

Känslorna spelar självklart en viktig roll i vårt förhållande till djuren. Jag tycker om djur, men jag gillar också om att äta dem. Finns det en motsättning här? Är jag motstridig, inkonsistent? Jag kan förstå att många människor älskar vissa djur, speciellt hundra och kattor. De kan sörja en katts död nästan lika mycket som en människas. Jag kan förstå att somliga tycker så mycket om djur att de upplever dödandet av ett djur som mycket obehagligt. Jag ser dock ingen motsägelse i att tycka om djur och att döda dem förutsatt att dödandet har en förnuftig grund. Att döda djur bara för nöjes skull, t.ex. i en tuppfäktning eller tjurfäktning ser jag som klart oetiskt. Vi för ju, trots alla vår civilisation, ändå till syvende och sist en kamp för att överleva precis som allt annat levande. Survival of the fittest, som herr Darwin så poetiskt uttryckte det. Vi är omgivna av alla slags hot och faror, från virus till jordbävningar och stormar.

De som är emot dödande under alla förhållanden är, såvitt jag kunnat utröna, i främsta hand urbaniserade människor. Det är människor som är så rotade i en stadsmiljö att de blivit främmande för naturen. Det är människor som köper sin mat färdigförpackad, som hel- eller halvfabrikat. Som slutprodukt i en lång process som dock alltid har sin början i naturen – och i dödande.

För den som har nära kontakt med naturen är dödande lika naturligt som födande. Den enes död, den andres bröd. Själv är jag inte särskilt förtjust i rött kött. Jag äter hellre fågel eller fisk. Men också de måste dödas. Varje sommar dödar jag hundratals fiskar. Jag tror inte att abborrarna har någon själ.

Den som verkligen är övertygad om att allt dödande är oetiskt, måste bli vegetarian. (Eller handla emot sitt samvete). Jag odlar, som framgår av en del av mina bloggar, en hel del grönsaker. Egna grönsaker är den mest miljövänliga mat man kan få och därmed den mest etiska. Självklart är egen odling omöjlig för dagens stressade storstadsmänniska. Hon är tvungen att handla mer eller mindre oetiskt.

Man skall dock inte tro att man undgår allt ansvar för dödande om man håller sig till enbart växtföda. Var och en som odlar vet att ett trädgårdsland upplevs som ett dukat bord av en stor mängd djur. Om man skall få någonting själv måste man hålla djur och insekter borta. Det är svårt om man absolut inte vill döda. Råttor får man lätt bort med gift, men det betyder en ganska plågsam död. Sniglar är man tvungen att döda när de förekommer i stora mängder. Osv. Visst finns det passiva metoder, t.ex. att täcka med fiberväv, men det hjälper inte alltid. Jag hade t.ex. en gång mycket fina plantor av blomkål under fiberduk. Jag hade bespetsat mig på fin egen kål. Men tji fick jag. Sorkarna hade inga svårigheter att gräva sig in under duken och festa på de spröda kålplantorna. Död åt sorkarna!

Rädda världen! Ät memma, ägg och lamm till påsken. Och glöm inte vitlöken. Den håller häxorna på långt avstånd. Nu skall jag gå ut i solen och likt bisamråttan hos Tove Jansson meditera över livets meningslöshet. Tyvärr finns det ingen gräddtårta som jag kan sitta i.

2 kommentarer:

UlrikaSabina sa...

Hej Hans,
Jag är ingen filosof men intresserad av ditt resonemang. Läste nyligen Margret Atwoods senaste roman, "Syndaflodens år" som är en slags uppföljning av "Oryx o Crake". Där befinner vi oss i en framtid där en liten del av befolkningen fortsätter att frossa i djur medan andra, en liten sekt, "Guds trädgårdsmästare", som visar sig bli överlevare efter en "virusliknande" syndaflod, lever efter devisen, "ät ingenting som har ett ansikte". Jag är själv köttätare o har precis lagat en god lammgryta (med aprikoser och valnötter) enligt Catherine Schücks recept i boken "mer naturligt". Men den där frasen - ät inget med ett ansikte - har bitit sig fast i mig på något sätt. Jag tror vi kollektivt kommer att få svårare och svårare att fortsätta med köttätandet. Särskilt i takt med att förtroendet för köttindustrin sjunker. I Atwoods sciencefiction värld förekommer en rad genmanipulerade djur samt en slags fruktansvärd kycklingrätt - kicken-nuggets" som alla är hämtade från verkliga experiment, och de stämmer till eftertanke.

Samtidigt finns en parallell tanke, att vi alla ingår i det biologiska systemet, och skall brytas ned i det, återgå till jord, den ena eller den andra vägen.

Därmed får man kanske tacka för den gudomliga gåvan av ett icke-genmanipulerat påsklamm, för den här gången,

Glad påsk!

Ulrika

Hans Rosing sa...

tack för din intressanta kommentar Ulrika.

Efterfrågan på fårkött har ökat i vårt land. Det är bra om det betyder att folk äter mindre nötkött. Det är betydligt miljövänligare att hålla får än köttboskap.

själv tror jag att folk kommer att fortsätta att äta kött i framtiden, men jag tror också att allt fler börjar undvika nötkött. Får fågel och fisk är tre miljövänliga och rätt skonsamma alternativ. Dem kan man, tycker jag, rekommendera med gott samvete.
Hanbs