FÖRSVAR FÖR YTTRANDEFRIHETEN

ARTIKLAR OM YTTRANDEFRIHETEN

Jag är en övertygad anhängare av yttrandefrihet. Varför? Därför att de som har makt alltid har en tendens att missbruka den. Det gäller såväl ekonomisk, som politisk och religiös makt. Viktiga medel är då humor (vitsar), ironi och karikatyrer. I mitten av september i år lyfte medierna upp en dålig film gjord i USA, publicerad på nätet, som ironiserade över profeten Muhammed, över nyhetströskeln. Under några dagar i mitten av september fick vi genom medierna veta att våldsamma protester mot filmen förekommit bland extrema muslimer runt om i världen. Bråken och uppmärksamheten fick mig att skriva hela tre artiklar som försvarar den västerländska yttrandefriheten. Som vanligt när det gäller våldsamma demonstrationer i en del muslimska länder glömdes hela saken bort lika snabbt som den lyftes över tröskeln. Men varje gång verkar det som om man i Väst togs på säng och är helt överraskad. Orsaken är antagligen att man i Väst ofta är totalt okunnig om främmande kulturer och religioner.

Jag har försvarat yttrandefriheten i många artiklar tidigare. Också på min blogg finns artiklar som betonar dess betydelse för ett fritt och demokratiskt och någorlunda anständigt samhälle.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser.  

YTTRANDEFRIHETEN ÄR INGEN SJÄLVKLARHET

Det är som en usel gammal film som gång på gång körs i repris.

Någon lokal blaska i något europeiskt land publicerar karikatyrer där profeten Muhammed spelar en roll. Någon läsare höjer kanske på ögonbrynen, men annars händer ingenting. De breda massorna i Egypten, Pakistan, Sudan och andra muslimska stater läser sällan franska skämttidningar, danska lokala avisor, eller svenska landsortstidningar. Inte heller nagelfar de de tusentals filmer som varje år produceras i Väst. I de muslimska länderna produceras tusentals filmer för den egna marknaden.

För att man skall få till stånd raseri och demonstrationer måste någon först söka reda på lämpliga hatobjekt i Väst, vilket inte är alldeles lätt. Sedan måste dessa bilder, texter, filmer etc översättas till det lokala språket och någon måste förklara hur förolämpande de är. Denne någon måste också förklara att de åsikter som kommer fram är typiska för alla hundratals miljoner människor i väst, ja t.o.m för alla regeringar i Väst. Först då kan man få åtminstone en liten del av de mest fundamentalistiska att gå ut på gatorna och bränna och slå sönder. Tråkigt nog för propagandisterna glömmer folk snabbt så proceduren måste upprepas så ofta som möjligt.

Ändå för de en hopplös kamp. Sedan Khomenis fundamentalistiska revolution i Iran har proceduren upprepats otaliga gånger. Framför allt när Bush d.y. störtade dikturen i Irak. Men ändå har islamisterna inte kunnat stoppa den pågående försiktiga liberaliseringen i en del muslimska stater. Hedersmord förbjuds, man får inte längre kasta syra i ansiktet på en hustru som man är trött på, alltfler flickor får gå i skola, kvinnlig omskärelse förbjuds, krav höjs på mer frihet och demokrati.

När man debatterar attackerna mot yttrandefriheten i en del muslimska länder skall man inte glömma att samma mönster har funnits i Europa. I den kommunistiska världen utmålades Väst visserligen inte som den stora Satan men nog som rutten och dekadent. Hur många redaktörer som sparkades, misshandlades eller mördades på grund av kritik mot den rådande ideologin är omöjligt att veta. Däremot vet man mera om hur nazisterna gick till väga för att kväva yttrandefriheten i Tyskland på 1930-talet. Tidningsredaktioner förstördes, redaktörer misshandlades, sattes i koncentrationsläger, somliga mördades, andra flydde till utlandet.

Yttrandefriheten är ingen självklarhet, inte ens i västvärlden. Det finns alltid människor som av olika skäl vill begränsa den. Argumenten varierar. Det sägs att man bör respektera andra kulturer, att man inte för kränka någon, inte såra någons känslor. Faktum är dock att kritik som inte kränker någon, inte sårar någon, som respekterar allt och alla är fullkomligt tandlös. Vi har massor av exempel på kritik som retat och förargat i vårt eget land. Man kan nämna namn som Hannu Salama, signaturen Kari (Kari Suomalainen) i Helsingin Sanomat och varför inte Leif Sjöström när han var på hugget.

Den som slutar kämpa för yttrandefriheten kommer att bidra till att vi förlorar den.

Hans Rosing

Västanfjärd

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet, men den publicerades inte. Varför? Vill Vbl hindra yttrandefriheten? Självklart inte. Jag erkänner att artikeln varken var särskilt bra eller angelägen. Vbl hade säkert goda skäl att inte ta in den. Det finns så mycket som ur lokal synvinkel är viktigare. Jag har tidigare många gånger haft artiklar om yttrandefrihet i Vbl, senast 13.6 2009.

VEM HAR RÄTT ATT BESTÄMMA VAD VI FÅR SÄGA?

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.

Frihet för folket innebär mindre makt för härskarna.

Yttrandefrihet, inkluderande pressfrihet och konstnärlig frihet, har aldrig varit någon självklarhet. Tvärtom har de kretsar som tror på friheten alltid varit tvugna att kämpa för den. Ingen ger frivilligt ifrån sig makten att begränsa vad andra får säga.

I vårt land har vi haft en verklig yttrnadefrihet endast i ca 20 år.

Vi som var unga på 50- och 60-talet kommer ihåg att det fanns en mängd åsikter och fakta som var förbjudna. Mycket som sades fritt och öppet på 30-talet var då tabu. Vi hade en sträng självcensur när det gällde all kritik och alla för Sovjet icke önskvärda fakta. När jag skrev tämligen oskyldig och inlindad kritik av sovjetisk filosofi väckte även det ogillande, men också en viss förvåning. Hädelse var i lag förbjuden och flera fall kom inför domstol. Homosexualitet var förbjuden, men det var också alla former av pornografi, också s.k. mjukporr. Alla filmer förhandsgranskades, censurerades, och allt överdrivet våld klipptes bort. Kritik av Kekkonen och hans maktutövning var visserligen inte i lag förbjuden, men alla visste att den som kritiserade kunde förlora jobbet och sina framtidsutsikter.

Det intellektuella klimatet var i stort sett likadant i hela västvärlden på den tiden. I den övriga världen var censur av olika slag en självklarhet.

När det gäller yttrandefriheten har inte bara västvärlden, utan hela världen genomgått en mycket stor förändring under de senaste decennierna. Många tror att vi får tacka internet för detta, men förändringen började långt innan någon ens drömde om internet. Att det blåste starka nya liberala, vindar redan under 1960-talet, speciellt under dess senare del, vet alla som följde med de ofta häftiga debatterna i medierna på den tiden. Det var böcker och tidningar som var murbräckan som krossade det gamla, konservativa etablissemangets murar.

I västvärlden kan och får man i dag kritisera, ironisera, parodiera politiker, kulturpersoner och kyrkliga ämbetsmän av hjärtans lust. Och man gör det också. Inte ens att parodiera Mannerheim, eller beundran av honom, är längre tabu. Egentligen är det litet synd om dagens konstnärer. Det finns inte längre något man kan göra konst om som kunde väcka massornas raseri och därmed ge stor uppmärksamhet. Samtidigt är detta självklart ett tecken på mognad. De flesta har lärt sig och accepterat att vi lever inte bara i en mångkulturell värld utan i en värld där totalitära system inte längre har något existensberättigande.

Men i den muslimska världen pågår fortfarande den typ av kulturell revolution som karakteriserade Europa på 1700- och 1800-talet. De konservativa, fundamentalistiska krafterna är starka, men det är också de liberala. Vi har sett hur det gamla och det nya drabbat samman i Tunisien, Egypten, Libyen och i dag i det blodiga inbördeskriget i Syrien. Vi ser det också i Iran, Irak, Afganistan och Pakistan. Västerländska idéer om frihet och jämlikhet mellan könen kolliderar med urgamla traditioner och en urgammal kvinnosyn.

Det är mot den bakgrunden man måste se de då och då uppblossande demonstrationerna mot västvärlden och speciellt mot USA. Men man bör komma ihåg att hela västvärlden upplevs som fienden av fundamentalisterna. Frankrike har många gånger varit i skottlinjen. Det är inte första gången skämttidningen Charlie Hebdo varit i skottlinjen. Den har dragits inför rätta, men har alltid frikänts av domstolen, bl.a. med motiveringen att den kristna kyrkan under årens lopp mycket oftare varit utsatt för tidningens vassa ironi. För de flesta verkar det absurt   att straffa för respektlösa bilder gällande islam men godkänna liknande bilder som sårar den dominerande, urgamla egna religionen.

Grundproblemet är förstås: Vem har den moraliska rätten att bestämma över vad vi får säga? Något absolut svar finns inte, men i varje fall är det klart att den konservativa pöbeln, som knappast vet något alls om vår västerländska kultur, inte har någon som helst moralisk rätt att föreskriva vad vi får tänka och tycka. Än mindre har islamska fundamentalister moralisk rätt att hota, eller till och med mörda folk i väst som handlar i enlighet med våra grundlagsenliga rättigheter.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Artikeln nedan ingick i Hufvudstadsbladet 23.9 2012. Tidningens rubrik var: ”Makteliten i arabvärlden försvarar sig genom protesterna.” Den bildade läsaren inser dock att Hbl:s rubrik är missvisande. Islam uppstod visserligen inom den arabiska kulturen, men den spred sig senare till en mängd andra folk och kulturer, speciellt i Asien och Nordafrika. När jag talar om de gamla maktstrukturerna menar jag främst de traditionella på religionen baserade strukturerna. Det finns också modernare strukturer som håller på att växa fram. Det är främst mot dessa som demonstrationerna riktas, enligt min analys.

DEN SKRÄMMANDE FRIHETEN

Frihet och demokrati är livsfarliga idéer, lika farliga som tolerans och pluralism.

Åtminstone om man är konservativ muslim med orubblig tro på traditionella sedvänjor och värderingar. Då är den moderna världen, dominerad av västerländsk liberalism, jämlikhet och kapitalism oerhört skrämmande. Dess inflytande måste bekämpas med alla medel.

Mönstret är välbekant. ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” skanderade de hårt indoktrinerade nazistiska massorna medan ”proletärerna i alla länder” ordnade massdemonstrationer mot kapitalismen. Allt som avvek från partilinjen måste bekämpas. Går vi längre tillbaka ser vi samma mönster men med kättare och ateister som de fruktansvärda hoten mot den traditionella samhällsstrukturen.

Men längtan efter frihet är starkare än all indoktrinering, speciellt för människor som fått en viss utbildning och sålunda börjat tänka själva. Varken nazisterna eller komunisterna lyckades krossa den västerländska liberala demokratin med dess grundmurade krav på frihet att kritiskt granska alla makthavare. De västerländska kyrkorna har blivit tvugna att anpassa sig till pluralismen.

Diktatur och förtryck leder till missnöje med de rådande maktstrukturerna. Det finns ett urgammalt knep för makten att försvara sig. Skapa bilden av en yttre fiende som folkmassorna uppeggas att rikta sitt raseri emot. För den kristna kyrkan var det kättarna och ateisterna, nazisterna utmålade judarna som bottenlöst onda och för kommunisterna var de rika kapitalisterna roten till allt ont.

I den muslimska världen vacklar de gamla maktstrukturerna. Vi har under de senaste åren sett hur de unga, välutbildade, också kvinnor, börjat göra upp med de gamla makthavarna. Vi har sett det i Tunisien, Egypten och Libyen och nu senast i Syrien. I länder som Afganistan och Irak har västvärlden och speciellt USA spelat en avgörande roll för att (försöka) etablera demokrati och jämlikhet.

Det är mot denna bakgrund man måste se de då och då uppflammande, våldsamma demonstrationerna mot olika västerländska böcker, filmer, tidningskarikatyrer och rondellhundar, som kritiserar olika aspekter av islam. Det är ingalunda så att de muslimska folkmassorna följer med vad som står i t.ex. nordiska tidningar eller vad som visas på Youtube. I stället väljer en handfull ledare ut vad man skall uppvigla massorna emot. Sedan basuneras det ut i lokala medier att Väst igen har hånat och skändat Profeten. Demonstrationerna är ingalunda den upprörda människans spontala reaktion, utan medvetna politiska medel för att försvara rådande maktstrukturer. Ett slags etablissemangets självförsvar. Avsikten är inte att försöka påverka de västerländska värderingarna – en hopplös uppgift – utan att skapa sammanhållning kring de konservativa samhällsstrukturerna genom att utmåla ett fruktansvärt, hot från en främmande kultur. Detta upplevs i dag som så mycket viktigare som de traditionellt undertryckta kvinnorna i den muslimska världen alltmer börjar ta modell av sina västerländska systrar, som ju redan kommit mycket långt på vägen mot total jämlikhet med männen.

Hans Rosing

Västanfjärd