DEMOKRATI GENOM MILITÄRT VÅLD

Av alla sätt att styra ett land är diktatur, enligt mina värderingar, det värsta. Och av olika typer av diktatur är persondiktatur den värsta. Den uppfattningen kom jag till under unga år när jag läste mycket om andra världskriget. Hitler har för mig varit inkarnationen av hur illa det kan gå. Genom att i detalj förstå hur Hitler kunde komma till makten, hur han kunde få stöd av, folket, hur han manipulerade osv kan vi, enligt min mening få en modell för förståelse av alla diktaturer.
Att bekämpa diktatur med alla medel, inklusive våld, är enligt min övertygelse en moralisk skyldighet. Därför stödde jag anfallet mot Saddam Husseins Irak både 1991 (Gulfkriget) och 2003. Här är några korta inlägg som jag relativt nyligen skrivit i denna fråga. Svaret till Astridmaria är något äldre.

SVAR TILL ASTRIDMARIA RINNE M. MENDES

Tack för ditt långa inlägg i Hbl 6.3 Astridmaria. Det var modigt av dig att kritisera mig så hårt. Jag önskar att flere studenter vore lika aktiva och kritiska. Många avskyr det jag skriver, men sällan kommer detta i tryck. (Jag har skrivit artiklar dubbelt så länge som du levat).
Ditt USA-hat är typiskt för finländska ungdomar i dag. Men hatet är, om du riktigt tänker efter, inte alldeles ärligt. Det är snarare frågan om ett slags hatkärlek. Ungdomarna fördömer Bush, amerikansk tortyr, angreppet på Irak, stödet till Israel, fattigdomen i USA, dödsstraffet, att USA inte undertecknat Kyoto-protokollet osv. Men samtidigt tar majoriteten efter den amerikanska livsstilen på ett rent löjligt sätt. Skatterna skall sänkas, allt skall privatiseras, man vill inte höra till en fackförening, vi skall jobba mer, jobba effektivare, vi skall förtjäna mera och ständigt skaffa oss mera prylar, vi skall ha de senaste teknologiska dumheterna, vi skall ha nolltolerans och strängare straff. Ännu värre ( i mina gamla ögon) är snabbmat, fixeringen vid kroppen och kläderna (märkeskläder i massor), ytligheten, snabbheten, utarmningen av språket och, värst av allt, dyrkan av den amerikanska musiken. Varje ny amerikansk stil efterapas troget och sånger måste vara på engelska för att få status bland ungdomarna. En typisk ungdom ser mera på amerikanska tv-serier och filmer än på alla andra sammanlagt. Inte underligt att många identifierar sig med USA mera än med Europa eller Norden. Vi har faktiskt en egen kultur.
Kanske känner du Astridmaria samma avsmak som jag inför dessa aspekter av amerikansk “kultur”.(Självklart skall vi inte dra alla över en kam). Det som förargar mig är inte amerikanernas sätt att leva. Det är deras egen sak. Men varför i all världen tar så många hos oss, och speciellt ungdomar, efter alla dumheterna men inte efter det som är bra?
Du kan förstås inte veta vad jag skrivit Astridmaria. Jag har skrivit nära 1000 artiklar, inlägg etc under nästan 40 år. Det som jag skäms mest över är inte att jag ständigt gått mot strömmen, att jag trampat praktiskt taget alla på tårna, utan att jag i min ungdom tillhörde “hukarna”. Jag var visserligen aldrig blåögd nog att tro på den socialistiska propagandan. Jag demonstrerade aldrig mot USA. Jag beundrade Carl-Gustav Lilius som i långa artiklar i Hbl, som den enda intellektuella i vårt land, berättade om det sovjetiska förtrycket t.ex. i Tjetjenien och i Estland, men jag tyckte, med tanke på mina karriärmöjligheter, att det var bäst att undvika att skriva om politik. (Dåvarande chefredaktören Jan-Magnus Jansson visade stort mod när han tillät att Lilius artiklar publicerades). Du har aldrig upplevt censur, tigande, att folk tänker ett men säger något annat. Men i dag har vi total yttrandefrihet. Jag kan skriva exakt det jag tänker. Du som inte studerat censurens, propagandans, indoktrineringens, diktaturernas historia kan inte förstå vilken lyx yttrandefrihet egentligen är.
Och Atridmaria. det är till stor del USA vi har att tacka för denna lyx. Men det är ingen lyx utan enligt FN:s deklaration om de mänsliga rättigheterna, en grundläggande rättighet. Ingen stat har kämpat mer för denna självklara rättighet än USA. Bush kan knappast öppna munnen utan att uttala orden “frihet och demokrati”. Och det är inte tomt prat. Detta är djupaste skälet till att jag ställt mig på Bushs sida mot diktatur och terrorism.
P.S. Alla de frågor du nämner i ditt inlägg har jag analyserat utförligt i långa artiklar i tidningar och tidskrifter.


VAR DET BÄTTRE UNDER SADDAM?

Saddam Hussein kommer inom kort att ställas inför rätta. Hans söner föredrog att dö i strid. Hans närmaste medarbetare sitter i fängelse. Sällan, kanske aldrig har en stat förändrats så radikalt på bott drygt två år.
Är det en förändring till det bättre? Vårvintern 2003 var åsikterna mycket delade för och emot att störta diktaturen med våld. Också i denna tidning (Hufvudstadsbladet) debatterades frågan. De flesta var visserligen emot Saddam och hans diktatur, men de var också emot Bush och amerikanskt våld för att krossa diktaturen. I valet mellan krig och diktatur valde de diktatur. Själv bedömde jag att förutsättningarna för ett kort krig för att äntligen bli av med diktaturen var goda. Vi vet vad som har hänt. Men vad hade hänt om kritikerna fått råda? Det kan vi förstås inte veta med säkerhet, men nog med mycket hög sannolikhet. Människans beteendet är lagbundet.
Frivilligt skulle Saddam och hans söner aldrig ha gett ifrån sig makten. Alla försök att ta den med våld hade tidigare slutat med blodbad. Om detta vittnar de ca 300 massgravar som man funnit. Det fanns inte längre något egentligt motstånd mot Saddam inom Irak, utom bland kurderna som skyddades av USA. Nu vet vi, tack vare Bush, att Irak inte hade några massförstörelsevapen. Alltså skulle FN:s inspektörer aldrig hittat sådana, alltså skulle FN ha varit tvunget att häva sanktionerna. Utländska investerare skulle ha tävlat om att få bygga upp det oljerika landet. Den stigande levnadsstandarden liksom FN:s och USA:s misslyckande skulle ha ökat Saddams prestige enormt. Allt detta påpekade jag redan för drygt två år sedan.
Alltså: Om kritikerna fått bestämma för två och ett halvt år sedan skulle Saddam i dag kunnat njuta av livet i sina dussintals lyxpalats med kranar av guld. Han skulle ha varit en hjälte i arabvärlden och bland muslimerna. Ingen skulle ha brytt sig om att gräva upp liken i de 300 massgravarna. Saddam och hans anhang skulle aldrig ha ställts inför rätta.
Ingen skulle ha hotat sunniernas maktställning.
Kritikerna har fått rätt på en punkt. Terrorismen har ökat. Tusentals irakier har dödats av självmordsbombare. I andra länder har hundratals dödats i dessa grymma attacker som endast kan jämföras med nazisternas terror mot civilbefolkningen. Många anser sig i dag kunna säga “Vad var det vi sa!”. Kriget har gjort Irak och hela världen osäkrare. Vilka fel Saddam än hade så höll han i alla fall ordning. Irakierna kunde känna sig trygga. Det kan de inte längre.
Javisst, förutsatt att de deltog i personkulten av Saddam och aldrig sade ett kritiskt ord. Under Saddams tid var hans anhängare trygga, men hans motståndare riskerade livet. I dag är det snarare tvärtom. Hans anhängare riskerar livet, men motståndarna är betydligt tryggare än förut. De som drabbas värst är vanligt folk, fattiga shiamuslimer som bara vill ha arbete och leva sina egna liv.
Terrorismen får enorma rubriker, men är i själva verket ett ganska litet problem. Den politiska situationen är oerhört mycket viktigare. Alla sakkunniga torde vara eniga om att förutsättningarna för en fredlig och demokratisk utveckling i Mellersta Östern har förbättrats sedan Saddam störtades. Nya stora krig förefaller i dag mycket osannolika.

BUSH, BLAIR OCH DEMOKRATIN

Mats Sjöbergs inlägg i Hbl 7.4 2008 i vilket han kritiserar min analys 4.4 av situationen i Irak är förbryllande, för att inte säga motsägelsefullt. Han menar att jag har fel när jag tror att Bush och Blair drivs av “en idealistisk tro på jämlikhet, tolerans,frihet och demokrati”. Enligt Sjöbergs analys har de i stället visat ett “djupt förakt” för demokratin. Jag kan inte förstå hur störtandet av två av vår tids värsta totalitära system, de religiösa fanatikerna i Afganistan och personkulten i Irak, kan uppfattas som förakt för demokratin. När dessa länder dessutom fått nya demokratiska konstitutioner och genomfört allmänna val (i vilka kvinnorna haft rösträtt) blir Sjöbergs beskyllning än mer obegriplig. Trots allt det meningslösa massmördandet av civila är det ju uppenbart att dessa länder har betydande frihet i dag.
Att jag använde uttrycket “svepskäl?” när det gällde massförstörelsevapnen beror på att jag inte anser mig kunna ta ställning i denna komplicerade fråga. Sjöberg är tydligen säker på att Bush och Blair visste att det inte fanns sådana vapen, att de är geniala lögnare och skådespelare, och att deras mål hela tiden enbart var att få total kontroll över den irakiska oljan, inte att införa demokrati. Själv tror jag, ärligt talat, att de är alltför obegåvade för att kunna spela så svåra roller trovärdigt. Som bevis anför Sjöberg att amerikanarna ville senarelägga parlamentsvalet och begränsa rösträtten. Irakierna krävde dock, skriver han, omedelbara, allmänna val. (Som sedan genomfördes framgångsrikt 15.12 2005). Jag förstår inte hur något av detta kan tolkas som förakt för demokratin. Tvärtom visade ju amerikanerna respekt för folkviljan genom att gå med på irakiernas krav. Att de radikala shiamuslimerna nyligen ordnat en massdemonstration mot USA är också ett bevis för tolerans. (Att demonstranterna själva knappast är toleranta är en annan sak. I en demokrati har också de intoleranta rätt att framföra sin åsikt. Sällan har två politiker fått utstå så mycket kritk och spott och spe som dessa Bush och Blair. Båda inser att detta är det demokratiska spelets hårda regler. Ingen kritiserade Saddam, än mindre hånade och bespottade honom.)
Sjöberg tar upp FN:s 13 år av sanktioner mot Irak, som ledde till svåra lidanden för de fattigaste. Men vad har detta med Bush, Blair och demokrati att göra? Själv fördömde jag flera gånger dessa sanktioner. De drabbade inte Saddam som byggde lyxpalats och ståtliga moskéer medan tusentals barn dog i undernäring.
När man bedömer utvecklingen i andra kulturer bör man komma ihåg att den demokrati som vi i dag kan njuta av inom EU har uppnåtts efter oerhört hård och blodig kamp och många grymma krig. I dag är de flesta okunniga om hur hårt och envist motståndet mot demokrati har varit i Europa. Vi bör försöka hjälpa andra kulturer att undvika de värsta av våra misstag såsom fascism, kommunism, nazism och andra former avtotalitära system.

HUR MÅNGA DÖDA I IRAK?

Sedan Saddam Hussein störtades år 2003 har vi i nyheterna fått höra om otaliga blodsdåd i det sargade landet. Hur många irakier har egentligen fallit offer för det meningslösa och grymma våldet? Svaret är att ingen vet. Det finns ingen myndighet som håller koll på alla döda. Siffran 700 000 har nyligen figurerat på Hbl:s insändarsida. Denna härstammar från en undersökning utförd i samarbete mellan ett amerikanskt och ett irakiskt universitet. Man kom fram till att mellan 400 000 och 700 000 dödats mellan åren 2003 och 2006. Siffrorna baseras på intervjuer med ca 2000 hushåll. Felmarginalen är som synes enorm! Bush-hatarna har naturligtvis valt att tro på den högre siffran. Denna undersökning kan jämföras med den som organisationen Iraq Body Count gjort för samma period. Man anger 47 000 dödsoffer. Skillnaden är helt absurd! Hur kan man komma till så helt olika resultat? Body Count baserar sig på uppgifter i tidningspressen. Siffran är alldeles för låg därför att långtifrån alla mord kommer i tidningarna. Nyligen har WHO publicerat en undersökning som baserar sig på intervjuer med ca 10 000 hushåll. Enligt denna ligger antalet mellan 100 000 och drygt 200 000. Troligen har omkring 150 000 dödats under en period av tre år. Iraks befolkning uppges vara 27 miljoner. Detta kan jämföras med inbördeskriget i Finland som utkämpades vid denna tid för 90 år sedan. Då krävdes enligt forskare Lars Westerlund totalt 38 500 dödsoffer under ett års tid. Finlands befolkning var då ca 3,5 miljoner. Siffrorna är inte direkt jämförbara, men vårt inbördeskrig var betydligt blodigare. Vi hade ingen Bush som med amerikanska soldaters hjälp hindrade ett fullskaligt inbördeskrig.



DIKTATUR, INTE DEMOKRATI, BÖR FÖRDÖMAS

”Vi håller båda med om att Rysslands militära aggression var fel,” skriver Mats Sjöberg med anledning av mitt inlägg 31.8 2008 i Hbl om angeppet på Georgien. Men Sjöberg undrar hur ”Rosing lyckas finna förmildrande förhållanden i USA:s krig i Irak som på alla skalor mätt varit mera förödande.” Han anser att båda stormakterna bör fördömas. På den punkten är vi djupt oeniga. Varför? Den ideologi som ligger bakom allt jag skrivit och skriver är att vi måste försvara yttrandefrihet, frihet att bilda politiska partier, att bilda fackföreningar, frihet att kritisera och demonstrera, frihet att ställa upp i val och frihet att välja makthavare i fria och hemliga val. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Sjöberg omfattar samma värderingar. Så vad är vi då oeniga om? Jag är tydligen mer pessimistisk än Sjöberg. Mina studier av Hitler, Stalin, Mao, Saddam och andra diktatorer har gjort mig övertygad om att ordspråket ”makt korrumperar och total makt korrumperar totalt” stämmer. Härav följer att ingen diktator, inklusive alla hans hantlangare, är beredd att ge ifrån sig makten med fredliga medel. Tvärtom är de beredda att hålla fast vid den med alla medel, också förstås genom lögn, propaganda och terror. Att låta mörda kritiker och oppositionella är en urgammal, brutal metod att hålla fast vid makten. Av detta följer i sin tur att om man tror på demokrati måste man vara beredd att, i värsta fall, försvara den med militära, och t.o.m. blodiga metoder.
President Bush har i näsan åtta år varit världens mäktigaste man. Tack vare att han styr en demokrati förlorar han snart sin makt genom fria val. Detta visar i ett nötskal varför demokrati är bättre än alla andra system. Under Bushs tid vid makten har USA gjort mer än någonsin i fredstid för att öka demokratin i världen. Dels har landet störtat diktaturer med våld (Afganistan, Irak), dels har man utnyttjat andra slag av påtryckningar (t.ex. Nordkorea, Iran, Libyen), dels har man använt mer politiska metoder (t.ex. Sudan, Burma, Pakistan, Egypten, Saudiarabien). Självklart är USA, lika litet som någon stat inom EU ett idealsamhälle, men det finns ingen annan makt som gjort lika mycket för demokratin i världen under de senaste åren som USA. Jag frågar (retoriskt): Vad har Ryssland gjort för demokratin och yttrandefriheten under dessa åtta år? Vad har Rysslands vasallstater gjort?


PÅTVINGAD DEMOKRATI I IRAK OCH AFGANISTAN

Kommer någon ihåg vårvintern 2003? President Bush släppte lös den amerikanska armén mot den blodiga diktaturen i Bagdad. Protesterna haglade och väldiga demonstrationståg mot Bush och USA drog fram överallt (utom i USA förstås). Bush talade sig hes om frihet och demokrati för folken i Irak, men kritikerna i Europa förkunnade självsäkert att man inte kan tvinga demokrati på ett land genom militärt våld. Motståndarna fruktade en våg av terror mot västvärlden. De ansåg att Bush var för dum för att förstå att västerländska värderingar varken kan eller får påtvingas andra kulturer. Saddam borde inte störtas med våld, ansåg man. Dessutom innebar ett angrepp ett brott mot internationell rätt, påpekade man.

Vi vet vad som hände sedan. Saddam störtades och avrättades. Den enda diktator i modern tid som faktiskt blivit dömd och avrättad av dem han plågat. Sedan följde flera år av meningslöst våld. Trots detta ordnade USA demokratiska val i Irak, dels för att godkänna en ny och rättvis konstitution, dvs en demokratisk sådan, dels val till ett parlament.
Den 31 januari 2009 hölls provinsval i Irak. Detta val ordnades och övervakades av irakierna själva. De amerikanska soldaterna höll sig ur vägen. De avfärdades med en klackspark av medierna i väst. Det gick ju lugnt till! Inga bomber, inga massmord, ingenting värt att skriva om, inga smaskiga bilder för tv. Valet var i stort sett lika demokratiskt (eller odemokratiskt om man så vill) som valen brukar vara i väst. Röstningsprocenten var visserligen låg, men den kommer att vara ännu lägre i vårt kommande val till EU-parlamentet.
Betyder detta att Bush har lyckats tvinga demokrati på Irak? Att dumbommen Bush har fått rätt och att alla hans kloka och högutbildade kritiker hade fel? Det är förståeligt att man helst vill glömma bort Bushs roll för att skapa ett demokratiskt Irak. Att medge ett misstag är alltid svårt. Att medge att Bush kan ha gjort något gott är ännu svårare. Irak är det första arabland som styrs genom demokrati av västerländsk typ. Och Europa, med undantag av England, gjorde ingenting för att hjälpa till. Snarare tvärtom. Om kritikerna fått sin vilja igenom hade Saddam och hans söner troligen fortfarande styrt landet. Ingen vill väl förneka att irakierna är långt friare i dag än under Saddams blodiga välde?
Den som känner till den moderna historien vet att demokrati kan tvingas på en diktatur förutsatt att man är fast besluten att göra det. Det har hänt i Serbien, Bosnien och Kosovo och nu senast i Irak. Tidigare har det hänt i Japan och Tyskland. Också vårt land har köpt sin demokrati genom ett blodigt krig. För den som kan sin historia är utvecklingen i Irak inte förvånande, utan väntad.
Men varför lyckades Bush då inte tvinga demokrati på Afganistan? Varför har talibanerna stärkt sin ställning medan demokratins motståndare i Irak blivit svagare? Därför att FN har spelat huvudrollen i Afganistan, medan USA koncentrerat sig på Irak. Ju fler kockar desto sämre soppa. Obama planerar nu, som bekant, att föra över trupper från Irak till Afganistan. Han tänker alltså följa samma recept som Bush. Bryta motståndet genom militärt våld. Han bedömer, liksom Bush, att skapa förutsättningar för det lugn och den frihet som demokratin förutsätter kan skapas endast genom våld.
Finland fördömde angreppet mot Saddams Irak, men inte mot talibanerna i Afganistan. För en lekman kan det verka märkligt att man i ett fall godkänner diktatur, men i ett annat sänder soldater (ca 100 man) för att slåss mot en annan diktatur. Det kan också verka konstigt att FN i det ena fallet motsätter sig ett angrepp men i det andra stöder det. Vidare kan det tyckas underligt att juristerna i det ena fallet anser att angreppet strider mot internationell lag men inte i det andra. Vi får se om Obama lyckas lika bra i Afganistan som Bush lyckades i Irak.