lördag 2 november 2013

DET VAR VERKLIGEN BÄTTRE FÖRR -ELLER HUR?



Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 24.10. Jag har funderat på frågan många gånger, men inspiration att skriva ner några synpunkter fick jag av historikern Bengt Kummels artikel DET VAR INTE BÄTTRE FÖRR i samma tidning 24.9. Någon direkt motsägelse finns dock inte därför att vi talar om olika tidsperioder. Kummel avser 1920- och 1930-talet. Det var på många sätt en svår tid. Det föreföll vid den tiden som om demokratins saga var all.
Jag skriver om den tid som jag själv upplevt, dvs mitten av 1900-talet fram till att datorerna ”tog makten” under 1990-talet.

Här är artikeln:

DET VAR VERKLIGEN BÄTTRE FÖRR


Det fanns minst en butik och en bank, men ofta två för konkurrensens skull, i varje by. En skola och ett postkontor var en självklarhet. Det fanns bussar som gick flera gånger om dagen och gjorde det lätt att ta sig till närmaste tätort. Nätet av busslinjer var mycket tätt i vårt land ännu under 1970-talet, men sedan dess har det ständigt glesnat. I dag skall man inte bo i glesbygd om man saknar körkort, är minderårig, är handikappad, är gammal eller fattig.

I dag finns det ca 2,5 miljoner privatbilar i vårt land. Radikala förändringar har varit nödvändiga för att anpassa samhället till bilarna. Förr fanns det små trädgårdar, gräsmattor, träd och buskar på gårdarna inne i städerna. Själv växte jag upp på en gård vid Kyrkoesplanaden där det fanns trädgårdar med äppelträd, många björkar och rätt vildvuxna gräsmattor. I dag finns på samma gård endast asfalterade parkerinsplatser.

Att vara barn förr var ett äventyr. Vi satt sällan inne. Det fanns förstås inga övervakade lekplatser, inga lekledare, inga människor som planerade barnens verksamhet i detalj. I stället fick vi barn full frihet att utveckla vår kreativitet – ibland till de vuxnas förargelse. Det fanns många platser att gömma sig på så kurragömma var en populär lek. Bollspel var då som nu populära. En del barn byggde kojor på bakgårdarna. Det fanns ungdomar som ordnade tivoli och cirkus. Till det som i dag vore helt förbjudet hörde klättrandet. Vi klättrade i träd, sprang på taken till låga hus, tävlade i att klättra på uthusens väggar. Lärorikt men farligt var att en del av oss var förtjusta i smällare av olika slag som vi tillverkade själva. Själv ville jag göra krut men fick bara tag i svavel och kimrök men inte salpeter. Det fanns andra som verkligen byggde små bomber som gärna smälldes t.ex. på påsk eller nyårsafton.

I dag diskuteras de allt större intrången i privatlivet med stor oro. Vi är övervakade av en eller annan Storebror inte bara från vaggan till graven, utan från befruktningen till graven och t.o.m. efter graven. (Man rotar t.o.m. gärna i avlidna personers privatliv, speciellt om de varit kändisar som t.ex. Mannerheim). Det är främst datoriseringen som gjort denna övervakning möjlig. Men före 1990-talet, då datorrevolutionen startade på allvar genom persondatorerna, fanns varken myndigheter, privata företag,lagstiftning, resurser eller ideologisk grund för den totala 1984-övervakning som är en självklarhet i dag. (Med 1984-övervakning anspelar jag förstås på Orwells klassiska roman).

Förr låg ansvaret på den enskilda individen, på familjen och på nära vänner. Men det betydde att vi hade frihet att göra våra egna beslut, våra egna val. Gick det illa så var det vårt eget fel. För dagens unga måste det verka otroligt att det inte fanns hastighetsbegränsningar på alla vägar, att bilarna inte var försedda med säkerhetsbälten, än mindre med luftkuddar. Lika otroligt måste det förefalla att vi inte hade en tanke på att all den säkerhetsutrustning som i dag måste finnas i en båt. Själv gjorde jag otaliga båtresor både i Vasa skärgård och Åbolands skärgård utan livbälten, nödraketer och mobiltelefon. Båtarna behövde varken vara besiktade eller registrerade av någon myndighet.

Innebar detta inte att vi tog väldiga risker? Självklart var riskerna större förr. När det var som värst i början av 1970-talet dödades årligen ca 1000 personer i trafiken och något hundratal drunknade. Dessa siffror har i stort sett halverats genom den stränga övervakning som myndigheterna steg för steg genomfört. Priset för denna övervakning är dock högt – ständiga  begränsningar i den personliga friheten och i det individuella ansvaret. Typiskt är att man i dag skyller på myndigheterna om det sker en olycka. Man ser inte längre den enskilda människan som en unik fri individ, utan som en produkt som formas av myndigheterna. Om det är fel på en produkt är det tillverkarens fel, inte produktens.

Inställningen till tobak är typisk. Förr ansågs rökning var en privatsak. Rökningen var vanlig och socialt accepterad. (Min mor rökte hela sitt vuxna liv. Som barn fick jag ibland springa till butiken och köpa en ask Klubb 77 till henne. Hon dog i cancer 72 år gammal. Min far rökte inte. Själv har jag alltid ansett rökning vara idiotisk.) Vuxnas rökande betraktades inte som något problem. Däremot var det förbjudet för barn att röka. Vilket förstås ledde till att en del tjuvrökte. Däremot var det ovanligt att ungdomar söp sig fulla. Det var svårt att få tag på alkohol. Knark av olika slag, som i dag tycks vara tillgängligt och användas överallt, hade man förr knappt hört talas om. Hasch började diskuteras i slutet av 1960-talet, men var då ännu ovanligt i vårt land. I dag tycks användningen av hasch öka samtidigt som myndigheterna kämpar hårt för att stoppa rökningen av tobak och snusandet.

Övervikt var förr inget samhällsproblem, ätstörningar var ovanliga, skräpmat fanns inte. Man åt nästan enbart inhemska produkter som vanligen var lokalt producerade. Det fanns många små mejerier, slakterier och firmor som tillverkade korv, kotletter, uppskärningar etc. Fisk var billig mat. Vi barn kinkade inte med maten. I skolorna fick vi rågmjölsgröt, makaronivälling och ärtsoppa. Vi promenerade, cyklade eller åkte buss till och från skolan. (På vintern åkte en del skidor till skolan, t.o.m. inne i Vasa.)

Levnadsstandarden var förstås mycket lägre än i dag. Men i stället var livskvaliteten högre. En orsak till detta var att de flesta hade fasta jobb. De snuttjobb som så många av dagens unga måste ty sig till fanns knappast, inte heller bemanningsbolag, allehanda konsulter och allra minst börsklippare. Min morfar t.ex. jobbade nästan hela livet som bokhållare på den lilla järnvägsstationen på Vasklot. (Den är sedan länge nedlagd). Nästan alla företag hade inhemska ägare som vanligen kände ett visst ansvar för de anställdas välfärd. I dag ägs allt större delar av Finland av utländska jätteföretag och av utländska investeringsbolag).

En annan orsak till god livskvalitet var att det sociala umgänget var livligt. Man umgicks inte per telefon, sms elelr via Facebook utan i verkligheten. Man levde inte i cybervärlden utan i verkligheten. Man hade tid att träffas och prata, på gatan, i butikerna, i hemmen, på jobbet, på torget, i bussen osv. Begreppet stress var knappt uppfunnet. Konkurrensen var inte så stenhåd som i dag. Man var inte tvungen att hela tiden marknadsföra sig själv som en begärlig produkt. Livet var ganska enkelt. Det fanns inte så många lagar, regler, förordningar, förbud, påbud och varningar. Inte fanns heller den snåriga byråkrati och de arméer av tjänstemän som i dag övervakar allt vi gör. Det fanns endast ett fåtal enkla maskiner som var lätta att förstå sig på och att reparera. Slit och släng-ideologin var ännu okänd. Det tog ett par minuter att lära sig använda en telefon. Tjocka (obegripliga) instruktionsböcker behövdes inte.

Det var en naturlig sak att använda sin egen kropp på det sätt den är avsedd att användas. Den är inte konstruerad för att ligga på en soffa och stirra på tv, än mindre för att i timmar sitta och spela med en dator. Folk promenerade, bar hem matkassar, gick i trappor, bar ved och vatten. Min morfar brukade ta sig en rask promenad från Vasklot till Gamla Vasa och tillbaka om söndagarna. Arbetet fordrade i allmänhet att man rörde på sig.

Slutligen var miljöbelastningen obetydlig. Det s.k. ekologiska fotspåret var minimalt därför att bilarna var få, bensindrivna maskiner som gräsklippare, lövblåsare, snöskotrar, fyrhjulingar, utombordare fanns inte. Flyrtrafiken var obetydlig. I den mån man reste åkte man inom landet och med tåg eller buss. Det fanns rikligt med fisk i haven runt vårt land. Vid vårt sommarställe i Sundom gick stora mängder gäddor upp i vikarna under vårarna. Man kunde praktiskt taget plocka dem med händerna. Havsvattnet var rent, siktdjupet stort utom förstås nära städer och industrier.

Är det då ingenting som blivit bättre under de senaste 20-30 åren? Säkerligen. Läsaren kan själv välja.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

Jag väntade mig häftiga protester. Jag väntade att bli kallad konservativ bakåtsträvare. Jag väntade att få läsa att man måste följa med sin tid, att utvecklingen måste gå vidare. Att allt blir bättre när amerikanska superdatorer övervakar allt som sker i världen.
Men inte ett knyst har hörts.

Kanske alla som orkat läsa artikeln håller med mig?

Så jag får väl kritisera mig själv. Här är litet självkritik.

Hans Rosing glömmer alldeles bort allt det positiva som hänt under hans livstid. Hälsovården har blivit bättre, vi lever längre, pensionerna är högre. Livet har blivit betydligt tryggare på alla möjliga sätt: färre dödsoffer i trafiken, färre drunkningsolyckor, barndödligheten är lägre. Vi har fler, större och bekvämare bostäder. Fler än tidigare har högre utbildning. Kvinnorna har fått större makt och inflytande. Synen på sexualiteten har blivit mycket liberal. Homosexuellla kan öppet visa sin dragning till samma kön. Möjligheterna att resa är mycket bättre än förr. Finland har blivit multikulturellt. Detta är några av de förändringar som de flesta skulle betrakta som förbättringar.

Så var det verkligen bättre förr? Om man vill vara diplomatisk är svaret: I vissa avseenden var livet bättre, i vissa sämre. I stort sett väger för och nackdelar upp varandra. Men en sak kan vi väl vara överens om. Livet var mycket enklare förr.

1 kommentar:

Göteborgskillen sa...

Hej! Jag har läst lite i din blogg och gillar mycket. Jag har nu en fråga som gäckat mitt sinne ett tag, Thomas metzinger kanske du känner igen, han skriver om att "jaget är en illusion" Har du något tips på hur man skall bemöta detta, eller finns det någon allmän vedertagen uppfattning om denna teori?