TANKAR EFTER TVÅ ÅR SOM BLOGGARE

Den fjärde januari 2008 skrev jag min första blogg. Sedan dess har jag gjort mig skyldig till drygt 70 bloggar, som för det mesta varit ganska långa – och ibland svårsmälta? Jag har i stort sett hållit samma takt i skrivandet sedan slutet av 1960-talet, men förstås tidigare i form av artiklar i olika slags tidningar. Vore det inte dags för mig att sluta skriva? Det är en fråga som jag ställt mig många gånger. Och som jag inte har något svar på.

Den 8 januari senaste år skrev jag en ganska lång blogg med funderingar kring mitt bloggande, en blogg om bloggandet alltså. De tankar som jag då uttryckte är lika aktuella i dag som då, så det finns egentligen ingen anledning för mig att fortsätta att skriva om detta ämne. Om någon läsare till äventyrs är intresserad så klicka på den bloggen.
Så jag borde sluta här. Men det gör jag inte.

När jag började blogga var detta sätt att sprida sina åsikter högst populärt. Jag kan ha fel, men jag har ett bestämt intryck av att bloggandet i dag håller på att tappa mark. Det har inte längre nyhetens behag. Vad kan detta bero på? Dels har andra sätt att kommunicera, som youtube och twitter, lockat bort folk från bloggarna, dels kan man ständigt hålla kontakt med mobiler och annat liknande. Men jag misstänker att många gått tillbaka till vanliga dagstidningar. Många har insett att det är mer givande att bläddra genom dagstidningar, som är skrivna av proffs och har ett mycket brett utbud på allt från politik till sport och elitkultur än att hoppa från den ena bloggen till den andra. Man får faktiskt veta väldigt litet om vad som händer i världen genom att godtyckligt beta bland bloggarna.

Jag hör själv till de trogna läsarna av papperstidningar. Jag vill ha en tidning i händerna så att jag kan bläddra och lätt skumma igenom rubrikerna. Att börja dagen med att läsa Åbo Underrättelser (lokalblaskan) och Hufvudstadsbladet är ett förträffligt sätt att på en halv timme ta in info som hundratals proffessionella journalister, skickliga yrkesmän och kvinnor, inte bara hos oss utan världen runt samlat, analyserat, bearbetat och skrivit ut i kort och lättfattlig form. Lägg därtill Vasabladet som kommer med posten och jag får en ganska heltäckande bild av vad som händer i svenskfinland, i övriga Finland, i Norden och i världen. Lägg därtill att denna info kommer nästan varje dag under året. Inga bloggar i världen kan ersätta denna dagliga flod av lättsmält info om det mesta som sker.

Många läser i dag tidningar gratis på datorn. Det är inte min melodi av två skäl. Dels kan jag inte ha datorn famför mig på bordet när jag dricker kaffe och äter skinksmörgås i arla morgonstund. Det gör ingenting om jag spiller kaffe eller droppar äggula på tidningen. Den är ju en bruksvara och åker nästa dag i lådan för returpapper. Jag vet inte vad som händer om jag spiller kaffe på datorn eller beströr den med knäckebrödssmulor men misstänker att den inte gillar det. Dels är det svårt ligga i sängen, min favortiställning, och läsa datorn. Jag gillar helt enkelt inte att sitta framför datorn. Det är tröttsamt och onaturligt. Dessutom klipper jag ofta ut intressanta artiklar. Det är fascinerande att läsa vad man själv och andra skrivit för 10, 20, 30 och t.o.m. 40 år sedan.
Det andra skälet är att jag tycker att det är omoraliskt att utnyttja andras arbete utan att betala för det. Jag betalar gärna prenumerationsavgiften därför att jag vet att pengarna går till att hålla en grundpelare för demokratin levande. Journalisterna gör ett viktigt arbete som de bör få hyggligt betalt för.

I ett avseende är dagens papperstidning dock helt oduglig. Den är en slit- och slängprodukt. Den ger breda översikter över oerhört mycket, men till priset av extrem ytlighet. Vill man ha en djupare förståelse, vill man ha reda på orsakar och verkningar, vill man ha noggranna argument och motiveringar, vill man ha djupsinnig debatt så har dagstidningarna nästan inget att bjuda. På ”den gamla goda tiden”, innan datorerna tog makten, kunde dagstidningarna innehålla mycket långa artiklar. Jag har själv skrivit hundratals sådana bestående av tiotusen tecken eller mer om de mest esoteriska ämnen, t.ex. om parapsykologi. I dag skall en artikel helst inte vara längre än 3000 tecken.

Här finns en viktig nisch för bloggar. När man bloggar behöver man inte tänka på att sälja, inte på att förtjäna pengar, inte att locka till sig reklam, inte att vara snabb och konkurrenskraftig, inte att tävla, inte att vara politiskt korrekt. Man kan i stället fördjupa sig och på allvar försöka förstå ett ämne. I varje fall är detta vad jag strävar till med mitt bloggande. Självklart hoppas jag kunna ge mina läsare större kunskap och förståelse. Någonting bör jag väl ha lärt mig efter att ha studerat, forskat, undervisat och grubblat i snart 50 år. Men bloggarna är också ett sätt att försöka utreda saker för mig själv. Den långa serie artiklar om ”jaget” som jag började senaste höst är exempel på detta. Det är ett försök att på basen av all den info jag samlat på mig försöka skapa en helhetsbild. Vad är jag egentligen och varför? Säkert finns det många andra som undrar över samma fråga. Bloggen gör det möjligt för mig att dela mina slutsatser med andra.

Nackdelen med bloggar är att man inte får en cent för besväret. Den som måste ”slita i sitt anletes svett” för att få ihop till brödfödan har självklart inte tid och ork för att skriva djupsinniga texter. Men att läsa texter, t.ex. mina bloggar, tar inte vare sig tid eller krafter. För mig som pensionär är kampen för brödfödan ett avslutat kapitel. Pensionen betals ut på mitt konto oberoende av vad jag gör. Jag kan ligga på sängen och läsa Kalle Anka eller skriva om tillvarons djupaste mysterier. I själva verket gör jag både ock.

En seriös tidning publicerar inte vilket gallimatias som helst. Det värsta skräpet, de värsta fördomarna gallras bort, men på sin blogg kan man lägga ut nästan vad som helst. Är detta bra eller dåligt? Eftersom jag är en övertygad motståndare till all slags censur anser jag att det är mera bra än dåligt. Vi lever tyvärr i en värld där det finns massor av makthavare, diktatorer, ideologer, kyrkor, bolag, regeringar osv som vill hindra oss att få reda på vad de sysslar med.

Tidningarna brukar ta in de artiklar och inlägg jag erbjuder. Å andra sidan brukar jag inte erbjuda material som jag vet eller tror att de inte tar in. Ibland händer det dock att de inte tar in vad jag skrivit. Ett exempel är nedanstående svar till Göran Ekström, som jag sände till Vasabladet, men som inte publicerades.

Moj!

Jag vill gärna förklara för Vbl:s läsare hur det är möjligt att Göran Ekström och jag är så oeniga när det gäller våra ekologiska fotavtryck.


VÅRT EKOLOGISKA FOTAVTRYCK

Göran Ekström påstår i Vbl 17.12 2009 att jag har fel beträffande finländarnas ekologiska fotavtryck (EF). Enligt honom hör EF för finländaren till de största i världen. Om alla människor hade lika stort EF skulle det, menar han, behövas fyra jordklot. Jag påstår däremot det rakt motsatta. Hur är detta möjligt? Någon av oss måste väl ha fel?
Med EF menas kort sagt den (teoretiskt beräknade) areal som behövs för att producera allt som konsumeras samt för att ta upp allt avfall. Ett lämpligt mått är att beräkna EF per person och uttrycka det i hektar. Självklart talar vi om medeltal. De individuella variationerna mellan fattiga och rika, mellan barn och vuxna, mellan medelålders och gamla osv är stora.
Låt oss som exempel jämföra Bangladesh, ett mycket fattigt men tätt befolkat land, och Finland, ett relativt rikt men mycket glest befolkat land. (Jag utgår från data hos Wackemagel 2000). I Bangladesh är EF då 0.6 hektar per person. Det betyder att det i snitt behövs blott 0.6 ha (6000 kvadratmeter) för att fylla en persons behov. I Finland är motsvarande värde ca 6 ha (60 000 kvadrat)/pers. Vi använder alltså tio gånger större resurser per person. Göran Ekström har utgående från denna jämförelse alldeles rätt.
Men är detta en rättvis jämförelse? Inte enligt min mening. Jag anser att vi måste sätta EF i relation till den tillgängliga nationella kapaciteten. Då ändras bilden radikalt. Visserligen har Bangladesh en mycket större kapacitet per ha än Finland, men landets areal är blott hälften av Finlands och befolkningen är 30 gånger större än i vårt land. Därför räcker arealen inte på långt när till för den enorma befolkningen. Det blir ett underskott på 0.3 ha per invånare. Detta betyder att hela nationens EF är nästan dubbelt större än hela landets ekologiska kapacitet. För att uppnå ekologisk balans borde den redan låga levnadsstandarden sänkas eller så borde folkmängden minskas till ca hälften av vad den är i dag. Situationen i Bangladesh är, kort sagt, katastrofal och förvärras i och med att folkmängden ökar.
I Finland har vi rakt motsatt situation. Vårt land är visserligen, som Topelius sade, fattigt på naturresurser, men i stället är det mycket glest befolkat. Medan ca 800 personer i Bangladesh måste samsas om varje kvadatkilometer är motsvarande tal för Finland 15 personer. På grund av att vi är så få räcker vårt lands ekologiska kapaciteten mer än väl till. Kapaciteten är nästan 10 ha per person. Vi är alltså i den lyckliga situationen att ha ett överskott på ca 4 ha/pers. Detta betyder att, trots vår höga levnadsstandard, så är nationens EF betydligt mindre än landets kapacitet. Vi hör därför till de få folk i världen som inte förbrukar mer naturresurser än det egna landets kapacitet medger.
Ekström och jag har alltså båda rätt därför att vi talar om alldeles olika saker. Med Ekströms globala utgångspunkt är det rimligt att kräva en radikal sänkning av vår levnadsstandard. Med min utgångspunkt i vårt eget lands ekologiska resurser finns det ingen anledning att sänka standarden. Dessutom har vi råd att skydda betydligt mer än de ca 8% av landets yta som nu är skyddade. Det finns, enligt min bedömning, rum både för vår levnadsstandard och för en rik variation av olika biotoper.
Hans Rosing


Resonemanget ovan är kanske litet för komplicerat för gemene man? Märkväl att detta är fakta som de flesta inte känner till. Vi har i många år från de gröna fått höra att vi konsumerar för mycket, att vi måste vara mer miljövänliga, att vi måste skära ner vår energiförbrukning, att vi måste vara med och rädda världen. Detta är den politiskt korrekta åsikten. Att det finns ett annat, lika berättigat, ja enligt min åsikt mer berättigat, och mer nyanserat, sätt att se på frågan får vi inte veta.
Miljön blir inte bättre i Bangladesh för att vi slutar resa, har det kallat hemma, inte åker bil, använder vindenergi, slutar äta kött osv.

Att ordet är fritt på bloggen är viktigt just för att politiskt inkorrekta åsikter skall kunna föras fram.

Under det år som nyss börjat kommer jag att lägga ut en hel del text på min blogg. Vad den kommer att handla om vet jag inte. Jag har det stora privilegiet att få skriva om det som intresserar och engagerar mig – eller att låta bli att skriva. Läsaren har också ett privilegium – att läsa eller låta bli, att ta till sig eller förneka, men för både mig och läsaren ger bloggarna åtminstone en hel del hjärngymnastik.