DE FOSSILA BRÄNSLENA ÄR FORTFARANDE TILLVÄXTENS MOTOR
År
1973 drabbades världen för första gången av en s.k. oljekris. Äldre människor
kommer förmodligen ihåg den panikvåg som chockhöjningen av oljepriset orsakade.
Det som fastnat i mitt minne är att myndigheterna för första och enda gången
under mitt långa liv på allvar gick in för att kraftigt minska beroendet av
oljan. Under en kort tid var städerna mörka därför att alla reklamskyltar var
släckta och man sparade på vägbelysnigen.
Många
fruktade att råoljan höll på att ta slut. Som vanligt var experterna oeniga. Många
varnade för att oljan inom en relativt snar framtid skulle sina. Jag var ung
och naiv på den tiden och skrev själv artiklar under inflytande av dessa
pessimistiska experter. Sedan dess har jag många gånger skrivit om tillgången
på olja i pessimistiska ordalag. I dag måste jag konstatera att jag lyssnade
till fel experter. Alla förutsägelser om att produktionen nått sitt maximum och nu håller på att minska har
visat sig felaktiga.
Som ung skribent var jag i slutet
av 1970-talet med på en konferens för folk som sysslade med att popularisera vetenskap.
Också oljefrågan togs upp till diskussion. En ärrad journalist varnade oss för
att sätta tilltro till ryktena om att oljan snart tar slut. Under hans liv hade
experterna många gånger förutspått att oljan snart tar slut. Så har det varit
också under mitt liv, och så kommer det tydligen att vara länge ännu – om man
får döma av de senaste rapporterna.
Göran
Ekström har i flera decennier i Vbl varnat för att naturresurserna tar slut. I princip har han förstås rätt. De enda oändliga
resurserna är de utomjordiska, främst solenergin. Frågan är inte om resurserna tar slut utan när. Det är stor skillnad om det händer
efter tio, femtio eller hundratals år.
Stenkol, olja, naturgas har i tvåhundra år
varit drivkraften för den globala ekonomiska tillväxten. Än i dag står de för
långt över 80% av all den energi som dagens energislukande samhälle använder
(slösar bort, om man så vill uttrycka det). Pessimisterna, anförda av gröna
ideologer som Göran Ekström i Vasa, har i många decennier ropat varg.
Katastrofen står för dörren! Gören bättring! En mängd framstående forskare och
tunga internationella organ har ända sedan Romklubbens dagar på 1960-talet
varnat och varnat. I dag står två svenska, Johan Rockström och Anders Wijkman,
forskare i spetsen för dem som ”målar fan på väggen”. På Vasabladets alltid
energiska och aktuella debattsida har åtskilliga debattörer varnat för att energin
tar slut. Ett exempel är Simon Gripenberg som 28.5 2012 skrev att vi snart rent
av kommer att ”tvingas minska vår energiförbrukning radikalt”.
Debatten
svänger som alltid mellan extrema poler. Svart pessimism, blå optimism. Just nu
tycks pendeln igen vara på väg mot den blåögda optimismen. Medierna har i flera
år mest talat om hur den ekonomiska depressionen ställer till allmänt elände. Nu
kommer det plötsligt i stället allt mer optimistiska signaler från en mängd
aktörer. Euron har stabiliserats, inom EU spår experterna en liten uppgång,
från världens ekonomiska dynamo USA hörs alltmer optimistiska tongångar.
De
stora oljebolagen förnekar att produktionen skulle minska. De kända reserverna
av olja och gas är i dag 60% högre än 1991 (enligt Nature 29.11 2012). Med dagens konsumtion räcker de i 60 år. Då har
man inte beaktat t.ex. att det säkert finns stora ännu okända reserver i och
runt Norra ishavet. Att stenkol fortfarande (trots 200 år av konsumtion) finns
för mer än 100 års förbrukning är välkänt. Allt tyder på att tillgången på
fossila bränslen är tryggad för många decennier framåt. Vad som händer om 50
eller 100 år är i dag omöjligt att sia om. Själv är jag beredd att satsa en
hacka på olika former av kärnkraft. Den är i princip obegränsad.
På
1990-talet fanns det en stark opinion för att minska användningen av fossila
bränslen. 1997 ingick ett antal länder ett avtal om att kraftigt minska sina
utsläpp av koldioxid i den japanska staden Kyoto. I dag tycks alla experter
vara eniga om att det s.k. Kyoto-protokollet blev en total flopp. De största
”bovarna” Kina och USA vägrade gå med, och t.ex. Kanada, har senare stigit av.
I själva verket har användningen av fossila bränslen, speciellt stenkol och
naturgas, hela tiden ökat. Därför har mängden koldioxid som människan släpper
ut i atmosfären ökat från år till år. Sedan Kyoto-protokollet manglades fram har
mängden ökat från ca 24 miljarder ton till ca 34 miljarder ton årligen. Och nya
kraftverk byggs hela tiden runt om i vär lden. Det tycks inte finnas minsta
chans att man skall kunna hålla mängden koldioxid under den magiska gräns på
450 p.p.m. som en majoritet av klimatexperter satt som smärtgräns. Den gränsen
kommer tydligen att överskridas med god marginal inom några decennier.
Vad
händer då? Det beror på vilka experter och vilka modeller man väljer att tro
på. Pessimisterna tror på scenarier av den typ Göran Ekström målar upp i Vbl
13.2. Optimisterna, till vilka jag hör, tror att vi kommer att klara också de
nya utmaningarna, vilka de än blir. Det finns faktiskt en mängd olika förslag
till vad man kan och bör göra. Mycket görs utan att det lyfs fram i medierna.
Ett viktigt exempel är att USA under de senaste tio åren alltmer övergått från
stenkol till naturgas. Gasen ger endast ca hälften av den mängd koldioxid som
kolet orsakar. Rent teoretiskt kunde man tänka sig att växthuseffekten
stoppades genom att allt stenkol ersattes med gas. Men som bekant finns det
ingen fri lunch. Också utvinningen av naturgas orsakar miljöproblem.
I
dag är det som bekant inte global uppvärmning utan ekonomisk tillväxt som oroar
världens ledande politiker. Det som alla talar om är hur man skall få igång
tillväxten igen. Alla tycks tro att om vi bara får tillväxt så minskar
arbetslösheten, undernäringen, fattigdomen, den ökande klassklyftorna och de
sociala konflikterna. Om vi bara får tillväxt så ökar resurserna för skolor,
åldringsvård, hälsovård och en mängd andra angelägna ändamål.
Vi finländare är ett av de få folk som
uppfyllt de mål Kyoto-protokollet sätter. Våra utsläpp har minskat en smula.
Men inte tack vare våra vindmöllor. De är betydelselösa i sammahanget. Det som
kunde få betydelse är däremot solenergin. Om alla de hundratals miljoner som nu
satsas eller kommer att satsas på vindkraft i stället satsades på solenergi
skulle vi få ett stort energitillskott utan den miljöförstörelse och alla de
upprivande strider mastodontmöllorna för med sig.
Hans Rosing
HURUDAN FRAMTID VILL VI HA?
Ett enkelt, anspråkslöst, naturnära liv, eller ett samhälle
i ständig, dynamisk utveckling? Göran Ekström, aktiv grön ideolog i Vasa, har i
decennier vältaligt argumenterat för det förra. Själv har jag ställt upp för
det senare.
Kraftig minskning av energikonsumtionen, övergång till
enbart förnyelsebara energikällor, bl.a. en massiv satsning på el producerad
genom tusentals möllor. Så ser Ekströms recept för framtiden ut. Själv
försvarar jag den nuvarande utvecklingen med en bred energibas, som visserligen
innebär ökad användning av förnyelsebart, men också, för lång tid framåt,
inkluderar fossila bränslen och kärnkraft. Däremot ser jag de tusentals
monstermöllor som nu ligger på ritborden som inte bara onödiga utan som den
värsta miljörisken i dagens samhälle. Möllorna riskerar att bli morgondagens
mögelhus. En miljöförstörelse som till råga på allt subventioneras av en
regering i vilken de gröna ingår.
Ekström ger i Vbl 18.3 en
träffande beskrivning av skillnaderna mellan oss. Vi förespråkar motsatta
synsätt. Han tror på människans vilja att ändra livsstil om hon bara får ”upp
ögonen för sanningen”. Men han tror inte att problemen kan lösas genom
forskning och ny teknik. Ekström menar att min filosofi är den rakt motsatta.
Jag är, menar han, pessimist när det gäller människans beredskap att ändra sig,
men optimist beträffande forskningens och teknologins möjligheter. Jag håller i
stort sett med om denna analys, men vill tillägga att jag också tror på
politiska lösningar.
Det som gör debatten mellan oss
allmängiltig är att vi representerar två trender som redan länge existerat i
det moderna samhället. Om man vill anknyta till historien (vilket tycks vara
tabu i dagens samhälle) kan man kalla det som Ekström representerar
rousseaunism (efter filosofen Rousseau ) och det jag förespråkar condorcetism
(efter filosofen Condorcet). För Rousseau var slagordet ”tillbaka till
naturen”, men för Condorcet var det utveckling mot allt högre nivåer.
Som jag ser det är båda
ideologierna viktiga. Vidare tolkar jag historien så att de är i en s.k.
dialektisk växelverkan. De är varandras motsatser, men samtidigt inverkar de på
varandra så att de extrema tendenserna slipas bort. I stället växer det
ständigt fram kompromisser som leder till nya motsättningar, som leder till nya
kompromisser, men på ett högre plan.
De katastrofscenarier som ofta
utmålas leder i allmänhet till reaktioner som mildrar katastroferna, men ofta
påverkas utvecklingen av ovänade och oanade upptäckter eller händelser. Det
blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Skogsdöden som sågs som en
enorm katastrof ännu på 1980-talet lyser i dag med sin frånvaro från
rubrikerna. Regnskogarna är snart borta hette det på 1990-talet. De är
fortfarande kvar. På många håll, t.ex. i Kina, ökar skogsarealen. Arealen av
skyddade områden ökar globalt sett. Överbefolkningen ses inte mera som ett
svårt problem. I stället håller barnlöshet på att bli ett problem. Jag kommer
ihåg experter som på 1990-talet dystert förutspådde att ozonskiktet skulle
förstöras med katastrofala konsekvenser för allt liv. En politisk lösning i
form av ett internationellt avtal nåddes snabbt. I dag talar man knappt om det
hotet längre. I dag är det klimathotet som gäller, men hur länge? Hos oss tycks
klimatet snarare bli kallare.
Ekströms centrala budskap, som
han upprepat i decennier, är att ”katastrofen står för dörren”. Han tycks dock
ha blivit mer realistisk med åren. I Vbl 18.3 säger han att miljökatastrofen
inte slår ner som en bomb, utan att det ”handlar om gradvisa, accelererande
försämringar under lång tid”. Här skulle några konkreta exempel varit på sin
plats. Om vi ser på miljön i Finland så är ju faktum att det under flera
decennier handlat om gradvisa förbättringar. Sophanteringen är bland de
effektivaste i världen. Skogsarealen har inte på århundraden varit så stor.
Viltstammen är större än på många decennier. En lång rad djur håller på att
konkurrera ut människan. Yrkesfiskarna är utrotningshotade, inte sälarna.
Ekström tänker kanske globalt. I
så fall har han delvis rätt. Alla vet väl att
t.ex. Kina, världens folkrikaste stat har enorma miljöproblem samt att
Indiens folkmängd fortsätter att växa. Problem finns i Afrika, t.ex. snabb
folkökning, i Sydamerika, t.ex. regnskog skövlas för att man vill odla
biobränsle. Men jag ser inte dessa problem som olösbara.
Ekström upprepar ständigt att vi
borde leva ”småskaligare, lugnare och naturligare.” Problemet här är, som jag
ser det, hur mycket vi borde ge avkall på.
Jag håller absolut med om att dagens hetsiga livsstil är skadlig både
för hälsan och miljön. De flesta håller väl med om att man mår bättre av att ta
det lugnt, äta närproducerad mat, att röra sig i naturen etc. Men samtidigt
vill man ha stor bostad, sommarstuga, bil och alla tekniska rackerier. Många
ser det som en självklarhet att kunna flyga till Dubai, Thailand eller vart som
helst på semester. Jag anser att jag själv lever rätt anspråkslöst, men inte
vill jag avstå från elspis, kyl, frysbox, tvättmaskin, elvärme, motorsåg,
gräsklippare, tv, dator osv.
Framtiden ligger, enligt min
bedömning, i något slags kompromiss mellan evig tillväxt och ”tillbaka till
naturen”. Men denna kompromiss måste hela tiden revideras och förändras i
enlighet med de föränderliga ekonomiska, politiska, kulturella och materiella
förhållandena. En dynamisk, oförutsägbar, spännande framtid är i mina ögon både
möjlig och önskvärd. Mänskligheten är på väg, på en fantastisk resa, en resa
där själva resandet är målet.
Hans Rosing
Samhällsfilosof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar