FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Signaturen Lotus Eklips har två gånger påpekat att jag lovade en avslutande artikel på min bloggserie om ufologi år 2012. Detta hade jag totalt glömt bort. Den avslutande artikeln fanns faktiskt i datorn och jag publicerar den här. Följande artiklar ingår i serien: Ufoinvasionen börjar 8.2, Hur jag blev ufolog 10.2, Ufofeber i Sverige och Finland 14.2, Hur ser en ufo ut? 18.2, Vad var ufona egentligen? 23.2. Och slutligen artikeln nedan.

FÖRKLARINGAR AV UFOFEBERN.

Vittnenas pålitlighet

                      Antag att en man kommer till polisen och berättar att han bevittnat ett mord. Han berättar att han på långt håll i skymningen sett en person som knivhuggit en annan. Han såg att den knivhuggne segnade ner död medan dråparen snabbt rusade bort. Polisen rycker ut, finkammar platsen där dråpet, enligt vittnet, skett, men finner varken en död kropp eller blodspår. Ingen person anmäls som försvunnen. Vilka slutsatser är det logiskt att dra? Vittnet måste ha misstagit sig, tolkat situationen fel eller hittat på alltihopa. Polisen startar säkert inte någon mordutredning. Att vittnen misstar sig, tolkar en situation fel eller hittar på vet var och en. De flesta vet också att när ett mord får stor uppmärksamhet så dyker det upp en del mer eller mindre psykiskt störda människor och erkänner mordet. Många längtar efter att bli sedda, att få uppmärksamhet, att figurera i medierna.

                     

                      Typiskt för ufologerna var att de baserade sina slutsatser enbart på vittnesmål. Beskrivningen var vag, ofta motstridig. Något rymdskepp, spår av rymdskepp, indicier på utomjordingar fann man aldrig. Ufologerna sökte ivrigt efter spår och allt som verkade ovanligt dög som bevis, t.ex. figurer av olika slag i sädesåkrar, men man fann aldrig något som var ett bevis i vare sig juridisk eller vetenskaplig mening. Det enda man hade var vittnenas berättelser, men i stället för att dra slutsatsen att vittnet misstagit sig, tolkat en naturlig händelse fel, hittat på sin historia eller hade psykiska problem så antog ufologerna att observationen tydde på ett främmande rymdskepp..   

                      Ufologerna och forskare som Hynek och McDonald sökte nästan aldrig efter verkliga konkreta bevis. I analogin med polisen ovan skulle deras metod ha inneburit att man om och om igen noga frågade ut vittnet. Om vittnet verkade vara en ärlig och uppriktig person skulle man ha dragit slutsatsen att ett dråp med stor sannolikhet verkligen skett. Ufologerna menade att det finns så många vittnesmål om ufon att det måste betyda att tefaten var verkliga. ”För den som verkligen satt sig in i bevismaterialet är det uppenbart att de flygande tefaten existerar,” skrev Gösta Rehn 1969.  

                      Menzel insåg att även helt ärliga och uppriktiga vittnen kan missta sig fullständigt. Typiskt är att vittnena inte rapporterar vad de verkligen sett utan hur de tolkar det. Menzel betonar detta i sin kritik av McDonald. Han påpekar att McDonald misslyckas med att skilja mellan själva observationen och slutsatser av den. Han betonar också att poliser, piloter, militärer ingalunda är några ofelbara observatörer. Det finns t.ex. otaliga vittnesmål om att ufon var av metall. I själva verket är detta omöjligt att avgöra på avstånd, dessutom ofta i mörker och när man är skrämd och nervös. Lika omöjligt är det att avgöra om ufon styrs av någon. Än mindre kan man avgöra om det finns någon inne i dem som tittar på en själv.

                      Ufologerna intresserade sig inte för psykologi och socialpsykologi, än mindre för historia och folkloristik, och allra minst för skoj och bedrägerier. I själva verket skulle det ha varit enkelt att testa vittnenas tillförlitlighet med olika slags experiment. Detta var just vad en del skeptiker gjorde. Den 28.3 1970 ordnade fysikern David I. Simpson i England ett experiment. En ”ufo” skapades genom att man lyste med en lampa. Detta ”oidentifierade” ljussken rapporterades sedan i ufolitteraturen som en äkta ufo. Ett annat sätt att testa tillförlitligheten hade varit att samla in vittnesmål  när man visste att en raketuppskjutning skett eller rymdskrot ramlat ner. Många sådana undersökningar gjordes av skeptiska forskare och visade hur totalt felaktiga rapporterna kunde vara.

                      Professor Frank D. Drake intervjuade med några dagars mellanrum folk som bevittnat ufon som visade sig år 1962 med ca en månads mellanrum i West Wirginia. De sågs på kvällen vid 22-tiden av många människor. I detta fall visste astronomerna exakt vad ufon var. Det var frågan om ovanligt starkt lysande meteorer. Den första slutsasen var att vittnena glömde mycket snabbt. Redan efter ett dygn fanns det många fel i vittnesmålen. Ju fler dygn som gick desto fler fel insmög sig. Efter fem dagar bestod rapporten mer av vittnets egna tolkningar än av observerade fakta. Detta är inte förvånande för den som studerat vittnespsykologi. Vi har en tendens att alltid tolka det vi upplever. Tolkningen är beroende av våra bakgrundsfaktorer. Vi tenderar att se det vi vill se. Detta gäller också för vetenskapsmän. Det finns många exempel på hur forskare ”sett” just det resultat de velat ha, men där oberoende kontroll visat att de haft fel.   

                      Det mest förvånande när man läser ufologernas skrifter är att de sällan beaktade att det kunde röra sig om skoj och bedrägeri. Om sagesmannen föreföll ärlig och uppriktig och höll sig till samma historia så ansågs det vara bevis för att historien inte var uppdiktad. Den som vet något om bedrägeriernas historia vet att  ”mystiska” fenomen  lockar folk som av olika skäl vill synas, få uppmärksamhet, driva egna teser och liknande. Man kunde t.ex. ha lärt sig mycket av att studera häxprocesserna. Otaliga vittnen svor inför domstol att de sett häxor bedriva sitt ogudaktiga hantverk. Men man fann aldrig några konkreta bevis, t.ex. den magiska häxsalva som vittnena ofta talade om. Ett studium av spiritismens historia skulle ha gett samma slutsatser. ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur,” sade redan de gamla romarna. (Världen vill bedragas, allså må den bedragas).

 Likaså kunde ufologerna ha lärt sig av att studera kända och uppmärksammade bedrägerier i historien. Det som kännetecknar en framgångsrik bedragare är just att han tittar en rakt i ögonen, pratar mycket och förefaller mycket vänlig och uppriktig. Den som är nervös och osäker är ofta mer tillförlitlig om det gäller observation av någonting främmande.

Hur skall ufofebern förklaras?

                      På kvällen 30.10 1938 kunde man i amerikansk radio i direktsändning höra en rapport om ett mystiskt objekt som fallit ner i USA. En radioreporter kom snabbt till platsen och berättade vad som hände. Föremålet, som var mycket stort, föreföll att vara av metall, tydligen tillverkat av intelligenta varelser. Plötsligt började ett stort lock skruvades av och någonting tog sig långsamt upp ur föremålet, som tydligen var ett rymdskepp av något slag. ”Ladies and gentlemen, this is terrific!” skrek reportern upphetsat. Han fortsatte: ”Detta är det mest skrämmande jag någonsin har bevittnat...det mest extraordinära...Jag finner inte ord..”. Sedan följde rapporter om bläckfiskliknande varelser som kröp fram, om hur de sköt omkring sig med dödsstrålar, rörde sig i jättelika robotar. I programmet framträdde olika myndighetspersoner med allt mer desperata och skrämmande uppmaningar. Inrikesministern förkunnade med gråten i rösten att ”vi måste sätta vår lit till Gud.”

                      Tusentals lyssnare runt om i USA blev panikslagna. De bad till Gud, grät, rusade ner till sina bilar för att fly undan de grymma marsianerna. Somliga sprang för att rädda sina kära. Andra kastade sig på telefonen och ringde för att varna eller för att ta farväl. Man ringde till polisen, till räddningsverket. Omkring sex miljoner lyssnade på denna dramatiserade radioteaterpjäs baserad på H.G. Wells kände roman Världarnas krig från 1898. Omkring en miljon trodde att det som rapporterades var verkligt. Många blev skrämda eller rent av panikslagna. (Det har gjorts flera filmer baserade på Wells bok. En av dem visades nyligen i tv. Mycket dramatisk.)

                      Reaktionen var förbluffande. Pjäsen hade annonserats i förväg. Innan den började hade det framgått att den baserades på Wells kända bok. De som blev rädda hade i allmänhet knäppt på radion mitt under pjäsen, eller så hade de börjat lyssna först när de mer känsloladdade och skrämmande rapporterna började komma. Men varför trodde vissa att det var verklighet medan de flesta insåg att det var teater?

                      Vi kan ställa samma fråga när det gäller ufona. Varför trodde många, visserligen en minoritet, att ufona var rymdskepp? I en gallup beställd av tidskriften Time så sent som år 1997 uppgav 22% av respondenterna att de trodde att varelser från andra planeter varit i kontakt med människor. Detta är mindre förvånande när man vet att en ännu större andel av amerikanarna tror på änglar.

                      Fallet med radiopjäsen har studerats av socialpsykologer. Deras slutsatser kan i stort sett tillämpas på tefatsmyten. Deras förklaring är baserad dels på den politiska situationen och dels på social status och utbildning. Hösten 1938 stod världen på randen till ett stort krig. I nyheterna hade man hört om hur nazisterna tågade in i Österrike, ockuperade Tjeckoslovakien. Tongångarna var mycket hotfulla. I Kina pågick redan krig. Japanerna erövrade allt större delar av Kina. Det var en tid av nervositet och oro inför en framtid som såg allt hotfullare ut. De som blev skräckslagna hörde övervägande till de lägre socialgrupperna. De hade lägre inkomst, lägre utbildning och fick det mesta av sin info genom radion. Skeptikerna hade i allmänhet högre utbildning, använde fler olika infokällor och hade en bättre allmänbildning.

                      Det finns påfallande likheter med tefatstron. I slutet av 1940-talet hade världen genomlevat historiens värsta krig. Trots att nazisterna och japanerna krossats blev det inte fred. Nya mindre krig blossade upp, men det som oroade mest var den ökande spänningen mellan kommuniststaterna och den fria världen. Det kalla kriget hade inletts och många fruktade att det skulle bli ett varmt krig, ett kärnvapenkrig, ett helvete mångdubbelt värre än det världskrig världen nyligen genomlevat. Det rådde stor oro och nervositet. Under kriget hade ny teknologi spelat en avgörande roll. Långdistansraketer, atombomber, radar osv hade tagits i bruk. Det verkade som om ingenting vore omöjligt för vetenskapen.

                      I allmänhet bryr sig folk inte om ljussken på himlen. Men när Arnold rapporterade om sin observation och den slogs upp stort i tidningarna började folk titta med ”andra ögon”. Ordet feber är träffande. Arnolds rapport var det virus som startade ufopandemin. Via medierna, främst tidningarna, spreds viruset över hela den västerländska världen. Varför just den västerländska? Därför att idén om varelser från rymden redan var fast rotad i vår kultur genom böcker, serietidningar och amerikanska filmer. I slutet på 1800-talet skrev tidningarna under en period om varelser på månen. I början av 1900-talet placerades rymdvarelserna på Mars och Venus. Den amerikanska astronomen Lowell skapade i början av 1900-talet stor debatt genom sin ”upptäckt” av kanaler på Mars. Det skrevs många populära böcker om äventyr på Mars. Jag var själv som ung ganska förtjust i denna typ av litteratur.

                      Liv på andra håll i universum var inte enbart ett område för sf-författare och intresserade amatörer. Redan på 1950-talet startade erkända forskare en seriös vetenskaplig diskussion i ämnet. En av de mest kända var astronomen Francis  H. Drake. Mest känd blev professor Carl Sagan. Dessa både ingick i Condons forskargrupp. De trodde på intelligent liv utanför jorden, men inte på de flygande tefaten. Forskarna startade projekt som gick ut på att lyssna efter intelligenta signaler från rymden. Sådan forskning gick under benämningen SETI (search for extraterrestrial intelligence). Den har pågått fram till i dag och fortsätter ännu. Dock har forskarna aldrig registrerat några signaler som tyder på en intelligent avsändare. (Mera om detta kan man läsa på min blogg 11.1 2012. Adress: http://hansrosing. blogspot.com).

                      Tanken att det finns utomjordisk intelligens var alltså inte så långsökt som man i dag kunde tro.

                      Det är påfallande att de som lättast tog till sig tefaten var de som hade lägre utbildning och lägre social status. Ufologerna hade olika bakgrund, men mycket sällan forskarutbildning. Deras ”forskning” bestod i att okritiskt intervjua folk som gjort en ufoobservation. De insåg inte hur meningslöst detta var. När man hade tusentals rapporter spelade förstås tusen till ingen som helst roll. Det verkade som om ufona och deras besättningar visade sig endast för folk med låg social status.

                      Som jag ovan betonat spelade kapplöpningen till månen en viktig roll. En annan faktor som kännetecknade tidsandan under 1960- och 1970-talet var olika proteströrelser. Den s.k. ungdomsrevolten var den mest kända. Ungdomarna revolterade mot den traditionella moralen och mot gamla värderingar. Revolten kom dock att rikta sig mot allt som uppfattades som stelt, auktoritärt och konservativt. Vetenskapen kritiserades från en mängd olika håll. Typiskt för de ufotroende var att de såg forskarna som inskränkta försvarare av sitt eget territorium, oemottagliga för nya radikala idéer. Ufologin hade karaktären av en ofta ganska aggressiv protest mot det vetenskapliga etablissemanget.

Efter att amerikanarna vunnit kapplöpningen till månen och de första människorna landstigit i juli 1969, minskade intresset för rymden snabbt. Det gjorde också uforapporterna. Men enstaka rapporter publicerades också i fortsättningen. De mest inbitna ufologerna gav inte upp, men den kvasireligiösa karaktären hos ufofebern blev alltmer tydlig. Ett smärre utbrott fick febern ännu i mitten av 1990-talet.

                     

Influensa kommer alltid på nytt. Är detta möjligt med tefatsfebern? Nej, tiderna har förändrats radikalt under de gågna 40 åren. Flygtrafiken har ökat enormt, mängder av satelliter övervakar allt som sker i atmosfären och på jorden. De flesta har mobiltelefon, ofta med kamera. Man kan i realtid rapportera en eventuell observation och filma den. Dessutom vet de flesta mycket mera om rymden och om atmosfären än för 40 år sedan. Men andra typer av myter kan uppstå och spridas över världen. Kanske är en sådan just nu i sin linda.