VEM GÅR MED PÅ SÄNKT LEVNADSSTANDARD?

Denna artikel publicerades i Vasabladet 22.12. Den anknyter till det tema som jag funderat över i mina senaste bloggar, dvs till tankar kring ekonomi och då enkannerligen kapitalistisk ekonomi. I dag har kapitalismen spridit sig över hela världen. den ekonomiska tillväxten har blivit något av en helig Graal. Tanken att det kunde vara bättre att faktiskt gå in för en lägre levnadsstandard diskuterades ännu för 20 år sedan, men tycks vara helt död i dag. Jag efterlyser mera debatt i frågan.

                      Dagens ekonomiska kris är ingenting nytt. Men de unga har ingen erfarenhet och de gamla har glömt. Det är endast omkring 20 år sedan vi senast gled ner i den ekonomiska grop som experterna kallar depression. Vi hade upplevt en lång tid av ekonomisk tillväxt, levnadsstandarden hade stigit, de flesta hade råd med egen bil och utlandsresor. Men plötsligt kom väggen emot.

                      Den som var mitt i livet då minns en viktig skillnad i förhållande till dagens depression. Det uppstod en häftig och frän debatt om hurudant samhälle vi egentligen vill ha. Många framstående politiker och opinionsbildare engagerade sig. Också i Vasabladet gick debatten het. Den ekonomiska tillväxten var ännu ingen helig Graal.

                      Mest uppmärksamhet bland kritikerna fick Georg Henrik von Wright, internationellt känd och berömd professor i filosofi. I flera böcker, i artiklar och i många intervjuer kritiserade han en utveckling som, enligt hans analys, inte kunde leda till annat än nedgång och förfall. ”Förfallssymptomen är mycket iögonenfallande – och en äldre generation kan bara förfasa sig i vanmakt över sakernas tillstånd,” skrev han 1994.

                      Enligt von Wright har vi redan en tillräckligt hög levnadsstandard. ”Skulle vi fara illa om levnadsstandarden sjönk till hälften av den nuvarande?” frågar han retoriskt. (Märk att detta skrevs för nästan 20 år sedan. Under åren som gått sedan dess har BNP ökat med i snitt 2-3 % årligen. Majoriteten har mycket högre materiell standard i dag än då.) Vi styrs, menar han, inte av demokratiskt valda politiker utan alltmer av det han kallar teknosystemet. Detta består av experter på ekonomi och teknologi som tänker enbart i termer av vinst, produktivitet, tillväxt och konkurrens. Samtidigt monteras den traditionella humanismen och bildningen ner. Universiteten börjar betraktas som företag och produktionsinrättningar i stället för centra för bildning, forskning och fritt och kritiskt tänkande. Massproduktion och lönsamhet ersatte fri och långsiktig forskning, mognad och utbildning. Magistrar, doktorer blir, menade von Wright, en massproducerad vara som alla andra. Arbetslösheten växte snabbt i början av 90-talet, bl.a. för att sovjetekonomin rasade ihop. Ett radikalt förslag, som von Wright och många andra ställde sig bakom, var att lönearbetet borde fördelas jämnare. Det är irrationellt, menade de, att majoriteten jobbar övertid tills de blir utbrända medan flera hundratusen sitter hemma och rullar tummarna. Om priset är något sänkta löner överlag så är det värt att betala. Vi får betala ett mycket högre pris för långvarig arbetslöshet med åtföljande utslagning och sociala problem. I stället för att förlänga arbetstiden borde den förkortas för att flera skall få jobb.

                      Vi vet hur det har gått. Inget av de förslag von Wright och andra kritiker av systemet framförde har förverkligas. Det som von Wright kallar teknosystemet och det politiskt-paternalistiska systemet har i stället alltmer stärkt sin ställning. I motsvarande mån har demokratin och friheten inskränkts. Den ekonomiska tillväxt vi haft sedan mitten av 1990-talet har i stor utsträckning baserats på datorisering, mekanisering, centralisering och privatisering av alla sektorer av samhället. För 20 år sedan fanns alla de IT-prylar, som nu fyller hushållen världen över, bara på ritborden. Vi har haft en enorm datoriseringsexplosion som på kort tid omvandlat i stort sett hela världen. Det är främst inom den sektorn som experterna i dag väntar sig fortsatt tillväxt.

                      Finns det någon återvändo? Är de samhällsvisioner av ett enklare, humanare, lugnare, mer naturnära liv som von Wright och många andra drömde om ännu för 20 år sedan mera möjliga? Avsaknaden av debatt kring de förslag som kritikerna förde fram för 20 år sedan är i dag symptomatisk. Kulturen har vänt sig inåt. Förr var det vanligt med samhällskritik i filmer, böcker, teaterpjäser och i musiken. I dag handlar allt om den enskilda individens känsloliv och främst kärleksliv. Navelskåderi är ordet. Den för vår tid typiska frågan är: ”Hur känns det?” De förslag, eller snarare krav som i dag förs fram handlar alla om att det behövs mera resurser. Kampen om statens och kommunernas krympande skatteinkomster är hårdare än någonsin. Ingen vill sitta med Svarte Petter, dvs. med sänkt levnadsstandard. Ingen vill få sina välfärdscirklar rubbade. Man måste ha råd med egen lägenhet, med bil, sommarstuga, utlandsresor, mobil, hemdator för varje familjemedlem, plasmatv, iPod, ständigt nya dataspel, moderiktiga kläder, nötkött, färsk frukt från hela världen, fina viner till maten, mascara, smycken, deodoranter, besök hos frisör, massör, gym, pedikyrist, manikyrist och terapeut. Dessutom måste man umgås med alla sina hundratals ”vänner” på Facebook.

                      Jag var rätt kritisk mot von Wright för 20 år sedan. I dag har jag större förståelse för hans kritik. Kanske har jag blivit litet klokare med åren. Men samtidigt blir det allt klarare att den rätt anspråkslösa livsstil som han förespråkade, en livsstil som hade sina rötter i en förgången värld, aldrig kan accepteras av dagens människor.  Ett Finland där förnöjsamhet och hårt fysiskt arbete var en dygd, där sparsamhet lärdes ut i skolorna, och där folk ”hälsade på i stugan” utan formell inbjudan hör till historien. Dagens Finland skall klara sig i den senhårda globala konkurrensen. Vi skall vara bäst när det gäller naturvetenskaper och matematik, när det gäller teknologiska innovationer, när det gäller effektivitet och produktivitet.

Von Wright hade helt fel på en punkt. Han förutspådde dystert att den ekonomiska ideologin skulle leda till en långsam undergång, kaos, krig om resurser och allmänt elände, kort sagt det som den tyske historikern Oswald Spengler (som i hög grad fascinerade honom) kallade Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång).

I själva verket har världen på många sätt blivit bättre under de gågna två decennierna. Krig har blivit ovanliga, de stora arméerna har avskaffats, den relativa andelen fattiga i världen har minskat, medelklassen har vuxit, främst i Asien, hälsovården har förbättrats och folk lever längre. Kanske är det ändå inte illa att styras av teknosystemet och av det politiskt-paternalistiska systemet? Den yttersta makten ligger ju, trots allt, fortfarande hos folket – eller hur?

Hans Rosing

Samhällsfilosof