SNÖTYNGDA TANKAR OM HOMO TEKNOLOGICUS

Normala människor reser till södern och värmen, till bekvämlighet, bekymmerlöshet, till folkmassor, nöjesliv osv. Jag flyttar i smällkalla vintern, dvs andra veckan i mars, ut till vår stuga i skärgården. Jag lämnar det bekväma, behagliga pensionärslivet i staden för att för att leva obekvämt och primitivt (relativt sett) ute i de djupa skogarna. Är jag riktigt klok?

Som pensionär bestämmer jag själv över min tid. Varför besluter jag då att bo ute i skogen, visserligen vid havsstranden, mitt i vintern? Varför väljer jag att elda med ved när jag kan avnjuta fjärrvärme i staden? Varför väljer jag att gå 30 meter genom snön till utedasset när det är -15 grader då jag i stället kan använda toalett med dusch i stan? Varför väljer jag att smälta snö för att få vatten till disk och annat när jag får varmt och kallt vatten från kranen i stan? Det låter som galenskap.

Nja, galen är jag knappast, snarare tvärtom. Jag har en starkare livskänsla här i stugan på landet än i stan. Och vad betyder det? Det betyder att livet här ställer hårdare krav. Det är mera utmanande. Jag känner att jag verkligen gör något nyttigt, något som har betydelse. Det betyder också att jag har en direkt kontakt med naturen. Våren är för mig den bästa årstiden och våren kan man uppleva med alla sinnen endast när man själv har naturen bakom köksdörren, när man ser, hör, känner doften, upplever solen, vinden, snöyran mot sin egen hud. Jag vill sitta på första parkett när naturen vaknar till liv och spelar upp sitt crescendo. Visserligen ser man, när jag skriver detta, ännu inga tecken på att våren står för dörren. För en stund sedan var jag på en kort promenad i den kalla, -15 grader, tysta, snötyngda skogen. Det enda ljud som hördes var någon enstaka talgmes. Livet där ute är fortfarande fruset, stelfruset. Desto mer spännande är det att följa med hurudan våren kommer att bli. Jag tippar på en sen vår i år. För övrigt tippade jag på en kall vinter i höstas.

Vad är livskänsla egentligen? Det är något man inte talar om i teknologins tidevarv. Begreppet är nästan tabu i en tid när människor umgås via internet och mobiler, när den glittrande ytan är viktigare än djupet där inne. För Homo teknologicus håller begreppet livskänsla på att urvattnas. Hon lever inte ett eget liv, utan ett liv genom surrogatpersoner som hon mer eller mindre identifierar sig med via tv, video, via internet. Hon tittar på folk som kämpar, anstränger sig, tävlar men sitter själv hemma i den bekväma soffan och knäppet på fjärrkontrollen. Hon får mening i livet genom att i medierna följa idoler, de må vara idrottare, popsångare eller princessor. Hon saknar inte ett eget liv därför att hon inte ens vet vad ett eget liv är. Hennes liv designas av experter och konsulter.

Under de tre och en halv månad jag tillbringat i stan har min kondition och muskelstyrka försämrats en hel del. Det är nästan oundvikligt. Ett av de stora problemen i dagens Finland är just att konditionen och styrkan är svag hos en stor del av befolkningen. Jag vill kalla det en fysisk degenerering. Vi tränar sinnet, hjärnan genom att vi ständigt måste lära oss allt mer invecklade rutiner, genom att vi ställs inför allt mer komplexa problem, genom att vi översvämmas av info utan mening och sammanhang. Men samtidigt blir problemen alltmer abstrakta, alltmer tekniska till sin natur. Dagens undomar är suveräna på datorer och alls slags teknik, men hur många kan rensa och tillreda en abborre, hur många kan ens tända en eld?

Teknologin gör livet allt lättare i fysiskt avseende, men svårare i psykiskt avseende. Allt jobb som kräver kondition och styrka sköts av maskiner. Teknologin har gjort muskler och kondition onödiga. Maskinerna är den moderna människans, Homo teknologicus, slavar. Lydiga, outtröttliga. (Att de ofta går sönder rätt fort beror på att de är byggda för att inte hålla).

Vi har formats under miljoner år av hård kamp för tillvaron. I denna kamp har styrka och kondition varit nödvändiga för att vi skall kunna överleva och föröka sig. Evolutionen har format oss så att vi skall kunna springa i timmar, bära tunga byten, slåss mot vilda djur och mot varandra. Vår kropp kräver ansrängningar, påfrestningar för att må bra. Men det moderna livet kräver nästan inga fysiska ansträngningar alls. I stan nuddar jag vi en punkt på elspisen och plattan bli het så jag kan koka mina frukostägg. Den fysiska ansträngningen består i att höja armen. Här på landet måste jag tända eld i spisen. Men för att tända behöver jag ved som jag bär in i korgar från vedlidret. Att gå 40 m genom snön med en tung vedkorg i handen tre fyra gånger om dagen är bara en obetydlig del av den ansträngning som krävs för att jag skall ha det varmt, kunna tillreda min mat och smälta snö för att få vatten. I stan sköter husbolaget om att jag har det varmt inne. Själv behöver jag inte ägna uppvärmningen en tanke – annat än om den pajar, se nedan. Här beror allt på mig. Jag måste t.ex. planera långt i förväg för att ha tillgång med torr ved i tillräcklig mängd.

Jag tillhör den generation som upplevt den största förändringen någonsin i vårt samhälle, nämligen övergången från jordbrukskultur till industrikultur. Man kan också kalla det en övergång från muskelkultur till maskinkultur. I en muskelkultur görs det mesta av allt arbete genom människors eller djurs muskler. Som barn hade jag konkret möjlighet att uppleva detta på mina farföräldrars skärgårdshemman. Värdinnan, min faster skötte bl.a. mjölkningen. Om somrarna rodde hon i arla morgonstund ut till en holme där korna var på bete. Släpade på de tunga mjölkstånkorna. På kvällen upprepades samma procedur. Sedan separerades grädden. Appraten drogs, dvs vevades för hand. Någon elektricitet fanns inte. Allt tungt arbete på gården sköttes med en häst. Dock vittnade en stor motorbåt med Olympiamotor om att maskinkulturen höll på att göra sitt intåg.

En muskelkultur kräver fysisk styrka och kondition. Min farfar rodde om somrarna ut till skärgårdshemmanet varje lördag efter att arbetsveckan på Dalsbruks järnverk var slut. Det tog tre timmar att ro från Dalsbruk till Holma. På söndag kväll rodde han samma sträcka tillbaka. Men så var han också urstark. Min morfar, som var bokhållare på Vasklot station i Vasa, brukade ta sig en söndagspromenad till Gamla Vasa och tillbaka. Bondvärdinnan i Sirnäs brukade gå i kyrkan varje söndag. Hon hade förstås inte bil utan promenerade den 5 km långa vägen (läs: kostigen) och sedan hem igen. I dag kan de flesta inte ro, orkar inte promenera eller utföra något fysiskt tungt. Och varför skulle de det? Det finns bilar, mopeder, motorkälkar, fyrhjulingar. Allt kan göras bekvämt, utan fysisk ansträngning genom maskiner. Man behöver inte ens resa sig för att byta kanal på tv. Det vore underligt om övervikt inte vore en modern folksjukdom. Det vore underligt om folk inte hade alla möjliga krämpor som orsakas av ett onaturligt, stillasittande liv.

Nu håller maskinkulturen på att övergå till en datakultur. I en maskinkultur görs allt fysiskt tungt arbete av maskiner. Men maskinerna sköts ändå av människor. I en typisk fabrik fanns det förr en stor mängd arbetare som stod vid svarvar, som svetsade, som byggde ihop bilar vid ett löpande band etc. Men i en datakultur sköts maskinerna av datorer. Det betyder att industriarbetarna inte längre behövs. Det enda som behövs är experter som sitter i ett kontrollrum och tittar på mätare. Datorer sköter om maskinerna som producerar varor. Samma utveckling har vi när det gäller den vanligaste av alla maskiner, bilen. I moderna bilar sköter datorer om det mesta. Föraren behöver inte göra annat än vrida om startnyckeln och styra bilen. Datorn ger instruktioner om allt annat. Den varnar om bilbältet inte är fast, om någon dörr inte är ordentligt stängd, om det är dags att tanka och om det är något fel. Den kan också ge instruktioner om när man skall svänga hit eller dit. Datorer övertar alltmer sådana jobb som tidigare krävde mänskligt tänkande. Detta är den generella utvecklingen i vårt samhälle.

Jag trivs inte med att ta order av datorer. Lika litet trivs jag med att lyda de arméer av olika slags experter som i dag planerar våra liv från befruktningen till begavningen. Här på landet har jag fortfarande kontroll över mitt eget handlande. Det finns ingen som hela tiden manipulerar mig, som talar om vad jag skall tycka och tänka, hur jag skall klä mig, vad jag skall göra och inte göra. Jag får frisk luft och mycket motion. Jag är kort sagt i högre grad herre över mitt eget liv.

Här är jag mindre sårbar än i stadens hårt reglerade, planerade och teknologiserade värld. Ett konkret exempel på detta fick jag mitt i vintern i Åbo. Elvatiden på kvällen, när vi stängde tvn, märkte vi att värmeelementen var kalla. Det var smällkallt ute och vi förstod förstås att det småningom skulle bli kallt också inne om värmen inte kom tillbaka. Jag gissade att det var fel någonstans i fjärrvärmesystemet. Jag funderade också på vad vi borde och kunde göra om felet blev långvarigt. Det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Vi gick och lade oss. Nästa morgon var elementen varma igen.

I nyheterna fick vi veta att en katastrof hade varit nära. Det finns en mängd fördelar med fjärrvärme, men det finns också en stor nackdel. Om ett centralt rör springer läck kan tusentals hushåll bli utan värme. Om sommaren är detta inget stort hot. Men när det är -20 grader är situationen hotfull. Detta var precis det som hände i Åbo. Myndigheterna började förbereda evakuering av framför allt barnfamiljer i de områden som blev utan värme. Till all lycka fick man tag i folk som mitt i natten grävde upp det söndriga röret och ersatte det med ett helt.

Sverige höll på att drabbas av ett ännu större hot. Den kalla vintern ökade konsumtionen av elektricitet, men samtidigt stod några kärnkraftverk stilla p.g.a. tekniska problem. Regeringen övervägde redan att stänga en del industrier för att minska elförbrukningen. Våra kärnkraftverk gick för fullt. Samtidigt stod en mängd fabriker stilla i vårt land p.g.a. recessionen vilket minskade elkonsumtionen. Vi kunde sälja el till Sverige. Men vad hade hänt om vi i stället befunnit oss i en högkonjunktur?

Ingen har kunnat undgå att märka att det i år är 70 år sedan vinterkriget utkämpades. På den tiden var Finland ännu ett jordbrukssamhälle. Därför var vårt samhälle inte sårbart för de ryska bombplanen. I dagens samhälle är en vanlig människa hjälplös i en katastrofsituation. Hon är som ett barn som måste tas hand om och skyddas av föräldrarna, dvs av myndigheterna.

Missförstå mig inte. Jag tror inte alls att vi kommer att drabbas av någon katastrof inom en nära famtid. (Om man nu inte vill kalla den gågna vintern en katastrof). Men det ger mig stor tillfredställelse att veta att jag är mindre sårbar här. Fjärrvärmen må paja. Jag har det varmt och mysigt ändå. Strömmen må ransoneras. Jag klarar mig utan ström. Här ute i skogen är jag inte en Homo teknologicus, utan en ”riktig” människa. Jag har ett eget liv.