VAD VAR UFONA EGENTLIGEN?

Tidigare avsnitt i min serie om flygande tefat har ingått på bloggen 7.2, 10.2, 14.2 och 18.2 2012.


9. Condongruppens rapport

Ufologi blev aldrig någon vetenskap. Den fick aldrig in sin fot i det vetenskapliga finrummet. Vid denna tid väckte också parapsykologin ett växande intresse. Den studerade fenomen såsom telepati, klärvoajans, prekognition och psykokinesi. I motsats till ufologin kunde man använda experimentella metoder. De som forskade inom området krävde allt högljuddare att bli betraktade som riktiga forskare och de lyckades få några universitet att inrätta tjänster i ämnet. Men forskarna inom området kunde inte visa på några framsteg, ingen ny kunskap. Så den ena tjänsten efter den andra drogs småningom in.
Än mindre kunde ufologin visa på någon ny kunskap. Inga som helst framsteg gjordes av de arméer av ufologer som ägnade sig åt att samla in berättelser. Det enda som hände var att mapparna med rapporter växte och växte. Dvs. det gick på samma sätt som med alla andra pseudovetenskaper. Man kan inte bedriva vetenskap om något vars existens är mycket tvivelaktig. Någon kanske vill invända att exobiologi är en vetenskap. Invändningen är felaktig. Exobiologi handlar, trots sitt namn, om jordisk biologi. Den innebär att man gör forskning om hur våra livsformer klarar sig under extrema villkor. Vi kan simulera miljön på t.ex. månen eller Mars och se om t.ex. bakterier kan klara sig där. Man kan också teoretiskt beräkna under vilka villkor liv sådant vi känner det kan uppstå och utvecklas.
Den viktigaste orsaken till att intresset för ufona svalnade var att Condon-gruppen vände tummen ner. Efter två års forskning, i vilken tolv framstående vetenskapsmän var involverade, publicerades en rapport på ca 1000 sidor. Aldrig tidigare hade frågan studerats så grundligt på denna höga nivå av så många personer med erkända vetenskapliga meriter. Rapporten hette Scientific studies of unidentified flying objects (1969). Forskarna undersökte 90 väl bestyrkta fall, men fann aldrig något som tydde på främmande rymdskepp. Inte heller fann man några tecken på för vetenskapen okända atmosfäriska fenomen. Visserligen kunde man inte finna naturliga förklaringar för alla de 90 fall som undersöktes, men tendensen var att när ett fall undersöktes i detalj så upplöstes det. Inte nog med detta. Condon bedömde att fortsatt forskning på området var ofruktbar, inga viktiga upptäckter kunde förväntas. Fortsatt av staten finansierad forskning inom området avrådde han ifrån.

Slutsatserna kom självklart som en kalldusch för ufologerna, men de var precis vad vi kritiker förväntade oss.
Två medlemmar i gruppen, nämligen Hynek och McDonald, anmälde avvikande åsikt, men deras krav på fortsatt forskning med långt större resurser fick inget gehör bland majoriteten och bland beslutsfattarna. Rapporten granskades och godkändes av AAAS, topporganisationen i amerikansk vetenskap. I slutet av samma år ordnades ett symposium över ufofrågan av AAAS. I det deltog 14 toppforskare och en vetenskapsjournalist. Även denna gång fanns Hynek och McDonald med. Även nu efterlyste de mycket mera resurser för ufoforskning. (Ufos-a scientific debate, ed. Carl Sagan och Thornton Page, 1972)
Det gjorde däremot inte professor Donald H. Menzel. Han forskade inom astronomi och astrofysik och hade under och efter kriget varit anställd inom flottan för att forska om radar, som då var en ganska ny apparat. Menzel slutsatser framgår av rubriken för hans bidrag. Ufos: the modern myth. Han är en av de få forskare inom detta område som uttryckligen jämför ufofebern med häxtron och häxhysterin under 1600-talet. Massor av människor berättade då under ed att de sett häxor, men några konkreta bevis såsom den beryktade magiska häxsalvan fann man aldrig.
Menzel kom in på ufoproblemet 1952 och fungerade senare som konsult för flygvapnet. Han blev med tiden den bäst kända debunkern (avslöjaren) av uforapporter. Han blev en nagel i ögat för ufologerna eftersom han var mycket framgångsrik i att avslöja fel, misstag, inkompetens och bedrägeri. Han fann t.ex. naturliga förklaringar till de flesta av de fall som Hynek gick bet på. I motsats till ufologerna gjorde han förutsägelser. De är så intressanta att jag återger dem här: ”I confidently predict that no amount of investigation will bring evidence in support of the extraterrestrial hypothesis”.
Han fick rätt. Det har gått 40 år sedan boken publicerades och vi har fortfarande inga bevis för främmande rymdskepp. Han avslutar med följande ord: ”I further predict that scientists of the twenty-first century vill look back on UFOs as the greatest nonsense of the twentieth century.”(146) Den som grundligt sätter sig in frågan och kan historia måste komma till samma slutsats. Det fanns mycket nonsens, många myter under förra seklet men ingen myt var så vida spridd och så långvarig som ufofebern. Ännu på 1990-talet hade den smärre utbrott. Säkert finns det en och annan som tror på tefaten än i dag. På nätet kan man förstås finna folk som ännu tror på flygande tefat. Men där kan man finna folk som tror på vad som helst.

På rekommendation av Condons forskargrupp avvecklade flygvapnet projekt Bluebook. Man slutade alltså att samla in och analysera uforapporter. Från denna tid framåt upphörde det av amerikanska staten finansierade studiet av ufos. Men amatörerna fortsatte förstås. De förkastade och fördömde Condon-gruppens forskning. De fann otaliga fel i de professionella forskarnas arbete. Vad annat kunde de göra? Det var helt otänkbart för t.ex. en amatör som Gösta Rehn att erkänna att högt utbildade vetenskapsmän med massor av meriter kunde ha rätt och han själv fel. För Rehn liksom för många andra ufologer hade det blivit en fråga om prestige. Att medge att man hade fel hade inneburit att förlora ansiktet.
Vid denna tid fanns det hundratals ufo-sällskap med hängivna anhängare. Många utgav ufotidningar som inbringade en vacker slant. Böcker om ufos sålde i allmänhet mycket bra. Ufona var inte bara spännande, mystiska och fantasieggande de var också, om inte en guldgruva, så i alla fall en källa till betydande inkomst. I USA hamnade många ufo-böcker på toppen i försäljningslistorna. Ufona var helt enkelt spännande underhållning och därför höll man igång cirkusen så länge det ännu var möjligt att få ut pengar eller ryktbarhet, eller ens ett omnämnande i medierna.

Ändå var Condon-rapporten ett dråpslag. Mer sansade personer blev fundersamma, kritiska. Många blev dessutom alltmer besvikna eftersom de förutsägelser om att främlingarna snart kommer att ta officiell kontakt, som många ufologer gjorde, aldrig infriades. Allmänheten började tröttna. Att läsa samma rapporter om något konstigt ljussken och samma vilda spekulationer om och om igen är dålig underhållning. Och vid denna tid växte underhållningsindustrin explosionsartat. Det var mycket roligare att titta på scifi på film eller på tv. För dem som drogs till mystik fanns ett rikt utbud av österländska religioner, av böcker om magiska pyramider, om meditation och förstås om parapsykologi.
Det uppstod nya problem som väcke heta debatter, t.ex. miljöfrågorna och kärnkraften. Endast de som hade stark tro blev kvar inom uforörelsen, men det innebar samtidigt att den blev alltmer extrem. Det som började som rätt seriöst forskande slutade som ett slags tro, en uforeligion. Varje ufolog såg sig själv som en profet som visste sanningen, medan kolleger, med andra åsikter, fördömdes. I vårt land blev Rauni-Leena Luukanen-Kilde den främsta förespråkaren för uforeligionen. Hon förkunnade att rymdmänniskorna var vackra, vänliga och goda, att de var överlägsna oss men ville hjälpa oss till fred, lycka och välstånd. Tidningar och tidskrifter gav henne villigt massor av utrymme i spalterna. T.ex. i Apu 4.10 1996 fick hon föra fram sin uforeligion på hela fyra sidor. Utomlands fanns det en mängd profeter med liknande budskap. Oundvikligen förkunnade alla dessa profeter att stunden när allt skulle uppenbaras var nära.
Den stora mängden av konstiga, paranormala, mystiska, magiska, utomjordiska fenomen, Bermudatriangeln, helbrägdagörelse, spådomskonst, astrologi, reinkarnation, spökerier, poltergeistar, kirlianfotografering, Uri Geller osv ledde förstås till en motreaktion bland dem som trodde på den normala världsbilden och på den traditionella vetenskapen och dess metoder. I USA bildades år 1976 en organisation med det långa namnet the Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (CSICP). Bland de 43 grundarna fanns en rad framstående forskare, t.ex. astronomen Carl Sagan, filosofer, t.ex. Paul Kurtz, författare t.ex. Isaac Asimov och professionella magiker, t.ex. James Randi. Medlemmarna gick energiskt in för att granska de mest kända paranormala fenomenen, men fann aldrig några verkliga bevis för dem. De avslöjade obarmhärtigt alla knep, alla misstag, skoj och bedrägeri. Liknande föreningar grundades i många länder, också i Finland. Nils Mustelin , finlandssvensk fysiker och musikkännare, var en drivande kraft bland de finländska skeptikerna. Jag framträdde själv som skeptiker i en del artiklar, i några radioprogram och i tv.

10. Vittnenas pålitlighet

Antag att en man kommer till polisen och berättar att han bevittnat ett mord. Han berättar att han på långt håll i skymningen sett en person som knivhuggit en annan. Han såg att den knivhuggne segnade ner död medan dråparen snabbt rusade bort. Polisen rycker ut, finkammar platsen där dråpet, enligt vittnet, skett, men finner varken en död kropp eller blodspår. Ingen person anmäls som försvunnen. Vilka slutsatser är det logiskt att dra? Vittnet måste ha misstagit sig, tolkat situationen fel eller hittat på alltihop. Polisen startar säkert inte någon mordutredning. Att vittnen ibland misstar sig, tolkar en situation fel eller hittar på vet var och en. De flesta vet också att när ett mord får stor uppmärksamhet så dyker det upp mer eller mindre psykiskt störda människor och erkänner mordet. Det finns också folk som längtar efter att bli sedda, att få uppmärksamhet, att figurera i medierna.

Typiskt för ufologerna var att de baserade sina slutsatser enbart på vittnesmål. Konkreta objektiva bevis fann man aldrig. Vittnesmålen var dessutom vanligen vaga och ofta motstridiga. Något rymdskepp, spår av rymdskepp, indicier på utomjordingar fann man aldrig. Ufologerna sökte ivrigt efter spår och allt som verkade ovanligt dög som bevis, t.ex. figurer av olika slag i sädesåkrar, men man fann aldrig något som var ett bevis i vare sig juridisk eller vetenskaplig mening. Men i stället för att dra slutsatsen att vittnet misstagit sig, tolkat en naturlig händelse fel, hittat på sin historia eller hade psykiska problem så antog ufologerna att observationen tydde på ett främmande rymdskepp..
Ufologerna och forskare som Hynek och McDonald sökte nästan aldrig efter verkliga konkreta bevis. I stället intervjuade de massor av vittnen. I analogin med polisen ovan skulle detta ha inneburit att man om och om igen noga frågade ut vittnet. Om vittnet verkade vara en ärlig och uppriktig person hade man dragit slutsatsen att ett dråp med stor sannolikhet verkligen skett. Ufologerna menade att det finns så många vittnesmål om ufon att det måste betyda att tefaten var verkliga. ”För den som verkligen satt sig in i bevismaterialet är det uppenbart att de flygande tefaten existerar,” skrev Gösta Rehn 1969.
Donald Menzel insåg att även helt ärliga och uppriktiga vittnen kan missta sig fullständigt. Typiskt är att vittnena inte rapporterar vad de verkligen sett utan hur de upplever, tolkar det. Menzel betonar detta i sin kritik av McDonald. Han påpekar att McDonald misslyckas med att skilja mellan själva observationen och tolkningar av den. Han betonar också att poliser, piloter, militärer ingalunda är några ofelbara observatörer. Det finns t.ex. otaliga vittnesmål om att ufon var av metall. I själva verket är detta omöjligt att avgöra på avstånd, dessutom ofta i mörker och när man är skrämd och nervös. Lika omöjligt är det att avgöra om ufon styrs av någon. Än mindre kan man avgöra om det finns någon inne i ufon som tittar på en själv.

I december 1999 rapporterade FNB och TT om ett ”ljusfenomen som förbryllat svenskar och danska”. Flera tiotal vittnen hördes, men troligen hade fenomenet observerats av hundratals människor. Någonting ”flög på låg höjd mycket snabbt från norr mot söder. Eldslågor slog ut från föremålet.” Det som vi bör observera här är att vittnena gav helt olika beskrivningar och bedömningar. De hade sett samma sak, men ändå upplevt helt olika saker. De flesta tyckte att ufon flög ganska lågt. Ett vittne upplevde något som var större än ett flygplan och flög på omkring 100 meters höjd. Men en pilot som befann sig i ett flygplan på 8000 meters höjd rapporterade att ufon passerat ovanför honom med mycket hög hastighet. Märk att piloten hade något att jämföra med. Han visste hur högt han själv befann sig. Ufon måste alltså ha flugit på över 8 000 meters höjd. Alla bedömningar av en lägre höjd var värdelösa. Viktig information är att ufon inte syntes på radar. Därför kunde det inte ha varit ett materiellt objekt på låg höjd. En flygledare sade: ”Vi är lika förvånade allihop, vi har ingen rimlig förklaring.” Kan läsaren gissa vad det var? (Åbo Underrättelser 22.12 1999)
Detta är en perfekt beskrivning av hur olika rapporter männskor som upplever en meteor kan ge. De såg alla sanna sak, men upplevde olika fenomen. Inte en enda beskrivning var korrekt. Det var ett lysande objekt med en svans av eld som hisnande snabbt rörde sig över södra Sverige och Danmark, en ”rymdsten”, kanske stor som en fotboll, som träffade jordens atmosfär, upphettades av friktionen. Lägg märke till den enorma skillnaden i folks bedömning av avståndet. Ingen kom ens i närheten av det rätta värdet som kan ha varit ca 100 000 meter. Det stora avståndet förklarar varför den inte syntes på radare, den var utanför radarens räckvidd. Meteorer är vanliga, men det är sällan man råkar få se en. Själv har jag aldrig sett annat än mycket små, s.k. stjärnfall. När jorden passerar genom ett stoftmoln kan man få se många stjärnfall.
Varför är det inte bara svårt utan direkt omöjligt att bedöma avstånd till ett lysande objekt i mörker? Och varför är människor i allmänhet inte medvetna om detta? Och värst av allt, varför kände ufologerna inte till detta? Människan är bra på att bedöma avstånd på markytan. Våra sinnen och hjärnor är byggda för ett liv på marken. Vi har stereoskopseende genom att vi har två ögon och vi använder olika saker som vägledning. Men på natten finns det ingenting vi kan ha hjälp av, ingenting i terrängen som vi kan jämföra med, ingenting som vi har tidigare erfarenhet av. Det är därfölr omöjligt att avgöra om objektet är på 100 meters avstånd, om det är starkt lysande på 100 000 meters håll eller om det är mycket starkt lysande på 100 000 000 meters håll. Förvånande ofta ser folk en lysande ufo som visar sig vara månen. Den som inte vet hur långt det är till månen kan omöjligt avgöra det bara genom att titta. För ett barn som ännu inte lärt sig hur långt borta månen är verkar det som om man kunde röra vid den genom att klättra upp i en gran. Varje ufolog som inte kände till detta elementära psykologiska faktum var fullkomligt inkompetent. Största delen av alla ufoobservationer skulle ha upplösts om man beaktat detta.
Luukanen berättade gärna om ett tefat som hon såg 1985 när hon var läkare i Lappland. Ett tefat svävade utanför hennes fönster i 15 minuter. I en intervju för Hufvudstadsbladet sade hon: ”Jag var inte den enda som såg ljusfenomenet. Det var inte en hallucination. Den lokala tidningen skrev t.o.m. en artikel om det. Försvarsmakten påstod att det var en sovjetisk missil...men hur kan en missil sväva i luften i 15 minuter.” (Vision 30.10-5.11 1998). Faktum är att liknande observationer var mycket vanliga i vårt land. (Jag såg en själv en gång.) Det är ingen tvekan om att Luukanen såg mynningsflammorna av en rysk raket som sköts upp på Kolahalvön. Objektet ser precis ut att stå stilla under många minuter dels därför att det är så långt borta och dels för att det rör sig uppåt. Och det tar faktiskt i allmänhet 10-20 minuter för ett raketsteg att brinna. För övrigt har vittnena en tendens att överskatta tiden när de ser en ufo. Men Luukanen önskade starkt att få se ett tefat och därför tolkade hon det som något fantastiskt i stället för en trist, naturlig rysk raket. Ryssarna sköt på den tiden ofta upp raketer, och skjuter fortfarande omän inte så ofta.

Ufologerna intresserade sig inte för psykologi och socialpsykologi, än mindre för historia och folkloristik, och allra minst för skoj och bedrägerier. I själva verket skulle det ha varit enkelt att testa vittnenas tillförlitlighet med olika slags experiment. Detta var just vad en del skeptiker gjorde. Den 28.3 1970 ordnade fysikern David I. Simpson i England ett experiment. En ”ufo” skapades genom att man lyste med en lampa. Detta ”oidentifierade” ljussken rapporterades sedan i ufolitteraturen som en äkta ufo. Även efter att orsaken avslöjats fortsatte man i ufolitteraturen att betrakta detta som en äkta ufo. Ett annat sätt att testa tillförlitligheten hade varit att samla in vittnesmål när man visste att en raketuppskjutning skett eller rymdskrot ramlat ner. Många sådana undersökningar gjordes av skeptiska forskare och visade hur totalt felaktiga rapporterna kunde vara.
Professor Frank D. Drake intervjuade med några dagars mellanrum folk som bevittnat ufon som visade sig år 1962 med ca en månads mellanrum i West Wirginia. De sågs på kvällen vid 22-tiden av många människor. I detta fall visste astronomerna exakt vad ufon var. Det var frågan om ovanligt starkt lysande meteorer. Den första slutsasen var att vittnena glömde mycket snabbt. Redan efter ett dygn fanns det många fel i vittnesmålen. Ju fler dygn som gick desto fler fel insmög sig. Efter fem dagar bestod rapporten mer av vittnets egna tolkningar än av observerade fakta. Detta är inte förvånande för den som studerat vittnespsykologi. Vi har en tendens att alltid tolka det vi upplever. Tolkningen är beroende av våra bakgrundsfaktorer. Vi tenderar att se det vi vill se. Detta gäller också för vetenskapsmän. Det finns många exempel på hur forskare ”sett” just det resultat de velat ha, men där oberoende kontroll visat att de haft fel. Att fråga ut vittnet om och om igen är meningslöst. Lika meningslöst är det att fråga om observationer som gjorts för månader eller t.o.m. åratal sedan. En äldre man berättade en gång för mig om en mycket stor lysande skriva som han en gång i sin ungdom observerat över stationen i Bennäs. Jag lyssnade artigt men lade den i min ständigt växande kategori av underhållande fantastiska historier. Det finns mängder av böcker som är fulla av sådana historier, som naturligtvis aldrig kan bevisas.

Det mest förvånande när man läser ufologernas skrifter är att de sällan beaktade skoj och bedrägeri. Om sagesmannen föreföll ärlig och uppriktig och höll sig till samma historia så ansågs det vara bevis på att historien inte var uppdiktad. Den som vet något om bedrägeriernas historia vet att ”mystiska” fenomen lockar folk som av olika skäl vill synas, få uppmärksamhet, driva egna teser och liknande. Man kunde t.ex. ha lärt sig mycket av att studera häxprocesserna. Otaliga vittnen svor inför domstol att de sett häxor bedriva sitt ogudaktiga hantverk. Men man fann aldrig några konkreta bevis, t.ex. den magiska häxsalva som vittnena ofta talade om. Ett studium av spiritismens historia skulle ha gett samma slutsatser. I själva verket är det typiskt för bedragare (och reklammänniskor och politiker) att de talar mycket och ofta fort, att de har en ärlig uppsyn och tittar en i ögonen utan att blinka. Sådant beteende bör få varningsklockorna att ringa. Den som är nervös och osäker är de facto mer tillförlitlig om det gäller observation av någonting främmande.

”Mundus vult decipi, ergo decipiatur,” sade redan de gamla romarna. (Världen vill bedragas, alltså må den bedragas).

11. Vad var ufona egentligen?

Det populära radioprogrammet Naturväktarna startade i slutet av 1960-talet. Då hände det rätt ofta att en person ringde och frågade om en fågel som han/hon ”aldrig sett förut”. Ibland kände sig fågelexperten professor Bergman tvungen att säga: ”Sådana fåglar finns inte. Det finns något fel i beskrivningen.” Personen var dock i allmänhet säker på att han/hon sett rätt. Programmet fortsätter än i dag, men experterna är inte längre så rättframma som i början. I stället säger de att de inte kan ge något säkert svar, eller att de måste lämna frågan obesvarad. Men undermeningen är densamma: det måste finnas något fel i beskrivningen. Fåglar är bekanta för alla människor. Rimligen borde man kunna observera dem korrekt.
Litet svårare kan det vara med lejon. År 1992 rapporterade flera personer i Österbotten att de sett ett lejon som rört sig i skogen. Det blev mycken diskussion. Man fann fotspår som antogs vara av lejonet. Enstaka rapporter om lejon kom också från andra delar av landet. Men något lejon hittades aldrig. Lejonet förblev ett mysterium. Och hela historien glömdes bort.
Inte heller hittade den svenska marinen någonsin någon främmande ubåt på svenska vatten fast rapporter om sådana duggade tätt under många år. Endast när en rysk ubåt körde upp på ett grund så att den blev fullt synlig utanför Karlskrona hittade man en verklig ubåt. Många hävdade i sten att de sett tornet på en ubåt, marinen påstod att man hört undervattensljud som kom från en ubåt. Det hände t.o.m att man kastade sjunkbomber.
På det fantasifulla 1960-talet hävdade många att de sett snömannen, Yetin i Himalaya. Andra var bergsäkra på att de sett ett sjöodjur i Loch Ness i Skottland. Och spöken har otaliga människor varit bergsäkra på att de sett och hört. Många av mina äldre bekanta har berättat om spöken som de varit bergsäkra på att de sett. Men ingen har någonsin kunnat fånga ett levande spöke. Det är med spöken som med rymdmänniskorna, många har sett dem, men ingen har kunnat bevisa det.

Min äldre son kom en kväll inrusande i sommarstugan. ”Pappa, kom får du se en verklig ufo,” ropade han. Jag var snabbt ute på stugans trappa och stirrade upp mot tallskogen i öster. Och mycket riktigt. Mellan tallstammarna lyste ett stort gult objekt. Det var format som en halvcirkel med basen neråt. Det föreföll ha landat i skogen på ett avstånd av ca 200 meter. Under några sekunder undrade jag om jag faktiskt äntligen skulle få se en ufo.
Läsaren har antagligen redan gissat vad jag såg. Det var den uppstigande månen. Avståndet var inte 200 m utan nästan 400 000 km. Det lustiga är att jag aldrig tidigare eller senare sett månen på detta sätt. Ljusbrytning och kvällsdis gjorde att den verkade mycket större än uppe på himlen. Antag nu att du sitter i en bil och ser precis samma syn. Då verkar det som om det lysande objektet flög framåt i samma riktning som bilen och med samma hastighet. Om du saktar farten saktar också objektet. Stannar du så stannar objektet. Om terrängen gör att månen plötsligt dyker upp, följer dig en bit och sedan försvinner har vi en typisk ufoupplevelse. Lägg därtill att du blir nervös, har hört om ufon och har livlig fantasi så är du beredd att svära på att du förföljdes av en ufo. Omedvetet släpper du upp gasen, motorn stannar. Förstås tror du att det är strålningen från det främmande rymdskeppet som gör att motorn stannar. Du blir helt övertygad om att ett främmande kraftfält som utgår från ufon omger dig. Du börjar känna dig het, darrig. Det beror förstås på kraftfältet.
Massor av uforapporter av ett stort lysande föremål, som på ett avstånd av från några tiotal meter till några hundratal meter, ljudlöst följer efter dig kan förklaras på detta enkla sätt.
Jag råkade en gång i tv höra en grupp på fyra personer berätta en alldeles liknande historia. Men de hade färdats i en snabbgående motorbåt tidigt en morgon på väg hem från en fest. Plötsligt hade de upptäckt ett lysande föremål några hundra meter från båten. De saktade farten och då saktade också ufon. De drog på gas och ufon gjorde detsamma. De blev skräckslagna, övertygade om att ufon styrdes av någon som följde efter dem. De kände att de var iakttagna av varelser från en annan värld. När de kom till hembryggan var de så nervösa att de rusade in i stugan och drog för gardinerna. De gjorde aldrig något försök att stanna och verkligen försöka utreda vad de såg. Det hade varit enkelt att göra, men de var så upprörda och rädda att tanken aldrig föll dem in. I detta fall inverkade också den suggestion de utsatte varandra för.
Vad kan det ha varit? Månen duger inte i detta fall. Det första lysande föremål man kommer att tänka på en tidig sommarmorgon är förstås den uppgående solen. Lägg därtill ett morgondis samt att solen förefaller vara mycket större vid horisonten samt en stor portion nervositet och suggestion plus illusionen av rörelse som uppstår när båten rör sig så har vi en perfekt uforapport. Sagesmännen var dock övertygade om att de sett något slags lysande farkost, styrd av intelligenta varelser som nyfiket följde efter dem. Om de stannat och studerat ufon närmare hade de säkert avslöjat sanningen och vi hade fått en ufoberättelse mindre. Det måse finnas otaliga människor som i motsvarande situation blivit mer nyfikna än rädda. De har insett att de sett månen, solen, en raketuppskjutning, en väderballong, en meteor eller liknande och därmed blev det ingen ufohistoria. Eftersom det finns så mycket som kan misstolkas så måste miljontals människor ha sett ufon som vid närmare granskning visat sig vara ifon.

Ett tecken på att vi faktiskt har att göra med något avlägset objekt är att det inte hörs några ljud. Man ser ett tydligt ljust objekt som står stilla eller rör sig men är helt ljudlöst.Vi är vana med att flygplan, helikoptrar, raketer och annat som drivs av något slags maskin orsakar surr, buller, vinande eller liknande. Det är något spöklikt och skrämmande över ljus som rör sig ljudlöst i mörka natten. Men månen, solen, planeterna för inget ljud. Inte heller meteorer eller nedfallande rymdskrot. Raketer för visserligen oljud men flammorna kan ses i mörker på tusentals kilometers håll medan ljudet inte hörs. Ett stort ljus i natten som är fullkomligt ljudlöst fast det upplevs som varande alldeles nära är skrämmande. Det gör observatören nervös och benägen för fantasifulla tolkningar. Att få veta sanningen gör ofta människorna besvikna. De trodde sig se något mystiskt, som dock var helt naturligt men på långt avstånd. Många vägrar att tro att de gjort en grov felbedömning och feltolkning.
I nästan varje uforapport om ett lysande objekt i mörker ingår bedömningar av avstånd, storlek, rörelseriktning och hastighet. Vittnet kan svära på att det var t.ex. på hundra meters håll. Jag har läst massvis med sådana berättelser. Gösta Rehn rapporterade t.ex. mängder av sådana fall. Mitt exempel med månen ovan visar hur lätt t.o.m. en kritisk person som jag själv kan missta sig. Om jag inte vetat att det var månen jag såg skulle jag ha svurit på att objektet befann sig endast några hundra meter bort. Här är ett annat exempel. För många år sedan tittade jag tillsammans med några pojkar på en mystisk röd lanterna ovanför skogen i Sundom. (Vi stod vid Fiskarstranden i Vasa). Pojkarna ansåg att det måste vara ett varningsljus på en radiomast som alldeles nyligen installerats. De uppskattade avståndet till högst ett tiotal km. Det var en alldeles rimlig bedömning.Om jag inte hade vetat att det var planeten Mars skulle jag ha gjort samma bedömning. Avståndet var i själva verket över 50 miljoner km. Ännu vanligare är att man förbryllas av Venus, som ibland är långt klarare än någon stjärna. Rörelser i atmosfären, ljusbrytning i olika skikt, föroreningar, att man själv rör sig i kombination med att man inte vet just någonting om astronomi gör att vi får en rätt typisk ufoobservation.
Jimmy Carter, som senare blev USA:s president, fick mycket uppmärksamhet när han berättade att han sett en ufo. Det var inte någon observation på nära håll utan ett ljus på himlen som han inte kunde identifiera. Det visade sig att planeten Venus var speciellt klar den kvällen. Det kan ha varit den han tolkade som en ufo. Små ljuskällor på himlen förefaller ibland att blinka eller att röra sig.
På 1980-talet stod jag en gång i Jakobstad och talade med en kamrat, som också var intresserad av ”mystiska” fenomen. Det var höst, jag hade just hållit en föreläsning för arbetarinstitutet och skymningen började falla. Plötsligt pekade en person som gick förbi upp i luften och utbrast: ”Vad är det där?” Vi tittade snett uppåt i ca 70graders vinkel och där såg vi, trots att det ännu inte var mörkt utan endast skymning, ett lysande objekt. Avståndet verkade vara rätt stort, kanske tusen meter. Storleken var svår att bedöma, men det verkade vara större än fullmånen. Det var ganska platt med tre korta, ljusa utskott på undersidan. Det tycktes sväva, rörde sig inte och var fullständigt ljudlöst. Inte ett flygplan eller en helikopter alltså. Formen stämde inte med en ballong. Vad kan det ha varit?

Min kamrat och jag var genast överens om vad det var. Vi iddes inte ens stå kvar och titta tills det försvann. Vi visste att det efter några minuter skulle fösvinna lika plötsligt som det dykt upp.
Det var en typ av ufo som observerades hundratals, kanske tusentals gånger i vårt land. Det var en rysk raket som skjutits upp långt borta i Sovjet och som nu befann sig tiotals km upp i atmosfären. Troligen var det det sista raketsteget med tre motorer som spydde ut eld. Om det hade varit mörkt hade synen varit mycket mer imponerande och ifon hade förefallit att vara närmare. Om man suttit i en bil hade det verkat som om den följde efter. Plötsligt är ufon där, tycks komma från ingenstans, sedan lyser den några minuter och sedan försvinner den. Man får intrycket att den far iväg med enorm hastighet. Resten är självsuggestion, illusion och livlig fantasi. Från mitten av 1940-talet framåt sköts det upp massor av raketer av olika slag. När de kommer högt upp syns de i mörker på upp till tusen kilometers avstånd eller mer. De lyser ett tiotal minuter och är förstås ljudlösa. Det hörs förstås när raketen avfyras men ljudet kan inte uppfattas särskilt långt. Ufologerna borde alltid ha kollat om någon raket avfyrats vid den tid en ufo rapporterats. Det skedde dock nästan aldrig.
Jag blev ofta förvånad över ufologernas okunnighet och inkompetens. Ett elementärt faktum är att det är omöjligt att bedöma avstånd, storlek, rörelse och t.o.m. riktning i mörker. Man kan t.ex. bedöma att ufon står stilla fast den rör sig uppåt med hög hastighet. Mina exempel ovan visar hur opålitliga bedömningarna är, men det går lätt att bevisa experimentellt. Det betyder att alla sådana rapporter saknar bevisvärde. Vilket betyder att upp emot 90% av alla uforapporter måste underkännas. Det enda säkra är att vittnet sett ett ljus som han inte kunnat identifiera.
De flesta har väl någon gång sett ett s.k. stjärnfall. Vanligen ser man en ljuspunkt som snabbt rör sig nästan vågrätt över himlen. På några sekunder är fenomenet förbi. Ibland ser man flera stjärnfall samtidigt. Orsaken är välkänd. Då och då kommer partiklar i storlekar från dammkorn till stenar stora som fotbollar in i jordens atmosfär. Vi kallar dem meteorer. När de kommer in i atmosfären gör friktionen att de upphettas och börjar lysa. Detta sker vanligen på över 100 km höjd. Om meteoren är en sten splittras den vanligen och vi ser en svärm av ljuspunkter som rör sig nästan vågrätt över himlen. De faller alltså inte rakt ner som många tycks tro. Små korn brinner upp på några sekunder. Större kroppar kan brinna flera minuter och färdas långa vägar genom atmosfären innan de slutligen förångas. Ibland når en del av stenarna marken och vi kallar dem meteoriter.
Rymdåldern har inneburit att dylika skådespel ökat i antal. Det som skjuts upp kommer vanligen också ner någon gång. Då blir det ett lysande skådespel. Rymdskrotet splittras vanligen i flera lysande meteorliknande objekt. Det är inte svårt att känna igen meteorer och brinnande rymdskrot, förutsatt att man känner till fenomenet.
Nyårsnatten 1.1 1972 rapporterade en mängd vittnen från Oslo till Malmö om en svärm av ljusa punkter som rörde sig mycket snabbt över södra Skandinavien. Vittnena angav olika antal ljuspunkter från tio till närmare hundra. Tidningen UFO-aika rapporterade under rubriken ”Ufojen uudenvuoden tervehdys”. I Sverige intervjuade tidningen Kvällsposten 2.1 ufologernas grand old man Gösta Rehn. Han förkunnade självsäkert att det rörde sig om en formation av flygande tefat. Dessa kommer från en överlägsen civilisation som övervakar och utforskar oss. Men hur visste Rehn att det inte helt enkelt var en svärm av meteorer eller nedfallande rymdskrot? Därför, sade han, att meteorer inte flyger i formation och för att de orsakar fräsande och väsande ljud! Men en meteor är ljudlös därför att kroppen vanligen brinner upp redan på ca 100 km höjd. När en meteor slår ner hörs det förstås vinande och buller. Ett vittne uppskattade avståndet till ”tefaten” till 12 000 meter. I verkligheten fanns det ingen som helst möjlighet att säga annat än att de lysande punkterna befann sig på hög höjd. Troligen på ca 100 km höjd. Alla beskrivningar stämmer in på en sönderfallande meteor eller rymdskrot. Det finns massvis av ufoobservationer som har sin grund i liknande händelser. Det finns många noggrannt studerade fall där vittnena svurit på att de sett ett ufo på nära håll fast det bevisligen rört sig om raketdelar, satelliter eller liknande som brinnande störtat till jorden på stort avstånd från vittnet. Somliga har tyckt sig se ett stort cigarrformat objekt med upplysta fönster.

En höstkväll, det hade just regnat. Det var så mörkt att jag knappt såg handen framför mig där jag var ute på gården vid sommarstugan. Bakom mig hade jag stugan, där det lyste i fönstren, på ett avstånd av ca 10 meter. Plötsligt såg jag ett öga som stirrade på mig ur mörkret. En ljuspunkt, ungenfär i höjd med mina ögon, stor som en lillfingernagel, tyst och orörlig. Jag stirrade tillbaka och undrade vad det kunde vara. Jag visste att på den platsen växte en stor Rhododendron. Det kändes litet kusligt, som om något, tyst och orörligt, stirrat på mig. Självklart tog jag reda på vad det var.
Det var en vattendroppe på ett rhododendronblad som reflekterade ljuset från ett fönster i stugan. Det fanns många droppar på de vaxartade bladen, men denna enda råkade reflektera ljus från fönstret när jag stod rakt framför växten. Åtskilliga ufoobservationer förklaras av olika typer av speglingar eller reflexer. När man åker i ett flygplan på natten och tittar ut genom ett fönster ser man ofta ljus ute i luften som tycks följa med planet. Beroende på planets rörelser försvinner ljusen ibland, kommer tillbaka, far uppåt eller neråt. Man har en stark känsla av att där finns något verkligt fast det är frågan om en illusion orsakad av speglingar i fönstren. Liknande speglingar, fast stillastående, ser man alltid ute på gården inifrån vår sommarstuga när det är mörkt. Det ser precis ut som om det fanns ett lysande objekt på ett avstånd av ett tiotal meter. Personer som sett detta har ibland varit övertygade om att det måste finnas något där ute, glas, plast eller liknande som reflekterar ljuset, men där finns ingenting. Likadant är det med många ufon. Där finns ingenting alls. Det vi ser är speglingar, illusioner.
Det kändes litet kusligt när ”ögat” stirrade på mig. Ljusen som lyser, men inte finns, ute på vår gård kan upplevas som mystiska. När en människa upplever något slag av mystiskt ljusfenomen i mörker skapar det vanligen en känsla av oro, obehag, rädsla eller nervositet. Vi har en benägenhet att tro att det måste finnas någonting levande som orsakar, styr etc ljusen. Detta beskrivs i otaliga uforapporter. ”Jag hade en känsla av att någon iakttog mig, att någon styrde ufon,” säger vittnet. Denna helt subjektiva, ogrundade känsla tog ufologerna som bevis för att ufon faktiskt var en farkost styrd av något slags varelser!

Det sista avsnittet i denna serie kommer inom kort på denna blogg. Häng med!