VARFÖR FÖRSÄMRAS FINLÄNDSK FORSKNING?

Nedanstående artikel publicerades i Åbo Underrättelser 14.11-09. Den direkta anledningen var en rapport från Finlands Akademi, som nästan inte alls noterades av medierna. Ändå är forskningen enormt mycket viktigare än Vanhanens brädhög. Det som kallas forskning och utveckling slukar årligen nästan 4% av vårt lands BNP. Eftersom jag jobbade inom den akademiska världen i nästan 40 år har jag på nära håll kunnat följa med den s.k. utvecklinen. Det vore intressant att närmare studera vad som hänt och vilka effekter det fått. Här skulle finnas mycket att rota i för s.k. forskning om forskning. Jag hoppas kunna återkomma till frågan i framtida bloggar.

VARFÖR FÖRSÄMRAS FINLÄNDSK FORSKNING?

För någon tid sedan rapporterade Finlands Akademi, dvs toppforskarna i vårt land, att kaliteten på den finländska forskningen försämrats under senare år. Rapporten baserades på utlåtanden av ca 400 experter. Slutsatsen är inte förvånande för den som följt med forskningspolitiken under de senaste decennierna. Forskarna själva har redan i åratal klagat över de ständiga omstruktureringarna och reformerna som tar mycken tid och stör arbetsron.

Grundforskningen i traditionell mening i vårt land är död. Den har långsamt strypts genom en tilltagande politisering. Det är inte många som vet något om vetenskapspolitiken under 1900-talet, men om man söker förebilder faller blickarna oundvikligen på den sovjetiska forskningen. Forskningen planerades och styrdes med hård hand uppifrån och av ideologiska skäl. Resultatet blev på det stora hela dåligt. Det fanns massvis med forskare som producerade massvis med rapporter som var ideologiskt korrekta men inte gav någon viktig ny kunskap.

I vårt land har den tidigare fria forskningen alltmer börjat styras uppifrån. Det är experterna vid undervisningsministeriet och en del administratörer och planerare vid högskolorna som tagit som sin uppgift att ”förbättra” den finländska forskningen genom att öka kontrollen och styrningen uppifrån. (Detta ger dem själva större makt och inflytande). Inom EU finns motsvarande experter som försöker öka kontrollen och styrningen inom hela EU. Självklart ligger makten i sista hand hos politikerna, men dessa har sällan någon egen erfarenhet av forskning. De är beroende av experterna inom sina ministerier och inom högskolorna. Dessa experter, ansiktslösa byråkrater, har i praktiken den verkliga makten.

Dessa experter, om några, måste väl ändå förstå forskningens förutsättningar och drivkrafter? De kan väl inte fatta beslut som skadar forskningens kvalitet?

Under de senaste åren har man ofta hört forskare som gått i pension säga: ”Nu får jag äntligen tid för forskning.” Och detta är inte bara ett skämt. Faktum är att, med få undantag, har ökande mängd pappersarbete, rent rutinarbete, som vanligen planeras av ministeriets tjänstemän, kraftigt minskat den tid som kan sättas in på verklig forskning. Till detta kommer att ständiga möten och diskussioner som gäller omstrukturering, utvärderingar, löneprinciper och t.o.m. hur trivseln skall höjas tar alltmera tid. Allt detta styrs av påbud uppifrån och tar tid från verkligt kreativt arbete.

I själva verket är nästan ingen av de experter och politiker som i dag med hård hand styr forskningen själv toppforskare. De har sällan själva dragit ett forskninsprojekt, stått i laboratoriet, försökt utveckla en teori. Varför? Därför att forskning av toppkvalitet är en heltidssysselsättning. Man kan inte ägna sin tid åt administration, övervakning och planering samtidigt som man koncentrerar hela sin kreativa energi och intelligens på ytterst svåra frågor inom grundforskningen. Forskare som inte brinner för sitt ämne och är kreativa blir administratörer, vilket ger dem makt över dem som utför den verkliga forskningen.

Ett typiskt misstag bland tjänstemännen är att man räknar mängden publikationer samt också hur ofta de citeras utomlands. Detta tvingar forskaren att sätta ner mycket tid på att skriva allehanda rapporter långt innan projektet är slutfört och slutsatser kan dras. I dag publiceras det enorma mängder vetenskapliga rapporter av vilka 99% är tämligen värdelösa. Mycket få innehåller någon verkligt ny idé. Situationen förvärras ytterligare av att de tjänstemän som beviljar anslag vill ha detaljerade ansökningar där man praktiskt taget redan bestämt vad slutsatserna skall vara. Det typiska för verklig grundforskning är att man inte på förhand kan veta vart den kommer att leda. Om man redan från början vet vilka slutsatserna blir så är det rågan om dålig forskning, eller t.o.m. nollforskning.
Det tydligaste uttrycket för forskningens politisering är att den s.k. externa finansieringen fått allt större betydelse. Det betyder att firmorna beställer forskning om något de kan ha nytta av. Detta i sin tur betyder som regel rutinforskning inom ramen för teorier och modeller som sedan länge godtagits. Den ger ingenting nytt. Men det betyder också i allt högre grad att data, metoder och slutsatser hålls hemliga. En firma har ju ingen nytta av att betala för forskning som alla konkurrenter sedan gratis kan ta del av. Tendensen att hemlighålla data, modeller etc tycks bli allt vanligare också internationellt. Också detta är en effekt av politiseringen.

Hans Rosing
vetenskapsfilosof