GÅR DET ATT SPARA ENERGI?

Regeringen har igen en gång startat ett program för att få industrin och medborgarna att använda mindre energi, och att använda energin effektivare. Vi brukar kalla detta att spara energi fast energi egentligen inte kan sparas. Detta är långtifrån första gången vi uppmanas att dra ner energikonsumtionen.
Första gången var 1973 när den s.k. oljekrisen drabbade världen. Orsaken hade då ingenting med miljön att göra. Växthuseffekten var vid den tiden inte ens påtänkt som ett möjligt framtida hot. (Enstaka forskare hade dock spekulerat om effekten som en teoretisk möjlighet redan under 1800-talet). Orsaken var i stället att OPEC-länderna, dvs de arabländer som då producerade merparten av oljan, drastiskt höjde priset på råolja. Finland var vid den tiden långt mer beroende av olja än i dag. Många fick skrämselhicka och regeringen gick in för ganska drastiska sparåtgärder. De som var med kommer ihåg att städerna var konstigt mörka på kvällarna därför att den allestädes strålande reklambelysningen var släckt. I dag kunde vi spara in ett kärnverk genom att avstå från reklambelysning, men en så drastisk åtgärd är otänkbar i dagens konsumtionssamhälle. Jag kommer ihåg att medierna i mitten av 70-talet t.o.m. diskuterade om man igen måste ta gengasdrift i bruk. Under fortsättningskriget 1941-44 användes gengas, dvs förgasning av trä i en bytta bak på bilen, allmänt för att driva bilar och bussar. Dagens unga vet knappast vad gengas är, men på 70-talet var den i färskt minne.
Krisen var dock övergående. Oljepriserna sjönk, konsumtionen ökade och man glömde snart alla sparprogram. Vi använder i dag enormt mycket mera energi än 1973.
År 1979 inträffade den beryktade härdsmältan i kärnverket i Harrisburg, USA. Den blev gnistan i krutdurken för kärnkraftsmotståndet. Dittills hade kärnreaktorer byggts i rask takt i USA och Europa utan större motstånd från allmänheten, men nu exploderade motståndet. Det uppstod en häftig debatt i hela västvärlden. Denna debatt kom förstås också till vårt land och t.ex. Vasabladets sidor pryddes av långa artiklar för och emot. Själv tog jag ställning för i många artiklar. Vissa länder som Danmark och Österrike beslöt att inte alls bygga kärnkraft. I stället baserade de sin elproduktion på stenkol. Därför producerar de i dag stora mänger växthusgaser.
Förespråkarnas tyngsta argument var att de fossila bränslen medförde stora skador på miljön. Kol och olja innehåller små mängder svavel. Detta avgick med rökgaserna, förenades med luftens syre och gav upphov till sura nedfall. Under många år innehöll tidningarna dystra artiklar om hur skogarna i Centraleuropa håller på att dö, hur vattendragen försuras och fisken dör ut i sjöarna. Också i vårt land oroade man sig för skogar och vattendrag. Det fanns pessimistiska forskare som förutspådde att våra skogar var på väg att dö. Försurningen var miljöproblem nummer ett.
Motståndarna ville, som vanligt, satsa på besparing. Regeringen lovade sparåtgärder, som förstås rann ut i sanden. Det som hände var att stora summor satsades på att avskilja svavel och andra skadliga ämnen ur kolkraftverkens rök, men man fortsatte att använda och öka effekten hos redan byggda kärnreaktorer. Levnadsstandarden ökade snabbt under 80-talet och därmed ökade också energikonsumtionen. Mängden bilar ökade, man körde mer än någonsin, bostäderna blev större, man köpte mer elekronik osv.
Tjernobyl-katastrofen 1986 innebar ett svårt bakslag för kärnkraften. De flesta ansåg att kärnkraftens saga var all. Igen betonades att man bör spara energi, men i själva verket ökade konsumtionen av främst fossil energi kontinuerligt. På 90-talet exploderade hemelektroniken. Hemmen fylldes av datorer, VHS, CD-spelare, mobiltelefoner etc. Det senaste är att miljontals digiboxar och plattever ytterligare ökar elkonsumtionen. En dator drar visserligen inte mycket ström, men en miljon datorer kräver redan ett stort kraftverk.
När det gäller energi tycks åsikterna ändras ganska snabbt. Alla är för energibesparing, men det är alltid andra som skall spara, och högre priser väcker alltid missnöje, hur miljövänliga de än är. Endast en liten minoritet av idealister går faktiskt in för att minimera sin energiförbrukning. Alla de kloka sparråd som lagts fram i medierna under de senaste 30 åren har på det stora hela klingat för döva öron. Antalet bilar t.ex. har ständigt ökat. Snart har majoriteten av familjer minst två bilar. Samtidigt har kollektivtrafiken försämrats. Däremot använder vi energin effektivare i dag.
Under 90-talet talades det inte mycket om energibesparing. Det var andra problem, såsom den svåra ekonomiska depressionen, arbetslösheten, hålen i ozonskiktet osv, som dominerade. De ständigt ökande utsläppen av koldioxid diskuterades av experterna men nådde över mediernas nyhetströskel endast i samband med Kyotoprotokollet från 1990. Först under de senaste åren har växthuseffekten blivit miljöhot nummer ett.
Därmed har de fossila bränslena, grunden för hela den industriella revolutionen, blivit den stora skurken i det globala miljödramat. I stället har kärnkraften rehabiliterats i allmänhetens ögon. I Sverige röstade folket för att avskaffa kärnkraften 1980. Därav blev dock, som många av oss gissade, intet. Den ena regeringen efter den andra lovade förverkliga folkets vilja, men Sveriges 12 kärnreaktorerna ångade inte bara på som tidigare utan deras kapacitet höjdes. Och energikonsumtionen ökade förstås. Enligt de senaste opinionsundersökningarna vill en majoritet av svenskarna i dag ha kvar kärnkraften. Detta förvånar säkert ingen.
Nu är det makthavarna inom EU som kräver att medborgarna skall spara och att utsläppen av koldioxid skall minska. Men samtidigt vill de att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta, konsumtionen skall öka och konkurrensen inom EU och med USA, Kina etc skall bli ännu hårdare. Det är alltså inte alls frågan om att leva ett mera sparsamt och anspråkslöst liv, utan uttryckligen att minska användningen av fossila bränslen. I stället skall vi kraftigt öka användningen av andra energikällor.
Regeringarna brukar inte ta sina egna löften om energibesparing särskilt allvarligt. Det gör inte heller regeringen Vanhanen II. Samtidigt som man talar om att spara aviserar finansminister Katainen att medborgarna skall få över 1000 miljoner euro extra i handen i form av skattesänkningar. Meningen är att konsumtionen skall öka. Man får en hel del bensin och ström för en bråkdel av den summan. Energiskatterna höjs för att minska konsumtionen, men inkomstskatten sänks så att konsumtionen skall öka.
Min slutsats är att vi knappast kommer att få se någon sänkning i den totala energikonsumtionen. Däremot kommer en större andel att vara förnyelsebar energi. Målet, dvs 38% fram till 2020 kommer knappast att nås, lika litet som en minskning med utsläppen av koldioxid med 16%, men en bra bit på vägen kommer vi säkert. Och det är i varje fall ett framsteg.