ARTIKLAR OM HÅLLBARHET, RESURSER OCH ENERGI

DESSA ARTIKLAR HANDLAR OM INVECKLING, HÅLLBARHET, RESURSER, ENERGI OCH VINDKRAFT

Nedan lägger jag ut en rad artiklar som jag publicerat i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser under våren 2013.

Artikeln nedan är insänd till Vbl men har när detta skrivs ännu inte publicerats. Det sägs ibland att växthuseffekten är ett bevisat faktum, att ingen seriös debatt förekommer. Denna artikel är baserad på info i Nature, en tidskrift som länge ansett att effekten är ett faktum.

NYA RÖN OM DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN

Våren är minst en till två veckor försenad. Vintern slog till med full kraft, med köld och snö redan i november. Hur passar detta ihop med att jordens klimat (enligt majoriteten av experter) blivit allt varmare sedan mitten av 1900-talet? Borde vintern inte starta allt senare och våren komma tidigare? Jo, det varnade experterna högljutt för ännu för några år sedan. Vad är det som hänt?

Senaste sommar var kall och våt hos oss, men i stora delar av USA svettades man under den värsta värmeböljan i mannaminne. Många delstater drabbades av svår torka. Man mätte en medeltemp på 25,3 grader, en hårsmån över det tidigare rekordet från 1936. James Hansen, världens mest kända klimatexpert och mannen som slog larm om växthuseffekten redan 1988 och sedan dess kämpat för att övertyga skeptikerna, hävdade att detta var ytterligare ett bevis för att utsläppen av koldioxid orsakar en snabb global uppvärmning.

Man kan undra varför de senaste årens värme orsakades av människan medan den lika svåra hettan 1936 hade helt naturliga orsaker. Meteorologen Martin Hoerling (som inte är någon klimatskeptiker) undrade just detta. Han och många andra experter menade att värmeböljor av denna typ kan förklaras inom ramen för naturliga variationer. Det stora problemet är att forskarna inte har kunnat bevisa något orsakssamband mellan global uppvärmning och extrem väderlek. Också Hansen erkänner detta (enligt Nature 9.8 2012) och betonar att hans argumentering bygger på statistik.

Klimatforskarnas viktigaste redskap är enormt komplicerade matematiska modeller som är avsedda att på ett teoretiskt plan avbilda de processer som styr klimatet. Det finns minst ett 40-tal sådana modeller och forskarnas jobb består till stor del i att försöka förbättra dem. Men de senaste åren har visat att modellerna fortfarande lider av stora brister. I ett stort projekt (Se t.ex. Nature 18.4 2013) testade man ett antal modeller för att se om de kunde förutse några av de svåra perioder av hetta och torka som mänskligheten då och då drabbats av under de senaste 1000 åren. Det visade sig att ingen av modellerna korrekt kunde förutspå värmeperioderna. Att förutsäga framtida perioder av ökad nederbörd eller svår torka med sådana modeller är minst sagt tvivelaktigt.

Senaste höst hade polarisarna minskat rekordartat. Aldrig tidigare hade istäcket över norra ishavet varit så litet, blott ca 3.7 miljoner kvadratkilometer, i september. Visserligen har forskarna länge varnat för att avsmältningen ökar men att den blev så dramatisk just senaste år kom som en total överraskning. Än en gång hade klimatmodellern helt misslyckats. Under den gångna vintern växte istäcket i stället i rekordsnabb takt. Hur skall detta förklaras? Hypoteserna varierar. Forskarna tycks vara rätt eniga om att koldioxiden inte kan vara den enda orsaken. Dominerande varma vindar, varma havsströmmar och antropogena sotpartiklar hör till de orsaker som framkastats. Det blir intressant att se hur snabb avsmältningen blir denna sommar.

De tiotusentals glaciärerna i det enorma Himalaya-massivet håller på att smälta i allt snabbare takt. Om ett tiotal år kan de vara borta om mänskligheten inte genast minskar utsläppen av växthusgaser. Detta alarmerande budskap kunde man läsa i IPCC:s rapport år 2007. Det väckte enorm uppmärksamhet men blev slutligen en första rangens vetenskapliga skandal. Det visade sig att slutsatsen baserades på helt opålitliga data. Vad visar då den senaste forskningen om dessa glaciärer som ger upphov till älvar och floder vilka är livsviktiga för hundratals miljoner människor? Att få pålitliga mätdata från dessa extremt otillgängliga trakter är ytterst vanskligt. Mätningar från satelliter spelar därför en viktig roll. Hypotesen att glaciärerna snabbt håller på att försvinna är enligt Nature 23.8 2012 lätt att motbevisa. Den bild som vuxit fram genom mätningar de allra senaste åren är, föga förvånande med tanke på att vi talar om tiotusentals glaciärer, komplicerad. Kort sagt har man funnit regioner där avsmältningen är stor men också stora områden där glaciärerna växer i omfång. Ingenting tyder på att glaciärerna försvinner inom överskådlig framtid. Detsamma gäller för övrigt inlandsisen på Grönland. Också beträffande den är osäkerheten stor.

I över 30 år har klimatexperterna utpekat utsläppen av koldioxid som den viktigaste orsaken till global uppvärmning. Ju mer koldioxid vi släpper ut desto mer stiger jordens feber, desto sjukare blir vår planet. Så lyder den teori som blivit något av en trossats bland klimatologerna och de gröna. Och utsläppen fortsätter att öka, speciellt i Asien där den ekonomiska tillväxten är hög. Därför borde jordens medeltemperatur stiga i motsvarande mån. Men det gör den inte enligt de senaste årens mätningar. Den har snarare, som klimatskeptikerna skadeglatt upprepat om och om igen, stampat på stället sedan slutet av 1990-talet.

Naturen tycks sålunda strunta i forskarnas mest sofistikerade och invecklade datamodeller. Hur detta skall tolkas är i dagens läge oklart. Enormt mycket forskning pågår. Jag kan inte låta bli att tänka på den forskning som på 1970-talet gjordes för att kunna förutsäga jordbävningar. Till slut gav man upp hela projektet. Processerna var så komplicerade att man måste se utbrotten som rent slumpmässiga. Man kan med hög sannolikhet säga att en stor jordbävning är på kommande i t.ex. San Fransisco-regionen, men när är omöjligt att predicera. Det börjar alltmer verka som om jordens klimat är lika svårt att fånga i en datamodell. Kanske måste forskarna erkänna sig besegrade av naturen. Bäst är att vara beredd på en varmare framtid, men också på en fortsättning som nu, eller på kalla, långa och snötyngda vintrar. Framtidens klimat är omöjligt att förusäga med vetenskaplig precision.

Och kanske är det bäst så.

Artikeln nedan publicerades i Vbl 27.3. Den återspeglar rätt väl min egen inställning när det gäller jordens resurser och framtiden.

HURUDAN FRAMTID VILL VI HA?

Ett enkelt, anspråkslöst, naturnära liv, eller ett samhälle i ständig, dynamisk utveckling? Göran Ekström, aktiv grön ideolog i Vasa, har i decennier vältaligt argumenterat för det förra. Själv har jag ställt upp för det senare.

Kraftig minskning av energikonsumtionen, övergång till enbart förnyelsebara energikällor, bl.a. en massiv satsning på el producerad genom tusentals möllor. Så ser Ekströms recept för framtiden ut. Själv försvarar jag den nuvarande utvecklingen med en bred energibas, som visserligen innebär ökad användning av förnyelsebart, men också, för lång tid framåt, inkluderar fossila bränslen och kärnkraft. Däremot ser jag de tusentals monstermöllor som nu ligger på ritborden som inte bara onödiga utan som den värsta miljörisken i dagens samhälle. Möllorna riskerar att bli morgondagens mögelhus. En miljöförstörelse som till råga på allt subventioneras av en regering i vilken de gröna ingår.

Ekström ger i Vbl 18.3 en träffande beskrivning av skillnaderna mellan oss. Vi förespråkar motsatta synsätt. Han tror på människans vilja att ändra livsstil om hon bara får ”upp ögonen för sanningen”. Men han tror inte att problemen kan lösas genom forskning och ny teknik. Ekström menar att min filosofi är den rakt motsatta. Jag är, menar han, pessimist när det gäller människans beredskap att ändra sig, men optimist beträffande forskningens och teknologins möjligheter. Jag håller i stort sett med om denna analys, men vill tillägga att jag också tror på politiska lösningar.

Det som gör debatten mellan oss allmängiltig är att vi representerar två trender som redan länge existerat i det moderna samhället. Om man vill anknyta till historien (vilket tycks vara tabu i dagens samhälle) kan man kalla det som Ekström representerar rousseaunism (efter filosofen Rousseau ) och det jag förespråkar condorcetism (efter filosofen Condorcet). För Rousseau var slagordet ”tillbaka till naturen”, men för Condorcet var det utveckling mot allt högre nivåer.

Som jag ser det är båda ideologierna viktiga. Vidare tolkar jag historien så att de är i en s.k. dialektisk växelverkan. De är varandras motsatser, men samtidigt inverkar de på varandra så att de extrema tendenserna slipas bort. I stället växer det ständigt fram kompromisser som leder till nya motsättningar, som leder till nya kompromisser, men på ett högre plan.

De katastrofscenarier som ofta utmålas leder i allmänhet till reaktioner som mildrar katastroferna, men ofta påverkas utvecklingen av ovänade och oanade upptäckter eller händelser. Det blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Skogsdöden som sågs som en enorm katastrof ännu på 1980-talet lyser i dag med sin frånvaro från rubrikerna. Regnskogarna är snart borta hette det på 1990-talet. De är fortfarande kvar. På många håll, t.ex. i Kina, ökar skogsarealen. Arealen av skyddade områden ökar globalt sett. Överbefolkningen ses inte mera som ett svårt problem. I stället håller barnlöshet på att bli ett problem. Jag kommer ihåg experter som på 1990-talet dystert förutspådde att ozonskiktet skulle förstöras med katastrofala konsekvenser för allt liv. En politisk lösning i form av ett internationellt avtal nåddes snabbt. I dag talar man knappt om det hotet längre. I dag är det klimathotet som gäller, men hur länge? Hos oss tycks klimatet snarare bli kallare.

Ekströms centrala budskap, som han upprepat i decennier, är att ”katastrofen står för dörren”. Han tycks dock ha blivit mer realistisk med åren. I Vbl 18.3 säger han att miljökatastrofen inte slår ner som en bomb, utan att det ”handlar om gradvisa, accelererande försämringar under lång tid”. Här skulle några konkreta exempel varit på sin plats. Om vi ser på miljön i Finland så är ju faktum att det under flera decennier handlat om gradvisa förbättringar. Sophanteringen är bland de effektivaste i världen. Skogsarealen har inte på århundraden varit så stor. Viltstammen är större än på många decennier. En lång rad djur håller på att konkurrera ut människan. Yrkesfiskarna är utrotningshotade, inte sälarna.

Ekström tänker kanske globalt. I så fall har han delvis rätt. Alla vet väl att  t.ex. Kina, världens folkrikaste stat har enorma miljöproblem samt att Indiens folkmängd fortsätter att växa. Problem finns i Afrika, t.ex. snabb folkökning, i Sydamerika, t.ex. regnskog skövlas för att man vill odla biobränsle. Men jag ser inte dessa problem som olösbara.

Ekström upprepar ständigt att vi borde leva ”småskaligare, lugnare och naturligare.” Problemet här är, som jag ser det, hur mycket vi borde ge avkall på.  Jag håller absolut med om att dagens hetsiga livsstil är skadlig både för hälsan och miljön. De flesta håller väl med om att man mår bättre av att ta det lugnt, äta närproducerad mat, att röra sig i naturen etc. Men samtidigt vill man ha stor bostad, sommarstuga, bil och alla tekniska rackerier. Många ser det som en självklarhet att kunna flyga till Dubai, Thailand eller vart som helst på semester. Jag anser att jag själv lever rätt anspråkslöst, men inte vill jag avstå från elspis, kyl, frysbox, tvättmaskin, elvärme, motorsåg, gräsklippare, tv, dator osv.

Framtiden ligger, enligt min bedömning, i något slags kompromiss mellan evig tillväxt och ”tillbaka till naturen”. Men denna kompromiss måste hela tiden revideras och förändras i enlighet med de föränderliga ekonomiska, politiska, kulturella och materiella förhållandena. En dynamisk, oförutsägbar, spännande framtid är i mina ögon både möjlig och önskvärd. Mänskligheten är på väg, på en fantastisk resa, en resa där själva resandet är målet.

Jag har länge varit mycket kritisk till planerna att bygga upp till 1000 jättestora vindkraftverk längs våra kuster. Under vintern och våren har jag igen kommit med kritik. Det blir intressant

att se hur det går, t.ex. på Kimitoön där flera sådana industriområden nu planeras.

Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 8.5.

VEM VINNER PÅ VINDEN?

Vindkraften har debatterats häftigt i våra finlandssvenska dagstidningar under vintern och våren. Vi har alla skäl att mycket noggrannt diskutera för- och nackdelar med detta (ineffektiva) sätt att producera ström nu. Om något år är det för sent. Då står vi inför fait accompli, inför skogar av hundratals jättemöllor och tusentals km nya skogsvägar och gator för elkablar. En fråga som inte belysts tillräckligt är: vem vinner och vem förlorar på detta för våra förhållanden enorma projekt? I dag skall man sträva efter s.k. win-win-lösningar, dvs lösningar som ger någon fördel åt envar.

Destovärre tycks en sådan lösning vara omöjlig när det gäller vindenergin. Problemets kärna är förstås att vinden är nyckfull och energin mycket ”utspridd”. Därför måste man bygga ett stort antal jättestora möllor för att få t.ex. lika mycket el som ur ett enda medelstort kolkraftverk. För att inte tala om kärnkraften. Den nya reaktorn i Olkiluoto kommer att producera mera el på ett pålitligare sätt och under längre tid än alla de tusentals jättemöllor som nu planeras. Utan att störa vare sig flora eller fauna, och utan att förändra den traditionella landsskskapsbilden i våra kustregioner.

Vem vinner på monstermöllorna?

Självklart byggs de inte av rent ideella skäl. Firmorna som bygger, både inhemska och utländska är normala affärsföretag som skall dels betala ut goda löner åt sina anställda (ofta utomlands) och dels vinster till sina ägare. (För övrigt går det knackligt för många utländska företag i branschen. Det finns en stor överkapacitet.) Nya arbetsplatser då? Hur många får jobb i en s.k. vindpark? Den frågan brukar företagen, med goda skäl, undvika. Möllorna är helt datorstyrda. Någon sysselsättande effekt har de inte. De enda som verkligen förtjänar är de fåtal markägare som kan lyfta några tusen euro i markarrende. Det unnar man gärna ekonomiskt pressade bönder, men marken ägs ofta av stiftelser eller andra som redan klarar sig bra. Många menar att kommunen har nytta av möllorna. Desto fler möllor på kommunens område, desto mera skatter kommer det in i kommunens magra kassa. Det är svårt att avgöra i vilken mån detta stämmer. Somliga kommuner vinner antagligen. Speciellt kommuner som ”håller på att dö”. Några vindparker kan för en sådan kommun vara en ekonomisk injektionsspruta. Mot detta skall man väga kostnader i form av sjunkande markpriser, effekter på turism, sommarbosättning och på naturvärden som i framtiden lockar allt flera till orter med spännade natur, flora och fauna.

Det finns också immateriella kostnader, framför allt i form av samhörighet och trivsel. Säkert är att en mängd jättemöllor kommer att förarga, störa, reta och irritera många. Man måste noga överväga om detta är ett pris som man inom kommunen vill betala.

Vem, eller snarare vilka är det då som förlorar?

Såvitt jag lyckats utröna är det vi vanliga elkonsumenter. Självklart är det vi som skall betala kalaset. Eftersom vindelen är alltför dyr för att någon frivilligt skall betala den måste bolagen få statligt understöd, dvs subventioner. Bolagen får ett pris som ligger ca dubbelt högre än priset på den fria elmarknaden. (Markandespriset varierar förstås hela tiden, men har under den senaste tiden snarare haft en sjunkande än stigande tendens. Priset på stenkol har t.ex. sjunkit så man nu kan producera el billigt genom kol, speciellt som utsläppsrätterna sjunkit drastiskt.) I praktiken betalas en stor del av alla kostnader för vindkraft genom statsskatten. Själv anser jag det absurt att regeringen skär ner på allting, att alla understöd minskar, medan regeringen avser att betala ut hundratals miljoner i form av subventioner till vindkraftsbolagen. De som förlorar är, såvitt jag förstår, vi vanliga elkonsumenter, skattebatalare och naturvänner.

Denna korta kommentar publicerades i Vasabladet under våren.

HELLRE SOLENERGI ÄN MONSTERMÖLLOR

Patrik Holm har argumenterat kunnigt och skickligt för sitt eget område vindkraft i en rad långa artiklar i Vbl. Det har blivit mycket info av en fackman för den intresserade läsaren.

Det finns dock oklara punkter som ännu borde utredas. Inmatningstarifferna innebär att vindbolagen inte spelar på marknadens villkor. Bolagen får av staten ett garantipris på omkring 80-100 €/ MWh. Om jag förstått saken rätt får de detta pris även om priset på Nordpol sjunker till t.ex. 20 €/MWh. Skattebetalarna står då för mellanskillnaden på 60€. Men vad får vi för detta? Vore det då inte bättre att alltid låta möllorna stå stilla när priset på spotmarknaden är lågt? Då behöver vi inte betala mellanskillnaden. Om det är ett regnigt år, som senaste år, och Norge och Sverige säljer billig vattenel verkar det tokigt att köpa dyr vindel av våra bolag. (Dessutom går en del av subventionerna i utländska fickor). Detsamma gäller produktionen från våra gamla kärnreaktorer. När skulderna är amorterade blir kärnelen betydligt billigare än vindelen.

Vid konsumtionstopparna under vintern behövs extra kapacitet, men vi har inga garantier för att det blåser just då. Det kan hända att de flesta möllorna står när de bäst behövs. Dels producerar de ofta dyr el när de inte behövs, dels producerar de ofta ingenting alls när de behövs. Jag har svårt att se någon logik i en sådan produktion.

Om de summor som nu och i framtiden satsas på garantipriser på vindkraft i stället skulle satsas på att stöda enskilda medborgare och företag som börjar använda solenergi skulle vi få alternativ energi utan hundratals monstermöllor, miljöförstöring, förändringar i landskapet, utan risker för sjukdomar, utan upprivande strider om var möllor får placeras. På denna punkt kunde vi med fördel ta tyskarna som förebild. Och pengarna skulle hamna i våra egna fickor.

Denna artikel om Kyotoprotokollet ingick i Vasabladet 22.4 under rubriken Dags att skrota Kyotoavtalet. Att avtalet, av en mängd orsaker, blev ett totalt fiasko borde öppet erkännas.

KYOTOPROTOKOLLET: UPP SOM EN SOL, NER SOM EN PANNKAKA.

Kyotoprotokollet är ett ord som då och då figurerat i nyheterna under de senaste 16 åren. Alltflera experter menar att hela protokollet visat sig värdelöst, att det borde slopas.

Vad är det egentligen frågan om?

Protokollet är ett internationellt avtal som manglades fram under sega förhandlingar i Kyoto, Japan år 1997. Avsikten var ”att rädda klimatet”. De ständigt ökande utsläppen av koldioxid började redan i slutet av 1980-talet oroa en växande skara klimatexperter. Man noterade flera ovanligt varma år. År 1997 var rekordvarmt. Experterna blev övertygade om att ökande utsläpp av koldioxid påverkar klimatet så att jorden ”får feber”, som någon uttryckte det. Experterna lyckades få stöd hos många politiker, främst förstås bland de gröna, och inom FN. Inom EU beslöt politikerna att arbeta för att minska utsläppen. De borde skäras ner till nivån 1990.

Politikerna utarbetade ett fördrag som fick namn efter staden Kyoto. Målet var att så många stater som möjligt skulle ratificera (godkänna) avtalet. Under de följande åren ratificerades det i främsta hand inom EU och det trädde i kraft 2005. Men protokollet blev ett slag i luften (eller i koldioxiden) därför att de värsta ”koldioxidbovarna” dvs. Kina, USA, Indien och en rad andra länder vägrade ratificiera det. (Finland är ett av de få länder som faktiskt uppfyllt avtalet. Främst för att vi har så mycket kärnkraft. Ännu mer minskar våra utsläpp när Olkiluoto 3:an tas i drift.) Inom EU infördes handel med utsläppsrätter som medel för att motivera industrin (men inte privatpersoner) till nedskärningar. Experterna hoppades att länderna utanför Europa småningom skulle ansluta sig till protokollet, ”hoppa ombord” som det hette.

Hur har det gått?

Några siffror ger svaret. Basåret 1990 producerade världens länder ca 23 miljarder ton koldioxid. Det var till den nivån man år 1997 önskade återvända för att stoppa den globala uppvärmningen. Men samma år var de globala utsläppen redan uppe i nästan 25 miljarder ton. Efter det att avtalet ratificierats inom EU har utsläppen inte minskat utan ökat mer än någon kunde tro i slutet av 1990-talet. Utsläppen har globalt ökat med drygt 10 miljarder ton sedan basåret 1990!  År 2011 släppte världens länder, med Kina och USA som de värsta skurkarna, ut den enorma mängden av 34 miljarder ton koldioxid. Och nya kolkraftverk tas ständigt i bruk utanför EU.

Ordet misslyckande är alltför svagt. Man kan gott säga att det blev pannkaka av protokollet som skulle rädda världen undan värmedöden.

Varför blev fördraget ett misslyckande? Det finns mängder av förklaringar och analyser och en del experter vill inte ens ännu erkänna att protokollet blev en total flopp. I den senaste konferensen, i Doha förra sommaren, höll man fortfarande fast vid fördraget. Främst antagligen därför att det är det enda globala fördrag för att minska utsläppen som finns. Om man skjuter det i sank är, menar man, fältet öppet för varje land att handla enligt egna egoistiska intressen.

(Ett uselt argument eftersom de värsta bovarna ändå inte godkänner avtalet).

Inom EU har utsläppen minskat en aning, men inte på grund av fördraget utan därför att unionen drabbats av en svår ekonomisk depression. Den ekonomiska tillväxten har upphört, massor av fabriker har slagit igen eller skurit ner, arbeslösheten har ökat dramatiskt. Samtidigt har priserna på utsläppsrätter rasat till botten. Man kan i dag köpa dem för en spottstyver. Inte ens inom Europa, som drev fram protokollet, motiverar de till begränsningar av utsläppen.

De enda som vunnit på protokollet är de tusentals tjänstemän och politiker som lyft höga löner för att jobba med det och fått resa gratis med flyg från den ena internationella konferensen till den andra. Det finns mer koldioxid i atmosfären än någonsin, men konstigt nog har vi haft tre kalla och snöiga vintrar efter varandra. Polarisarna i norr och söder breder just nu ut sig över en yta av 18 miljoner kvadratkilometer. Sommaren borde bli extremt varm om vi vågar tro på växthusteorin. Man kan alltid hoppas.

Det är dags att skrota protokollet och det värdelösa byråkratiska systemet med utsläppsrätter.

Det finns många alternativ.

I denna artikel som ingick i Hbl 4.5 kritiserar jag tendensen att det mesta i vårt samhälle görs alltmer invecklat och byråkratiserat.

OHÅLLBAR INVECKLING

Utveckling har länge varit ett ideal, nästan en religion. Alla vill utvecklas, allt skall utvecklas, dvs förbättras. Inget är bra som det är, än mindre som det var. Men vad innebär allt detta tal om utveckling i praktiken? Det innebär att nästan allting mekaniseras, datoriseras, det innebär ständigt nya lagar och regler, ökande byråkratisering (naturligtvis!), allt större centralisering och toppstyrning, det innebär en ständigt fortgående infoexplosion och förstås en strävan att effektivisera allting. Och metoden för allt detta är en specialisering i det oändliga. Generalisterna (sådana som jag) är en utdöende art. Vi lever i experternas, konsulternas och specialisternas tidevarv.

Den rätta termen är inte utveckling, som har en positiv klang, utan inveckling. Samhället är redan så invecklat att ingen förstår det. Det förändras av sig själv utan att någon har kontroll. Ett bra exempel är den ekonomiska krisen inom EU. Meningen med unionen var inte att skapa den värsta arbetslösheten i Europas historia. Det bara blev så därför att ingen riktigt förstod vilka konsekvenserna skulle bli. Det finns fler experter i dagens Europa än någonsin tidigare men de orsakar flera problem än de löser.

Om invecklingen vore hållbar kunde man stå ut med den. Men lika litet som utveckling har begreppet hållbarhet någon klar mening. Det finns hela arméer av experter som förkunnar att utvecklingen går ”käpprätt åt helvete”. Men ännu fler experter jobbar stenhårt på att ”utvecklingen skall gå framåt”.

Begreppet hållbar utveckling skapades redan i början av 1980-talet. Det var etablissemangets reaktion på den hårda kritik av tillväxtideologin som den på den tiden radikala gröna rörelsen (helt befogat) kom med. Den tidens gröna ville att tillväxten skulle stoppas, privatbilismen avskaffas, de hävdade att ”small is beautiful” osv. Pentti Linkola försörjde sig som fiskare och Arne Naess lämnade sitt toppjobb som professor i filosofi för att leva enkelt och propagera för en radikal ändring av livsstilen.

År 1987 publicerades en diger FN-rapport (Brundtland-rapporten) som skulle ligga till grund för den framtida utvecklingen. Nu skulle hela världen gå in för dels utveckling, dels hållbarhet. Vad detta innebar i praktiken lämnades till vars och ens egen bedömning. Därför har alla kunnat hävda att de jobbar för både hållbarhet och utveckling. Hur har det gått?

Antalet bilar har ökat från ca 400 miljoner då till 800 miljoner i dag, och ökningen fortsätter. Flygtrafiken har mångdubblats och de flesta jättestora aerodromer måste ständigt göras ännu större. Konsumtionen av fossila bränslen har fortsatt att öka. Utsläppen av koldioxid är i dag dubbelt större än för 25 år sedan. Kärnkraften har nästan stoppats inom EU i tron att några hundratusen jättemöllor med åtföljande naturförstörelse är bättre för djur och natur än några få ytterst miljövänliga kärnreaktorer. Så kunde man fortsätta uppräkningen av exempel. Enligt många experter har vi för länge sedan passerat gränsen. Enligt andra lika lärda och kloka finns det alltid alternativ när någon viss naturresurs börjar sina.

Somliga oroar sig för den stora katastrof som de anar inom en svårgripbar framtid. Vi bör dock inte glömma de positiva sidorna av invecklingen. Barndödligheten har minskat, den föväntade livslängden ökat, hundratals miljoner (främst i Kina och Indien) har lyckats kravla sig upp ur fattigdomsträsket. Fler barn än någonsin får gå i skola, kvinnornas, de sexuella minoriteternas, de handikappades och sjukas situation har globalt sett förbättrats. Svält, krig och undernäring har minskat. I många avseenden har världen ändå, globalt sett blivit mycket bättre. 

Läsaren noterar säkert att  jag på det stora hela är optimistisk när det gäller framtiden. Jag tror inte på några stora katastrofer. Men jag tror inte heller på att människorna skall bli anspråkslösa, förnuftiga, fredliga. Jag tror i stället att framtiden kommer att bli ungenfär likadan som det förflutna. Genom att studera historien lär vi oss om framtiden. Och personligen tycker jag att detta är det bästa alternativet. Leibniz hade rätt: Vi lever i den bästa av världar!!