KRITIK AV "SOCIALA" MEDIER

Det talas i dag ständigt om sociala medier. Vaddå sociala? I själva verket gör de nya medierna, som förtusätter att vi sitter framför datorn när vi umgås, oss allt mer osociala, eller t.o.m. asociala. Jag är förvånad över hur okritiskt och blåögt de flesta förhåller sig till alla dessa nya sätt att kommunicera. För egentligen är det frågan om att begränsa kommunikationen. Det tycks nästan vara tabu att berätta sanningen om hur de nya medierna gör oss alltmer asociala. Läs artikeln nedan så förstår du vad jag menar.

Jag är förvånad över hur mycket tid många ägnar åt att sitta vid datorn och ”umgås” med sina ”datorvänner”. Själv är jag pensionär men sitter ändå sällan framför datorn, speciellt under den tid av året jag bor på landet. Det finns så mycket annat som är roligare, mer givande, mer socialt.

Än mer förvånad är jag över hur en del viker ut sig på nätet. Är det ett utslag av den moderna narcissisimen? Man tror att alla är intresserade av allt man gör? Själv måste jag ärligt medge att jag är totalt ointresserad av alla små detaljer i mina medmänniskors liv.

Det som är verkligt intressant lägger man ju ändå inte ut på nätet. Det är mänskligt att man vill ge en glansbild av sig själv. Men jag för min del är ointresserad av glansbilder. Hur är det med dig?

Just nu skiner solen, det är en vacker försommarmorgon. Jag har ätit havregrynsgröt, druckit en kopp kaffe, lyssnat till nyheter och väderlek, varit ute på tuppen och sitter nu framför datorn och skriver en ointressant text. Jag har en lätt huvudvärk, litet ont i min stela nacke, något obehag i buken och skall ta en halv Emconcor mot rytmstörningar. Om en stund skall jag skaffa ett nytt rör till vår gamla brunn och installera det tillsammans med min yngre son. Det gamla har spruckit vilket betyder att jag inte får vatten till mina odlingar.

Var den här texten intressant? Självklart inte. Fler sådana skriver jag inte på min blogg. Däremot hoppas jag fortsätta att skriva om ämnen av allmänt intresse, om samhället, om naturen, om vetenskapen, om klimatet och om skrivandet. Filosofiska funderingar.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 22.5.  

ASOCIALA MEDIER

Förr hade man ett fåtal vänner som man träffade, pratade, skvallrade, diskuterade med, som man festade och sörjde med. Vänner som man kände utan och innan. Den moderna människan, speciellt den unga människan i tiden, har hundratals vänner som hen träffar på nätet. Hen går in på facebook för att få veta vad vännerna ätit till fruckost – själv drack jag kaffe och åt havregryngsgröt. Hen surfar in på Twitter för att få reda på det senaste skvallret. Hen skriver på sin blogg för att uppdatera vännerna om vilka kläder hen köpt. Det är modernt, enkelt, mödolöst, kravlöst. Kräver bara att man har gott om tid för oväsentligheter. Man kan sitta i lugn och ro hemma vid den egna datorn eller med sin mobil och kommunicera med hela världen. Man behöver inte se, höra, känna, lukta den man kommunicerar med. Lyckligare kan man inte bli, eller hur?

Allt sker i realtid. Det går snabbt, det är effektivt, det är ytligt och det är just så meningslöst som kommunikation mellan maskiner är.

Vad är egentligen en vän? Kan man ha en vän som man aldrig träffat? Eller har vi fått inflation i vänner liksom i så mycket annat i dagens swamhälle? Håller begreppet vänskap på att urvattnas, förlora sin betydelse?

Hur vet jag att personen i den andra ändan inte är ett program? Ett trevligt, sympatiskt program som frågar hur jag mår och intresserar sig för alla mina små och stora sorger. När får vi ett internationellt börsbolag som till ett facilt pris skaffar oss artificiella vänner för alla situationer?

Är dagens människor, som kan nå ut till hela världen via en liten maskin lyckligare än gårdagens som var tvungen att umgås rent konkret med grannar, släktingar och, ja just det, verkliga vänner (och ovänner)? (Vi skall inte glömma värdet av ovänner!)

Vad hjälper det en människa om hon kan nå hela världen via sin dator men förlorar sin själ.

Vi håller på att glömma bort vår sanna biologiska och sociala natur. Evolutionen har format oss till sociala varelser. Nätet håller på att forma om oss, till ytliga maskiner. Begreppet socialt medium är liksom t.ex. begreppet vindpark en eufemism, en förskönande omskrivning som skall få oss att svälja den beska medicinen i tron att den botar oss. Itmedierna är i själva verket mer eller mindre asociala. De ger mindre tid för sann och djup vänskap (och ovänskap). 

Evolutionen har under årtusendens kamp för att överleva hos oss skapat en förmåga att ”läsa” den andre. Ett verkligt samtal sker inte bara med ord, ofta inte ens huvudsakligen med ord. Den andres kropp talar till oss både på ett medvetet och omedvetet plan och vår kropp svarar. Ögonen, minerna, händerna, kläderna, dofterna, rörelserna, tonfallen och miljön är meningsfulla. Till och med tystnaden kan tala. Instinktivt tolkar vi den andre. Är hen ärlig, föreställer hen sig, är hens medkänsla påklistrad eller äkta. På Facebook, Twitter, på en blogg är det alltför lätt att ljuga, föreställa sig, luras, låtsas, göra sig bättre än man är därför att vår medfödda förmåga att ”läsa” kroppsspråket är satt ur spel. Nätet är därför, och kommer att förbli ett paradis för bedragare. Det lockar och uppmuntrar oss att kommunicera den idealbild vi tror att samhället vill att vi skall vara. Vem berättar på nätet om alla sina misslyckanden, besvikelser, sömnlöshet, sorger, tvivel, depressioner, om sitt missbruk och att man varit med och mobbat, misshandlat. Värdet med en verklig vän är att man kan tala om sådana saker, ja att man behöver tala om dem. En enda sådan vän uppväger hundra ytliga vänner på nätet.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Västanfjärd