HUR MÅNGA MÄNNISKOR?
Tankar kring befolkninsproblemet inspirerade av en
pensionerad akademiker i Sverige. Mejlet som jag sände till honom finns nedan.
Jag tror att det kan intressera fler än Anders.
Hej Anders!
Vi tycks i stort sett göra likadana bedömningar när det
gäller mänsklighetens möjligheter att överleva.
Men på en punkt tycks du ha avvikande mening, nämligen när
det gäller antalet människor som kan leva ett gott liv på vår planet. Det är en
fråga som jag då och då funderat på och diskuterat sedan 1960-talet. Då ansåg
många experter att överbefolkning var ett av de svåraste problemen. Det skrevs
och debatterades mycket kring den frågan. Jag bedömde då, ung och grön som jag
var, att överbefolkningen faktiskt var ett stort hot, speciellt i Asien. Men
den åsikten har jag småningom reviderat och nyanserat under årens lopp.
Överbefolkning är onekligen ett problem i vissa länder, men jag bedömer den
inte längre som ett globalt problem och som ett hot mot mänsklighetens framtid.
Det är egentligen paradoxalt att jag ändrat ståndpunkt
därför att antalet människor mer än fördubblats sedan 1960-talet. När jag
började sätta mig in i denna fråga var vi ca 3 miljarder. I dag har vi nyligen
gått över 7-miljardersgränsen. Problemen borde prima facie vara mångdubbelt
större i dag. Men i stället ser man på många håll det låga födelsetalet som ett
större problem.
Om jag förstår dig rätt anser du att världen är svårt
överbefolkad.. Därför tycker jag att vi granskar frågan och grunderna för våra
resp bedömningar. Det är ju alltid intressantare och lärorikare att diskutera
frågor som man är oenig om.
EN RENT HYPOTETISK ARGUMENTERING
Du menar, om jag förstår dig rätt, att det vore önskvärt att
jordens totala folkmängd minskade till omkring en tiondedel av dagens 7 miljarder,
dvs till under en miljard. Vi kan bortse från att detta är politiskt omöjligt
och föra en rent hypotetisk diskussion.
Vilken är då min ståndpunkt? Vad bedömer jag som en optimal
folkmängd? Något entydigt svar har jag inte kommit fram till. Men jag är
intresserad av att undersöka för- och nackdelar med olika alternativ. Så låt
oss granska din åsikt att en tiondedel av dagens folkmängd vore lämplig för att
garantera mänsklighetens fortlevnad.
Om vi tänker oss en minskning till en tiondedel över hela världen
så betydder det en folkmängd på blott en miljon i Sverige och en halv miljon i
Finland. Det betyder gles bebyggelse i de södra delarna av våra länder medan
större delen skulle vara ödemark. Med dagens jordbruk skulle man klara
försörjningen med ca en tiondedel av nuvarande areal. Om man tänker sig ett
ekologiskt jordbruk behövdes större arealer. Kanske en femtedel av dagens. Man
skulle få all behövlig energi genom vattenkraft plus några andra förnybara
resurser såsom sol, ved, flis och jordvärme. Största delen av våra länder
skulle vara ren vildmark. Naturliga populationer av också stora djur skulle
vara möjliga. Man kunde utan tvivel klara sig med enbart förnyelsebara
resurser, t.ex. biogas och bioolja- och bensin för transporterna.
Mänskligheten kunde troligen fortleva i miljoner år under
sådana villkor.
Ur naturens synvinkel vore detta ett önskvärt alternativ.
(Naturen kan självklart inte ha önskningar, men det är vad vi föreställer oss.)
Men ur naturens synvinkel vore det ännu bättre om våra länder avfolkades helt.
Fast då måste man också beakta att den flora och fauna som är beroende av
människan skulle dö ut. En utarmning jämfört med i dag skulle ske. Rätt
artfattig granskog skulle ta över tills nästa istid kommer.
Här måste jag bekänna en ”trosföreställning”. Jag tror, i
motsats till de flesta gröna ideologer, inte att naturen har något värde i sig.
Den enda som kan ge något ett värde är människan (eller någon annan tänkande
varelse). Som jag ser det är värden alltid subjektiva. De finns i betraktarens
öga. Det är något som vi lägger på verkligheten. Värdena finns i betraktarens
öga, inte i verkligheten själv. Innan människan uppstod fanns det inga värden.
De enorma massutrotningar som inträffat då och då under jordens historia har alltså
varken varit bra eller dåliga. Men ur vår mänskliga synvinkel, utgående från
våra värderingar, har de varit bra därför att de skapat utrymme för oss att
utvecklas. Utan dem skulle du och jag och sju miljarder andra aldrig ha
existerat. Jag ser sålunda naturen som
en resurs som vi kan utnyttja i enlighet med våra värderingar. Jag har t.ex.
inga problem med att bekämpa skadedjur av alla de slag. (Det finns massor i min
trädgård). Vi måste, som jag ser det, skydda naturen inte för att den är
värdefull i sig, utan för att det ligger i vårt eget intresse. I det avseendet
skiljer jag mig från de flesta gröna filosofer.
(Däremot kan jag hålla med om att lidande i sig är något
ont. Det är orätt att orsaka lidande för djur. Men människans lidande har i
mina ögon alltid företräde.)
Enligt min etik är människan det enda som är värdefullt i
sig. Många har menat att t.ex. människoaporna borde ges rättigheter t.ex. till
liv och frihet. Jag håller inte med. Vi bör självklart göra vårt bästa för att
de skall fortleva. Men därför att de är en rikedom för oss. En värld utan
människoapor i naturlig miljö vore en mycket fattigare värld för soo. Detsamma
gäller de flesta djur, också vargarna. Men det finns också djur som gärna kunde
utrotas, åtminstone regionalt. I vårt land t.ex. minkar, mårdhundar,
storskarvar och fästingar och älgflugor
Min spontana reaktion på detta scenarium, alltså en global
befolkning på ca en miljard, är djupt negativ. Det verkar motbjudande för mig. Varför?
Jag måste analysera mina känslor för att få veta varför.
För mig är mänsklighetens historia ett mycket spännande
äventyr, med början i ett primitivt stadium, med en lång utveckling, som i sig
varit spännande, fascinerande, fram till dagens oerhört komplexa samhälle. Jag
tror inte utvecklingen är slut, tvärtom. Mänskligheten har en spännande, ja
dramatisk framtid. Den viktigaste orsaken till att livet är så spännande är att
det finns så många människor och därmed en nästan oändlig komplexitet. Varje
människa är en kapacitet och den sammanlagda kapaciteten för sju miljarder är
oerhörd.
EN REALISTISK ARGUMENTERING
Jag övergår sedan till att diskutera befolkningsfrågan
utgående från vad som är realistiskt och politiskt möjligt.
Jag tittade just på en prognos från början av 1970-talet.
Enligt den skulle det finnas sju miljarder år 2000. I själva verket minskade
födelsetalen snabbare än någon då trodde. Först i år har vi passerat
sjumiljarderssträcket. Prognoserna sägar att tillväxten upphör vid mitten av
detta århundrade. Då är vi 8-9 miljarder. Själv tror jag på den lägre siffran,
bla. därför att tillväxten redan upphört i stora delar av världen. I många
länder är födelsetalen i dag så låga att befolkningen minskar eller snart
kommer att minska. I Ryssland t.ex. är folkminskningen sedan länge ett faktum. Om
vi väntar några hundra år kommer ryssarna att vara utdöda. Men tendensen är
densamma i de flesta länder i Europa och i många länder utanför Europa, t.ex. i
Japan. I vårt land kommer folkmängden att börja minska snabbt när det stora
åldersklasserna, till vilka jag hör, dör bort. Redan nu beror en stor del av
ökningen på inflyttning.
Vi är i dag sju miljarder. Många områden är utan tvekan
överbefolkade. Många arter är utrotningshotade. Men jag tror inte att det är
omöjligt att bevara ekosystem där arterna kan fortleva. Allt hänger på den
politiska viljan, inte på folkmängden. I Sverige, Norge och Finland finns det
gott om rum för våra endogena arter. (Lilla Danmark är en annan femma. Det är
svårt överbefolkat enligt alla kriterier.) I Finland har många arter, t.ex.
sälar, skarvar, vargar, björnar, knölsvanar, kanadagäss, havsörnar, mårdhundar
ökat så mycket att de börjar bli ett problem för många, bl.a. för mig.
Problemet är då: Räcker resurserna till för att alla dessa
miljarder skall kunna leva ett gott liv? Svaret är att de nog räcker till om de
utnyttjas rationellt. Det är inte ett resursproblem utan ett politiskt problem,
dvs i grunden ett fördelnings- och organisationsproblem. Och på den punkten är
jag pessimist. Jag ser inga tecken på att det skulle finnas någon politisk
beredskap för att någorlunda rättvist och jämnt fördela de resurser som finns.
Det finns många enormt rika människor, det finns en växande välbärgad
medelklass, övervikt är redan ett vanligare problem än svält, stora mängder mat
kastas eller förstörs, äts av råttor, äts av miljoner hundar, katter och andra
husdjur. Köttkonsumtionen ökar speciellt bland Asiens miljarder.
Det verkar ligga i människans natur att man strävar att
uppnå den högsta möjliga levanadsstandarden för sig själv och sina närmaste. I
viss mån är vi också beredda att avstå för att hjälpa andra, men endast i viss
mån. Kapitalismen är ju den dominerande ideologin och den går ut på tävling,
konkurrens där de som är smartast och jobbar mest når den högsta
levandsstandarden. (Vilket inte nödvändigtvis betyder att de lever ett lyckligt
och gott liv.)
Det viktigaste är att alla får tillräckligt med mat. Men är
det möjligt? På 1960-talet ansåg experterna att det inte fanns resurser att
föda en snabbt växande global befolkning. Enligt en rapport nyligen från FNs
World Food Program var 23% av världens befolkning undernärd för 30 år sedan. Dvs.
var fjärde människa fick inte tillräckligt med näring då. Sedan dess har
folkmängden fördubblats. Men i dag är 13% (dvs ca en miljard) undernärda. Dvs
drygt var sjunde. Produktionen av föda har mer än fördubblats. Att så många
svälter beror inte på att det inte finns mat, än mindre beror det på att det
inte skulle finnas möjlighet att producera ännu mera mat. T.ex. Sverige och
Finland kunde lätt fördubbla sin produktion. Finland har i flera decennier haft
problem därför att bönderna producerat mer än vi konsumerar. Arealen har
kontinuerligt minskat. Tusentals kvadratkilometer av åker och äng har igen
blivit skog. (Min granne äger sju hektar åkermark. Han får betalt för att inte
odla någonting, för att hålla åkrarna i träda.) Överproduktionen av
jordbruksprodukter har varit en kronisk huvudvärk för EU.
Det finns många orsaker till att folk svälter och de är
välkända. Jag går inte in på dem här. Jag noterar bara att kapitalismen är ett
dåligt system när de gäller att mätta de fattigaste och mest utsatta, dvs
kvinnor, barn och åldringar. Den som har pengar kan däremot leva i större lyx
än någonsin tidigare. Socialismen är ett bättre system när det gäller att se
till att alla får mat. Men det är i stället ett mycket ineffektivt system när
det gäller produktionen. I Sovjet var nästan alla fattiga, men brödet var
billigt så ingen behövde svälta.
Det finns, såvitt jag kan se, inte några naturlagar som skulle
hindra att alla får tillräckligt med mat även om vi blir åtta miljarder om 20
år. Genom att utnyttja vetenskap och teknologi, t.ex. GM-grödor och odlingar på
taken i storstäderna, är det möjligt att öka produktionen utan att hugga ner
mera skog..
Min slutsats är att det inte finns några goda skäl att
generellt förespråka en mycket kraftig global reducering av antalet människor.
Vad som är optimalt kan jag inte bedöma. Det finns ju också fördelar med många
människor. Ju fler människor desto större variationsrikedom, desto mer
kreativitet, desto fler genier, desto mer forskning. Vårt korta liv på denna
planet blir onekligen mer spännande, ett större äventyr om vi är flera
miljarder, spridda över hela planeten, (och en gång över hela solsystemet) än om
vi är ett fåtal glest utspridda.
Jag ser i dag inga skäl att tro att en kraftig reducering är
nödvändig.
Slutligen: Som hobbyodlare har jag i många år experimenterat
med olika odlingar. På en mycket liten yta, knappt 50 kvadratmeter har jag
odlat en mängd olika grönsaker. Dessutom har vi äppelträd, päron, plommon,
bärbuskar. Under ca två månader är vi, tre personer, självförsörjande med
grönsaker. Jag använder endast naturlig gödsel och inga maskiner. Det är
förvånande hur stora skördar man kan på få t.ex. några kvadratmeter utan att
anstränga sig speciellt mycket. Jag behöver inte betala för att gå på gym för
att hålla mig i gång. Jag bryr mig t.ex.
inte om vare sig ogräs eller skadedjur. En stor del av skörden hamnar i
komposten därför att den inte går åt. I sommar har vi t.ex. haft huvudsallat,
isbergssallat, rädisor, kålrabbi, morot, brytbönor, märgärter, jordgubbar, gul
lök, purjolök, gurka, tomater, majs och förstås potatis från egna land på
matbordet.Dessutom föder vi mängder av djur och växter som snyltar på vår
produktion.
P.S. Jag har behandlat frågor av denna typ i många artiklar
under årens lopp. En del av dem finns på denna blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar