KAN VI LITA PÅ FN:S KLIMATPANEL IPCC?

VÄXANDE OSÄKERHET?

IPCC (förkortning för international panel of climate change) har denna höst (dvs 2013) publicerat sin femte rapport, digrare än någon av de fyra tidigare. Den första kom redan 1990. I alla rapporter har forskarna kommit till samma slutsats: mänsklighetens utsläpp av koldioxid ändrar i någon mån på jordens klimat så att det långsamt blir varmare. Detta bedöms sedan vara skadligt på en mängd sätt. Man talar gärna i medierna om klimatkatastrof utan att närmare precisera.

Vilken inverkan detta har på den väderlek som vi dagligen upplever tycks förbli oklart. Själv har jag upplevt vädret i snart 70 år men inte märkt t.ex. att vintrarna skulle ha blivit varmare och regnigare. Variationen har alltid varit stor. Och då skall man notera att mängden koldioxid i atmosfären under den tiden ökat med ca en fjärdedel. (315 ppm när mätningarna började på Hawaii 1958 och 400 ppm i dag).

Föregående rapport år 2007 väckte enorm uppmärksamhet. Massor av experter och andra påverkare menade att drastiska nedskärningar i utsläppen av s.k. västhusgaser är nödvändiga för att ”rädda jordens klimat”. Inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 kördes en enorm propaganda för att detta var sista chansen att stoppa den katastrofala utveckling som pågår. Men konferensen blev en enorm flopp. Stora ord, men nästan inga konkreta åtgärder. Endast ett fåtal länder, bland dem Finland (som skulle ha stor nytta av ett varmare klimat), har minskat utsläppen. Det är paradoxalt att de länder som skulle ha mest nytta av ett varmare klimat jobbar hårdast för att motverka uppvärmningen.

Denna gång har medierna i stort sett mött rapporten med tystnad. Klimatfrågan hör inte längre till det som lyfts fram i medierna. I dag är det ekonomin, arbetslösheten, skattefusk, terrorism, kriget i Syrien, högerextremism osv som ständigt hålls över nyhetströskeln.

Själv fortsätter jag med stort intresse att följa hur det går med den ytterst komplexa klimatfrågan. IPCC:s senaste rapport fick mig att skriva ihop den kritiska artikeln nedan. Jag sände den till Vasabladet som publicerade den söndagen 6.10.Under början av sommaren hade Vbl en mängd inlägg i klimatfrågan. Själv skrev jag flera kritiska artiklar då och de publicerades. Ämnet är onekligen ganska uttjatat.

Här är artikeln som ingick 6.10.

STÖRRE OSÄKERHET OM KLIMATET I DEN SENASTE FN-RAPPORTEN

FN:s klimatpanel IPCC, en enorm organisation av klimatologer från hela världen, har publicerat sin fjärde rapport, en lunta på drygt 2000 sidor. Föregående rapport gavs offentlighet för sex år sedan. Då väckte den enorm uppmärksamhet i medierna och vi fick veta att vi nu (dvs år 2007) hade sista chansen att ”rädda klimatet”

Vad har hänt sedan dess? I stort sett ingenting. Även om enstaka länder, t.ex. Finland, minskat sina utsläpp av koldioxid har de globalt sett hela tiden ökat. Den politiska viljan att ”rädda klimatet” är mycket svag. Kyotoavtalet, som en del industriländer, inklusive Finland, skrev under blev en total flopp. Utsläppsrättigheterna säljs i dag till reapris.

Vad har då hänt inom forskningen? Vad har den ständigt växande armén av välavlönade experter för nytt att komma med? I stort sett ingenting. Redan i den första rapporten år 1990 (endast ca 400 sidor) sägs att människan påverkar klimatet med sina utsläpp av koldioxid. I varje ny rapport har forskarna blivt allt säkrare. I senaste rapport (ca 2000 sidor) beräknar de att risken för misstag endast är 5% (en chans på tjugo). De lämnar alltså fortfarande en liten möjlighet att världens främsta klimatexperter faktiskt misstar sig.

 Hur mycket varmare blir det och hur snabbt? Forskarnas svar är: Vi vet inte. Det kan hända att det är 5 grader varmare år 2100, men det kan också hända att tempen stiger så litet som 0,3 grader. I det senare fallet har vi verkligen ingenting att oroa oss för. (Under 1900-talet blev det mellan 0,5 och 0,8 grader varmare, om man får tro forskarna). Osäkerhetsmarginalen är nu lika stor som 1990. Vad som än händer kan forskarna hävda att deras förutsägelse slog in!

Också när det gäller havsytan är osäkerheten mycket stor. Om 90 år kan havsytan, i värsta fall, vara ca 1 meter högre, i bästa fall blott 20 cm. Detta är långtifrån de enorma katastrofscenarier, med storstäder som New York helt under vatten, som förutspåddes i slutet av 1990-talet. Det finns gott om tid att anpassa sig. Tsunamis är ett mycket större hot och det gäller i dag. Att nya tsunamis är att vänta är 100% säkert.

Det mest spännande är att den uppmätta temperaturen inte stigit under de senaste 15 åren. Till och med den vetenskapliga tidskriften Nature, som tidigare hört till alarmisterna, medgav sent omsider 11.7 i år att temperaturen inte stigit under de senaste 15 åren och att detta förbryllar forskarna. Chefen för IPCC, Rajendra Pachauri, menar  dock att det blott är frågan om en tillfällig svacka. Han är övertygad om att uppvärmningen snart fortsätter.

Den som lever får se, men i vårt land är vi minsann inte bortskämda med värme. I år har den första kölden kommit ovanligt tidigt. Enligt alla modeller borde det vara tvärtom. Somrarna skall bli allt längre och vintrarna allt ljummare och regnigare.

Vad borde man göra? Med tanke på den stora osäkerhet som tycks råda är det klokt att vänta minst tio år till och se vad som händer. Om temperaturerna då börjar gå uppåt i den takt som modellerna länge förutspått är det dags att skrida till kraftfulla åtgärder. Men till dess har jordens folk alldeles tillräckligt med omedelbara och svåra problem såsom undernäring, fattigdom, arbetslöshet, miljöförstöring och religiös och politisk extremism att kämpa med. Vi måste satsa resurserna på att lösa dagens problem, inte på att lösa problem som möjligen är akuta om 50 eller 100 år.

Hans Rosing

Vetenskapsfilosof

Jag har funderat över klimatfrågan i många tidigare bloggar och i en mängd tidningsartiklar. Jag var t.o.m. med i en tv-diskussion för några år sedan. Det mest naturliga vore väl att jag blir alltmer övertygad ju fler undersökningar jag läser. Men det har gått tvärtom. Ju mer jag läser och tänker desto mer fundersam blir jag. Det som jag alltmer undrar över är om det faktiskt är möjligt att förutsäga klimatet på denna stora planet 50 eller t.o.m. 100 år framåt i tiden. Känner forskarna faktiskt till alla de naturlagar som styr klimatet? Känner de till dem med så stor noggrannhet att de kan göra förutsägelser med en grads noggrannhet? Men jag undrar också om klimatet faktiskt styrs av deterministiska lagar. För många år sedan upptäckte forskarna att t.o.m. planeternas rörelser är ett kaotiskt system. Det betyder att en mycket liten avvikelse i något värde på lång sikt kan leda till plötsliga avvikelser från de beräknade värdena. (Den berömda fjärilen i Kina som ändrar väderleken i t.ex. USA).

På 1980-talet trodde många forskare att man skulle kunna utveckla modeller som gör det möjligt att förutsäga jordbävningar. Sådana modeller vore naturligtvis till stor nytta. Om man t.ex. kunde färutsäga att Tokyo kommer att drabbas av ett stort jordskalv en viss dag så kunde man i god tid evakuera det område som kommer att drabbas. Det visade sig dock att det var omöjligt att beakta alla processer och alla data som kunde vara relevanta. Till slut övergavs hela detta projekt. Forskarna insåg att de vetenskapliga kunskaper, metoder och matematiska modeller vi har i dag inte räcker för uppgiften.

Jag har börjat undra om inte klimatforskningen är i en liknande situation.

BAKGRUNDEN TILL KLIMATDEBATTEN

Det är svårt att förstå en debatt om man inte känner till bakgrunden. Därför skisserar jag här situationen sådan som jag tolkar den. I slutet av 1980-talet slog några forskare med amerikanen James Hansen i spetsen larm om att människans utsläpp av koldioxid orsakar en global uppvärmning. (Lars Sund hade en mycket lång men saklig artikel om växthusteorins uppkomst i Hufvudstadsbladet 7.7). Hypotesen väckte stor oro och inom ramen för FN skapades en organisation bestående av olika slags experter, främst klimatologer, som fick i uppgift att med vetenskapliga metoder utreda om ett hot förelåg och hur stort det var. IPCC hade sett dagens ljus. Redan 1990 publicerades den första rapporten. Slutsatsen var att sannolikheten för antropogen uppvärmning var stor. Slutsatsen baserades på endast två modeller.

Varför väckte den hypotetiska uppvärmningen så stor oro? Det var bara några år sedan Tjernobyl-katastrofen. Rädslan för kärnkraften var så stor att man upphörde att bygga nya kärnverk i västvärlden. Kärnkraften utpekades, speciellt inom den gröna rörelsen, som ett av människan skapat hot mot oss själva och framtida generationer. Redan innan debatten om kärnkraften kom igång på allvar hade försurningen av skogar och vattenddrag lyfts upp som ett allvarligt av människan, speciellt av industrin, orsakat hot mot naturen. Man kunde läsa att Europas skogar håller på att dö, att tusentals sjöar är så försurade att fisken dör. På 1980-talet upptäckte forskarna dessutom att ozonlagret i atmosfären, som skyddar allt liv från den farliga ultravioletta solstrålningen i rask takt håller på att förtunnas.

I slutet av 1900-talet verkade det som om människan höll på att förstöra denna planet. Det var i alla fall den bild man fick i medierna. Om man då var okritisk och hade benägenhet för att oroa sig var man mycket mottaglig för undergångsstämningar. Man var väldigt mottaglig för nya hotbilder. Det fanns en s.k. social beställning på sådana. Den globala uppvärmningen var då bara ytterligare en bekräftelse på det som man redan visste (eller trodde att man visste) nämligen att människan förstör framtida generationers livsbetingelser. Uppvärmningen måste alltså stoppas. Man hade ju stoppat försurningen, kärnkraften och utsläppen av ozonförstörande ämnen. Nu gällde det att stoppa utsläppen av växthusgaser.

BEGREPPSFÖRVIRRING

Hur stort är hotet? Hur allvarligt är det? I vilken mån beror det på antropogena utsläpp? När börjar katastroferna på allvar? Hur vet vi det? Vem drabbas? Vem är skyldig? Och vi skall inte glömma att fråga vem som har nytta av att måla upp katastrofscenarier.

Frågorna är många och IPCC har gjort sitt bästa för att besvara åtminstone en del av dem. Men de ledande forskarna inom IPCC har också utsatts för hård kritik. I medierna kan man läsa högst motstridiga påståenden. Nästan alla klimatforskare är eniga om att människan orsakar snabb uppvärmning. Nej, det finns en betydande oenighet på en rad punkter. Uppvärmningen är ett faktum. Nej, den är bara en hypotes. Det finns en mängd bevis. Nej, det finns andra möjliga förklaringar. Så fortsätter debatten.

Jag har undervisat i vetenskapsfilosofi och logik på universitetsnivå i över 30 år så jag har bättre kunskaper om vetenskapliga begrepp och metoder än de flesta. Här kommer en liten grundkurs. Vetenskapen strävar att förklara det vi observerar genom att ställa upp teorier (som en del hellre vill kalla hypoteser). Själv använder jag helst det ärevördiga ordet teori.  En teori har karaktären av en gissning baserad på vad man vid den tidpunkten betraktar som kunskap. Teorin förklarar genom att anta orsakssamband. I vardagslag ställer vi hela tiden upp teorier, mestadels om varför människor gör på ett visst sätt. I vetenskapen måste teorierna testas. Testningen går till så att man ur teorin logiskt härleder konsekvenser om konkreta situationer. Dessa jämförs sedan med observerade fakta. Om vi kan påvisa att teorin stämmer med alla kända fakta så accepteras den. Det betyder dock inte att den en gång för alla är bevisad. Endast att den är sannolik. Om vi däremot finner fakta som strider mot teorin, som är logiskt oförenliga med den så måste den vara felaktig. Då måste den förkastas eller åtminstone ändras och sedan testas på nytt.

Hur kommer då modellerna in i bilden? Ofta används orden teori och modell synonymt. Det leder dock till oklarhet och förvirring. En modell är en matematisk struktur, t.ex. en uppsättning med ekvationer. Modellerna är viktiga därför att de gör det möjligt att exakt beräkna vad som kommer att hända om man gör bestämda antaganden. Klimatologerna har under de senaste drygt 20 åren skapat en stor mängd olika modeller. Alla är baserade på teorin om global uppvärmning, men de varierar när det gäller vilka ekvationer som ingår och hur de behandlar olika processer. Det betyder att de skiljer sig i frågan om de antaganden man bygger in i modellen. Det lär i dag finnas ca 45 olika modeller. Varje modell bygger på hundratals antaganden. När man lägger in värden i modellen kan en dator räkna bakåt eller framåt hur klimatet kommer att se ut. Däremot kan man inte förutse väderleken ens för en nära framtid.

Det sägs ofta att uppvärmningen är ett vetenskapligt faktum därför att majoriteten av klimatologer tror på den. Men detta är ett missförstånd. En åsikt blir inte ett faktum därför att en majoritet av något slag tror på den. Experterna kan ha fel. Ett faktum är något som vi, vem som helst kan observera. Temperaturen, vindstyrkan, nederbörden på en viss plats vid en viss tidpunkt är ett faktum. Dessa kan mätas objektivt. Den globala uppvärmningen kan inte mätas. Den är alltså inte ett faktum. Det bästa forskarna kan göra är att samla mätvärden från en stor mängd olika platser och sedan beräkna något slag av medelvärde vid en viss tidpunkt. Vanligen anges ett medelvärde för ett helt år. Ex: Vid tusentals mätstationer på fast mark, på oceanerna, i atmosfären görs dagliga mätningar. För varje station beräknas medelvärdet under ett år. Dessa tusentals medelvärden samlas in och på basen av dem beräknas ett medelvärde för hela jorden för ett år. Jordens temperatur är alltså ett medelvärde beräknat på basen av tusentals medelvärden.

Dessutom måste man korrigera för kända faktorer som kan ge snedvridning, t.ex. om mätstationen ligger nära en storstad eller i en ödemark, om det nyligen varit ett stort vulkanutbrott (kyler ner), att mängden värden är någorlunda representativa för hela planeten etc.. Vad vi får är sålunda inte ett faktum utan ett teoretiskt beräknat värde. Forskarna tycks ha stor tillit till dessa beräkningar eftersom man anser sig kunna beräkna jordens medeltemperatur för ett visst år med 0.1 grads noggrannhet. Under 1900-talet när mängden koldioxid ökat med ca en tredjedel har jordens medeltemperatur, enligt olika beräkningar, ökat med mellan 0,5 och 0,8 grader. Under 2000-talet kommer den, enligt IPCC:s modeller, att öka minst tre-fyra gånger snabbare, med mellan 2 och 4 grader.

BLANDA INTE IHOP POLITIK OCH VETENSKAP

Vetenskapen har i dag en mycket hög status. För många är den till och med något av en religion. Man har en starkt överdriven tillit till det forskarna säger. Den tråkiga sanningen är dock att vetenskapens logik och metoder endast kan användas för att lösa problem som har att göra med hur något är, hur det fungerar, vad som orsakar det. Men den kan inte alls hjälpa oss när vi vill veta hur något borde vara. Än mindre kan den säga oss vad som är värdefullt, nyttigt, önskvärt etc. Allra minst kan den säga hur vi borde leva våra liv.

Sådana frågor hör till ideologiernas sfär. En ideologi är just en lära om ideal, vad som är värdefullt, önskvärt, om vad som är ont och gott, vackert och fult, vem som borde bestämma vad etc. Det finns olika slag av ideologier. Religiösa ideologier tycks i dag spela en större roll än på länge. Efter Sovjets sammanbrott hävdade en del okritiska drömmare att de politiska ideologierna är döda och att den västerländska demokratiska liberalismen har gått segrande ur striden. Det var mycket förhastat. Min bedömning är att vi alltid kommer att ha olika politiska ideologier. Kommunismen är försvagad men ingalunda död. Det finns en mängd auktoritära system. Det som i medierna kallas högerextremism får alltflere sympasitörer. En av de viktigaste och den nyaste ideologin är den gröna. Den uppstod som en mycket radikal rörelse på 1960-talet men i likhet med socialismen ca 100 år tidigare splittrades den i en moderat (revisionistisk) gren och en ortodox, ganska extrem gren. De moderata anpassade sig till de demokratiska spelreglerna och sitter nu med i många regeringar.

Nedsmutsningen, skogsdöden, försurningen av vattendrag, Harrisburg, Tjernobyl, förstörelse av regnskog, ozonhålet och andra miljöproblem gjorde att de gröna fick växande understöd. Men de etablerade, gamla partierna var inte dummare än att de såg tidens tecken. Alla partier gjorde upp miljöprogram för att markera att också de var gröna. Detta i sin tur ledde till massvis av lagstiftning och konkreta åtgärder, vilket givetvis förbättrade miljön i avsevärd grad. Detta i sin tur försvagade de grönas politiska makt. De fick sitt främsta stöd hos unga, intellektuella, urbana människor. I stor utsträckning har de gröna sugit upp dem som tidigare sympatiserade med den mer radikala socialismen. (Inte socialdemokratin!)

I slutet av 1900-talet blev det vanligt att rena rökgaser, utbyggnaden av kärnkraften stoppades i västvärlden (utom i vårt land), reningen av vatten förbättrades, lagstiftning som stoppade ozonförstörande ämnen infördes. Skogsskövlingen minskade, djurskyddet förbättrades. De moderata grönas program förverkligades i stor utsträckning. De gamla partierna tillsatte den s.k. Bruntland-kommissionen som gjorde upp ett program för s.k. hållbar utveckling. Enligt detta skulle den ekonomiska tillväxten fortsätta men med större hänsyn till miljön. Tillväxt var tillåten och önskvärd förutsatt att den inte skadade kommande generationers livsmöjligheter. Allt detta tog vinden ur seglen för den gröna rörelsen.

 Då kom den globala uppvärmningen som en ”räddande ängel”.

 Nu fick de gröna ny ammunition för att kräva radikala ändringar i livsstilen. Förbränningen av fossila bränslen, själva motorn för tillväxten, måste minskas kraftigt. I annat fall drabbas våra barn, barnbarn etc av allt värre klimatkatastrofer: öknarna breder ut sig, skördarna minskar, antalet heta dagar ökar drastiskt, orkaner blir allt vanligare, likaså översvämningar, världshaven stiger och dränker en mängd kuststäder, tusentals arter utrotas osv.

En radikal ändring av livsstilen var inte längre blott ett grönt ideal utan ett av vetenskapen bevisat krav.

Och där är vi i dag.

HÅLLER BEVISEN FÖR KRITISK GRANSKNING?

Kan vi lita på klimatexperterna? Kan vi lita på att de är objektiva och inte påverkas av den gröna ideologin? Jag har själv alltid varit rätt misstänksam mot experter. Orsaken är att experter har stor makt att påverka och jag har en instinktiv benägenhet att se på makthavare med misstänksamhet. Ingalunda så att jag tror att de alla är onda, skurkar, egoister, strebrar etc. Men så att jag tror att alla makthavare är vanliga människor. Och det ligger i människans natur att sträva efter status, erkännande, inflytande och makt. Det ligger också i människans natur att tro att just jag har rätt, att alla som tycker annorlunda har fel. Ofta är vanliga människor inte ens medvetna om vilka motiv som driver dem, eller så bedrar de sig själva genom att tro att deras motiv är ädla och osjälviska. Det är naturligt att människor som har en stark grön övertygelse söker sig till positioner i samhället där de kan driva sin sak, t.ex. till Greenpeace, WWF, till miljöministerier eller till forskning om miljön. Det betyder också att de är starkt motiverade och jobbar hårt för sin sak. Men det är en allmän lag att ju starkare övertygelse man har ju blindare är man för andra synsätt. Man ser bara det som passar in i ens världsbild.

Jag tror att det finns en risk att en del klimatforskare (inte alla) omedvetet påverkas av sin övertygelse. De gör då ett logiskt kardinalfel. De söker bekräftelser för sin teori. Men det är väl inget fel? Jo därför att forskaren bör testa, kritiskt granska sin teori. Hen bör söka fakta som motbevisar teorin. Endast dessa har verkligt bevisvärde. Detta låter som nonsens, men är den enda möjligheten att verkligen få reda på sanningen.

Vilka är då bevisen för antropogen global uppvärmning? Man får ofta höra en lång rad ”bevis”. Glaciärerna i Himalaya smälter, inlandsisen på Grönland smälter, polarisarna blir allt mindre under sommarhalvåret, antalet värmeböljor ökar, extrem väderlek ökar, orkanerna blir fler och kraftigare, världshaven stiger. För vårt land gäller att vintrarna blir allt varmare, snart finns det snö endast i Lappland, det blir allt regnigare, barrskogen försvinner och ersätts av lövskog. Det tråkiga är att ingenting av detta har observerats vid noggranna mätningar. Denna typ av ”bevis” kallas anekdotiskt. Det duger inte i vetenskapen. Nya forskningsrapporter baserade på noggranna mätningar publiceras hela tiden och de blir allt osäkrare när det gäller uppvärmningen. Jag har nämnt en del av dem i mina artiklar.

Nu håller denna blogg på att bli alltför lång. Ingen orkar läsa långa artiklar i dag. Därför slutar jag här. Jag granskar bevisfrågan i en kommande blogg. (Det är härligt, blåsigt, regnsjukt väder, men ganska varmt när jag skriver detta. Jag längtar efter att få komma ut och syssla samt njuta av höstvädret och -stämningen).