MILJÖFILOSOFI V: NÄR, VAR, VARFÖR BÖRJADE VI SKYDDA MILJÖN?

NATURFILOSOFI V: NÄR, VARFÖR OCH HUR BÖRJADE VI SKYDDA MILJÖN?

(Tidigare föreläsningar i denna serie har ingått 26.1, 29.1, 9.2 och 28.2.)
INNEHÅLL:
Det började på 1700-talet
Miljöskydd på Mauritius
Tragedier på Saint Vincent och Tasmanien
Varningar för klimatförändring
Ekonomin viktigare än miljön
Miljövård i andra kulturer?

DET BÖRJADE PÅ 1700-TALET

Man får ofta läsa att tanken på att skydda miljön, den gröna rörelsen, startade i början av 1960-talet, och att det som satte bollen i rullning var den amerikanska biologen Rachel Carsons bok Silent Spring (1962). Carson slog larm om de på den tiden mycket använda s.k. miljögifterna, av vilka DDT är mest känt. DDT kom i allmänt bruk under 1950-talet för bekämpning av skadliga småkryp, t.ex. insekter och myror. Carson kunde genom omfattande forskning visa att DDT inte bara dödade skadliga småkryp utan också större djur, t.ex. fåglar som åt de förgiftade krypen.
Också i Finland användes DDT allmänt under 1950- och 1960-talet. Det fanns att köpa i butikerna i pappaskar. När man klämde på asken sprutade det ut ett vitt moln av gift. Jag kommer t.ex. ihåg att en min morbror sprutade DDT på myror, ettergaddar, som han avskydde, vid vår sommarstuga. Det blev vita fläckar i gräsmattan där alla småkryp dog.
Under 1960-talet blev det allt tydligare att en rad kemiska ämnen, som allmänt användes inom industri och jordbruk, hade skadliga bieffekter på djurvärlden. Förutom DDT fick kvicksilver stor uppmärksamhet. PCB användes allmänt inom industrin. Bly och asbest hörde till de ämnen som användes bekymmerslöst. Bly blandades i bensinen för att få bilmotorerna att gå jämnare och asbest tillverkades som stora skivor och användes inom byggnadsindustrin bl.a. som eldfast material.
Man kunde därför tro att miljöskyddet existerat i endast ca 50 år. Så är det dock inte. Det har faktiskt funnits lagar för miljöskydd i ca 200 år. Den moderna gröna rörelsen uppstod visserligen på 1960-talet, men tanken att skydda värdefull natur genom lagstiftning uppstod i Europa på 1700-talet.

Människan har alltid utnyttjat naturen för att fylla sina behov. I det avseendet är hon precis likadan som alla andra levande organismer. Alla arter tenderar att föröka sig så långt som naturens resurser det medger. Finns det mycket mat så ökar antalet individer. Finns det litet mat så ökar dödligheten. Detta är naturens järnhårda lag. Människan kan inte upphäva lagen, men hon kan i viss mån kringgå den genom att utnyttja naturen effektivare än någon annan art. Detta är möjligt med teknikens hjälp, och tekniken är i sin tur möjlig p.g.a. att människan i ett avseende är långt överlägsen alla andra djur. Hon är mycket intelligent.

Låt oss i tanken förflytta oss till 1700-talet. Européerna håller på att ta makten över hela planeten. Europeiska segelfartyg färdas över alla världens hav. Eldvapnen gör européerna överlägsna alla andra kulturer. I en rad stater har man bildat handelskompanier för att bedriva handel, eller helt enkelt ta, röva, exploatera, sådana varor som kan ge god vinst på den växande europeiska marknaden. Adeln och borgerskapet blir allt rikare och söker exotiska varor för att markera sin status. Efterfrågade är t.ex. kinesiskt porslin, kryddor från Indien, möbler och prydnadsföremål av exotiska trädslag, och förstås guld och silver. En mängd tropiska öar tas redan på 1500-talet över av de europeiska kolonialmakterna, främst av Frankrike, England, Holland och Portugal. Från öarna hämtar man främst dyrbara träslag. Klimatet på öarna är idealiskt för odling av många eftertraktade grödor, t.ex. sockerrör. Européerna driver undan den endogena befolkningen och startar odlingar. De för med sig djur som grisar, får och getter, och förstås hundar och katter - och råttor.

MILJÖSKYDD PÅ MAURITIUS

På de väldiga kontinenterna märks människans framfart än så länge, med några undantag, knappast alls. Men på en ö som endast är några tusen kvadatkilometer stor blir effekterna av att hugga ner skogar, odla upp marken, släppa ut främmande djur osv snart tydliga. Den lilla ön Mauritius, ca 2000 km2, som ligger nära Madagaskar i södra delen av Indiska oceanen, blev en av de första där man stiftade miljölagar för att skydda den känsliga naturen. De första européer som kom till Mauritius var portugiser. Ön övertogs av holländarna 1598. Dessa var framför allt intresserade av de värdefulla träslag, t.ex. ebenholts som fanns på ön. På de områden, som var lätta att komma åt, högg de ner skogarna för att transportera virket till Europa där det användes för fina möbler och prydnadsföremål. Därefter förlorade holländarna intresset för ön som blev bas för sjörövare tills Frankrike ockuperade den 1721. Då var såren efter holländarnas exploatering tydliga.
Frankrike var vid denna tid den ledande stormakten i Europa, militärt, ekonomiskt och vetenskapligt. Att vetenskapen hade en stark ställning var speciellt viktigt ur miljösynvinkel. Vi är inne i det som historikerna brukar kalla upplysningstiden. De franska forskarna hade ett brinnande intresse för naturen. Ett sådant intresse fanns för övrigt i hela Europa, också uppe i Sverige där Carl Linné småningom blev världsberömd för sina klassificeringar av växter och djur. Forskarna var inte ute efter att göra goda affärer utan efter att få veta så mycket om möjligt om den enorma rikedomen av exotiska växter och djur som man tidigare inte haft en aning om. Man kan inte studera en natur som är skövlad. Forskarna ville bevara naturen och de lobbade, ofta framgångsrikt, för att den ursprungliga naturen borde skyddas.
Till detta motiv, det vetenskapliga intresset, vetgirigheten kom ett mer filosofiskt motiv. Jag har tidigare (kapitel III, blogg 9.2) behandlat Jean Jacques Roussau och hans naturromantik. Han var ett extemt uttryck för en allmän trend inom Europas bildade klasser på 1700-talet. I de beskrivningar av fjärran kulturer som upptäcksresandena förde med sig utmålades ursprungsbefolkningen och naturen i ett romantiskt skimmer. Människorna var ofördärvade av civilisation, de levde ett naturligt liv, ofta nakna, i en natur som sågs som ett paradis. Uppfödda med den urgamla myten om Edens lustgård tyckte sig många bildade européer nu ha upptäckt människor som levde i ett sådant ursprungligt paradis. Det sågs som självklart att man måste göra sitt bästa för att skydda dessa miljöer.
Mot dessa idealistiska argumment stod som alltid i Europas historia det ekonomiska. Strävan att bli rik, kapitalismen om man så vill, var en stark drivkraft i 1700-talets Europa, som ju höll på att industrialiseras i snabb takt. För kapitalisterna var de exotiska öarna enbart en källa till råvaror som kunde ge sagolika vinster. Handeln och exploateringen sköttes av handelskompanier. Dessa behövde emellertid tekniskt, matematiskt, vetenskapligt och medicinskt utbildad personal. Dessa experter, av vilka en stor del var skeppsläkare med stort intresse för växter och djur, använde sitt inflytande för att påverka politikerna och kapitalisterna, dvs de som fattade besluten. De betonade att skövling visserligen kunde ge en kortsiktig vinst, men att det på lång sikt lönade sig med vad vi i dag skulle kalla en ”hållbar utveckling”. Man borde framför allt skydda skogen därför att den förhindrade erosion och uttorkning och var en förutsättning för djur och för odling av grödor som kunde ge god vinst.
Naturforskarna (ofta kallade naturalister) lobbade, (för att använda ännu en modern term), aktivt för att få politikerna att stifta miljölagar på hotade öar. I Frankrike var denna lobbyverksamhet speciellt intensiv, ofta inspirerad av Rousseau och hans idealisering av naturen. Men också t.ex. Voltaire idealiserade främmande kulturer. Fransmännen blev sålunda föregångare när det gällde att skydda naturen genom lagstiftning, och Mauritius blev platsen där förändringen började. Sedan följde andra länder och andra platser efter.
År 1767 blev en man vid namn Pierre Poivre utnämnd till guvernör över Mauritius. Han var starkt påverkad av vetenskapen och naturromantiken och anställde naturalister för att skapa en hållbar utveckling på ön. Dels ville han skydda naturen, men dels också dra nytta av den. En av hans medarbetare var en berömd botanist Philibert Commerson som bl.a. studerat för Carl Linné. Commerson hade tidigare bl.a. följt med på en världsomsegling. På denna åtföljdes han av sin hustru Jeanne Baret, som därmed blev den första kvinna som seglade jorden runt. Kvinnor var inte välkomna ombord på denna tid, men Commerson hade löst problemet genom att klä ut sin hustru till manlig betjänt. När bedrägeriet avslöjades var det för sent att sätta henne i land.
Speciellt intressant är att de franska forskarna ansåg att skogsskövlingen påverkade klimatet på ön. De menade att skogen hindrade uttorkning och gav ett mer balanserat klimat. Dessutom orsakade skövlingen, som alltid, erosion. Det viktigaste var därför att skydda speciellt känsliga skogsområden. För detta ändamål stiftades 1769 ett antal miljölagar. Sålunda bestämdes att 25% av ytan skulle reserveras för skog. Framför allt skulle skogen skyddas på bergssluttningar för att hindra erosion. Skövlade områden skulle planteras med ny skog. All skog inom ca 200 meter från stränder och vattendrag skulle skyddas. På Mauritius byggdes fabriker bl.a. för framställning av socker och färgen indigo. Man införde lagar för att hindra nedsmutsning av vattendrag från dessa fabriker. Slutligen infördes regler för att hindra överfiske.
Dessa miljölagar är av samma typ som man i många länder infört under senare delen av 1900-talet. Man kan sannerligen säga att fransmännen på Mauritius var före sin tid. I dag är Mauritius en självständig stat med ca en miljon invånare. Många av de skyddade områdena på ön härstammar från de franska upplysta naturalisternas initiativ på 1700-talet.

TRAGEDIER PÅ SAINT VINCENT OCH TASMANIEN

Det var inte bara på Mauritius som lagar för naturskydd stiftades under senare delen av 1700-talet. På en ö blir följderna av skogsskövling snabbt tydliga, och det fanns många tropiska öar som exploaterades hårt vid denna tid. En av dem var Tobago i Karibiska havet. Den är betydligt mindre än Mauritius, endast ca 300 km2, och styrdes vid denna tid av engelsmännen. Redan 1764 bestämdes att en betydande del av skogen på ön skulle skyddas. Det viktigaste skälet var att forskarna fruktade att skogsskövling påverkade det lokala klimatet. En av de mest energiska naturalisterna var Stephen Hales. Han och hans kolleger pekade på Jamaika och Barbados som varnande exempel. På dessa öar hade skogen huggits ned på stora områden för att ge rum för plantager. Följden blev, som alltid, erosion. Häftiga skyfall sköljde ut jorden i vattendragen. Men dessutom menade forskarna att skövlingen minskade mängden regn. Den ledde alltså till ett torrare lokalt klimat.
Naturalisterna hade förstås inte alltid framgång i sina försök att skydda naturen och urbefolkningen ”vildarna” på öarna. De kortsiktiga ekonomiska intressena var ibland starkare. Ön Saint Vincent, 345 km2, ligger inte långt ifrån Tobago. Den engelska botanisten Alexander Anderson ville skydda öns arter, klimat, urbefolkning och idylliska natur. Men här segrade de kortsiktiga ekonomiska intressena. På 1790-talet drevs de ursprungliga invånarna bort och deras kultur utplånades.
På den lilla ön Saint Helena i södra Atlanten vidtogs inte heller några effektiva åtgärder för att skydda den ursprungliga naturen. För att ha mat för sjöfarare som fyllde på sina förråd vid ön importerades husdjur som snabbt förökade sig och förstörde den ursprungliga naturen. Ön upptäcktes av portugiserna 1501 och redan i slutet av 1500-talet förstörde stora flockar av getter en stor del av floran och faunan. Skogarna höggs ner, matjorden sköljdes ut i vattendrag och ut i havet. Ön var en av de första som drabbades av grov miljöförstörelse.
Under 1800-talet blev Storbritannien, tack vare sin militära överlägsenhet till sjöss, inte bara den viktigaste kolonialmakten, utan också världshistoriens största imperium. Landet skaffade sig också en ledande roll inom forskningen. Charles Darwin revolutionerade naturforskningen genom sin bok Om arternas uppkomst 1859. Forskarna ägnade stort intresse åt effekterna av människans ingrepp i naturen. Det fanns självklart också ekonomiska motiv bakom detta intresse. Det gällde att på lång sikt ha ekonomisk nytta av kolonierna och att hålla de ursprungliga invånarna lugna. Detta gällde speciellt Indien, som inte bara var ett jättestort område med rika naturresurser, utan också hade en stor befolkning. Mellan 1860 och 1870 stiftades en rad lagar för moderlandet och för kolonierna i avsikt att skydda viktiga skogsområden, men också en mängd utrotningshotade arter, speciellt fåglar.
Än en gång spelade en ö en central roll. Tasmanien, söder om Australien, är en ö på hela 65 000 km2. Ön användes som straffkoloni fram till 1853. Tre år senare fick den en egen regering. Men då hade urbefolkningen, tasmanierna, redan nästan helt utrotats. Den sista av denna gamla stenålderskultur dog 1876. Också många av de endogena djurarterna som emun och pungvargen höll på att utrotas. År 1860 lyckades forskarna få till stånd en lag som skyddade de endogena fåglarna på ön.

VARNINGAR FÖR KLIMATFÖRÄNDRING

Indien var Storbritanniens viktigaste koloni. Det var en enorm kontinent med stora naturrikedomar och med en befolkning på ca 180 miljoner år 1800. Under 1800-talet drabbades landet upprepade gånger av svår torka som gjorde att stora delar av skörden förstördes. Så skedde mellan åren 1835 och 1839, i början av 1860-talet och 1877 och 1878. Torkan ledde till stigande matpriser som de fattiga inte hade råd med och följden blev massvält, och oundvikligen hungerkravaller. Forskarna hade redan länge hävdat att det fanns ett samband mellan skogen och klimatet. När stora skogar huggs ner torkar marken lättare ut och regnmängden minskar, hävdade de. I en rapport från 1852 varnade de myndigheterna för att om de inte satte stopp för skövlingen av skog så skulle klimatet påverkas med torka, misslyckade skördar och social oro som följd.
Myndigheterna och det brittiska ostindiska kompaniet, som gjorde stora vinster i handeln på Indien, lyssnade på forskarna och utvecklade ett system för hållbar användning av skogarna. Detta system togs under senare delen av 1800-talet i bruk i andra brittiska kolonier.
I mitten av 1800-talet oroade sig några forskare t.o.m. för att människan kunde ändra jordens klimat, inte bara i vissa begränsade regioner, utan globalt. Redan 1858 lade en forskare J.S. Wilson fram en rapport för the British Association for the Advancement of Science där han varnade för att människan påverkade atmosfärens sammansättning. I dag varnas ständigt för den ökande mängden koldioxid i atmosfären, men Wilson oroade sig för att proportionerna mellan syre och kolsyra (carbonic acid) i atmosfären höll på att ändras. Detta kunde, menade han, leda till att atmosfären blev olämplig för människan. Det kunde i sin tur medföra att det blev omöjligt för människan att fortsätta som invånare på jorden. Människan kunde orsaka sin egen undergång!
Vid denna tid kände forskarna till flera arter som nyligen utrotats, t.ex. dronten (dodon) på Mauritius och uroxen i Europa. Man visste också att många arter snabbt minskade i antal. Därför var tanken att också människan kunde dö ut inte längre helt främmande. Detta blev så mycket mera tänkvärt som Darwins evolutionsteori förutsatte att det var normalt att arter dog ut.
Det fanns alltså en betydande oro över utvecklingen, främst bland naturalisterna, under mitten av 1800-talet. Jag har tidigare (kapitel III, blogg 9.2) behandlat en av dessa, amerikanen Thoreau, rätt utförligt. ”En genomgång av källorna visar,” skriver den svenske idéhistorikern Sverker Sörlin, ”att oron för människans förhållande till naturen inte var en angelägenhet för amerikaner enbart. Under hela 1800-talet publicerades i Europa arbeten som behandlade skogarnas tillstånd, klimatförändring, översvämningar, hot mot arter och landskapstyper.” (Världens ordning, 2004, s. 531)

Ur modern synvinkel förefaller det något löjligt att en del forskare t.o.m. oroade sig för mänsklighetens undergång. Vid denna tid var hela världens befolkning ungenfär lika stor som Kinas befolkning i dag. De väldiga regnskogarna i Sydamerika, Afrika och Asien var ännu endast naggade i kanterna. I de stora urskogarna levde ännu många stammar och kulturer som aldrig varit i kontakt med någon högkultur. Stora delar av världen var ännu vita fläckar på kartan. De vilda djuren levde fortfarande rätt ostörda av människan inom stora områden. Ur modern synvinkel var miljöproblemen fortfarande marginella. Men för den som levde och kände till vad som skedde i mitten av 1800-talet såg det annorlunda ut. Skogar höggs ner, industrialiseringen var i full gång, folk flyttade in i växande städer som aldrig förr, allt fler vattendrag och sjöar smutsades ner av avfall, miljön blev allt bullrigare.

EKONOMIN VIKTIGARE ÄN MILJÖN

Samtidigt som naturalisterna varnade för miljöförstörelsen och krävde miljölagar pågick en allt snabbare ekonomisk tillväxt. Den drevs av en rå och oreglerad kapitalism, som gjorde några få mycket rika, men skapade arméer av fattiga arbetare. Ekonomin i sin tur gav staterna makt och inflytande så att de dels kunde bygga ut en allt mer omfattande byråkrati, ett statligt skolväsen men också en allt mäktigare krigsmakt. Naturalisterna var endast ett fåtal jämfört med den växande armé av fysiker, matematiker, kemister, och ingenjörer som upptäckte nya naturlagar, som kunde tillämpas för att bygga bättre maskiner, nya typer av maskiner, för att revolutionera kommunikationerna, öka jordbrukets avkastning genom förädling, konstgödsel och gifter, producera billiga tyger färgade av ur stenkolstjära framställda färger osv. De tysta, miljövänliga segelfartygen ersattes av tusentals smutsiga ångbåtar. Järnvägar byggdes i rasande takt äver hela världen och snart forslade bullrande, kolslukande, rökspyende järnmonster miljonals ton gods och stora människomassor där förr endast enstaka diligenser eller oxkärror dragit fram på krokiga vägar. Jordens befolkning var år 1800 ca 1000 miljoner, men hade år 1900 ökat till över 1600 miljoner. Städerna växte snabbt med ett inflöde av miljontals fattiga människor från landsbygden som, i allmänhet förgäves, hoppades på ett bättre liv.
Tidigare hade trä och järn varit grunden för Europas ekonomi. Nu började trä bli en bristvara. Men i stället ökade konsumtionen av stenkol snabbt. Ekonomin byggde nu på stenkol och järn. Detta betydde att nya gruvor öppnades och att stenkol bröts i mängder av gruvor eller dagbrott för att därefter transporteras på kanaler, per järnväg eller med ångbåtar till konsumenterna.
Drivkraften bakom denna enorma förändring av den västerländska kulturen var i främsta hand egoism, girighet, begäret efter pengar och därmed efter makt och status. Men förändringen hade varit omöjlig om det inte existerat en grundläggande filosofi, liberalismen, som betonade frihet, företagsamhet, personligt initiativ. Enligt liberalismen är alla lika. Därför var demokrati, avskaffandet av slaveriet, kvinnans jämlikhet och yttrandefrihet viktiga mål att sträva emot. En central och energisk förespråkare för denna filosofi var den engelske filosofen och ekonomen John Stuart Mill, som arbetade tillsammans med sin hustru för att ändra samhället i mer liberal riktning.
Industrialiseringen, specialiseringen och den ökande utbildningen innebar att levnadsstandarden i Europa steg i snabb takt. Visserligen fördelades inkomsterna ojämlikt. Det fanns en stor fattig underklass. Men för en växande grupp innebar den stigande levnadsstandarden att man levde bekvämare och tryggare än förr. De som vann mest på utvecklingen, och som starkast drev på den var borgarklassen, dvs företagare och tjänstemän. Samtidigt minskade adelns och prästerskapets inflytande.

I efterhand kan man undra om industrialiseringen var på gott eller ont. Hade det varit bättre om den aldrig kommit, om européerna aldrig uppfunnit ångmaskinen och andra maskiner? Hade det varit bättre om vår kultur, i likhet med t.ex. den kinesiska, hade stagnerat, om ekonomin hade fortsatt att bygga på trä, järn och vatten- vind- och muskelkraft? Hade det varit bättre om vetenskapen och tekniken stoppats på den nivå man hade i mitten av 1700-talet?
För naturen skulle det kanske ha varit bättre. Men man bör komma ihåg att det inte behövs någon avancerad teknologi för att skövla naturen. Det är snarare tvärtom. Som vi har sett var tekniken på 1700-talet tillräcklig för att förstöra naturen på de tropiska öarna. Den var säkert också tillräcklig för att, i det långa loppet, förstöra långt större områden. Vi skall komma ihåg att naturen i Mellersta Östern och runt Medelhavet till stor del förstördes redan med den teknik man hade under antiken. (Jfr kapitel IV, blogg 28.2). Som vi skall se nedan lyckades kineserna förstöra sin ursprungliga natur utan den vetenskap och teknologi som utvecklades i Europa under 1800-talet.
Det största hotet mot naturen genom tiderna har inte varit eldvapen, ångmaskiner, gifter eller liknande utan en mycket enkel och gammal uppfinning – yxan. Det är jobbigt att fälla träd med flintyxor. Bronsyxor var effektivare och lättare att vässa. Men yxor av järn som kom i bruk för omkring 3000 år sedan var billiga och effektiva. Vem som helst kunde med deras hjälp på en kort stund fälla ett stort träd. Yxan är en av de viktigaste uppfinningarna genom tiderna. Än i dag använder vi yxor. (Själv har jag använt yxor i hela mitt vuxna liv. Jag äger nu sju yxor av olika typ. Av egen erfarenhet vet jag att det för en modern, otränad människa är ganska lätt att hugga omkull ett stort träd.) Långt innan motorsågar togs i bruk på 1950-talet utplånades miljontals kvadatkilometer skog världen runt med muskelkraft och yxor.

MILJÖVÅRD I ANDRA KULTURER?

Hur var det i de andra högkulturerna på jorden? Var européerna verkligen först med att stifta lagar för att skydda naturen? På 1700-talet hade den europeiska kulturen en total dominans på vårt klot. Större delen av jorden, t.ex. Indien, Sydostasien, Australien, större delen av Afrika, Kanada och Sydamerika, var europeiska kolonier. Man skall dock inte glömma att européerna var politiskt splittrade. De slogs, krigade och konkurrerade sinsemellan. Gränserna ritades om otaliga gånger. Detta hindrade dock inte att de kulturellt bildade en mycket tydlig enhet. Samma religion, samma rötter i den grekiska och romerska antiken, samma språkfamilj, samma filosofiska system, samma alfabet (det grekiska), samma siffror (arabiska), samma matematik och framför allt samma vetenskap och teknik gjorde att européerna var och kände sig som en kultur skild från alla andra.
Den närmaste kulturen var den ottomanska i Turkiet och Mellersta Östern. Den härskade över områden där olika kulturer redan existerat i 5000 år. Dessa hade format, och som vi tidigare konstaterat (kapitel IV) skövlat och förhärjat naturen under årtusenden. Det fanns därför ganska litet kvar av natur att skydda. Det är intressantare att vända blicken längre österut till den äldsta och folkrikaste kulturen på jorden, den kinesiska.
Under förhistorisk tid var Kina liksom Europa täckt av väldiga skogar. Djurlivet var betydligt rikare och mångsidigare än i Europa. Det fanns t.ex. gott om elefanter och stora rovdjur som tigrar. Att Kina också under tidigare geologiska perioder haft ett rikt djurliv visar en stor rikedom av fossil. Dagens paleontologer får en stor del av sitt forskningsmaterial från fyndplatser i Kina.
I dag är endast några procent av Kinas yta täckt av skog. Elefanter, tigrar osv förekommer endast i några djurparker. I våra dagar har kineserna försökt skydda pandorna, ett mycket originellt däggdjur som finns endast i Kina, från total utplåning. Men pandornas livsmiljö naggas fortfarande ständigt i kanten av den växande befolkningen. Pandorna hör till de mest hotade stora däggdjuren. I kapitel IV berättade jag om hur kommunisterna i Kina, under Mao Zedongs ledning hänsynslöst skövlade naturen i Kina. Hur har det kunnat gå såhär? På vilket sätt har den kinesiska kulturen varit annorlunda än den europeiska?
Innan jag går in på frågan vill jag sammanfatta orsakerna till att tanken på naturskydd uppstod i Europa på 1700-talet. Den viktigaste orsaken var att det fanns högt utbildade naturforskare som hade hög social status. De var självständiga, kreativa tänkare, drivna av ett brinnande intresse för naturen. De varnade politikerna för konsekvenserna av hämningslös skövling. Men också religionen, dvs kristendomen, spelade en roll. Alla hade på den tiden från barnsben matats med myten om Edens lustgård, om en paradisisk tillvaro i en oförstörd natur. Till detta kom tanken att Gud visserligen skapat naturen för människans skull, men under förutsättning att människan tog väl hand om naturen. Människan var Guds förvaltare av naturen. Under 1700-talet kom sedan dels tron på kunskap och upplysning, och dels den naturromantiska strömning som symboliseras av Jean Jacques Rousseau.
Maos syn på naturen var ingenting nytt i Kina. Han hade inte bara insupit Marx´ och Lenins ekonomiska och politiska teorier utan också den traditionella kinesiska filosofin och synen på livet. I den spelade filosofen Konfucius (500-talet f.Kr.) läror en grundläggande roll. Det centrala i hans lära var att det är en skyldighet att lyda och lita på auktoriteter. Den kinesiska kulturen är i dag, och var tidigare i ännu högre grad, auktoritär. Det har bl.a. inneburit att där aldrig uppstått vare sig en kapitalistisk ekonomi eller en nyskapande vetenskap. Kinesernas religion, som i främsta hand gått ut på att dyrka de avlidnas andar, har inte heller ställt några krav på respekt för naturen. Buddismen i sin tur är en världsfrånvänd lära som befattar sig mer med själslivet än med naturen. Nirvana är ett sinnestillstånd inte en lustgård som kristendomens Eden.
Annars har utvecklingen i Kina varit densamma som i alla högkulturer. När man övergick till jordbruk började skogarna huggas ner och de vilda djuren drivas undan. Bördig jord gav goda skördar som i sin tur gjorde att befolkningen växte. Kina är till ytan ungenfär lika stort som det geografiska Europa, men landet har alltid haft ungenfär dubbelt större folkmängd. I mitten på 1700-talet hade Kina en befolkning på över 200 miljoner. Hundra år senare hade den fördubblats. Det politiska systemet var auktoritärt med kejsaren i toppen och en stor kader av byråkrater som organiserade, planerade och drev igenom sina projekt. I Kina var det därför möjligt att driva mycket större projekt, t.ex. att bygga stora bevattningssystem eller ett nätverk av kanaler och slussar, än i det splittrade Europa. Tjänstemännen, byråkraterna satte en ära i rationell planering. Under många århundraden stödde de en teknisk utveckling som bl.a. gav dem krutet, kompassen, papper, konsten att trycka text, en ytterst framgångsrik porslinsindustri, en lika framgångsrik silkesproduktion, och en omfattande metallframställning och industri. Men medan utvecklingen i Europa tog fart under 1400- och 1500-talet stagnerade den i Kina. Medan vetenskap och teknik började blomstra i Europa under 1600-talet blev kineserna i Mittens rike, som de kallade sitt land, alltmer konservativa. Här går jag inte närmare in på orsakerna till detta, utan konstaterar som ett faktum att den typ av naturforskare som uppstod i Europa och fick stort politiskt inflytande aldrig fick någon motsvarighet i Kina. Det fanns visserligen lärda kineser som katalogiserade t.ex. stora mängder växter. Det fanns upptäcksresande. Men de utvecklade aldrig den typ av analytisk, faktasamlande, teoretiserande vetenskap som i Europa. I ett nötskal kan man säga att i Europa fick man kritisera, debattera, skapa nya idéer. I de europeiska universiteten blev studenterna uppmande att debattera. Man skulle lära sig att se argument för och emot. Detta var traditionen från antikens grekiska filosofer. I Kina, där Konfucius ärades, fick man i stället lära sig att det viktigaste var att veta sin plats i hierarkin. Man skulle ödmjukt lyda. Det var hustruns och barnens plikt att lyda fadern, som i sin tur måste lyda och ära dem som stod över honom i hierarkin ända upp till kejsaren.
Kineserna hade därför inga filosofiska eller ideologiska bromsar för att hugga ner skogarna, döda djuren, skövla ekosystem, för att ändra flodernas lopp, släppa ut avfall i miljön osv. Det fanns ingen inflytelserik grupp som varnade makthavarna för konsekvenserna av skövlingen.
Men hade kineserna inte en djup respekt för naturen? Spelar inte naturen en central roll i den kinesiska konsten? I 1700-talets Europa romantiserade man den ursprungliga naturen. Man omhuldade idéen om den ”ädla vilden”. I Kina beundrade man den av människan tämjda naturen. Man beundrade vackra trädgårdar, inte djungel och orörd natur. Ett blommande körsbärsträd kunde få en kines att falla i trans. Man skötte om de nyttiga djuren, men dödade de onyttiga. Som symbol för kinesisk inställning till naturen kan vi slutligen ta elefanternas öde. De betraktades som en plåga därför att de ibland förstörde odlingarna. Man jagade dem också för köttet och förstås för elfenben. Resultatet blev att elefanten, liksom en stor mängd andra små och stora djur utrotades i detta jättelika land. I dag finns sådana djur endast i djurparker. Skogar knappast alls. Först under de allra senaste åren har makthavarna börjat fästa uppmärksamhet vid landets enorma miljöproblem.