MILJÖFILOSOFI II: NATUREN ÄR EN MASKIN

MILJÖFILOSOFI II: NATUREN ÄR EN MASKIN

INNEHÅLL:
Synen på naturen under medeltiden
Maskiner blir vanliga i Europa
Den moderna naturvetenskapen uppstår
Naturen är lukt-, smak-, ljud- och färglös
Djuren är maskiner
Maskinen människan

Liksom alla imperier sönderföll det romerska till slut. År 395 delades det i en östlig och en västlig del. Den östliga delen, under namnet Bysans, fortlevde tills den erövrades av ottomanerna (turkarna) 1452. Den västra delen splittrades snart i små riken som bekämpade varandra. År 476 var Västroms saga all. Då hade sönderfallet redan pågått i många generationer. Tydligast framgår detta när man tittar på befolkningssiffrorna. (Jag baserar dem på Pekka Kuusis bok Tämä ihmisen maailma, 1982, s. 238). Europas befolkning minskade från ett maximum på 44 miljoner omkring år 200 till endast hälften, dvs 20-25 miljoner, på 600-, 700- och 800-talet. Orsaken var att hela den välorganiserade samhällsstrukturen föll sönder. Ekonomin kraschade fullständigt och Europa återgick till primitiv självhushållning. Krig, svält och farsoter ledde till att många områden blev helt öde. Naturen som trängts undan under romartiden kom tillbaka. De stora skogarna i Europa bredde ut sig, de vilda djuren började igen tassa kring knutarna. Miljonstaden Rom blev en liten håla full av långsamt vittrande ruiner. Kor och getter betade där hundratusentals människor en gång hurrat för marscherande legioner och segerrika kejsare. Man bör dock observera att miljöförstörelsen i Mellersta östern och runt Medelhavet var permanent. De stora skogarna och vilda djuren kom aldrig tillbaka.

Under 400-talet sjönk Europa långsamt in i det som brukar kallas ”den mörka medeltiden”. Det skulle dröja nästan 600 år innan mörkret sakta började vika undan. På 1000 talet började en viss ekonomisk tillväxt. Befolkningen började igen att växa. Men ännu år 1000 beräknas Europa ha haft blott 30 miljoner invånare. Vår världsdel var under medeltiden täckt av jättestora skogar i vilka de vilda djuren levde på sina egna villkor.
Detta gällde endast Europa. På den tiden fanns det självklart ingen global ekonomi, än mindre kultur. Det enorma förfallet i Europa påverkade inte den övriga världen. I andra världsdelar frodades många kulturer under den period vi brukar kalla medeltiden, dvs ca 400-1200. I arabvärlden, Indien och Kina blomstade ekonomi och kultur. Detsamma gäller vissa områden i Amerika. Under slutet av medeltiden blomstrade t.ex. Inka- och Aztek-kulturerna .

SYNEN PÅ NATUREN UNDER MEDELTIDEN

Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur djupt förfallet var. Vetenskap och filosofi kan existera endast i en välorganiserad stat. Sådana existerade inte längre. Endast Östrom (Bysans) fungerade någorlunda, men korstågen försvagade också denna stat. Det intellektuella mörkret sänkte sig. Ofattbart nog så glömdes Platons och Aristoteles skrifter bort. Av Platon kände man endast en av hans minst viktiga böcker Timaios och av Aristoteles väldiga produktion endast några tunna skrifter i logik. Böckerna existerade visserligen, men i dammiga klosterbibliotek, oftast i Östrom, och ingen läste, än mindre förstod dem. Det fanns överhuvudtaget inte längre många som kunde läsa. (Under antiken hade läskunnigheten varit rätt allmän).
Den enda sammanhållande och kulturbärande institutionen blev den katolska kyrkan. Religionen och kyrkan skapade den medeltida synen på människan och naturen. Som vi sett ovan hade Platons idé om en odödlig själ, genom kyrkofadern Augustinus, övertagits som en dogm i tron. Människan var därmed en dubbelvarelse med en kropp, som hörde till naturen, och en själ som hörde till evigheten. Kroppen åldrades och dog, men själen fortsatte att existera och kom slutligen antingen till helvetet eller till himmeln. Denna lära beskrivs livfullt i Dantes odödliga epos Divina Comedia (Den gudomliga komedin, omkring 1315). Kroppen föraktades. De kroppsliga begären skulle betvingas och kontrolleras. Kyrkan tog på sig rollen som en sträng väktare över sedligheten. Sexualiteten sågs som speciellt farlig. Prästerna skulle avhålla sig från sex. Kvinnans ställning i samhället blev sämre än under romartiden.
Bibeln användes som ett slags uppslagsbok som, rätt tolkad, ansågs ha svar på alla frågor. Bilden av naturen präglades av vad man inte kan kalla annat än primitiv, folklig vidskepelse. Kyrkan såg djävulen och hans anhängare överallt. Man trodde på allehanda magiska väsen, på trolldom, på omen, järtecken och astrologi. Somliga djur, såsom vargen, ansågs ondsinta. Man tänkte sig att djuren hade känslor och tankar liksom människorna. Det förekom t.o.m. rättegångar mot djur. Man trodde på olika både goda och onda väsen i skogar, sjöar, bäckar och berg. Kyrkan försökte i viss mån bekämpa folktron, men inte för att man inte trodde på övernaturliga krafter, utan för att den upplevdes som en konkurrent till den rena kristna läran.

MASKINER BLIR VANLIGA I EUROPA

Först på 1200-talet nådde Europa igen en folkmängd på 44 miljoner. Då hade ett ekonomiskt, men också kulturellt uppsving redan pågått under några generationer. Under senare delen av medeltiden gjordes i Europa en rad uppfinningar som kom att bli av stor betydelse. Den viktigaste var att vattenkraften togs i bruk i växande omfattning. Vattenhjul drev inte bara kvarnar, utan sågar, pumpar, malmkrossar, papperstillverkning, malning av bark och annat till färgämnen, och mycket annat. Europa är en regnig världsdel och vattenkraft fanns nästan överallt. Bäckar och åar, som tidigare fått vara ifred, togs nu i bruk. Det var frågan om en industrialisering baserad på vattenkraft. Det finns förstås mycket litet statistik från medeltiden, men från England på 1000-talet finns en uppgift om 5 624 vattendrivna maskiner. England är visserligen regnigare än de flesta länder, men siffran ger ändå en uppfattning om hur vanlig vattenkraften var. Långt senare, från 1694, har vi en uppgift om att det i Frankrike fanns 80 000 kvarnar som malde mjöl, 15 000 kvarnar inom olika industrier och 500 inom metallindustrin. Tillsammans 95 000 kvarnar enbart i Frankrike.
Vinden hade använts som energikälla för att driva fartyg redan under antiken. Under senmedeltiden började man driva maskiner med vindkraft. De första vindmöllorna togs i bruk. De användes främst för att mala mjöl. På 1200-talet byggdes de första väderkvarnarna i Sverige och med tiden fanns det en kvarn i snart sagt varje större by. Det var ved, vatten och vind, miljövänliga energiformer, som drev ekonomin i Europa 800 år fram till början av 1800-talet när ångmaskinen revolutionerade ekonomin.. Också ångmaskinerna eldades dock till en början ofta med ved.

Stor betydelse fick också uppfinnandet av det mekaniska urverket, den mekaniska klockan, på 1200-talet. Många innovationer kom till Europa från Kina (krut, kompassen, papper, silke t.ex.) från Indien (matematiska idéer) eller från arabvärlden (idéer inom medicin, kemi, optik och astronomi t.ex.), men det mekaniska urverket var en genuint europeisk uppfinning. Från 1200-talet framåt blev det allt vanligare med klockor i kyrktornen och småningom i förmögna hem.

Maskinerna blev med tiden allt bättre och mer komplicerade. Den europeiska kulturen höll på att bli den första maskinkulturen i historien. Enkla maskiner fanns förstås redan under antiken och i många andra kulturer, men europeerna var de första som byggde upp en industri på vattenkraft och gjorde sig beroende av mekaniska urverk. På 1600-talet konstruerades de första mekaniska räknemaskinerna, föregångare till våra dagars datorer. (Araberna använde nog vattenkraft men de hade brist på lämpliga åar. Araber, indier och kineser visade inget intresse för mekaniska urverk.)

DEN MODERNA NATURVETENSKAPEN UPPSTÅR

Historikerna har ägnat mycket forskning åt frågan när den typ av vetenskap vi känner i dag uppstod. Som vi tidigare sett grundade Aristoteles en rad vetenskaper. Efter hans tid var forskningen livlig under några hundra år, för att sedan minska i betydelse. Den sista betydande antika forskaren var läkaren och fysiologen Galenos på 200-talet. Somliga menar att forskningen återföddes redan på 1300-talet. Den vanliga uppfattningen är dock att vetenskap i modern mening utvecklades först på 1600-talet. Vid den tiden var européerna sedan länge vana med allehanda maskiner.

Det fanns många orsaker som bidrog till naturvetenskapens födelse. Här vill jag betona maskinernas roll. Vetenskapen, ja egentligen hela den moderna västerländska kulturen, kan karakteriseras med ett enda begrepp, kontroll. Typiskt för en maskin är att vi kan kontrollera den. Avsikten med maskinen är att kontrollera någonting i omgivningen. Maskinen är motsatsen till naturen. Vår kultur, maskinkulturen, befinner sig i ständig kamp med naturen. Med maskinernas hjälp fösöker vi besegra naturen. I stor utsträckning har vi redan gjort det.

Vad är då typiskt för en maskin? Vi förstår fullständigt hur den fungerar. Det finns alltså ingenting oförklarligt eller oförklarat i en maskin. Där finns ingenting magiskt, mystiskt eller övernaturligt. Den är helt och håller uppbyggd av materiella komponenter. Ingen tror att en maskin har en själ. Vidare är en maskin fullständigt förutsägbar. Den är deterministisk. Om vi vet hur maskinen fungerar kan vi räkna ut varje tillstånd hos den vid vilken tidpunkt som helst i framtiden. Ett urverk är här förstås den maskin man allmänt hade som modell. Men också för dagens maskiner stämmer allt detta i princip. Min dator har lika litet en själ som urverken på 1600-talet. Den kan inte göra något annat än den är byggd för att göra. Den har, i motsats till mig, ingen fri vilja.

I dag lever vi omgivna av maskiner. För oss är de så självklara att det är svårt att fatta vilken fantastisk uppfinning de är. För att bygga maskiner behövs matematik. Konsten att räkna var långt utvecklad under 1600-talet. Kombinationen av maskiner och matematik ledde tidens främsta tänkare in i en helt ny syn på naturen. En helt ny tankemodell skapades. Man började betrakta naturen som en stor och ytterst komplicerad maskin.

Vad betydde detta? Om naturen är en maskin så kan man förstå den och förklara den i detalj, man kan förutsäga den, beräkna vad som händer under givna villkor. Det finns ingen trolldom, magi eller mystik i naturen. Inte heller ger den oss tecken eller budskap. Om himlakropparna rör sig maskinmässigt så är astrologi bara vidskepelse.

NATUREN ÄR LUKT-, SMAK-, LJUD- OCH FÄRGLÖS

Det är meningslöst att fråga vem som var den första moderna vetenskapsmannen. Men den första över hela Europa kände och berömde var italienaren Galileo Galilei (1564-1642). Han är mest känd för att han, i strid mot den katolska kyrkan, försvarade den kopernikanska teorin om solsystemet. Kyrkan borde, menade han, inte försöka styra forskningen. Den borde hålla sig till frågor om Gud och frälsningen, och inte blanda sig i vetenskapliga frågor. Enligt ett vitsigt uttalande av Galileo borde kyrkan ägna sig åt hur man kommer till himmelen, inte hur himlakropparna rör sig. (På engelska blir det ”how to go to heaven, not how the heavens go”.) De flesta vet att han dömdes till livslång husarrest. Domen föll 1633.
Men under husarresten skrev han i hemlighet en bok genom vilken han grundade den moderna fysiken. Boken heter Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades till Holland där det publicerades. Hans mest kända ord är: ”Naturens stora bok är skriven med matematiska symboler.” Han menade att fysikaliska processer såsom hållfasthet hos olika material, friktion, motstånd och rörelse kan beskrivas matematiskt. Hans Dialog innehåller mängder av matematiska analyser av sådana processer. Han använde i främsta hand geometrin, den då mest utvecklade grenen inom matematiken.
För att kunna beskriva någonting matematiskt måste man kunna mäta det. Sådana egenskaper hos kroppar, som kan mätas objektivt, började man kalla primära. I boken Il Saggiatore (1624) beskriver Galileo skillnaden mellan primära (objektiva) och sekundära (subjektiva) egenskaper. Han skriver bl.a.: ”Om sådana sinnen som känsel, hörsel, smak och lukt försvann tror jag att kropparnas form, mängd och rörelse skulle bli kvar, men inte lukter, smaker och ljud.”
Onekligen kan vi mäta form, mängd och rörelse men inte t.ex. lukt och smak. Han menade därför att form, mängd och rörelse är objektiva egenskaper hos kropparna själva, medan smak, lukt och ljud inte finns hos kropparna utan endast i våra upplevelser. Han menade att de subjektiva upplevelserna orsakas genom att de objektiva egenskaperna påverkar våra sinnen. Färgerna t.ex. finns i betraktarens öga, inte i kropparna själva. Senare inkluderades massa bland de primära egenskaperna.
Av detta får vi slutsatsen att naturen i sig själv är lukt-, smak-, ljud- och färglös. Dessutom är den mätbar och möjlig att beräkna och förutse. Processerna i naturen styrs av vad vi kallar naturlagar. ”Naturlag” blev nu ett grundläggande begrepp i fysiken. Ur vetenskaplig synvinkel var detta ett stort framsteg. Tidigare hade naturfilosoferna, t.ex. alkemisterna, försökt beakta alla slags egenskaper när de gjorde sina ”experiment”. T.o.m. sådana saker som sinnets renhet och månens ställning ansågs inverka på resultatet. Nu började man bortse från allt som ansågs sekundärt (subjektivt). Därmed blev det möjligt att göra kontrollerade, upprepbara experiment och att formulera resultaten som ekvationer. Den experimentella metoden började därmed betraktas som grundläggande i forskningen. Men detta innebar samtidigt att naturen reducerades till mekaniska mätbara processer. Naturen i sig blev så att säga grå och färglös.

DJUREN ÄR MASKINER

En yngre samtida till Galileo var fransmannen Rene Descartes (1596-1650). Han var lika framstående som matematiker och forskare, men dessutom en av de främsta filosoferna genom tiderna. Hans syn på relationen mellan människan och naturen fick ett stort inflytande under flera århundraden, och diskuteras än i dag.
Aristoteles hade, som vi sett, byggt upp en naturfilosofi som antog att allt levande har en själ och att död materia inte är helt trög och orörlig, utan har en inneboende strävan eller drift mot sin naturliga plats i världsalltet. Denna naturfilosofi hade sedan slutet av 1200-talet tagits för given av de flesta lärda i Europa. Den blev en del av den katolska kyrkans världsbild. Galileo kritiserade många av Aristoteles hypoteser, men Descartes tog steget fullt ut och bröt fullständigt med Aristoteles natursyn. Aristoteles anhängare var därför bittra motståndare till Descartes, men de förlorade snabbt terräng, och Descartes idéer spreds över Europa, ända upp till Sverige.

För Descartes var maskinen inte bara en användbar heuristisk modell utan naturen var bokstavligen en maskin. Det finns ingen strävan, inga mål och allra minst någon själ i naturen. Allting kan därför förklaras i termer av mekaniska processer. Descartes försöker göra just detta. Också djuren är maskiner. Det kan verka som om hundar och katter hade känslor, som om papegojor pratade, men i själva verket har de lika litet känslor och tankar som ett mekaniskt urverk. Deras mekanismer är bara så mycket mera komplicerade. Genom att i detalj studera deras uppbyggnad, hur alla delar hänger ihop så kan vi till slut förklara allt i deras beteende. Denna tanke hade stort inflytande bl.a. inom fysiologin, som vid denna tid blev en experimentell vetenskap.

Sin syn på naturen presenterar Descartes i boken Avhandling om metoden (1637). I ett berömt avsnitt säger han att det inte alls är märkvärdigt att djuren är automater när man betänker hur invecklade rörliga maskiner mänsklig konstfärdighet kan frambringa. Gud är oändligt mycket skickligare och använder sig av ben, muskler, nerver, artärer osv när han konstruerar ett djur. Resultatet blir en visserligen mycket invecklad, men dock maskin.
En naturlig invändning är att en maskin inte har någon själ, fri vilja, något medvetande. Och allra minst något språk. Man kan möjligen tänka sig att djuren är maskiner, men att Descartes och alla hans vänner, och många ovänner, är maskiner är absurt. Om han är en maskin så betyder det att maskiner faktiskt kan tala och skriva och därmed tänka. Det ansåg han, med alla rätt, vara en logisk omöjlighet. Hans lösning av problemet skapade dock i stället, som vi skall se, ett ännu svårare problem.
Descartes ansåg att logiken tvingar oss att anta att det finns två fundamentalt olika grundläggande substanser i världen. Att det finns materia är uppenbart. Han kallar materian
res extensa (utsträckt ting). Dess kännetecken är att den har storlek och kan påverka genom att stöta, pressa, knuffa annan materia. Men det är lika uppenbart att tänkande existerar. Det finns någonting som tänker. Det kallar han res cogitans (tänkande ting, eller kort och gott själen). Tänkandet är till sin natur icke-materiellt. Vi får som slutsats att människan, som redan Platon menade, är en dubbelvarelse. Hon är en icke-materiell själ i en materiell kropp. Jag som tänker, känner, har fri vilja och kan tala är alltså en själ. Det som rör sig, äter, sover etc, min kropp, är en maskin. Jag är alltså en ande i en maskin, en ande som får sinnesintryck genom maskinens organ, men som styr maskinen genom min vilja. Själen blir i grunden något oförklarligt, något övernaturligt.
Den slutsatsen passade förstås förträffligt in i den katolska teologin. Och Descartes var ingen ateist, utan en troende katolik. Han menar att eftersom man inte finner någon rimlig orsak att själen skulle förintas så ”...leds man helt naturligt till slutsatsen att den är odödlig.” När Gud skapade människan till sin avbild så var det, enligt Descartes, själen som avsågs. Kroppen kan förstås inte vara någon avbild av Gud. Trots detta kom han i konflikt med kyrkan. Hans böcker hamnade på Index, kyrkans lista över förbjudna böcker.
Men hur kan själen, som är immateriell, styra kroppen, som är materiell? Försök styra din dator enbart med din tanke! Det är omöjligt. Du måste använda kroppen för att styra datorn. Men enligt Descartes är kroppen en maskin, den är ett slags dator, för att använda ett modernt begrepp. Det är lika omöjligt att tänka sig att själen styr kroppen som att du styr din dator enbart med tanken. Descartes var medveten om problemet, men hade ingen lösning. Många filosofer föreslog lösningar, den ena mer fantasifull, än den andra, men ingen var övertygande. Än i dag finns det dualister som tror att vi har en icke-materiell själ som är odödlig. Enligt den katolska tron skapar Gud en själ vid befruktningsögonblicket.

Varför tror Descates att djuren inte har någon själ? Gud, som är allsmäktig, kunde ju ha gett också djuren en själ. Hans argument är berömt och har diskuterats mycket. Jag sammanfattar det mycket kort. Hur vet man om något har en själ? Jo, förmågan att tala, eller att åtminstone kunna lära sig tala, är ett bevis för existensen av en själ. Ingen maskin kan tala eller lära sig tala. Han menade att djuren visserligen kan framställa olika slags läten, men betraktade dessa som rena reflexer. Djuret förstår ingenting. Det finns ingen tankeverksamhet bakom ljuden. Inget djur kan tala, inte ens på en mycket primitiv nivå. Varje djur är sålunda en maskin.

Descartes natursyn hade vittgående konsekvenser. Om djuren inte har någon själ kan de inte heller känna någonting, varken smärta eller njutning. De har lika litet några känslor som ett urverk. Då spelar det ingen roll hur illa vi behandlar dem. En klocka kan man ju slå sönder om man vill utan att ha några samvetskval. Djur kan då inte ha några rätttigheter och vi kan inte ha några skyldigheter mot dem. Om du pryglar din hund ylar den av smärta, men enligt Descartes känner den ingenting. Ylandet är en ren reflex. Man kan lätt förstå att djurvännerna, det fanns förstås sådana också på den tiden, var ursinniga på Descartes.

Descartes lära godtogs inte av alla, men den fick stort inflytande inom vetenskapen. Hypotesen att inget djur har något språk har nästan haft karaktären av en dogm inom vetenskapen ända fram till 1960-talet. Då började några forskare testa dogmen genom att försöka lära apor, dvs chimpanser och gorillor att använda ett teckenspråk. Dessa experiment bevisade att Descartes hade fel. Apor kan faktiskt lära sig använda ett beränsat ordförråd på ett sätt som visar på tänkande. Senare har det visats att också en del andra djur i sin naturliga miljö använder ljud som vi använder ord. Redan på Descartes tid diskuterade man huruvida papegojor förstår vad de säger. Att de kan uttala ord, härma, visste man. Problemet var om de förstod vad de sa. Descartes svarade ett kategoriskt nej. I dag tyder forskningen på att han hade fel också på denna punkt. På Descartes tid hade ingen undersökt delfinernas sätt att kommunicera. I dag vet vi att också de har ett slags språk.

I vår tid har Descartes kriterium på en själ använts i diskussionen om datorer kan ha intelligens. Datorerna är utan tvekan maskiner, även om de inte är mekaniska som urverken på 1600-talet, utan elektroniska. Enligt Descartes kan en maskin aldrig tala, eller lära sig tala. Alltså kan datorerna aldrig tala, och följaktligen är det omöjligt att bygga en dator som har en själ, eller ett medvetande, för att använda en modern term. Redan på 1950-talet föreslog den engelska matematikern Alan Turing en metod att testa om en dator har en själ. Metoden kallas Turing-test. Principen är densamma som hos Descartes. Om man kan föra en normal diskussion med en maskinen, så kan den tala, och då har den en själ. Hittills har ingen dator, dvs inget program, klarat av att diskutera väder, folk och fä, i normala situationer. Kan vi vara säkra på att ingen framtida dator kommer att klara detta? Knappast. Anta att en sådan dator konstrueras om 100 år. Har vi då bevisat att Descartes tes att ingen maskin kan ha en själ är falsk? Vem vet, kanske maskinens själ dessutom är odödlig?

MASKINEN MÄNNISKAN

Omkring 100 år efter Descartes död publicerade en fransk läkare en bok som utmanade Descartes anhängare, den katolska kyrkan och det konservativa etablissemanget. För att förstå boken måste man inse att Descartes´ argumentering så att säga kan ställas på huvudet. Anta att djuren faktiskt är maskiner. Anta vidare att vi har grund att tro att vissa djur kan tala eller lära sig tala. Då följer det att maskiner kan tala. Men vad är det i så fall som hindrar att också människan är just ett talande djur, dvs en talande maskin.
Just så resonerade läkaren La Mettrie i boken l´Homme machine (Maskinen människan, 1748). Medan Descartes hade argumenterat för en oöverstiglig klyfta mellan människan och djuren, försökte La Mettrie bevisa motsatsen. Sedan Descartes dagar hade kunskaperna i fysiologi och zoologi ökat kraftigt. I sin lilla bok på endast drygt 100 sidor ger La Mettrie en mängd exempel på anatomiska likheter och likheter i reproduktion och handlande mellan människa och djur. La Mettrie hävdar att djur kan ha känslor och tankar – och t.o.m. språk. Papegojan är ett exempel. Descartes hade ansett att en papegoja endast kan härma ord utan att förstå någonting. La Mettrie hävdar att papegojor faktiskt kan lära sig använda vissa ord på ett meningsfullt sätt. I dag vet vi att han var närmare sanningen.

På La Mettries tid kände man till orangutangen. Chimpansen hade nyligen upptäckts. Gorillor och bonobor kände man inte till i Europa. La Mettrie pekar på likheterna mellan människa och chimpans och skriver följande profetiska ord: ”Likheten i byggnad och handlingar mellan mellan apor och människor är så stor, att jag nästan inte alls tvivlar på att man till sist – om man övar detta djur duktigt – kommer att lyckas lära det...ett språk.” Det skulle dock dröja över 200 år innan någon på allvar gjorde detta experiment. Från 1960-talet framåt har flera både chimpanser och gorillor lärt sig tala med hjälp av teckenspråk. Självklart är deras ordförråd litet, vanligen ca 100 tecken, men de använder dessa på ett meningsfullt sätt. Skillnaden mellan människa och apa är en gradskillnad, inte en artskillnad. ”Mellan djur och människa är övergången inte skarp, ” skrev La Mettrie.

La Mettries bok väckte våldsamma protester. I Frankrike blev den förbjuden och brändes på bål. Den ansågs förstöra moralen, vara ateistisk och förneka själens odödlighet. Att författaren betonade likheterna mellan apor och människor upplevdes som en grov förolämpning. Vid denna tid var Epikuros filosofi, som jag behandlat i kapitlet om antiken, på modet i vissa kretsar i Europa. Epikuros hade predikat att allt består av atomer, också själen, att själen dör med kroppen, att vi inte skall bry oss om gudarna och att livets mening är att ha roligt. La Mettrie hade skrivit en bok om epikureismen och gjorde själv stora ansträngningar för att leva ett glatt liv. Detta bidrog förstås till att göra honom hatad inom etablissemanget.

Menade La Mettrie att människan är en automat, ett slags robot, ett komplicerat urverk? Nej, tvärtom. Han menade att Descartes natursyn var alldeles felaktig. Djuren är maskiner bara i en mycket urvattnad betydelse. Inget djur är ett rent mekaniskt system, eller likt ett sådant. Inget djur kan jämföras med ett mekaniskt urverk. Han kritiserar användningen av ordet själ: ”`Själ` är alltså ej annat än ett tomt ord, som vi inte har någon idé om alls...”. Med ordet bör vi förstå del del av kroppen som kan känna och tänka.

I själva verket kommer La Mettrie tillbaka till en natursyn som i hög grad liknar Aristoteles. Denne ansåg, som vi sett, att allt levande har en själ, men en själ med olika grad av komplexitet. Läkaren La Mettrie menade att materien kan bilda levande varelser, varelser som kan känna, kan lära sig och t.o.m. ha någon grad av tankeförmåga, intelligens. Som den epikuré han var hyste La Mettrie en djup beundran för naturen. Han beskriver den i samma slags lyriska termer som Lucretius nästan aderton sekler tidigare. (Citaten är hämtade från Rolf Lindborg: Maskinen människan och doktor La Mettrie, Doxa 1984).