ÖVERSIKT AV KLIMATDEBATTEN ÅR 2012

LAMARE KLIMATDEBATT ÅR 2012

EN ÖVERSIKT

Jag har en bekännelse. Jag är fascinerad av debatten om växthuseffekten. Jag har under årens lopp samlat på mig ett väldigt material. Jag har publicerat tiotals artiklar i ämnet, senast i Hufvudstadsbladet 9.1 i år. Ämnet behandlas i många av mina bloggar.

Varför detta intresse? Nej, jag oroar mig inte för framtida katastrofer som orsakas av antropogena (mänskliga) utsläpp av växthusgaser, dvs koldioxid CO² och metan. Jag tror att pessimisterna har fel. Missförstå mig inte! Mänskligheten har alltid drabbats av större och mindre katastrofer och kommer med säkerhet att drabbas också i framtiden. Samtidigt har beredskapen blivit allt bättre. Relativt sett dör färre människor i dag i katastrofer än någonsin tidigare, trots att jordens befolkning växer med över 50 miljoner varje år. Beredskapen fortsätter att förbättras, kunskaperna ökar, allt fler utbildas, teknologin utvecklas. Därför förstår jag inte de pessimister som dystert talar om allt elände klimatförändringen kommer att orsaka. Jag tror inte på de rikssvenska forskarna John Rockström och Anders Wijkman som i sin färska bok Bankrupting Nature: Denying our Planetary Boundaries (Routledge 2012) högt och ljudligt ropar ”varg”. De varnar för en kommande klimatapokalyps orsakad av förändrat klimat och brist på resurser.

Jag är tvärtom övertygad om att framtida generationer kommer att ha bättre förmåga att klara katastrofer än vi. Man bör komma ihåg att vi i dag klarar katastrofer mycket bättre än våra förfäder gjorde. Framtidens människor kommer säkert inte att vara dummare än vi. Snarare är de långt intelligentare. Dels kommer de att ha bättre hälsa och dels bättre utbildning och dels bättre hjälpmedel.

Jag har ingen egen ko i diket. Jag söker inte bekräftelse på någon tro eller övertygelse, inte heller på någon politisk ideologi. Det som driver mig i denna som i andra frågor är nyfikenhet, en omättlig vetgirighet. (Därom vittnar allt det jag skrivit under ca 50 år). Jag har följt med och ibland deltagit i massvis med debatter sedan ”det vilda 60-talet”. Min strävan har alltid varit att vara så objektiv som möjligt. (Min licavhandling handlade om objektivitet). Den enda ideologi jag driver är det kritiska tänkandet, att inte ta något för givet, att granska alla åsikter efter bästa förmåga. Mina artiklar är ofta långa, kanske svårlästa, men just därför är de värda att läsa. Jag kan garantera att den som läser med eftertanke lär sig en hel del.

 Hur kan intelligenta människor tycka så olika inom ett område som ändå gör anspråk på att vara vetenskap? Orkanen Sandy, som drabbade USA:s östkust i höstas, må vara ett exempel. Somliga ansåg att orkanen orsakades av antropogena utsläpp av växthusgaser. De såg orkanen som ännu en bland otaliga bekräftelser på teorins sanning, dvs att antropogen växthuseffekt (vhe) är ett faktum. Andra menade att orkanen hade naturliga orsaker, men att den möjligen förstärktes en aning av våra utsläpp. Utan utsläpp skulle den kanske ha varit litet svagare. Och slutligen fanns det en grupp skeptiker som menade att Sandy var en helt naturlig orkan.

Vad frågar vi egentligen efter? Det som jag vill veta är inte om vi påverkar klimatet. Klart att vi gör det! Vi har gjort det i över 2000 år. För 10 000 år sedan, innan jordbruket uppfunnits, var jorden täckt av enorma skogar i vilka det levde enorma mängder djur. Man kan inte förstöra jättelika skogsområden utan att det får massor av konsekvenser, också på klimatet. (Se mina bloggar om miljöfilosofi år 2009, speciellt 26.1) Det som jag vill veta är om dagens utsläpp av CO² och metan i betydande grad ändrar klimatet. Man bör då komma ihåg att klimatet hela tiden ändras av helt naturliga skäl. Under mänsklighetens historia har vi haft många både varmare och kallare perioder. Problemet är huruvida dagens uppvärmning (om den är ett faktum) huvudsakligen beror på naturliga orsaker eller huvudsakligen orsakas av växthusgaser.

TROENDE, FÖRSIKTIGA OCH SKEPTIKER

 De troende ser bevis och effekter av växthusgaserna överallt. De anser vidare att effekterna nästan alltid är skadliga. De försiktiga anser att det är möjligt men inte säkert. De ser både goda och dåliga effekter. Och skeptikerna slutligen ser bara naturliga processer. Så går debatten vidare.

Senaste år behandlades frågan på två stora av FN ordnade internationella konferenser, i Rio de Janeiro i juni och i Doha i Qatar i december. Intresset för konferenserna var lamt. Ingen trodde att de skulle leda fram till några viktiga beslut om begränsningar av utsläppen. De svåra besluten sköts, liksom i det våldsamt överreklamerade mötet i Köpenhamn höstan 2009, på framtiden. Vår energiska miljöminister Ville Niinistö var besviken. Det planerade miljömötet år 2015 är absolut sista deadline, menade han.  Det enda resultatet av årets möten blev att omkring tiotusen klimatexperter fick komma ut på gratisresor (och därmed bidrog till utsläppen).

Inför mötet i Rio (som kallades Rio + 20 därför att det var 20 år sedan det första mötet om hållbar utveckling som också hölls i Rio) skrev den välrenommerade naturvetenskapliga tidskriften Nature i en lång ledare bl.a. att det är svårt att undgå en känsla av dysterhet (gloom) eller till och med undergång (doom). Vasabladets mångårige populärvetenskaplige medarbetare Rolf Österblad menade 9.6 att ”vi är tvugna att välja väg”. De facto har vi, dvs världens ledare, gjort precis detta. Men inte den väg som Österblad och andra troende önskade. I stället har man valt den väg som enligt Nature leder till ”doom”, domedagen. Enligt skeptikerna är detta förstås den rätta vägen. Att satsa miljarder på att motarbeta ett problem som inte existerar är enligt dem höjden av slöseri. Speciellt som det finns så många viktiga och stora problem såsom svält, fattigdom, barndödlighet, farsoter osv.

Samtidigt som EU kräver minskningar på minst 50% av de globala utsläppen ökar de facto antalet industrier som producerar gaser. Visserligen har de minskat inom EU och USA, men i den övriga världen byggs alltfler kolkraftverk. De tider när USA och Europa dominerade produktionen och konsumtionen är förbi. 1200 nya kraftverk planeras i 59 länder. De flesta byggs i Kina och Indien som i motsats till EU upplever en snabb ekonomisk tillväxt. I Tyskland är folket mera rädd för kärnkraften än för klimatförändringen. Där skall kärnkraften stoppas och till stor del ersättas av fossila bränslen, bl.a. naturgas från Ryssland och smutsig brunkol. Samma situation råder i Japan som har haft 50 kärnkraftverk i drift. Och mängden koldioxid i atmosfären bara växer. Katastrofen verkar oundviklig, eller...?

De troende känner sig tydligen alltmer stressade på grund av skepticismen och allmänhetens växande ointresset. Detta framkommer t.ex. i många ledare och kolumner i Nature. Tidskriften har i åratal hävdat att uppvärmningen är ett vetenskapligt bevisat faktum och att radikala åtgärder är av nöden. Under det gågna året har jag räknat tiotals ledare och kolumner som fördömer skeptikerna och förespråkar alltmer drastiska åtgärder, inklusive att forskarna förenklar sitt budskap, visar upp en enig front och ordnar stora demonstrationer.

VAD HÄNDER PÅ POLAROMRÅDENA?

  Samtidigt publicerar Nature artiklar som får en att undra om allt är så enkelt som de troende vill påskina. Tidigare påstods att glaciärerna i Himalaya smälter alarmerande snabbt. Men senare noggrannare forskning har inte kunnat påvisa någon onormal smältning. Tidigare påstods att glaciärerna i Alperna smälter allt snabbare p.g.a. vhe. Enligt en färskare undersökning, rapporterad i Nature 10.6 2010, orsakas hälften av avsmältningen av naturliga faktorer. Dessutom antas nedfall av sotpartiklar i viss mån bidra. Nu talas det om snabb avsmältning av de många glaciärerna i Anderna i Sydamerika, men man betonar för säkerhets skull att osäkerheten är stor. Det tycks vara så att forskarna ännu i mitten på förra decenniet trodde att vhe är betydligt starkare än mätningarna senare visat. Martin Beniston, en forskare i Schweitz, påpekar enligt Nature att ”det är en fråga om vetenskaplig ärlighet att medge att inte alla klimatförändringar beror på ökningen av mängden växthusgaser.”

De troende har fått extra ammunition av att Nordpolens isar minskade mer än någonsin förra sommaren. Isarealen minskade till 3,5 km². Tidigare har den varit långt över 4 km² vid denna tid. (Jfr min blogg 17.6 2009 och 23.10 2010). Tidsperioden under vilken man gjort satellitmätningar är bara 34 år. I Vasabladet kunde vi under (den ovanligt kalla) sommaren följa en artikelserie av en svensk journalist, Tom Juslin, som som reste omkring i polarområdena och berättade om alla förändringar uppvärmningen redan orsakat. Han hör till de troende och antog utan kritik att inga förändringar är naturliga utan att allt beror på vhe. Inlandsisarna på Grönland är speciellt intressanta. Men resultaten är motstridiga. På en del håll är avsmältningen större än tidigare, på andra mera normal.

För övrigt är inlandsisen de sista resterna av den senaste istiden, som vid sin största utsträckning bl.a. täckte hela Finland. Det tog tusentals år för den två kilometer tjocka isen över Finland att smälta. Processen gick förstås från söder mot norr. Grönlands inlandsis är vad som är kvar. Om ytterligare tusen år kan isen vara borta också på ”den gröna ön” oberoende av om människan bidrar en aning till uppvärmningen eller ej. (När vikingarna kom till Grönland var där betydligt varmare och därför grönare än i dag. Därför började ön kallas ”det gröna landet”.)

Forskningen har visat att norra ishavet varit isfritt många gånger i historien, långt innan människan började producera växthusgaser. För mellan 8000 och 6500 år sedan var istäcket mindre än i dag. Detta och mycket mer kan man läsa i Nature 13.9 2012. Under de senaste åren har man upptäckt hittills okända vattenvirvlar och strömmar. Speciellt intressant är att varma djuphavsströmmar från Atlanten för in ca 1 gradigt vatten djupt under det -1gradiga vattnet vid ytan. Det finns många möjliga förklaringar till den ökande avsmältningen. Detta beaktar Juslin inte alls i sin artikelserie.

Det finns en frestelse att ta till enkla lösningar, där skulden läggs på den vanliga människans konsumtion, när sanningen kan vara mycket mer komplicerad. Det är vi som är skyldiga, inte naturen. Hur skulle då en komplicerad förklaring se ut? Här är en möjlig alternativ förklaring baserad på artiklar som jag läst. Ändrade havsströmmar för in varmare vatten från Atlanten. När isytan minskar reflekteras mindre mängd solstrålning och havsytan blir varmare. Vindarna för sotpartiklar ut över isvidderna som gör att de tar upp mera värme. Ändrade vindförhållanden med övervägande sydliga vindar för varm luft norrut. Därtill kan man sedan lägga en viss, kanske ganska liten effekt av växthusgaser.

Jag betonar att detta är en hypotes. Den är dock baserad på resultat från olika undersökningar. Om den vore riktig skulle detta ha viktiga konsekvenser. Det skulle betyda att vi inte kan stoppa avsmältningen genom att skära ner på utsläppen av växthusgaser. De åtgärder som Juslin rekommenderar, cykla, promenera, åka kollektivt, köpa lokalt osv har då ingen inverkan alls på avsmältningen. Det kan också påpekas att forskarna inte funnit några tecken på att massor av arter dött ut när ishavet svallet fritt under tidigare årtusenden.

När kommer detta område då att vara helt isfritt? Det har tidigare spekulerats vilt om detta, från att det är isfritt redan nu till långt efter 2050. Jari Haapala vid vårt Havsforskningsinstitut spådde 2007 att isen är borta om 30 år. Men år 2009 menade brittiska experter att havet kan vara isfritt om tio år, dvs redan år 2019. Ingen av klimatmodellerna har förutspått den snabba avsmältning vi sett under de senaste åren. Det finns alltså viktiga orsaker som varit okända när modellerna konstruerats.

Varje år tycker jag det är lika spännande att få veta hur mycket som finns kvar av isen. Jag som nu är 68 år väntar dock inte att hinna uppleva ett isfritt ishav. Eller så vänder det och arealen ökar. Ingen vet. Man kan bara vänta och se. I varje fall har modellerna visat sig vara dåliga när det gäller att göra prognoser om hur isarealen på norra halvklotet förändras. På södra halvklotet tycks den inte förändras.

DEBATTEN I ANKDAMMEN

Liksom tidigare år har jag med intresse följt debatten i vår lilla (ovanligt kalla) ankdamm.  De troende har gång på gång försäkrat att uppvärmningen är ett vetenskapligt faktum, att ingen seriös debatt förekommer bland forskarna. Det är bara okunniga amatörer som inte tror på uppvärmningen. Författaren Lars Sund har i både Vasabladet och Huvudstadsbladet sågat kritikerna. ”Vi vet varför polarisarna smälter. Vi har själva ställt till med det,” skriver han i Vasabladet 23.9. Och han tillägger att den vetenskapliga debatten för länge sedan är avslutad. Jag måste erkänna att jag hör till de dumma. Jag vet inte, som jag just berättat, varför isarna smälter.  Det enda jag vet är att det finns en mängd teorier. Jag undrar om inte Lars Sund låter sig påverka en smula av sin gröna ideologi och sitt önsketänkande. Forskaren Mikael Philström har i Hufvudstadsbladet i flera inlägg menat att ”skeptikerna har saboterat klimatpolitiken”.

 Ärkeskeptikern hos oss, docenten i miljöteknik Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har dock inte backat en tum. I åratal har han menat att bevisen för en antropogen växthuseffekt inte håller.

Han publicerar sig vanligen i Åbo Underrättelser, där han brukar utdömas av Anders Sirén.

Här uppstår lätt missförstånd. Ahlbeck förnekar inte att jorden blir varmare, inte heller att utsläppen av koldioxid bidrar till uppvärmningen. Han menar att jorden blivit varmare sedan senaste istid men att bidraget från koldioxiden är marginellt. Tvisten gäller inte uppvärmningen som sådan utan dess orsaker och storlek. Enligt skeptikerna är den mindre än man officiellt, t.ex. i IPCC:s rapporter, hävdat och huvudsakligen orsakad av naturliga processer. Ahlbeck hänvisar ofta till siffror från en mätstation i Sodankylä. Där har mätningar gjorts i 102 år. Enligt Ahlbeck har man här inte noterat någon ökning. Detta är så mycket mer förvånande som experterna är eniga om att uppvärmningen är störst i norr. År 2006 kunde vi läsa en prognos från Max Plank-institutet i Tyskland enligt vilken snögränsen går norr om Rovaniemi om hundra år.

Ahlbeck har betonat en fråga som fått alltför liten uppmärksamhet. Är det verkligen möjligt att exakt mäta jordens medeltemperatur? Jordens yta är 500 000 000 kvadratkilometer, av vilken 70% är hav. Är det meningsfullt att tro att temperaturen för denna enorma yta kan mätas med 0.1 grads noggrannhet för en period av ett år? Eller är detta ett flagrant exempel på den övertro på mätning som är så typisk för dagens samhälle? Hur får man detta värde? Det är frågan om en komplicerad process som görs på, såvitt jag vet, endast fyra institutioner. Alla finns i Europa eller USA. Mätvärdena samlas dock från tusentals mätstationer över hela världen.

HUR MYCKET STIGER TEMPERATUREN?

 De första rapporterna om kraftig uppvärmning, orsakad av människan, publicerads redan 1988. Då började majoriteten av klimatforskare, med amerikanen James Hansen, i spetsen, kräva nedskärningar av utsläppen. I en lång auktoritativ artikel 1989 hävdar två amerikanska forskare (Huntington och Woodwell) att den globala medeltemperaturen ökat med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan slutet av 1800-talet. Den största ökningen har, anser de, skett under 1980-talet. Om trenden fortsätter kan vi i slutet på detta århundrade ha en ökning på 5 grader, vilket verkligen inte är småsaker. Som mål har experterna ställt upp att ökningen inte får överskrida 2 grader.

Enligt Nature kommer medeltemperaturen att stiga med 0.7 – 1.5 grader från 1990 till 2030 med en bästa uppskattning på 1.1 grad. (Nature 13.12 2012) Vi är nu i mitten av denna 40-årsperiod.  Tempen borde ha stigit med ca 0.5 grader. Hur mycket har den då stigit? Man får olika svar från olika institutioner. 

Anta att vi hade en ökning på omkring 0.7 fram till 1988, hur mycket har temperaturen stigit under de gågna 25 åren? Man skall då beakta att mängden koldioxid som spytts ut i atmosfären ökat från ca 20 miljarder ton årligen till dagens ca 34 miljarder ton. Om det finns ett samband borde jordens feber ha rasat i höjden. Men börjar man fråga efter siffror blir det svårt. Enligt Nature stämmer prognosen bra med de uppmätta värdena. Skeptikerna säger däremot att ingen klar ökning skett. Ahlbeck har sedan år 2007 hävdat att ingen uppvärmning mera förekommer. Sydpolen nämns nästan aldrig i dag, men där tycks ingen ökning förekomma.

Senaste år fick en brittisk rapport (Met Office), enligt vilken ingen ökning skett under de senaste 16 åren, stor uppmärksamhet bland skeptikerna. Tidningen Daily Mail gjorde stort nummer av rapporten. Met Office svarar att ”uppvärmningen är otydlig på grund av naturliga variationer men är tydlig i ett längre perspektiv”. Vad säger då experterna till detta? Jag citerar professor Mikael Hildén i Hufvudstadsbladet 6.1: ”Man kan identifiera en period på ca 16 år mellan 1996 och 2012 då mätningarna ser ut att ha varierat utan någon klar trend. I det avseendet kan man tala om ”faktum”.” Men Hildén menar att man ändå genom normal filtrering av data kan få fram en svag uppvärmning. Skeptikerna anser i stället att man friserar mätvärdena för att få fram den trend som man är övertygad om att existerar. Men hur länge kan man hålla på med detta? Met Office har gjort en försiktig prognos fem år framåt. Enligt denna kommer ingen tydlig ökning att ske. Frågan är om alla prognoser småningom får justeras neråt. Vi får se.

 Hur många grader har febern stigit på ett kvarts sekel? Enligt en känd tysk expert (Rahmstorf) är den globala medeltempen i dag 15,5 grader medan den 1950 var jämnt 15 grader. En ökning på 0.5 alltså under 75 år. Jag nämnde tidigare de mätningar som 1988 angav en ökning på max 0.7 sedan slutet av 1800. Enligt Rahmstorf är ökningen från 1880 till i dag 0.8. Jämfört med 1988 skulle ökningen fram till dags dato då vara endast 0.1grad, dvs helt inom ramen för mätningsfelen. En ökning på 0.1 grader på 25 år är inte mycket att snacka om. Inte underligt att skepticismen sprider sig. WMO anger en betydligt lägre medeltemp på 14,5 grader.

Många tror säkert att experterna använder s.k. rådata. Men så är det inte därför att det finns en mängd kända orsaker, som inte har att göra med växthuseffekten, som gör att värdena blir högre eller lägre, t.ex. väderfenomen som el Nino, la Nina, vulkanutbrott osv som man försöker korrigera för. Rådata ger därför en annan bild än korrigerade data. Enligt Jörg Sibert, en debattör som följer med siffrorna och publicerar sig i Åbo Underrättelser, ger rådata en ökning på endast 0.4 sedan 1850.

Uppvärmningen borde enligt teorin ha ökat kraftigt under det senaste decenniet. Såvitt jag förstår visar siffrorna tvärtom att uppvärmningen mattats av. Tendensen tycks vara klar. De alarmerande siffror som publicerades på 1990-talet korrigeras hela tiden neråt. I en kanadensisk undersökning från senaste år visas att ökningen under detta århundrade kan bli så liten som 1,2 grader om mängden koldioxid fördubblas. Vilket verkar extemt litet.

Kan det vara så att den uppvärmning som skedde från 1980- talet till början av 2000-talet hade övervägande naturliga orsaker? Jag nämnde ovan Hildéns påstående att ”mätningarna mellan 1996 och 2012 ser ut att ha varierat utan någon klar trend”. Färska undersökningar visar att 1900-talet inte var det varmaste under historisk tid. I Hufvudstadsbladet 16.2 2012 rapporteras om forskning som visar att 900-talet var det varmaste. Detta är intressant därför att det var vid den tiden Europa började hämta sig efter den medeltida nedgången. Det är sedan tidigare känt att 1200-talet var ovanligt varmt. Skördarna var goda och befolkningen växte. Men sedan kom en mycket kall period under 1300-talet med dåliga skördar och hungersnöd som följd. Man undrar om naturliga variationer kan förklara större delen av uppvärmningen under senare år. Kan Ahlbeck ha rätt i att växthusgaserna bara ger en obetydlig förstärkning?

KAN VI LITA PÅ MAJORITETEN?

Troende såsom Sund, Pihlström, Siren, Holmberg och många andra brukar betona majoritetsargumentet. En överväldigande majoritet av klimatexperter är eniga om att antropogen koldioxid håller på att värma upp jorden. Detta är alltså den vetenskapliga ståndpunkten. Så många forskare kan inte ha fel. Eller kan de?

I slutet av 1900-talet sågs koldioxiden som orsak till uppvärmningen. Senare har metan fått allt större roll. Och då ses jordbruket som det största problemet. (Nature 17.11 2011) Att skogar huggs ner anses stå för upp till 15% av uppvärmningen. Sotpartiklar har lyfts fram som en viktig faktor under de senaste åren. Enligt en färsk undersökning kunde uppvärmningen minska med hälften om man kunde stoppa utsläppen av sotpartiklar ”black carbon”! (Nature 19.1 2012). Jag har redan nämnt en undersökning som hävdar att hälften av avsmältningen vid Nordpolen kan förklaras med ändringar i vindarnas riktning och mönster. Stark hetta och torka förklaras ofta med vhe. Men i en nyligen publicerad undersökning fann man inga bevis för att arealen av de områden som dabbas av torka har ökat. (Nature 15.11 2012) Lägg till detta att minst hälften av avsmältningen av glaciärerna kan föras på naturens konto.

Den bild som växer fram är allt annat än enkel. Det finns en mängd faktorer och koldioxidens roll reduceras kraftigt om vi beaktar dem. Var och en kan själv räkna. T.ex. Om minskningen av glaciärerna i Schweitz till 50% beror på naturen kan det inte då vara så att uppvärmningen (om den alls existerar) generellt beror på naturen? Om vi fortsätter enligt dessa riktlinjer hamnar vi i slutsatser som ger koldioxiden en marginell roll. Och i så fall är alla dessa enorma konferenser för att stoppa utsläppen av koldioxid ett slag i luften. Man borde i så fall i stället koncentrera sig på den mycket enklare uppgiften att minska utsläppen av ”black carbon”, att stoppa förstörelsen av regnskog och att minska utsläppen av metan inom jordbruk och boskapsskötsel. Men då är det inte längre vi rika européer och amerikaner som är bovarna!

JURYN ÄR FORTFARANDE UTE

Professor Kenneth Holmberg har i flera inlägg betonat att forskarna är eniga. I Hufvudstadsbladet 31.12 skrev han: ”Det är beklagligt att insändarskribenter som Hans Rosing och Johan Silén övergett tron på vetenskapen, en av grundstenarna för vårt moderna välfärdssamhälle.” Jag har undervisat i vetenskapsteori i över 30 år och är tämligen väl insatt i vetenskapens historia. Och då menar jag den verkliga historien, inte den tillrättalagda som man får läsa i de flesta historieböcker. Det är inte speciellt ovanligt att majoriteten av forskare trott på en teori (eller paradigm) som senare förkastats.

Att majoriteten av forskare är eniga bevisar ingenting. Det avgörande är inte hur många som anser vad utan vilket bevismaterial som är tillgängligt. Ibland har forskarna mycket envist hållit fast vid paradigmer som blivit allt mer problematiska. Teorin om plattektonik är ett välkänt exempel. Den är i dag allmänt accepterad men förkastades nästan enhälligt av geologerna fram till slutet av 1950-talet. Det finns massor av andra exempel.  Mycket av det som jag fick lära mig som vetenskapliga sanningar under min studietid på 1960-talet har förkastats som felaktigt under åren som gått sedan dess.  Jag för min del skulle inte bli förvånad om växthusteorin anses föråldrad om 20 år. Min försiktiga slutsats är att enigheten i viss mån är en chimär och att juryn fortfarande är ute. Men om mätningarna under detta decennium  börjar visa den tydliga temperaturökning som experterna länge förutspått så skall jag ödmjukt medge att jag hade fel. Men utgående från det bevismaterial som finns i dag står teorin om att antropogena utsläpp av koldioxid orsakar en betydande global uppvärmning på mycket skakiga ben.

VEM GÅR MED PÅ SÄNKT LEVNADSSTANDARD?

Denna artikel publicerades i Vasabladet 22.12. Den anknyter till det tema som jag funderat över i mina senaste bloggar, dvs till tankar kring ekonomi och då enkannerligen kapitalistisk ekonomi. I dag har kapitalismen spridit sig över hela världen. den ekonomiska tillväxten har blivit något av en helig Graal. Tanken att det kunde vara bättre att faktiskt gå in för en lägre levnadsstandard diskuterades ännu för 20 år sedan, men tycks vara helt död i dag. Jag efterlyser mera debatt i frågan.

                      Dagens ekonomiska kris är ingenting nytt. Men de unga har ingen erfarenhet och de gamla har glömt. Det är endast omkring 20 år sedan vi senast gled ner i den ekonomiska grop som experterna kallar depression. Vi hade upplevt en lång tid av ekonomisk tillväxt, levnadsstandarden hade stigit, de flesta hade råd med egen bil och utlandsresor. Men plötsligt kom väggen emot.

                      Den som var mitt i livet då minns en viktig skillnad i förhållande till dagens depression. Det uppstod en häftig och frän debatt om hurudant samhälle vi egentligen vill ha. Många framstående politiker och opinionsbildare engagerade sig. Också i Vasabladet gick debatten het. Den ekonomiska tillväxten var ännu ingen helig Graal.

                      Mest uppmärksamhet bland kritikerna fick Georg Henrik von Wright, internationellt känd och berömd professor i filosofi. I flera böcker, i artiklar och i många intervjuer kritiserade han en utveckling som, enligt hans analys, inte kunde leda till annat än nedgång och förfall. ”Förfallssymptomen är mycket iögonenfallande – och en äldre generation kan bara förfasa sig i vanmakt över sakernas tillstånd,” skrev han 1994.

                      Enligt von Wright har vi redan en tillräckligt hög levnadsstandard. ”Skulle vi fara illa om levnadsstandarden sjönk till hälften av den nuvarande?” frågar han retoriskt. (Märk att detta skrevs för nästan 20 år sedan. Under åren som gått sedan dess har BNP ökat med i snitt 2-3 % årligen. Majoriteten har mycket högre materiell standard i dag än då.) Vi styrs, menar han, inte av demokratiskt valda politiker utan alltmer av det han kallar teknosystemet. Detta består av experter på ekonomi och teknologi som tänker enbart i termer av vinst, produktivitet, tillväxt och konkurrens. Samtidigt monteras den traditionella humanismen och bildningen ner. Universiteten börjar betraktas som företag och produktionsinrättningar i stället för centra för bildning, forskning och fritt och kritiskt tänkande. Massproduktion och lönsamhet ersatte fri och långsiktig forskning, mognad och utbildning. Magistrar, doktorer blir, menade von Wright, en massproducerad vara som alla andra. Arbetslösheten växte snabbt i början av 90-talet, bl.a. för att sovjetekonomin rasade ihop. Ett radikalt förslag, som von Wright och många andra ställde sig bakom, var att lönearbetet borde fördelas jämnare. Det är irrationellt, menade de, att majoriteten jobbar övertid tills de blir utbrända medan flera hundratusen sitter hemma och rullar tummarna. Om priset är något sänkta löner överlag så är det värt att betala. Vi får betala ett mycket högre pris för långvarig arbetslöshet med åtföljande utslagning och sociala problem. I stället för att förlänga arbetstiden borde den förkortas för att flera skall få jobb.

                      Vi vet hur det har gått. Inget av de förslag von Wright och andra kritiker av systemet framförde har förverkligas. Det som von Wright kallar teknosystemet och det politiskt-paternalistiska systemet har i stället alltmer stärkt sin ställning. I motsvarande mån har demokratin och friheten inskränkts. Den ekonomiska tillväxt vi haft sedan mitten av 1990-talet har i stor utsträckning baserats på datorisering, mekanisering, centralisering och privatisering av alla sektorer av samhället. För 20 år sedan fanns alla de IT-prylar, som nu fyller hushållen världen över, bara på ritborden. Vi har haft en enorm datoriseringsexplosion som på kort tid omvandlat i stort sett hela världen. Det är främst inom den sektorn som experterna i dag väntar sig fortsatt tillväxt.

                      Finns det någon återvändo? Är de samhällsvisioner av ett enklare, humanare, lugnare, mer naturnära liv som von Wright och många andra drömde om ännu för 20 år sedan mera möjliga? Avsaknaden av debatt kring de förslag som kritikerna förde fram för 20 år sedan är i dag symptomatisk. Kulturen har vänt sig inåt. Förr var det vanligt med samhällskritik i filmer, böcker, teaterpjäser och i musiken. I dag handlar allt om den enskilda individens känsloliv och främst kärleksliv. Navelskåderi är ordet. Den för vår tid typiska frågan är: ”Hur känns det?” De förslag, eller snarare krav som i dag förs fram handlar alla om att det behövs mera resurser. Kampen om statens och kommunernas krympande skatteinkomster är hårdare än någonsin. Ingen vill sitta med Svarte Petter, dvs. med sänkt levnadsstandard. Ingen vill få sina välfärdscirklar rubbade. Man måste ha råd med egen lägenhet, med bil, sommarstuga, utlandsresor, mobil, hemdator för varje familjemedlem, plasmatv, iPod, ständigt nya dataspel, moderiktiga kläder, nötkött, färsk frukt från hela världen, fina viner till maten, mascara, smycken, deodoranter, besök hos frisör, massör, gym, pedikyrist, manikyrist och terapeut. Dessutom måste man umgås med alla sina hundratals ”vänner” på Facebook.

                      Jag var rätt kritisk mot von Wright för 20 år sedan. I dag har jag större förståelse för hans kritik. Kanske har jag blivit litet klokare med åren. Men samtidigt blir det allt klarare att den rätt anspråkslösa livsstil som han förespråkade, en livsstil som hade sina rötter i en förgången värld, aldrig kan accepteras av dagens människor.  Ett Finland där förnöjsamhet och hårt fysiskt arbete var en dygd, där sparsamhet lärdes ut i skolorna, och där folk ”hälsade på i stugan” utan formell inbjudan hör till historien. Dagens Finland skall klara sig i den senhårda globala konkurrensen. Vi skall vara bäst när det gäller naturvetenskaper och matematik, när det gäller teknologiska innovationer, när det gäller effektivitet och produktivitet.

Von Wright hade helt fel på en punkt. Han förutspådde dystert att den ekonomiska ideologin skulle leda till en långsam undergång, kaos, krig om resurser och allmänt elände, kort sagt det som den tyske historikern Oswald Spengler (som i hög grad fascinerade honom) kallade Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång).

I själva verket har världen på många sätt blivit bättre under de gågna två decennierna. Krig har blivit ovanliga, de stora arméerna har avskaffats, den relativa andelen fattiga i världen har minskat, medelklassen har vuxit, främst i Asien, hälsovården har förbättrats och folk lever längre. Kanske är det ändå inte illa att styras av teknosystemet och av det politiskt-paternalistiska systemet? Den yttersta makten ligger ju, trots allt, fortfarande hos folket – eller hur?

Hans Rosing

Samhällsfilosof    

KAPITALISMEN OCH DEN NYA MÄNNISKOSYNEN

VAR KAPITALISMEN ORSAK TILL DEN NYA MÄNNISKOSYNEN?

                      Att på djupet analysera historien är spännande. Man kan finna överraskande samband. Man lär sig också inse hur litet som egentligen ändrat sig under många århundraden. Tekniken förändras men människan förblir (nästan) densamma. Däremot förändras vår självförståelse. Det som filosoferna kallar människosyn. Den handlar om vår tolkning av vår plats i världen och universum, vår roll i samhället, vår etik och vår ideologi.

                      I alla historieböcker konstateras att människosynen relativt snabbt förändrades från ungenfär mitten av 1300-talet. Jag anser att man gott kan tala om en radikal, en epokgörande förändring. Det är stora ord men de har fog för sig. Det var en förändring som spred sig över hela Europa. I modern tid har den anammats i alltfler utomeuropeiska kulturer. Jag hävdar tesen att renässansens människosyn, visserligen i en modern form, håller på att bli en global människosyn.

                      Den tes jag hävdar i denna artikel är följande: Den nya människosyn som uppstod i norra Italien på 1300-talet har under århundradenas lopp alltmer blivit en global människosyn. Vidare: Den viktigaste orsaken till att denna människosyn uppstod var kapitalismen, närmare bestämt 1200-talets handelskapitalism. Och slutligen: Den viktigaste orsaken till att denna människosyn spred sig över hela världen är, igen, kapitalismen.

                      Genom dessa teser sticker jag medvetet ut nacken. Det står var och en (som kan sin historia vilket är sällsynt i dag) fritt att nacka mig. Jag måste följaktligen besvara följande tre frågor.

1. Vilken var den tidigare, den medeltida människosynen? Hurudana är vi enligt denna uppfattning?
2. Vilka var orsakerna till förändringen i människosynen?
3. Vad innebar den nya människosynen? Hurudana är vi enligt denna under renässansen rykande färska uppfattning? (Renässansen är grovt taget perioden från mitten av 1300 till omkring 1500. Omkring 1500 börjar ett helt nytt kapitel i mänsklighetens historia. I dag talar man om globaliseringen som om den vore något nytt. Igen ett exempel på den historiska okunnigheten i vår tid. Faktum är att den verkliga globaliseringen började ungenfär ett decennium före år 1500. Ett exempel som alla känner till är att Columbus upptäckte Amerika 1492.)

DEN MEDELTIDA MÄNNISKOSYNEN

                      Det romerska imperiets sammanbrott omkring år 400 var en katastrof av en magnitud som är nästan ofattbar. Det må räcka att här notera att folkmängden i många områden minskade till hälften eller ännu mindre. Under imperiets storhetstid hade Europas befolkning varit drygt 40 miljoner. På 600-talet hade den reducerats till hälften. Hungersnöd, farsoter och krig tog otaliga liv. Först på 1200-talet var man igen på imperiets nivå. Men sedan kom den förfärliga digerdöden och folkmängden sjönk igen med en tredjedel. Ännu på 1500-talet låg siffran runt blott 70 miljoner. Det betyder att folkmängden i Europa ökade med blott 30 miljoner på ca 1300 år. Men under de drygt 500 år som gått sedan dess har den vuxit med nästan 500 miljoner.

 Den tidigare blomstrande ekonomin rasade ihop totalt och ersattes nästan överallt av en rätt primitiv självhushållning. Lika illa som med ekonomin gick det med den lysande lärdomstradition som grekerna skapat börjande omkring 500 f.Kr. I dag känner alla som är någorlunda bildade till Platon och Aristoteles, åtminstone till namnet. Båda dessa briljanta tänkare skrev så bläckpennan glödde under sina rätt långa liv. Men efter Roms sammanbrott föll deras många skrifter i glömska. De fåtaliga lärde som levde under det nästan tusenåriga lärdomsmörkret kände på sin höjd till en enda bok av Platon (Timaios) Dessutom mindre viktig. Av Aristoteles väldiga, briljanta produktion kände man till några små skrifter om logik.

                      (För den som inte kan historia vill jag betona att den östra delen av det romerska riket, kallad Byzans, fortsatte en ganska tynande tillvaro ändra fram till mitten av 1400-talet med Konstatinopel som huvudstad. Detta rike, också kallat Östrom, omfattade i stort sett det nuvarande Gekland och Makedonien. Det erövrades av de osmanska turkarna på 1400-talet. I  Byzans förvarades en stor mängd gamla grekiska skrifter i klostrens dammiga bibliotek. Men det var inte många som läste dem, än mindre som förstod dem. När Konstantinopel erövrades av turkarna 1453 flydde stora skaror av kristna västerut. De förde med sig hundratals år gamla böcker och skrifter på grekiska som mottogs med stor entusiasm av de lärde vid universiteten i främst Italien och Frankrike.

                      Jesus var som bekant verksam under de första årtiondena av vår tideräkning. Den religion som han skapade förde en rätt tynande tillvaro under de första århundradena. Med tiden fick den dock alltfler anhängare och blev i slutet av 300-talet dominerande i romarriket. När den politiska och ekonomiska strukturen rasade ihop överlevde religionen, den katolska kyrkan. Den blev under de följande många mörka århundradena den enda betydande kulturbärande strukturen. Religionen, kristendomen blev den ryggrad som höll folket uppe. De kristna tänkarna, som i mer eller mindre hög grad indirekt var påverkade av den grekiska filosofin, speciellt av nyplatonismen, skapade en för tiden ny människosyn. Den främsta av dessa tänkare var kyrkofadern Augustinus (död 430). Han var inte bara en djupt troende kristen utan också en skarpsinnig filosof.

                      Den mest centrala tanken hos Augustinus och överhuvud i den medeltida människosynen är att människan är totalt beroende av Guds vilja. Det finns inget annat som har ett värde i sig än att tjäna Gud. Den grekiska filosofin och vetenskapen, som Augustinus fått lära sig i sin ungdom, har inget värde i sig. Den har värde endast i den mån den hjälper oss i vår tro. Augustinus sätter alltså tummen ner för all forskning som tjänar andra ändamål än att stärka tron. Inte nog med detta. Vi är alla syndare. Genom att vi är människor ärver vi den synd mot Gud som Adam och Eva begick i paradiset. Vi är i grunden ruttna. Endast genom Kristus kan vi bli frälsta, men aldrig av egen kraft eller genom egna handlingar. Vi ser här en djup nedvärdering av människans kraft och förmåga. Vi är predestinerade, förutbestämda till våra syndiga handlingar. Vi har ingen fri vilja att välja det goda.

                      Det är uppenbart att en sådan pessimistisk människosyn inte uppmuntrar till innovationer, till företagsamhet, till att söka lösningar, till att söka kontakt med främmande kulturer och lära av dem. Lägg därtill att livet på jorden utmålas som en förberedelse för det verkliga, saliga, eviga livet i Himmelen. Det enda vi bör sträva efter är att dyrka Gud och leva enligt Hans bud så syndfritt vi med vår begränsade förmåga förmår.

                      Den kristna ideologi kombinerades i det allmänna medvetande med olika slags folkliga föreställningar, vanligen av en typ som långt senare under 1700-talet började betraktas som grov vidskepelse.

                      Den framstegstro och tro på utveckling både när det gäller individen och samhället, som är typisk för dagens samhälle, existerade inte alls. I stället levde man i föreställningen att samhället befinner sig i en långsam men oundviklig process av försämring. Detta är i själva verket lätt att förstå. Överallt i de södra delarna av Europa fanns spår av de romerska och grekiska högkulturerna: städer med vad som en gång varit ståtliga palats men nu var ruiner, akvedukter som delvis rasat, breda stenlagda vägar som nu växte igen och sprack sönder. Själva staden Rom, som under sin storhetstid hade över en miljon invånare, var nu en spökstad av kollossala ruiner med blott ca 10 000 invånare.

Den tro på tekniken, på forskning och på ekonomisk tillväxt som nästan är en religion i våra dagar var totalt okänd. I stället trodde man på Bibeln till den grad att lagstiftningen baserades på den. Men man trodde också på magi och trolldom, på underverk, på de heliga relikernas helande kraft. Folkliga föreställningar om mestadels farliga naturväsen var vardagsmat. När mörkret sänkte sig efter en som vanligt arbetsam dag samlades man i brasans fladdrande sken och lyssnade till de gamlas berättelser och sånger om gamla tider, om krig och stordåd, man lyssnade till sagor och myter, fick höra om vättar och troll, om mystiska varelser i träden, i bergen, i bäckar och åar. Och i de mörka vrårna lurade onda väsen som kunde locka, suga kraften ur en, orsaka sjukdom och elände.

Människan var en fattig, syndig, eländig varelse som intet förmådde av egen kraft. Världen var full av faror som människan inte hade någon chans att behärska. Den enda tryggheten fanns i en fast förlitan på Gud. Under dessa mörka århundraden levde man i övertygelsen om att denna eländiga värld snart skulle förgås. ”Gören bättring ty himmelriket är nära.”

---

EN UTVIKNING OM HISTORIEFORSKNINGEN

Många moderna historiker skulle protestera mot den bild av medeltiden som jag målat upp. De skulle hävda att medeltiden ingalunda var så mörk som man tidigare ansett. Jag är av annan åsikt. Men jag är också av annan åsikt när det gäller själva begeppet medeltid. Enligt den traditionella ganska godtyckliga definitionen tog medeltiden slut omkring 1500. Jag sätter i stället gränsen vid 1200-talet. Orsaken är att den senare forskningen alltmer tydligt visat att delar av Europa, speciellt norra Italien och Frankrike, men i mindre grad också Nederländerna och östersjöområdet då upplevde en tydlig och kraftig ekonomisk blomstring. Denna i sin tur förde med sig allt snabbare både begreppsliga och tekniska innovationer. Jämsides skedde vad vi kan kalla ett andligt och intellektuellt uppvaknande som främst tog sig uttryck i universitetsväsendet som på 1200-talet fick den huvudsakliga form och funktion det har ännu i dag.

Dessa förändringar medförde i sin tur det som är det egentliga ämnet för denna artikel, en radikal förändring i människosynen.

Under senare delen av 1900-talet började en del moderna historiker omvärdera medeltiden. I Bra böckers lexikon (i 25 delar) läser vi: ”I modern historieskrivning har man fått upp ögonen för den mångfald som kännetecknar denna period, vad gäller såväl politik och  ekonomisk utveckling som sociala förhållanden och kulturliv.”(1987) I lexikonet utgår man från att medeltiden sträckte sig fram till år 1500. Det är alldeles tydligt att perioden från 1100-talet till 1500-talet var mycket dynamisk. Detta var just min huvudpoäng i bloggen Var kapitalismens uppkomst ett framsteg. (11.12) Min andra huvudpoäng är att perioden från ca 400 till 1000 verkligen var en period av nedgång och stagnation. På 1100-talet ser man redan att en förändring är på väg. Benämningen ”den mörka medeltiden” är helt adekvat för att kort karakterisera dessa ca sex århundraden. I jämförelse med de antika kulturerna och med renässansen var det verkligen en mörk tid.

 Självklart betyder detta inte att perioden skulle sakna betydelse, än mindre att det skulle saknas dramatik. Under denna tid skapades feodalväsendet av vilket vi fortfarande har kvarlevor i dagens europeiska kungahus och i adelstitlarna. Också stommen till det som med tiden skulle bli Europas stater skapades. Däremot gjordes nästan inga tekniska uppfinningar av betydelse. I historieböckerna brukar man nämna att stigbygeln infördes på 700-talet. (Troligen en idé från Asien). Man brukar också nämna en del förbättringar inom jordbruket, t.ex. vändplogen och harven samt att hästar användes för att dra plogen i stället för oxar. Men detta är verkligen extremt magert för en period på 600 år. Speciellt som man i många anda kulturer, främst i Kina men också i Indien och i det snabbt framväxande muslimska imperiet gjorde stora och snabba framsteg.

---

KAPITALISMEN ORSAKADE FÖRÄNDRINGEN

Det är ingen större överdrift att hävda att den nya människosyn som uppstod i  Europa med centrum i norditalien är unik. Ingen annan av de samtida kulturerna kan uppvisa något liknande. Historikerna har pekat på olika faktorer, men i alla seriösa beskrivningr finns den ekonomiska uppblomstringen med som en viktig orsak. På vilket sätt kunde handelskapitalismen förändra en människosyn som då varit rådande i snart tusen år?

I vår tid är kapitalismen den överlägset viktigaste ekonomiska ideologin. I dag mer än någonsin uppmanas unga människor att bli företagare. Det finns massor av experter som lär ut hur man går till väga. Vilket är deras viktigaste budskap? Svaret är enkelt: självförtroende. Man måste tro på sig själv, på sin förmåga. Man måste tro att man kan slå sig fram, att man kan klara sig i konkurrensen. I självförtroendet ingår att man vågar ta initiativ, vågar pröva nya idéer. Kreativitet är en del av självförtroendet. I det ingår också att man är beredd att ta risker, inte vilt och oberäkneligt, utan kalkylerat. Om man har alla dessa egenskaper, eller är beredd att försöka utveckla dem hos sig själv, och om man dessutom inte är rädd för hårt arbete, så har man, enligt experterna, en god chans att få igång ett företag som kan bli en lönande affär. I självförtroendet ingår också att man inte låter sig nedslås av ett misslyckande. De flesta framgångsrika företagare har ibland misslyckats. Då gäller det att inte tappa sugen utan att försöka igen. Man skall lära av misslyckandena, inte nedslås av dem.

Det är inte svårt att se att denna attityd är typisk för amerikanarna, men så är de också kapitalisterna par exellence. Man kan svårligen finna människor med större självförtroende än ”jänkarna”. De tycks uppfatta sig själva som utvalda att leda och styra hela världens öden.

Om man funderar litet på dessa egenskaper inser man att de är exakt desamma som krävs av den som vill bli en framgångsrik konstnär, författare, målare, skulptör, designer, arkitekt eller musiker. Också av en person som drömmer om att bli uppfinnare krävs dessa egenskaper. Självklart är de nödvändiga om man vill bli en framgångsrik forskare.

Självförtroende är raka motsatsen till de egenskaper som värderades högst under medeltiden. Men när Europa på 1100-talet började vakna ur sin tusenåriga törnrosasömn var det just ett nytt självförtroende som började växa fram. Handelsmännen blev inte rika genom att ödmjukt bekänna sina synder och överlåta allt i Guds händer. Inte heller genom att grubbla över synd och nåd eller över alltings fåfänglighet. Visserligen trodde man fortfarande på Gud och på världens undergång. Men man trodde samtidigt på rikedomen. Och tron på rikedomen växte allteftersom pengarna på bankkontona växte.

Jag har i min blogg 20.11 betonat att man i slutet av 1100-talet upptäckte silvermalm på många håll i Europa. Silvergruvor öppnades och en stor del av silvret präglades till mynt. Mängden mynt som cirkulerade ökade kraftigt och gav helt andra möjligheter till handel än tidigare och därmed till rikedom. Effekterna av detta har jag behandlat i bloggarna 20.11 och 11.12. En stor del av detta silver rann småningom ut ur Europa till Asien. Köpmännen betalade en stor del av sin import av t.ex. kryddor, silke och spannmål med silver. Men i stället kunde de sälja dessa produkter i Europa med stor vinst. Denna satsades dels på nya affärer men också i hög grad på sådant som markerade status, makt och rikedom, dvs. vackra hus, palats, kläder, smycken och på konst. Många av de rikaste affärsmännen och bankirerna understödde frikostigt begåvade konstnärer. Dels av ren kärlek till det vackra (på den tiden var konsten verkligen vacker) men dels också för att konst var ett utryck för status och framgång. För kyrkan var konsten en symbol för Guds storhet och allmakt.

 Konsten formligen exploderade, framför allt i norra Italien från 1300-talet framåt. Mest kände bland mecenaterna är Cosimo de Medici, slutet av 1400-talet, en stenrik bankir, affärsman, politiker och konstälskare. Han bodde och verkade i Florens men hade kontakter över hela Europa.

Det uppstod en attityd av att allting är möjligt, en optimistisk attityd, ja en övertygelse. Denna blev allt tydligare i och med att handeln, rikedomen, produktionen ökade under slutet av 1300-talet och 1400-talet. (Digerdöden runt 1350 bromsade utvecklingen, men stoppade den inte. På ett sätt ökade den rikedomen. Människorna dog som flugor men deras palats, vackra kläder och smycken, deras jordagods, deras maskiner och fabriker etc dog inte. De övertogs av de som överlevde fasorna.)

 I min blogg 20.11 nämnde jag en rad nya begepp, metoder och tekniker som skapades inom affärsvärlden. Men innovationer skapades inom alla områden också inom konsten. Nu skapades begreppet perspektiv. Man kunde genom perspektivet ge inryck av tre dimensioner på en tvådimensionell yta. Alla bildade människor känner till Lionardo da Vinci. Han är ett av vår historias mest lysande exempel på en osannolikt kreativ människa. Om honom kan termen universalgeni med fullt fog användas. Men han var långtifrån ensam. Rafael, Cellini, Botticelli är exempel på odödliga konstnärer.

DEN NYA MÄNNISKOSYNEN   

Egentligen har jag redan ovan skisserat innehållet i den nya människosynen. Men låt oss lyssna till de samtida tänkarnas egna ord. Francesco Petrarca fick 1336 under en bergsklättring en plöslig insikt: ”Ingenting är så förunderligt som människans själ, ingenting kan överträffa den i storslagenhet.” Här finns ingenting av den medeltida ödmjukheten. Tvärtom. Man kan föreställa sig hur Petrarcas bröst sväller av stolthet där han står uppe på berget och beundrar den omgivande naturens skönhet. Men mest förundrar han sig inte över naturen och Guds skapelse utan över sig själv, över människan, hennes förmåga, hennes intellekt, hennes skapande kraft.

 Ca hundra år senare skrev Marsiglio Ficino att själen är det största miraklet i naturen. ”Och eftersom den är centrum för allt så besitter den kraften hos allting. Därför kan den bli allt. Därför kan den med rätta kallas naturens centrum...världens ordning, ansikte, hela universums kärna.” Ingen falsk blygsamhet här inte!

Och hans yngre samtida Giovanni Pico della Mirandola ville inte vara sämre. I ett tal som han skulle hålla inför många åhörare 1486 tänker han sig vad Gud sade till Adam när han skapade honom. Gud talade bl.a. dessa ord: ”Du som inga gränser inskränker, du bestämmer själv vad du är enligt ditt eget fria val, åt vilket jag har överlämnat dig...Jag har varken skapat dig himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig, för att du själv som en god målare, eller en skicklig skulptör, må fullborda din egen form.” Pico fick dock aldrig hålla talet. Det fastnade, föga förvånande, i den katolska kyrkans censur. Den nya människosynen var redan på kollisionskurs med den traditionella religionen.  

Det nya, ungdomliga, djärva tänket (för att använda ett modeord) utmanade det gamla konservativa inom allt flera områden. Det gamla kämpade emot, men självförtroendet hos det nya var djärvt och trotsigt och framför allt baserat på konkreta fakta, på uppfinningar, på nya fruktbara teorier. Nikolaus Oresme, professor i Paris, förklarade redan på 1300-talet att den världsbild som den lärda världen tagit för given i 1500 år kunde vara alldeles felaktig. Man kunde, hävdade han, likaväl tänka sig att jorden och planeterna roterade runt solen som att jorden var universums centrum. För Oresme var detta en möjlig hypotes men i början av 1500-talet hävdade Kopernikus att det var sanningen, men utan att kunna bevisa teorin. Hundra år senare lade Galileo Galilei fram starka argument för att den heliocenriska teorin faktiskt var riktig. Detta var den sista spiken i kistan för den medeltida världsbild som kyrkan i århundraden ansett vara uppenbarad i Bibeln.

---

EN UTVIKNING OM DAGENS MEDELTIDSROMANTIK

När jag skriver detta har den fjärde filmen baserad på J.R.R. Tolkiens fantasyböcker just kommit till biograferna. Tolkiens trilogi Sagan om ringen är urtypen för den nya genre inom litteraturen som kallas fantasy. Denna blev mycket populär, speciellt bland ungdomen, i slutet av 1900-talet och har behållit sin popularitet. Också en del äldre som jag själv har mycket nöje av att läsa dessa moderna sagor. Tolkien har fått massor av efterföljare som skriver långa serier av tungt vägande tegelstenar. Som avkoppling och verklighesflykt är de ofta utmärkta. Man förflyttas till en enklare värld där de onda är bottenlöst elaka och de goda osannolikt ädla, en värld där allt är enklare och där alver och dvärgar stövlar omkring och trollkarlar piffar upp äventyren.

Den värld som målas upp i fantasyböckerna tar modell av medeltiden och dess föreställningar. (Men hjältarna är rätt moderna till sin karaktär. De skissas upp enligt den nya människosynen.) Man färdas till fots eller häst i en orörd, vild natur, man slåss med svärd och pilbåge, samhällsstrukturen är enkel etc. Kungarna bor i borgar och slott, klär sig i ringbrynjor och plåtrustningar. (På tal om plåtrustningar var tillverkningen av sådana en stor industri i Europa under renässansen. Furstarna kunde beställa rustningar för en hel armé. Det finns exempel på att 5000 rustningar beställdes av Frankrikes konung. Det var alltså frågan om massproduktion. Man gjorde som i dag. Olika delar av rustningen delegerades till en mängd underleverantörer. Delarna transporterades sedan till en fabrik där man som på löpande band plockade inop dem. Man påminns om Fords revolutionerande metod att tillverka bilar i början av 1900-talet. Krig har alltid varit bra för affärerna, förutsatt att man inte själv blir angripen.)

Fantasy bygger i hög grad på element från medeltidens sagor, legender, myter och krönikor. Här finns en ymnig källa att ösa ur. Kalevala var tydligen en inspirationskälla för Tolkien. Många författare lutar sig tungt på den fantasifulla nordiska mytologin.

Varför har sagor sådana som Tolkiens böcker eller Rowlings serie om Harry Potter osv en sådan framgång i dag? Jag har en hypotes. Vi lever i dag i ett extremt teknologiskt, reglerat, övervakat och planerat samhälle. Den typ av vild natur som fantasy beskriver existerar inte längre. Inte heller är den typen av halsbrytande äventyr möjliga. Det finns visserligen en växande äventyrsturism men den är lika reglerad och övervakad som allt annat i dag. Den vilda frihet, den magi som vi finner i fantasy har dagens datoriserade urbana människa för evigt förlorat. Man bör dock komma ihåg att om krönikorna ofta handlar om färgsprakande tornerspel, lyxiga fester, romantiska kärlekshistorier så var de flesta människors liv tungt och kort under denna tid.

Vi människor har under oerhört lång tid varit en del av naturen, utvecklats på naturens villkor. Därför är vi fortfarande genetiskt sett anpassade för ett liv i naturen, inte i moderna extremt onaturliga storstäder. I fantasy sker en nostalgitripp tillbaka till våra rötter, till vår biologiska natur. Och varför skulle vi inte ibland få drömma oss bort till en tid av hjältemodiga små hobbiter och usla, bulliga och bullriga orcher?

---

VARFÖR JUST EUROPA?

Under ohyggligt lång tid, över tusen år, var Europa ett u-område. Under denna tid skapade Muhammeds efterföljare ett jättestort arabiskt imperium och en blomstrande kultur. Araberna var överlägsna i alla avseenden. De erövrade Spanien och var på god väg att inta hela Europa när de stoppades av Karl Martell vid Poitiers 711. I Kina existerade den för tiden mest avancerade tekniken inom en stor mängd områden. Varför uppstod den nya människosynen inte i dessa kulturer? Varför blev det inte de som erövrade världen, som spred sin ideologi, sin människosyn, sin religion över planeten?

Kan det ha berott på att dessa andra kulturer ständigt befann sig i krig, antingen inbördes eller med sina grannar? Nej, européerna var minst lika krigsgalna. I år har EU tilldelats Nobels fredspris. För den som känner Europas historia är det väl motiverat. Under renässansen var Europa uppdelat i otaliga små och några större riken och de flesta var mestadels inblandade i något krig. När européerna inte krigade med varandra krigade de mot araberna (t.ex. under de många korstågen) eller mot morerna i Spanien, eller mot mongolerna eller mot turkarna. Typiskt för Europa var att det inte fanns någon övergripande auktoritet i stil med kalifen i Bagdad eller den kinesiska kejsaren med sina stora skaror av byråkrater. Nominellt var påven kyrkans överhuvud, men i praktiken hade han föga makt över staternas politik. Europa liknade en marknad där alla konkurrerade med alla.

Ur ekonomisk synvinkel var Europa precis en sådan marknad. Och detta till synes kaotiska system fungerade i praktiken som en drivkraft för innovationer. Och innovationerna skapade självförtroende. Och inte bara självförtroende. Mot slutet av 1400-talet blev denna självtillit till en hänsynslös äventyrslystnad och girighet efter rikedomar i avlägsna trakter.

Slutligen några kommentarer om eldvapnen utan vilka Europa knappast skulle ha kunnat erövra världen. Krutet uppfanns som bekant i Kina. De första kända recepten är från 900-talet. Det användes till en början troligen för religiösa ändamål, t.ex. för att driva bort onda andar (kineserna besvärades ständigt av sådana), men snart hittade kineserna på att använda vapen som spydde eld. Historikerna känner till ganska litet om dessa vapen och hur kännedomen om krutet spred sig. Den första anteckningen om krut i Europa är från slutet av 1200-talet. (Roger Bacon).

Vem uppfann då kanonen, vapnet som helt skulle förändra krigföringen? Det förefaller som om uppfinningen gjordes i Europa. Arnold Pacey skriver att kanonen först togs i bruk i Europa: ”...first in Europe (before 1320), then in the islamic world (1330s), and in China itself (1356).” (Technology in World Civilization, 1990, s.73) Detta mönster tycks bli allt vanligare från 1100-talet. Européerna suger åt sig tekniker från främmande kulturer, men dessa förbättras och snart producerar européerna produkter som är överlägsna grannarnas. Då blir rollerna ombytta. Dessa förbättrade tekniker eller produkter av dem börjar exporteras till grannarna. Detta gäller också matematiken och andra vetenskaper. En stor del av idéerna kom från araberna, en del från indierna, en del från Kina, men de utvecklades snabbt vidare i Europa. På 1500-talet var européerna redan överlägsna inom de flesta områden. Den arabiska kulturen hade blivit långt efter. Den kinesiska stelnade i sina former och blev mycket konservativ. Endast den unga, turkiska s.k. ottomanska kulturen tävlade med den europeiska med samma självförtroende och aggressivitet. Turkarna försökte, liksom tidigare araberna och mongolerna, erövra Europa men stoppades utanför Wien

Jag tror att det avgörande var kapitalismen i Europa. Den skapade en ny mentalitet som betonade kreativitet. Denna mentalitet har småningom spridit sig över hela världen. I dag tävlar otaliga bolag på en global marknad. Innovationerna kommer i så snabb takt att det är omöjligt att följa med.   

VARFÖR INTE KINESERNA?

I dag är Kina en stormakt med växande inflytande och växande ambitioner inom teknik och vetenskap. Under renässansen var Kina den mäktigaste staten i världen. Efter långvariga och blodiga krig, dels mellan olika ledare dels mot de tidigare mongoliska härskarna, hade landet enats under en enda allsmäktig kejsare. Ming-dynastin kom till makten 1368 och en period av fred och blomstring började. De flesta har väl hört talas om Ming-porslin, en av de många produkterna under de följande århundradena. Kina var tekniskt mer utvecklat än Europa, hade en större folkmängd. Landet bedrev omfattande handel i ostasien. Kinesiska skepp seglade ända till Indien och i några fall till Afrikas ostkust.

Varför blev det inte Kineserna som erövrade världen? Varför blev det inte en kines som upptäckte Amerika? Varför grundade kineserna inte kolonier i Afrika? (I dag 600 år senare skaffar de sig allt större ekonomiskt inflytande i Afrika som har de största outnyttjade resurserna som finns kvar.) De hade lika stor tekniskt kunnande som européerna. I själva verket byggde de betydligt större segelfartyg än européerna. Bland landets ca 70 miljoner invånare fanns det säkert långt fler som var beredda till forskning och utveckling än i det pyttelilla Portugal, som kom att gå i spetsen för européernas erövringar över hela världen. (Se nästa blogg!)

I historieböckerna är omdömena om Kina vid denna tid entydiga. Det hände något som i våra ögon förefaller konstigt, för att inte säga oförklarligt. I en historiebok läser vi: ”..seaborne trade was banned, the army retired behind the defences of the Great Wall...and Ming China reverted to its founder´s policy of isolation from the outside world. As a consequence, little significant scientific or technological progress was made during the following two centuries of Ming rule.”

Vid samma tid förändrades den europeiska kulturen på rakt motsatt sätt. Under de följande två århundradena skapade de splittrade, grälsjuka europeiska staterna grunderna för det globala system som vi lever med i dag. Förklaringen till detta är, om jag har någorlunda rätt, den nya självsäkra, äventyrliga, kunskapstörstande människotyp som det europeiska samhället formade. Och den grundläggande formande orsaken var kapitalismen.

(Hur gick det egentligen till när Europa blev en världsmakt? Detta får bli ämnet för en följande blogg).

VAR KAPITALISMENS UPPKOMST ETT FRAMSTEG?

                      I artikeln När, hur och varför uppstod kapitalismen? som finns på min blogg 20.11 argumenterade jag för att kapitalismen uppstod i Europa på 1200-talet. I artikeln diskuterade jag också en del konsekvenser av detta nya ekonomiska system. Här går jag mera in på att försöka bedöma om detta system kan kallas ett framsteg.

Om man, som vissa gröna t.ex. Pentti Linkola i Finland, anser att ett enkelt, naturnära, strävsamt liv på landet i all evighet, tills mänskligheten som art dör ut, är det bästa för oss, måste man självklart se kapitalismen som en ren katastrof. Men är det enkla livet i naturens sköte faktiskt det bästa vår art kan uppnå? Finns det inte något mera i livet än att odla jorden så att vi kan äta oss mätta, att sitta framför brasan och berätta historier om kvällarna samt att fortplanta sig? En del religiösa människor tycks anse att det verkliga livet kommer först efter den jordiska kroppens död. Om vi lever fattigt, strävsamt och enligt Guds bud i detta liv så får vi leva i evighet i ett ljuvligt paradis iklädda oförstörbara uppståndelsekroppar efter döden.

Inget av dessa alternativ tilltalar mig. Jag tror att mänskligheten har större uppgifter än att bara arbeta, äta, sova och fortplanta sig. Alternativt att vegetera i all evighet i ett paradis utan utmaningar är än mindre lockande för mig. Tron på ett liv efter döden ser jag som rent önsketänkande. Men vari består då dessa ”större uppgifter” och kan kapitalismen vara ett medel för att förverkliga dem?

HANDELSKAPITALISMENS KONSEKVENSER

Den form av kapitalism som uppstod på 1200-talet kan lämpligen kallas handelskapitalism. Självklart spelar handel en central roll i alla former av kapitalism, men i den tidiga kapitalismen är handeln det avgörande, det som skapade rikedomar.

Vid denna tid var kulturerna österut, det arabiska imperiet med Bagdad som huvudstad, de indiska furstendömena, det kinesiska kejsardömet och många mindre stater, på det stora hela jämnbördiga partners. Det var européerna som hade mest att lära och som också var ivriga att överta tekniker, idéer, till och med ord och termer från de främmande kulturerna. Rent industrispionage förekom! Konsten att tillverka silkestyg överfördes till Norditalien genom att silkesmaskar smugglades ut från Kina. Konsten att framställa svartkrut kom på för historikerna okända vägar till Europa. Det man vet är att recept på svartkrut var kända i slutet av 1200-talet. Speciellt påfallande var att massvis av böcker skrivna av arabiska lärda män översattes till latin och användes som läroböcker vid universiteten i Europa. Framför allt var européerna intresserade av böcker i matematik, astronomi, kemi och medicin. Inom astronomin används än i denna dag många termer som har arabiskt ursprung., t.ex. zenit, nadir och namn på stjärnor som Algol, Betelgeuze och Aldebaran. De arabiska siffrorna underlättade såväl det praktiska räknandet, bokföringen som den teoretiska matematiken.

Från ca 1200 till omkring 1500, skapades rikedomen i Europa inte genom plundring och erövring av kolonier, inte genom våld och grymhet, utan genom handel mellan jämnbördiga partners. (Visst, det utkämpades många krig av varierande orsaker). Därför måste handelskapitalismen under denna tid, som jag ser saken, faktiskt betraktas som ett stort framsteg, inte bara för Europa utan också för de främmande kulturerna som också förtjänade på affärerna.

Här i korthet några av de positiva effekterna.

Stigande levnadsstandard

Levnadsstandarden steg för en betydande del av befolkningen. Också på landsbygden hade man nytta av den rikedom som genererades i städerna genom att efterfrågan på jordbruksprodukter ökade. Bönderna hämtade sina produkter till marknader där stadsborna köpte spannmål, kött, rotfrukter och andra frukter, honung osv. Bönderna kunde också sälja virke och ved.

Skolor och universitet

Det uppstod en arbetsfördelning som innebar nya yrkeskategorier. Många yrken förutsatte att man kunde läsa, skriva och räkna. Andra yrken såsom inom kyrkan, affärsvärlden, juridiken, byggandet, sjöfarten och läkekonsten krävde djupare kunskaper. För att få dessa grundades högskolor, universitet i många större städer. De många universiteten i Norditalien tog under de följande århundradena emot studenter från hela Europa. Ett exempel är polacken Kopernicus. Lärdomen upplevde sålunda ett uppsving som på det stora hela fortsatt till dags dato. (Lärdomen blomstrade också under antiken men den dog med det romerska riket på 400-talet, och rörde sig föga under 800 år). Aldrig tidigare i mänsklighetens historia hade så många universitet grundats i så många städer under så relativt kort tid. Under den period som kallas renässansen (ca 1350-1550) överträffade lärdomen i Europa med god marginal den grekiska under antiken. Under denna tid återupptäckte man den antika grekiska filosofin.

Kreativiteten uppmuntrades

 Grunden för att upprätthålla det växande utbildningssystemet var en blomstrande ekonomi. Studier och forskning är inte billiga i dag, men var det inte heller för 5-600 år sedan. Att allt fler lärde sig läsa, skriva och räkna och ett växande antal strävade dessutom att fördjupa sina kunskaper i en mängd ämnen från filosofi till astronomi. Detta innebar ett stort framsteg för människans medvetande, för hennes intellektuella förmåga, för förmågan att tänka, förstå och för hennes kreativitet.

Tänkandet och kreativiteten utvecklades också därför att känslan för det estetiska fick mer näring än någonsin tidigare. De grekiska skulptörerna, författarna, diktarna beundrades med rätta, men nu fanns de ekonomiska förutsättningarna för människans konstnärliga sida att komma till fullt uttryck. De rika handelsmännen, adelsmännen, furstarna var inga gnidare som Joakim von Anka som samlade sitt silver i pengabingar. Pengar var inte ett ändamål i sig utan endast ett medel. Det ligger i människans natur att hon vill bli sedd och uppskattad, även beundrad. Vi strävar alltid att uppnå en viss social status. För att markera vår status omger vi oss med ting som är symboler för den status vi har. Vid denna tid var status ännu viktigare än i dag. Man markerade sin status genom sina kläder, sina smycken och prydnader, sitt hus, sina måltider och fester, de gåvor man gav och liknande. Detta betydde att efterfrågan på fina tyger såsom silke, siden och bomullstyg, liksom på skickliga skräddare och designers växte. (Design är ingenting nytt). Det betydde att skickliga arkitekter, dekoratörer, målare, skulptörer, guldsmeder och musiker rönte efterfrågan. De rika familjerna i främst Italien understödde begåvade konstnärer och under de följande århundradena byggdes mängder av praktfulla palats, målades en del av historiens mest storslagna fresker och tavlor, gjordes utsökt smide i silver och guld.

Inte minst viktigt för statusen var hyllningsdikter och andra typer av skrifter. Det uppstod därför behov av folk som verkligen kunde uttrycka sig i angenäma, vackert klingande

dikter eller på en fängslande prosa. De som sysslade med detta måste inte bara vara insatte i grammatik och retorik utan också i historia och filosofi. De kom under ränessansen att kallas humanister. Den typ av lärdom vi kallas humanism har alltså sina rötter i kapitalismen! (Själv vill jag gärna se mig själv som en sentida efterföljare till renässansens humanister).

Öppenhet för främmande kulturer

Handeln innebar kontakter med främmande kulturer. De kulturer det var frågan om var de stora i söder och öster. Kulturerna söder om Sahara och i Amerika hade man ingen aning om. Men kontakter med andra kulturer vidgar vyerna, stimulerar tänkandet och kreativiteten och ger kännedom om nya tekniker, ämnen, växter, djur, världsbilder och religioner för den som har ett öppet sinne. Och för att bli framgångsrik inom affärsvärlden måste man inte bara ha näsa för affärer utan också hela tiden vara på jakt efter nya varor, nya tekniker som man kan slå mynt av.

                      ---

                      EN UTVIKNING OM RELIGIONENS ROLL

Här vill jag stanna ett ögonblick för att fundera över en skillnad mellan européerna och de andra kulturerna. Marco Polo må tjäna som exempel. Han gjorde på 1200-talet en resa ända bort till Kina. I en mycket spridd bok berättade han om allt det underbara och egendomliga han varit med om. Han var långtifrån den enda europé som reste vida omkring i andra kulturer. Nyfikenheten, eller borde vi säga vetgirigheten och öppenheten, i Europa var stor. Man var villig att lära. Som jag redan nämnde samlade lärda män med stor iver arabiska skrifter inom de mest skilda områden. Dessa översattes till latin och användes som läroböcker vid universiteten. Sålunda sög Europa till sig massvis av idéer, begrepp, tekniker och rent konkreta ämnen, kunskaper om växter och djur, som i hög grad berikade vår kultur.

                      Det märkliga är att denna process var mycket ensidig. Araber, turkar, indier, kineser och mongoler visade föga intresse för våra idéer, våra tekniker och våra kunskaper. Konsekvenserna av detta blev med tiden katastrofala för dessa kulturer. Europa utvecklades snabbt medan de andra kulturerna stampade på stället eller stelnade i gamla former och förlorade förmågan att förnya sig.

                      Varför?

                      Många historiker har grubblat över denna fråga. Framför allt när det gäller Kina. Medan Europa dvaldes i den allra mörkaste medeltiden gjordes massor av viktiga uppfinningar i Kina. Krutet, kompassen, pappret, konsten att trycka med lösa bokstäver, spinn- och vävstolar, kanalsystem med slussar, metallproduktion, forskning om växter och djur, kartläggning, medicinalväxer och mycket annat sysslade kineserna med. Men under 1200-talet stagnerade utvecklingen.

                      Krig och farsoter har framförts som förklaringar. Mongolerna, nomadfolk från norra Asien, erövrade jättelika områden, inklusive södra Ryssland. De nådde ända till Polen och Ungern innan de drog sig tillbaka. Kina erövrades och Bagdad plundrades. Svagheten med denna förklaring är att Europa ingalunda förskonades vare sig från krig eller farsoter. Men trots det elände digerdöden i mitten av 1300-talet, och krigen med mongolerna och muslimerna, för att inte tala om alla interna europeiska krig såsom hundraårskriget mellan Frankrike och England, medförde så dog inte kapitalismen och kreativiteten ut hos oss. Snarare stimulerades de. Vi måste söka andra förklaringar.

                      Mitt hypotetiska svar är att det fanns grundläggande kulturella skillnader när det gäller attityden till nyheter och förändring. I Europa fanns en nyfikenhet och öppenhet som var ovanlig i andra kulturer. Handel har ju förekommit i alla högkulturer men i Europa utvecklades den, p.g.a. av en rad orsakar som jag delvis beskrivit i mina artiklar, till handelskapitalism. Och denna i sin tur stimulerade i högsta grad vetgirighet och öppenhet för nya intryck och nya idéer. I dagens värld betonar man ständigt ”forskning och utveckling” men det var just precis det som var konsekvensen av den tidiga kapitalismen. Begreppen forskning och utveckling existerade inte, men de tänkesätt och attityder som avses fanns i högsta grad.  

                      Jag tror att religionerna har en viktig roll som förklaringar. De är förstås inte hela förklaringen, men de säger något om attityden till rikedom och innovationer.Med risk för att provocera hävdar jag att kristendomen alltid har varit en ”kapitalistisk” religion. Det ligger i kristendomens natur att sätta stort värde vid materiell prakt. Rikedomen har förstås inget värde i sig men den är ett tecken på den kristnes höga status. Vi behöver bara peka på USA, världens mest kapitalistiska land men samtidigt världens mest kristna land.

                      Kyrkor hade förstås byggts redan i århundraden men nu blev de alltmer påkostade och praktfulla. Man kan tänka på det magnifika Sixtinska kapellet i Rom, byggt i slutet av 1400-talet. Kyrkan hade stora inkomster, men också stora utgifter. Man skulle ju avlöna en hel armé alltifrån påven själv och kardinalerna till ärkebiskopar, biskopar och enkla bypräster. Det låg i kyrkans intresse att stöda ekonomin. Bl.a. hjälpte kyrkan till att finansiera vägar och broar. Många kloster var självförsörjande och en del gjorde god vinst på att sälja produkter som viner och likörer. Det jordbruk som klosterbröderna bedrev blev ofta en förebild för traktens bönder. Många kloster ägde dessutom kvarnar av olika slag. Man skall inte glömma att kyrkan också bedrev en viss fattig- och sjukhjälp. Man ”förbarmade sig över de fattiga”. De få sjukhus som fanns drevs av kyrkan och, liksom i dag, delade kyrkan ut en del ”matkorgar” till de fattiga och undernärda. Det enda (och helt otillräckliga) skyddsnär som fanns vid denna tid stod kyrkan för. I ärlighetens namn måste det ändå påpekas att makthavarna i kyrkan, de som satt på penningkistorna, satsade betydligt mera pengar på ståtliga kyrkobyggnader än på sjuka och fattiga. Det fanns visserligen de som hårt kritiserade kyrkornas och biskoparnas prakt, men de fick aldrig stort inflytande.

I den muslimska världen fick religionen med tiden, speciellt från 1100-talet framåt, ett allt starkare grepp om människorna. De ledande prästerna förnekade värdet av innovationer, av uppfinningar och forskning. I skolorna fick männen lära sig att allt en god muslim behöver veta finns i Koranen. De otrogna har ingenting att lära ut till de trogna. Attityden var motsatt den som rådde i den kristna världen. Buddisterna betonade fattigdom och anspråkslöshet och att man skall göra sig fri från alla behov. Det uppmuntrade verkligen inte till företagsamhet. I Kina fick Konfucius konservativa filosofi, som betonade att var och en har sin givna plats och sin givna uppgift, och att man alltid ovillkorligt bör lyda dem som står över en, allt större roll. Den kinesiska kulturen blev därmed alltmer konservativ. Kina upplevdes som Mittens rike, som den främsta kulturen i världen. I ett sådant tankeklimat förtvinar företagarandan.

----

PAPPERSTILLVERKNINGENS BETYDELSE

Det är omöjligt att rangordna de olika konsekvenserna enligt betydelse. Alla har varit nödvändiga för fortsatt utveckling och fortsatta framsteg. Eftersom jag själv under mer än 50 år har ”konsumerat” stora mängder papper i form av tidningar, böcker, skrivpapper och andra former av papper, och eftersom jag alltid varit en skrivande människa med en mängd böcker, kompendier och artiklar bakom mig har jag varit speciellt intresserad av papprets historia.

Vi lever i dag i ett brytningsskede när det gäller papper. Vi är på väg in i det papperslösa samhället. Konsumtionen av papper har redan minskat så drastiskt att många fabriker fått lägga ner. Alltmer information finns endast i datorernas minnen. Framtidens historiker kommer att konstatera att papprets historia började i Europa på 1200-talet och slutade i början av 2000-talet. De kommer också att konstatera att det var handelskapitalismen som tvingade fram en snabbt växande pappersproduktion. Men de inser dessutom att det var kapitalismen, närmare bestämt den moderna informationskapitalismen som tog livet av pappret. På samma sätt som pappersproduktionen på 1200-talet tog livet av produktionen av pergament kommer produktionen av billiga datorer att ta livet av produktionen av papper.

Varför skapade kapitalismen behov av papper?  

Min mormors far var affärsman i Vasa. I min ungdom råkade jag få i mina händer en tjock, inbunden skrift där han med vacker skrivstil hade antecknat inkomster och utgifter, produkter som han sålt och köpt dag för dag. Att anteckna alla affärer är viktigare ju större firma man sköter. På samma sätt har affärsmännen bokfört sin verksamhet sedan 1200-talet. Efterfrågan på papper växte explosionsartat när handeln snabbt ökade. Papper behövdes för bokföringen, för affärsbrev, när man gjorde upp avtal och kontrakt. Mängder av sådana papper har bevarats till våra dagar och är historikernas viktigaste källor till kunskap om affärslivet på den tiden. Samtidigt som ekonomin växte svällde administrationen och byråkratin ut. Städerna behövde bokföring, kunskap om invånarna, bl.a. för att bestämma skatterna, protokoll över möten och beslut osv.

Under medeltiden var behovet av skrivmaterial litet. Främst skrev man om religiösa frågor för det lilla fåtal som kunde läsa. Man skrev på pergament som tillverkades av djurhudar. Tillgången var begränsad, tillverkningen långsam och pergamentet blev dyrt. Det var dyrt att använda det i affärsverksamheten.

Men papper fanns. Kineserna hade redan runt år 600 uppfunnit en metod att tillverka papper genom att stöta växtfibrer till en blöt massa som sedan tolkades till stora, tunna flak. Denna teknik spreds relativt snabbt västerut. I det arabiska imperiet började man  tillverka papper enligt den kinesiska tekniken på 700-talet. I historieböckerna sägs att araberna tillfångatog två kinesiska pappersmakare när de erövrade staden Samarkand 751. Tekniken spreds sedan långsamt till de stora städerna i kalifatet, till Bagdad, Damaskus, Kairo och Tunis för att slutligen hoppa över Gibraltar sund till Europa, dvs till Toledo i Spanien, som då ännu behärskades av araberna.

Till en början importerade handelsmännen i Italien och Frankrike sitt papper från den muslimska världen, främst från papperbruken i Spanien. Det gick dock, självklart, på samma sätt med papperstillverkningen som med silkestillverkningen. Driftiga affärsmän luskade reda på tekniken och började själva tillverka den åtrådda varan. ”På mindre än ett halvsekel dominerade det italienska pappret hemmamarknaden och slog ut det spanska på den franska marknaden,” skriver Spufford (s. 257). Vid slutet av 1200-talet började européerna sålunda tillverka sitt papper själva enligt den kinesiska metoden. Spufford skriver: ”Vid 1300-talets slut fanns omkring trettio pappersbruk i norra och mellersta Italien.”(257) Papprets kvalitet förbättrades genom att det gjordes av linnelump och beströks med gelatin. Lustigt nog blev det småningom européerna som exporterade sitt förbättrade papper till den muslimska världen och till många andra länder utanför Europa.

Det gick för övrigt på samma sätt med tillverkningen av svärdsklingor. Till en början var de klingor som tillverkades av araberna i Damaskus och Toledo överlägsna. De europeiska furstarna köpte stora mängder svärd av araberna. (Dessa användes sedan bl.a. i krigen mot samma araber. Politiken fick inte sätta hinder för goda affärer! I det avseendet har föga förändrats.) Men genom det vi kallar industrispionage fick man reda på arabernas tillverkningsteknik. Snart gjordes lika bra klingor i Europa, framför allt i Solingen. Men inte nog med detta. Genom att experimentera med tillverkningsprocessen blev de europeiska klingorna snart bättre än de arabiska. Då  vände handelns riktning. Araberna började köpa svärd från främst Solingen. Under korstågen kunde såväl kristna som araber sålunda slåss med svärd som var produkter av den europeiska handelskapitalismen.

Pergament hade tillverkats som ett rent hantverk. Pappret tillverkades med hjälp av vattenkvarnar. Råmaterialet, linnelumpen måste söndras så att fibrerna bildade en trög massa. Denna process utfördes av vattendrivna kvarnar. Massan togs sedan upp i metallramar och lades att torka. Det var frågan om en massproduktion i barnskorna. Sådant papper var mer än tio gånger billigare än pergament och priset sjönk ju fler pappersbruk som grundades. På 1300-talet producerades papper i Frankrike och hundra år senare i Tyskland.

Pappret blev allmänt tillgängligt i hela Europa lagom till att tysken Gutenberg uppfann systemet med att trycka böcker med lösa typer i mitten av 1400-talet. Tack vare att man hade tillgång till ett bra papper kunde man börja trycka ständigt växande mängder skrifter av alla tänkbara slag. Vad detta betydde för läskunnigheten, för folkbildningen och för forskning och utveckling är lätt att tänka sig.

Tekniken för att göra papper liksom också tekniken för att trycka skrifter uppfanns i Kina, men i slutet av 1400-talet hade Europa gått förbi alla andra kulturer när det gäller dessa tekniker. Och utvecklingen fortsatte i Europa medan den i stort sett stagnerade på andra håll. Det ekonomiska system som helt dominerade i Europa, handelskapitalismen, tycks härvid ha spelat en avgörande roll.

NEGATIVA KONSEKVENSER

De konsekvenser jag diskuterat ovan är alla, enligt mina värderingar, övervägande positiva. De är framsteg, förbättringar. I våra dagar anser många att det finns många nackdelar med en kapitalistisk ekonomi. Den leder, menar man, till olika slags missförhållanden. Allra häftigast var kritiken på 1960- och 1970-talet. Också jag har påverkats av denna kritik. Det var därför något överraskande för mig att analysera konsekvenserna av den tidiga kapitalismen. Den tycks till övervägande del ha haft positiva effekter på alla aspekter av vår kultur. Jag har t.om. haft svårt att finna några klart negativa konsekvenser.

Sådana konsekvenser blir tydliga om vi går några hundra år framåt i tiden, till 1500-talet. Då utvecklades den europeiska kapitalism som kallas kolonialism. Man kunde också kalla den rövarkapitalism eftersom den delvis var ren plundring av främst guld, silver och ädelstenar. Främmande kulturer underkuvades, folk användes som slavar. Från Afrika hämtades stora mängder svarta för att arbeta som slavar främst i Amerika. Européerna blev rikare, men genom att exploatera och utsuga andra folk. Moraliskt sett var det att sjunka ner i ett träsk av ondska. Det finns, såvitt jag kan se, inte mycket gott att säga om kolonialismen.

De negativa konsekvenserna är också tydliga om vi granskar följande skede i kapitalismens utveckling. Industrikapitalismen baserad på ångmaskinen under 1800-talet. Men det faller utanför ramen för denna redan överlånga artikel.

Spufford skriver:”Under de rikas välstånd låg de fattigas misär. Historikerna har beräknat att en fjärdedel av invånarna i många städer alltid var medellösa och att många fler tidvis hamnade i djupt armod.” (88) Det är förvånande hur litet som egentligen har förändrats under 800 år, under ca 30 generationer. Redan vid denna tid växlade konjunkturerna. Under några år kunde man uppleva en snabb tillväxt som ersattes av en depression, som småningom avtog för att ersättas av ny tillväxt. Ekonomin var lika svår att förutsäga som i dag. Den sociala stratifieringen var densamma som i dag och orsakerna var desamma. Det fanns en liten rik överklass, en växande relativt välbärgad medelklass och en stor fattig underklass. Självklart fanns det inga sociala skyddsnät. Idéen om att samhället kunde ha ett ansvar för att hjälpa de fattiga började utvecklas först i slutet av 1800-talet.

Vid denna tid var alla visserligen troende kristna men fattigdomen uppfattades som en naturlig del av Guds skapelse. På samma sätt tolkades sjukdomar och farsoter sådana som digerdöden i termer av Guds vilja. Det anstod inte människan att försöka ändra Guds ordning. Kapitalismen hade sålunda ingen märkbar inverkan på den religiösa världsbilden.   

Förändringarna på det materiella planet åtföljdes ändå med tiden av förändringar i tänkesätten, speciellt när det gäller synen på människans natur och roll i universum.. Långsamt växte en ny syn på människan och hennes plats och roll fram. Detta är kännetecknande för renässansen som fick inflytande under slutet av 1300-talet. Den moderna människosynen har sina rötter i just denna period, men renässansen i sin tur skulle aldrig ha uppstått utan handelskapitalismen. Men det får bli ämnet för en senare blogg.