ÖVERSIKT AV KLIMATDEBATTEN ÅR 2012

LAMARE KLIMATDEBATT ÅR 2012

EN ÖVERSIKT

Jag har en bekännelse. Jag är fascinerad av debatten om växthuseffekten. Jag har under årens lopp samlat på mig ett väldigt material. Jag har publicerat tiotals artiklar i ämnet, senast i Hufvudstadsbladet 9.1 i år. Ämnet behandlas i många av mina bloggar.

Varför detta intresse? Nej, jag oroar mig inte för framtida katastrofer som orsakas av antropogena (mänskliga) utsläpp av växthusgaser, dvs koldioxid CO² och metan. Jag tror att pessimisterna har fel. Missförstå mig inte! Mänskligheten har alltid drabbats av större och mindre katastrofer och kommer med säkerhet att drabbas också i framtiden. Samtidigt har beredskapen blivit allt bättre. Relativt sett dör färre människor i dag i katastrofer än någonsin tidigare, trots att jordens befolkning växer med över 50 miljoner varje år. Beredskapen fortsätter att förbättras, kunskaperna ökar, allt fler utbildas, teknologin utvecklas. Därför förstår jag inte de pessimister som dystert talar om allt elände klimatförändringen kommer att orsaka. Jag tror inte på de rikssvenska forskarna John Rockström och Anders Wijkman som i sin färska bok Bankrupting Nature: Denying our Planetary Boundaries (Routledge 2012) högt och ljudligt ropar ”varg”. De varnar för en kommande klimatapokalyps orsakad av förändrat klimat och brist på resurser.

Jag är tvärtom övertygad om att framtida generationer kommer att ha bättre förmåga att klara katastrofer än vi. Man bör komma ihåg att vi i dag klarar katastrofer mycket bättre än våra förfäder gjorde. Framtidens människor kommer säkert inte att vara dummare än vi. Snarare är de långt intelligentare. Dels kommer de att ha bättre hälsa och dels bättre utbildning och dels bättre hjälpmedel.

Jag har ingen egen ko i diket. Jag söker inte bekräftelse på någon tro eller övertygelse, inte heller på någon politisk ideologi. Det som driver mig i denna som i andra frågor är nyfikenhet, en omättlig vetgirighet. (Därom vittnar allt det jag skrivit under ca 50 år). Jag har följt med och ibland deltagit i massvis med debatter sedan ”det vilda 60-talet”. Min strävan har alltid varit att vara så objektiv som möjligt. (Min licavhandling handlade om objektivitet). Den enda ideologi jag driver är det kritiska tänkandet, att inte ta något för givet, att granska alla åsikter efter bästa förmåga. Mina artiklar är ofta långa, kanske svårlästa, men just därför är de värda att läsa. Jag kan garantera att den som läser med eftertanke lär sig en hel del.

 Hur kan intelligenta människor tycka så olika inom ett område som ändå gör anspråk på att vara vetenskap? Orkanen Sandy, som drabbade USA:s östkust i höstas, må vara ett exempel. Somliga ansåg att orkanen orsakades av antropogena utsläpp av växthusgaser. De såg orkanen som ännu en bland otaliga bekräftelser på teorins sanning, dvs att antropogen växthuseffekt (vhe) är ett faktum. Andra menade att orkanen hade naturliga orsaker, men att den möjligen förstärktes en aning av våra utsläpp. Utan utsläpp skulle den kanske ha varit litet svagare. Och slutligen fanns det en grupp skeptiker som menade att Sandy var en helt naturlig orkan.

Vad frågar vi egentligen efter? Det som jag vill veta är inte om vi påverkar klimatet. Klart att vi gör det! Vi har gjort det i över 2000 år. För 10 000 år sedan, innan jordbruket uppfunnits, var jorden täckt av enorma skogar i vilka det levde enorma mängder djur. Man kan inte förstöra jättelika skogsområden utan att det får massor av konsekvenser, också på klimatet. (Se mina bloggar om miljöfilosofi år 2009, speciellt 26.1) Det som jag vill veta är om dagens utsläpp av CO² och metan i betydande grad ändrar klimatet. Man bör då komma ihåg att klimatet hela tiden ändras av helt naturliga skäl. Under mänsklighetens historia har vi haft många både varmare och kallare perioder. Problemet är huruvida dagens uppvärmning (om den är ett faktum) huvudsakligen beror på naturliga orsaker eller huvudsakligen orsakas av växthusgaser.

TROENDE, FÖRSIKTIGA OCH SKEPTIKER

 De troende ser bevis och effekter av växthusgaserna överallt. De anser vidare att effekterna nästan alltid är skadliga. De försiktiga anser att det är möjligt men inte säkert. De ser både goda och dåliga effekter. Och skeptikerna slutligen ser bara naturliga processer. Så går debatten vidare.

Senaste år behandlades frågan på två stora av FN ordnade internationella konferenser, i Rio de Janeiro i juni och i Doha i Qatar i december. Intresset för konferenserna var lamt. Ingen trodde att de skulle leda fram till några viktiga beslut om begränsningar av utsläppen. De svåra besluten sköts, liksom i det våldsamt överreklamerade mötet i Köpenhamn höstan 2009, på framtiden. Vår energiska miljöminister Ville Niinistö var besviken. Det planerade miljömötet år 2015 är absolut sista deadline, menade han.  Det enda resultatet av årets möten blev att omkring tiotusen klimatexperter fick komma ut på gratisresor (och därmed bidrog till utsläppen).

Inför mötet i Rio (som kallades Rio + 20 därför att det var 20 år sedan det första mötet om hållbar utveckling som också hölls i Rio) skrev den välrenommerade naturvetenskapliga tidskriften Nature i en lång ledare bl.a. att det är svårt att undgå en känsla av dysterhet (gloom) eller till och med undergång (doom). Vasabladets mångårige populärvetenskaplige medarbetare Rolf Österblad menade 9.6 att ”vi är tvugna att välja väg”. De facto har vi, dvs världens ledare, gjort precis detta. Men inte den väg som Österblad och andra troende önskade. I stället har man valt den väg som enligt Nature leder till ”doom”, domedagen. Enligt skeptikerna är detta förstås den rätta vägen. Att satsa miljarder på att motarbeta ett problem som inte existerar är enligt dem höjden av slöseri. Speciellt som det finns så många viktiga och stora problem såsom svält, fattigdom, barndödlighet, farsoter osv.

Samtidigt som EU kräver minskningar på minst 50% av de globala utsläppen ökar de facto antalet industrier som producerar gaser. Visserligen har de minskat inom EU och USA, men i den övriga världen byggs alltfler kolkraftverk. De tider när USA och Europa dominerade produktionen och konsumtionen är förbi. 1200 nya kraftverk planeras i 59 länder. De flesta byggs i Kina och Indien som i motsats till EU upplever en snabb ekonomisk tillväxt. I Tyskland är folket mera rädd för kärnkraften än för klimatförändringen. Där skall kärnkraften stoppas och till stor del ersättas av fossila bränslen, bl.a. naturgas från Ryssland och smutsig brunkol. Samma situation råder i Japan som har haft 50 kärnkraftverk i drift. Och mängden koldioxid i atmosfären bara växer. Katastrofen verkar oundviklig, eller...?

De troende känner sig tydligen alltmer stressade på grund av skepticismen och allmänhetens växande ointresset. Detta framkommer t.ex. i många ledare och kolumner i Nature. Tidskriften har i åratal hävdat att uppvärmningen är ett vetenskapligt bevisat faktum och att radikala åtgärder är av nöden. Under det gågna året har jag räknat tiotals ledare och kolumner som fördömer skeptikerna och förespråkar alltmer drastiska åtgärder, inklusive att forskarna förenklar sitt budskap, visar upp en enig front och ordnar stora demonstrationer.

VAD HÄNDER PÅ POLAROMRÅDENA?

  Samtidigt publicerar Nature artiklar som får en att undra om allt är så enkelt som de troende vill påskina. Tidigare påstods att glaciärerna i Himalaya smälter alarmerande snabbt. Men senare noggrannare forskning har inte kunnat påvisa någon onormal smältning. Tidigare påstods att glaciärerna i Alperna smälter allt snabbare p.g.a. vhe. Enligt en färskare undersökning, rapporterad i Nature 10.6 2010, orsakas hälften av avsmältningen av naturliga faktorer. Dessutom antas nedfall av sotpartiklar i viss mån bidra. Nu talas det om snabb avsmältning av de många glaciärerna i Anderna i Sydamerika, men man betonar för säkerhets skull att osäkerheten är stor. Det tycks vara så att forskarna ännu i mitten på förra decenniet trodde att vhe är betydligt starkare än mätningarna senare visat. Martin Beniston, en forskare i Schweitz, påpekar enligt Nature att ”det är en fråga om vetenskaplig ärlighet att medge att inte alla klimatförändringar beror på ökningen av mängden växthusgaser.”

De troende har fått extra ammunition av att Nordpolens isar minskade mer än någonsin förra sommaren. Isarealen minskade till 3,5 km². Tidigare har den varit långt över 4 km² vid denna tid. (Jfr min blogg 17.6 2009 och 23.10 2010). Tidsperioden under vilken man gjort satellitmätningar är bara 34 år. I Vasabladet kunde vi under (den ovanligt kalla) sommaren följa en artikelserie av en svensk journalist, Tom Juslin, som som reste omkring i polarområdena och berättade om alla förändringar uppvärmningen redan orsakat. Han hör till de troende och antog utan kritik att inga förändringar är naturliga utan att allt beror på vhe. Inlandsisarna på Grönland är speciellt intressanta. Men resultaten är motstridiga. På en del håll är avsmältningen större än tidigare, på andra mera normal.

För övrigt är inlandsisen de sista resterna av den senaste istiden, som vid sin största utsträckning bl.a. täckte hela Finland. Det tog tusentals år för den två kilometer tjocka isen över Finland att smälta. Processen gick förstås från söder mot norr. Grönlands inlandsis är vad som är kvar. Om ytterligare tusen år kan isen vara borta också på ”den gröna ön” oberoende av om människan bidrar en aning till uppvärmningen eller ej. (När vikingarna kom till Grönland var där betydligt varmare och därför grönare än i dag. Därför började ön kallas ”det gröna landet”.)

Forskningen har visat att norra ishavet varit isfritt många gånger i historien, långt innan människan började producera växthusgaser. För mellan 8000 och 6500 år sedan var istäcket mindre än i dag. Detta och mycket mer kan man läsa i Nature 13.9 2012. Under de senaste åren har man upptäckt hittills okända vattenvirvlar och strömmar. Speciellt intressant är att varma djuphavsströmmar från Atlanten för in ca 1 gradigt vatten djupt under det -1gradiga vattnet vid ytan. Det finns många möjliga förklaringar till den ökande avsmältningen. Detta beaktar Juslin inte alls i sin artikelserie.

Det finns en frestelse att ta till enkla lösningar, där skulden läggs på den vanliga människans konsumtion, när sanningen kan vara mycket mer komplicerad. Det är vi som är skyldiga, inte naturen. Hur skulle då en komplicerad förklaring se ut? Här är en möjlig alternativ förklaring baserad på artiklar som jag läst. Ändrade havsströmmar för in varmare vatten från Atlanten. När isytan minskar reflekteras mindre mängd solstrålning och havsytan blir varmare. Vindarna för sotpartiklar ut över isvidderna som gör att de tar upp mera värme. Ändrade vindförhållanden med övervägande sydliga vindar för varm luft norrut. Därtill kan man sedan lägga en viss, kanske ganska liten effekt av växthusgaser.

Jag betonar att detta är en hypotes. Den är dock baserad på resultat från olika undersökningar. Om den vore riktig skulle detta ha viktiga konsekvenser. Det skulle betyda att vi inte kan stoppa avsmältningen genom att skära ner på utsläppen av växthusgaser. De åtgärder som Juslin rekommenderar, cykla, promenera, åka kollektivt, köpa lokalt osv har då ingen inverkan alls på avsmältningen. Det kan också påpekas att forskarna inte funnit några tecken på att massor av arter dött ut när ishavet svallet fritt under tidigare årtusenden.

När kommer detta område då att vara helt isfritt? Det har tidigare spekulerats vilt om detta, från att det är isfritt redan nu till långt efter 2050. Jari Haapala vid vårt Havsforskningsinstitut spådde 2007 att isen är borta om 30 år. Men år 2009 menade brittiska experter att havet kan vara isfritt om tio år, dvs redan år 2019. Ingen av klimatmodellerna har förutspått den snabba avsmältning vi sett under de senaste åren. Det finns alltså viktiga orsaker som varit okända när modellerna konstruerats.

Varje år tycker jag det är lika spännande att få veta hur mycket som finns kvar av isen. Jag som nu är 68 år väntar dock inte att hinna uppleva ett isfritt ishav. Eller så vänder det och arealen ökar. Ingen vet. Man kan bara vänta och se. I varje fall har modellerna visat sig vara dåliga när det gäller att göra prognoser om hur isarealen på norra halvklotet förändras. På södra halvklotet tycks den inte förändras.

DEBATTEN I ANKDAMMEN

Liksom tidigare år har jag med intresse följt debatten i vår lilla (ovanligt kalla) ankdamm.  De troende har gång på gång försäkrat att uppvärmningen är ett vetenskapligt faktum, att ingen seriös debatt förekommer bland forskarna. Det är bara okunniga amatörer som inte tror på uppvärmningen. Författaren Lars Sund har i både Vasabladet och Huvudstadsbladet sågat kritikerna. ”Vi vet varför polarisarna smälter. Vi har själva ställt till med det,” skriver han i Vasabladet 23.9. Och han tillägger att den vetenskapliga debatten för länge sedan är avslutad. Jag måste erkänna att jag hör till de dumma. Jag vet inte, som jag just berättat, varför isarna smälter.  Det enda jag vet är att det finns en mängd teorier. Jag undrar om inte Lars Sund låter sig påverka en smula av sin gröna ideologi och sitt önsketänkande. Forskaren Mikael Philström har i Hufvudstadsbladet i flera inlägg menat att ”skeptikerna har saboterat klimatpolitiken”.

 Ärkeskeptikern hos oss, docenten i miljöteknik Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har dock inte backat en tum. I åratal har han menat att bevisen för en antropogen växthuseffekt inte håller.

Han publicerar sig vanligen i Åbo Underrättelser, där han brukar utdömas av Anders Sirén.

Här uppstår lätt missförstånd. Ahlbeck förnekar inte att jorden blir varmare, inte heller att utsläppen av koldioxid bidrar till uppvärmningen. Han menar att jorden blivit varmare sedan senaste istid men att bidraget från koldioxiden är marginellt. Tvisten gäller inte uppvärmningen som sådan utan dess orsaker och storlek. Enligt skeptikerna är den mindre än man officiellt, t.ex. i IPCC:s rapporter, hävdat och huvudsakligen orsakad av naturliga processer. Ahlbeck hänvisar ofta till siffror från en mätstation i Sodankylä. Där har mätningar gjorts i 102 år. Enligt Ahlbeck har man här inte noterat någon ökning. Detta är så mycket mer förvånande som experterna är eniga om att uppvärmningen är störst i norr. År 2006 kunde vi läsa en prognos från Max Plank-institutet i Tyskland enligt vilken snögränsen går norr om Rovaniemi om hundra år.

Ahlbeck har betonat en fråga som fått alltför liten uppmärksamhet. Är det verkligen möjligt att exakt mäta jordens medeltemperatur? Jordens yta är 500 000 000 kvadratkilometer, av vilken 70% är hav. Är det meningsfullt att tro att temperaturen för denna enorma yta kan mätas med 0.1 grads noggrannhet för en period av ett år? Eller är detta ett flagrant exempel på den övertro på mätning som är så typisk för dagens samhälle? Hur får man detta värde? Det är frågan om en komplicerad process som görs på, såvitt jag vet, endast fyra institutioner. Alla finns i Europa eller USA. Mätvärdena samlas dock från tusentals mätstationer över hela världen.

HUR MYCKET STIGER TEMPERATUREN?

 De första rapporterna om kraftig uppvärmning, orsakad av människan, publicerads redan 1988. Då började majoriteten av klimatforskare, med amerikanen James Hansen, i spetsen, kräva nedskärningar av utsläppen. I en lång auktoritativ artikel 1989 hävdar två amerikanska forskare (Huntington och Woodwell) att den globala medeltemperaturen ökat med mellan 0.5 och 0.7 grader sedan slutet av 1800-talet. Den största ökningen har, anser de, skett under 1980-talet. Om trenden fortsätter kan vi i slutet på detta århundrade ha en ökning på 5 grader, vilket verkligen inte är småsaker. Som mål har experterna ställt upp att ökningen inte får överskrida 2 grader.

Enligt Nature kommer medeltemperaturen att stiga med 0.7 – 1.5 grader från 1990 till 2030 med en bästa uppskattning på 1.1 grad. (Nature 13.12 2012) Vi är nu i mitten av denna 40-årsperiod.  Tempen borde ha stigit med ca 0.5 grader. Hur mycket har den då stigit? Man får olika svar från olika institutioner. 

Anta att vi hade en ökning på omkring 0.7 fram till 1988, hur mycket har temperaturen stigit under de gågna 25 åren? Man skall då beakta att mängden koldioxid som spytts ut i atmosfären ökat från ca 20 miljarder ton årligen till dagens ca 34 miljarder ton. Om det finns ett samband borde jordens feber ha rasat i höjden. Men börjar man fråga efter siffror blir det svårt. Enligt Nature stämmer prognosen bra med de uppmätta värdena. Skeptikerna säger däremot att ingen klar ökning skett. Ahlbeck har sedan år 2007 hävdat att ingen uppvärmning mera förekommer. Sydpolen nämns nästan aldrig i dag, men där tycks ingen ökning förekomma.

Senaste år fick en brittisk rapport (Met Office), enligt vilken ingen ökning skett under de senaste 16 åren, stor uppmärksamhet bland skeptikerna. Tidningen Daily Mail gjorde stort nummer av rapporten. Met Office svarar att ”uppvärmningen är otydlig på grund av naturliga variationer men är tydlig i ett längre perspektiv”. Vad säger då experterna till detta? Jag citerar professor Mikael Hildén i Hufvudstadsbladet 6.1: ”Man kan identifiera en period på ca 16 år mellan 1996 och 2012 då mätningarna ser ut att ha varierat utan någon klar trend. I det avseendet kan man tala om ”faktum”.” Men Hildén menar att man ändå genom normal filtrering av data kan få fram en svag uppvärmning. Skeptikerna anser i stället att man friserar mätvärdena för att få fram den trend som man är övertygad om att existerar. Men hur länge kan man hålla på med detta? Met Office har gjort en försiktig prognos fem år framåt. Enligt denna kommer ingen tydlig ökning att ske. Frågan är om alla prognoser småningom får justeras neråt. Vi får se.

 Hur många grader har febern stigit på ett kvarts sekel? Enligt en känd tysk expert (Rahmstorf) är den globala medeltempen i dag 15,5 grader medan den 1950 var jämnt 15 grader. En ökning på 0.5 alltså under 75 år. Jag nämnde tidigare de mätningar som 1988 angav en ökning på max 0.7 sedan slutet av 1800. Enligt Rahmstorf är ökningen från 1880 till i dag 0.8. Jämfört med 1988 skulle ökningen fram till dags dato då vara endast 0.1grad, dvs helt inom ramen för mätningsfelen. En ökning på 0.1 grader på 25 år är inte mycket att snacka om. Inte underligt att skepticismen sprider sig. WMO anger en betydligt lägre medeltemp på 14,5 grader.

Många tror säkert att experterna använder s.k. rådata. Men så är det inte därför att det finns en mängd kända orsaker, som inte har att göra med växthuseffekten, som gör att värdena blir högre eller lägre, t.ex. väderfenomen som el Nino, la Nina, vulkanutbrott osv som man försöker korrigera för. Rådata ger därför en annan bild än korrigerade data. Enligt Jörg Sibert, en debattör som följer med siffrorna och publicerar sig i Åbo Underrättelser, ger rådata en ökning på endast 0.4 sedan 1850.

Uppvärmningen borde enligt teorin ha ökat kraftigt under det senaste decenniet. Såvitt jag förstår visar siffrorna tvärtom att uppvärmningen mattats av. Tendensen tycks vara klar. De alarmerande siffror som publicerades på 1990-talet korrigeras hela tiden neråt. I en kanadensisk undersökning från senaste år visas att ökningen under detta århundrade kan bli så liten som 1,2 grader om mängden koldioxid fördubblas. Vilket verkar extemt litet.

Kan det vara så att den uppvärmning som skedde från 1980- talet till början av 2000-talet hade övervägande naturliga orsaker? Jag nämnde ovan Hildéns påstående att ”mätningarna mellan 1996 och 2012 ser ut att ha varierat utan någon klar trend”. Färska undersökningar visar att 1900-talet inte var det varmaste under historisk tid. I Hufvudstadsbladet 16.2 2012 rapporteras om forskning som visar att 900-talet var det varmaste. Detta är intressant därför att det var vid den tiden Europa började hämta sig efter den medeltida nedgången. Det är sedan tidigare känt att 1200-talet var ovanligt varmt. Skördarna var goda och befolkningen växte. Men sedan kom en mycket kall period under 1300-talet med dåliga skördar och hungersnöd som följd. Man undrar om naturliga variationer kan förklara större delen av uppvärmningen under senare år. Kan Ahlbeck ha rätt i att växthusgaserna bara ger en obetydlig förstärkning?

KAN VI LITA PÅ MAJORITETEN?

Troende såsom Sund, Pihlström, Siren, Holmberg och många andra brukar betona majoritetsargumentet. En överväldigande majoritet av klimatexperter är eniga om att antropogen koldioxid håller på att värma upp jorden. Detta är alltså den vetenskapliga ståndpunkten. Så många forskare kan inte ha fel. Eller kan de?

I slutet av 1900-talet sågs koldioxiden som orsak till uppvärmningen. Senare har metan fått allt större roll. Och då ses jordbruket som det största problemet. (Nature 17.11 2011) Att skogar huggs ner anses stå för upp till 15% av uppvärmningen. Sotpartiklar har lyfts fram som en viktig faktor under de senaste åren. Enligt en färsk undersökning kunde uppvärmningen minska med hälften om man kunde stoppa utsläppen av sotpartiklar ”black carbon”! (Nature 19.1 2012). Jag har redan nämnt en undersökning som hävdar att hälften av avsmältningen vid Nordpolen kan förklaras med ändringar i vindarnas riktning och mönster. Stark hetta och torka förklaras ofta med vhe. Men i en nyligen publicerad undersökning fann man inga bevis för att arealen av de områden som dabbas av torka har ökat. (Nature 15.11 2012) Lägg till detta att minst hälften av avsmältningen av glaciärerna kan föras på naturens konto.

Den bild som växer fram är allt annat än enkel. Det finns en mängd faktorer och koldioxidens roll reduceras kraftigt om vi beaktar dem. Var och en kan själv räkna. T.ex. Om minskningen av glaciärerna i Schweitz till 50% beror på naturen kan det inte då vara så att uppvärmningen (om den alls existerar) generellt beror på naturen? Om vi fortsätter enligt dessa riktlinjer hamnar vi i slutsatser som ger koldioxiden en marginell roll. Och i så fall är alla dessa enorma konferenser för att stoppa utsläppen av koldioxid ett slag i luften. Man borde i så fall i stället koncentrera sig på den mycket enklare uppgiften att minska utsläppen av ”black carbon”, att stoppa förstörelsen av regnskog och att minska utsläppen av metan inom jordbruk och boskapsskötsel. Men då är det inte längre vi rika européer och amerikaner som är bovarna!

JURYN ÄR FORTFARANDE UTE

Professor Kenneth Holmberg har i flera inlägg betonat att forskarna är eniga. I Hufvudstadsbladet 31.12 skrev han: ”Det är beklagligt att insändarskribenter som Hans Rosing och Johan Silén övergett tron på vetenskapen, en av grundstenarna för vårt moderna välfärdssamhälle.” Jag har undervisat i vetenskapsteori i över 30 år och är tämligen väl insatt i vetenskapens historia. Och då menar jag den verkliga historien, inte den tillrättalagda som man får läsa i de flesta historieböcker. Det är inte speciellt ovanligt att majoriteten av forskare trott på en teori (eller paradigm) som senare förkastats.

Att majoriteten av forskare är eniga bevisar ingenting. Det avgörande är inte hur många som anser vad utan vilket bevismaterial som är tillgängligt. Ibland har forskarna mycket envist hållit fast vid paradigmer som blivit allt mer problematiska. Teorin om plattektonik är ett välkänt exempel. Den är i dag allmänt accepterad men förkastades nästan enhälligt av geologerna fram till slutet av 1950-talet. Det finns massor av andra exempel.  Mycket av det som jag fick lära mig som vetenskapliga sanningar under min studietid på 1960-talet har förkastats som felaktigt under åren som gått sedan dess.  Jag för min del skulle inte bli förvånad om växthusteorin anses föråldrad om 20 år. Min försiktiga slutsats är att enigheten i viss mån är en chimär och att juryn fortfarande är ute. Men om mätningarna under detta decennium  börjar visa den tydliga temperaturökning som experterna länge förutspått så skall jag ödmjukt medge att jag hade fel. Men utgående från det bevismaterial som finns i dag står teorin om att antropogena utsläpp av koldioxid orsakar en betydande global uppvärmning på mycket skakiga ben.