I denna blogg fortsätter jag den analys av kapitalismen som jag börjat i mina bloggar 20.11, 11.12 och 16.12 senaste år. Målet är en bättre förståelse av en ideologi och ett ekonomiskt system som haft, som har och säkerligen långt in i framtiden kommer att ha en djupgående inverkan på inte bara de människor som levat, som lever nu och som kommer att leva, utan också på hela vår planet. Och i framtiden kanske också på andra himlakroppar.
Ännu på 1400-talet låg de
mäktigaste staterna i världen utanför Europa. Ostasien dominerades av det
jättelika kinesiska kejsardömet, redan vid den tiden världens folkrikaste stat
med ca 80 miljoner undersåtar. Under Ming-dynastin upplevde kejsardömet en
blomstring när det gäller jordbruk, teknik och kultur. Kinesisk vetenskap var
fortsättningsvis överlägsen alla andra kulturer. Kinesiska fartyg, mycket
större än de samtida europeiska, bedrev handel ända bort till Indien.
Den andra stormakten vid denna
tid var det ottomanska imperiet. Dess sultaner behärskade Mellersta östern,
Nordafrika och stora delar av sydöstra Europa (Grekland, Bulgarien, Serbien,
Bosnien). Ledda av en ottomansk sultan
hade turkarna byggt upp en organisation och en krigsmakt som var överlägsen de
europeiska staternas. De första kanonerna byggdes i Europa, men turkarna var
snabba att lära sig bygga och använda de nya vapnen. Ottomanerna skapade
krigsflottor både i Medelhavet och i Indiska oceanen.
Historiens
vägar är outgrundliga och ofta överraskande. Gång på gång skapas enorma
imperier, gång på gång rasar de samman som korthus. Mänsklighetens öden och
äventyr är sannerligen märkliga. Det är en lärdom som vi alltid bör ha i
tankarna när vi grubblar över framtiden. Allt är föränderligt, ingenting är
bestående.
Det var ingen av dessa
stormakter, inte ens något medelstort rike, som inledde kolonialismen. Startskottet
sköts i stället av ett fattigt litet kungadöme vid atlantkusten. Portugal som
blev självständigt på 1200-talet hade vid denna tid ca en miljon invånare. Hur kom det sig att detta fattiga lilla
land under flera decennier nästan hade monopol när det gällde upptäcksfärder,
kolonisering och handel med främmande kulturer? Varför blev det inte arabiska,
indiska eller kinesiska skepp som utforskade Afrikas kuster? Varför blev det inte japanerna eller
kineserna som upptäckte Amerika?
Finns det någon logisk förklaring
eller är allt bara en fråga om slumpen och tillfälligheter?
.
KINESERNA
Kinesernas
inställning till handel och upptäcksfärder är speciellt svår att förstå för en
europé. Varför? Min hypotes är att vi är
så indoktrinerade med kapitalistiskt tillväxttänkande att vi inte kan fatta ett
tänkande som utgår ifrån att allt är bra som det är, att ingen utveckling
behövs. Det som gör den kinesiska attityden ännu svårare att förstå är att Kina
faktiskt var en stark sjö- och handelsmakt ännu när portugiserna började
utforska Afrikas västkust. I början av 1400-talet var Kina den starkaste
sjömakten på Indiska oceanen. Enligt kinesiska källor fanns det en amiral Zheng
He som i början av 1400-talet ledde flera expeditioner till Indien och ända
till Ostafrika. År 1405 skall han ha seglat med en enorm flotta av 62 stora
skepp och över hundra små till Kalkutta i Indien. Under senare färder skall
Zheng och hans underbefälhavare ha haft kontakter med omkring 40 stater och
furstendömen runt Indiska oceanen. Bl.a. hade de många kontakter med de arabiska
handelsmän som sedan länge dominerade handeln inom området.. Från en av sina
färder hämtade Zheng hem en giraff som gåva till kejsaren Yongle i Nanjing. En
avbildning finns bevarad.
Det
är fascinerande att betänka hur litet människorna vid denna tid ännu visste om
den planet de bodde på. Ja, de visste inte ens att jorden är en planet. I
Europa visste de lärde i alla fall att jorden var rund. Man kände till Kina och
Indien. Det som man visste i Europa baserades i hög grad på på en bok i
geografi som skrivits redan 1300 år tidigare! Boken hette Geografike hyfegesis och var skriven av den genialiske grekiske
astronomen och matematikern Claudius Ptolemaios. Grekerna hade då i många
århundraden vetat att jorden är rund. Men man visste ingenting om hur världen ser
ut söder om Sahara, än mindre anade någon existensen av Amerika och Australien.
Kunskaperna i geografi var minst lika dåliga i de andra högkulturerna. Från
Europa färdades äventyrligt lagda män, såsom Marco Polo på 1200-talet, till de
asiatiska rikena. Säkerligen var resenärerna långt fler, men de flesta blev
aldrig allmänt kända. Någon motsvarande nyfikenhet tycks inte ha funnits i
Asien.
Portugisernas
upptäcksfärder är så mycket mer förvånande som deras fartyg var små. De var av
en typ som kallas caraveller, endast ca 20 meter långa och med en kapacitet på
omkring 100 ton. Besättningen på ca 30 man hade förstås inga hytter. Man fick
sova, äta, uträtta sina behov etc på däck eller på lasten under däck. Att med
sådana fartyg företa färder som kunde ta många månader i okända vatten krävde
en djärvhet och ett risktagande av stora mått även för en tid när det var högst
riskabelt att leva. Om det är svårt för en modern europé att förstå att
kineserna inte gjorde längre upptäcksfärder med sina väldiga, välutrustade skepp
så är det ännu svårare att förstå att portugiserna begav sig ut på färder som
tog många månader, till och med flera år, med små, ständigt läckande skepp och
med mycket bristfälliga navigationsinstrument. Vid slutet av 1400-talet
utvecklades större skepp och bättre sjökort och bättre system för navigering
men de stora upptäcksfärderna över de enorma, okända vattenviodderna gjordes
med förbluffande små fartyg. Vad var det som drev dem att bege sig ut på sådana
extremt farliga färder?
Amiral
Zhengs skepp var enorma i jämförelse. De största var på 1500 ton, 135 meter
långa med en besättning på 500 man. De var väl utrustade, byggda med vattentäta
skott, drevs förstås med segel. Med sådana skepp och med tillräcklig djärvhet
och nyfikenhet kunde de ha utforskat hela Afrika, Australien och Amerika. Men när
portugiserna kom till Indien och till det som i dag är den indonesiska övärlden
fanns det inte längre några kinesiska flottor som kunde ha drivit bort de
obetydliga europeiska skeppen. Om kineserna hade fortsatt med handel i regionen
skulle världshistorien säkert kommit att se annorlunda ut. Först i vår egen tid
har kineserna återvänt till Indiska oceanen och till Östafrika för att bedriva
handel. Under nästan 500 år fick europeerna ”härja” fritt i området.
Hur skall detta förklaras? Kan
det alls förklaras? Var det bara ett beslut av en nyckfull kejsare, eller av de
byråkrater som i praktiken styrde det jättelika kejsardömet? Var det ett
uttryck för känslan av att leva i mittens rike, att vara världens centrum inte
bara geografiskt utan också kulturellt och vetenskapligt? Eller skall svaret
sökas i kinesernas brist på kapitalistisk företagsanda?
PORTUGISERNA
Det
blev i stället portugiserna som djärvt och aggressivt grundade kolonier och tog
handelskontakter i hela regionen. På 1500-talet hade portugiserna genom dels
våld, dels fredlig handel tagit kontroll över stora delar av Östasien. En liten europeisk stat behärskade områden
som var mångdubbelt större än moderlandet. En handfull portugiser härskade
över miljoner ursprungliga invånare. Senare kom andra europeiska stater efter.
Man började slåss om bytet. Kolonialismen förde enorma rikedomar till Europa.
Vår kultur kom snart att dominera hela planeten. Små europeiska språk, först
portugisiska och spanska, senare franska och framför allt engelska kom att bli
världsspråk vid sidan av de gamla språken kinesiska och arabiska. Först i vår
tid håller Europas inflytande på att minska. Vi har, av allt att döma, spelat
ut vår centrala roll i världshistorien.
Att portugiserna sysslade med
sjöfart är naturligt med tanke på landets läge vid atlantkusten. Handelskapitalismen
var sedan 1200-talet en viktig del av ekonomin i Europa. (Se min blogg 20.11) Eftersom vägarna var
dåliga eller obefintliga transporterades så mycket som möjligt till sjöss. Fartygen
kunde ta stora laster men de tog också stora risker. Stormar, grundstötning och
pirater var de värsta hoten.
Portugiserna transporterade varor dels från
söder mot nordligare vatten och dels varor från norr till medelhavsområdet. Men
de hade få egna produkter att sälja. Kaptenerna var vana att navigera och att
vara länge ute till sjöss. Att vara sjöman var ett hårt liv men inte hårdare än
att slita från morgon till kväll på steniga åkrar. Fisket var viktigt och folk
var vana med sjön. Den som gick till sjöss hade en möjlighet att se annat än
den egna hembyn och att leva ett mer omväxlande och spännande liv. Men också
att dö en bråd död. Dessutom hade de unga männen ofta inget val. Myndigheterna
kunde samla ihop en besättning med våld.
Men
varför nöjde portugiserna sig inte med sjöfart längs Europas kuster? Vad var
det som drev dem att segla ner mot söder mot helt okända vatten och trakter,
längs Afrikas västkust? Mot bakgrunden
av ekonomin (läs: handelskapitalismen) i den tidens Europa kan det knappast
finnas mer än ett svar: Drivkraften var pengar, rikedom.
VARFÖR VILL VI BLI RIKA?
Men när man anger rikedom som drivkraft måste
man alltid komma ihåg att det inte är pengarna i sig som lockar och drar. Detta
är en vulgär uppfattning, speciellt populär bland fattigt folk. Girigheten har
alltid hånats som en föraktlig egenskap. Redan i Bibeln säger Jesus att det är
omöjligt för en rik man att komma in i himmelriket. Det som man åstundar är
dock inte pengarna i sig. (Farbror Joakim är en parodi på en rik man). Pengarna
är ett medel, en nyckel till den dörr som leder in i maktens och härlighetens
lustgård. De utgör det effektivaste, (men inte enda), sättet att fylla
grundläggande behov i en människas liv, det som vi alla har en medfödd längtan
efter, dvs makt och status. Det är ingen mening med att vara rik i hemlighet. Genom
att exponera sin rikedom visar man sin status i ”flocken”. Statusprylar är
inget nytt. Vid denna tid var det mycket viktigt att visa upp sin status genom
kläder, smycken, bostäder, möbler, konst och liknande. (Precis som i dag
alltså!)
Man
får ofta höra att rikedom inte ger lycka. Kari Nars, en f.d. bankman har
skrivit en bok om detta. Han har bl.a. framträtt i tv med sin tes att rikedom
inte medför lycka. Jag har inga skäl att betvivla detta. Men resonemanget är
baserat på en felaktig premiss. Denna säger att skälet till att människor strävar
efter rikedom är att de tror att den skall göra dem lyckliga. Men detta stämmer
inte. Det viktigaste skälet är i stället att pengar ger makt. Men varför
strävar vi efter makt? Därför att makthungern är inbyggd i våra gener. Vi har
den gemensam med alla flockdjur. I varje flock pågår ständigt en kamp om status
och rangordning. Ingen vill ligga lägst ner i hackordningen. Alla vill vara
litet högre upp än sina gelikar. Detta är ett behov som driver oss och som vi
inte kan göra så mycket åt. (Men vi kan vara medvetna om det. Att skriva
bloggar är t.ex. ett ganska oskyldigt sätt att försöka markera sin status. Att
mobba andra är ett fulare, men vanligare sätt). Strävan till makt är av samma
typ som sexdriften. Vi kan inte låta bli att vara attraherade. Drifterna står
inte under viljans kontroll. Däremot står förstås beteendet under viljans
kontroll. En drift är inte ett beteende.
Räcker rikedom som förklaring till
upptäcksfärderna? Var kineserna inte intresserade av rikedom, eller de
ottomanska turkarna, eller araberna som härskade i Nordafrika, på Arabiska
halvön och i Östafrika? Naturligtvis var de lika snikna, giriga och maktlystna
som européerna. Det måste finnas något mer än enbart girighet. Och detta mer
finner vi i den nya människosyn som uppstod i Europa under renässansen. (Se min
blogg 16.12) Vi bör komma ihåg Pico della Mirandolas ord: ”Du som inga gränser
inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget fria val.” Dessa ord
utstrålar en självkänsla och självsäkerhet som var typisk för de styrande,
ledande, för generalerna, för påverkarna, för bankirerna, för konstnärerna och
för filosoferna i Europa. Det centrala budskapet är kapitalismens credo ”Du är
din egen lyckas smed”. Du skall inte vänta att kungen eller myndigheterna skall
ge dig makt och status. Du skall genom egna initiativ ta saken i egna händer. I
modernt språkbruk: du skall starta ett eget företag.
Men
för att göra detta måste man dels ha frihet att göra det och dels ha en stark
tilltro till sig själv och sina egna möjligheter att forma sitt liv. Att dessa
principer för tankarna till USA är förstås ingen tillfällighet. USA är det
fullkomliga förkroppsligandet av den kapitalistiska ideologin.
Konfucius läror i Kina har en
helt annan ton. De säger att man skall underkasta sig sitt öde, lyda överheten,
inte försöka ändra någonting. Människorna är genom sin ställning rangordnade i
ett orubbligt system. Så är det i familjen, där fadern har oinskränkt makt, och
så är det i staten där makten tillkommer kejsaren. Allt är bra som det är.
Samma tendenser finner vi i den arabiska världen. Koranen hade upphöjts till
orubblig auktoritet i alla frågor. Den innehåller långt fler och mer
detaljerade föreskrifter än Bibeln. Islam är en mer heltäckande religion än
kristendomen. De ottomanska turkarna var också hängivna muslimer, men de drevs
av lust att erövra nya områden med våld, inte genom penningens makt. Orsaken
till detta finner vi i deras extemt auktoritära och egendomliga politiska
system. Men liksom det kinesiska stelnade det ottomanska systemet småningom i
sina former. Förnyelse blev ett rött skynke, något som måste motarbetas. Samma
stagnation tycks alltid småningom drabba diktaturer. Så gick det också med
Sovjetunionen, som till en början visserligen var brutalt, men samtidigt
nyskapande och radikalt.
ANDRA DRIVKRAFTER
Ordet
renässans kommer av latinets ord för återfödelse. I de ledande kretsarna i
Europa uppstod från 1200-talet framåt ett växande intresse för den antika
grekiska och romerska kulturen. Växande rikedom tycks åtföljas av ett växande
intresse för s.k. andlig kultur, dvs. för konst, litteratur och vetenskap. Studierna
av alla dessa lysande filosofer, politiker, vetenskapsmän, poeter osv innebar
inte bara att man lapade i sig lärdom utan också nyfikenhet, en iver att
utforska. Det uppstod en övertygelse om att man borde fortsätta där antiken
slutat. Världen låg öppen att erövras av den som var djärv och kunnig, och som
var beredd att satsa också på mycket riskabla företag. Denna anda spred sig
speciellt i de delar av Europa som hade livliga handelskontakter, och Portugal
var, trots sin litenhet och fattigdom, just ett sådant land.
Här
bör ytterligare en viktig pådrivande orsak nämnas. Ända sedan 1100-talet hade
Norditalien varit centrum för handeln. Småstater som Florens, Venedig, Genua,
Neapel hade monopol på handelstraderna till Asien. Deras fartyg gick till
hamnar i Svarta havet, i Mellersta Östern, Alexandria. Där hade de kontakt med
karavaner österifrån som var lastade med för européerna begärliga varor som
kryddor, silke, bomull, ädelstenar och liknande. Men det ottomanska imperiets
framväxt kapade av de gamla handelsvägarna. Detta var ett hårt slag för de rika
städerna i Norditalien. Efterfrågan på kryddor etc upphörde inte, men de
italienska köpmännen kunde inte längre leverera. De italienska småstaternas ekonomiska
betydelse började minska. De hade spelat ut sin centrala roll i Europas
historia. I stället var det de stater som hade kust mot Atlanten som växte i
rikedom och makt. I en tid när vägnätet var uselt, inga järnvägar existerade
och flygplan bara fanns i Leonardo da Vincis fantasi var oceanerna inte
avskiljande, utan sammanbindande. Den som hade goda skepp kunde snart färdas
jorden runt. Globaliseringen fick bokstavligen sin början.
Till
allt detta kommer den religiösa fanatism som var typisk för europeerna vid
denna tid. Portugiserna var djupt troende katoliker. De såg det som en uppgift
given av Gud att sprida evangeliet och därmed rädda många själar. Enligt en av
de många myterna om Afrika fanns det ett bortglömt, kristet kungadöme
någonstans söderut. Att finna dessa trosbröder och alliera sig med dem sågs som
en viktig uppgift.
Portugiserna följdes snart av
spanjorerna. Sedan kom Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och slutligen
Tyskland. Alla blev kolonialmakter under de följande århundradena. Alla satte i
mer eller mindre hög grad sin prägel på andra världsdelar, andra folk, andra
kulturer. Europa var fast beslutet att ta kontrollen över hela planeten.
PORTUGISERNA UPPTÄCKER SJÖVÄGEN TILL ASIEN
År 1453 erövrade turkarna
Konstantinopel. Därmed var den tidigare flitigt använda sjövägen till Svarta havet
avklippt. Också hamnstäderna i östra Medelhavet erövrades av de överlägsna
ottomanska arméerna. De lukrativa handelsförbindelserna österut ströps. I många
europeiska stater fanns dock djärva, energiska män med ett enormt stort ego som
grubblade över hur man skulle kunna ta sig till Indien och Ostasien över haven.
De räknade ut att det kunde finnas två vägar: att segla runt Afrika eller tvärs
över Atlanten. Det förra alternativet var naturligt för prinsen Henrik sjöfararen
(Henry the navigator) i Portugal. Avståndet till Afrika var rätt kort, han
själv hade organiserat en stor flottstyrka som erövrade en arabisk besittning i
Nordafrika. Men det fanns en hake. Hela området söder om Sahara var en vit
fläck på kartan. Ingen i Europa hade färdats mer än några hundra kilometer
längs Afrikas kust. Okunnigheten ersattes med rykten, vilda historier och
vidskepliga föreställningar om monster och olika slags faror.
Det krävdes stort mod för att
våga sig ut på de enorma, outforskade vattenvidderna. Det krävdes starka
drivkrafter för att satsa landets små resurser på så osäkra expeditioner. Men
de potentiella vinsterna var också stora. Prins Henrik visste förstås hur
lukrativ handeln med länderna österut hade varit för de italienska staterna i
århundraden. I själva verket kunde Henrik och hans bror kungen knappast ens
drömma om hur stora vinsterna skulle bli. Portugal skulle i flera hundra år bli
en kolonial stormakt. Först i vår tid har de sista av landets kolonier blivit
självständiga.
I
våra dagar när man kan flyga till Afrika på några timmar blir man lätt blind
för hur stort Afrika faktiskt är. Det har en yta av 30 miljoner km2
och är därmed tre gånger så stort som Europa och hundra gånger så stort som
Finland. För att nå Afrikas sydligaste udde måste portugiserna segla nästan
10 000 km. När Henrik dog 1460 hade han sänt ut många expeditioner som
sökt sig allt längre söderut. Vid hans död hade man kartlagt kusten ner till
Guineabukten. Nya expeditioner sändes iväg efter hans död och trängde allt
längre söderut. Slutligen fick en kapten vid namn Bartolomeo Diaz kommando över
tre skepp med uppdraget att en gång för alla avgöra om det var möjligt att
segla runt denna väldiga kontinent. Enligt vad man då visste kunde den
fortsätta ända till sydpolen (som förstås var helt okänd).
I
augusti 1487 gav sig Diaz´lilla flotta iväg på sin äventyrliga färd. Efter att
ha seglat i fem månader (och efter flera landstigningar) passerade två fartyg
Godahoppsudden. (Det tredje fartyget hade lämnats kvar tidigare). Han hade
upptäckt att det var möjligt att segla runt Afrika till Indiska oceanen. Diaz
kunde starta den långa återfärden för att bringa glädjebudskapet till sina
herrar. I slutet av år 1488 togs hans lilla besättning emot som hjältar.
Sjövägen från Europa till Indien var öppen. Därmed öppnades också ett helt nytt
kapitel, inte bara i Europas, utan i hela världens historia.
Men
hur skulle det ha gått om djärva, äventyrslystna, självsäkra män inte sett det
som en självklar, gudagiven uppgift att roffa åt sig andra folks och kulturers
rikedomar? Det är fascinerande att fundera över frågan. Något svar kan man
självklart inte få. Historien styrs inte av några deterministiska lagar.
Det
dröjde dock ännu tio år innan man
fattade beslut om att äntligen försöka sig på det som Henrik sjöfararen drömde
om, en sjöresa till Indien. Den 14 juli 1497 startade en liten flotta på fyra
skepp och 170 sjömän på den långa och osäkra resan. Befälhavare var en kapten
vid namn Vasco da Gama. Två av skeppen var beväpnade med 10 kanoner vardera. Det
blev en lång och äventyrlig resa. Da Gama tog kontakt med många folk under
färden, han nådde Kalkutta men de arabiska köpmän, som sedan länge var
etablerade där, motarbetade honom. Återresan blev svår, provianten tog slut,
sjömännen drabbades av skörbjugg. Sommaren 1499 tog sig två svårt nedslitna
skepp med 50 sjömän ombord in i Lissabons hamn. För kungen, adeln och
handelsmännen var det ett triumfens ögonblick, och självklart tackade man Gud genom
talrika ceremonier. Man började genast organisera en ny, mycket mer omfattande
handelsresa.
En
armada på hela 13 skepp med 1200 man ombord seglade iväg i de vatten som inte
längre var okända. Tidigare färder hade visat att bästa sättet att utnyttja
rådande vindar och havsströmmar var att segla i en båge långt västerut innan
man satte kurs mot Afrikas sydspets. Vid denna manöver kom fartygen så långt
västerut att de siktade en helt okänd kust. De landsteg i en trakt av väldiga
regnskogar och markerade med stenpelare att detta land tillhörde kungariket
Portugal. Brasilien kom därmed under portugisisk överhöghet. Därför är
portugisiska ännu i dag Brasiliens nationalspråk.
Skeppen
nådde småningom Kalkutta i Indien, som då behärskades av arabiska handelsmän.
Dessa hade förstås ingen lust att släppa in europeerna på sin marknad. Men
portugiserna hade lika litet lust att ge efter. Eftersom skeppen var många och
beväpnade med kanoner bombarderades staden. Ett mönster som sedan skulle
upprepas också av andra europeiska stater under kommande århundraden. I andra
städer var furstarna villigare att bedriva handel. I juni 1501 återvände sju
skepp och ca 600 man till Lissabon. Trots förlustena blev resan en ekonomisk
succé. Lasterna, speciellt kryddor, porslin och ädelstenar såldes till höga
priser på den europeiska marknaden. Vid senare expeditioner etablerade
portugiserna flera handelscentra på Indiens kust, bl.a. Goa, Damao och Diu.
Också på Malackahalvön etablerade sig dessa djärva handelsmän. Macao vid
Kinesiska sjön blev en portugisisk koloni som först i vår tid övertagits av
Kina.
Handeln
på staterna kring Indiska oceanen blev ytterst lönande. För att få bästa
möjliga pris började man föra varorna till Antverpen, som höll på att bli
Europas viktigaste hamn- och handelsstad. Därifrån kunde de transporteras till
köpare runt om i Europa. År 1505 utsåg kung Emanuel en vicekung (viceroy) för
Portugals kolonier runt Indiska oceanen. Denne seglade iväg med en flotta på 22
fartyg. Araberna hade mobiliserat en egen flotta i Egypten. Utanför Diu
drabbade fartygen samman och portugiserna segrade. År för år utvidgade
portugiserna sitt välde. Malackahalvön, Ceylon, Macao hörde till de områden som
man fick kontroll över. De arabiska handelsmännen och fartygen drevs bort.
Kineserna hade dragit sig tillbaka redan hundra år tidigare. De indiska
furstendömena ägnade sig mest åt strider sinsemellan. Än så länge hade
portugiserna ingen större konkurrens av andra europeiska stater. År 1520,
endast en mansålder efter Henrik sjöfararens död, hade portugiserna kontroll
över stora delar av sydostasien. Man må tänka vad man vill om protugisernas
metoder (de var inte värre än vad som var normalt på den tiden) men det är
enastående i världshistorien att en liten stat gör så många upptäkter och
skapar ett så enormt kolonialvärde under så kort tid..
Hur
var det möjligt att så få kunde få kontroll över så stora områden? Hur kunde
relativt små flottstyrkor och ännu mindre truppstyrkor besegra så många stater,
låt vara små? Denna fråga gäller rent allmänt när små styrkor av europeer tog
kontroll över enorma områden. Spanjorernas framfart i Mellan- och Sydamerika är
ett annat märkligt exempel. En handfull spanska soldater störtade de mäktiga
Inka- och Aztekrikena. Intressanta frågor men de berör inte direkt temat för
denna blogg, dvs hur kapitalismen drev en rad europeiska stater, börjande med
Portugal, att kapa åt sig kolonier över hela världen. Från kolonierna hämtade
man guld, silver, ädelstenar, fint porslin, kryddor, socker, frukter, ädla
trädslag, slavar, växter av olika slag, exotiska frukter och djur osv. Det
innebar en enorm injektion med dyrbarheter som stimulerade ekonomin och
småningom gjorde Europa till den överlägset rikaste och mäktigaste världsdelen.
Ännu
för hundra år sedan, när min mormor och morfar var unga, härskade Europa över nästan
hela världen. USA kan i detta sammahang ses som en del av Europa eftersom det
var folk av europeisk härstamning som hade den politiska och ekonomiska makten
i landet. Under några generationer har maktbalansen radikalt förändrats. Europa
har förlorat största delen av sin tidigare politiska, ekonomiska och militära
makt. Det som vi har kvar är ett kulturellt inflytande inom de flesta områden,
från språk till ideologier och lagstiftning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar