söndag 20 oktober 2013

HÅLLER BEVISEN FÖR ATT VI VÄRMER UPP VÅR PLANET?




Växthushypotesen har intresserat mig under många år. Jag har skrivit mycket i ämnet. (I föregående blogg t.ex. skrev jag om FN:s klimatpanel). Många läsare tror antagligen att jag försöker bevisa att ingen uppvärmning sker. Men detta är inte min avsikt. Faktum är att jag är rätt likgiltig för om det blir varmare i en avlägsen framtid. Jag har fullt förtroende för att framtidens människor är mycket klokare och kunnigare än vi i denna fråga och att de har en mycket mer utvecklad teknologi. De kan säkert ta itu med problemen allteftersom de blir akuta.

Det som intresserar mig är själva forskningen. Kan vi lita på det forskarna säger? Och vad säger de egentligen? Det sägs ofta att forskarna är eniga om att jorden blir varmare. Stämmer detta faktiskt, och vad är de egentligen eniga om? Speciellt intressant är att studera i vilken mån politiska ideologier och ekonomiska intressen påverkar forskningen. I vilken mån tar en del forskare, mer eller mindre medvetet, på sig rollen av profeter.
 I Gamla Testamentet läser vi om profeter som träder fram för att varna israels folk för framtida katastrofer om de inte gör bättring.  USA är i dag de religiösa profeternas förlovade land. Är det en slump att amerikaner som Al Gore (politiker), James Hansen (klimatolog) och Stephen Schneider (klimatolog) skrivit böcker där de förutspår framtida klimatkatastrofer om vi inte radikalt ändrar vår livsstil och vårt tänkande? Gören bättring ty himmelriket är nära, sade profeterna förr. I dag säger de att vi måste ändra livsstil och tänkesätt, ty annars straffas våra efterkommande genom orkaner, översvämningar (syndafloder), torka, folkvandringar osv.  

Den yttersta frågan gäller som alltid makt och prestige. Vilken makt skall forskarna ha att påverka eller t.o.m. styra samhället? Är det faktiskt möjligt att med vetenskapliga metoder förutsäga vad som kommer att inträffa om 50 eller 100 år? Kan det t.o.m. vara så att dagens forskare lider av ett slags hybris, en överdriven tilltro till sin förmåga?
                     
TIME SLOG LARM REDAN 1987
Time International är, såvitt jag kunnat utröna, den första stora veckojournal som slog larm om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Framför mig har jag tidningen för den 19 oktober 1987. (När jag skriver detta är det 20 oktober 2013). På pärmen finns en bild av jorden inne i ett växthus och texten THE HEAT IS ON, och med mindre bokstäver How the Earths Climate is Changing. Inne i tidningen hittar vi en åtta sidor lång artikel om hur vi håller på att värma upp jorden.

I artikeln behandlas också ett annat problem som i dag tycks vara nästan bortglömt. År 1987 kom de flesta av världens stater i Montreal överens om att stoppa utsläppen av s.k. ozonförstörande gaser. Dessa gaser betraktades som ett mycket allvarligt hot därför att de skadade det skikt av ozon i atmosfären som skyddar oss för den ultravioletta strålningen från solen. Överenskommelsen blev en framgång och produktionen av dessa gaser minskade kraftigt. I dag anses detta problem vara löst. Detta är ett lysande exempel på att åtminstone vissa problem rätt snabbt kan lösas när det finns tillräcklig politisk vilja.

Jag läste artikeln i Time med intresse därför att jag ville jämföra situationen då och nu. Det mest överraskande är att ganska litet har förändrats trots 26 år av intensiv forskning. ”Vetenskapsmännen är säkra på den allmänna trenden. De fruktar dramatiskt (dramatically) förändrad väderlek under de femtio kommande åren, öknarna och de bördiga områdena flyttar på sig, de tropiska stormarna blir häftigare och havsytan stiger.” Låter detta bekant? Det skrevs för 26 år sedan och är, enligt alarmisterna, lika aktuellt i dag. En av de mest kända ”profeterna” Stephen Schneider menade redan då att utsläppen av koldioxid måste minskas kraftigt. ”Västhuseffekten är den minst kontroversiella teorin inom atmosfärforskningen,” sade han.

                      LARMRAPPORT I SCIENTIFIC AMERICAN 1989
Ur mina tidningshögar har jag letat fram SCIENTIFIC AMERICAN för april 1989. I en lång artikel förklarar klimatforskarna R.A. Houghton och G.M. Woodwell att klimatexperterna är eniga om att människan genom sina utsläpp av koldioxid och metangas håller på att värma upp jordens klimat. De skriver att omedelbar handling (immediate action) är nödvändig. Världens stater bör skära ner användningen av fossila bränslen med 50%, stoppa skogsskövlingen och gå in för ett massivt återskogningsprogram (reforestation). Enligt författarna blev starka bevis för uppvärmningen tillgängliga 1988. I de nordliga områdena (i vilka vi ingår) kommer temperaturökningen att vara dubbelt så stor som för övriga områden. Fram till 2030 kan medeltemperaturen ha stigit med 2-3 grader. kan ”the winter temperature in Minneapolis approach from four to six degrees C, or abour one degree per decade.”
Detta vore en enorm ökning och det är, utgående från detta antagande, inte underligt att forskarna menade att kraftiga och omedelbara åtgärder var absolute nödvändiga. Vi har nu 17 år kvar till 2030 och till all lycka har ökningen varit mindre än en tiondedel av den som modellerna förutspådde för 24 år sedan. Senare justerades förutsägelserna kraftigt neråt. Forskarna började tala om en ökning på 0,2 grader per decennium. Det senaste är att även denna siffra justerats neråt en aning.

                      HUR HAR DET GÅTT?
Hur har det då gått? På en punkt är alla experter eniga. De kraftiga nedskärningar som Schneider, Hansen och de andra klimatologerna krävde för 26 år sedan har inte förverkligats. Tvärtom har mängden koldioxid i atmosfären ökat snabbare än man räknade med på den tiden. Det som man inte kunde beakta 1987 var att den ekonomiska tillväxten i Asien skulle bli mycket snabb under de kommande decennierna. Och denna tillväxt har till största delen baserats på energi från fossila bränslen. Från litet över 300 ppm har andelen koldioxid i atmosfären ökat till över 400 ppm..

Däremot är de förutspådda effekterna, lindrigt sagt, problematiska. År 1987 menade man att effekterna skulle vara dramatiska redan efter 50 år. Det har nu gått drygt halva den tiden. Effekterna borde vara klart synliga, men är de faktiskt det?  I början av sommaren, den 19.6, publicerade jag i Vasabladet en artikel som mycket kort sammanfattade en rad aktuella forskningsresultat. Jag skrev följande:

FORSKARNA ÄR VISST OENIGA OM KLIMATET

Mikael Fortelius, professor i paleontologi vid Helsingfors universitet, påstår i Vbl 6.6 att forskarna visst är överens om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av s.k. växthusgaser. Han hör till en grupp på 520 forskare som skrivit på ett upprop till världens folk som manar till snabba åtgärder för att minska utsläppen. Uppropet är baserat på en artikel i Nature 17.6 2012.

Sådana upprop är ingenting nytt. Alarmrapporter av olika slag har publicerats av forskare sedan Romklubbens dagar och sedan Pugwash-rörelsen på 1960-talet. Deras effekt och betydelse är svår att bedöma. I varje fall har de varit viktiga genom att skapa debatt och göra folk medvetna om viktiga frågor. Det finns väl knappast någon som är ovetande om den globala uppvärmningen i dag. Däremot är få villiga att göra något konkret för att stoppa den.

Man bör dock komma ihåg att det i dag finns miljoner forskare i världen. Enbart i Finland är de över 10 000. (Själv räknar jag mig till den gruppen även om jag huvudsakligen sysslat med undervisning på universitetsnivå). Man kan undra varför antalet undertecknare inte är större än 520.

Är då alla klimatexperter faktiskt eniga om att människan orsakar en katastrofal klimatförändring?

Att människan lokalt och regionalt påverkar klimatet har varit uppenbart sedan 1700-talet. Redan under antiken höggs skogarna runt Medelhavet och i Mellersta östern ned och detta gjorde att klimatet blev torrare och hetare. Det är också uppenbart att dagens svåra översvämningar till stor del orsakas av att människan dikat ut våtmarkerna och asfalterat stora områden. Det finns inte längre bufferzoner som dämpar växlingarna mellan tolka och översvämning.

Den stora frågan i dag är inte om klimatet blir varmare. Det har blivit varmare sedan senaste istid som upphörde för ca 10 000 år sedan. Alla djur som i dag finns i vårt land har invandrat sedan dess, och invandringen fortsätter. Den stora frågan är hur mycket människan genom utsläpp av koldioxid inverkar och vilka konsekvenser detta kommer att få.

Jag har följt med diskussionen i många år, men är ännu inte övertygad om att människan i katastrofal grad håller på att förändra planetens klimat. Den bild jag fått genom att läsa en mängd rapporter är att det råder stor osäkerhet bland forskarna om det mesta.

Hur stor är uppvärmningen egentligen? I många är har det talats om 0.2 grader per decennium. I en färsk undersökning baserad på mätningar under perioden 1980-2011 kom Stefan Rahmsdorf och kolleger i Potsdam fram till ett värde på 0.16 grader per decennium.  Detta skulle ge en temperaturökning på 1,6 grader på hundra år, vilket är långt under de 2-4 grader som tidigare angetts. Kritikerna har under den senaste tiden hänvisat till siffror från Met Office i Storbritannien som anger att temperaturen i stort sett varit konstant sedan 1998. Enligt deras modell sker ingen ökning under de närmaste åren. Somliga menar att uppvärmningen upphört, andra säger att den ökar. Det är faktiskt spännande att följa med vad som händer på den fronten.

I många år har en del forskare hävdat att varmare klimat kommer att medföra att extrem väderlek, t.ex. stormar, torka och mycket regn blir allt vanligare. Senaste sommar drabbades Mellanvästern i USA av extrem torka. James Hansen, som slog larm redan för över 20 år sedan, menar att orsaken är antropogena utsläpp av koldioxid. Andra forskare, t.ex. Martin Hoerling, menar att torkan ryms inom ramen för naturliga variationer. Området har många gånger tidigare drabbats av torka. Klimatmodellerna tycks i själva verket vara odugliga när det gäller att beräkna var och när extrem torka uppstår. Vid en stor undersökning visade det sig att ingen modell kunde räkna ut de kända torrperioder under de senaste 1000 åren. Modellerna tycks inte heller kunna räkna ut förändringar i nederbörden. Somliga modeller anger ökad nederbörd, andra minskad för samma område.

I en rätt färsk artikel i Nature (11.4 2013) sägs: ”Hittills har forskarna inte kunnat upptäcka någon ökning av extrem väderlek.” Tidigare modeller varnade för svår torka i Amazon-området, men nyare resultat tyder på att skogen klarar en temperaturökning bättre än man tidigare trott. Enligt en undersökning av Peter Cox och kolleger är regnskogarna, till experternas förvåning, mindre känslig för klimatförändringen än tidigare modeller visat. (Nature 21.2 2013)


 Avsmältningen av Nordpolens isar var rekordstor senaste sommar. Detta stämmer bra med teorin. Men de nyaste mätningarna av Sydpolens isar visar ingen motsvarande avsmältning. Enligt Nature 6.6 2013 minskar ismassan på vissa områden men ökar på andra. Författarna betonar att stor osäkerhet råder. Deras beräkningar tyder på att avsmältningen på Sydpolen och Grönland ger en höjning av havsytan på ca 1 mm per år, dvs 10 cm på hundra år. Knappast katastrofalt!

När det gäller konsekvenserna av uppvärmningen är oenigheten ännu större. Somliga varnar för folkvandringar och t.o.m. ”klimatkrig”. Andra talar om svält och minskande produktiv areal. Många studier har gjorts av hur djur och växtliv kommer att påverkas. Det finns en tendens att alla förändringar tillskrivs koldioxiden och att de är skadliga. Man tycks utgå ifrån att det som vi är vana vid är idealet. Men glömmer då att världen alltid förändrats. För vår del kommer en uppvärmning att medföra mer fördelar än nackdelar, åtminstone under de kommande decennierna. Men det tycks i det närmaste vara tabu att nämna detta.

Jag har läst åtskilliga rapporter och noterat att forskarna ständigt betonar att resultaten är osäkra och att fortsatt forskning behövs för att avgöra frågan. Att förneka detta är att villseleda allmänheten.

Men osäkerhet är i och för sig inte ett hållbart skäl att inte vidta åtgärder. I EU:s lagstiftning finns något som kallas försiktighetsprincipen. Den säger att ”avsaknad av vetenskapliga belägg inte får vara ett motiv för att uppskjuta åtgärder om risk för allvarlig skada på hälsa eller miljö föreligger.” Frågan blir då hur stor risken för allvarlig skada de facto är. Därom råder, såvitt jag kunnat utröna, stor både osäkerhet och oenighet.

Hans Rosing
Vetenskapsteoretiker

DET AVGÖRANDE TESTET
 I forskningen är det viktigt att tänka ut avgörande test. Ett sådant bör härledas ut hypotesen i kombination med nödvändiga antaganden och utgångsvärden. Man behöver inte vara högt utbildad forskare för att inse vad det avgörande testet för växthushypotesen är. Hypotesen säger att klimatet blir varmare. Det vi behöver göra är att mäta temperaturen på tusentals orter under några decennier. Om mätningarna visar en uppvärmning så är hypotesen bekräftad (men inte bevisad). Om de däremot visar en konstant medeltemperatur eller en sjunkande (inom ramen för mätfelet) så är hypotesen inte bekräftad (men inte en gång för alla motbevisad). Dess trovärdighet har då sjunkit kraftigt.

Vi behöver alltså pålitliga värden på medeltemperaturen från tusentals orter spridda över hela planeten. Är det faktiskt möjligt att få sådana? Jag diskuterade frågan i korthet i föregående blogg och går inte in på den igen. Låt oss utgå från de värden forskarna ger ut. (Vad kan vi annat göra?)

I artikeln i Scientific American hänvisas till en undersökning som gett som resultat att jordens medeltemp sedan 1860, dvs på drygt ett sekel, stigit med mellan 0,5 och 0,7 grader. Det är inte mycket jämfört med den ökning på 1 grad per decennium som angavs för de kommande åren i samma artikel. Man kan, men goda skäl, undra varför klimatologerna i slutet av 1980-talet plötsligt började tro på en dramatisk ändring av denna svaga uppåtgående tendens.

Den viktigaste orsaken är att man under 1980-talet upplevde många ovanligt varma år. Denna tendens fortsatte under 1990-talet för att kulminera år 1998 som är det varmaste man någonsin uppmätt. Också i fortsättningen har vi haft många varma år även om rekordet från 1998 fortfarande står sig.

Om man extrapolerar från siffrorna under 1980 och 1990-talen så får man en kraftigt ökande tendens. IPCC publicerade sina första resultat 1990 och förutspådde då att temperaturen år 2100 kan vara 5 grader högre, Förutsatt att utsläppen fortsätter att öka i samma takt som tidigare. (I själva verket har de hittills ökat mer än man då väntade). I alla senare rapporter har man hållit fast vid en ökning på 4-5 grader, förutsatt att utsläppen fortsätter. Om utsläppen däremot minskar blir temperaturökningen självklart mindre.

HAR TEMPERATUREN SLUTAT STIGA?

Om temperaturen hade stigit med omkring 0,3 grader under de senaste 15 åren skulle saken vara biff. I så fall skulle vi skeptiker slänga in handduken. Jag skulle sätta större tilltro till klimatologerna än jag nu gör. Då skulle jag i stället skriva om vilken nytta respektive skada temperaturökningen orsakar.

Men temperaturen har inte stigit.

Jarl Ahlbeck, docent och universitetslärare i miljöteknologi, är troligen den mest kända klimatskeptikern i vår finlandssvenska ankdamm. Han har redan i många år hävdat att temperaturen slutat stiga. Han har avfärdats som inkompetent klimatamatör av alarmisterna, men under den allra senaste tiden tycks allt flere hålla med honom.
Jag har länge väntat på att den vetenskapliga tidskriften Nature skall ta upp detta problem. Den 11 juli i år hände det äntligen. I en kort artikel på sidan 140 finner vi en artikel med rubriken WHY HAS THE WARMING SLOWED? Ett av de största mysterierna (biggest mysteries) i klimatvetenskapen är, enligt artikeln, att de globala temperaturerna inte har ökat under mer än ett decennium. Under 15 år har ingen märkbar ökning skett.

Hur mycket borde tempen ha ökat enligt modellerna? Som vi såg ovan ansåg amerikanarna Houghton och Woodwell att ökningen kunde bli så hög som en grad per decennium. Fullständigt åt skogen alltså! Under de senaste åren har man räknat med ca 0,2 grader. Enligt dessa modeller borde vi ha uppmätt en ökning på ca 0,3 grader. I stället ligger ökningen kring noll.

Som jag nämnde i min föregående blogg har IPCC nyligen gett ut sin femte rapport. Jag väntade mig att denna illustra församling av jordens främsta klimatexperter skulle nämna detta som Nature kallade det ”största klimatmysteriet”. Jag hade väntat något slags förklaring. Och jag var inte ensam. En lång ledare i Nature 19.9 i år avslutas med, visserligen inlindad och vänlig, kritik mot IPCC för att man inte tagit upp frågan om varför temperaturen inte ökat på 15 år. IPCC är, enligt ledaren, den rätta organisationen att lösa mysteriet. ”But it need not wait six years to do so.” (Dvs. vänta tills den sjätte rapporten ges ut).

För det kan väl inte vara så att världens främsta klimatologer har fel? Omöjligt! Något sådant är otänkbart därför att det skulle innebära en enorm prestigeförlust. Alla världens klimatologer skulle i 30 års tid ha satsat på fel häst!

Det skulle dock inte vara första gången i världshistorien som majoriteten av forskare haft fel.

FÖRSVINNER VÄRMEN NER I VÄRLDSHAVEN?

Indiern Rajendra Pachauri uttalade sig i denna fråga i en intervju i Hufvudstadsbladet 29.9. (Han var på ett blixtbesök i H:fors). Hans övertygelse har inte rubbats. ”Vi ska inte låta en liten avmattning under en kort tid villseleda oss,” sade han. En kritiker undrar om 15 år faktiskt är en så kort tid att den kan viftas bort. Svaret är ja enligt Pachauri. Han menar att vi behöver data från en period av minst 30-40 år innan vi kan dra några slutsatser om klimatet. Detta betyder att vi måste vänta ytterligare minst 15 år innan vi kan dra några slutsatser. Då kommer Pachauri som nu är 73 år att, högst sannolikt, vara död (liksom också jag som är tre år yngre).
Själv blir jag allt mer skeptisk ju fler år som går utan ökning. Tidigare har man sagt att man behöver data från en period av 20 år för en utvärdering. I så fall behöver vi bara vänta ytterligare 5 år. Om värmen klart börjar stiga under denna period ökar min tilltro till hypotesen. Men om utjämningen fortsätter så kan vi nog bereda oss på att avskriva hypotesen som ytterligare ett av vetenskapens stora misstag.

En som inte hyser några tvivel är författaren Lars Sund. Han är ivrig grön och har tidigare starkt engagerat sig mot kärnkraften. Nu är han en vältalig propagandist för växthushypotesen. I somras 7.7 publicerade Hufvudstadsbladet en artikel av Sund som sträckte sig över ett dubbeluppslag. Han hävdar kategoriskt: ”Uppvärmningen har inte avstannat – i stället förefaller den att ha accelererat.” Han påstår alltså raka motsatsen till vad Jarl Ahlbeck redan i många år upprepat i Åbo Underrättelser. Ahlbeck brukar dessutom illustrera sina artiklar med diagram över temperaturkurvor, både uppmätta och teoretiskt beräknade på basen av olika modeller. I ÅU 4.10 finns två mycket intressanta diagram. Det ena visar på avmattningen mätt i atmosfären på basen av satellitdata. Ingen förnekar dessa data. Inte ens Lars Sund. Det andra visar en jämförelse mellan uppmätta data och de kurvor man får utgående från 73 olika klimatmodeller. Ingen modell stämmer med de uppmätta värdena för de senaste 15 åren. Alla modeller visar alldeles för hög uppvärmning.

Hur skall man tolka detta? Den enkla slutsatsen är att modellerna är grovt felaktiga. (Det är något som många forskare nu, sent omsider, börjar fundera över).

Finns det några andra möjliga förklaringar? Kan det vara så att värmen genast försvinner från atmosfären någon annanstans? Det finns inte många alternativ för så enorma mängder värme. 70% av jordens yta täcks av hav. Pachauri menar att det inte är luften som värms upp av koldioxiden utan världshaven. Lars Sund hävdar kategoriskt: värmen försvinner ner i haven. Jarl Ahlbeck däremot skriver att denna hypotes är absurd därför att modellerna redan beaktar absorptionen i haven. Om denna hjälphypotes stämmer så innebär det att haven tar upp värme mycket snabbare än någon modell kunnat förutspå.
Hur detta går till tycks ingen i dag kunna förklara. För en lekman förefaller det uppenbart att eftersom koldioxiden finns i atmosfären så borde denna uppvärmas först. Sedan med en betydande fördröjning bör oceanernas ytvatten bli varmare. Denna värme sprider sig sedan långsamt till djupare vattenlager.
Att mäta världshavens temperatur på olika djup över hela planeten med 0,1 grads noggrannhet över perioder av många decennier är verkligen en enorm uppgift. Det är en större beställning än att mäta temperaturökningen i luften. Men det ger forskarna sysselsättning många tiotal år framåt.

Nu avslutar jag denna blogg om den intressantaste vetenskapliga frågan just nu. Men det finns många nya resultat som jag inte ännu behandlat. Hoppas återkomma till dem i en följande blogg. Nu måste jag börja tillreda korvsoppa. Delvis av grönsaker från egna land. Korven är dock köpt. Ute är det ovanligt kallt för årstiden!

Inga kommentarer: