VAR KAPITALISMEN ORSAK TILL DEN NYA MÄNNISKOSYNEN?
Att
på djupet analysera historien är spännande. Man kan finna överraskande samband.
Man lär sig också inse hur litet som egentligen ändrat sig under många
århundraden. Tekniken förändras men människan förblir (nästan) densamma.
Däremot förändras vår självförståelse. Det som filosoferna kallar människosyn.
Den handlar om vår tolkning av vår plats i världen och universum, vår roll i
samhället, vår etik och vår ideologi.
I
alla historieböcker konstateras att människosynen relativt snabbt förändrades
från ungenfär mitten av 1300-talet. Jag anser att man gott kan tala om en
radikal, en epokgörande förändring. Det är stora ord men de har fog för sig.
Det var en förändring som spred sig över hela Europa. I modern tid har den
anammats i alltfler utomeuropeiska kulturer. Jag hävdar tesen att renässansens
människosyn, visserligen i en modern form, håller på att bli en global
människosyn.
Den
tes jag hävdar i denna artikel är följande: Den nya människosyn som uppstod i
norra Italien på 1300-talet har under århundradenas lopp alltmer blivit en
global människosyn. Vidare: Den viktigaste orsaken till att denna människosyn
uppstod var kapitalismen, närmare bestämt 1200-talets handelskapitalism. Och
slutligen: Den viktigaste orsaken till att denna människosyn spred sig över
hela världen är, igen, kapitalismen.
Genom
dessa teser sticker jag medvetet ut nacken. Det står var och en (som kan sin
historia vilket är sällsynt i dag) fritt att nacka mig. Jag måste följaktligen
besvara följande tre frågor.
- Vilken var den tidigare, den medeltida människosynen? Hurudana är vi enligt denna uppfattning?
- Vilka var orsakerna till förändringen i människosynen?
- Vad innebar den nya människosynen? Hurudana är vi enligt denna under renässansen rykande färska uppfattning? (Renässansen är grovt taget perioden från mitten av 1300 till omkring 1500. Omkring 1500 börjar ett helt nytt kapitel i mänsklighetens historia. I dag talar man om globaliseringen som om den vore något nytt. Igen ett exempel på den historiska okunnigheten i vår tid. Faktum är att den verkliga globaliseringen började ungenfär ett decennium före år 1500. Ett exempel som alla känner till är att Columbus upptäckte Amerika 1492.)
DEN MEDELTIDA MÄNNISKOSYNEN
Det
romerska imperiets sammanbrott omkring år 400 var en katastrof av en magnitud
som är nästan ofattbar. Det må räcka att här notera att folkmängden i många
områden minskade till hälften eller ännu mindre. Under imperiets storhetstid
hade Europas befolkning varit drygt 40 miljoner. På 600-talet hade den
reducerats till hälften. Hungersnöd, farsoter och krig tog otaliga liv. Först
på 1200-talet var man igen på imperiets nivå. Men sedan kom den förfärliga
digerdöden och folkmängden sjönk igen med en tredjedel. Ännu på 1500-talet låg
siffran runt blott 70 miljoner. Det betyder att folkmängden i Europa ökade med
blott 30 miljoner på ca 1300 år. Men under de drygt 500 år som gått sedan dess
har den vuxit med nästan 500 miljoner.
Den tidigare blomstrande ekonomin rasade ihop
totalt och ersattes nästan överallt av en rätt primitiv självhushållning. Lika
illa som med ekonomin gick det med den lysande lärdomstradition som grekerna
skapat börjande omkring 500 f.Kr. I dag känner alla som är någorlunda bildade
till Platon och Aristoteles, åtminstone till namnet. Båda dessa briljanta
tänkare skrev så bläckpennan glödde under sina rätt långa liv. Men efter Roms
sammanbrott föll deras många skrifter i glömska. De fåtaliga lärde som levde
under det nästan tusenåriga lärdomsmörkret kände på sin höjd till en enda bok
av Platon (Timaios) Dessutom mindre viktig. Av Aristoteles väldiga, briljanta
produktion kände man till några små skrifter om logik.
(För
den som inte kan historia vill jag betona att den östra delen av det romerska
riket, kallad Byzans, fortsatte en ganska tynande tillvaro ändra fram till
mitten av 1400-talet med Konstatinopel som huvudstad. Detta rike, också kallat
Östrom, omfattade i stort sett det nuvarande Gekland och Makedonien. Det
erövrades av de osmanska turkarna på 1400-talet. I Byzans förvarades en stor mängd gamla grekiska
skrifter i klostrens dammiga bibliotek. Men det var inte många som läste dem,
än mindre som förstod dem. När Konstantinopel erövrades av turkarna 1453 flydde
stora skaror av kristna västerut. De förde med sig hundratals år gamla böcker
och skrifter på grekiska som mottogs med stor entusiasm av de lärde vid
universiteten i främst Italien och Frankrike.
Jesus
var som bekant verksam under de första årtiondena av vår tideräkning. Den religion
som han skapade förde en rätt tynande tillvaro under de första århundradena.
Med tiden fick den dock alltfler anhängare och blev i slutet av 300-talet dominerande
i romarriket. När den politiska och ekonomiska strukturen rasade ihop överlevde
religionen, den katolska kyrkan. Den blev under de följande många mörka
århundradena den enda betydande kulturbärande strukturen. Religionen,
kristendomen blev den ryggrad som höll folket uppe. De kristna tänkarna, som i
mer eller mindre hög grad indirekt var påverkade av den grekiska filosofin,
speciellt av nyplatonismen, skapade en för tiden ny människosyn. Den främsta av
dessa tänkare var kyrkofadern Augustinus (död 430). Han var inte bara en djupt
troende kristen utan också en skarpsinnig filosof.
Den
mest centrala tanken hos Augustinus och överhuvud i den medeltida människosynen
är att människan är totalt beroende av Guds vilja. Det finns inget annat som
har ett värde i sig än att tjäna Gud. Den grekiska filosofin och vetenskapen,
som Augustinus fått lära sig i sin ungdom, har inget värde i sig. Den har värde
endast i den mån den hjälper oss i vår tro. Augustinus sätter alltså tummen ner
för all forskning som tjänar andra ändamål än att stärka tron. Inte nog med
detta. Vi är alla syndare. Genom att vi är människor ärver vi den synd mot Gud
som Adam och Eva begick i paradiset. Vi är i grunden ruttna. Endast genom
Kristus kan vi bli frälsta, men aldrig av egen kraft eller genom egna
handlingar. Vi ser här en djup nedvärdering av människans kraft och förmåga. Vi
är predestinerade, förutbestämda till våra syndiga handlingar. Vi har ingen fri
vilja att välja det goda.
Det
är uppenbart att en sådan pessimistisk människosyn inte uppmuntrar till
innovationer, till företagsamhet, till att söka lösningar, till att söka
kontakt med främmande kulturer och lära av dem. Lägg därtill att livet på
jorden utmålas som en förberedelse för det verkliga, saliga, eviga livet i
Himmelen. Det enda vi bör sträva efter är att dyrka Gud och leva enligt Hans
bud så syndfritt vi med vår begränsade förmåga förmår.
Den
kristna ideologi kombinerades i det allmänna medvetande med olika slags
folkliga föreställningar, vanligen av en typ som långt senare under 1700-talet
började betraktas som grov vidskepelse.
Den
framstegstro och tro på utveckling både när det gäller individen och samhället,
som är typisk för dagens samhälle, existerade inte alls. I stället levde man i
föreställningen att samhället befinner sig i en långsam men oundviklig process
av försämring. Detta är i själva verket lätt att förstå. Överallt i de södra
delarna av Europa fanns spår av de romerska och grekiska högkulturerna: städer
med vad som en gång varit ståtliga palats men nu var ruiner, akvedukter som
delvis rasat, breda stenlagda vägar som nu växte igen och sprack sönder. Själva
staden Rom, som under sin storhetstid hade över en miljon invånare, var nu en
spökstad av kollossala ruiner med blott ca 10 000 invånare.
Den tro på tekniken, på forskning
och på ekonomisk tillväxt som nästan är en religion i våra dagar var totalt
okänd. I stället trodde man på Bibeln till den grad att lagstiftningen
baserades på den. Men man trodde också på magi och trolldom, på underverk, på
de heliga relikernas helande kraft. Folkliga föreställningar om mestadels
farliga naturväsen var vardagsmat. När mörkret sänkte sig efter en som vanligt
arbetsam dag samlades man i brasans fladdrande sken och lyssnade till de gamlas
berättelser och sånger om gamla tider, om krig och stordåd, man lyssnade till
sagor och myter, fick höra om vättar och troll, om mystiska varelser i träden,
i bergen, i bäckar och åar. Och i de mörka vrårna lurade onda väsen som kunde
locka, suga kraften ur en, orsaka sjukdom och elände.
Människan var en fattig, syndig,
eländig varelse som intet förmådde av egen kraft. Världen var full av faror som
människan inte hade någon chans att behärska. Den enda tryggheten fanns i en
fast förlitan på Gud. Under dessa mörka århundraden levde man i övertygelsen om
att denna eländiga värld snart skulle förgås. ”Gören bättring ty himmelriket är
nära.”
---
EN UTVIKNING OM
HISTORIEFORSKNINGEN
Många moderna historiker skulle
protestera mot den bild av medeltiden som jag målat upp. De skulle hävda att
medeltiden ingalunda var så mörk som man tidigare ansett. Jag är av annan
åsikt. Men jag är också av annan åsikt när det gäller själva begeppet medeltid.
Enligt den traditionella ganska godtyckliga definitionen tog medeltiden slut
omkring 1500. Jag sätter i stället gränsen vid 1200-talet. Orsaken är att den
senare forskningen alltmer tydligt visat att delar av Europa, speciellt norra
Italien och Frankrike, men i mindre grad också Nederländerna och
östersjöområdet då upplevde en tydlig och kraftig ekonomisk blomstring. Denna i
sin tur förde med sig allt snabbare både begreppsliga och tekniska
innovationer. Jämsides skedde vad vi kan kalla ett andligt och intellektuellt
uppvaknande som främst tog sig uttryck i universitetsväsendet som på 1200-talet
fick den huvudsakliga form och funktion det har ännu i dag.
Dessa förändringar medförde i sin
tur det som är det egentliga ämnet för denna artikel, en radikal förändring i
människosynen.
Under senare delen av 1900-talet
började en del moderna historiker omvärdera medeltiden. I Bra böckers lexikon (i 25 delar) läser vi: ”I modern
historieskrivning har man fått upp ögonen för den mångfald som kännetecknar
denna period, vad gäller såväl politik och
ekonomisk utveckling som sociala förhållanden och kulturliv.”(1987) I
lexikonet utgår man från att medeltiden sträckte sig fram till år 1500. Det är
alldeles tydligt att perioden från 1100-talet till 1500-talet var mycket
dynamisk. Detta var just min huvudpoäng i bloggen Var kapitalismens uppkomst ett framsteg. (11.12) Min andra
huvudpoäng är att perioden från ca 400 till 1000 verkligen var en period av
nedgång och stagnation. På 1100-talet ser man redan att en förändring är på
väg. Benämningen ”den mörka medeltiden” är helt adekvat för att kort
karakterisera dessa ca sex århundraden. I jämförelse med de antika kulturerna
och med renässansen var det verkligen en mörk tid.
Självklart betyder detta inte att perioden
skulle sakna betydelse, än mindre att det skulle saknas dramatik. Under denna
tid skapades feodalväsendet av vilket vi fortfarande har kvarlevor i dagens
europeiska kungahus och i adelstitlarna. Också stommen till det som med tiden
skulle bli Europas stater skapades. Däremot gjordes nästan inga tekniska
uppfinningar av betydelse. I historieböckerna brukar man nämna att stigbygeln
infördes på 700-talet. (Troligen en idé från Asien). Man brukar också nämna en
del förbättringar inom jordbruket, t.ex. vändplogen och harven samt att hästar
användes för att dra plogen i stället för oxar. Men detta är verkligen extremt
magert för en period på 600 år. Speciellt som man i många anda kulturer, främst
i Kina men också i Indien och i det snabbt framväxande muslimska imperiet
gjorde stora och snabba framsteg.
---
KAPITALISMEN ORSAKADE
FÖRÄNDRINGEN
Det är ingen större överdrift att
hävda att den nya människosyn som uppstod i
Europa med centrum i norditalien är unik. Ingen annan av de samtida kulturerna
kan uppvisa något liknande. Historikerna har pekat på olika faktorer, men i
alla seriösa beskrivningr finns den ekonomiska uppblomstringen med som en
viktig orsak. På vilket sätt kunde
handelskapitalismen förändra en människosyn som då varit rådande i snart tusen
år?
I vår tid är kapitalismen den
överlägset viktigaste ekonomiska ideologin. I dag mer än någonsin uppmanas unga
människor att bli företagare. Det finns massor av experter som lär ut hur man
går till väga. Vilket är deras viktigaste budskap? Svaret är enkelt: självförtroende. Man måste tro på sig
själv, på sin förmåga. Man måste tro att man kan slå sig fram, att man kan
klara sig i konkurrensen. I självförtroendet ingår att man vågar ta initiativ,
vågar pröva nya idéer. Kreativitet är en del av självförtroendet. I det ingår
också att man är beredd att ta risker, inte vilt och oberäkneligt, utan
kalkylerat. Om man har alla dessa egenskaper, eller är beredd att försöka
utveckla dem hos sig själv, och om man dessutom inte är rädd för hårt arbete,
så har man, enligt experterna, en god chans att få igång ett företag som kan
bli en lönande affär. I självförtroendet ingår också att man inte låter sig
nedslås av ett misslyckande. De flesta framgångsrika företagare har ibland
misslyckats. Då gäller det att inte tappa sugen utan att försöka igen. Man
skall lära av misslyckandena, inte nedslås av dem.
Det är inte svårt att se att
denna attityd är typisk för amerikanarna, men så är de också kapitalisterna par
exellence. Man kan svårligen finna människor med större självförtroende än
”jänkarna”. De tycks uppfatta sig själva som utvalda att leda och styra hela
världens öden.
Om man funderar litet på dessa
egenskaper inser man att de är exakt desamma som krävs av den som vill bli en
framgångsrik konstnär, författare, målare, skulptör, designer, arkitekt eller
musiker. Också av en person som drömmer om att bli uppfinnare krävs dessa
egenskaper. Självklart är de nödvändiga om man vill bli en framgångsrik
forskare.
Självförtroende är raka motsatsen
till de egenskaper som värderades högst under medeltiden. Men när Europa på
1100-talet började vakna ur sin tusenåriga törnrosasömn var det just ett nytt
självförtroende som började växa fram. Handelsmännen blev inte rika genom att
ödmjukt bekänna sina synder och överlåta allt i Guds händer. Inte heller genom
att grubbla över synd och nåd eller över alltings fåfänglighet. Visserligen
trodde man fortfarande på Gud och på världens undergång. Men man trodde
samtidigt på rikedomen. Och tron på rikedomen växte allteftersom pengarna på
bankkontona växte.
Jag har i min blogg 20.11 betonat
att man i slutet av 1100-talet upptäckte silvermalm på många håll i Europa.
Silvergruvor öppnades och en stor del av silvret präglades till mynt. Mängden
mynt som cirkulerade ökade kraftigt och gav helt andra möjligheter till handel
än tidigare och därmed till rikedom. Effekterna av detta har jag behandlat i
bloggarna 20.11 och 11.12. En stor del av detta silver rann småningom ut ur
Europa till Asien. Köpmännen betalade en stor del av sin import av t.ex.
kryddor, silke och spannmål med silver. Men i stället kunde de sälja dessa
produkter i Europa med stor vinst. Denna satsades dels på nya affärer men också
i hög grad på sådant som markerade status, makt och rikedom, dvs. vackra hus,
palats, kläder, smycken och på konst. Många av de rikaste affärsmännen och
bankirerna understödde frikostigt begåvade konstnärer. Dels av ren kärlek till
det vackra (på den tiden var konsten verkligen vacker) men dels också för att
konst var ett utryck för status och framgång. För kyrkan var konsten en symbol
för Guds storhet och allmakt.
Konsten formligen exploderade, framför allt i
norra Italien från 1300-talet framåt. Mest kände bland mecenaterna är Cosimo de Medici, slutet av 1400-talet,
en stenrik bankir, affärsman, politiker och konstälskare. Han bodde och verkade
i Florens men hade kontakter över hela Europa.
Det uppstod en attityd av att
allting är möjligt, en optimistisk attityd, ja en övertygelse. Denna blev allt
tydligare i och med att handeln, rikedomen, produktionen ökade under slutet av
1300-talet och 1400-talet. (Digerdöden runt 1350 bromsade utvecklingen, men
stoppade den inte. På ett sätt ökade den rikedomen. Människorna dog som flugor
men deras palats, vackra kläder och smycken, deras jordagods, deras maskiner
och fabriker etc dog inte. De övertogs av de som överlevde fasorna.)
I min blogg 20.11 nämnde jag en rad nya
begepp, metoder och tekniker som skapades inom affärsvärlden. Men innovationer
skapades inom alla områden också inom konsten. Nu skapades begreppet
perspektiv. Man kunde genom perspektivet ge inryck av tre dimensioner på en
tvådimensionell yta. Alla bildade människor känner till Lionardo da Vinci. Han är ett av vår historias mest lysande exempel
på en osannolikt kreativ människa. Om honom kan termen universalgeni med fullt
fog användas. Men han var långtifrån ensam. Rafael,
Cellini, Botticelli är exempel på odödliga konstnärer.
DEN NYA MÄNNISKOSYNEN
Egentligen har jag redan ovan
skisserat innehållet i den nya människosynen. Men låt oss lyssna till de
samtida tänkarnas egna ord. Francesco
Petrarca fick 1336 under en bergsklättring en plöslig insikt: ”Ingenting är
så förunderligt som människans själ, ingenting kan överträffa den i
storslagenhet.” Här finns ingenting av den medeltida ödmjukheten. Tvärtom. Man
kan föreställa sig hur Petrarcas bröst sväller av stolthet där han står uppe på
berget och beundrar den omgivande naturens skönhet. Men mest förundrar han sig inte
över naturen och Guds skapelse utan över sig själv, över människan, hennes
förmåga, hennes intellekt, hennes skapande kraft.
Ca hundra år senare skrev Marsiglio Ficino att själen är det största miraklet i naturen. ”Och
eftersom den är centrum för allt så besitter den kraften hos allting. Därför
kan den bli allt. Därför kan den med rätta kallas naturens centrum...världens
ordning, ansikte, hela universums kärna.” Ingen falsk blygsamhet här inte!
Och hans yngre samtida Giovanni Pico della Mirandola ville inte
vara sämre. I ett tal som han skulle hålla inför många åhörare 1486 tänker han
sig vad Gud sade till Adam när han skapade honom. Gud talade bl.a. dessa ord:
”Du som inga gränser inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget
fria val, åt vilket jag har överlämnat dig...Jag har varken skapat dig himmelsk
eller jordisk, varken dödlig eller odödlig, för att du själv som en god målare,
eller en skicklig skulptör, må fullborda din egen form.” Pico fick dock aldrig
hålla talet. Det fastnade, föga förvånande, i den katolska kyrkans censur. Den
nya människosynen var redan på kollisionskurs med den traditionella religionen.
Det nya, ungdomliga, djärva
tänket (för att använda ett modeord) utmanade det gamla konservativa inom allt
flera områden. Det gamla kämpade emot, men självförtroendet hos det nya var
djärvt och trotsigt och framför allt baserat på konkreta fakta, på
uppfinningar, på nya fruktbara teorier. Nikolaus
Oresme, professor i Paris, förklarade redan på 1300-talet att den
världsbild som den lärda världen tagit för given i 1500 år kunde vara alldeles
felaktig. Man kunde, hävdade han, likaväl tänka sig att jorden och planeterna
roterade runt solen som att jorden var universums centrum. För Oresme var detta
en möjlig hypotes men i början av 1500-talet hävdade Kopernikus att det var
sanningen, men utan att kunna bevisa teorin. Hundra år senare lade Galileo
Galilei fram starka argument för att den heliocenriska teorin faktiskt var
riktig. Detta var den sista spiken i kistan för den medeltida världsbild som
kyrkan i århundraden ansett vara uppenbarad i Bibeln.
---
EN UTVIKNING OM DAGENS
MEDELTIDSROMANTIK
När jag skriver detta har den
fjärde filmen baserad på J.R.R. Tolkiens fantasyböcker just kommit till
biograferna. Tolkiens trilogi Sagan om
ringen är urtypen för den nya genre inom litteraturen som kallas fantasy. Denna blev mycket populär,
speciellt bland ungdomen, i slutet av 1900-talet och har behållit sin
popularitet. Också en del äldre som jag själv har mycket nöje av att läsa dessa
moderna sagor. Tolkien har fått massor av efterföljare som skriver långa serier
av tungt vägande tegelstenar. Som avkoppling och verklighesflykt är de ofta
utmärkta. Man förflyttas till en enklare värld där de onda är bottenlöst elaka
och de goda osannolikt ädla, en värld där allt är enklare och där alver och
dvärgar stövlar omkring och trollkarlar piffar upp äventyren.
Den värld som målas upp i
fantasyböckerna tar modell av medeltiden och dess föreställningar. (Men
hjältarna är rätt moderna till sin karaktär. De skissas upp enligt den nya
människosynen.) Man färdas till fots eller häst i en orörd, vild natur, man
slåss med svärd och pilbåge, samhällsstrukturen är enkel etc. Kungarna bor i
borgar och slott, klär sig i ringbrynjor och plåtrustningar. (På tal om
plåtrustningar var tillverkningen av sådana en stor industri i Europa under renässansen.
Furstarna kunde beställa rustningar för en hel armé. Det finns exempel på att
5000 rustningar beställdes av Frankrikes konung. Det var alltså frågan om
massproduktion. Man gjorde som i dag. Olika delar av rustningen delegerades
till en mängd underleverantörer. Delarna transporterades sedan till en fabrik
där man som på löpande band plockade inop dem. Man påminns om Fords
revolutionerande metod att tillverka bilar i början av 1900-talet. Krig har
alltid varit bra för affärerna, förutsatt att man inte själv blir angripen.)
Fantasy bygger i hög grad på
element från medeltidens sagor, legender, myter och krönikor. Här finns en
ymnig källa att ösa ur. Kalevala var tydligen en inspirationskälla för Tolkien.
Många författare lutar sig tungt på den fantasifulla nordiska mytologin.
Varför har sagor sådana som
Tolkiens böcker eller Rowlings serie om Harry Potter osv en sådan framgång i
dag? Jag har en hypotes. Vi lever i dag i ett extremt teknologiskt, reglerat,
övervakat och planerat samhälle. Den typ av vild natur som fantasy beskriver
existerar inte längre. Inte heller är den typen av halsbrytande äventyr
möjliga. Det finns visserligen en växande äventyrsturism men den är lika
reglerad och övervakad som allt annat i dag. Den vilda frihet, den magi som vi
finner i fantasy har dagens datoriserade urbana människa för evigt förlorat.
Man bör dock komma ihåg att om krönikorna ofta handlar om färgsprakande
tornerspel, lyxiga fester, romantiska kärlekshistorier så var de flesta
människors liv tungt och kort under denna tid.
Vi människor har under oerhört
lång tid varit en del av naturen, utvecklats på naturens villkor. Därför är vi
fortfarande genetiskt sett anpassade för ett liv i naturen, inte i moderna
extremt onaturliga storstäder. I fantasy sker en nostalgitripp tillbaka till
våra rötter, till vår biologiska natur. Och varför skulle vi inte ibland få
drömma oss bort till en tid av hjältemodiga små hobbiter och usla, bulliga och
bullriga orcher?
---
VARFÖR JUST EUROPA?
Under ohyggligt lång tid, över
tusen år, var Europa ett u-område. Under denna tid skapade Muhammeds
efterföljare ett jättestort arabiskt imperium och en blomstrande kultur.
Araberna var överlägsna i alla avseenden. De erövrade Spanien och var på god
väg att inta hela Europa när de stoppades av Karl Martell vid Poitiers 711. I
Kina existerade den för tiden mest avancerade tekniken inom en stor mängd
områden. Varför uppstod den nya människosynen inte i dessa kulturer? Varför
blev det inte de som erövrade världen, som spred sin ideologi, sin människosyn,
sin religion över planeten?
Kan det ha berott på att dessa
andra kulturer ständigt befann sig i krig, antingen inbördes eller med sina
grannar? Nej, européerna var minst lika krigsgalna. I år har EU tilldelats
Nobels fredspris. För den som känner Europas historia är det väl motiverat.
Under renässansen var Europa uppdelat i otaliga små och några större riken och de
flesta var mestadels inblandade i något krig. När européerna inte krigade med
varandra krigade de mot araberna (t.ex. under de många korstågen) eller mot
morerna i Spanien, eller mot mongolerna eller mot turkarna. Typiskt för Europa
var att det inte fanns någon övergripande auktoritet i stil med kalifen i
Bagdad eller den kinesiska kejsaren med sina stora skaror av byråkrater.
Nominellt var påven kyrkans överhuvud, men i praktiken hade han föga makt över
staternas politik. Europa liknade en marknad där alla konkurrerade med alla.
Ur ekonomisk synvinkel var Europa
precis en sådan marknad. Och detta till synes kaotiska system fungerade i
praktiken som en drivkraft för innovationer. Och innovationerna skapade
självförtroende. Och inte bara självförtroende. Mot slutet av 1400-talet blev
denna självtillit till en hänsynslös äventyrslystnad och girighet efter
rikedomar i avlägsna trakter.
Slutligen några kommentarer om
eldvapnen utan vilka Europa knappast skulle ha kunnat erövra världen. Krutet
uppfanns som bekant i Kina. De första kända recepten är från 900-talet. Det
användes till en början troligen för religiösa ändamål, t.ex. för att driva
bort onda andar (kineserna besvärades ständigt av sådana), men snart hittade
kineserna på att använda vapen som spydde eld. Historikerna känner till ganska
litet om dessa vapen och hur kännedomen om krutet spred sig. Den första
anteckningen om krut i Europa är från slutet av 1200-talet. (Roger Bacon).
Vem uppfann då kanonen, vapnet
som helt skulle förändra krigföringen? Det förefaller som om uppfinningen
gjordes i Europa. Arnold Pacey
skriver att kanonen först togs i bruk i Europa: ”...first in Europe (before 1320), then in the islamic
world (1330s), and in China itself (1356).” (Technology
in World Civilization, 1990, s.73) Detta mönster tycks bli allt vanligare från
1100-talet. Européerna suger åt sig tekniker från främmande kulturer, men dessa
förbättras och snart producerar européerna produkter som är överlägsna
grannarnas. Då blir rollerna ombytta. Dessa förbättrade tekniker eller
produkter av dem börjar exporteras till grannarna. Detta gäller också
matematiken och andra vetenskaper. En stor del av idéerna kom från araberna, en
del från indierna, en del från Kina, men de utvecklades snabbt vidare i Europa.
På 1500-talet var européerna redan överlägsna inom de flesta områden. Den
arabiska kulturen hade blivit långt efter. Den kinesiska stelnade i sina former
och blev mycket konservativ. Endast den unga, turkiska s.k. ottomanska kulturen
tävlade med den europeiska med samma självförtroende och aggressivitet. Turkarna
försökte, liksom tidigare araberna och mongolerna, erövra Europa men stoppades
utanför Wien
Jag tror att det avgörande var
kapitalismen i Europa. Den skapade en ny mentalitet som betonade kreativitet.
Denna mentalitet har småningom spridit sig över hela världen. I dag tävlar
otaliga bolag på en global marknad. Innovationerna kommer i så snabb takt att det
är omöjligt att följa med.
VARFÖR INTE KINESERNA?
I dag är Kina en stormakt med
växande inflytande och växande ambitioner inom teknik och vetenskap. Under
renässansen var Kina den mäktigaste staten i världen. Efter långvariga och
blodiga krig, dels mellan olika ledare dels mot de tidigare mongoliska
härskarna, hade landet enats under en enda allsmäktig kejsare. Ming-dynastin
kom till makten 1368 och en period av fred och blomstring började. De flesta
har väl hört talas om Ming-porslin, en av de många produkterna under de
följande århundradena. Kina var tekniskt mer utvecklat än Europa, hade en
större folkmängd. Landet bedrev omfattande handel i ostasien. Kinesiska skepp
seglade ända till Indien och i några fall till Afrikas ostkust.
Varför blev det inte Kineserna
som erövrade världen? Varför blev det inte en kines som upptäckte Amerika?
Varför grundade kineserna inte kolonier i Afrika? (I dag 600 år senare skaffar de sig allt större ekonomiskt inflytande i Afrika som har de största outnyttjade resurserna som finns kvar.) De hade lika stor tekniskt
kunnande som européerna. I själva verket byggde de betydligt större
segelfartyg än européerna. Bland landets ca 70 miljoner invånare fanns det
säkert långt fler som var beredda till forskning och utveckling än i det
pyttelilla Portugal, som kom att gå i spetsen för européernas erövringar över
hela världen. (Se nästa blogg!)
I historieböckerna är omdömena om
Kina vid denna tid entydiga. Det hände något som i våra ögon förefaller
konstigt, för att inte säga oförklarligt. I en historiebok läser vi: ”..seaborne trade was banned, the army
retired behind the defences of the Great Wall...and Ming China reverted to its
founder´s policy of isolation from the outside world. As a consequence, little
significant scientific or technological progress was made during the following
two centuries of Ming rule.”
Vid samma tid förändrades den
europeiska kulturen på rakt motsatt sätt. Under de följande två århundradena
skapade de splittrade, grälsjuka europeiska staterna grunderna för det globala
system som vi lever med i dag. Förklaringen till detta är, om jag har
någorlunda rätt, den nya självsäkra, äventyrliga, kunskapstörstande människotyp
som det europeiska samhället formade. Och den grundläggande formande orsaken
var kapitalismen.
(Hur gick det egentligen till när
Europa blev en världsmakt? Detta får bli ämnet för en följande blogg).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar