KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN. DEL 1.

KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN. DEL ETT.

KÄRLEK OCH VISDOM

Ordet filosofi är grekiska, en sammanställning av filos som betyder kärlek och sofia som betyder visdom, vishet. Att vara filosof betyder alltså att älska vishet. Jag har varit filosof i över 40 år. I 37 år förtjänade jag mitt uppehälle som universitetslärare i filosofi. Men älskar jag verkligen vishet? Kan man överhuvudtaget älska något så abstrakt? Vad innebär det i så fall?

                      Man kan beundra vishet, söka visdom, längta efter större visdom, men innebär då detta att man älskar visdomen? Det finns mycket man kan längta efter utan att älska det. Jag längtar ibland efter potatismos med aborrfiléer stekta i smör, men det betyder inte att jag älskar den rätten. Att älska innebär att längta men all längtan är inte kärlek. Kärlek är något mycket mer och större än längtan. Tyvärr har många i dag en tendens att trivialisera kärleksbegreppet. ”Hej älskling,” säger man till kreti och pleti, också till folk som man är likgiltig inför. ”Jag älskar den/det/de” utbrister man när man i just den stunden gillar någonting. Samma tendens att trivialisera gäller förresten kärlekens motsats, alltså hatet.

                      För egen del måste jag erkänna att jag är rätt likgiltig inför visdomen. Ärligt talat vet jag inte ens så noga vad vishet är. Därför vet jag inte heller om jag själv är vis. Det som jag däremot vet är att jag alltid varit nyfiken och alltid försökt få veta mera, få mera kunskap. Men min nyfikenhet, vetgirighet begränsar sig till rätt få områden. Det kan man se t.ex. i mina bloggar. Det finns massor av ämnen som jag inte behandlar, som jag inte vet någonting om och som inte intresserar mig. (Men jag hatar dem inte!) Ämnen som intresserar de flesta, men inte alls mig, är sport och idrott. Jag vet inte ens vilka fotbolls- och ishockeylag det finns i Finland. Jag har aldrig i mitt långa liv bevistat en fotbollsmatch eller ishokeymatch.

                      Blir man visare med åren? De flesta gamla människor jag känt har inte förefallit mig visa. De har tvärtom ofta förefallit fördomsfulla och okunniga i många frågor. Men kanske har de varit visa utan att jag förstått det? I dag när det är på modet att höja ungdomen till skyarna menar många att ungdomarna är visare än vi äldre. När detta mode grasserade som värst menade en del radikaler att lärarna borde lyssna till eleverna, att lärarna i våra skolor hade mycket att lära av eleverna.  

                     

                      För mig var denna tanke absurd. Varifrån skulle barnen och ungdomarna ha fått den vishet som lärarna, med lång utbildning och erfarenhet, inte hade fått? Jag upplevde detta som en extrem form av dumhet, för att inte säga åldersrasism. Under mina 37 år som lärare på universitetsnivå har jag inte lärt mig något alls av mina studenter. Jag har alltid varit övertygad om att jag vet väldigt mycket mera inom mitt område än mina studenter. Jag har varit övertygad om att jag har mycket att ge studenterna, inte bara i form av direkta fakta utan i social samverkan och respekt för den öppna debatten. Däremot vet studenterna självklart mera om mycket annat, t.ex. om sport och popmusik, om datorspel och klädmode, dvs om modeföreteelser som dyker upp och försvinner i snabb takt. Men skolans uppgift är knappast att lära lärarna vem som ligger högst på poplistorna eller det senaste i den oändliga raden av datorspel.

                      Under antiken fanns det i Grekland en person som kallades Oraklet i Delfi. Hen hade gudomlig förmåga att uttrycka djup visdom. Sokrates berättade att någon frågat oraklet vem som var Greklands visaste man. ”Sokrates” blev svaret. Detta förbryllade den fule mannen som var välkänd, till och med ökänd, på Atens gator. Han visste mycket väl att han inte alls var vis, tvärtom. Han gav sig ofta i slang med politiker, ämbetsmän, lärda av alla slag för att få veta t.ex. vad det innebär att vara ärlig, modig, tapper, fosterländsk, religiös, trofast osv. Men han fann alltid fel och brister i svaren. Därav drog han slutsatsen att de tillfrågade faktiskt inte visste svaren. De trodde att de visste, de var till och med helt säkra på att de visste, men en kritisk analys visade att de misstog sig. De var okunniga om sin egen okunnighet.

                      Sokrates däremot var mycket väl medveten om hur litet han visste och hur okunnig han var om det mesta. Han visste att han inte visste. Men hur kunde oraklet, som var ofelbart, peka ut honom, som visste att han inte visste, som Greklands visaste? Det måste, menade Sokrates, betyda att sann visdom innebär att man inser hur litet man vet.

                      Alla professionella filosofer är efterföljare till Sokrates. Men vi är inte alls lika ödmjuka. Det är snarare tvärtom. Vi filosofer tror oss veta svaren på DE STORA FRÅGORNA om människan, välden och allting. Själv är jag inte alls vis i den sokratiska bemärkelsen. Jag tror mig veta väldigt mycket inom de områden jag intresserar mig för. Var och en som t.ex. läser ett urval av mina ca 200 bloggar märker snabbt att jag tror mig ha svar på en massa STORA FRÅGOR. Den som läser ett urval av mina drygt 1000 tidningsartiklar kan inte dra annan slutsats än att jag är en obotlig besserwisser. Jag tror mig veta en massa, nej förresten, jag vet att jag vet en massa.

                      Så låt mig slå fast. Jag är inte alls vis i sokratisk bemärkelse. Men, det finns ett stort ABER. Jag tror att Sokrates hade fel. Jag tror att han var något av en populist. Han ville göra sig märkvärdig, göra reklam för sig själv. Utan tvekan visste han väldigt mycket. Denna story har en mycket djupare filosofisk innebörd än den Sokrates avsåg. Det är ju Platon som skrivit nästan allt vi vet och Sokrates, och han hade sin egen ko i diket. Och han var sannerligen en besserwisser. Men nu håller jag helt på att spåra ur. Ämnet för denna blogg skulle vara kärlek.

KÄRLEKSVISDOM

   

                      Jag erkände ovan att det finns många områden där jag är en total ignorant. Hur är det då med kärleken? Vet jag något om kärleken, eller hör den till de vita fläckarna i min bildning? Då uppstår frågan vad det innebär att ha kunskap om kärleken. Det mesta av mina kunskaper har jag fått genom att läsa. Men kan man veta vad kärlek är genom att blott läsa om den? Jag tvivlar. Varför?

                      Låt oss jämföra med en annan viktig känsla – svartsjuka. Hur skulle du beskriva svartsjuka? Jag har svårt att göra det. Visst vet jag att svartsjuka är vanligt, visst har jag observerat folk som är svartsjuka, men ändå vet jag inte riktigt vad svartsjuka innebär. Detsamma gäller avundsjuka. När jag försöker komma ihåg något tillfälle när jag varit svartsjuk eller avundsjuk så är mitt minne tomt. Antingen har jag förträngt dessa minnen eller så har jag inte benägenheten för dessa känslor eller så har jag inte haft orsak att vara svart- eller avundsjuk. Vad jag vill komma till är att man kan ha kunskap om dessa känslor endast om man själv har upplevt dem. Och detta är den allmänna regeln. Man kan ha kunskap om en känsla endast om man själv har upplevt den, eller en snarlik känsla.

                      Min slutsats blir då att man kan ha kunskap om vad kärlek är endast om man själv har upplevt den. Endast den som älskat vet vad kärlek är.

                      Ordet kärlek för i allmänhet tankarna till kärlek mellan man och kvinna, eller homokärlek, dvs kärlek med en sexuell sida, erotisk kärlek. Detta är i stort sett den enda form av kärlek som beskrivs i den oändliga mängden poplåtar som skvalar i medierna. Själv har jag i åratal varit utled på de enfaldiga kärlekstexterna. Inte så underligt kanske när man av och till lyssnat på radio i över 60 år. Den breda allmänheten tycks ha ett omättligt behov av romantiska, enkla kärlekstexter. ”Jag vill ha dig i mörkret hos mig”. Vem vill älska i mörker!? Tyvärr är mitt minne fullt med snuttar av låttexter. ”Marry me”, ack du milde.

                      Det som jag vill får fram med denna artikel är att kärleken har många ansikten. Världen är rik på sådant som lockar och drar oss. Kärleken är rik och mångsidig. Det är inte självklart, som de moderna poplåtarna påstår, att kärleken mellan man och kvinna är viktigast. Man kan leva ett mycket rikt liv, fullt av kärlek, även om man aldrig funnit den så kallade rätta, även om man aldrig upplevt den stora passionen.

RELIGIÖS KÄRLEK

”Så älskade Gud världen att han offrade sin son för att människorna skall få evigt liv.” Ordet kärlek är centralt i religiösa sammanhang. Åtminstone när det gäller kristendomen. Vi får ständigt höra att Gud älskar oss, också den fattigaste och eländigaste. Jag måste genast erkänna att jag inte begriper ett ord av detta. Varför älskar Gud smuts, förruttnelse, elände, fattigdom, krig och död, förintelse? Och hur vet vi detta? Hur vet vi att det inte bara är önsketänkande? Älskade han också Hitler och Stalin? Älskade hen världen därför att hen själv hade skapat den? Vi är ju benägna att gilla det vi själva skapar. Älskar han världen för att han inte har något val? Älskar han människan på samma sätt som en människa kan älska en liten hundvalp? Är det inte snarare så att Gud är likgiltig inför världen? Kanske är han faktiskt gammal och trött, som det sägs i en djuplodande visa av Cornelius W. Eller så är gudarna helt enkelt bara projektioner av mänskliga behov och av önsketänkande.

Litet lättare är det att förstå att människor kan älska Gud, Jesus eller Helgonen. Detta är dock en form av kärlek som jag inte har någon som helst erfarenhet av. Och en vis man talar inte om sådant som han inte vet något om. (Men som jag redan betonat: jag är inte vis.) Helt klart är kärleken till Gud oerhört viktig för oerhört många människor. Därför är det litet genant att inte veta något om den. I stället tillåter jag mig att spekulera. Jag undrar om inte kärleken till Gud i själva verket i hög grad är egenkärlek. Det som man älskar är egentligen sig själv. Alla är vi väl mer eller mindre egenkära. När denna kärlek går till överdrift blir den narcissism. Narcissos var ju så förälskad i sin egen skönhet att han inte gjorde annat än beundrade sig själv.

Poängen med att älska Gud är ju att man själv har eller kan få enorma fördelar av det. Förr trodde man att det är gudarna som bestämmer t.ex. vädret, skörden, krigslyckan och sjukdomar. Det låg alltså i vars och ens intresse att visa all tänkbar kärlek till den rätta guden för att få god skörd, krigslycka och hälsa. I dag väntar sig den som älskar sin Gud i främsta hand att få evigt liv.

I dagens västerländska samhälle tycks narcissismen bli alltmer utbredd och extrem. Aldrig har t.ex. så många människor satsat så mycket pengar och energi på att forma sin kropp, på kläder, på kosmetika, på skönhetsoperationer, på smycken, på tatueringar, på stajling, på hår, skägg, ögon, naglar osv. Och det är inte bara det yttre man vill framhäva. Allt skall stajlas, beteende, språk, small talk, image. Var och en skall bli ett unikt varumärke. (Kapitalismen har blivit religion). I stället har den traditionella religionen förlorat i betydelse.

Jag undrar: Vad är det man älskar om man älskar Gud? Den religiösa debatten har stundom varit häftig. Somliga älskar en sträng gud, en gud som avskyr kvinnliga präster, som avskyr homosexuella, som absolut inte kan tänka sig att samkönade par gifter sig. De älskar en gud som avskyr att människor som inte är gifta har sex med varandra. Andra älskar inte alls denna gud. De älskar i stället en tolerant gud, en gud som älskar var och en hur vi än beter oss. Denna gud tycker att kvinnor likaväl kan predika och ge sakramenen som män, att samkönade har rätt att inte bara ha sex utan att gifta sig i kyrkan, att sex utan kyrkans välsignelse är helt okay och att homor får skaffa barn. Somliga älskar en gud som hatar kärnkraft (som Gud själv skapat) medan andra älskar en gud som godkänner kärnkraft (som hen alltså själv är pappa till).

Detta får mig att dra följande slutsats: Det är ingalunda så att människorna älskar Gud utan de älskar den bild av gud de själva skapar. Den bild de skapar är i sin tur en produkt av deras egna behov och värderingar och dessa i sin tur formas i hög grad av den kultur man växer upp i och formas av.

Jag för min del har vuxit upp i en religiöst likgiltig, sekulariserad miljö och har därför aldrig skapat mig en gudsbild. Jag har helt enkelt ingen gud att älska. Jag måste rikta min kärlek mot annat.

ÄLSKA DIG SJÄLV!

”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Så säger Jesus i Bergspredikan (om jag minns rätt). Det är en orimlig begäran, men notera att den förutsätter att man verkligen älskar sig själv. Jesus utgår alltså ifrån att det är helt okej att älska sig själv.

Vad innebär det att älska sig själv? Svår fråga. Det är lättare att veta vad det innebär att inte älska sig själv. Vi talar om självhat, självförakt. Ungdomar drabbas speciellt lätt av denna åkomma. Antagligen drabbas de lättare i dag än någonsin tidigare. Ett uttryck för detta är fixeringen vid vad man äter, som lätt leder till olika grader av ätstörningar. Man är så rädd för att ens egen kropp inte skall duga att man slutar äta i avsikt att uppnå den idealkropp som modellerna visar upp. Men reaktionen kan också bli den motsatta. Jag duger ingenting till, jag äter för att trösta mig. Då får jag i alla fall någon njutning. Man får övervikt och behöver alltmer tröst. En chokladplatta, en glass tröstar för stunden.

Det är uppenbart att den som lider av störningar av denna typ inte är nöjd med sig själv, än mindre älskar sig själv. Den som älskar sig själv är övertygad om att hen duger vare sig hen är mager eller fet, stor eller liten osv. Att älska sig själv är att vara nöjd med sig själv, att trivas med sig, att inte bry sig så mycket om vad andra tänker och tycker. Jag är som jag är och tycker det är toppen. Strunt i det sociala trycket!

Att älska sig själv är, vill jag hävda, en form av visdom. Vidare vill jag hävda att den som älskar sig själv också har lättare att älska andra. Om man inte älskar sig själv blir ens kärlek till andra lätt förvrängd. Den kan leda till överdriven dyrkan. Man höjer objektet för sin kärlek till skyarna som något slags övermänniska, medan man själv är ”ett obetydligt kryp”. Den kan leda till att man blir beroende av den andra, att man villkorslöst underkastar sig, blir en slav. Den kan leda till orimliga förväntningar på förhållandet. Och i slutändan till djup besvikelse.

Tyvärr lever vi i en kultur som hela tiden betonar våra brister. Det sägs ständigt, ständigt att vi måste ha ambitioner, att vi måste utvecklas. Vi blir ständigt påminda om hur odugliga vi är. Vi äter fel, dricker fel, rör oss för litet, är alltför tysta, kan inte small talk, klär oss fel, har fel åsikter om det mesta. Vi får inte slå oss till ro, inte vara nöjda med det vi har. Än mindre får vi vara anspråkslösa och sträva till ett enklare liv. Inom ekonomin tar detta sig uttryck i den eviga tillväxtens evangelium.

Själv hoppade jag för många år sedan av från detta ekorrhjul. Jag var alldeles nöjd med vad jag hade, och jag är fortfarande mer än nöjd med att vara en anspråkslös pensionär. Mina kläder är gamlal och slitna, fullkomligt omoderna, jag använder inga kosmetiska produkter, följer inte med i den teknologiska utvecklingen. Jag lever så som jag alltid gjort och betraktar det moderna samhället med dess nästan hysteriska behov av ständiga förändringar och innovationer med ett medlidsamt leende.

Jag är lycklig.