VAD ÄR JAG? KAPITEL 6

KAPITEL 6. ÄR VILJAN FRI?

Var Adolf Hitler ansvarig för sina handlingar? Som alla människor formades han av arvsanlag och miljö. Han valde varken sina anlag eller att födas i Österrike etc. Allt som han upplevde formade hans tro, åsikter och värderingar, inklusive hans judehat. Givet omständigheterna kunde han lika litet undvika att bli antisemit som han kunde undvika att födas eller att dö. Hans liv var determinerat av naturlagarna från vaggan till självmordet i bunkern i Berlin. Han kunde inte ha handlat annorlunda. Var han ansvarig?
Denna världsbild är strängt deterministisk. Den har haft många anhängare, och tycks fortfarande finna proselyter. Åke Daun verkar höra till dem. I stället för Hitler använder han ett mindre dramatiskt exempel, nämligen Laila Freivalds som var utrikesminister i Sverige vid tsunamikatastrofen i december 2004. Hon utsattes för hård kritik för att ha reagerat allför långsamt. Kunde hon ha handlat annorlunda? Daun skriver: ”I vår del av världen tror få att händelser på jorden är Guds vilja. Tillämpar vi ett naturvetenskapligt synsätt blir emellertid världsbilden inte så värst mycket annorlunda. I varje fall stannar ”Guds lilla barnaskara” kvar i händerna på omständigheternas planlösa spel. Leila Freivalds styrde inte sina handlingar, lika litet som någon annan.” (s. 260) I slutet av samma kapitel skriver han: ”Varje handling, varje yttrande, varje känsla är resultatet av en nödvändig anpassning.”
Daun får stöd av ingen mindre auktoritet än Daniel Dennett, den förmodligen mest kända nulevande medvetandefilosofen. År 2003 gav Dennett ut en bok Freedom Evolves (Allen Lane) där han vältaligt och detaljerat argumenterar för en kompromisslös determinism. Men han sällar sig till den skara filosofer som menar att determinism och fri vilja inte utesluter varandra. Att alla våra handlingar och tankar bestäms av omständigheterna hindrar oss inte att handla fritt! Att handla fritt betyder nämligen bara att man handlar i enlighet med sin karaktär. Givet att omständigheterna har gjort mig till den jag är så determinerar de mitt handlande. Men eftersom mitt handlande ändå utgår från mig själv så är det fritt. Adolf Hitler kunde inte ha handlat annorlunda, givet omständigheterna, men eftersom han handlade i enlighet med sin karaktär så handlade han fritt. Alltså var han, enligt Dennett, både determinerad och fri. Tycker du att resonemanget är övertygande? Knappast. Det gör inte jag heller. Såvitt jag förstår innebär detta att begreppet fri vilja töms på allt sakinnehåll. Vi kan både äta kakan och ha den kvar. Vi är både determinerade och fria.
Själv upplever jag försöken att förena determinism och frihet som sofisteri och hårklyveri av den högre skolan. Likt antropologen Melvin Konner, som recenserade boken i Nature 1.10 -03, tycker jag inte att Dennetts resonemang är övertygande. De är lika litet övertygande som alla hans föregångares resonemang, inklusive den franska 1800-talsmatematikern Laplace som menade att hela universums utveckling från början till slut är fullständigt determinerad av naturlagarna.
Albert Einstein, som av medierna gjordes till en vetenskaplig halvgud, är ytterligare en auktoritet som var bergfast övertygad om att universum är deterministiskt in i minsta elektron. Hans aforism ”Der Herrgott würfelt nicht” (Gud kastar inte tärning) har blivit ett bevingat uttryck. Han ansåg in i det sista att kvantteorin var bristfällig eftersom den innebär att materien ytterst fungerar enligt statistiska, inte deterministiska lagar. Hela universum är, enligt kvantfysiken, ytterst baserat på en grund av obestämdhet. Men de flesta vet inte att han gick längre än sina deterministiska meningsfränder. Det är inte bara den fria viljan som är en illusion. All förändring är en illusion. Universum är egentligen en oföränderlig fyrdimensionell struktur. (Filosofen Karl Popper, som själv var indeterminist, försökte övertyga Einstein om att determinismen är felaktiv. Han jämförde Einstein med den antika grekiska filosofen Parmenides, som måste betraktas som den mest radikala determinist som existerat.)
Einstein betonade vid många tillfällen att han inte tror på någon fri vilja. Strax efter sin femtioårsdag yttrade han vid en intervju: ”Jag är determinist. Jag tror inte på den fria viljan. Judarna tror på den fria viljan. De tror att människor formar sina egna liv. Jag förkastar den doktrinen.” Vid ett annat tillfälle sade han: ”Människor är inte fria i sitt tänkande, sina känslor eller handlingar, utan är kausalt beroende, på samma sätt som stjärnorna i sina banor.” Ingen är egentligen ansvarig för någonting. ”Jag vet att en mördare rent filosofiskt inte bär ansvar för sitt brott,” sade han vi ett annat tillfälle, men tillade, ”men jag skulle föredra att inte dricka te med honom.” (Citaten är hämtade ur kapitel sjutton ”Einsteins gud” i Walter Isaacssons förträffliga Einstein-biografi, som kommit på svenska, på Albert Bonniers förlag, detta år.)
DETERMINISMEN ÄR EN METAFYSIK
Låt oss återvända till Hitler. Einstein hatade Hitler. Detta hat blev till en avsky för hela det tyska folket, som i hans ögon var ansvarigt för det andra världskriget och holocaust. Men hur går ansvaret ihop med att Hitler och alla andra tyskar inte kunde ha handlat annorlunda? Att göra dem ansvariga är lika meningslöst som att göra en bil ansvarig för att den inte vill starta.
Enligt determinismen kan ingen mördare handla annorlunda. Men inte heller kan polisen handla annorlunda än att försöka få fast mördaren. Domstolen har heller inget val. Den är determinerad att straffa. Åke Daun är determinerad att tro på determinismen. Jag är å andra sidan av omständigheterna programmerad att vara skeptisk. Den som tror på determinismen är så att säga fångad i en fälla. Han måste t.ex.tro att de argument som jag nedan anför mot determinismen är fullständigt värdelösa. Jag är nämligen som ett slags robot. Programmerad att lägga fram just dessa argument. Läsaren är i sin tur programmerad att antingen förkasta eller anta dem. Förnuft, logik, valfrihet är endast tomma begrepp. Allt som vi tänker, känner och väljer är determinerat in i minsta detalj av naturlagarna ända från universums begynnelse.
Jag är inte determinist. Jag tycker att determinismen är en tråkig och trist lära. Dessutom tror jag att den är lika obegriplig som tron på en allsmäktig gud. Det betyder att jag tror på förnuftet, på logik och på argument och bevis. Om jag inte gjorde det skulle jag upphöra att skriva och tänka. (Till detta svarar deterministen förstås att det skulle jag inte alls därför att jag är programmerad att göra just det jag gör.)
Jag hävdar att det finns klara bevis mot determinismen. Det viktigaste beviset är att det inte finns några starka bevis för determinismen. Den har mera karaktären av en religion. I själva verket har den sina rötter i religionen. Alla de forskare som grundade den moderna vetenskapen på 1600-talet var troende kristna. De trodde att allt i sista hand styrs av Gud, att allt som sker är uttryck för Guds vilja. Därför var det lätt för dem att tänka sig att Gud styr genom naturlagar som han skapat. Småningom urvattnades gudsbegreppet, men naturlagarna blev kvar. Tron på dem blev för många lika viktig och orubblig som tidigare tron på Gud.
Determinismen tilltalar många människors känsla, ger ett slags trygghet i en kaotisk tillvaro. För många är det trösterikt att tänka sig att de själva inte är ansvariga för sina liv. Allt det svåra och onda blir lättare att bära om man tror att det inte finns några alternativ. För Einstein hade determinismen en sublim skönhet. Hela universum är en i grunden gåtfull struktur som kan uttryckas i vacker matematik. För honom var det viktigare att en matematisk teori var vacker än att den stämde med fakta. På detta sätt blev determinismen inte en vetenskaplig hypotes utan en metafysik, en rent filosofisk lära om universums innersta natur. Eller rent ut sagt en tro, en religion.

MOTBEVIS MOT DETERMINISMEN
Det finns ett mycket enkelt motbevis. Om determinismen är riktig så är det möjligt att förutsäga framtiden. Vi vet alla att det är omöjligt att förutsäga framtiden. Alltså är determinismen felaktig.
Tänk t.ex. på vädret. Enormt mycket forskning har satts ner på att finna metoder att förutsäga vädret. Ändå slår prognoserna alltid mer eller mindre fel. Till detta svarar deterministen att det beror på att vi har för litet data, känner naturlagarna bara på ett ungenfär, att vi har för liten räknekapacitet etc. Han hävdar bestämt att om vi hade alla nödvändiga data, kände alla naturlagar och hade oändlig räknekapacitet så skulle vi exakt kunna förutsäga t.ex. vilken temperatur det är här på julaftonen 2020 kl 12.00. Han medger dock att vi inte har något av detta och att vi heller aldrig kommer att få det. Därmed har han medgett att determinismen i praktiken är felaktig.
Egentligen har jag därmed uppnått mitt mål. Vi är säkert alla överens om att vi aldrig i praktiken kommer att kunna förutsäga framtiden, annat än i specialfall och för korta tidsperioder. (Astronomin är möjligen ett sådant specialfall. Men här kommer kaosteorin in i bilden. Det är t.o.m. möjligt att vårt solsystem är ett kaotiskt system. I så fall betyder det att vi inte ens med säkerhet kan beräkna alla kroppars banor för hur lång tid framåt som helst. Och då skall man veta att kaosteorin i själva verket är en deterministisk teori.)
Determinismen ställer oss inför ett svårgripbart problem, nämligen oändlighetens problem. Alla mätningar är behäftade med en viss felmarginal. Vi kan mäta längd med en viss noggrannhet. Noggrannheten kan ökas genom exaktare instrument. Det existerar dock inte något sådant som absolut noggrannhet. Eftersom inga utgångsdata kan vara absolut exakta så kan ingen förutsägelse, ens i princip, vara det.
Men det finns tunga bevis för att determinismen också i teorin är felaktig. Och det är fysiken, den ”hårdaste” och mest matematiska av alla vetenskaper, som ger oss beviset. Kvantfysiken skapades i slutet av 1920-talet och har sedan dess regerat utan konkurrens när det gäller materiens minsta beståndsdelar. Den säger otvetydigt att universum ytterst vilar på en grund av obestämdhet. Det är inte bara så att vi aldrig i praktiken kan få exakta data. Det är teoretiskt omöjligt. Om vi t.ex. mäter en partikels läge med fullständig exakthet så blir dess rörelse samtidigt fullkomligt obestämd. Vi kan inte ens i teorin få de exakta data som forna tiders determinister fantiserade om. De existerar helt enkelt inte. Laplaces vision är fysikaliskt omöjlig.
Många determinister menar att osäkerheten försvinner när det gäller större kroppar som molekyler och allt som består av molekyler. Osäkerhet råder, menar de, endast på den subatomära nivån. I makrovärlden råder determinism. Detta stämmer dock inte eftersom subatomära partiklar kan påverka på makroplanet. (Ett känt exempel är det tankeexperiment som kallas Schrödingers katt). Radioaktivt sönderfall är t.ex. slumpmässigt och det påverkar onekligen makroprocesser. Om man låter en process utlösas av om en radioaktiv atom sönderfaller eller inte så blir den oreducerbart slumpmässig.
Missförstå mig inte. Determinismen är nyttig och användbar som tankemodell i forskningen. Den uppmanar forskaren att alltid söka orsakerna till en process. Men forskaren bör vara medveten om att somliga processer kan vara slumpmässiga, eller mer eller mindre spontana. För att inte tala om att de kan vara styrda av en fri vilja. Determinismen som metafysik, som övergripande världsbild, eller t.o.m. religion, är däremot steril.
Slutsats: Fysiken sätter inga gränser för den fria viljan.

ETT AVGÖRANDE BEVIS FÖR DEN FRIA VILJAN
Antag att en determinist förutsäger att jag kommer att sitta vid min dator i morgon kl 11. När jag får reda på förutsägelsen kan jag välja att inte sitta vid datorn kl 11. Därmed har jag motbevisat förutsägelsen och bevisat att jag har fri vilja.
Nu skyndar sig deterministen förstås att svara att jag inte bör få reda på förutsägelsen. Men det försvaret är ogiltigt. I sin beräkning bör han också beakta som ett utgångsfaktum att jag känner till förutsägelsen. Om allt är determinerat så kan det inte ha någon betydelse att jag känner till förutsägelsen. Han bör kunna förutsäga huruvida jag sitter vid datorn eller inte oberoende av om jag känner till förutsägelsen eller inte. Men det är nödvändigvis så att jag, när jag känner till förutsägelsen, kan jag handla i strid med den. Jag hävdar att det rent av är en logisk omöjlighet för deterministen att göra en förutsägelse som jag inte kan välja att inte uppfylla. Självklart under förutsättning att det gäller något som jag kan bestämma över såsom om jag sitter vid datorn eller inte. Alltså har jag fri vilja. Q.E.D.
Deterministen anser förstås att mitt val är determinerat liksom hans val. Men det är en tro som aldrig kan bevisas. All testning stöder min ståndpunkt. Alltså är det förnuftigt att godta den.

FINNS DET EN NEUROLOGISK GRUND FÖR DEN FRIA VILJAN?
När jag studerade psykologi i slutet av 1960-talet fick jag, i enlighet med den då dominerande tankemodellen, veta att nervsystemet fungerar deterministiskt. Det fungerar enligt stimulus-respons-modellen. En mer utvecklad variant var input-processing-output-modellen. Denna modell går tillbaka till Descartes teori om reflexer. Hans reflexologi. Han menade att djurens reaktioner alltid är av typen reflex. En viss stimulus ger via bestämda nervbanor en bestämd respons. Denna modell gjordes mera realistisk genom att man införde ett mellanstadium som innebär behandling av infon. Men man antog fortfarande att behandlingen startades av någon stimulus. Hjärnans roll antogs vara att ta emot info från sinnena, att analysera denna och att sedan reagera genom att starta något visst beteende. Någon roll för fri vilja fanns inte i denna modell.
Jag har länge ansett att dessa modeller är grova förenklingar, men har inte haft fakta att basera detta på. När jag läste om forskningen om nematoden C. elegans (som jag i korthet nämnt tidigare), fick jag en aha-upplevelse. Jag fick en aning om hur den neurala grunden för den fria viljan kan fungera. Biologen Piali Sengupta påpekar i Nature 1.11 -07 det som vi alla vet, dvs att djurens beteende är sannolikt, inte deterministiskt, och frågar: ”Hur går det till när neurala kretsar omvandlar en deterministisk stimulus till en sannolik reaktion?”
Denna omvandling har studerats i detalj när det gäller nematodens reaktion på lukter. Neuroner som reagerar på lukter är kopplade till andra som i sin tur reglerar musklerna och därmed maskens rörelser. Man skulle vänta sig att en speciell lukt ger ett speciellt beteende, men så enkelt är det inte. Det finns två slag av neuroner som styr muskelrörelserna. Det till synes märkliga är att de motverkar varandra. När den ena ökar muskelrörelserna minskar den andra. Slutresultatet är att, som man säger på fackjagong, ”utfallet är stokastiskt”. Maskens rör sig slumpmässigt hit och dit. Detta verkar meningslöst, men evolutionen skapar inga funktioner som inte har överlevnadsvärde. (Närmare bestämt skapar evolutionen massvis av sådana, men alla som inte ökar chanserna att överleva elimineras med tiden. De som blir kvar gör det därför att de fyller någon viktig funktion).
Jag citerar Sengupta på engelska: ”The reason is that a circuit that generates probabilistic behaviour leaves itself open to further modulation.” Denna typ av neural krets är öppen, ger utrymme för ett slags primitive fri vilja. Eftersom den är kopplad till andra kretsar så kan den påverkas av dessa. Vi har här igen exempel på den neurala plasticitet som blivit allt tydligare genom den senaste forskningen.
Varför har stokastiska neurala nätverk större överlevnadsvärde än deterministiska stimulus-respons kretsar? Därför att naturen är osäker, föränderlig omöjlig att förutsäga med annat än sannolikhet. Evolutionen har alltså anpassat också primitiva organismer till den osäkerhet som är kännetecknande för vår värld. Eftersom evolutionen själv är en produkt av naturen så innebär detta att naturen själv har tagit ställning för indeterminismen. Evolutionen är klokare än Einstein!
(Den troende deterministen invänder här att bakom sannolikheten ligger deterministiska kausalkedjor. Han hävdar att exakt samma stimulus, i exakt samma situation, ger exakt samma beteende. Detta är lika omöjligt att vare sig bevisa eller motbevisa som att en allsmäktig gud styr allt som sker. Därmed är det, som jag ser det, en meningslös ståndpunkt. Har ingenting med vetenskapens försök att förklara världen att göra. Det är ren metafysik. Verkligheten är det kaos som vi upplever, kan väga och mäta, inte det ideala universum som vissa matematiker, inkluderande Platon och Einstein drömde om.)
För den som är kunnig i neurologi är det ingen nyhet att neurala kretsar innehåller neuroner med motsatt verkan. Man talar om excitatoriska och inhibitoriska neuroner. I själva verket är dessa en av evolutionens mest framgångsrika innovationer, en innovation som fått en allt större roll i evolutionen av däggdjuren. Jag gissar att de bl.a. spelar en viktig roll i förmågan att tänka logiskt.
En ännu större aha-upplevelse fick jag av Logothetis ovan nämnda artikel om fMRI. Jag citerar på originalspråket eftersom det är så briljant uttryckt: ”In fact, we now know that the traditional cortical input-elaboration-output scheme, commonly presented as an instatiation of the tripartite perception-cognition-action model, is probably a misleading oversimplification.” Han fortsätter med följande spännande konstaterande: “Research shows that the subcortical input to cortex is weak; the feedback is massiv, the local connectivity reveals strong excitatory and inhibitory recurrence, and the output reflects changes in the balance between excitation and inhibition, rather than simple feedforward integration of subcortical inputs.” (872)
Och vad betyder detta i klarspråk? Det betyder att vi har fri vilja. Så tolkar i varje fall jag det. Det betyder mer konkret att cortex funktion inte i främsta hand är att reagera på intryck från omgivningen (subcortical input). I stället är dess funktion att behandla information oberoende av den omedelbara omgivningen. Dess funktion är att, som vi säger i dagligt tal, analysera, tänka, planera, fantisera, förutspå och, just det, att välja handlingsalternativ. Cortex utövar sedan omfattande kontroll, ”the feedback is massiv”, över subcotikala kretsar. Egentligen är detta självklart. Vi vet att vi tänker, fantiserar, är mest kreativa, räknar är mest logiska när vi störs så litet som möjligt av det som kallas ”subcortical input”, dvs i sista hand sinnesintryck.
Ett bra exempel är det jag nu gör. Jag är visserligen medveten om min omgivning men endast på ett vagt och diffust sätt. Däremot är jag helt koncentrerad på att tänka ytterst abstrakta tankar. Det betyder mycket hög aktivitet i en mängd områden i cortex som har att göra med minne, språk, logik, association och fantasi. Själv upplever jag detta som att jag får idéer, vänder och vrider på dem, undersöker deras konsekenser, granskar deras logik, testar deras hållbarhet, söker motargument, söker motargument mot motargumenten. Sedan skriver jag ner resultaten på min maskin. Det betyder en massiv feedback till de muskler som kontrollerar min kropp och framför allt mina fingrar. Att skriva snabbt på maskin, samtidigt som man tänker, kräver stor neural aktivitet.
Jag har tidigare jämfört jaget med kaptenen på ett fartyg. Den liknelsen är belysande också nu. Under normala förhållanden är det besättningen under ledningen av styrmännen som sköter rutinerna. Man stör inte kaptenen med rutinärenden. ”The subcortical input is weak”. Kaptenens uppgift är att planera, göra beräkningar, beakta eventuella problem som kan dyka upp, ha kontakt med rederiet osv. Hans jobb handlar om att göra viktiga val. Han måste t.ex. välja rutter utgående från sin kunskap. Då måste han beakta t.ex. kostnader, väderleken, strömmar, pirater och mycket annat. Han är den ombord som har mest makt men också mest ansvar. Därmed är han också den som har den största valfriheten. Om något går riktigt illa så är ansvaret hans. Han är den som ger order ombord.

Jaget är kaptenen ombord på kroppens skuta.

EVOLUTIONEN SOM VÄRLDSFÖRNUFT
Determinismen är oförenlig med den fria viljan. Men ett val som styrs av slumpen kan inte heller kallas fritt. Finns det då något mellan determinism och slump? Av erfarenhet och genom forskning vet vi att det finns både deterministiska orsakskedjor och slumpmässiga processer. (Hurudan världen är ”innerst inne” är en meningslös fråga.)
Man brukar säga att evolutionen styrs av slumpen. T.ex. de s.k. kreationisterna brukar argumentera emot evolutionen med argumentet att komplicerade organ, ögat t.ex., omöjligen kan uppstå av en slump. De har alldeles rätt. Komplicerade organ kan inte uppstå av en slump. Men lika litet kan de uppstå genom deterministiska lagar.
Hur skall vi då förklara att evolutionen, en naturlig ”blind” process, som varken är fullständigt deterministisk eller slumpmässig, kan skapa miljontals enormt komplicerade arter och ekosystem? Hur skall vi förklara att arterna är underbart väl anpassade till sina livsmiljöer? Hur skall vi förklara att denna anpassning och diversifiering ständigt pågår och kommer att fortsätt i hundratals miljoner år? Det är inte underligt att människor i alla kulturer har trott att det finns ett förnuft som styr allt detta.
På sätt och vis har de haft rätt. Det finns faktiskt ett förnuft som styr. Och detta är varken deterministiskt eller slumpmässigt, det är både och. Evolutionen är ett slags naturligt, omedvetet, opersonligt förnuft som uppstår när kausalkedjor och slump förenas i en högre enhet. Om den filosofiskt bevandrade här associerar till Hegels Världsande så är det inte helt fel. Men Hegel intresserade sig blott för den historiska utvecklingen. Världsanden (der Weltgeist) var för honom ett slags övergripande, opersonligt förnuft som genom ett slags logik styr den historiska utvecklingen. Enskilda individer är världsandens ”verktyg”. De förverkligar världsandens inneboende logik.
Jag anser att Hegel var en uppblåst pratmakare som vältrade sig i en till obegriplighet invecklad terminologi. Men det hindrar inte att det finns ett frö av insikt hos honom. Detta frö är värt att noggrannt begrunda.
Evolutionen är, menar jag, den opersonliga världsande som emergerar när fysikens och kemins lagar samverkar med slumpens lagar. Den ”kraft” som därvid uppstår är något mer än enbart summan av sina delar. Den innebär i Hegels termer en syntes på en högre nivå. Den innebär ett slags ”biologiskt världsförnuft”. Föreningen av naturlagarna och slumpen leder till ett slags kreativ kraft som t.o.m. kan arbeta mot fysikens lagar, åtminstone lokalt. Jag tänker då t.ex. på termodynamikens andra lag som säger att oordningen i universum alltid ökar, eller mera konkret att komplexa system inte kan uppstå av sig själva ur enkla system. (Detta sker visserligen också när det gäller helt ”död” materia. Komplexa grundämnen byggs t.ex. upp inne i stjärnorna och komplexa molekyler i gasmolnen i rymden. Den totala entropin i universum minskar dock, om vi får tro termodynamiken.)
Evolutionen är alltså, som jag ser det, en emergent kraft, ett slags biologiskt förnuft, som har förmåga att gradvis skapa allt mer komplexa system ur mycket enkel materia. Mycket förenklat är slumpens roll att skapa variation medan naturlagarnas roll är att gallra bort alla ”dåliga” kombinationer. Det är detta emergenta, biologiska världsförnuft som skapat den fanastiska rikedomen av livsformer och ekosystem som hittills ”befolkat” jorden under 3000 miljoner år (eller mer) och därvid frambringat tusentals miljoner arter. De flesta har dött ut och ersatts av nya, vanligen mer komplicerade och specialiserade. Ingen vet hur många arter det finns i dag. Uppskattningar på upp till 100 miljoner har gjorts. 99% av dem är småkryp. I en handfull jord t.ex. finns tusentals mikroskopiska arter.
Evolutionen är förstås ingen person, ingen gud, den har inget medvetande. Har den då en vilja eller en plan? Den ”vill” fylla varje nisch med väl anpassade organismer. Dess ”plan” är att varje vrå av jorden, luften, haven skall fyllas av liv. Men självklart har evolutionen ingen fri vilja. Men till dess mest fantastiska skapelser hör varelser som har känslor, minnen, ett slags vilja, intelligens. Och högst står självklart vi människor som har allt detta plus självmedvetande, förnuft och – just det – fri vilja.
Alla de ovan nämnda egenskaperna, känslor, minnen etc är, enligt min teori, emergenta. Känslor t.ex. är något mer än summan av kemiska processer, intelligens är mer än elimpulser i neuroner, förnuft är mer än mekaniska processer och fri vilja är mer än summan av allt detta.

HAR DEN FRIA VILJAN UPPSTÅTT GENOM EVOLUTION?
Varför har vi fri vilja? Är det evolutionen som gett oss den? Nej, evolutionen skapar bara anpassning till rådande förhållanden. Den är skoningslöst opportunistisk. Den saknar fullständigt moral.
Det är vi själva som gett oss fri vilja. Den är en skapelse av människan. Närmare bestämt av kulturen. Evolutionen har gett oss intelligens. Men i det avseendet är vi inte unika. Det finns massor av djur med någon grad av förmåga att lära sig, dra slutsatser (omedvetet förstås), förutsäga framtiden. Vissa djur tycks t.o.m. ha förmåga att luras och ljuga. Vi är speciella bara i det avseendet att vår intelligens är långt överlägsen alla andra djurs. Den har varit vårt enda trumfkort i den stenhårda kampen för att överleva. För våra förfäder har det bara funnits två möjligheter: bli intelligentare eller dö ut. De allra flesta arter av hominider blev inte tillräckligt intelligenta. De dog alltså ut. Tiotals arter av samma typ som vi, varelser som gick på bakbenen, har dukat under i den grymma kampen. Den hominidart, som senast dött ut, verkar vara de s.k. hobbitmänniskorna. (Benämningen kommer förstås från Tolkiens berömda epos Sagan om ringen. Hjältarna i eposet är ett småväxt folk kallat hobbiter.) Det vetenskapliga namnet är Homo floresiensis. De dog troligen ut för omkring 10 000 år sen. Neandertalmänniskorna dog ut för drygt 30 000 år sedan. Vår egen art, Homo sapiens, var den enda som var tillräckligt intelligent för att klara sig. Vi har funnits i mellan 100 000 och 150 000 år, och är på väg att bli en kraft, starkare än den opportunistiska evolutionen.
Hög intelligens är en mycket speciell egenskap. Den gör det möjligt att skapa sådant som är totalt nytt, såsom kultur inklusive moral och teknologi. Det märkliga är att människan genom sin intelligens har skapat kulturer med en moral som ofta går emot naturen. Ett uppenbart exempel är celibatet. Finns det något mer onaturligt, något som strider mer uppenbart mot evolutionens grundprincip än celibatet. En av moralens funktioner har just varit att reglera fortplantningen. I dag har vi preventivmedel, abort, homoäktenskap, celibat osv som alla har att göra med moraliska värderingar och som går emot naturen.
Moralen skapar en valsituation. Å ena sidan kan vi följa våra naturliga instinkter, å andra sidan kan vi följa moralen. Ännu mer komplicerat blir det genom att det inte finns en moral, utan flera. Vidare finns det konflikter inom en och samma moral. De flesta moraler säger att man inte får döda en annan människa, men samtidigt tillåter de att man dödar i krig, att man dödar vissa förbrytare, dödar för att undvika skam och vanära etc. Allt detta skapar typiska valsituationer. Men valsituationer står vi ständigt inför också när det gäller ekonomi, jobb, nöjen och t.o.m. vilket tvprogram vi skall titta på. Just nu har jag valt att sluta skriva för att titta på ett tvprogram. Jag undrar varför jag egentligen skriver. Är jag trots allt determinerad att göra det? Kan jag välja att sluta nu?

VI ÄR ANSVARIGA FÖR VÅRA HANDLINGAR
Hur går det då med Hitlers ansvar? Svaret famgår av det som jag skrivit ovan. Hitler hade normal intelligens och tankeförmåga. Han hade alltså förnuft. Det betyder att han hade kunskaper och kunde bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Han tog medvetet stora risker. Han lät med kall beräkning mörda motståndare. Han planlade omsorgsfullt sina drag. Han studerade reklam och propaganda i avsikt att själv kunna manipulera massorna. Det är ingen tvekan om att han visste vad han gjorde. Han kände till moralen lika bra som vem som helst. Han pratade ibland om moral vid sina timslånga monologer inför den inre kretsen. Ofta tvekade han, sköt upp obehagliga beslut, var mycket nervös över hur det skulle gå. Det finns ingen grund för att tro att han inte i varje situation skulle ha kunnat välja annorlunda.
Han hade troligen mer makt än någon människa tidigare. Troligen kommer ingen i framtiden att ha så stor och total makt. (Stalin hade inte på långt när lika mycket makt). Därmed var han också i allra högsta grad ansvarig och det är rätt att ställa honom till svars. Att han begick självmord är i sig ett bevis för att han visste vad han gjort, visste att han var ansvarig och visste att det inte fanns något försvar. (Deterministen invänder att han med nödvändighet måste välja som han gjorde därför att han var den han var. Detta är dock en sats som är tom på innehåll. Likaväl kunde man säga att han kunde ha valt annolrunda därför att han var den han var. Båda satserna ör lika meningslösa. Att jag är den jag är och gör det jag gör är visserligen sant, men en tautologi, dvs fullkomligt tomt på sakinnehåll).
Vi är alla i varierande grad ansvariga för vad vi gör. Undantag är förstås mentalt störda eller handikappade och sådana som p.g.a. hjärnskada eller liknande inte har normal intelligens och normalt förnuft. Självklart kan vi inte vara ansvariga för något som vi omöjligen kan påverka. Ju större makt en person har desto större möjligheter har han/hon och därmed desto större ansvar. Jag har t.ex. ett visst ansvar för Finlands politik därför att jag kan påverka den, visserligen ytterst litet. Mitt ansvar är därmed ytterst litet. Men jag har inget ansvar alls för t.ex. Rysslands politik.
Vi reagerar mycket olika på detta ansvar. Ofta skyller vi på andra. Allt är politikernas fel, samhällets fel, kapitalisternas fel osv. Vi överlåter valet till andra, till specialister, experter, myndigheter, konsulter etc. I denna undersökning går jag inte närmare in på denna fråga. Inom den filosofi som kallas existentialism har många tänkare försökt gå djupt in i frågan om ansvar och om hur vi försöker undvika den ängslan, oro eller t.o.m. ångest som valfriheten kan ge upphov till.