FÖRSVAR FÖR YTTRANDEFRIHETEN

ARTIKLAR OM YTTRANDEFRIHETEN

Jag är en övertygad anhängare av yttrandefrihet. Varför? Därför att de som har makt alltid har en tendens att missbruka den. Det gäller såväl ekonomisk, som politisk och religiös makt. Viktiga medel är då humor (vitsar), ironi och karikatyrer. I mitten av september i år lyfte medierna upp en dålig film gjord i USA, publicerad på nätet, som ironiserade över profeten Muhammed, över nyhetströskeln. Under några dagar i mitten av september fick vi genom medierna veta att våldsamma protester mot filmen förekommit bland extrema muslimer runt om i världen. Bråken och uppmärksamheten fick mig att skriva hela tre artiklar som försvarar den västerländska yttrandefriheten. Som vanligt när det gäller våldsamma demonstrationer i en del muslimska länder glömdes hela saken bort lika snabbt som den lyftes över tröskeln. Men varje gång verkar det som om man i Väst togs på säng och är helt överraskad. Orsaken är antagligen att man i Väst ofta är totalt okunnig om främmande kulturer och religioner.

Jag har försvarat yttrandefriheten i många artiklar tidigare. Också på min blogg finns artiklar som betonar dess betydelse för ett fritt och demokratiskt och någorlunda anständigt samhälle.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser.  

YTTRANDEFRIHETEN ÄR INGEN SJÄLVKLARHET

Det är som en usel gammal film som gång på gång körs i repris.

Någon lokal blaska i något europeiskt land publicerar karikatyrer där profeten Muhammed spelar en roll. Någon läsare höjer kanske på ögonbrynen, men annars händer ingenting. De breda massorna i Egypten, Pakistan, Sudan och andra muslimska stater läser sällan franska skämttidningar, danska lokala avisor, eller svenska landsortstidningar. Inte heller nagelfar de de tusentals filmer som varje år produceras i Väst. I de muslimska länderna produceras tusentals filmer för den egna marknaden.

För att man skall få till stånd raseri och demonstrationer måste någon först söka reda på lämpliga hatobjekt i Väst, vilket inte är alldeles lätt. Sedan måste dessa bilder, texter, filmer etc översättas till det lokala språket och någon måste förklara hur förolämpande de är. Denne någon måste också förklara att de åsikter som kommer fram är typiska för alla hundratals miljoner människor i väst, ja t.o.m för alla regeringar i Väst. Först då kan man få åtminstone en liten del av de mest fundamentalistiska att gå ut på gatorna och bränna och slå sönder. Tråkigt nog för propagandisterna glömmer folk snabbt så proceduren måste upprepas så ofta som möjligt.

Ändå för de en hopplös kamp. Sedan Khomenis fundamentalistiska revolution i Iran har proceduren upprepats otaliga gånger. Framför allt när Bush d.y. störtade dikturen i Irak. Men ändå har islamisterna inte kunnat stoppa den pågående försiktiga liberaliseringen i en del muslimska stater. Hedersmord förbjuds, man får inte längre kasta syra i ansiktet på en hustru som man är trött på, alltfler flickor får gå i skola, kvinnlig omskärelse förbjuds, krav höjs på mer frihet och demokrati.

När man debatterar attackerna mot yttrandefriheten i en del muslimska länder skall man inte glömma att samma mönster har funnits i Europa. I den kommunistiska världen utmålades Väst visserligen inte som den stora Satan men nog som rutten och dekadent. Hur många redaktörer som sparkades, misshandlades eller mördades på grund av kritik mot den rådande ideologin är omöjligt att veta. Däremot vet man mera om hur nazisterna gick till väga för att kväva yttrandefriheten i Tyskland på 1930-talet. Tidningsredaktioner förstördes, redaktörer misshandlades, sattes i koncentrationsläger, somliga mördades, andra flydde till utlandet.

Yttrandefriheten är ingen självklarhet, inte ens i västvärlden. Det finns alltid människor som av olika skäl vill begränsa den. Argumenten varierar. Det sägs att man bör respektera andra kulturer, att man inte för kränka någon, inte såra någons känslor. Faktum är dock att kritik som inte kränker någon, inte sårar någon, som respekterar allt och alla är fullkomligt tandlös. Vi har massor av exempel på kritik som retat och förargat i vårt eget land. Man kan nämna namn som Hannu Salama, signaturen Kari (Kari Suomalainen) i Helsingin Sanomat och varför inte Leif Sjöström när han var på hugget.

Den som slutar kämpa för yttrandefriheten kommer att bidra till att vi förlorar den.

Hans Rosing

Västanfjärd

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet, men den publicerades inte. Varför? Vill Vbl hindra yttrandefriheten? Självklart inte. Jag erkänner att artikeln varken var särskilt bra eller angelägen. Vbl hade säkert goda skäl att inte ta in den. Det finns så mycket som ur lokal synvinkel är viktigare. Jag har tidigare många gånger haft artiklar om yttrandefrihet i Vbl, senast 13.6 2009.

VEM HAR RÄTT ATT BESTÄMMA VAD VI FÅR SÄGA?

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.

Frihet för folket innebär mindre makt för härskarna.

Yttrandefrihet, inkluderande pressfrihet och konstnärlig frihet, har aldrig varit någon självklarhet. Tvärtom har de kretsar som tror på friheten alltid varit tvugna att kämpa för den. Ingen ger frivilligt ifrån sig makten att begränsa vad andra får säga.

I vårt land har vi haft en verklig yttrnadefrihet endast i ca 20 år.

Vi som var unga på 50- och 60-talet kommer ihåg att det fanns en mängd åsikter och fakta som var förbjudna. Mycket som sades fritt och öppet på 30-talet var då tabu. Vi hade en sträng självcensur när det gällde all kritik och alla för Sovjet icke önskvärda fakta. När jag skrev tämligen oskyldig och inlindad kritik av sovjetisk filosofi väckte även det ogillande, men också en viss förvåning. Hädelse var i lag förbjuden och flera fall kom inför domstol. Homosexualitet var förbjuden, men det var också alla former av pornografi, också s.k. mjukporr. Alla filmer förhandsgranskades, censurerades, och allt överdrivet våld klipptes bort. Kritik av Kekkonen och hans maktutövning var visserligen inte i lag förbjuden, men alla visste att den som kritiserade kunde förlora jobbet och sina framtidsutsikter.

Det intellektuella klimatet var i stort sett likadant i hela västvärlden på den tiden. I den övriga världen var censur av olika slag en självklarhet.

När det gäller yttrandefriheten har inte bara västvärlden, utan hela världen genomgått en mycket stor förändring under de senaste decennierna. Många tror att vi får tacka internet för detta, men förändringen började långt innan någon ens drömde om internet. Att det blåste starka nya liberala, vindar redan under 1960-talet, speciellt under dess senare del, vet alla som följde med de ofta häftiga debatterna i medierna på den tiden. Det var böcker och tidningar som var murbräckan som krossade det gamla, konservativa etablissemangets murar.

I västvärlden kan och får man i dag kritisera, ironisera, parodiera politiker, kulturpersoner och kyrkliga ämbetsmän av hjärtans lust. Och man gör det också. Inte ens att parodiera Mannerheim, eller beundran av honom, är längre tabu. Egentligen är det litet synd om dagens konstnärer. Det finns inte längre något man kan göra konst om som kunde väcka massornas raseri och därmed ge stor uppmärksamhet. Samtidigt är detta självklart ett tecken på mognad. De flesta har lärt sig och accepterat att vi lever inte bara i en mångkulturell värld utan i en värld där totalitära system inte längre har något existensberättigande.

Men i den muslimska världen pågår fortfarande den typ av kulturell revolution som karakteriserade Europa på 1700- och 1800-talet. De konservativa, fundamentalistiska krafterna är starka, men det är också de liberala. Vi har sett hur det gamla och det nya drabbat samman i Tunisien, Egypten, Libyen och i dag i det blodiga inbördeskriget i Syrien. Vi ser det också i Iran, Irak, Afganistan och Pakistan. Västerländska idéer om frihet och jämlikhet mellan könen kolliderar med urgamla traditioner och en urgammal kvinnosyn.

Det är mot den bakgrunden man måste se de då och då uppblossande demonstrationerna mot västvärlden och speciellt mot USA. Men man bör komma ihåg att hela västvärlden upplevs som fienden av fundamentalisterna. Frankrike har många gånger varit i skottlinjen. Det är inte första gången skämttidningen Charlie Hebdo varit i skottlinjen. Den har dragits inför rätta, men har alltid frikänts av domstolen, bl.a. med motiveringen att den kristna kyrkan under årens lopp mycket oftare varit utsatt för tidningens vassa ironi. För de flesta verkar det absurt   att straffa för respektlösa bilder gällande islam men godkänna liknande bilder som sårar den dominerande, urgamla egna religionen.

Grundproblemet är förstås: Vem har den moraliska rätten att bestämma över vad vi får säga? Något absolut svar finns inte, men i varje fall är det klart att den konservativa pöbeln, som knappast vet något alls om vår västerländska kultur, inte har någon som helst moralisk rätt att föreskriva vad vi får tänka och tycka. Än mindre har islamska fundamentalister moralisk rätt att hota, eller till och med mörda folk i väst som handlar i enlighet med våra grundlagsenliga rättigheter.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Artikeln nedan ingick i Hufvudstadsbladet 23.9 2012. Tidningens rubrik var: ”Makteliten i arabvärlden försvarar sig genom protesterna.” Den bildade läsaren inser dock att Hbl:s rubrik är missvisande. Islam uppstod visserligen inom den arabiska kulturen, men den spred sig senare till en mängd andra folk och kulturer, speciellt i Asien och Nordafrika. När jag talar om de gamla maktstrukturerna menar jag främst de traditionella på religionen baserade strukturerna. Det finns också modernare strukturer som håller på att växa fram. Det är främst mot dessa som demonstrationerna riktas, enligt min analys.

DEN SKRÄMMANDE FRIHETEN

Frihet och demokrati är livsfarliga idéer, lika farliga som tolerans och pluralism.

Åtminstone om man är konservativ muslim med orubblig tro på traditionella sedvänjor och värderingar. Då är den moderna världen, dominerad av västerländsk liberalism, jämlikhet och kapitalism oerhört skrämmande. Dess inflytande måste bekämpas med alla medel.

Mönstret är välbekant. ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” skanderade de hårt indoktrinerade nazistiska massorna medan ”proletärerna i alla länder” ordnade massdemonstrationer mot kapitalismen. Allt som avvek från partilinjen måste bekämpas. Går vi längre tillbaka ser vi samma mönster men med kättare och ateister som de fruktansvärda hoten mot den traditionella samhällsstrukturen.

Men längtan efter frihet är starkare än all indoktrinering, speciellt för människor som fått en viss utbildning och sålunda börjat tänka själva. Varken nazisterna eller komunisterna lyckades krossa den västerländska liberala demokratin med dess grundmurade krav på frihet att kritiskt granska alla makthavare. De västerländska kyrkorna har blivit tvugna att anpassa sig till pluralismen.

Diktatur och förtryck leder till missnöje med de rådande maktstrukturerna. Det finns ett urgammalt knep för makten att försvara sig. Skapa bilden av en yttre fiende som folkmassorna uppeggas att rikta sitt raseri emot. För den kristna kyrkan var det kättarna och ateisterna, nazisterna utmålade judarna som bottenlöst onda och för kommunisterna var de rika kapitalisterna roten till allt ont.

I den muslimska världen vacklar de gamla maktstrukturerna. Vi har under de senaste åren sett hur de unga, välutbildade, också kvinnor, börjat göra upp med de gamla makthavarna. Vi har sett det i Tunisien, Egypten och Libyen och nu senast i Syrien. I länder som Afganistan och Irak har västvärlden och speciellt USA spelat en avgörande roll för att (försöka) etablera demokrati och jämlikhet.

Det är mot denna bakgrund man måste se de då och då uppflammande, våldsamma demonstrationerna mot olika västerländska böcker, filmer, tidningskarikatyrer och rondellhundar, som kritiserar olika aspekter av islam. Det är ingalunda så att de muslimska folkmassorna följer med vad som står i t.ex. nordiska tidningar eller vad som visas på Youtube. I stället väljer en handfull ledare ut vad man skall uppvigla massorna emot. Sedan basuneras det ut i lokala medier att Väst igen har hånat och skändat Profeten. Demonstrationerna är ingalunda den upprörda människans spontala reaktion, utan medvetna politiska medel för att försvara rådande maktstrukturer. Ett slags etablissemangets självförsvar. Avsikten är inte att försöka påverka de västerländska värderingarna – en hopplös uppgift – utan att skapa sammanhållning kring de konservativa samhällsstrukturerna genom att utmåla ett fruktansvärt, hot från en främmande kultur. Detta upplevs i dag som så mycket viktigare som de traditionellt undertryckta kvinnorna i den muslimska världen alltmer börjar ta modell av sina västerländska systrar, som ju redan kommit mycket långt på vägen mot total jämlikhet med männen.

Hans Rosing

Västanfjärd

HÅLLBAR UTVECKLING ÄR EN BLUFF

Det är länge sedan jag senast lade ut en text på min blogg. Orsaken är självklart att jag haft annat och roligare saker att göra under sommaren. Jag har inte haft tid. Mina fyra läsare har säkert inte heller haft tid att läsa. Några tidningsartiklar har jag dock skrivit. Hållbar utveckling är ett ofta diskuterat tema. Nedanstående blogg handlar om hur jag ser på möjligheterna till en sådan.

ÄR HÅLLBAR UTVECKLING BLUFF ELLER VERKLIGHET?

Svaret på rubrikens fråga är, enligt min bedömning av de senaste decenniernas världspolitik, kort och gott: BLUFF. Men låt mig börja med att precisera.
 Den gröna rörelsen har existerat som politisk realitet i drygt 50 år. Miljömedvetandet har varit en del av det politiska debattklimatet i större delen av västvärlden nästan lika länge. Det har lett till omfattande miljölagstiftning i många länder, speciellt i Norden. Hållbar utveckling (HU) är ett ekonomiskt begrepp som skapades för ca 20 år sedan som svar på allt hårdare kritik av kapitalismen. HU var avsedd att vara en mjukare variant av kapitalism, i praktiken en kompromiss mellan fri kapitalism och hänsyn till miljön och till de behov framtida generationer antas ha. Grundtanken är att man inte får förbruka jordens resurser till den grad att framtida generationer blir lidande. Vad detta betyder i praktiken har aldrig (mig veterligen) klart preciserats. Dagens konsumtion av mineralolja är säkert inte hållbar. Oljan kommer att ta slut och framtida generationer har bara tomma oljekällor att ta hand om. Men ändå finns inga rekommendationer för kraftig minskning av oljekonsumtionen.
 Det har blivit politiskt korrekt att vara anhängare av HU – i teorin. I praktiken vill man dock sällan ändra på någonting som skulle innebära en inskränkning eller uppoffring. HU går i själva verket ut på att vi får fortsätta som förut men med gott samvete genom smärre åtgärder som att sortera avfallet eller betala några euro extra i ”miljöskatt” för en flygresa. Det finns i dag ett stort antal både nationella och internationella organisationer som undersöker och följer med vad som händer med miljön inom alla områden, t.ex. fiskefrågor, havens tillstånd, skogarna, öknarnas utbredning, luften, klimatet osv. Det har redan hållits många internationella toppkonferenser med avsikt att skapa globala regler för hur vi skall skydda miljön. Den senaste hölls i Rio i Brasilien i juni denna sommar. Den åstadkom, lika litet som någon tidigare konferens, något annat än tomma rekommendationer. Det mest positiva man kan säga om dessa konferenser och organisationer är att problemen lyfts fram, att omfattande forskning pågår och förstås att de ger ett intressant och välavlönat arbete för tiotusentals specialister och konsulter.
 I Finland har det nyligen föreslagits (av vem vet jag inte) att HU skulle göras till ett obligatoriskt skolämne. Enligt min åsikt är det ett föga genomtänkt förslag. Vad skulle ett sådant ämne innehålla, vem skulle bestämma det? Idéen är antagligen att dagens barn skall bli mer ansvarsmedvetna, mer sparsamma med resurser, mindre påverkade av reklam osv än de äldre. Barnen i Finland skall som man säger ”rädda världen”. (I Kina, Indien, USA osv, dvs i de stater som bestämmer framtiden, kommer HU säkert inte att bli ett obligatoriskt ämne för barnen.) Man inser inte att föräldrar och anhöriga är modeller för barnen, man glömmer inflytandet från reklam, film, dataspel och all elekronik som dagens barn omges med. Om en ändring skall fås till stånd måste den börja genom att de vuxna en masse går in för en annan livsstil. Men att lägga fram ett sådant förslag är föga populärt. De vuxna vill hellre föra över ansvaret på barnen. Funderingar av denna typ fick mig att skriva ett inlägg om HU för Hufvudstadsbladet. Det publicerades 8.8. Artikeln återges nedan.

 ÄR HÅLLBAR UTVECKLING BLOTT TOM RETORIK?
 Hållbar utveckling är benämningen på en diffus och oklar politisk ideologi. Den skapades för att desarmera den radikala gröna rörelse som fick fart, speciellt bland ungdomen i protestantiska länder, under 1970-talet. Den norska filosofen Arne Naess var en central figur bland de radikala gröna medan en annan norrman, politikern Gro Harlem Bruntland blev en lika central gestalt inom hållbar-utveckling ideologin. De gröna chokerades av alla negativa konsekvenser av den ekonomiska tillväxten och konsumtionshysterin. De förespråkade nolltillväxt, begränsningar och nedskärningar inom t.ex. trafiken, turismen och konsumtionen. En anspråkslös livsstil nära naturen var deras ideal. Litet är vackert blev slagordet. Dessa idéer oroade etablissemanget så mycket att man kände sig tvungen att göra någonting. Detta var så mycket viktigare som den gröna kritiken uppenbarligen hade fog för sig. Ingen kunde blunda för att nedsmutsning och naturförstörelse var tillväxtens pris. Men samtidigt ville man inte ändra livsstil. Tillväxt- och konsumtionsideologin var, och är alltför lockande som livsideal. Vad skall man annars jobba för om inte för att bli rikare och mäktigare och få allt större kontroll över naturen? Lösningen fann man i begreppet hållbar utveckling. Den innebär att man kan fortsätta som tidigare, det är vad utveckling betyder, men samtidigt lägger man vikt vid hållbarhet. Vad innebär det? Det preciseras aldrig. Det har hållits en mängd internationella konferenser, nu senast i juni i Rio, som diskuterar hållbarhet. I åratal har man t.ex. diskuterat hur användningen av fossila bränslen skall minskas. Samtidigt har användningen kontinuerligt ökat. Senaste år var utsläppen av växthusgaser rekordstort. Det som i dag och under den närmaste framtiden bekymrar världens ledare är inte hur vi skall uppnå hållbarhet utan hur vi skall få igång konsumtionen och tillväxten. Kina har haft en enorm tillväxt, men också där börjar recessionen bita. Detta oroar de kinesiska ledarna långt mer än den katastrofala situationen på miljöfronten. Hållbar utveckling har tillvidare mest varit tom retorik som skall ge illusionen av att mycket görs så att vi kan fortsätta att konsumera, turista, åka bil etc med gott samvete. Kort och brutalat uttryckt: hållbar utveckling är en bluff. Endast i några få länder, t.ex. i Finland har man infört effektiv rening, sopsortering etc. Men att flyga till Thailand på semester eller till bekanta i New York, liksom att köpa den senste elktroniken betraktas som en självklar rättighet också hos oss. Att införa hållbar utveckling som ett speciellt ämne i skolan är slöseri med dyrbar skoltid. Ansvaret skall inte läggar på barnen utan på de vuxna som skall tjäna som förebilder. Om föräldrarna åker bil överallt är det meningslöst att predika för barnen att de skall gå eller cykla för att spara miljön. Betyder detta att ekokatastrofer är oundvikliga? Sådana katastrofer pågår hela tiden. Men de innebär inte världens eller ens mänsklighetens undergång. Och ingenting hindrar att just du hoppar av från konsumtions- och tillväxthysterin.

Hans Rosing
Grön filosof i Västanfjärd

Följande dag innehöll Hbl en lång artikel av civilekonom Bengt Wahlström i vilken han ger en rosig bild av hur det privata näringslivet alltmer går in för att beakta hållbarhet. Tyvärr motsvarar denna bild inte verkligheten. Naturligtvis finns det enstaka firmor, t.ex. den tyska skotillverkaren Puma, som verkligen satsar på hållbarhet, men de är ett undantag. De flesta fortsätter som tidigare, möjligen med vissa kosmetiska förändringar. Däremot tvingas företagen att begränsa den värsta förstörelsen genom statlig lagstiftning. Att konsumenterna blir mer miljömedvetna har förstås också en viss effekt på många företag. Ett exempel som Wahlström nämner är Ikea ”I dag är över hälften av Ikeas el förnybar,” skriver han. ”Den kommer från ett hundratal egna vindkraftverk och snart lika många solpanelanläggningar på företagets varuhus.” Detta är inte förvånande eftersom Ikea har sina rötter i Sverige som kan anses vara världens mest miljömedvetna stat. Men när man bedömer Ikeas verksamhet ut etisk synvinkel får man inte glömma att stiftelsen som äger företaget har sitt säte i skatteparadiset Lichtenstein. Det finns många s.k. skatteparadis som utnyttjas av stora företag för att undgå att betala skatt, eller i alla fall en del skatt i det land där verksamheten sker. Finska staten beräknas (enl Hbl 12.8) gå miste om ca 320 miljoner euro genom dylik skatteplanering. Pengar som det finns skriande behov av i dag. Enligt organisationen Tax Justice Network är mellan 17 och 26 biljoner euro placerade i skatteparadis. Dessa enorma summor är sålunda inte till någon nytta för att skapa en hållbarare ekonomisk verksamhet. Det produceras ständigt rapporter om tillståndet i världen av både nationella och internationella organisationer. Många av dem är avdelningar inom FN. Dessa rapporter ger en helt annan bild än den glansbild Wahlström förmedlar. I en undersökning av 60 naturreservat i Afrika, Amerika och Asien fann forskarna att ungenfär hälften hade upplevt en allvarlig försämring av biodiversiteten. Utsläppen av växthusgaser har inte minskat, antalet utrotningshotade arter och ekosystem fortsätter att öka, öknarna fortsätter att breda ut sig, jordens befolkning fortsätter att öka, speciellt i de fattigaste länderna. Kina är ett speciellt stort bekymmer när det gäller hållbarhet. Landets snabba ekonomiska tillväxt drivs främst av fossila bränslen. I dag är Kinas utsläpp av växthusgaser per kapita på samma nivå som inom EU. Och då skall man komma ihåg att Kinas befolkning är tre gånger så stor som EU:s. Antalet personbilar växer med flera miljoner årligen i det tättbefolkade landet. Med denna takt kommer Kina att ha lika många bilar som USA om drygt tio år. Något som är helt ohållbart. Kan vi vänta en förändring till större hållbarhet inom en nära framtid. Den misslyckade konferensen i Rio i juni visar att svaret är nej. Utvecklingen (invecklingen?) kommer att fortsätta i stort sett som tidigare. Att Finlands regering vill ha 1000 vindmöllor är fullständigt betydelselöst. I en kolumn i Vasabladet för tre år sedan, 21.4 2009, skrev teolog Patrik Hagman: ”Det är dags att på allvar börja fundera på hur vi skall klara oss utan bil i framtiden.” Han menade att oljan tar slut och bensinpriserna blir så höga att vi inte längre har råd att köra bil Det har gått tre år men ännu ser man inga tecken på att folk övergår till att promenera, cykla eller åka kollektivt. Min bedömning är att vi inte kommer att avstå från privatbilismen. Hela det moderna samhället är uppbyggt på den. Oljan kommer förstås småningom att sina, men bilar kan drivas av annat än bensin tillverkad av mineralolja. I dag drivs en hel del fordon av biobränslen. Den vanliga bensinen består nu av 10% av biobränsle. Meningen är förstås att andelen skall öka gradvis allteftersom nya bilar kommer i bruk. Hybridbilar är ett annat alternativ. Själv håller jag en hacka på att vi snart kommer att se allt fler elbilar på våra vägar. I dag är priset den största stötestenen. Men det kommer att gå ner när efterfrågan ökar.
 Bilen är ju teknologisamhällets heliga ko.

ETT MYLLER AV LIV I VARIERANDE FORM

EN VÄRLD MYLLRANDE AV LIV

Vid denna tid på året är livet som livligast i vår kalla Nord. Under några månader, ofta under endast några veckor, strävar djur, växter och allehanda mikroorganismer att fortplanta sig och därmed att garantera artens fortlevnad. När hösten, kölden och mörkret kommer är det en enda sak som gäller, att försöka överleva till nästa sommar. Kampen om livsrum är stenhård.

Den som i likhet med mig tillbringar en stor del av sommaren på knäna i ett trädgårdsland i hopplös strid mot oönskat liv upplever denna kamp med alla sinnen. Jag vill t.ex. få goda morötter, men det vill också skalbaggar, sniglar, morotsflugan, knäpparlarver, sorkar, harar och andra varelser. Dessutom vill mängder av växter, vitrot (kvickrot), våtarv (nate, natagräs), ranunkler, tistlar och en mängd andra icke ätliga växter utnyttja den jord och den näring som jag avser för morötterna. Jag slåss, och de slåss. Visserligen överlever jag personligen utan att slåss, men det gör inte de andra varelserna. Men vi människor överlever inte kollektivt om vi inte slåss effektivare än alla andra. Den starkaste vinner i min trädgård och ofta är det tyvärr inte jag. Hittills har dock mänskligheten visat sig starkare än alla andra och jag ser inga skäl att vi skulle förlora i framtiden.

Att rensa s.k. ogräs i ett land som länge fått vara ifred känns som att bege sig in i en djungel. Gräset kan vara nästan halvmeterhögt och varje kvadratcentimeter är full med rötter. Det är märkligt att så många arter kan finnas på ett litet område. Om jag inte sliter och river i de levnadsglada, anspråkslösa, snabbväxande ogräsen så kväver de snabbt mina känsliga majsplantor och andra grödor..

Man får utmärkt motion och gymnastik av att plantera, gräva, vattna, rensa ogräs, skydda mot skadedjur och slutligen, om man lyckas någorlunda, att skörda. Det finns inte (enligt min mening) många nöjen som går upp mot att äta färsk potatis, sallat, jordgubbar, lök, kålrabbi, morötter, majs, tomater, paprika etc som man odlat i sitt anletes svett. För att inte tala om vin- och krus- och körsbär, plommon, äpplen och päron. Men inget hindrar att man samtidigt sätter sig ner och filosoferar kring allt det liv som omger en och som man är en del av. Vi vill i dag ofta se oss som naturens herrar, som de som har konroll och bestämmer, men det är en lllusion. Vi är lika mycket med i kampen om tillvaron som getingarna, humlorna, sniglarna och daggmaskarna. Också vi blir ständigt angripna och måste försvara oss. Vi är aktivt med i kampen om tillvaron.

När vi sitter i trädgården och njuter av solen och blomsterprakten skall vi inte glömma allt det för oss jättestora däggdjur osynliga livet omkring oss. I själva verket är det osynliga livet, artrikare, talrikare och viktigare än det synliga livet. Jorden myllrar av mikroorganismer, en näve jord lär innehålla tiotusentals organismer. Men de finns också på vår hud och förstås inne i vår kropp, speciellt i tarmkanalen. Vi bär ständigt omkring med hundratals miljoner bakterier. I luften seglar de omkring på små partiklar av damm och stoft.

Den här beskrivningen gäller den lilla plats på vår planet där jag tillbringar oräkneliga av sommarens timmar. Denna plats är inte typisk. Den är tvärtom ovanligt karg, ovanligt fattig på arter, ovanligt fridfull. När vi går söderut till varmare klimat ökar antalet arter samtidigt som organismerna kan vara aktiva en allt större del av året. Vi har t.ex. blott futtiga två arter av ormar. När vi kommer till de heta, ångande regnskogarna är myllret av liv enormt mycket större än i vår kalla nord. I Brasiliens urskogar lär det finnas ca 200 arter av ormar, en stor del giftiga.

Överallt på denna planet, på polerna, i öknarna, i heta källor, i havsdjupen, långt ner i jordskorpan, högt uppe i atmosfären finns det liv. Vår planet lever.

Varför? Varför finns allt detta liv? Varifrån kommer det? Hur har det uppstått? Vilken är vår plats och vår roll?

Dessa frågor har intresserat mig i över 40 år. I några bloggar skall jag under sommaren, om jag får tid och hälsan står mig bi, teckna ner de tankar mina studier i ämnet lett mig fram till. Vad är lämpligare under vår korta sommar än att ägna livet en smula eftertanke. I mina ögon är livet så nära det heliga man kan komma. Inte enskilda liv, utan livet som jordiskt, och som kosmiskt fenomen. Finns det något mer spännande? (Liv på andra planeter diskuterade jag bl.a. i min blogg 11.1 2012.)

STÄNDIG FÖRÄNDRING, ENORM VARIATION

Vid en ytlig granskning under några års tid förefaller allt vara nästan exakt likadant från år till år. Varje år gror samma maskrosor, brännässlor etc samma ödlor pilar omkring i det solvarma gräset. Naturen förefaller vara en sinnebild av det i stort sett oföränderliga. Men när man börjar titta mer i detalj ser man förändring och variation överallt. För den som likt mig odlat grönsaker i tiotals år ligger den mest uppenbara förändringen i att det ständigt lanseras nya varianter av olika grödor. Majs är en värmekrävande växt som härstammar från Sydamerika. I min ungdom skulle man ha skrattat gott om någon försökt odla majs i vårt land. I dag finns det flera sorter av majs som hinner mogna i vårt kalla klimat.

När jag började odla majs för rätt många år sedan var det ovanligt. I dag odlas majs för försäljning i många delar av södra Finland. En mängd grönsaker har vidareförädlats (som det heter) så att de ger större skörd snabbare och är motståndskraftigare. I dag odlas t.ex. sparris, vindruvor, persikor och en mängd annat på våra breddgrader.  

                      Människan har i tusentals år jobbat med att få fram varianter av vilt växande arter för att få högre avkastning. De odlade grönsakerna kan i dag vara så olika sina vilda släktingar att det är svårt att veta från vilka de härstammar. Morötter, kålrabbi, rödbetor etc kan bli jättestora. Variationsrikedomen och variationsmöjligheterna verkar vara oändliga.

                      Hur mycket kan man variera? Finns det någon gräns? Är det så att naturen drar upp villkor som inte kan överskridas? Självklart innebär tillgången på näring, vatten, energi (ljus, solsken)och koldioxid begränsande faktorer. Men inom ramen för dessa? Den genetiska koden (genomet) sätter gränser. Men denna kod kan variera och kan varieras. Den är inte en gång för alla given. I naturen förändras genotypen genom vad vi kallar mutationer som i sin tur kan orsakas av många faktorer. Detta är ett komplicerat och inte till alla delar utforskat kapitel. Tydligen finns det också i naturen ”jumping genes”, slumpmässig överföring av gener från en art till en nära besläktad. Vi skall komma ihåg att allt levande hela tiden badar i en sky av joniserande (radioaktiv) strålning. Den kommer dels från jorden själv som är full med uran (också haven) och dels från rymden i form av kosmisk strålning. (Ingen anledning till oro, vi är anpassade till den strålningsnivå vi normalt utsätts för.)

                      Jag tar upp en näve jord ur ett trädgårdsland. Vilka organismer ser jag? På sin höjd någon daggmask och tusenfoting. Mullen tycks vara död. Tittar jag i ett mikroskop blir bilden en helt annan. I mikroskopet framträder tusentals organismer i den lilla mullhögen. I ett litet trädgårdsland finns hundratals miljoner mikroorganismer, mikrober. Om jag går över till ännu starkare förstoring genom ett elektronmikroskop öppnar sig en ny värld, men nu är vi på gränsen mellan levande och icke levande. Vi finner de fruktade virusen. Vi känner dem främst som orsak till många farliga sjukdomar, men de flesta är ofarliga. De finns i ofantliga mängder överallt och spelar tydligen, trots att de själva inte är levande, en viktig roll för livet på jorden.

                      Här är det lämpligt med en historisk observation. Ända fram till mitten av 1600-talet var mikroberna fullständigt okända för de lärde. Holländaren Leuvenhoek var den första som beskrev för blotta ögat osynliga organismer, som han studerat i ett enkelt mikroskop. Han var verksam i mitten av 1600-talet. I de andra högkulturerna på jorden var mikrovärlden förstås helt okänd. Såväl kikare som mikroskop uppfanns i Europa. Det dröjde dock till slutet av 1800-talet innan bakterierna upptäcktes. Och först på 1920-talet upptäcktes virusen.

                      Största delen av förändringarna i genotypen är osynliga för oss därför att de sker i mikrovärlden. De sker bland de miljontals små organismerna i jorden. Dessa har en kort livstid och därför kan mutationer spridas snabbare än hos långlivade organismer.

                      När penicillinet började användas i början av 1940-talet var det ett mirakelmedel som tog livet av livsfarliga bakterier. Mängder av andra antibiotika utvecklades. Men det innebar att bakterierna utsattes för en ny miljö med ett nytt selektionstryck. De svaga dog av de nya medicinerna, men de starka överlevde och fortplantade sig gladeligen. Detta innebar att de resistenta bakteriestammarna småningom blev allt talrikare. Naturen är smartare än vi. Om ett tiotal år är antibiotika antagligen inte mera verkningsfulla mot bakterier än aspirin.

                      Nya varianter av sjukdomsframkallande mikrober, bakterier, virus, prioner etc uppstår ibland. Aids existerade inte när jag var ung. I dag dör miljoner årligen i sjukdomen. Den orsakas som bekant av ett virus. Varifrån det kom och hur det spreds till människan har forskningen inte kunnat med säkerhet klarlägga. Tuberkulos var ännu i början av 1900-talet en vanlig och dödlig sjukdom. Den orsakas av en bakterie. Sedan kom antibiotika och sjukdomen försvann i många länder, t.ex. hos oss. Under senare år har det uppstått resistenta stammar som inte kan bekämpas av de allmänt använda medicinerna. Tuberkulos håller igen på att bli en dödlig sjukdom. Vi kan segra i ett slag men kriget fortgår ständigt. Vi måste räkna med att nya sjukdomsframkallande organismer uppstår i framtiden.

                      Dylika förändringar är uppenbara, men de är bara den yttersta toppen på isberget. Förändringar sker ständigt hos miljontals olika arter, men vanligen är de så små att de inte märks. Ytterst sällan är de till all lycka farliga för oss. Forskningen har nu kommit så långt att vi börjar förstå hur dessa sker. Än viktigare (och farligare) är att vi själva kan gå in i arvsmassan och ändra den samt att vi kan skapa gener, sätta in dem i en organism och därmed ge den en ny egenskap. Därmed har vi öppnat helt nya möjligheter för att inte bara förstå livet utan framför allt för att kontrollera det. Vad detta kommer att leda till om tio år, 50 år, 100 år kan man tills vidare bara spekulera. Vad som kommer att ske längre in i framtiden är ett tacksamt ämne för scififörfattare.

                      Liv har funnits på vår planet i ca 3 000 miljoner år. Hur många arter finns det i dag? Omöjligt att veta. Antalet av biologerna kända arter lär enligt senaste uppgifter vara runt 3 miljoner. Tusentals nya arter beskrivs varje år. Också i vårt land beskrivs årligen många nya arter, dock endast insekter, spindlar, svampar och mikrober och liknande. Självklart har de flesta makroarterna redan beskrivits av biologerna. Men ingalunda alla. Så nyligen som år 2006 upptäcktes en apa som tidigare varit okänd för biologerna. Den lokala befolkningen kände till den och kallade den kipunji. Den lever i urskogen i Tanzania. Någon pygmeapa är den inte med en vikt på 10-15 kg. Antalet uppskattas till ca 1000 individer. De flesta ännu okända arterna finns förstås i världshaven som täcker ca 70% av jordens yta.

På tal om världshaven trodde man länge att de tjocka sedimentlagren i havsdjupen är livlösa. På 1990-talet började man ta prover genom att borra ner i dessa lager. Till allmän överraskning visade det sig finnas ett rikt mikroliv tiotals och hundratals meter ner i denna kalla, kolmörka värld. I Nature 21.8 2008 hävdas att omkring 50% av alla mikroorganismer i själva verket lever i dessa enorma avlagringar. De har bildats under miljontals år. Dessa organismer ställer forskarna inför många intressanta problem. Hur kan de existera i denna kalla, mörka, syrefria, energisnåla miljö? Djupare än en meter är det inte bakterier, välkända för forskarna, utan den typ av organismer som relativt nyligen börjat kallas arcaea som dominerar.

VARFÖR GÅR EU FRÅN KRIS TILL KRIS?

EU har figurerat i nyheterna dagligen på grund av den pågående ekonomiska krisen. Det är märkligt att ingen tycks ha insett att den typ av ekonomiska problem som politikerna nu försöker handskas med skulle uppstå när den ekonomiska unionen EMU skapades för drygt tio år sedan. Ändå lade man, genom att binda ihop alla valutor utan några hårda krav på budgetdisciplin, grunden för just den ansvarslösa låntagning som nu exploderat i händerna på politikerna i Grekland, Spanien, Portugal och Italien.

Grundproblemet ligger förstås i den blandning av kapitalism och socialism som är så typisk för Europa. Dels har man en fri marknad, fria banker, dels tar staten ansvaret för ekonomin. Egentligen är detta en omöjlig ekvation. Enligt kapitalismen går dåliga företag i konkurs. Därmed jämnt. Men enligt socialismen är staten ansvarig för medborgarnas välfärd. Därför stöder staterna och EU banker som inte sköter sig. Principen är densamma för individer. Enligt kapitalismen går individen i konkurs om hen inte kan betala sina lån. Enligt socialismen går staten in och tar hand om alla som inte kan sköta sig.

Problemet blir akut genom att den moderna konsumtionsideologin. Det finns i dag ett starkt socialt tryck på att du skall konsumera så mycket som möjligt. Om du inte har pengar så får du låna, nästan hur mycket som helst och på hur lång tid som helst. Bankerna lever ju på att vi lånar så mycket som möjligt. Staterna fungerar enligt samma ideologi. Hela ekonomin är uppbyggd på lån. För att hindra misär garanterar staterna att alla låntagare skall klara sig.

Ett sådant system är i längden ohållbart. Men det vill ingen öppet tala om.

Denna artikel publicerades i Åbo Underrättelser 5 juni.

Det skall bli mycket intressant att se hur det går. Själv har jag ännu inte känt av EU:s kris på något sätt. Har du?

VARFÖR BEFINNER SIG EU STÄNDIGT I KRIS?

EU skapades med stora förhoppningar och på basen av höga ideal. Arkitekterna hade visionen av en ekonomiskt blomstrande världsdel som skulle vara en förebild när det gäller solidaritet, tolerans, demokrati, miljövård och mänskliga rättigheter. I en värld där det splittrade Europa alltmer höll på att förlora sitt inflytande var ett närmare samarbete det enda sättet att behålla åtminstone någon tyngd i den globala konkurrensen. Tyskland och Frankrike, sedan gammalt de mäktigaste staterna i Europa, utgjorde den hårda kärna runt vilken de övriga staterna mer eller mindre villigt formerade sig.

Vi vet alla hur det har gått. EU har gått från kris till kris. Just nu upplever vi den värsta krisen sedan EU skapades. Varför har det gått såhär? Konstigt nog tycks den frågan inte intressera. Det borde vara dags för en djupgående europeisk självanalys.

Det är inte svårt att finna orsaker.

Grundorsaken är att EU från början skapades uppifrån. Unionen var en tanke hos kraftfulla politiker som ville ge Europa en tyngre position internationellt. Det var alltså inte frågan om en naturlig process driven av de stora massornas intressen, önskningar och värderingar. Snarare var det tvärtom.  De olika staterna gick med för att effektivare driva sina egna nationella intressen inte för att man trodde på de höga idealen. Främst var man ute efter de ekonomiska fördelar man kunde uppnå. Resultaten av denna politik ser vi i dag. Grundproblemet, den ansvarslösa statliga låntagning som länge varit tydlig i visa stater, tycks vara omöjligt att lösa inom unionen. Tidigare löste man dylika problem genom att devalvera. Att bunta ihop helt olika typer av ekonomier och ekonomiska värderingar för att skapa ett enheltligt, blomstrande system var från början en alltför okritisk och blåögd vision.

Europa har alltid varit toppstyrt. Demokratin har varit svag. De styrande har löst problemen genom att bygga upp nya byråkratier. Det var därför oundvikligt att skapandet av EU i praktiken innebar skapandet av ytterligare en tung och otymplig byråkratisk struktur i vår världsdel. Massor av tjänstemän planerar i detalj hur EU skall fungera. Direktiv har producerats i massor. Också detta är typisk för det europiska sättet att tänka.  

Byråkratin är kanske inte så ansiktslös som i Fans Kafkas klassiska bok Processen, men inte heller långtifrån. Avståndet mellan byråkraerna i Bryssel och de olika europeiska folken kan räknas i ljusår. Typiskt är att systemet är extremt toppstyrt.

Beroende på traditioner och historia reagerar olika folk olika på direktiven. I Sydeuropa har människorna av tradition förhållit sig skeptiska till överheten. Man ignorerar lagar och förordningar som inte är förankrade i folklig tradition. I Frankrike går folket ut på gatorna när missnöjet svämmar över. I Nordeuropa är folken lydigare. Allra mest lydiga är finländarna. Vi har en lång tradition av underdånighet och protestantisk pliktmoral. Finland är väl det enda land som noggrannt försöker följa alla EU:s direktiv hur orealistiska dessa än är.

Många drömmer om att lämna EU, att återfå sin nationella ”handlingsfrihet”. Men det är en hopplös dröm. Tiden har gått förbi nationalstaterna. Framtiden ligger i samarbete, hur haltande det är är och kommer att förbli.

Hans Rosing

Västanfjärd

ENERGIN RÄCKER NOG TILL

Vi får ofta höra att jordens resurser tar slut, att vi redan nu använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Detta kan stämma för vissa resurser, men det stämmer inte för den viktigaste, för energin.

I artikeln nedan diskuterar jag denna fråga och bevisar att energin räcker till också för dagens enorma folkmängd. Jag sände artikeln till Vasabladet som dock inte tog in den. Förmodligen är den för lång. I dag skall allt som bekant vara snuttifierat. Fördjupad analys är oförenlig med tidsandan. 

Den korta artikeln nedan publicerades i Vasabladet 31.5. I den kritiserar jag ett inlägg i samma tidning av Simon Gripenberg 26.5. Han tror att vi (vilka är vi?) snart (hur snart?) kommer att tvingas att radikalt skära ner vår energiförbrukning. Han preciserar inte sin analys närmare. Jag påpekar i artikeln att det nog finns gott om energikällor. Problemet, i den mån det finns ett problem, är att den viktigaste globalt sett, dvs solenergin utnyttjas i ringa utsträckning. Orsaken till detta är förstås att oljan varit så billig att det inte har lönat sig att utveckla alternativa källor. Nu är oljan dyr och det lönar sig att övergå till billigare metoder, bl.a. olika sätt att utnyttja solen.

Egentligen är det bra att oljan blir dyrare och att den kommer att sina. Under de drygt 100 år som den spelat en viktig roll har den samtidigt haft en stor mängd negativa bieffekter. En del av dessa är välkända, t.ex. miljöförstörelse. Andra är mindre kända t.ex. effekterna på ekonomin både globalt och lokalt.

Energifrågan behandlas i många av mina bloggar. Jag kommer med stort intresse att följa med vad som händer, men risken är att jag upprepar mig. Det kan bli tjatigt. Den som läst mina inlägg torde ha en god uppfattning om energisituationen.

Jag vill ännu tillägga att jag inte ser några goda argument för att tro på kallfusion som en del tycks fästa förhoppningar vid.

(Nu skall jag gå ut och jobba på ett jordgubbsland).

RÄCKER ENERGIN TILL FÖR SJU MILJARDER?

Dagens industri-, data- och nöjessamhälle präglas av en ständigt ökande energitörst. Räcker energin till för dagens sju miljarder människor, för att inte tala om de nio miljarder som väntas bo, arbeta och roa sig på vår stackars överexploaterade planet år 2050?

                      Allt liv behöver energi för att överleva, så ock människan. Våra avlägsna förfäder klarade sig genom den energi de fick genom födan. För över en halv miljon år sedan uppfann människan ett nytt sätt att skapa energi och därmed att göra livet lättare. Elden har visserligen alltid varit en del av naturen, men människan uppfann metoder att kontrollera elden. Inget annat djur har ens kommit i närheten av denna för oss så självklara upptäckt. Elden gav värme och ljus och gjorde maten lättare att tugga. Långt senare blev elden en hjälp i jordbruket, och för ca 5000 år sedan i framställningen av metaller. Fortfarande, trots alla teknologiska framsteg, är elden basen för dagens samhälle. Så kommer det tydligen att förbli under lång tid framåt.

                      Under medeltiden, dvs för ca 1000 år sedan började man i Europa använda vattenkraft i växande utsträckning. I vår världsdel finns otaliga bäckar och åar som lämpade sig för kvarnar av olika slag. En stor del malade mjöl, andra drev hammare i smedjor. Somliga stötte linnemassa i pappersframställningen, åter andra drev sågverk eller pumpar. Under 1700-talet var de lämpliga vattendragen redan utnyttjade. Samtidigt blev det brist på trä eftersom de stora skogarna i tättbefolkade områden hade huggits ner. Det fanns inte längre energi för fortsatt tillväxt. Ekonomin höll på att stagnera.

                      Då kom ångmaskinen som en räddande men ytterst sotig och smutsig ängel. Den industriella utvecklingen fick bättre fart än någonsin tidigare. På endast några decennier byggdes järnvägar kors och tvärs över Europa och USA och sedan i den övriga världen. De miljövänliga, långsamma segelskutorna av trä  ersattes av jättelika rökspyende snabba ångfartyg av stål. Utvecklingsoptimismen har aldrig varit större. Jules Verne utmålade framtida underverk som ubåtar, flygmaskiner och månresor Titanic stod för den tidens mest avancerade högteknologi i världens största imperium. Fartyget byggdes för att vara osänkbart. Varför då belasta det med livbåtar för alla 3000 passagerare?

                      Stenkolet blev industrisamhällets livsblod. Och trots alla senare uppfinningar har stenkolet förblivit världens viktigaste energikälla. Visserligen drivs tågen i dag vanligen av elekricitet och fartygen av olja, men större delen av världens elektricitet produceras genom att man bränner stenkol. Ångmaskinen gjorde snabba kollektiva masstransporter möjliga. Men den är inte lämplig för vare sig bilar eller små båtar. Explosionsmotorn från slutet av 1800-talet medförde en totalt ny riktning i samhällsutvecklingen. Privatbilen öppnade vägen mot en ohämmad individualism, men också mot ett ständigt ökande behov av energi. Var och en (som hade pengar) kunde åka vart den ville när den ville. I dag översvämmas världen av mer än 600 miljoner privatbilar. I Kina växer antalet med flera miljoner varje år. Efter det andra världskriget har flyget blivit det mest populära medlet för långa och snabba transporter. En halv miljarde människor flyger årligen av och an över jordklotet och förpestar luften med koldioxid. Men hur länge kan förbrukningen av flygbensin fortsätta att öka?

                      Helt nya energikällor är ytterst ovanliga. Därför är det inte förvånande att forskare, företagare, ekonomer och politiker hade högt ställda förväntningar på kärnkraften när den togs i fredligt bruk på 1950-talet. Sverige, som klarat sig oskatt genom kriget, hörde till de länder som beslöt att satsa stort på fissionsenergin. Man drömde om billig energi i obegränsade mängder. Katastroferna i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och nu senast i Fukushima har dock väckt ett starkt motstånd mot denna energiform. Japan har stängt alla sina ca 50 reaktorer och använder nu i stället de beprövade fossila bränslena som folk är vana med och litar på. Också Tyskland planerar att avveckla kärnkraften. I stället bränner man stenkol och rysk naturgas. Det är dock troligt att kärnkraften får större betydelse i en nära framtid när oljan och naturgasen börjar tryta. Stenkolet kommer visserligen att räcka i flera hundra år, men dess framtid beror på om man kan finna metoder att avlägsna koldioxiden ur rökgaserna.

                      Mer än något annat bidrar förbränningen av stenkol i tiotusentals kraftverk till att mängden koldioxid i atmosfären ökar. Därmed är det den största boven när det gäller klimatförändringen. Men i dagens läge, med en svår ekonomisk depression inom EU som har globala återverkningar, tycks ekonomisk tillväxt vara mycket viktigare än att motverka växthuseffekten. Stenkol, naturgas och olja förbränns som aldrig förr. I den indusrialiserade världen lånar folk pengar för att kunna konsumera mera och mera varor och tjänster. Överskuldsättningen är ett lika stort välfärdsproblem som övervikten.

Men också stenkolet kommer att ta slut. Troligen är det oljan som först börjar sina. Somliga experter tror att vi redan är inne i en fas då produktionen inte längre kan öka. Här finns en stor osäkerhet och vi lever med stora ekonomiska risker. Brist på olja leder oundvikligen till en långt värre ekonomisk depression än någon vi tidigare upplevt. Sedan sinar naturgasen och slutligen stenkolet.

                     

Betyder det att våra efterkommande småningom måste anpassa sig till ett lågenergisamhälle? Nej det finns gott om energi. Kärnkraft av olika slag är en möjlighet för framtiden. Uranförekomsterna är visserligen begränsade, men man kan också använda thorium. Breedreaktorer har länge varit en möjlighet. De producerar plutonium som sedan kan användas som bränsle. Den nuvarande tekniken är dock så riskabel att inga breedreaktorer i dag är i gång. Slutligen har vi fusionsenergin som troligen blir viktig i en mer avlägsen framtid. Tillsvidare är den på experimentstadiet. Somliga drömmer om kallfusion som den ultimata energikällan. Hittills har ingen gett några klara bevis för att kallfusion är möjlig.

                      Under de senaste decennierna har det talats och predikats mycket om att vi bör övergå till förnyelsebara energikällor. Pratet har dock sällan övergått i handling. EU vill vara föregångare och ställer upp höga mål. Men medlemsstaterna bryr sig sällan om dessa annat än i högtidliga tal och proklamationer. I själva verket ökar användningen av fossila bränslen inom EU liksom i den övriga världen. Att som Tyskland i viss mån ersätta stenkol med naturgas innebär visserligen mindre utsläpp av koldioxid, men naturgasen är förstås inte förnyelsebar. Danmark, som är fattigt på inhemsk energi, har rykte om sig att vara miljövänligt med sina drygt 5000 möllor. Faktum är dock att danskarna är helt beroende av fossila bränslen för att hålla igång samhället. Per capita släpper Danmark ut mer koldioxid än något annat nordiskt land. Vindkraften har fått stor uppmärksamhet i medierna, men faktum är att dess betydelse alltid kommer att vara marginell, annat än lokalt. Det behövs t.ex. över 2000 möllor för att ersätta ett enda stort stenkolskraftverk. Endast på ställen där det blåser stadigt under en stor del av året kan vindenergin spela en stor roll.

                      Finland är världens kallaste och mörkaste industriland. Egentligen är det underligt att någon vill bo i ett land med nio månader av köld, snö, is, mörker, regn och slask. Man måste vara född här för att kunna älska landet. Men ur energisynvinkel är vi till all lycka välförsedda. Skogen har alltid varit finländarens trumfkort. Så är det fortfarande trots Nokia och Angry Birds. Vedeldningen har hållit oss vid liv i århundraden och i dag har vedspisar, kaminer och kakelugnar igen blivit populära. (Mer än halva året börjar min dag med att jag sätter eld i vedspisen. En av de viktigaste uppfinningarna genom tiderna. Fungerar, i motsats till modern teknologi, alltid.) Det finns många sätt att använda trä som energikälla. Dessutom har vi rätt mycket vattenkraft. Torven står för en betydande del av elproduktionen. Den är förnyelsebar omän på mycket lång sikt. I dagens läge står förnyelsebar energi för ca en tredjedel av all energi i vårt land. Kärnkraften står för en tredjedel av all elproduktion, en andel som snart kommer att öka. Den är förstås inte förnyelsebar, men vi har mycket uran i berggrunden, så mycket att finländarna utsätts för dubbelt högre stråldoser under en livstid än i övriga EU.   

                      Lustigt nog används den viktigaste förnyelsebara energikällan minst. Jag tänker förstås på solen. Av jordens sju miljarder bor den överväldigande majoriteten i länder som bestrålas slösande rikligt av vår jättelika fusionsreaktor, solen. Många av de fattigaste länderna får mest solenergi. Enbart Sahara mottar mer energi i form av solstrålning än vad mänskligheten någonsin kommer att kunna göra av med. Varför används då inte solen i större utsträckning? Orsakerna är många, men inte oöverkomliga. Solenergin har utan tvekan framtiden för sig.

                      Hur ser bilden ut i stort? Det sägs ofta att mänskligheten i dag använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Hur är det med energin? Räcker vårt enda jordklot till? Utan tvekan. Energin är ingen flaskhals, även om mänskligheten småningom fasar ut de fossila bränslena. Och då har jag inte alls beaktat möjligheten att forskningen kan upptäcka helt nya energikällor. Våra efterkommande kommer att ha tillräckligt med energi även om jordens befolkning är nio miljarder år 2050.

INGEN BRIST PÅ ENERGI

”Vi kommer snart att tvingas minska vår energiförbrukning radikalt. Dels sinar resurserna, dels konfronteras vi av utmaningen med klimatförändringen.” Denna bedömning av energiläget gör Simon Gripenberg i Vbl 28.5. Destovärre är bedömningen alltför pessimistisk. Visserligen bör vi räkna med att oljans pris kommer att fortsätta att stiga, men i stället kommer alternativa källor att få en växande betydelse. Stenkolet kommer att behålla sin starka position undet lång tid framåt. Kärnkraften kommer troligen att bli viktigare, trots att Japan och Tyskland för närvarande beslutat att avveckla den. Sådana beslut har en tendens att ändras när priset måste betalas. Japanerna har stängt sina kärnkraftverk och använder nu i stället fossila bränslen. Men på längre sikt tror experterna i Japan att man skall klara sig genom effektivering och genom att kraftigt öka användningen av sol och vind. Vi får se hur det går. Själv tippar jag att det går som när Sverige skulle avveckla kärnkraften. (Sverige har goda möjligheter att klara sig utan kärnkraft tack vare sin vattenkraft. Men motståndet mot att bygga mer vattenkraft är större än mot kärnkraften.)

Den ekonomiska depression vi nu upplever inom EU kunde vara en orsak till att minska energiförbrukningen. Men i stället ökar nu det politiska trycket på att politikerna i stället skall satsa på ekonomisk tillväxt. Endast Tyskland håller benhårt fast vid sparlinjen, men dess regering blir allt mer impopulär. Frankrikes färska president har gjort sig till tolk för tillväxt i stället för nedskärningar. För en gångs skull är Frankrikes och USA:s presidenter eniga. Obama satsar på tillväxt i USA och trycker på för att EU skall göra detsamma. Tillväxt är inte möjlig utan ökande konsumtion och ökande energiförbrukning.

Kina har länge setts som en motor för världsekonomin. Fortfarande är tillväxten i jätteriket enorm och kineserna satsar hårt på att det skall fortsätta på samma sätt. Detsamma gäller många andra jätteekonomier såsom Indien och Brasilien.

Till alla lycka är tillväxt inte oförenlig med övergång till allt mer miljövänliga system. Kina gör i dag stora satsningar på miljövänligare teknologi. Tillsvidare är det dock stenkolet som är grunden för tillväxten.

I Finland vill många satsa mer på solenergin, trots att solen är en bristvara hos oss. De flesta av världens länder har ett överflöd av sol året runt. Ändå utnyttjas denna energi i mycket liten skala. Detta kommer säkerligen att ändras när de fossila bränslena blir dyrare. Det är lustigt att de länder som har mest solenergi ofta också är de fattigaste. Är det så att ett hårt och kallt klimat tvingar människorna att vara mer innovativa?

Jag ser inga skäl att tro att vi snart kommer att tvingas skära ner vår energikonsumtionen. Men det vore klokt att börja fundera på att skaffa elbil.

KRITIK AV "SOCIALA" MEDIER

Det talas i dag ständigt om sociala medier. Vaddå sociala? I själva verket gör de nya medierna, som förtusätter att vi sitter framför datorn när vi umgås, oss allt mer osociala, eller t.o.m. asociala. Jag är förvånad över hur okritiskt och blåögt de flesta förhåller sig till alla dessa nya sätt att kommunicera. För egentligen är det frågan om att begränsa kommunikationen. Det tycks nästan vara tabu att berätta sanningen om hur de nya medierna gör oss alltmer asociala. Läs artikeln nedan så förstår du vad jag menar.

Jag är förvånad över hur mycket tid många ägnar åt att sitta vid datorn och ”umgås” med sina ”datorvänner”. Själv är jag pensionär men sitter ändå sällan framför datorn, speciellt under den tid av året jag bor på landet. Det finns så mycket annat som är roligare, mer givande, mer socialt.

Än mer förvånad är jag över hur en del viker ut sig på nätet. Är det ett utslag av den moderna narcissisimen? Man tror att alla är intresserade av allt man gör? Själv måste jag ärligt medge att jag är totalt ointresserad av alla små detaljer i mina medmänniskors liv.

Det som är verkligt intressant lägger man ju ändå inte ut på nätet. Det är mänskligt att man vill ge en glansbild av sig själv. Men jag för min del är ointresserad av glansbilder. Hur är det med dig?

Just nu skiner solen, det är en vacker försommarmorgon. Jag har ätit havregrynsgröt, druckit en kopp kaffe, lyssnat till nyheter och väderlek, varit ute på tuppen och sitter nu framför datorn och skriver en ointressant text. Jag har en lätt huvudvärk, litet ont i min stela nacke, något obehag i buken och skall ta en halv Emconcor mot rytmstörningar. Om en stund skall jag skaffa ett nytt rör till vår gamla brunn och installera det tillsammans med min yngre son. Det gamla har spruckit vilket betyder att jag inte får vatten till mina odlingar.

Var den här texten intressant? Självklart inte. Fler sådana skriver jag inte på min blogg. Däremot hoppas jag fortsätta att skriva om ämnen av allmänt intresse, om samhället, om naturen, om vetenskapen, om klimatet och om skrivandet. Filosofiska funderingar.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 22.5.  

ASOCIALA MEDIER

Förr hade man ett fåtal vänner som man träffade, pratade, skvallrade, diskuterade med, som man festade och sörjde med. Vänner som man kände utan och innan. Den moderna människan, speciellt den unga människan i tiden, har hundratals vänner som hen träffar på nätet. Hen går in på facebook för att få veta vad vännerna ätit till fruckost – själv drack jag kaffe och åt havregryngsgröt. Hen surfar in på Twitter för att få reda på det senaste skvallret. Hen skriver på sin blogg för att uppdatera vännerna om vilka kläder hen köpt. Det är modernt, enkelt, mödolöst, kravlöst. Kräver bara att man har gott om tid för oväsentligheter. Man kan sitta i lugn och ro hemma vid den egna datorn eller med sin mobil och kommunicera med hela världen. Man behöver inte se, höra, känna, lukta den man kommunicerar med. Lyckligare kan man inte bli, eller hur?

Allt sker i realtid. Det går snabbt, det är effektivt, det är ytligt och det är just så meningslöst som kommunikation mellan maskiner är.

Vad är egentligen en vän? Kan man ha en vän som man aldrig träffat? Eller har vi fått inflation i vänner liksom i så mycket annat i dagens swamhälle? Håller begreppet vänskap på att urvattnas, förlora sin betydelse?

Hur vet jag att personen i den andra ändan inte är ett program? Ett trevligt, sympatiskt program som frågar hur jag mår och intresserar sig för alla mina små och stora sorger. När får vi ett internationellt börsbolag som till ett facilt pris skaffar oss artificiella vänner för alla situationer?

Är dagens människor, som kan nå ut till hela världen via en liten maskin lyckligare än gårdagens som var tvungen att umgås rent konkret med grannar, släktingar och, ja just det, verkliga vänner (och ovänner)? (Vi skall inte glömma värdet av ovänner!)

Vad hjälper det en människa om hon kan nå hela världen via sin dator men förlorar sin själ.

Vi håller på att glömma bort vår sanna biologiska och sociala natur. Evolutionen har format oss till sociala varelser. Nätet håller på att forma om oss, till ytliga maskiner. Begreppet socialt medium är liksom t.ex. begreppet vindpark en eufemism, en förskönande omskrivning som skall få oss att svälja den beska medicinen i tron att den botar oss. Itmedierna är i själva verket mer eller mindre asociala. De ger mindre tid för sann och djup vänskap (och ovänskap). 

Evolutionen har under årtusendens kamp för att överleva hos oss skapat en förmåga att ”läsa” den andre. Ett verkligt samtal sker inte bara med ord, ofta inte ens huvudsakligen med ord. Den andres kropp talar till oss både på ett medvetet och omedvetet plan och vår kropp svarar. Ögonen, minerna, händerna, kläderna, dofterna, rörelserna, tonfallen och miljön är meningsfulla. Till och med tystnaden kan tala. Instinktivt tolkar vi den andre. Är hen ärlig, föreställer hen sig, är hens medkänsla påklistrad eller äkta. På Facebook, Twitter, på en blogg är det alltför lätt att ljuga, föreställa sig, luras, låtsas, göra sig bättre än man är därför att vår medfödda förmåga att ”läsa” kroppsspråket är satt ur spel. Nätet är därför, och kommer att förbli ett paradis för bedragare. Det lockar och uppmuntrar oss att kommunicera den idealbild vi tror att samhället vill att vi skall vara. Vem berättar på nätet om alla sina misslyckanden, besvikelser, sömnlöshet, sorger, tvivel, depressioner, om sitt missbruk och att man varit med och mobbat, misshandlat. Värdet med en verklig vän är att man kan tala om sådana saker, ja att man behöver tala om dem. En enda sådan vän uppväger hundra ytliga vänner på nätet.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Västanfjärd

VINDKRAFTEN ÄR SLÖSERI MED RESURSER

Antagligen är jag dum. Jag kan nämligen efter att ha funderat över energifrågor i över 20 år inte finna ett enda logiskt, förnuftigt och sakligt argument för att satsa miljarder på att bygga jättestora anhopningar av vindkraftverk i vårt land. Jag har tittat på alla argument men funnit dem fulla av hål. Det enda som blir kvar är prestige. Att beslutsfattarna vill visa sig duktiga i internationell jämförelse. Om Danmark och Sverige satsar skattebetalarnas pengar så kan inte vi vara sämre. Prestige tycks spela en stor roll för våra beslutsfattare. Just nu när jag skriver detta är det nästan lugnt. Så har det ofta varit om mornarna under våren. Ärligt talat, vem klarar sig med att få ström endast ca 30% av tiden, när det blåser tillräckligt? Jag hoppas på ökande motstånd mot detta stora misstag. Satsa miljarderna på de lönsamma och miljövänliga alternativen i stället!

Denna artikel ingick i Vasabladet 3 maj.

VINDKRAFTEN ÄR ETT DYRT ALTERNATIV

Danmark har länge utpekats som en föregångare när det gäller vindkraft. Med över 5000 möllor producerar danskarna ca 20% av sin el genom de stadiga vindarna från Nordsjön. Det danska vindkraftbolaget Vestas har varit ett slags dansk motsvarighet till Nokia. Men under den senaste tiden har det gått på samma sätt som med Nokia. Värdet på Vestas aktier har sjunkit till en tiondedel, från ca 600 dkr till ca 50 dkr. I januari meddelades att man ger sparken åt ca 1000 anställda i Europa. Också i USA ”sanerar” bolaget kraftigt. Italienska Winwind och brittiska Moventas har minskat sin produktion. I början av april meddelades att Moventas stänger sin fabrik i Karkkila och 171 anställda får gå. Också i vårt land har vindkraften stött på svårigheter av olika slag. Ingen vill ha en jättestor mölla på sin bakgård eller nära sommarstugan. Vid uthyrningsstugor drar de ner priset. På rekreationsområden passar de inte. Folk oroar sig för buller, vibrationer, reflexer, speglingar, lågfrekvent ljud som vi inte direkt upplever men som kan ha skadliga effekter på lång sikt. Naturvännerna är rädda att stora rovfåglar skall dödas, att den lokala fladdermösstammen skall decimeras. Därtill kommer att dagens jättestora s.k. vindkraftparker med upp till 50-100 möllor med upp till 250 meter höga torn på enorma betongfundament innebär radikala ingrepp i miljön, helt enkelt miljöförstöring. Landskapsbilden förändras, nya vägar för tung trafik måste dras, ett nätverk av högspänningskablar korsar landskapet. I själva verket är ordet vindkraftspark en eufemism, en förskönande omskrivning, en ren propagandaterm. Ordet park ger associationer till en mysig plats där man gärna slår sig ner för att avnjuta en picknick. I verkligheten är det frågan om områden med tung energiindustri. I värsta fall får vi tiotals sådana industriområden på orörd mark längs kusten. Det som för ett fåtal är en dröm om lätta pengar är för de flesta stugägare och turister en mardröm. I allmänhetens ögon har vindkraften fortfarande ett skimmer av grön romantik. Man tänker på trevliga små vindsnurror på gårdstunet som ger ett litet tillskott av grön el. Somliga drömde t.o.m. om att privatpersoner kunde sälja el när det blåser friskt. Verkligheten har för länge sedan sprungit förbi denna bild. I dag behärskas marknaden helt av stora multinationella bolag samt av våra inhemska stora elproducenter. Om de planer som regeringen utarbetat förverkligas kommer denna sektor att kräva investeringar av storleksordningen 4 000 miljoner euro under de närmaste åren. På den fria elmarknaden är ingen operatör dum nog att investera stora summor i en verksamhet som med säkerhet kommer att gå med förlust. Elpriset på marknaden rör sig kring 50 euro/ MWh. Det blir betydligt dyrare att producera ström genom möllor än genom uran, fossila bränslen (kol, naturgas), torv och biobränslen. Därför har regeringen beslutat att garantera ett pris som ligger nästan dubbelt högre än på den fria marknaden. Detta betyder i klarspråk att för varje MWh en mölla producerar garanterar staten ett pris på drygt 80 euro. För att ytterligare sätta fart på byggandet höjs garantipriset till fantastiska 105 euro i tre år framåt förutsatt att man snabbt kommer igång.. Detta betyder att även om priset på den fria marknaden sjunker långt under 50 euro så får vindbolagen samma skyhöga pris. Vem skall då betala mellanskillnaden? Skattebetalarna förstås. Ju mer vindkraft som byggs desto mera kostar det skattebetalarna. I värsta fall kan vi årligen få betala över 100 miljoner mer än nödvändigt för strömmen om några år. Visserligen i form av skatter. Man skall då komma ihåg att staten fortsätter att låna upp flera miljarder för att kunna sköta löpande utgifter. Tydligen anses vindkraften så viktig att den inte får drabbas av nedskärningar fast t.ex. skolor och åldringsvård drabbas svårt. Denna politik vore förnuftig och begriplig om vi hade brist på el. Men det har vi inte alls. Vi har mycket vattenkraft, kol och gas (stenkolet skall minskas), biobränslen som torv, flis, avfall och framför allt har vi baskraft i form av billig kärnkraft. Vid behov kan vi importera. När utlänsk el, t.ex. norsk vattenkraft, är billig lönar det sig att importera och att låta egna kolkraftverk stå. Tyvärr har de många och dyra kampanjerna för att spara energi varit fruktlösa. Man kunde med lätthet spara in de nuvarande möllorna och dessutom spara litet skattepengar på kuppen. Det finns två grundproblem med vindkraften som gör att den är en ytterst betänklig investering. Vinden blåser när den vill. På en fri marknad anpassas produktionen till konsumtionen. Så är det också på en normal elmarknad. Men vinden lyder inte den fria marknadens regler. Det blåser inte mest när behovet är störst. Ibland blåser det inte alls. Det kan vara kav lugnt på morgonen och blåsa på dagen. Det kan blåsa hårt på natten när behovet är lägst och vara lugnt på dagen när den är störst osv. Detta är inget större problem så länge andelen vindel är obetydlig, men det ökar när andelen växer. Då behövs mer och mer reglerkraft som bidrar till att trissa upp priset på marknaden. Vi kommer aldrig att kunna konrollera vinden och därför måste dess andel under alla förhållanden bli liten. Det vore därför klokare att investera de miljarder det är frågan om i elproduktion eller elbesparing som är pålitligare och som vi har kontroll över. Det andra grundproblemet är politiskt. Just nu har vi en regering som satsar stort på att gynna vindkraft. Det är frågan om en kohandel i vår mycket breda regering. Satsningen på vindkraft är ett krav från den gröna. De kan som motprestation vara med i en av samlingspartiet ledd kärnkraftsvänlig regering. Men de politiska vindarna kan som bekant ändra snabbt. Kommunerna har planeringsmonopol. I det stundande kommunalvalet kan kommunens inställning till vindkraft bli en stor fråga. Även om de flesta i princip är positiva till jättestora vindmöllor så vill ingen ha dem nära sin bostad eller sommarstuga. Troligen kommer inställningen att bli mer negativ när folk i praktiken får se konsekvenserna. Det politiska stödet kan snabbt försvinna och kommunerna stå där med mängder av olönsamma jättemöllor. Än så länge har vi gott om tid att noga analysera konsekvenserna. Vinden finns alltid där. Staten har många gånger tidigare subventionerat industrier som visat sig vara kalkoner. Vestigia terrent. (Spåren förskräcker).