VINDKRAFT FÖR DEN SOM ÄNNU IDS BRY SIG

Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser lörd 6.10 (om jag minns rätt).

Jag har argumenterat mot elproduktion genom jättestora vindkraftverk samlade i stora grupper i vår unika skärgård i många artiklar. En del finns på bloggen. Nu är det aktuellt att bygga upp till 50 sådana monster på kimitoön. Jag anser att detta är mycket oklokt. Jag anser att vi är skyldiga att så gott vi kan bevara vår unika skärgårdsmiljö sådan vi fått den i arv av våra förfäder. Vi är skyldiga att ge den till våra efterkommande med så små ingrepp som möjligt. Vi är skyldiga att motarbeta de kortsiktiga vinstintressen som nu dominerar bland våra beslutsfattare.

Denna artikel har också lagts ut på Facebook av några personer enligt vad jag hört. Jag hoppas den kan öppna ögonen för någon, speciellt för någon beslutsfattare.

Vi räddar inte världen genom att göra de största ingreppen i vår skärgårdsmiljö någonsin. 

SVÅRBEGRIPLIG VINDKRAFTSLOGIK

Ibland har jag mycket svårt att förstå hur folk tänker. Som detta med att bygga massor med vindmöllor i vår skärgård. Visst, jag förstår utmärkt väl att affärsmän, elbolag och en del entreprenörer ser en möjlighet att förtjäna pengar utan att ta några större risker. Men varför skulle vi vanliga konsumenter stöda byggandet av jättemöllor i vår unika skärgård?

Enligt min logik kan vi vanliga konsumeter bara förlora på vindkraften. Vi tvingas betala ett dubbelt högre pris än för mer koventionella former av elproduktion. Visserligen syns detta inte på elmätaren eftersom det extra priset tas ut i form av skatt. Men är inte detta att lura konsumenten? Om det verkliga priset skulle framgå i elräkningen skulle många säkert ändra åsikt vindkraften. Vidare förlorar alla de som får en mölla ”på sin bakgård”. Denna förlust kan inte direkt mätas i pengar och storleken på förlusten är därför svår att uppskatta. Det är frågan om trivsel, om den omgivande miljön. Om den naturliga och traditionella landskapsbilden. Men enligt dagens värderingar tycks det vara viktigare att undvika att störa havsörnar, flygekorrar, storskarvar etc än att undvika att störa hundratals människor. Men det är också frågan om rekreation, hälsa och markanvändning, och därmed indirekt om ekonomi.

Jag har svårt att se några som helst fördelar med att staten med skattemedel subventionerar byggandet av upp till 1000 miljöskadande industrianläggningar i vår unika skärgård och därmed orsakar stort missnöje och konflikter mellan dem som förtjänar på möllorna och dem som förlorar på dem.

Men möllorna är viktiga för att vi skall kunna stoppa utsläppen av växthusgaser säger förespråkarna. Om det faktiskt vore sant så kunde man kanske svälja förtreten. Men det finns ingenting som tyder på att möllorna skulle ersätta kol och gas. Det finns en mängd effektiva sätt att minska utsläppen av koldioxid  och ändå få trygg och billig ström, men vinden är inte ett av dem. Detta ärgument är sålunda snudd på att lura folk.

I andra länder bygger man dessa vindmonster i områden som redan är omöjliga ur miljö- och trivselsynvinkel, t.ex. i hamnområden, längs motorvägar, i obebodda trakter osv. Hos oss vill man bygga dem i just de trakter som är viktigast ur miljösynvinkel, för bosättning, för sommarboare, för rekreation och för den allt viktigare turismnäringen. Ännu är det dock inte för sent att ändra politik. Ansvaret ligger på de beslutsfattare som väljs in genom kommunalvalet.

Hans Rosing

Västanfjärd

ÄR JORDEN ÖVERBEFOLKAD?

HUR MÅNGA MÄNNISKOR?

Tankar kring befolkninsproblemet inspirerade av en pensionerad akademiker i Sverige. Mejlet som jag sände till honom finns nedan. Jag tror att det kan intressera fler än Anders.

Hej Anders!

Vi tycks i stort sett göra likadana bedömningar när det gäller mänsklighetens möjligheter att överleva.

Men på en punkt tycks du ha avvikande mening, nämligen när det gäller antalet människor som kan leva ett gott liv på vår planet. Det är en fråga som jag då och då funderat på och diskuterat sedan 1960-talet. Då ansåg många experter att överbefolkning var ett av de svåraste problemen. Det skrevs och debatterades mycket kring den frågan. Jag bedömde då, ung och grön som jag var, att överbefolkningen faktiskt var ett stort hot, speciellt i Asien. Men den åsikten har jag småningom reviderat och nyanserat under årens lopp. Överbefolkning är onekligen ett problem i vissa länder, men jag bedömer den inte längre som ett globalt problem och som ett hot mot mänsklighetens framtid.

Det är egentligen paradoxalt att jag ändrat ståndpunkt därför att antalet människor mer än fördubblats sedan 1960-talet. När jag började sätta mig in i denna fråga var vi ca 3 miljarder. I dag har vi nyligen gått över 7-miljardersgränsen. Problemen borde prima facie vara mångdubbelt större i dag. Men i stället ser man på många håll det låga födelsetalet som ett större problem.

Om jag förstår dig rätt anser du att världen är svårt överbefolkad.. Därför tycker jag att vi granskar frågan och grunderna för våra resp bedömningar. Det är ju alltid intressantare och lärorikare att diskutera frågor som man är oenig om.

EN RENT HYPOTETISK ARGUMENTERING

Du menar, om jag förstår dig rätt, att det vore önskvärt att jordens totala folkmängd minskade till omkring en tiondedel av dagens 7 miljarder, dvs till under en miljard. Vi kan bortse från att detta är politiskt omöjligt och föra en rent hypotetisk diskussion.

Vilken är då min ståndpunkt? Vad bedömer jag som en optimal folkmängd? Något entydigt svar har jag inte kommit fram till. Men jag är intresserad av att undersöka för- och nackdelar med olika alternativ. Så låt oss granska din åsikt att en tiondedel av dagens folkmängd vore lämplig för att garantera mänsklighetens fortlevnad.

Om vi tänker oss en minskning till en tiondedel över hela världen så betydder det en folkmängd på blott en miljon i Sverige och en halv miljon i Finland. Det betyder gles bebyggelse i de södra delarna av våra länder medan större delen skulle vara ödemark. Med dagens jordbruk skulle man klara försörjningen med ca en tiondedel av nuvarande areal. Om man tänker sig ett ekologiskt jordbruk behövdes större arealer. Kanske en femtedel av dagens. Man skulle få all behövlig energi genom vattenkraft plus några andra förnybara resurser såsom sol, ved, flis och jordvärme. Största delen av våra länder skulle vara ren vildmark. Naturliga populationer av också stora djur skulle vara möjliga. Man kunde utan tvivel klara sig med enbart förnyelsebara resurser, t.ex. biogas och bioolja- och bensin för transporterna.  

Mänskligheten kunde troligen fortleva i miljoner år under sådana villkor.

Ur naturens synvinkel vore detta ett önskvärt alternativ. (Naturen kan självklart inte ha önskningar, men det är vad vi föreställer oss.) Men ur naturens synvinkel vore det ännu bättre om våra länder avfolkades helt. Fast då måste man också beakta att den flora och fauna som är beroende av människan skulle dö ut. En utarmning jämfört med i dag skulle ske. Rätt artfattig granskog skulle ta över tills nästa istid kommer.

Här måste jag bekänna en ”trosföreställning”. Jag tror, i motsats till de flesta gröna ideologer, inte att naturen har något värde i sig. Den enda som kan ge något ett värde är människan (eller någon annan tänkande varelse). Som jag ser det är värden alltid subjektiva. De finns i betraktarens öga. Det är något som vi lägger på verkligheten. Värdena finns i betraktarens öga, inte i verkligheten själv. Innan människan uppstod fanns det inga värden. De enorma massutrotningar som inträffat då och då under jordens historia har alltså varken varit bra eller dåliga. Men ur vår mänskliga synvinkel, utgående från våra värderingar, har de varit bra därför att de skapat utrymme för oss att utvecklas. Utan dem skulle du och jag och sju miljarder andra aldrig ha existerat.  Jag ser sålunda naturen som en resurs som vi kan utnyttja i enlighet med våra värderingar. Jag har t.ex. inga problem med att bekämpa skadedjur av alla de slag. (Det finns massor i min trädgård). Vi måste, som jag ser det, skydda naturen inte för att den är värdefull i sig, utan för att det ligger i vårt eget intresse. I det avseendet skiljer jag mig från de flesta gröna filosofer.

(Däremot kan jag hålla med om att lidande i sig är något ont. Det är orätt att orsaka lidande för djur. Men människans lidande har i mina ögon alltid företräde.)

Enligt min etik är människan det enda som är värdefullt i sig. Många har menat att t.ex. människoaporna borde ges rättigheter t.ex. till liv och frihet. Jag håller inte med. Vi bör självklart göra vårt bästa för att de skall fortleva. Men därför att de är en rikedom för oss. En värld utan människoapor i naturlig miljö vore en mycket fattigare värld för soo. Detsamma gäller de flesta djur, också vargarna. Men det finns också djur som gärna kunde utrotas, åtminstone regionalt. I vårt land t.ex. minkar, mårdhundar, storskarvar och fästingar och älgflugor

Min spontana reaktion på detta scenarium, alltså en global befolkning på ca en miljard, är djupt negativ. Det verkar motbjudande för mig. Varför? Jag måste analysera mina känslor för att få veta varför.

För mig är mänsklighetens historia ett mycket spännande äventyr, med början i ett primitivt stadium, med en lång utveckling, som i sig varit spännande, fascinerande, fram till dagens oerhört komplexa samhälle. Jag tror inte utvecklingen är slut, tvärtom. Mänskligheten har en spännande, ja dramatisk framtid. Den viktigaste orsaken till att livet är så spännande är att det finns så många människor och därmed en nästan oändlig komplexitet. Varje människa är en kapacitet och den sammanlagda kapaciteten för sju miljarder är oerhörd.

EN REALISTISK ARGUMENTERING

Jag övergår sedan till att diskutera befolkningsfrågan utgående från vad som är realistiskt och politiskt möjligt.

Jag tittade just på en prognos från början av 1970-talet. Enligt den skulle det finnas sju miljarder år 2000. I själva verket minskade födelsetalen snabbare än någon då trodde. Först i år har vi passerat sjumiljarderssträcket. Prognoserna sägar att tillväxten upphör vid mitten av detta århundrade. Då är vi 8-9 miljarder. Själv tror jag på den lägre siffran, bla. därför att tillväxten redan upphört i stora delar av världen. I många länder är födelsetalen i dag så låga att befolkningen minskar eller snart kommer att minska. I Ryssland t.ex. är folkminskningen sedan länge ett faktum. Om vi väntar några hundra år kommer ryssarna att vara utdöda. Men tendensen är densamma i de flesta länder i Europa och i många länder utanför Europa, t.ex. i Japan. I vårt land kommer folkmängden att börja minska snabbt när det stora åldersklasserna, till vilka jag hör, dör bort. Redan nu beror en stor del av ökningen på inflyttning.

Vi är i dag sju miljarder. Många områden är utan tvekan överbefolkade. Många arter är utrotningshotade. Men jag tror inte att det är omöjligt att bevara ekosystem där arterna kan fortleva. Allt hänger på den politiska viljan, inte på folkmängden. I Sverige, Norge och Finland finns det gott om rum för våra endogena arter. (Lilla Danmark är en annan femma. Det är svårt överbefolkat enligt alla kriterier.) I Finland har många arter, t.ex. sälar, skarvar, vargar, björnar, knölsvanar, kanadagäss, havsörnar, mårdhundar ökat så mycket att de börjar bli ett problem för många, bl.a. för mig.

Problemet är då: Räcker resurserna till för att alla dessa miljarder skall kunna leva ett gott liv? Svaret är att de nog räcker till om de utnyttjas rationellt. Det är inte ett resursproblem utan ett politiskt problem, dvs i grunden ett fördelnings- och organisationsproblem. Och på den punkten är jag pessimist. Jag ser inga tecken på att det skulle finnas någon politisk beredskap för att någorlunda rättvist och jämnt fördela de resurser som finns. Det finns många enormt rika människor, det finns en växande välbärgad medelklass, övervikt är redan ett vanligare problem än svält, stora mängder mat kastas eller förstörs, äts av råttor, äts av miljoner hundar, katter och andra husdjur. Köttkonsumtionen ökar speciellt bland Asiens miljarder.

Det verkar ligga i människans natur att man strävar att uppnå den högsta möjliga levanadsstandarden för sig själv och sina närmaste. I viss mån är vi också beredda att avstå för att hjälpa andra, men endast i viss mån. Kapitalismen är ju den dominerande ideologin och den går ut på tävling, konkurrens där de som är smartast och jobbar mest når den högsta levandsstandarden. (Vilket inte nödvändigtvis betyder att de lever ett lyckligt och gott liv.)

Det viktigaste är att alla får tillräckligt med mat. Men är det möjligt? På 1960-talet ansåg experterna att det inte fanns resurser att föda en snabbt växande global befolkning. Enligt en rapport nyligen från FNs World Food Program var 23% av världens befolkning undernärd för 30 år sedan. Dvs. var fjärde människa fick inte tillräckligt med näring då. Sedan dess har folkmängden fördubblats. Men i dag är 13% (dvs ca en miljard) undernärda. Dvs drygt var sjunde. Produktionen av föda har mer än fördubblats. Att så många svälter beror inte på att det inte finns mat, än mindre beror det på att det inte skulle finnas möjlighet att producera ännu mera mat. T.ex. Sverige och Finland kunde lätt fördubbla sin produktion. Finland har i flera decennier haft problem därför att bönderna producerat mer än vi konsumerar. Arealen har kontinuerligt minskat. Tusentals kvadratkilometer av åker och äng har igen blivit skog. (Min granne äger sju hektar åkermark. Han får betalt för att inte odla någonting, för att hålla åkrarna i träda.) Överproduktionen av jordbruksprodukter har varit en kronisk huvudvärk för EU.

Det finns många orsaker till att folk svälter och de är välkända. Jag går inte in på dem här. Jag noterar bara att kapitalismen är ett dåligt system när de gäller att mätta de fattigaste och mest utsatta, dvs kvinnor, barn och åldringar. Den som har pengar kan däremot leva i större lyx än någonsin tidigare. Socialismen är ett bättre system när det gäller att se till att alla får mat. Men det är i stället ett mycket ineffektivt system när det gäller produktionen. I Sovjet var nästan alla fattiga, men brödet var billigt så ingen behövde svälta.

Det finns, såvitt jag kan se, inte några naturlagar som skulle hindra att alla får tillräckligt med mat även om vi blir åtta miljarder om 20 år. Genom att utnyttja vetenskap och teknologi, t.ex. GM-grödor och odlingar på taken i storstäderna, är det möjligt att öka produktionen utan att hugga ner mera skog..

Min slutsats är att det inte finns några goda skäl att generellt förespråka en mycket kraftig global reducering av antalet människor. Vad som är optimalt kan jag inte bedöma. Det finns ju också fördelar med många människor. Ju fler människor desto större variationsrikedom, desto mer kreativitet, desto fler genier, desto mer forskning. Vårt korta liv på denna planet blir onekligen mer spännande, ett större äventyr om vi är flera miljarder, spridda över hela planeten, (och en gång över hela solsystemet) än om vi är ett fåtal glest utspridda.

Jag ser i dag inga skäl att tro att en kraftig reducering är nödvändig.

Slutligen: Som hobbyodlare har jag i många år experimenterat med olika odlingar. På en mycket liten yta, knappt 50 kvadratmeter har jag odlat en mängd olika grönsaker. Dessutom har vi äppelträd, päron, plommon, bärbuskar. Under ca två månader är vi, tre personer, självförsörjande med grönsaker. Jag använder endast naturlig gödsel och inga maskiner. Det är förvånande hur stora skördar man kan på få t.ex. några kvadratmeter utan att anstränga sig speciellt mycket. Jag behöver inte betala för att gå på gym för att hålla mig i gång.  Jag bryr mig t.ex. inte om vare sig ogräs eller skadedjur. En stor del av skörden hamnar i komposten därför att den inte går åt. I sommar har vi t.ex. haft huvudsallat, isbergssallat, rädisor, kålrabbi, morot, brytbönor, märgärter, jordgubbar, gul lök, purjolök, gurka, tomater, majs och förstås potatis från egna land på matbordet.Dessutom föder vi mängder av djur och växter som snyltar på vår produktion.

P.S. Jag har behandlat frågor av denna typ i många artiklar under årens lopp. En del av dem finns på denna blogg.

FÖRSVAR FÖR YTTRANDEFRIHETEN

ARTIKLAR OM YTTRANDEFRIHETEN

Jag är en övertygad anhängare av yttrandefrihet. Varför? Därför att de som har makt alltid har en tendens att missbruka den. Det gäller såväl ekonomisk, som politisk och religiös makt. Viktiga medel är då humor (vitsar), ironi och karikatyrer. I mitten av september i år lyfte medierna upp en dålig film gjord i USA, publicerad på nätet, som ironiserade över profeten Muhammed, över nyhetströskeln. Under några dagar i mitten av september fick vi genom medierna veta att våldsamma protester mot filmen förekommit bland extrema muslimer runt om i världen. Bråken och uppmärksamheten fick mig att skriva hela tre artiklar som försvarar den västerländska yttrandefriheten. Som vanligt när det gäller våldsamma demonstrationer i en del muslimska länder glömdes hela saken bort lika snabbt som den lyftes över tröskeln. Men varje gång verkar det som om man i Väst togs på säng och är helt överraskad. Orsaken är antagligen att man i Väst ofta är totalt okunnig om främmande kulturer och religioner.

Jag har försvarat yttrandefriheten i många artiklar tidigare. Också på min blogg finns artiklar som betonar dess betydelse för ett fritt och demokratiskt och någorlunda anständigt samhälle.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser.  

YTTRANDEFRIHETEN ÄR INGEN SJÄLVKLARHET

Det är som en usel gammal film som gång på gång körs i repris.

Någon lokal blaska i något europeiskt land publicerar karikatyrer där profeten Muhammed spelar en roll. Någon läsare höjer kanske på ögonbrynen, men annars händer ingenting. De breda massorna i Egypten, Pakistan, Sudan och andra muslimska stater läser sällan franska skämttidningar, danska lokala avisor, eller svenska landsortstidningar. Inte heller nagelfar de de tusentals filmer som varje år produceras i Väst. I de muslimska länderna produceras tusentals filmer för den egna marknaden.

För att man skall få till stånd raseri och demonstrationer måste någon först söka reda på lämpliga hatobjekt i Väst, vilket inte är alldeles lätt. Sedan måste dessa bilder, texter, filmer etc översättas till det lokala språket och någon måste förklara hur förolämpande de är. Denne någon måste också förklara att de åsikter som kommer fram är typiska för alla hundratals miljoner människor i väst, ja t.o.m för alla regeringar i Väst. Först då kan man få åtminstone en liten del av de mest fundamentalistiska att gå ut på gatorna och bränna och slå sönder. Tråkigt nog för propagandisterna glömmer folk snabbt så proceduren måste upprepas så ofta som möjligt.

Ändå för de en hopplös kamp. Sedan Khomenis fundamentalistiska revolution i Iran har proceduren upprepats otaliga gånger. Framför allt när Bush d.y. störtade dikturen i Irak. Men ändå har islamisterna inte kunnat stoppa den pågående försiktiga liberaliseringen i en del muslimska stater. Hedersmord förbjuds, man får inte längre kasta syra i ansiktet på en hustru som man är trött på, alltfler flickor får gå i skola, kvinnlig omskärelse förbjuds, krav höjs på mer frihet och demokrati.

När man debatterar attackerna mot yttrandefriheten i en del muslimska länder skall man inte glömma att samma mönster har funnits i Europa. I den kommunistiska världen utmålades Väst visserligen inte som den stora Satan men nog som rutten och dekadent. Hur många redaktörer som sparkades, misshandlades eller mördades på grund av kritik mot den rådande ideologin är omöjligt att veta. Däremot vet man mera om hur nazisterna gick till väga för att kväva yttrandefriheten i Tyskland på 1930-talet. Tidningsredaktioner förstördes, redaktörer misshandlades, sattes i koncentrationsläger, somliga mördades, andra flydde till utlandet.

Yttrandefriheten är ingen självklarhet, inte ens i västvärlden. Det finns alltid människor som av olika skäl vill begränsa den. Argumenten varierar. Det sägs att man bör respektera andra kulturer, att man inte för kränka någon, inte såra någons känslor. Faktum är dock att kritik som inte kränker någon, inte sårar någon, som respekterar allt och alla är fullkomligt tandlös. Vi har massor av exempel på kritik som retat och förargat i vårt eget land. Man kan nämna namn som Hannu Salama, signaturen Kari (Kari Suomalainen) i Helsingin Sanomat och varför inte Leif Sjöström när han var på hugget.

Den som slutar kämpa för yttrandefriheten kommer att bidra till att vi förlorar den.

Hans Rosing

Västanfjärd

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet, men den publicerades inte. Varför? Vill Vbl hindra yttrandefriheten? Självklart inte. Jag erkänner att artikeln varken var särskilt bra eller angelägen. Vbl hade säkert goda skäl att inte ta in den. Det finns så mycket som ur lokal synvinkel är viktigare. Jag har tidigare många gånger haft artiklar om yttrandefrihet i Vbl, senast 13.6 2009.

VEM HAR RÄTT ATT BESTÄMMA VAD VI FÅR SÄGA?

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring.

Frihet för folket innebär mindre makt för härskarna.

Yttrandefrihet, inkluderande pressfrihet och konstnärlig frihet, har aldrig varit någon självklarhet. Tvärtom har de kretsar som tror på friheten alltid varit tvugna att kämpa för den. Ingen ger frivilligt ifrån sig makten att begränsa vad andra får säga.

I vårt land har vi haft en verklig yttrnadefrihet endast i ca 20 år.

Vi som var unga på 50- och 60-talet kommer ihåg att det fanns en mängd åsikter och fakta som var förbjudna. Mycket som sades fritt och öppet på 30-talet var då tabu. Vi hade en sträng självcensur när det gällde all kritik och alla för Sovjet icke önskvärda fakta. När jag skrev tämligen oskyldig och inlindad kritik av sovjetisk filosofi väckte även det ogillande, men också en viss förvåning. Hädelse var i lag förbjuden och flera fall kom inför domstol. Homosexualitet var förbjuden, men det var också alla former av pornografi, också s.k. mjukporr. Alla filmer förhandsgranskades, censurerades, och allt överdrivet våld klipptes bort. Kritik av Kekkonen och hans maktutövning var visserligen inte i lag förbjuden, men alla visste att den som kritiserade kunde förlora jobbet och sina framtidsutsikter.

Det intellektuella klimatet var i stort sett likadant i hela västvärlden på den tiden. I den övriga världen var censur av olika slag en självklarhet.

När det gäller yttrandefriheten har inte bara västvärlden, utan hela världen genomgått en mycket stor förändring under de senaste decennierna. Många tror att vi får tacka internet för detta, men förändringen började långt innan någon ens drömde om internet. Att det blåste starka nya liberala, vindar redan under 1960-talet, speciellt under dess senare del, vet alla som följde med de ofta häftiga debatterna i medierna på den tiden. Det var böcker och tidningar som var murbräckan som krossade det gamla, konservativa etablissemangets murar.

I västvärlden kan och får man i dag kritisera, ironisera, parodiera politiker, kulturpersoner och kyrkliga ämbetsmän av hjärtans lust. Och man gör det också. Inte ens att parodiera Mannerheim, eller beundran av honom, är längre tabu. Egentligen är det litet synd om dagens konstnärer. Det finns inte längre något man kan göra konst om som kunde väcka massornas raseri och därmed ge stor uppmärksamhet. Samtidigt är detta självklart ett tecken på mognad. De flesta har lärt sig och accepterat att vi lever inte bara i en mångkulturell värld utan i en värld där totalitära system inte längre har något existensberättigande.

Men i den muslimska världen pågår fortfarande den typ av kulturell revolution som karakteriserade Europa på 1700- och 1800-talet. De konservativa, fundamentalistiska krafterna är starka, men det är också de liberala. Vi har sett hur det gamla och det nya drabbat samman i Tunisien, Egypten, Libyen och i dag i det blodiga inbördeskriget i Syrien. Vi ser det också i Iran, Irak, Afganistan och Pakistan. Västerländska idéer om frihet och jämlikhet mellan könen kolliderar med urgamla traditioner och en urgammal kvinnosyn.

Det är mot den bakgrunden man måste se de då och då uppblossande demonstrationerna mot västvärlden och speciellt mot USA. Men man bör komma ihåg att hela västvärlden upplevs som fienden av fundamentalisterna. Frankrike har många gånger varit i skottlinjen. Det är inte första gången skämttidningen Charlie Hebdo varit i skottlinjen. Den har dragits inför rätta, men har alltid frikänts av domstolen, bl.a. med motiveringen att den kristna kyrkan under årens lopp mycket oftare varit utsatt för tidningens vassa ironi. För de flesta verkar det absurt   att straffa för respektlösa bilder gällande islam men godkänna liknande bilder som sårar den dominerande, urgamla egna religionen.

Grundproblemet är förstås: Vem har den moraliska rätten att bestämma över vad vi får säga? Något absolut svar finns inte, men i varje fall är det klart att den konservativa pöbeln, som knappast vet något alls om vår västerländska kultur, inte har någon som helst moralisk rätt att föreskriva vad vi får tänka och tycka. Än mindre har islamska fundamentalister moralisk rätt att hota, eller till och med mörda folk i väst som handlar i enlighet med våra grundlagsenliga rättigheter.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

Artikeln nedan ingick i Hufvudstadsbladet 23.9 2012. Tidningens rubrik var: ”Makteliten i arabvärlden försvarar sig genom protesterna.” Den bildade läsaren inser dock att Hbl:s rubrik är missvisande. Islam uppstod visserligen inom den arabiska kulturen, men den spred sig senare till en mängd andra folk och kulturer, speciellt i Asien och Nordafrika. När jag talar om de gamla maktstrukturerna menar jag främst de traditionella på religionen baserade strukturerna. Det finns också modernare strukturer som håller på att växa fram. Det är främst mot dessa som demonstrationerna riktas, enligt min analys.

DEN SKRÄMMANDE FRIHETEN

Frihet och demokrati är livsfarliga idéer, lika farliga som tolerans och pluralism.

Åtminstone om man är konservativ muslim med orubblig tro på traditionella sedvänjor och värderingar. Då är den moderna världen, dominerad av västerländsk liberalism, jämlikhet och kapitalism oerhört skrämmande. Dess inflytande måste bekämpas med alla medel.

Mönstret är välbekant. ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer” skanderade de hårt indoktrinerade nazistiska massorna medan ”proletärerna i alla länder” ordnade massdemonstrationer mot kapitalismen. Allt som avvek från partilinjen måste bekämpas. Går vi längre tillbaka ser vi samma mönster men med kättare och ateister som de fruktansvärda hoten mot den traditionella samhällsstrukturen.

Men längtan efter frihet är starkare än all indoktrinering, speciellt för människor som fått en viss utbildning och sålunda börjat tänka själva. Varken nazisterna eller komunisterna lyckades krossa den västerländska liberala demokratin med dess grundmurade krav på frihet att kritiskt granska alla makthavare. De västerländska kyrkorna har blivit tvugna att anpassa sig till pluralismen.

Diktatur och förtryck leder till missnöje med de rådande maktstrukturerna. Det finns ett urgammalt knep för makten att försvara sig. Skapa bilden av en yttre fiende som folkmassorna uppeggas att rikta sitt raseri emot. För den kristna kyrkan var det kättarna och ateisterna, nazisterna utmålade judarna som bottenlöst onda och för kommunisterna var de rika kapitalisterna roten till allt ont.

I den muslimska världen vacklar de gamla maktstrukturerna. Vi har under de senaste åren sett hur de unga, välutbildade, också kvinnor, börjat göra upp med de gamla makthavarna. Vi har sett det i Tunisien, Egypten och Libyen och nu senast i Syrien. I länder som Afganistan och Irak har västvärlden och speciellt USA spelat en avgörande roll för att (försöka) etablera demokrati och jämlikhet.

Det är mot denna bakgrund man måste se de då och då uppflammande, våldsamma demonstrationerna mot olika västerländska böcker, filmer, tidningskarikatyrer och rondellhundar, som kritiserar olika aspekter av islam. Det är ingalunda så att de muslimska folkmassorna följer med vad som står i t.ex. nordiska tidningar eller vad som visas på Youtube. I stället väljer en handfull ledare ut vad man skall uppvigla massorna emot. Sedan basuneras det ut i lokala medier att Väst igen har hånat och skändat Profeten. Demonstrationerna är ingalunda den upprörda människans spontala reaktion, utan medvetna politiska medel för att försvara rådande maktstrukturer. Ett slags etablissemangets självförsvar. Avsikten är inte att försöka påverka de västerländska värderingarna – en hopplös uppgift – utan att skapa sammanhållning kring de konservativa samhällsstrukturerna genom att utmåla ett fruktansvärt, hot från en främmande kultur. Detta upplevs i dag som så mycket viktigare som de traditionellt undertryckta kvinnorna i den muslimska världen alltmer börjar ta modell av sina västerländska systrar, som ju redan kommit mycket långt på vägen mot total jämlikhet med männen.

Hans Rosing

Västanfjärd

HÅLLBAR UTVECKLING ÄR EN BLUFF

Det är länge sedan jag senast lade ut en text på min blogg. Orsaken är självklart att jag haft annat och roligare saker att göra under sommaren. Jag har inte haft tid. Mina fyra läsare har säkert inte heller haft tid att läsa. Några tidningsartiklar har jag dock skrivit. Hållbar utveckling är ett ofta diskuterat tema. Nedanstående blogg handlar om hur jag ser på möjligheterna till en sådan.

ÄR HÅLLBAR UTVECKLING BLUFF ELLER VERKLIGHET?

Svaret på rubrikens fråga är, enligt min bedömning av de senaste decenniernas världspolitik, kort och gott: BLUFF. Men låt mig börja med att precisera.
 Den gröna rörelsen har existerat som politisk realitet i drygt 50 år. Miljömedvetandet har varit en del av det politiska debattklimatet i större delen av västvärlden nästan lika länge. Det har lett till omfattande miljölagstiftning i många länder, speciellt i Norden. Hållbar utveckling (HU) är ett ekonomiskt begrepp som skapades för ca 20 år sedan som svar på allt hårdare kritik av kapitalismen. HU var avsedd att vara en mjukare variant av kapitalism, i praktiken en kompromiss mellan fri kapitalism och hänsyn till miljön och till de behov framtida generationer antas ha. Grundtanken är att man inte får förbruka jordens resurser till den grad att framtida generationer blir lidande. Vad detta betyder i praktiken har aldrig (mig veterligen) klart preciserats. Dagens konsumtion av mineralolja är säkert inte hållbar. Oljan kommer att ta slut och framtida generationer har bara tomma oljekällor att ta hand om. Men ändå finns inga rekommendationer för kraftig minskning av oljekonsumtionen.
 Det har blivit politiskt korrekt att vara anhängare av HU – i teorin. I praktiken vill man dock sällan ändra på någonting som skulle innebära en inskränkning eller uppoffring. HU går i själva verket ut på att vi får fortsätta som förut men med gott samvete genom smärre åtgärder som att sortera avfallet eller betala några euro extra i ”miljöskatt” för en flygresa. Det finns i dag ett stort antal både nationella och internationella organisationer som undersöker och följer med vad som händer med miljön inom alla områden, t.ex. fiskefrågor, havens tillstånd, skogarna, öknarnas utbredning, luften, klimatet osv. Det har redan hållits många internationella toppkonferenser med avsikt att skapa globala regler för hur vi skall skydda miljön. Den senaste hölls i Rio i Brasilien i juni denna sommar. Den åstadkom, lika litet som någon tidigare konferens, något annat än tomma rekommendationer. Det mest positiva man kan säga om dessa konferenser och organisationer är att problemen lyfts fram, att omfattande forskning pågår och förstås att de ger ett intressant och välavlönat arbete för tiotusentals specialister och konsulter.
 I Finland har det nyligen föreslagits (av vem vet jag inte) att HU skulle göras till ett obligatoriskt skolämne. Enligt min åsikt är det ett föga genomtänkt förslag. Vad skulle ett sådant ämne innehålla, vem skulle bestämma det? Idéen är antagligen att dagens barn skall bli mer ansvarsmedvetna, mer sparsamma med resurser, mindre påverkade av reklam osv än de äldre. Barnen i Finland skall som man säger ”rädda världen”. (I Kina, Indien, USA osv, dvs i de stater som bestämmer framtiden, kommer HU säkert inte att bli ett obligatoriskt ämne för barnen.) Man inser inte att föräldrar och anhöriga är modeller för barnen, man glömmer inflytandet från reklam, film, dataspel och all elekronik som dagens barn omges med. Om en ändring skall fås till stånd måste den börja genom att de vuxna en masse går in för en annan livsstil. Men att lägga fram ett sådant förslag är föga populärt. De vuxna vill hellre föra över ansvaret på barnen. Funderingar av denna typ fick mig att skriva ett inlägg om HU för Hufvudstadsbladet. Det publicerades 8.8. Artikeln återges nedan.

 ÄR HÅLLBAR UTVECKLING BLOTT TOM RETORIK?
 Hållbar utveckling är benämningen på en diffus och oklar politisk ideologi. Den skapades för att desarmera den radikala gröna rörelse som fick fart, speciellt bland ungdomen i protestantiska länder, under 1970-talet. Den norska filosofen Arne Naess var en central figur bland de radikala gröna medan en annan norrman, politikern Gro Harlem Bruntland blev en lika central gestalt inom hållbar-utveckling ideologin. De gröna chokerades av alla negativa konsekvenser av den ekonomiska tillväxten och konsumtionshysterin. De förespråkade nolltillväxt, begränsningar och nedskärningar inom t.ex. trafiken, turismen och konsumtionen. En anspråkslös livsstil nära naturen var deras ideal. Litet är vackert blev slagordet. Dessa idéer oroade etablissemanget så mycket att man kände sig tvungen att göra någonting. Detta var så mycket viktigare som den gröna kritiken uppenbarligen hade fog för sig. Ingen kunde blunda för att nedsmutsning och naturförstörelse var tillväxtens pris. Men samtidigt ville man inte ändra livsstil. Tillväxt- och konsumtionsideologin var, och är alltför lockande som livsideal. Vad skall man annars jobba för om inte för att bli rikare och mäktigare och få allt större kontroll över naturen? Lösningen fann man i begreppet hållbar utveckling. Den innebär att man kan fortsätta som tidigare, det är vad utveckling betyder, men samtidigt lägger man vikt vid hållbarhet. Vad innebär det? Det preciseras aldrig. Det har hållits en mängd internationella konferenser, nu senast i juni i Rio, som diskuterar hållbarhet. I åratal har man t.ex. diskuterat hur användningen av fossila bränslen skall minskas. Samtidigt har användningen kontinuerligt ökat. Senaste år var utsläppen av växthusgaser rekordstort. Det som i dag och under den närmaste framtiden bekymrar världens ledare är inte hur vi skall uppnå hållbarhet utan hur vi skall få igång konsumtionen och tillväxten. Kina har haft en enorm tillväxt, men också där börjar recessionen bita. Detta oroar de kinesiska ledarna långt mer än den katastrofala situationen på miljöfronten. Hållbar utveckling har tillvidare mest varit tom retorik som skall ge illusionen av att mycket görs så att vi kan fortsätta att konsumera, turista, åka bil etc med gott samvete. Kort och brutalat uttryckt: hållbar utveckling är en bluff. Endast i några få länder, t.ex. i Finland har man infört effektiv rening, sopsortering etc. Men att flyga till Thailand på semester eller till bekanta i New York, liksom att köpa den senste elktroniken betraktas som en självklar rättighet också hos oss. Att införa hållbar utveckling som ett speciellt ämne i skolan är slöseri med dyrbar skoltid. Ansvaret skall inte läggar på barnen utan på de vuxna som skall tjäna som förebilder. Om föräldrarna åker bil överallt är det meningslöst att predika för barnen att de skall gå eller cykla för att spara miljön. Betyder detta att ekokatastrofer är oundvikliga? Sådana katastrofer pågår hela tiden. Men de innebär inte världens eller ens mänsklighetens undergång. Och ingenting hindrar att just du hoppar av från konsumtions- och tillväxthysterin.

Hans Rosing
Grön filosof i Västanfjärd

Följande dag innehöll Hbl en lång artikel av civilekonom Bengt Wahlström i vilken han ger en rosig bild av hur det privata näringslivet alltmer går in för att beakta hållbarhet. Tyvärr motsvarar denna bild inte verkligheten. Naturligtvis finns det enstaka firmor, t.ex. den tyska skotillverkaren Puma, som verkligen satsar på hållbarhet, men de är ett undantag. De flesta fortsätter som tidigare, möjligen med vissa kosmetiska förändringar. Däremot tvingas företagen att begränsa den värsta förstörelsen genom statlig lagstiftning. Att konsumenterna blir mer miljömedvetna har förstås också en viss effekt på många företag. Ett exempel som Wahlström nämner är Ikea ”I dag är över hälften av Ikeas el förnybar,” skriver han. ”Den kommer från ett hundratal egna vindkraftverk och snart lika många solpanelanläggningar på företagets varuhus.” Detta är inte förvånande eftersom Ikea har sina rötter i Sverige som kan anses vara världens mest miljömedvetna stat. Men när man bedömer Ikeas verksamhet ut etisk synvinkel får man inte glömma att stiftelsen som äger företaget har sitt säte i skatteparadiset Lichtenstein. Det finns många s.k. skatteparadis som utnyttjas av stora företag för att undgå att betala skatt, eller i alla fall en del skatt i det land där verksamheten sker. Finska staten beräknas (enl Hbl 12.8) gå miste om ca 320 miljoner euro genom dylik skatteplanering. Pengar som det finns skriande behov av i dag. Enligt organisationen Tax Justice Network är mellan 17 och 26 biljoner euro placerade i skatteparadis. Dessa enorma summor är sålunda inte till någon nytta för att skapa en hållbarare ekonomisk verksamhet. Det produceras ständigt rapporter om tillståndet i världen av både nationella och internationella organisationer. Många av dem är avdelningar inom FN. Dessa rapporter ger en helt annan bild än den glansbild Wahlström förmedlar. I en undersökning av 60 naturreservat i Afrika, Amerika och Asien fann forskarna att ungenfär hälften hade upplevt en allvarlig försämring av biodiversiteten. Utsläppen av växthusgaser har inte minskat, antalet utrotningshotade arter och ekosystem fortsätter att öka, öknarna fortsätter att breda ut sig, jordens befolkning fortsätter att öka, speciellt i de fattigaste länderna. Kina är ett speciellt stort bekymmer när det gäller hållbarhet. Landets snabba ekonomiska tillväxt drivs främst av fossila bränslen. I dag är Kinas utsläpp av växthusgaser per kapita på samma nivå som inom EU. Och då skall man komma ihåg att Kinas befolkning är tre gånger så stor som EU:s. Antalet personbilar växer med flera miljoner årligen i det tättbefolkade landet. Med denna takt kommer Kina att ha lika många bilar som USA om drygt tio år. Något som är helt ohållbart. Kan vi vänta en förändring till större hållbarhet inom en nära framtid. Den misslyckade konferensen i Rio i juni visar att svaret är nej. Utvecklingen (invecklingen?) kommer att fortsätta i stort sett som tidigare. Att Finlands regering vill ha 1000 vindmöllor är fullständigt betydelselöst. I en kolumn i Vasabladet för tre år sedan, 21.4 2009, skrev teolog Patrik Hagman: ”Det är dags att på allvar börja fundera på hur vi skall klara oss utan bil i framtiden.” Han menade att oljan tar slut och bensinpriserna blir så höga att vi inte längre har råd att köra bil Det har gått tre år men ännu ser man inga tecken på att folk övergår till att promenera, cykla eller åka kollektivt. Min bedömning är att vi inte kommer att avstå från privatbilismen. Hela det moderna samhället är uppbyggt på den. Oljan kommer förstås småningom att sina, men bilar kan drivas av annat än bensin tillverkad av mineralolja. I dag drivs en hel del fordon av biobränslen. Den vanliga bensinen består nu av 10% av biobränsle. Meningen är förstås att andelen skall öka gradvis allteftersom nya bilar kommer i bruk. Hybridbilar är ett annat alternativ. Själv håller jag en hacka på att vi snart kommer att se allt fler elbilar på våra vägar. I dag är priset den största stötestenen. Men det kommer att gå ner när efterfrågan ökar.
 Bilen är ju teknologisamhällets heliga ko.

ETT MYLLER AV LIV I VARIERANDE FORM

EN VÄRLD MYLLRANDE AV LIV

Vid denna tid på året är livet som livligast i vår kalla Nord. Under några månader, ofta under endast några veckor, strävar djur, växter och allehanda mikroorganismer att fortplanta sig och därmed att garantera artens fortlevnad. När hösten, kölden och mörkret kommer är det en enda sak som gäller, att försöka överleva till nästa sommar. Kampen om livsrum är stenhård.

Den som i likhet med mig tillbringar en stor del av sommaren på knäna i ett trädgårdsland i hopplös strid mot oönskat liv upplever denna kamp med alla sinnen. Jag vill t.ex. få goda morötter, men det vill också skalbaggar, sniglar, morotsflugan, knäpparlarver, sorkar, harar och andra varelser. Dessutom vill mängder av växter, vitrot (kvickrot), våtarv (nate, natagräs), ranunkler, tistlar och en mängd andra icke ätliga växter utnyttja den jord och den näring som jag avser för morötterna. Jag slåss, och de slåss. Visserligen överlever jag personligen utan att slåss, men det gör inte de andra varelserna. Men vi människor överlever inte kollektivt om vi inte slåss effektivare än alla andra. Den starkaste vinner i min trädgård och ofta är det tyvärr inte jag. Hittills har dock mänskligheten visat sig starkare än alla andra och jag ser inga skäl att vi skulle förlora i framtiden.

Att rensa s.k. ogräs i ett land som länge fått vara ifred känns som att bege sig in i en djungel. Gräset kan vara nästan halvmeterhögt och varje kvadratcentimeter är full med rötter. Det är märkligt att så många arter kan finnas på ett litet område. Om jag inte sliter och river i de levnadsglada, anspråkslösa, snabbväxande ogräsen så kväver de snabbt mina känsliga majsplantor och andra grödor..

Man får utmärkt motion och gymnastik av att plantera, gräva, vattna, rensa ogräs, skydda mot skadedjur och slutligen, om man lyckas någorlunda, att skörda. Det finns inte (enligt min mening) många nöjen som går upp mot att äta färsk potatis, sallat, jordgubbar, lök, kålrabbi, morötter, majs, tomater, paprika etc som man odlat i sitt anletes svett. För att inte tala om vin- och krus- och körsbär, plommon, äpplen och päron. Men inget hindrar att man samtidigt sätter sig ner och filosoferar kring allt det liv som omger en och som man är en del av. Vi vill i dag ofta se oss som naturens herrar, som de som har konroll och bestämmer, men det är en lllusion. Vi är lika mycket med i kampen om tillvaron som getingarna, humlorna, sniglarna och daggmaskarna. Också vi blir ständigt angripna och måste försvara oss. Vi är aktivt med i kampen om tillvaron.

När vi sitter i trädgården och njuter av solen och blomsterprakten skall vi inte glömma allt det för oss jättestora däggdjur osynliga livet omkring oss. I själva verket är det osynliga livet, artrikare, talrikare och viktigare än det synliga livet. Jorden myllrar av mikroorganismer, en näve jord lär innehålla tiotusentals organismer. Men de finns också på vår hud och förstås inne i vår kropp, speciellt i tarmkanalen. Vi bär ständigt omkring med hundratals miljoner bakterier. I luften seglar de omkring på små partiklar av damm och stoft.

Den här beskrivningen gäller den lilla plats på vår planet där jag tillbringar oräkneliga av sommarens timmar. Denna plats är inte typisk. Den är tvärtom ovanligt karg, ovanligt fattig på arter, ovanligt fridfull. När vi går söderut till varmare klimat ökar antalet arter samtidigt som organismerna kan vara aktiva en allt större del av året. Vi har t.ex. blott futtiga två arter av ormar. När vi kommer till de heta, ångande regnskogarna är myllret av liv enormt mycket större än i vår kalla nord. I Brasiliens urskogar lär det finnas ca 200 arter av ormar, en stor del giftiga.

Överallt på denna planet, på polerna, i öknarna, i heta källor, i havsdjupen, långt ner i jordskorpan, högt uppe i atmosfären finns det liv. Vår planet lever.

Varför? Varför finns allt detta liv? Varifrån kommer det? Hur har det uppstått? Vilken är vår plats och vår roll?

Dessa frågor har intresserat mig i över 40 år. I några bloggar skall jag under sommaren, om jag får tid och hälsan står mig bi, teckna ner de tankar mina studier i ämnet lett mig fram till. Vad är lämpligare under vår korta sommar än att ägna livet en smula eftertanke. I mina ögon är livet så nära det heliga man kan komma. Inte enskilda liv, utan livet som jordiskt, och som kosmiskt fenomen. Finns det något mer spännande? (Liv på andra planeter diskuterade jag bl.a. i min blogg 11.1 2012.)

STÄNDIG FÖRÄNDRING, ENORM VARIATION

Vid en ytlig granskning under några års tid förefaller allt vara nästan exakt likadant från år till år. Varje år gror samma maskrosor, brännässlor etc samma ödlor pilar omkring i det solvarma gräset. Naturen förefaller vara en sinnebild av det i stort sett oföränderliga. Men när man börjar titta mer i detalj ser man förändring och variation överallt. För den som likt mig odlat grönsaker i tiotals år ligger den mest uppenbara förändringen i att det ständigt lanseras nya varianter av olika grödor. Majs är en värmekrävande växt som härstammar från Sydamerika. I min ungdom skulle man ha skrattat gott om någon försökt odla majs i vårt land. I dag finns det flera sorter av majs som hinner mogna i vårt kalla klimat.

När jag började odla majs för rätt många år sedan var det ovanligt. I dag odlas majs för försäljning i många delar av södra Finland. En mängd grönsaker har vidareförädlats (som det heter) så att de ger större skörd snabbare och är motståndskraftigare. I dag odlas t.ex. sparris, vindruvor, persikor och en mängd annat på våra breddgrader.  

                      Människan har i tusentals år jobbat med att få fram varianter av vilt växande arter för att få högre avkastning. De odlade grönsakerna kan i dag vara så olika sina vilda släktingar att det är svårt att veta från vilka de härstammar. Morötter, kålrabbi, rödbetor etc kan bli jättestora. Variationsrikedomen och variationsmöjligheterna verkar vara oändliga.

                      Hur mycket kan man variera? Finns det någon gräns? Är det så att naturen drar upp villkor som inte kan överskridas? Självklart innebär tillgången på näring, vatten, energi (ljus, solsken)och koldioxid begränsande faktorer. Men inom ramen för dessa? Den genetiska koden (genomet) sätter gränser. Men denna kod kan variera och kan varieras. Den är inte en gång för alla given. I naturen förändras genotypen genom vad vi kallar mutationer som i sin tur kan orsakas av många faktorer. Detta är ett komplicerat och inte till alla delar utforskat kapitel. Tydligen finns det också i naturen ”jumping genes”, slumpmässig överföring av gener från en art till en nära besläktad. Vi skall komma ihåg att allt levande hela tiden badar i en sky av joniserande (radioaktiv) strålning. Den kommer dels från jorden själv som är full med uran (också haven) och dels från rymden i form av kosmisk strålning. (Ingen anledning till oro, vi är anpassade till den strålningsnivå vi normalt utsätts för.)

                      Jag tar upp en näve jord ur ett trädgårdsland. Vilka organismer ser jag? På sin höjd någon daggmask och tusenfoting. Mullen tycks vara död. Tittar jag i ett mikroskop blir bilden en helt annan. I mikroskopet framträder tusentals organismer i den lilla mullhögen. I ett litet trädgårdsland finns hundratals miljoner mikroorganismer, mikrober. Om jag går över till ännu starkare förstoring genom ett elektronmikroskop öppnar sig en ny värld, men nu är vi på gränsen mellan levande och icke levande. Vi finner de fruktade virusen. Vi känner dem främst som orsak till många farliga sjukdomar, men de flesta är ofarliga. De finns i ofantliga mängder överallt och spelar tydligen, trots att de själva inte är levande, en viktig roll för livet på jorden.

                      Här är det lämpligt med en historisk observation. Ända fram till mitten av 1600-talet var mikroberna fullständigt okända för de lärde. Holländaren Leuvenhoek var den första som beskrev för blotta ögat osynliga organismer, som han studerat i ett enkelt mikroskop. Han var verksam i mitten av 1600-talet. I de andra högkulturerna på jorden var mikrovärlden förstås helt okänd. Såväl kikare som mikroskop uppfanns i Europa. Det dröjde dock till slutet av 1800-talet innan bakterierna upptäcktes. Och först på 1920-talet upptäcktes virusen.

                      Största delen av förändringarna i genotypen är osynliga för oss därför att de sker i mikrovärlden. De sker bland de miljontals små organismerna i jorden. Dessa har en kort livstid och därför kan mutationer spridas snabbare än hos långlivade organismer.

                      När penicillinet började användas i början av 1940-talet var det ett mirakelmedel som tog livet av livsfarliga bakterier. Mängder av andra antibiotika utvecklades. Men det innebar att bakterierna utsattes för en ny miljö med ett nytt selektionstryck. De svaga dog av de nya medicinerna, men de starka överlevde och fortplantade sig gladeligen. Detta innebar att de resistenta bakteriestammarna småningom blev allt talrikare. Naturen är smartare än vi. Om ett tiotal år är antibiotika antagligen inte mera verkningsfulla mot bakterier än aspirin.

                      Nya varianter av sjukdomsframkallande mikrober, bakterier, virus, prioner etc uppstår ibland. Aids existerade inte när jag var ung. I dag dör miljoner årligen i sjukdomen. Den orsakas som bekant av ett virus. Varifrån det kom och hur det spreds till människan har forskningen inte kunnat med säkerhet klarlägga. Tuberkulos var ännu i början av 1900-talet en vanlig och dödlig sjukdom. Den orsakas av en bakterie. Sedan kom antibiotika och sjukdomen försvann i många länder, t.ex. hos oss. Under senare år har det uppstått resistenta stammar som inte kan bekämpas av de allmänt använda medicinerna. Tuberkulos håller igen på att bli en dödlig sjukdom. Vi kan segra i ett slag men kriget fortgår ständigt. Vi måste räkna med att nya sjukdomsframkallande organismer uppstår i framtiden.

                      Dylika förändringar är uppenbara, men de är bara den yttersta toppen på isberget. Förändringar sker ständigt hos miljontals olika arter, men vanligen är de så små att de inte märks. Ytterst sällan är de till all lycka farliga för oss. Forskningen har nu kommit så långt att vi börjar förstå hur dessa sker. Än viktigare (och farligare) är att vi själva kan gå in i arvsmassan och ändra den samt att vi kan skapa gener, sätta in dem i en organism och därmed ge den en ny egenskap. Därmed har vi öppnat helt nya möjligheter för att inte bara förstå livet utan framför allt för att kontrollera det. Vad detta kommer att leda till om tio år, 50 år, 100 år kan man tills vidare bara spekulera. Vad som kommer att ske längre in i framtiden är ett tacksamt ämne för scififörfattare.

                      Liv har funnits på vår planet i ca 3 000 miljoner år. Hur många arter finns det i dag? Omöjligt att veta. Antalet av biologerna kända arter lär enligt senaste uppgifter vara runt 3 miljoner. Tusentals nya arter beskrivs varje år. Också i vårt land beskrivs årligen många nya arter, dock endast insekter, spindlar, svampar och mikrober och liknande. Självklart har de flesta makroarterna redan beskrivits av biologerna. Men ingalunda alla. Så nyligen som år 2006 upptäcktes en apa som tidigare varit okänd för biologerna. Den lokala befolkningen kände till den och kallade den kipunji. Den lever i urskogen i Tanzania. Någon pygmeapa är den inte med en vikt på 10-15 kg. Antalet uppskattas till ca 1000 individer. De flesta ännu okända arterna finns förstås i världshaven som täcker ca 70% av jordens yta.

På tal om världshaven trodde man länge att de tjocka sedimentlagren i havsdjupen är livlösa. På 1990-talet började man ta prover genom att borra ner i dessa lager. Till allmän överraskning visade det sig finnas ett rikt mikroliv tiotals och hundratals meter ner i denna kalla, kolmörka värld. I Nature 21.8 2008 hävdas att omkring 50% av alla mikroorganismer i själva verket lever i dessa enorma avlagringar. De har bildats under miljontals år. Dessa organismer ställer forskarna inför många intressanta problem. Hur kan de existera i denna kalla, mörka, syrefria, energisnåla miljö? Djupare än en meter är det inte bakterier, välkända för forskarna, utan den typ av organismer som relativt nyligen börjat kallas arcaea som dominerar.

VARFÖR GÅR EU FRÅN KRIS TILL KRIS?

EU har figurerat i nyheterna dagligen på grund av den pågående ekonomiska krisen. Det är märkligt att ingen tycks ha insett att den typ av ekonomiska problem som politikerna nu försöker handskas med skulle uppstå när den ekonomiska unionen EMU skapades för drygt tio år sedan. Ändå lade man, genom att binda ihop alla valutor utan några hårda krav på budgetdisciplin, grunden för just den ansvarslösa låntagning som nu exploderat i händerna på politikerna i Grekland, Spanien, Portugal och Italien.

Grundproblemet ligger förstås i den blandning av kapitalism och socialism som är så typisk för Europa. Dels har man en fri marknad, fria banker, dels tar staten ansvaret för ekonomin. Egentligen är detta en omöjlig ekvation. Enligt kapitalismen går dåliga företag i konkurs. Därmed jämnt. Men enligt socialismen är staten ansvarig för medborgarnas välfärd. Därför stöder staterna och EU banker som inte sköter sig. Principen är densamma för individer. Enligt kapitalismen går individen i konkurs om hen inte kan betala sina lån. Enligt socialismen går staten in och tar hand om alla som inte kan sköta sig.

Problemet blir akut genom att den moderna konsumtionsideologin. Det finns i dag ett starkt socialt tryck på att du skall konsumera så mycket som möjligt. Om du inte har pengar så får du låna, nästan hur mycket som helst och på hur lång tid som helst. Bankerna lever ju på att vi lånar så mycket som möjligt. Staterna fungerar enligt samma ideologi. Hela ekonomin är uppbyggd på lån. För att hindra misär garanterar staterna att alla låntagare skall klara sig.

Ett sådant system är i längden ohållbart. Men det vill ingen öppet tala om.

Denna artikel publicerades i Åbo Underrättelser 5 juni.

Det skall bli mycket intressant att se hur det går. Själv har jag ännu inte känt av EU:s kris på något sätt. Har du?

VARFÖR BEFINNER SIG EU STÄNDIGT I KRIS?

EU skapades med stora förhoppningar och på basen av höga ideal. Arkitekterna hade visionen av en ekonomiskt blomstrande världsdel som skulle vara en förebild när det gäller solidaritet, tolerans, demokrati, miljövård och mänskliga rättigheter. I en värld där det splittrade Europa alltmer höll på att förlora sitt inflytande var ett närmare samarbete det enda sättet att behålla åtminstone någon tyngd i den globala konkurrensen. Tyskland och Frankrike, sedan gammalt de mäktigaste staterna i Europa, utgjorde den hårda kärna runt vilken de övriga staterna mer eller mindre villigt formerade sig.

Vi vet alla hur det har gått. EU har gått från kris till kris. Just nu upplever vi den värsta krisen sedan EU skapades. Varför har det gått såhär? Konstigt nog tycks den frågan inte intressera. Det borde vara dags för en djupgående europeisk självanalys.

Det är inte svårt att finna orsaker.

Grundorsaken är att EU från början skapades uppifrån. Unionen var en tanke hos kraftfulla politiker som ville ge Europa en tyngre position internationellt. Det var alltså inte frågan om en naturlig process driven av de stora massornas intressen, önskningar och värderingar. Snarare var det tvärtom.  De olika staterna gick med för att effektivare driva sina egna nationella intressen inte för att man trodde på de höga idealen. Främst var man ute efter de ekonomiska fördelar man kunde uppnå. Resultaten av denna politik ser vi i dag. Grundproblemet, den ansvarslösa statliga låntagning som länge varit tydlig i visa stater, tycks vara omöjligt att lösa inom unionen. Tidigare löste man dylika problem genom att devalvera. Att bunta ihop helt olika typer av ekonomier och ekonomiska värderingar för att skapa ett enheltligt, blomstrande system var från början en alltför okritisk och blåögd vision.

Europa har alltid varit toppstyrt. Demokratin har varit svag. De styrande har löst problemen genom att bygga upp nya byråkratier. Det var därför oundvikligt att skapandet av EU i praktiken innebar skapandet av ytterligare en tung och otymplig byråkratisk struktur i vår världsdel. Massor av tjänstemän planerar i detalj hur EU skall fungera. Direktiv har producerats i massor. Också detta är typisk för det europiska sättet att tänka.  

Byråkratin är kanske inte så ansiktslös som i Fans Kafkas klassiska bok Processen, men inte heller långtifrån. Avståndet mellan byråkraerna i Bryssel och de olika europeiska folken kan räknas i ljusår. Typiskt är att systemet är extremt toppstyrt.

Beroende på traditioner och historia reagerar olika folk olika på direktiven. I Sydeuropa har människorna av tradition förhållit sig skeptiska till överheten. Man ignorerar lagar och förordningar som inte är förankrade i folklig tradition. I Frankrike går folket ut på gatorna när missnöjet svämmar över. I Nordeuropa är folken lydigare. Allra mest lydiga är finländarna. Vi har en lång tradition av underdånighet och protestantisk pliktmoral. Finland är väl det enda land som noggrannt försöker följa alla EU:s direktiv hur orealistiska dessa än är.

Många drömmer om att lämna EU, att återfå sin nationella ”handlingsfrihet”. Men det är en hopplös dröm. Tiden har gått förbi nationalstaterna. Framtiden ligger i samarbete, hur haltande det är är och kommer att förbli.

Hans Rosing

Västanfjärd

ENERGIN RÄCKER NOG TILL

Vi får ofta höra att jordens resurser tar slut, att vi redan nu använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Detta kan stämma för vissa resurser, men det stämmer inte för den viktigaste, för energin.

I artikeln nedan diskuterar jag denna fråga och bevisar att energin räcker till också för dagens enorma folkmängd. Jag sände artikeln till Vasabladet som dock inte tog in den. Förmodligen är den för lång. I dag skall allt som bekant vara snuttifierat. Fördjupad analys är oförenlig med tidsandan. 

Den korta artikeln nedan publicerades i Vasabladet 31.5. I den kritiserar jag ett inlägg i samma tidning av Simon Gripenberg 26.5. Han tror att vi (vilka är vi?) snart (hur snart?) kommer att tvingas att radikalt skära ner vår energiförbrukning. Han preciserar inte sin analys närmare. Jag påpekar i artikeln att det nog finns gott om energikällor. Problemet, i den mån det finns ett problem, är att den viktigaste globalt sett, dvs solenergin utnyttjas i ringa utsträckning. Orsaken till detta är förstås att oljan varit så billig att det inte har lönat sig att utveckla alternativa källor. Nu är oljan dyr och det lönar sig att övergå till billigare metoder, bl.a. olika sätt att utnyttja solen.

Egentligen är det bra att oljan blir dyrare och att den kommer att sina. Under de drygt 100 år som den spelat en viktig roll har den samtidigt haft en stor mängd negativa bieffekter. En del av dessa är välkända, t.ex. miljöförstörelse. Andra är mindre kända t.ex. effekterna på ekonomin både globalt och lokalt.

Energifrågan behandlas i många av mina bloggar. Jag kommer med stort intresse att följa med vad som händer, men risken är att jag upprepar mig. Det kan bli tjatigt. Den som läst mina inlägg torde ha en god uppfattning om energisituationen.

Jag vill ännu tillägga att jag inte ser några goda argument för att tro på kallfusion som en del tycks fästa förhoppningar vid.

(Nu skall jag gå ut och jobba på ett jordgubbsland).

RÄCKER ENERGIN TILL FÖR SJU MILJARDER?

Dagens industri-, data- och nöjessamhälle präglas av en ständigt ökande energitörst. Räcker energin till för dagens sju miljarder människor, för att inte tala om de nio miljarder som väntas bo, arbeta och roa sig på vår stackars överexploaterade planet år 2050?

                      Allt liv behöver energi för att överleva, så ock människan. Våra avlägsna förfäder klarade sig genom den energi de fick genom födan. För över en halv miljon år sedan uppfann människan ett nytt sätt att skapa energi och därmed att göra livet lättare. Elden har visserligen alltid varit en del av naturen, men människan uppfann metoder att kontrollera elden. Inget annat djur har ens kommit i närheten av denna för oss så självklara upptäckt. Elden gav värme och ljus och gjorde maten lättare att tugga. Långt senare blev elden en hjälp i jordbruket, och för ca 5000 år sedan i framställningen av metaller. Fortfarande, trots alla teknologiska framsteg, är elden basen för dagens samhälle. Så kommer det tydligen att förbli under lång tid framåt.

                      Under medeltiden, dvs för ca 1000 år sedan började man i Europa använda vattenkraft i växande utsträckning. I vår världsdel finns otaliga bäckar och åar som lämpade sig för kvarnar av olika slag. En stor del malade mjöl, andra drev hammare i smedjor. Somliga stötte linnemassa i pappersframställningen, åter andra drev sågverk eller pumpar. Under 1700-talet var de lämpliga vattendragen redan utnyttjade. Samtidigt blev det brist på trä eftersom de stora skogarna i tättbefolkade områden hade huggits ner. Det fanns inte längre energi för fortsatt tillväxt. Ekonomin höll på att stagnera.

                      Då kom ångmaskinen som en räddande men ytterst sotig och smutsig ängel. Den industriella utvecklingen fick bättre fart än någonsin tidigare. På endast några decennier byggdes järnvägar kors och tvärs över Europa och USA och sedan i den övriga världen. De miljövänliga, långsamma segelskutorna av trä  ersattes av jättelika rökspyende snabba ångfartyg av stål. Utvecklingsoptimismen har aldrig varit större. Jules Verne utmålade framtida underverk som ubåtar, flygmaskiner och månresor Titanic stod för den tidens mest avancerade högteknologi i världens största imperium. Fartyget byggdes för att vara osänkbart. Varför då belasta det med livbåtar för alla 3000 passagerare?

                      Stenkolet blev industrisamhällets livsblod. Och trots alla senare uppfinningar har stenkolet förblivit världens viktigaste energikälla. Visserligen drivs tågen i dag vanligen av elekricitet och fartygen av olja, men större delen av världens elektricitet produceras genom att man bränner stenkol. Ångmaskinen gjorde snabba kollektiva masstransporter möjliga. Men den är inte lämplig för vare sig bilar eller små båtar. Explosionsmotorn från slutet av 1800-talet medförde en totalt ny riktning i samhällsutvecklingen. Privatbilen öppnade vägen mot en ohämmad individualism, men också mot ett ständigt ökande behov av energi. Var och en (som hade pengar) kunde åka vart den ville när den ville. I dag översvämmas världen av mer än 600 miljoner privatbilar. I Kina växer antalet med flera miljoner varje år. Efter det andra världskriget har flyget blivit det mest populära medlet för långa och snabba transporter. En halv miljarde människor flyger årligen av och an över jordklotet och förpestar luften med koldioxid. Men hur länge kan förbrukningen av flygbensin fortsätta att öka?

                      Helt nya energikällor är ytterst ovanliga. Därför är det inte förvånande att forskare, företagare, ekonomer och politiker hade högt ställda förväntningar på kärnkraften när den togs i fredligt bruk på 1950-talet. Sverige, som klarat sig oskatt genom kriget, hörde till de länder som beslöt att satsa stort på fissionsenergin. Man drömde om billig energi i obegränsade mängder. Katastroferna i Harrisburg 1979, Tjernobyl 1986 och nu senast i Fukushima har dock väckt ett starkt motstånd mot denna energiform. Japan har stängt alla sina ca 50 reaktorer och använder nu i stället de beprövade fossila bränslena som folk är vana med och litar på. Också Tyskland planerar att avveckla kärnkraften. I stället bränner man stenkol och rysk naturgas. Det är dock troligt att kärnkraften får större betydelse i en nära framtid när oljan och naturgasen börjar tryta. Stenkolet kommer visserligen att räcka i flera hundra år, men dess framtid beror på om man kan finna metoder att avlägsna koldioxiden ur rökgaserna.

                      Mer än något annat bidrar förbränningen av stenkol i tiotusentals kraftverk till att mängden koldioxid i atmosfären ökar. Därmed är det den största boven när det gäller klimatförändringen. Men i dagens läge, med en svår ekonomisk depression inom EU som har globala återverkningar, tycks ekonomisk tillväxt vara mycket viktigare än att motverka växthuseffekten. Stenkol, naturgas och olja förbränns som aldrig förr. I den indusrialiserade världen lånar folk pengar för att kunna konsumera mera och mera varor och tjänster. Överskuldsättningen är ett lika stort välfärdsproblem som övervikten.

Men också stenkolet kommer att ta slut. Troligen är det oljan som först börjar sina. Somliga experter tror att vi redan är inne i en fas då produktionen inte längre kan öka. Här finns en stor osäkerhet och vi lever med stora ekonomiska risker. Brist på olja leder oundvikligen till en långt värre ekonomisk depression än någon vi tidigare upplevt. Sedan sinar naturgasen och slutligen stenkolet.

                     

Betyder det att våra efterkommande småningom måste anpassa sig till ett lågenergisamhälle? Nej det finns gott om energi. Kärnkraft av olika slag är en möjlighet för framtiden. Uranförekomsterna är visserligen begränsade, men man kan också använda thorium. Breedreaktorer har länge varit en möjlighet. De producerar plutonium som sedan kan användas som bränsle. Den nuvarande tekniken är dock så riskabel att inga breedreaktorer i dag är i gång. Slutligen har vi fusionsenergin som troligen blir viktig i en mer avlägsen framtid. Tillsvidare är den på experimentstadiet. Somliga drömmer om kallfusion som den ultimata energikällan. Hittills har ingen gett några klara bevis för att kallfusion är möjlig.

                      Under de senaste decennierna har det talats och predikats mycket om att vi bör övergå till förnyelsebara energikällor. Pratet har dock sällan övergått i handling. EU vill vara föregångare och ställer upp höga mål. Men medlemsstaterna bryr sig sällan om dessa annat än i högtidliga tal och proklamationer. I själva verket ökar användningen av fossila bränslen inom EU liksom i den övriga världen. Att som Tyskland i viss mån ersätta stenkol med naturgas innebär visserligen mindre utsläpp av koldioxid, men naturgasen är förstås inte förnyelsebar. Danmark, som är fattigt på inhemsk energi, har rykte om sig att vara miljövänligt med sina drygt 5000 möllor. Faktum är dock att danskarna är helt beroende av fossila bränslen för att hålla igång samhället. Per capita släpper Danmark ut mer koldioxid än något annat nordiskt land. Vindkraften har fått stor uppmärksamhet i medierna, men faktum är att dess betydelse alltid kommer att vara marginell, annat än lokalt. Det behövs t.ex. över 2000 möllor för att ersätta ett enda stort stenkolskraftverk. Endast på ställen där det blåser stadigt under en stor del av året kan vindenergin spela en stor roll.

                      Finland är världens kallaste och mörkaste industriland. Egentligen är det underligt att någon vill bo i ett land med nio månader av köld, snö, is, mörker, regn och slask. Man måste vara född här för att kunna älska landet. Men ur energisynvinkel är vi till all lycka välförsedda. Skogen har alltid varit finländarens trumfkort. Så är det fortfarande trots Nokia och Angry Birds. Vedeldningen har hållit oss vid liv i århundraden och i dag har vedspisar, kaminer och kakelugnar igen blivit populära. (Mer än halva året börjar min dag med att jag sätter eld i vedspisen. En av de viktigaste uppfinningarna genom tiderna. Fungerar, i motsats till modern teknologi, alltid.) Det finns många sätt att använda trä som energikälla. Dessutom har vi rätt mycket vattenkraft. Torven står för en betydande del av elproduktionen. Den är förnyelsebar omän på mycket lång sikt. I dagens läge står förnyelsebar energi för ca en tredjedel av all energi i vårt land. Kärnkraften står för en tredjedel av all elproduktion, en andel som snart kommer att öka. Den är förstås inte förnyelsebar, men vi har mycket uran i berggrunden, så mycket att finländarna utsätts för dubbelt högre stråldoser under en livstid än i övriga EU.   

                      Lustigt nog används den viktigaste förnyelsebara energikällan minst. Jag tänker förstås på solen. Av jordens sju miljarder bor den överväldigande majoriteten i länder som bestrålas slösande rikligt av vår jättelika fusionsreaktor, solen. Många av de fattigaste länderna får mest solenergi. Enbart Sahara mottar mer energi i form av solstrålning än vad mänskligheten någonsin kommer att kunna göra av med. Varför används då inte solen i större utsträckning? Orsakerna är många, men inte oöverkomliga. Solenergin har utan tvekan framtiden för sig.

                      Hur ser bilden ut i stort? Det sägs ofta att mänskligheten i dag använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot. Hur är det med energin? Räcker vårt enda jordklot till? Utan tvekan. Energin är ingen flaskhals, även om mänskligheten småningom fasar ut de fossila bränslena. Och då har jag inte alls beaktat möjligheten att forskningen kan upptäcka helt nya energikällor. Våra efterkommande kommer att ha tillräckligt med energi även om jordens befolkning är nio miljarder år 2050.

INGEN BRIST PÅ ENERGI

”Vi kommer snart att tvingas minska vår energiförbrukning radikalt. Dels sinar resurserna, dels konfronteras vi av utmaningen med klimatförändringen.” Denna bedömning av energiläget gör Simon Gripenberg i Vbl 28.5. Destovärre är bedömningen alltför pessimistisk. Visserligen bör vi räkna med att oljans pris kommer att fortsätta att stiga, men i stället kommer alternativa källor att få en växande betydelse. Stenkolet kommer att behålla sin starka position undet lång tid framåt. Kärnkraften kommer troligen att bli viktigare, trots att Japan och Tyskland för närvarande beslutat att avveckla den. Sådana beslut har en tendens att ändras när priset måste betalas. Japanerna har stängt sina kärnkraftverk och använder nu i stället fossila bränslen. Men på längre sikt tror experterna i Japan att man skall klara sig genom effektivering och genom att kraftigt öka användningen av sol och vind. Vi får se hur det går. Själv tippar jag att det går som när Sverige skulle avveckla kärnkraften. (Sverige har goda möjligheter att klara sig utan kärnkraft tack vare sin vattenkraft. Men motståndet mot att bygga mer vattenkraft är större än mot kärnkraften.)

Den ekonomiska depression vi nu upplever inom EU kunde vara en orsak till att minska energiförbrukningen. Men i stället ökar nu det politiska trycket på att politikerna i stället skall satsa på ekonomisk tillväxt. Endast Tyskland håller benhårt fast vid sparlinjen, men dess regering blir allt mer impopulär. Frankrikes färska president har gjort sig till tolk för tillväxt i stället för nedskärningar. För en gångs skull är Frankrikes och USA:s presidenter eniga. Obama satsar på tillväxt i USA och trycker på för att EU skall göra detsamma. Tillväxt är inte möjlig utan ökande konsumtion och ökande energiförbrukning.

Kina har länge setts som en motor för världsekonomin. Fortfarande är tillväxten i jätteriket enorm och kineserna satsar hårt på att det skall fortsätta på samma sätt. Detsamma gäller många andra jätteekonomier såsom Indien och Brasilien.

Till alla lycka är tillväxt inte oförenlig med övergång till allt mer miljövänliga system. Kina gör i dag stora satsningar på miljövänligare teknologi. Tillsvidare är det dock stenkolet som är grunden för tillväxten.

I Finland vill många satsa mer på solenergin, trots att solen är en bristvara hos oss. De flesta av världens länder har ett överflöd av sol året runt. Ändå utnyttjas denna energi i mycket liten skala. Detta kommer säkerligen att ändras när de fossila bränslena blir dyrare. Det är lustigt att de länder som har mest solenergi ofta också är de fattigaste. Är det så att ett hårt och kallt klimat tvingar människorna att vara mer innovativa?

Jag ser inga skäl att tro att vi snart kommer att tvingas skära ner vår energikonsumtionen. Men det vore klokt att börja fundera på att skaffa elbil.