Visar inlägg med etikett TEKNOLOGINS FILOSOFI. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TEKNOLOGINS FILOSOFI. Visa alla inlägg

torsdag 29 mars 2012

INNOVATIONER - EN MODERN HELIG KO

Kan du ge exempel på någon teknisk innovation från de senaste åren som är fullständigt onödig eller till och med skadlig? De flesta kan antagligen ge många exempel. Själv har jag funderat på denna fråga många gånger, bl.a. i samband med att jag hållit kurser i teknologins filosofi. (Jo, det finns en sådan gren inom filosofin. Jag skrev bl.a. ett kompendium i ämnet.) Artikeln nedan pulicerades i Hufvudstadsbladet 26.3. Den inspirerades av en debatt mellan de två professorer som omnämns i texten. I dag jobbar fler människor än någonsin tidigare på att hitta på tekniska nyheter av typ mobiltelefonen som skall skapa en miljardbusiness. Det finns massor av forskningsprogram. Ett exempel ur högen är robotar som sköter allt fler uppgifter i hemmen, i skolorna, i åldringsvården, i sjukvården osv. T.o.m. robotar som sköter krigandet håller ivriga teknokrater på att utveckla.
Det enda som inte tycks utvecklas är det verkligt kreativa, kritiska, analyserande tänkandet. Dvs den typ av tänkande som du finner på min blogg. Denna typ av tänkande kan inte överlåtas till maskiner. Ingen har ens en vag aning om hur en kreativt, kritiskt tänkande maskin skulle kunna konstrueras.
Denna typ av tänkande är en bristvara i dag.

EN MODERN HELIG KO

Jag har ofta förargat mig över onödiga, dyra, dåligt fungerande, begränsande, bedrägliga, obegripliga och alltmer invecklade innovationer under mitt långa liv. I dagens värld satsas mer resurser än någonsin på innovationer trots att behovet av sådana aldrig har varit mindre. Vi är redan översvämmade av maskiner, apparater, program, utvecklingsplaner, tankesmedjor etc. Det är omöjligt att få en överblick av ens en liten del av dem. Innovationerna har blivit en modern helig ko. Något som får dyrkas men inte ifrågasättas.Den enda innovation som vi nu absolut skulle behöva är ett system som skulle rensa ut alla skadliga och onödiga innovationer.
Karl-Erik Sveiby (Hbl 17.3) har förstås alldeles rätt i att endast vissa grupper, vanligen de som marknadsför innovationerna, har nytta av dem. Varje år lanseras innovationer som säljs genom stenhård marknadsföring (läs: propaganda). Du bara måste ha den senaste mobilen! Du måste följa med i utvecklingen! Vare sig du vill eller inte är du tvungen!
Det är frågan om miljardbusiness. Ett medel i den darwinistiska konkurrensen mellan individer, firmor, stater och ekonomiska block. Målet är att uppnå den högsta möjliga ekonomiska tillväxten. Carl-Magnus Fogelholm (22.3) menar att Sveiby har fel. Han anser att innovationerna i allmänhet är till välsignelse för hela mänskligheten. Men medger dock att det finns risker och negativa effekter.
Självklart finns det en oändlig mängd innovationer som varit mer till nytta och glädje än skada, t.ex. elbelysning, elspis, kylskåp, tvättmaskin, telefon, radio, tv och en stor mängd mediciner och medicinska tekniker. Men just i deras framgång ligger ett problem som hela den enorma innovationsindustrin inte vill kännas vid. Ett problem som är tabubelagt. Vi har redan maskiner som fyller alla rimliga behov. Inom allt fler områden ger innovationer inget mervärde, snarare tvärtom. På sin höjd kan man hitta på marginella förbättringar. Men dessa gör produkten dyrare, mer invecklad, mer kortlivad, känsligare för störningar osv.
Förr fanns det klara behov av allehanda maskiner, men i dag är behoven fyllda och överfyllda. Vi har en klar övermekanisering som förstör våra naturliga behov och egenskaper. Som bokstavligen dödar miljoner genom t.ex. övervikt, brist på motion, diabetes och olyckor. Mikrovågsugnarna förstör den ädla konsten att göra god mat, snabbmat förstör den viktiga, sociala gemenskapen runt matbordet, datorerna har blivit avgudar trots att deras negativa inverkan är uppenbar. Storebror ser dig mycket bättre än 1984. Datorerna har eliminerat praktiskt taget all personlig service, de har fått miljoner att flytta över sitt sociala umgänge till internet. De har fått företagare och arbetstagare att tro snabbhet och effektivitet är höga ädla, ideal, fast de strider mot vår biologiska natur. De har gjort tänkandet ensidigt, enkelspårigt, mekaniskt.
Det påstås ibland att datorerna har gjort oss intelligentare. Och visst kan det stämma, nämligen för en viss typ av mekanisk intelligens. Men samtidigt har de gjort oss emotionellt handikappade. Dataexperterna tycks inte förstå att kreativitet och innovationer inte är samma sak. Kreativitet behöver inte leda fram till nya maskiner, till säljbara produkter utan leder till idéer om hur vi kan bli mer empatiska, hur vi kan ökas trivsel och gemenskap, hur vi kan leva ett mindre stressigt liv, hur vi kan nå samklang med naturen, hur vi kan motverka rasism, våld, främlingsfientlighet, hur vi kan skapa ett mer jämlikt samhälle och hur vi kan frigöra oss från den ekonomiska tillväxtens tvångströja.

onsdag 12 oktober 2011

EN KRITISK GRANSKNING AV STEVEN JOBS

Steven Jobs död 5.10 har uppmärksammats över hela världen. I allmänhet har uppmärksamheten präglats av okritisk beundran. T.ex. i radioprogrammet Slaget efter 12 den 11.10 diskuterades hans insats av tre dataexperter som såg honom som en förebild. Själv har jag svårt att ta till mig allt prat om att han förändrat världen. Förändrat vaddå? Har världen blivit bättre sedan han blev chef för Apple 1997? Inte såvitt jag kan se. Här följer en kritisk granskning av den påverkan Steve Jobs haft.


DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?

Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?

Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).

Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.

Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!

I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.

Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.

Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.

I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.

Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.

Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.

Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.

onsdag 17 mars 2010

SNÖTYNGDA TANKAR OM HOMO TEKNOLOGICUS

Normala människor reser till södern och värmen, till bekvämlighet, bekymmerlöshet, till folkmassor, nöjesliv osv. Jag flyttar i smällkalla vintern, dvs andra veckan i mars, ut till vår stuga i skärgården. Jag lämnar det bekväma, behagliga pensionärslivet i staden för att för att leva obekvämt och primitivt (relativt sett) ute i de djupa skogarna. Är jag riktigt klok?

Som pensionär bestämmer jag själv över min tid. Varför besluter jag då att bo ute i skogen, visserligen vid havsstranden, mitt i vintern? Varför väljer jag att elda med ved när jag kan avnjuta fjärrvärme i staden? Varför väljer jag att gå 30 meter genom snön till utedasset när det är -15 grader då jag i stället kan använda toalett med dusch i stan? Varför väljer jag att smälta snö för att få vatten till disk och annat när jag får varmt och kallt vatten från kranen i stan? Det låter som galenskap.

Nja, galen är jag knappast, snarare tvärtom. Jag har en starkare livskänsla här i stugan på landet än i stan. Och vad betyder det? Det betyder att livet här ställer hårdare krav. Det är mera utmanande. Jag känner att jag verkligen gör något nyttigt, något som har betydelse. Det betyder också att jag har en direkt kontakt med naturen. Våren är för mig den bästa årstiden och våren kan man uppleva med alla sinnen endast när man själv har naturen bakom köksdörren, när man ser, hör, känner doften, upplever solen, vinden, snöyran mot sin egen hud. Jag vill sitta på första parkett när naturen vaknar till liv och spelar upp sitt crescendo. Visserligen ser man, när jag skriver detta, ännu inga tecken på att våren står för dörren. För en stund sedan var jag på en kort promenad i den kalla, -15 grader, tysta, snötyngda skogen. Det enda ljud som hördes var någon enstaka talgmes. Livet där ute är fortfarande fruset, stelfruset. Desto mer spännande är det att följa med hurudan våren kommer att bli. Jag tippar på en sen vår i år. För övrigt tippade jag på en kall vinter i höstas.

Vad är livskänsla egentligen? Det är något man inte talar om i teknologins tidevarv. Begreppet är nästan tabu i en tid när människor umgås via internet och mobiler, när den glittrande ytan är viktigare än djupet där inne. För Homo teknologicus håller begreppet livskänsla på att urvattnas. Hon lever inte ett eget liv, utan ett liv genom surrogatpersoner som hon mer eller mindre identifierar sig med via tv, video, via internet. Hon tittar på folk som kämpar, anstränger sig, tävlar men sitter själv hemma i den bekväma soffan och knäppet på fjärrkontrollen. Hon får mening i livet genom att i medierna följa idoler, de må vara idrottare, popsångare eller princessor. Hon saknar inte ett eget liv därför att hon inte ens vet vad ett eget liv är. Hennes liv designas av experter och konsulter.

Under de tre och en halv månad jag tillbringat i stan har min kondition och muskelstyrka försämrats en hel del. Det är nästan oundvikligt. Ett av de stora problemen i dagens Finland är just att konditionen och styrkan är svag hos en stor del av befolkningen. Jag vill kalla det en fysisk degenerering. Vi tränar sinnet, hjärnan genom att vi ständigt måste lära oss allt mer invecklade rutiner, genom att vi ställs inför allt mer komplexa problem, genom att vi översvämmas av info utan mening och sammanhang. Men samtidigt blir problemen alltmer abstrakta, alltmer tekniska till sin natur. Dagens undomar är suveräna på datorer och alls slags teknik, men hur många kan rensa och tillreda en abborre, hur många kan ens tända en eld?

Teknologin gör livet allt lättare i fysiskt avseende, men svårare i psykiskt avseende. Allt jobb som kräver kondition och styrka sköts av maskiner. Teknologin har gjort muskler och kondition onödiga. Maskinerna är den moderna människans, Homo teknologicus, slavar. Lydiga, outtröttliga. (Att de ofta går sönder rätt fort beror på att de är byggda för att inte hålla).

Vi har formats under miljoner år av hård kamp för tillvaron. I denna kamp har styrka och kondition varit nödvändiga för att vi skall kunna överleva och föröka sig. Evolutionen har format oss så att vi skall kunna springa i timmar, bära tunga byten, slåss mot vilda djur och mot varandra. Vår kropp kräver ansrängningar, påfrestningar för att må bra. Men det moderna livet kräver nästan inga fysiska ansträngningar alls. I stan nuddar jag vi en punkt på elspisen och plattan bli het så jag kan koka mina frukostägg. Den fysiska ansträngningen består i att höja armen. Här på landet måste jag tända eld i spisen. Men för att tända behöver jag ved som jag bär in i korgar från vedlidret. Att gå 40 m genom snön med en tung vedkorg i handen tre fyra gånger om dagen är bara en obetydlig del av den ansträngning som krävs för att jag skall ha det varmt, kunna tillreda min mat och smälta snö för att få vatten. I stan sköter husbolaget om att jag har det varmt inne. Själv behöver jag inte ägna uppvärmningen en tanke – annat än om den pajar, se nedan. Här beror allt på mig. Jag måste t.ex. planera långt i förväg för att ha tillgång med torr ved i tillräcklig mängd.

Jag tillhör den generation som upplevt den största förändringen någonsin i vårt samhälle, nämligen övergången från jordbrukskultur till industrikultur. Man kan också kalla det en övergång från muskelkultur till maskinkultur. I en muskelkultur görs det mesta av allt arbete genom människors eller djurs muskler. Som barn hade jag konkret möjlighet att uppleva detta på mina farföräldrars skärgårdshemman. Värdinnan, min faster skötte bl.a. mjölkningen. Om somrarna rodde hon i arla morgonstund ut till en holme där korna var på bete. Släpade på de tunga mjölkstånkorna. På kvällen upprepades samma procedur. Sedan separerades grädden. Appraten drogs, dvs vevades för hand. Någon elektricitet fanns inte. Allt tungt arbete på gården sköttes med en häst. Dock vittnade en stor motorbåt med Olympiamotor om att maskinkulturen höll på att göra sitt intåg.

En muskelkultur kräver fysisk styrka och kondition. Min farfar rodde om somrarna ut till skärgårdshemmanet varje lördag efter att arbetsveckan på Dalsbruks järnverk var slut. Det tog tre timmar att ro från Dalsbruk till Holma. På söndag kväll rodde han samma sträcka tillbaka. Men så var han också urstark. Min morfar, som var bokhållare på Vasklot station i Vasa, brukade ta sig en söndagspromenad till Gamla Vasa och tillbaka. Bondvärdinnan i Sirnäs brukade gå i kyrkan varje söndag. Hon hade förstås inte bil utan promenerade den 5 km långa vägen (läs: kostigen) och sedan hem igen. I dag kan de flesta inte ro, orkar inte promenera eller utföra något fysiskt tungt. Och varför skulle de det? Det finns bilar, mopeder, motorkälkar, fyrhjulingar. Allt kan göras bekvämt, utan fysisk ansträngning genom maskiner. Man behöver inte ens resa sig för att byta kanal på tv. Det vore underligt om övervikt inte vore en modern folksjukdom. Det vore underligt om folk inte hade alla möjliga krämpor som orsakas av ett onaturligt, stillasittande liv.

Nu håller maskinkulturen på att övergå till en datakultur. I en maskinkultur görs allt fysiskt tungt arbete av maskiner. Men maskinerna sköts ändå av människor. I en typisk fabrik fanns det förr en stor mängd arbetare som stod vid svarvar, som svetsade, som byggde ihop bilar vid ett löpande band etc. Men i en datakultur sköts maskinerna av datorer. Det betyder att industriarbetarna inte längre behövs. Det enda som behövs är experter som sitter i ett kontrollrum och tittar på mätare. Datorer sköter om maskinerna som producerar varor. Samma utveckling har vi när det gäller den vanligaste av alla maskiner, bilen. I moderna bilar sköter datorer om det mesta. Föraren behöver inte göra annat än vrida om startnyckeln och styra bilen. Datorn ger instruktioner om allt annat. Den varnar om bilbältet inte är fast, om någon dörr inte är ordentligt stängd, om det är dags att tanka och om det är något fel. Den kan också ge instruktioner om när man skall svänga hit eller dit. Datorer övertar alltmer sådana jobb som tidigare krävde mänskligt tänkande. Detta är den generella utvecklingen i vårt samhälle.

Jag trivs inte med att ta order av datorer. Lika litet trivs jag med att lyda de arméer av olika slags experter som i dag planerar våra liv från befruktningen till begavningen. Här på landet har jag fortfarande kontroll över mitt eget handlande. Det finns ingen som hela tiden manipulerar mig, som talar om vad jag skall tycka och tänka, hur jag skall klä mig, vad jag skall göra och inte göra. Jag får frisk luft och mycket motion. Jag är kort sagt i högre grad herre över mitt eget liv.

Här är jag mindre sårbar än i stadens hårt reglerade, planerade och teknologiserade värld. Ett konkret exempel på detta fick jag mitt i vintern i Åbo. Elvatiden på kvällen, när vi stängde tvn, märkte vi att värmeelementen var kalla. Det var smällkallt ute och vi förstod förstås att det småningom skulle bli kallt också inne om värmen inte kom tillbaka. Jag gissade att det var fel någonstans i fjärrvärmesystemet. Jag funderade också på vad vi borde och kunde göra om felet blev långvarigt. Det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Vi gick och lade oss. Nästa morgon var elementen varma igen.

I nyheterna fick vi veta att en katastrof hade varit nära. Det finns en mängd fördelar med fjärrvärme, men det finns också en stor nackdel. Om ett centralt rör springer läck kan tusentals hushåll bli utan värme. Om sommaren är detta inget stort hot. Men när det är -20 grader är situationen hotfull. Detta var precis det som hände i Åbo. Myndigheterna började förbereda evakuering av framför allt barnfamiljer i de områden som blev utan värme. Till all lycka fick man tag i folk som mitt i natten grävde upp det söndriga röret och ersatte det med ett helt.

Sverige höll på att drabbas av ett ännu större hot. Den kalla vintern ökade konsumtionen av elektricitet, men samtidigt stod några kärnkraftverk stilla p.g.a. tekniska problem. Regeringen övervägde redan att stänga en del industrier för att minska elförbrukningen. Våra kärnkraftverk gick för fullt. Samtidigt stod en mängd fabriker stilla i vårt land p.g.a. recessionen vilket minskade elkonsumtionen. Vi kunde sälja el till Sverige. Men vad hade hänt om vi i stället befunnit oss i en högkonjunktur?

Ingen har kunnat undgå att märka att det i år är 70 år sedan vinterkriget utkämpades. På den tiden var Finland ännu ett jordbrukssamhälle. Därför var vårt samhälle inte sårbart för de ryska bombplanen. I dagens samhälle är en vanlig människa hjälplös i en katastrofsituation. Hon är som ett barn som måste tas hand om och skyddas av föräldrarna, dvs av myndigheterna.

Missförstå mig inte. Jag tror inte alls att vi kommer att drabbas av någon katastrof inom en nära famtid. (Om man nu inte vill kalla den gågna vintern en katastrof). Men det ger mig stor tillfredställelse att veta att jag är mindre sårbar här. Fjärrvärmen må paja. Jag har det varmt och mysigt ändå. Strömmen må ransoneras. Jag klarar mig utan ström. Här ute i skogen är jag inte en Homo teknologicus, utan en ”riktig” människa. Jag har ett eget liv.

lördag 26 december 2009

DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN

DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN

Vad är detta? Ett julkåseri, eller en juldystopi? Välj själv.

Framför mig på bordet har jag fem fjärrkontroller. De är symboler för den teknologiska utveckling som pågått under de senaste 25 åren, eller, som man också kan se det, för den teknologiska galenskap som, likt en pandemi, drabbat hela mänskligheten under de senaste decennierna. En galenskap som bara förvärras. Men varför galenskap? Det är ju frågan om utveckling, en utveckling till något bättre? Utvecklingen måste ju gå framåt! Fem fjärrkontroller är väl ingenting. Om ytterligare 25 år behöver vi inga fjärrkontroller alls. De är bara ett övergångsstadium på vägen till det framtida teknologiska paradiset där vi kontrollerar våra maskiner med rösten!

I min ungdom klarade man sig, tro det eller ej, helt utan fjärrkontroller. När man satte på tvn reste man sig upp från soffan, gick fram till apparaten, och tryckte på en knapp. Nå, det gör jag faktiskt fortfarande därför att min tv är helt avstängd när jag inte tittar. Den står alltså inte i standby. Men, här kommer det märkliga, man reste sig och gick fram till tvn också varje gång man bytte kanal. Oerhört ansträngande! Det fanns visserligen inte så många kanaler att välja på. Vanligen hade man redan på förhand bestämt sig för vilken kanal och t.o.m. vilket program man skulle titta på. Det fanns inte hundatals kanaler att surfa mellan. Så man behövde inte resa sig upp väldigt ofta.

Vår tv är rätt gammal, men inte så gammal att den saknar fjärrkontroll. Det tråkiga är bara att det enda jag i dag kan göra med denna kontroll är att sätta på tvn förutsatt att den är i standby läge. Men utan kontrollen klarar jag mig inte heller. För att kunna välja en kanal måste jag ha en digibox, och för att manövrera den behöver jag en annan fjärrkontroll.

Förr gick jag fram till tvn satte på den och valde kanal. I dag går jag fram till tv, kopplar på strömmen, sen använder jag tvn:s fjärrkontroll för att koppla på tvn, sen tar jag digiboxens fjärrkontroll och sätter på boxen. Först därefter kan jag välja kanal med digiboxens fjärrkontroll. (Digiboxen står i standby hela tiden. Enda möjligheten att stänga av den är att dra ut stöpseln.) Det är fantastiskt hur teknologin gör våra liv enklare!!

Men vad gör jag med de andra tre fjärrkontrollerna? För att titta på en film med DVD-spelaren behöver jag en kontroll för DVDn. Först sätter jag på tvn med dess fjärrkontroll, sedan styr jag DVDn med dess kontroll. Desto värre kan jag inte titta på mina massor med VHS-kasetter med DVD-spelaren. För att titta på dem behöver jag inte bara en fjärde fjärrkontroll utan dessutom koppla om sladdarna från både digibox och DVD- spelare så att videospelaren fungerar. Det är fantastiskt hur enkelt allt blir med avancerad teknologi!

Visst jag kunde köpa en digitv. Då behöver jag ingen digibox och klarar mig med två fjärrkontroller, en för tvn och en för DVDn. Men vad gör jag i så fall med mina många VHS-kasetter? Kastar bort dem? Visst, jag kan köpa en kombinerad DVD och VHS-spelare. Det finns teknologiska lösningar på alla problem! Dvs bara man har gott om pengar och tekniskt kunnande. Det teknologiska idealsamhället är inte avsett för fattiglappar och tekniska analfabeter.

Men den femte fjärrkontrollen då? Den hör till min videokamera. Men den är analog så jag kan inte visa dess filmer på en digitv. En stor del av det material jag filmat på den har jag överfört på VHS. Men det materialet kan jag förstås inte spela upp på en DVD-spelare. För att göra det ännu mer invecklat har jag en kamera för super 8 film. Med den har jag filmat under 1970- och 1980-talet. Det finns t.o.m. några filmer från slutet av 1960-talet. Men dessa kan inte visas vare sig på video eller DVD. En del filmer överförde vi till hög kostnad till en VHS-kasett för att kunna visa filmerna på tv. Men nu borde de överföras till DVD-skivor. Det är fantastiskt hur teknologin gör livet enklare!

Nå, jag har följt med min tid och köpt en digifilmkamera. Och till den hör, hör och häpna, ingen fjärrkontroll. Märkligt nog är filmkvaliteten sämre än med min gamla analoga videokamera. Det beror väl på att jag valde en billig modell. Jag har alltså en massa super 8 film, mängder av kassetter till en analog videokamera, film på VHS-kasetter, samt film på DVD-skivor. Nu väntar jag bara med spänning på nästa teknologiska underverk. Men borde man inte snarare tala om teknologisk inveckling än utveckling?