söndag 20 oktober 2013

HÅLLER BEVISEN FÖR ATT VI VÄRMER UPP VÅR PLANET?




Växthushypotesen har intresserat mig under många år. Jag har skrivit mycket i ämnet. (I föregående blogg t.ex. skrev jag om FN:s klimatpanel). Många läsare tror antagligen att jag försöker bevisa att ingen uppvärmning sker. Men detta är inte min avsikt. Faktum är att jag är rätt likgiltig för om det blir varmare i en avlägsen framtid. Jag har fullt förtroende för att framtidens människor är mycket klokare och kunnigare än vi i denna fråga och att de har en mycket mer utvecklad teknologi. De kan säkert ta itu med problemen allteftersom de blir akuta.

Det som intresserar mig är själva forskningen. Kan vi lita på det forskarna säger? Och vad säger de egentligen? Det sägs ofta att forskarna är eniga om att jorden blir varmare. Stämmer detta faktiskt, och vad är de egentligen eniga om? Speciellt intressant är att studera i vilken mån politiska ideologier och ekonomiska intressen påverkar forskningen. I vilken mån tar en del forskare, mer eller mindre medvetet, på sig rollen av profeter.
 I Gamla Testamentet läser vi om profeter som träder fram för att varna israels folk för framtida katastrofer om de inte gör bättring.  USA är i dag de religiösa profeternas förlovade land. Är det en slump att amerikaner som Al Gore (politiker), James Hansen (klimatolog) och Stephen Schneider (klimatolog) skrivit böcker där de förutspår framtida klimatkatastrofer om vi inte radikalt ändrar vår livsstil och vårt tänkande? Gören bättring ty himmelriket är nära, sade profeterna förr. I dag säger de att vi måste ändra livsstil och tänkesätt, ty annars straffas våra efterkommande genom orkaner, översvämningar (syndafloder), torka, folkvandringar osv.  

Den yttersta frågan gäller som alltid makt och prestige. Vilken makt skall forskarna ha att påverka eller t.o.m. styra samhället? Är det faktiskt möjligt att med vetenskapliga metoder förutsäga vad som kommer att inträffa om 50 eller 100 år? Kan det t.o.m. vara så att dagens forskare lider av ett slags hybris, en överdriven tilltro till sin förmåga?
                     
TIME SLOG LARM REDAN 1987
Time International är, såvitt jag kunnat utröna, den första stora veckojournal som slog larm om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Framför mig har jag tidningen för den 19 oktober 1987. (När jag skriver detta är det 20 oktober 2013). På pärmen finns en bild av jorden inne i ett växthus och texten THE HEAT IS ON, och med mindre bokstäver How the Earths Climate is Changing. Inne i tidningen hittar vi en åtta sidor lång artikel om hur vi håller på att värma upp jorden.

I artikeln behandlas också ett annat problem som i dag tycks vara nästan bortglömt. År 1987 kom de flesta av världens stater i Montreal överens om att stoppa utsläppen av s.k. ozonförstörande gaser. Dessa gaser betraktades som ett mycket allvarligt hot därför att de skadade det skikt av ozon i atmosfären som skyddar oss för den ultravioletta strålningen från solen. Överenskommelsen blev en framgång och produktionen av dessa gaser minskade kraftigt. I dag anses detta problem vara löst. Detta är ett lysande exempel på att åtminstone vissa problem rätt snabbt kan lösas när det finns tillräcklig politisk vilja.

Jag läste artikeln i Time med intresse därför att jag ville jämföra situationen då och nu. Det mest överraskande är att ganska litet har förändrats trots 26 år av intensiv forskning. ”Vetenskapsmännen är säkra på den allmänna trenden. De fruktar dramatiskt (dramatically) förändrad väderlek under de femtio kommande åren, öknarna och de bördiga områdena flyttar på sig, de tropiska stormarna blir häftigare och havsytan stiger.” Låter detta bekant? Det skrevs för 26 år sedan och är, enligt alarmisterna, lika aktuellt i dag. En av de mest kända ”profeterna” Stephen Schneider menade redan då att utsläppen av koldioxid måste minskas kraftigt. ”Västhuseffekten är den minst kontroversiella teorin inom atmosfärforskningen,” sade han.

                      LARMRAPPORT I SCIENTIFIC AMERICAN 1989
Ur mina tidningshögar har jag letat fram SCIENTIFIC AMERICAN för april 1989. I en lång artikel förklarar klimatforskarna R.A. Houghton och G.M. Woodwell att klimatexperterna är eniga om att människan genom sina utsläpp av koldioxid och metangas håller på att värma upp jordens klimat. De skriver att omedelbar handling (immediate action) är nödvändig. Världens stater bör skära ner användningen av fossila bränslen med 50%, stoppa skogsskövlingen och gå in för ett massivt återskogningsprogram (reforestation). Enligt författarna blev starka bevis för uppvärmningen tillgängliga 1988. I de nordliga områdena (i vilka vi ingår) kommer temperaturökningen att vara dubbelt så stor som för övriga områden. Fram till 2030 kan medeltemperaturen ha stigit med 2-3 grader. kan ”the winter temperature in Minneapolis approach from four to six degrees C, or abour one degree per decade.”
Detta vore en enorm ökning och det är, utgående från detta antagande, inte underligt att forskarna menade att kraftiga och omedelbara åtgärder var absolute nödvändiga. Vi har nu 17 år kvar till 2030 och till all lycka har ökningen varit mindre än en tiondedel av den som modellerna förutspådde för 24 år sedan. Senare justerades förutsägelserna kraftigt neråt. Forskarna började tala om en ökning på 0,2 grader per decennium. Det senaste är att även denna siffra justerats neråt en aning.

                      HUR HAR DET GÅTT?
Hur har det då gått? På en punkt är alla experter eniga. De kraftiga nedskärningar som Schneider, Hansen och de andra klimatologerna krävde för 26 år sedan har inte förverkligats. Tvärtom har mängden koldioxid i atmosfären ökat snabbare än man räknade med på den tiden. Det som man inte kunde beakta 1987 var att den ekonomiska tillväxten i Asien skulle bli mycket snabb under de kommande decennierna. Och denna tillväxt har till största delen baserats på energi från fossila bränslen. Från litet över 300 ppm har andelen koldioxid i atmosfären ökat till över 400 ppm..

Däremot är de förutspådda effekterna, lindrigt sagt, problematiska. År 1987 menade man att effekterna skulle vara dramatiska redan efter 50 år. Det har nu gått drygt halva den tiden. Effekterna borde vara klart synliga, men är de faktiskt det?  I början av sommaren, den 19.6, publicerade jag i Vasabladet en artikel som mycket kort sammanfattade en rad aktuella forskningsresultat. Jag skrev följande:

FORSKARNA ÄR VISST OENIGA OM KLIMATET

Mikael Fortelius, professor i paleontologi vid Helsingfors universitet, påstår i Vbl 6.6 att forskarna visst är överens om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av s.k. växthusgaser. Han hör till en grupp på 520 forskare som skrivit på ett upprop till världens folk som manar till snabba åtgärder för att minska utsläppen. Uppropet är baserat på en artikel i Nature 17.6 2012.

Sådana upprop är ingenting nytt. Alarmrapporter av olika slag har publicerats av forskare sedan Romklubbens dagar och sedan Pugwash-rörelsen på 1960-talet. Deras effekt och betydelse är svår att bedöma. I varje fall har de varit viktiga genom att skapa debatt och göra folk medvetna om viktiga frågor. Det finns väl knappast någon som är ovetande om den globala uppvärmningen i dag. Däremot är få villiga att göra något konkret för att stoppa den.

Man bör dock komma ihåg att det i dag finns miljoner forskare i världen. Enbart i Finland är de över 10 000. (Själv räknar jag mig till den gruppen även om jag huvudsakligen sysslat med undervisning på universitetsnivå). Man kan undra varför antalet undertecknare inte är större än 520.

Är då alla klimatexperter faktiskt eniga om att människan orsakar en katastrofal klimatförändring?

Att människan lokalt och regionalt påverkar klimatet har varit uppenbart sedan 1700-talet. Redan under antiken höggs skogarna runt Medelhavet och i Mellersta östern ned och detta gjorde att klimatet blev torrare och hetare. Det är också uppenbart att dagens svåra översvämningar till stor del orsakas av att människan dikat ut våtmarkerna och asfalterat stora områden. Det finns inte längre bufferzoner som dämpar växlingarna mellan tolka och översvämning.

Den stora frågan i dag är inte om klimatet blir varmare. Det har blivit varmare sedan senaste istid som upphörde för ca 10 000 år sedan. Alla djur som i dag finns i vårt land har invandrat sedan dess, och invandringen fortsätter. Den stora frågan är hur mycket människan genom utsläpp av koldioxid inverkar och vilka konsekvenser detta kommer att få.

Jag har följt med diskussionen i många år, men är ännu inte övertygad om att människan i katastrofal grad håller på att förändra planetens klimat. Den bild jag fått genom att läsa en mängd rapporter är att det råder stor osäkerhet bland forskarna om det mesta.

Hur stor är uppvärmningen egentligen? I många är har det talats om 0.2 grader per decennium. I en färsk undersökning baserad på mätningar under perioden 1980-2011 kom Stefan Rahmsdorf och kolleger i Potsdam fram till ett värde på 0.16 grader per decennium.  Detta skulle ge en temperaturökning på 1,6 grader på hundra år, vilket är långt under de 2-4 grader som tidigare angetts. Kritikerna har under den senaste tiden hänvisat till siffror från Met Office i Storbritannien som anger att temperaturen i stort sett varit konstant sedan 1998. Enligt deras modell sker ingen ökning under de närmaste åren. Somliga menar att uppvärmningen upphört, andra säger att den ökar. Det är faktiskt spännande att följa med vad som händer på den fronten.

I många år har en del forskare hävdat att varmare klimat kommer att medföra att extrem väderlek, t.ex. stormar, torka och mycket regn blir allt vanligare. Senaste sommar drabbades Mellanvästern i USA av extrem torka. James Hansen, som slog larm redan för över 20 år sedan, menar att orsaken är antropogena utsläpp av koldioxid. Andra forskare, t.ex. Martin Hoerling, menar att torkan ryms inom ramen för naturliga variationer. Området har många gånger tidigare drabbats av torka. Klimatmodellerna tycks i själva verket vara odugliga när det gäller att beräkna var och när extrem torka uppstår. Vid en stor undersökning visade det sig att ingen modell kunde räkna ut de kända torrperioder under de senaste 1000 åren. Modellerna tycks inte heller kunna räkna ut förändringar i nederbörden. Somliga modeller anger ökad nederbörd, andra minskad för samma område.

I en rätt färsk artikel i Nature (11.4 2013) sägs: ”Hittills har forskarna inte kunnat upptäcka någon ökning av extrem väderlek.” Tidigare modeller varnade för svår torka i Amazon-området, men nyare resultat tyder på att skogen klarar en temperaturökning bättre än man tidigare trott. Enligt en undersökning av Peter Cox och kolleger är regnskogarna, till experternas förvåning, mindre känslig för klimatförändringen än tidigare modeller visat. (Nature 21.2 2013)


 Avsmältningen av Nordpolens isar var rekordstor senaste sommar. Detta stämmer bra med teorin. Men de nyaste mätningarna av Sydpolens isar visar ingen motsvarande avsmältning. Enligt Nature 6.6 2013 minskar ismassan på vissa områden men ökar på andra. Författarna betonar att stor osäkerhet råder. Deras beräkningar tyder på att avsmältningen på Sydpolen och Grönland ger en höjning av havsytan på ca 1 mm per år, dvs 10 cm på hundra år. Knappast katastrofalt!

När det gäller konsekvenserna av uppvärmningen är oenigheten ännu större. Somliga varnar för folkvandringar och t.o.m. ”klimatkrig”. Andra talar om svält och minskande produktiv areal. Många studier har gjorts av hur djur och växtliv kommer att påverkas. Det finns en tendens att alla förändringar tillskrivs koldioxiden och att de är skadliga. Man tycks utgå ifrån att det som vi är vana vid är idealet. Men glömmer då att världen alltid förändrats. För vår del kommer en uppvärmning att medföra mer fördelar än nackdelar, åtminstone under de kommande decennierna. Men det tycks i det närmaste vara tabu att nämna detta.

Jag har läst åtskilliga rapporter och noterat att forskarna ständigt betonar att resultaten är osäkra och att fortsatt forskning behövs för att avgöra frågan. Att förneka detta är att villseleda allmänheten.

Men osäkerhet är i och för sig inte ett hållbart skäl att inte vidta åtgärder. I EU:s lagstiftning finns något som kallas försiktighetsprincipen. Den säger att ”avsaknad av vetenskapliga belägg inte får vara ett motiv för att uppskjuta åtgärder om risk för allvarlig skada på hälsa eller miljö föreligger.” Frågan blir då hur stor risken för allvarlig skada de facto är. Därom råder, såvitt jag kunnat utröna, stor både osäkerhet och oenighet.

Hans Rosing
Vetenskapsteoretiker

DET AVGÖRANDE TESTET
 I forskningen är det viktigt att tänka ut avgörande test. Ett sådant bör härledas ut hypotesen i kombination med nödvändiga antaganden och utgångsvärden. Man behöver inte vara högt utbildad forskare för att inse vad det avgörande testet för växthushypotesen är. Hypotesen säger att klimatet blir varmare. Det vi behöver göra är att mäta temperaturen på tusentals orter under några decennier. Om mätningarna visar en uppvärmning så är hypotesen bekräftad (men inte bevisad). Om de däremot visar en konstant medeltemperatur eller en sjunkande (inom ramen för mätfelet) så är hypotesen inte bekräftad (men inte en gång för alla motbevisad). Dess trovärdighet har då sjunkit kraftigt.

Vi behöver alltså pålitliga värden på medeltemperaturen från tusentals orter spridda över hela planeten. Är det faktiskt möjligt att få sådana? Jag diskuterade frågan i korthet i föregående blogg och går inte in på den igen. Låt oss utgå från de värden forskarna ger ut. (Vad kan vi annat göra?)

I artikeln i Scientific American hänvisas till en undersökning som gett som resultat att jordens medeltemp sedan 1860, dvs på drygt ett sekel, stigit med mellan 0,5 och 0,7 grader. Det är inte mycket jämfört med den ökning på 1 grad per decennium som angavs för de kommande åren i samma artikel. Man kan, men goda skäl, undra varför klimatologerna i slutet av 1980-talet plötsligt började tro på en dramatisk ändring av denna svaga uppåtgående tendens.

Den viktigaste orsaken är att man under 1980-talet upplevde många ovanligt varma år. Denna tendens fortsatte under 1990-talet för att kulminera år 1998 som är det varmaste man någonsin uppmätt. Också i fortsättningen har vi haft många varma år även om rekordet från 1998 fortfarande står sig.

Om man extrapolerar från siffrorna under 1980 och 1990-talen så får man en kraftigt ökande tendens. IPCC publicerade sina första resultat 1990 och förutspådde då att temperaturen år 2100 kan vara 5 grader högre, Förutsatt att utsläppen fortsätter att öka i samma takt som tidigare. (I själva verket har de hittills ökat mer än man då väntade). I alla senare rapporter har man hållit fast vid en ökning på 4-5 grader, förutsatt att utsläppen fortsätter. Om utsläppen däremot minskar blir temperaturökningen självklart mindre.

HAR TEMPERATUREN SLUTAT STIGA?

Om temperaturen hade stigit med omkring 0,3 grader under de senaste 15 åren skulle saken vara biff. I så fall skulle vi skeptiker slänga in handduken. Jag skulle sätta större tilltro till klimatologerna än jag nu gör. Då skulle jag i stället skriva om vilken nytta respektive skada temperaturökningen orsakar.

Men temperaturen har inte stigit.

Jarl Ahlbeck, docent och universitetslärare i miljöteknologi, är troligen den mest kända klimatskeptikern i vår finlandssvenska ankdamm. Han har redan i många år hävdat att temperaturen slutat stiga. Han har avfärdats som inkompetent klimatamatör av alarmisterna, men under den allra senaste tiden tycks allt flere hålla med honom.
Jag har länge väntat på att den vetenskapliga tidskriften Nature skall ta upp detta problem. Den 11 juli i år hände det äntligen. I en kort artikel på sidan 140 finner vi en artikel med rubriken WHY HAS THE WARMING SLOWED? Ett av de största mysterierna (biggest mysteries) i klimatvetenskapen är, enligt artikeln, att de globala temperaturerna inte har ökat under mer än ett decennium. Under 15 år har ingen märkbar ökning skett.

Hur mycket borde tempen ha ökat enligt modellerna? Som vi såg ovan ansåg amerikanarna Houghton och Woodwell att ökningen kunde bli så hög som en grad per decennium. Fullständigt åt skogen alltså! Under de senaste åren har man räknat med ca 0,2 grader. Enligt dessa modeller borde vi ha uppmätt en ökning på ca 0,3 grader. I stället ligger ökningen kring noll.

Som jag nämnde i min föregående blogg har IPCC nyligen gett ut sin femte rapport. Jag väntade mig att denna illustra församling av jordens främsta klimatexperter skulle nämna detta som Nature kallade det ”största klimatmysteriet”. Jag hade väntat något slags förklaring. Och jag var inte ensam. En lång ledare i Nature 19.9 i år avslutas med, visserligen inlindad och vänlig, kritik mot IPCC för att man inte tagit upp frågan om varför temperaturen inte ökat på 15 år. IPCC är, enligt ledaren, den rätta organisationen att lösa mysteriet. ”But it need not wait six years to do so.” (Dvs. vänta tills den sjätte rapporten ges ut).

För det kan väl inte vara så att världens främsta klimatologer har fel? Omöjligt! Något sådant är otänkbart därför att det skulle innebära en enorm prestigeförlust. Alla världens klimatologer skulle i 30 års tid ha satsat på fel häst!

Det skulle dock inte vara första gången i världshistorien som majoriteten av forskare haft fel.

FÖRSVINNER VÄRMEN NER I VÄRLDSHAVEN?

Indiern Rajendra Pachauri uttalade sig i denna fråga i en intervju i Hufvudstadsbladet 29.9. (Han var på ett blixtbesök i H:fors). Hans övertygelse har inte rubbats. ”Vi ska inte låta en liten avmattning under en kort tid villseleda oss,” sade han. En kritiker undrar om 15 år faktiskt är en så kort tid att den kan viftas bort. Svaret är ja enligt Pachauri. Han menar att vi behöver data från en period av minst 30-40 år innan vi kan dra några slutsatser om klimatet. Detta betyder att vi måste vänta ytterligare minst 15 år innan vi kan dra några slutsatser. Då kommer Pachauri som nu är 73 år att, högst sannolikt, vara död (liksom också jag som är tre år yngre).
Själv blir jag allt mer skeptisk ju fler år som går utan ökning. Tidigare har man sagt att man behöver data från en period av 20 år för en utvärdering. I så fall behöver vi bara vänta ytterligare 5 år. Om värmen klart börjar stiga under denna period ökar min tilltro till hypotesen. Men om utjämningen fortsätter så kan vi nog bereda oss på att avskriva hypotesen som ytterligare ett av vetenskapens stora misstag.

En som inte hyser några tvivel är författaren Lars Sund. Han är ivrig grön och har tidigare starkt engagerat sig mot kärnkraften. Nu är han en vältalig propagandist för växthushypotesen. I somras 7.7 publicerade Hufvudstadsbladet en artikel av Sund som sträckte sig över ett dubbeluppslag. Han hävdar kategoriskt: ”Uppvärmningen har inte avstannat – i stället förefaller den att ha accelererat.” Han påstår alltså raka motsatsen till vad Jarl Ahlbeck redan i många år upprepat i Åbo Underrättelser. Ahlbeck brukar dessutom illustrera sina artiklar med diagram över temperaturkurvor, både uppmätta och teoretiskt beräknade på basen av olika modeller. I ÅU 4.10 finns två mycket intressanta diagram. Det ena visar på avmattningen mätt i atmosfären på basen av satellitdata. Ingen förnekar dessa data. Inte ens Lars Sund. Det andra visar en jämförelse mellan uppmätta data och de kurvor man får utgående från 73 olika klimatmodeller. Ingen modell stämmer med de uppmätta värdena för de senaste 15 åren. Alla modeller visar alldeles för hög uppvärmning.

Hur skall man tolka detta? Den enkla slutsatsen är att modellerna är grovt felaktiga. (Det är något som många forskare nu, sent omsider, börjar fundera över).

Finns det några andra möjliga förklaringar? Kan det vara så att värmen genast försvinner från atmosfären någon annanstans? Det finns inte många alternativ för så enorma mängder värme. 70% av jordens yta täcks av hav. Pachauri menar att det inte är luften som värms upp av koldioxiden utan världshaven. Lars Sund hävdar kategoriskt: värmen försvinner ner i haven. Jarl Ahlbeck däremot skriver att denna hypotes är absurd därför att modellerna redan beaktar absorptionen i haven. Om denna hjälphypotes stämmer så innebär det att haven tar upp värme mycket snabbare än någon modell kunnat förutspå.
Hur detta går till tycks ingen i dag kunna förklara. För en lekman förefaller det uppenbart att eftersom koldioxiden finns i atmosfären så borde denna uppvärmas först. Sedan med en betydande fördröjning bör oceanernas ytvatten bli varmare. Denna värme sprider sig sedan långsamt till djupare vattenlager.
Att mäta världshavens temperatur på olika djup över hela planeten med 0,1 grads noggrannhet över perioder av många decennier är verkligen en enorm uppgift. Det är en större beställning än att mäta temperaturökningen i luften. Men det ger forskarna sysselsättning många tiotal år framåt.

Nu avslutar jag denna blogg om den intressantaste vetenskapliga frågan just nu. Men det finns många nya resultat som jag inte ännu behandlat. Hoppas återkomma till dem i en följande blogg. Nu måste jag börja tillreda korvsoppa. Delvis av grönsaker från egna land. Korven är dock köpt. Ute är det ovanligt kallt för årstiden!

fredag 11 oktober 2013

KAN VI LITA PÅ FN:S KLIMATPANEL IPCC?



VÄXANDE OSÄKERHET?

IPCC (förkortning för international panel of climate change) har denna höst (dvs 2013) publicerat sin femte rapport, digrare än någon av de fyra tidigare. Den första kom redan 1990. I alla rapporter har forskarna kommit till samma slutsats: mänsklighetens utsläpp av koldioxid ändrar i någon mån på jordens klimat så att det långsamt blir varmare. Detta bedöms sedan vara skadligt på en mängd sätt. Man talar gärna i medierna om klimatkatastrof utan att närmare precisera.

Vilken inverkan detta har på den väderlek som vi dagligen upplever tycks förbli oklart. Själv har jag upplevt vädret i snart 70 år men inte märkt t.ex. att vintrarna skulle ha blivit varmare och regnigare. Variationen har alltid varit stor. Och då skall man notera att mängden koldioxid i atmosfären under den tiden ökat med ca en fjärdedel. (315 ppm när mätningarna började på Hawaii 1958 och 400 ppm i dag).

Föregående rapport år 2007 väckte enorm uppmärksamhet. Massor av experter och andra påverkare menade att drastiska nedskärningar i utsläppen av s.k. västhusgaser är nödvändiga för att ”rädda jordens klimat”. Inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 kördes en enorm propaganda för att detta var sista chansen att stoppa den katastrofala utveckling som pågår. Men konferensen blev en enorm flopp. Stora ord, men nästan inga konkreta åtgärder. Endast ett fåtal länder, bland dem Finland (som skulle ha stor nytta av ett varmare klimat), har minskat utsläppen. Det är paradoxalt att de länder som skulle ha mest nytta av ett varmare klimat jobbar hårdast för att motverka uppvärmningen.

Denna gång har medierna i stort sett mött rapporten med tystnad. Klimatfrågan hör inte längre till det som lyfts fram i medierna. I dag är det ekonomin, arbetslösheten, skattefusk, terrorism, kriget i Syrien, högerextremism osv som ständigt hålls över nyhetströskeln.

Själv fortsätter jag med stort intresse att följa hur det går med den ytterst komplexa klimatfrågan. IPCC:s senaste rapport fick mig att skriva ihop den kritiska artikeln nedan. Jag sände den till Vasabladet som publicerade den söndagen 6.10.Under början av sommaren hade Vbl en mängd inlägg i klimatfrågan. Själv skrev jag flera kritiska artiklar då och de publicerades. Ämnet är onekligen ganska uttjatat.

Här är artikeln som ingick 6.10.

STÖRRE OSÄKERHET OM KLIMATET I DEN SENASTE FN-RAPPORTEN

FN:s klimatpanel IPCC, en enorm organisation av klimatologer från hela världen, har publicerat sin fjärde rapport, en lunta på drygt 2000 sidor. Föregående rapport gavs offentlighet för sex år sedan. Då väckte den enorm uppmärksamhet i medierna och vi fick veta att vi nu (dvs år 2007) hade sista chansen att ”rädda klimatet”

Vad har hänt sedan dess? I stort sett ingenting. Även om enstaka länder, t.ex. Finland, minskat sina utsläpp av koldioxid har de globalt sett hela tiden ökat. Den politiska viljan att ”rädda klimatet” är mycket svag. Kyotoavtalet, som en del industriländer, inklusive Finland, skrev under blev en total flopp. Utsläppsrättigheterna säljs i dag till reapris.

Vad har då hänt inom forskningen? Vad har den ständigt växande armén av välavlönade experter för nytt att komma med? I stort sett ingenting. Redan i den första rapporten år 1990 (endast ca 400 sidor) sägs att människan påverkar klimatet med sina utsläpp av koldioxid. I varje ny rapport har forskarna blivt allt säkrare. I senaste rapport (ca 2000 sidor) beräknar de att risken för misstag endast är 5% (en chans på tjugo). De lämnar alltså fortfarande en liten möjlighet att världens främsta klimatexperter faktiskt misstar sig.

 Hur mycket varmare blir det och hur snabbt? Forskarnas svar är: Vi vet inte. Det kan hända att det är 5 grader varmare år 2100, men det kan också hända att tempen stiger så litet som 0,3 grader. I det senare fallet har vi verkligen ingenting att oroa oss för. (Under 1900-talet blev det mellan 0,5 och 0,8 grader varmare, om man får tro forskarna). Osäkerhetsmarginalen är nu lika stor som 1990. Vad som än händer kan forskarna hävda att deras förutsägelse slog in!

Också när det gäller havsytan är osäkerheten mycket stor. Om 90 år kan havsytan, i värsta fall, vara ca 1 meter högre, i bästa fall blott 20 cm. Detta är långtifrån de enorma katastrofscenarier, med storstäder som New York helt under vatten, som förutspåddes i slutet av 1990-talet. Det finns gott om tid att anpassa sig. Tsunamis är ett mycket större hot och det gäller i dag. Att nya tsunamis är att vänta är 100% säkert.

Det mest spännande är att den uppmätta temperaturen inte stigit under de senaste 15 åren. Till och med den vetenskapliga tidskriften Nature, som tidigare hört till alarmisterna, medgav sent omsider 11.7 i år att temperaturen inte stigit under de senaste 15 åren och att detta förbryllar forskarna. Chefen för IPCC, Rajendra Pachauri, menar  dock att det blott är frågan om en tillfällig svacka. Han är övertygad om att uppvärmningen snart fortsätter.

Den som lever får se, men i vårt land är vi minsann inte bortskämda med värme. I år har den första kölden kommit ovanligt tidigt. Enligt alla modeller borde det vara tvärtom. Somrarna skall bli allt längre och vintrarna allt ljummare och regnigare.

Vad borde man göra? Med tanke på den stora osäkerhet som tycks råda är det klokt att vänta minst tio år till och se vad som händer. Om temperaturerna då börjar gå uppåt i den takt som modellerna länge förutspått är det dags att skrida till kraftfulla åtgärder. Men till dess har jordens folk alldeles tillräckligt med omedelbara och svåra problem såsom undernäring, fattigdom, arbetslöshet, miljöförstöring och religiös och politisk extremism att kämpa med. Vi måste satsa resurserna på att lösa dagens problem, inte på att lösa problem som möjligen är akuta om 50 eller 100 år.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

Jag har funderat över klimatfrågan i många tidigare bloggar och i en mängd tidningsartiklar. Jag var t.o.m. med i en tv-diskussion för några år sedan. Det mest naturliga vore väl att jag blir alltmer övertygad ju fler undersökningar jag läser. Men det har gått tvärtom. Ju mer jag läser och tänker desto mer fundersam blir jag. Det som jag alltmer undrar över är om det faktiskt är möjligt att förutsäga klimatet på denna stora planet 50 eller t.o.m. 100 år framåt i tiden. Känner forskarna faktiskt till alla de naturlagar som styr klimatet? Känner de till dem med så stor noggrannhet att de kan göra förutsägelser med en grads noggrannhet? Men jag undrar också om klimatet faktiskt styrs av deterministiska lagar. För många år sedan upptäckte forskarna att t.o.m. planeternas rörelser är ett kaotiskt system. Det betyder att en mycket liten avvikelse i något värde på lång sikt kan leda till plötsliga avvikelser från de beräknade värdena. (Den berömda fjärilen i Kina som ändrar väderleken i t.ex. USA).

På 1980-talet trodde många forskare att man skulle kunna utveckla modeller som gör det möjligt att förutsäga jordbävningar. Sådana modeller vore naturligtvis till stor nytta. Om man t.ex. kunde färutsäga att Tokyo kommer att drabbas av ett stort jordskalv en viss dag så kunde man i god tid evakuera det område som kommer att drabbas. Det visade sig dock att det var omöjligt att beakta alla processer och alla data som kunde vara relevanta. Till slut övergavs hela detta projekt. Forskarna insåg att de vetenskapliga kunskaper, metoder och matematiska modeller vi har i dag inte räcker för uppgiften.

Jag har börjat undra om inte klimatforskningen är i en liknande situation.

BAKGRUNDEN TILL KLIMATDEBATTEN

Det är svårt att förstå en debatt om man inte känner till bakgrunden. Därför skisserar jag här situationen sådan som jag tolkar den. I slutet av 1980-talet slog några forskare med amerikanen James Hansen i spetsen larm om att människans utsläpp av koldioxid orsakar en global uppvärmning. (Lars Sund hade en mycket lång men saklig artikel om växthusteorins uppkomst i Hufvudstadsbladet 7.7). Hypotesen väckte stor oro och inom ramen för FN skapades en organisation bestående av olika slags experter, främst klimatologer, som fick i uppgift att med vetenskapliga metoder utreda om ett hot förelåg och hur stort det var. IPCC hade sett dagens ljus. Redan 1990 publicerades den första rapporten. Slutsatsen var att sannolikheten för antropogen uppvärmning var stor. Slutsatsen baserades på endast två modeller.

Varför väckte den hypotetiska uppvärmningen så stor oro? Det var bara några år sedan Tjernobyl-katastrofen. Rädslan för kärnkraften var så stor att man upphörde att bygga nya kärnverk i västvärlden. Kärnkraften utpekades, speciellt inom den gröna rörelsen, som ett av människan skapat hot mot oss själva och framtida generationer. Redan innan debatten om kärnkraften kom igång på allvar hade försurningen av skogar och vattenddrag lyfts upp som ett allvarligt av människan, speciellt av industrin, orsakat hot mot naturen. Man kunde läsa att Europas skogar håller på att dö, att tusentals sjöar är så försurade att fisken dör. På 1980-talet upptäckte forskarna dessutom att ozonlagret i atmosfären, som skyddar allt liv från den farliga ultravioletta solstrålningen i rask takt håller på att förtunnas.

I slutet av 1900-talet verkade det som om människan höll på att förstöra denna planet. Det var i alla fall den bild man fick i medierna. Om man då var okritisk och hade benägenhet för att oroa sig var man mycket mottaglig för undergångsstämningar. Man var väldigt mottaglig för nya hotbilder. Det fanns en s.k. social beställning på sådana. Den globala uppvärmningen var då bara ytterligare en bekräftelse på det som man redan visste (eller trodde att man visste) nämligen att människan förstör framtida generationers livsbetingelser. Uppvärmningen måste alltså stoppas. Man hade ju stoppat försurningen, kärnkraften och utsläppen av ozonförstörande ämnen. Nu gällde det att stoppa utsläppen av växthusgaser.

BEGREPPSFÖRVIRRING

Hur stort är hotet? Hur allvarligt är det? I vilken mån beror det på antropogena utsläpp? När börjar katastroferna på allvar? Hur vet vi det? Vem drabbas? Vem är skyldig? Och vi skall inte glömma att fråga vem som har nytta av att måla upp katastrofscenarier.

Frågorna är många och IPCC har gjort sitt bästa för att besvara åtminstone en del av dem. Men de ledande forskarna inom IPCC har också utsatts för hård kritik. I medierna kan man läsa högst motstridiga påståenden. Nästan alla klimatforskare är eniga om att människan orsakar snabb uppvärmning. Nej, det finns en betydande oenighet på en rad punkter. Uppvärmningen är ett faktum. Nej, den är bara en hypotes. Det finns en mängd bevis. Nej, det finns andra möjliga förklaringar. Så fortsätter debatten.
Jag har undervisat i vetenskapsfilosofi och logik på universitetsnivå i över 30 år så jag har bättre kunskaper om vetenskapliga begrepp och metoder än de flesta. Här kommer en liten grundkurs. Vetenskapen strävar att förklara det vi observerar genom att ställa upp teorier (som en del hellre vill kalla hypoteser). Själv använder jag helst det ärevördiga ordet teori.  En teori har karaktären av en gissning baserad på vad man vid den tidpunkten betraktar som kunskap. Teorin förklarar genom att anta orsakssamband. I vardagslag ställer vi hela tiden upp teorier, mestadels om varför människor gör på ett visst sätt. I vetenskapen måste teorierna testas. Testningen går till så att man ur teorin logiskt härleder konsekvenser om konkreta situationer. Dessa jämförs sedan med observerade fakta. Om vi kan påvisa att teorin stämmer med alla kända fakta så accepteras den. Det betyder dock inte att den en gång för alla är bevisad. Endast att den är sannolik. Om vi däremot finner fakta som strider mot teorin, som är logiskt oförenliga med den så måste den vara felaktig. Då måste den förkastas eller åtminstone ändras och sedan testas på nytt.

Hur kommer då modellerna in i bilden? Ofta används orden teori och modell synonymt. Det leder dock till oklarhet och förvirring. En modell är en matematisk struktur, t.ex. en uppsättning med ekvationer. Modellerna är viktiga därför att de gör det möjligt att exakt beräkna vad som kommer att hända om man gör bestämda antaganden. Klimatologerna har under de senaste drygt 20 åren skapat en stor mängd olika modeller. Alla är baserade på teorin om global uppvärmning, men de varierar när det gäller vilka ekvationer som ingår och hur de behandlar olika processer. Det betyder att de skiljer sig i frågan om de antaganden man bygger in i modellen. Det lär i dag finnas ca 45 olika modeller. Varje modell bygger på hundratals antaganden. När man lägger in värden i modellen kan en dator räkna bakåt eller framåt hur klimatet kommer att se ut. Däremot kan man inte förutse väderleken ens för en nära framtid.

Det sägs ofta att uppvärmningen är ett vetenskapligt faktum därför att majoriteten av klimatologer tror på den. Men detta är ett missförstånd. En åsikt blir inte ett faktum därför att en majoritet av något slag tror på den. Experterna kan ha fel. Ett faktum är något som vi, vem som helst kan observera. Temperaturen, vindstyrkan, nederbörden på en viss plats vid en viss tidpunkt är ett faktum. Dessa kan mätas objektivt. Den globala uppvärmningen kan inte mätas. Den är alltså inte ett faktum. Det bästa forskarna kan göra är att samla mätvärden från en stor mängd olika platser och sedan beräkna något slag av medelvärde vid en viss tidpunkt. Vanligen anges ett medelvärde för ett helt år. Ex: Vid tusentals mätstationer på fast mark, på oceanerna, i atmosfären görs dagliga mätningar. För varje station beräknas medelvärdet under ett år. Dessa tusentals medelvärden samlas in och på basen av dem beräknas ett medelvärde för hela jorden för ett år. Jordens temperatur är alltså ett medelvärde beräknat på basen av tusentals medelvärden.
Dessutom måste man korrigera för kända faktorer som kan ge snedvridning, t.ex. om mätstationen ligger nära en storstad eller i en ödemark, om det nyligen varit ett stort vulkanutbrott (kyler ner), att mängden värden är någorlunda representativa för hela planeten etc.. Vad vi får är sålunda inte ett faktum utan ett teoretiskt beräknat värde. Forskarna tycks ha stor tillit till dessa beräkningar eftersom man anser sig kunna beräkna jordens medeltemperatur för ett visst år med 0.1 grads noggrannhet. Under 1900-talet när mängden koldioxid ökat med ca en tredjedel har jordens medeltemperatur, enligt olika beräkningar, ökat med mellan 0,5 och 0,8 grader. Under 2000-talet kommer den, enligt IPCC:s modeller, att öka minst tre-fyra gånger snabbare, med mellan 2 och 4 grader.

BLANDA INTE IHOP POLITIK OCH VETENSKAP

Vetenskapen har i dag en mycket hög status. För många är den till och med något av en religion. Man har en starkt överdriven tillit till det forskarna säger. Den tråkiga sanningen är dock att vetenskapens logik och metoder endast kan användas för att lösa problem som har att göra med hur något är, hur det fungerar, vad som orsakar det. Men den kan inte alls hjälpa oss när vi vill veta hur något borde vara. Än mindre kan den säga oss vad som är värdefullt, nyttigt, önskvärt etc. Allra minst kan den säga hur vi borde leva våra liv.

Sådana frågor hör till ideologiernas sfär. En ideologi är just en lära om ideal, vad som är värdefullt, önskvärt, om vad som är ont och gott, vackert och fult, vem som borde bestämma vad etc. Det finns olika slag av ideologier. Religiösa ideologier tycks i dag spela en större roll än på länge. Efter Sovjets sammanbrott hävdade en del okritiska drömmare att de politiska ideologierna är döda och att den västerländska demokratiska liberalismen har gått segrande ur striden. Det var mycket förhastat. Min bedömning är att vi alltid kommer att ha olika politiska ideologier. Kommunismen är försvagad men ingalunda död. Det finns en mängd auktoritära system. Det som i medierna kallas högerextremism får alltflere sympasitörer. En av de viktigaste och den nyaste ideologin är den gröna. Den uppstod som en mycket radikal rörelse på 1960-talet men i likhet med socialismen ca 100 år tidigare splittrades den i en moderat (revisionistisk) gren och en ortodox, ganska extrem gren. De moderata anpassade sig till de demokratiska spelreglerna och sitter nu med i många regeringar.

Nedsmutsningen, skogsdöden, försurningen av vattendrag, Harrisburg, Tjernobyl, förstörelse av regnskog, ozonhålet och andra miljöproblem gjorde att de gröna fick växande understöd. Men de etablerade, gamla partierna var inte dummare än att de såg tidens tecken. Alla partier gjorde upp miljöprogram för att markera att också de var gröna. Detta i sin tur ledde till massvis av lagstiftning och konkreta åtgärder, vilket givetvis förbättrade miljön i avsevärd grad. Detta i sin tur försvagade de grönas politiska makt. De fick sitt främsta stöd hos unga, intellektuella, urbana människor. I stor utsträckning har de gröna sugit upp dem som tidigare sympatiserade med den mer radikala socialismen. (Inte socialdemokratin!)

I slutet av 1900-talet blev det vanligt att rena rökgaser, utbyggnaden av kärnkraften stoppades i västvärlden (utom i vårt land), reningen av vatten förbättrades, lagstiftning som stoppade ozonförstörande ämnen infördes. Skogsskövlingen minskade, djurskyddet förbättrades. De moderata grönas program förverkligades i stor utsträckning. De gamla partierna tillsatte den s.k. Bruntland-kommissionen som gjorde upp ett program för s.k. hållbar utveckling. Enligt detta skulle den ekonomiska tillväxten fortsätta men med större hänsyn till miljön. Tillväxt var tillåten och önskvärd förutsatt att den inte skadade kommande generationers livsmöjligheter. Allt detta tog vinden ur seglen för den gröna rörelsen.

 Då kom den globala uppvärmningen som en ”räddande ängel”.

 Nu fick de gröna ny ammunition för att kräva radikala ändringar i livsstilen. Förbränningen av fossila bränslen, själva motorn för tillväxten, måste minskas kraftigt. I annat fall drabbas våra barn, barnbarn etc av allt värre klimatkatastrofer: öknarna breder ut sig, skördarna minskar, antalet heta dagar ökar drastiskt, orkaner blir allt vanligare, likaså översvämningar, världshaven stiger och dränker en mängd kuststäder, tusentals arter utrotas osv.

En radikal ändring av livsstilen var inte längre blott ett grönt ideal utan ett av vetenskapen bevisat krav.

Och där är vi i dag.

HÅLLER BEVISEN FÖR KRITISK GRANSKNING?

Kan vi lita på klimatexperterna? Kan vi lita på att de är objektiva och inte påverkas av den gröna ideologin? Jag har själv alltid varit rätt misstänksam mot experter. Orsaken är att experter har stor makt att påverka och jag har en instinktiv benägenhet att se på makthavare med misstänksamhet. Ingalunda så att jag tror att de alla är onda, skurkar, egoister, strebrar etc. Men så att jag tror att alla makthavare är vanliga människor. Och det ligger i människans natur att sträva efter status, erkännande, inflytande och makt. Det ligger också i människans natur att tro att just jag har rätt, att alla som tycker annorlunda har fel. Ofta är vanliga människor inte ens medvetna om vilka motiv som driver dem, eller så bedrar de sig själva genom att tro att deras motiv är ädla och osjälviska. Det är naturligt att människor som har en stark grön övertygelse söker sig till positioner i samhället där de kan driva sin sak, t.ex. till Greenpeace, WWF, till miljöministerier eller till forskning om miljön. Det betyder också att de är starkt motiverade och jobbar hårt för sin sak. Men det är en allmän lag att ju starkare övertygelse man har ju blindare är man för andra synsätt. Man ser bara det som passar in i ens världsbild.

Jag tror att det finns en risk att en del klimatforskare (inte alla) omedvetet påverkas av sin övertygelse. De gör då ett logiskt kardinalfel. De söker bekräftelser för sin teori. Men det är väl inget fel? Jo därför att forskaren bör testa, kritiskt granska sin teori. Hen bör söka fakta som motbevisar teorin. Endast dessa har verkligt bevisvärde. Detta låter som nonsens, men är den enda möjligheten att verkligen få reda på sanningen.

Vilka är då bevisen för antropogen global uppvärmning? Man får ofta höra en lång rad ”bevis”. Glaciärerna i Himalaya smälter, inlandsisen på Grönland smälter, polarisarna blir allt mindre under sommarhalvåret, antalet värmeböljor ökar, extrem väderlek ökar, orkanerna blir fler och kraftigare, världshaven stiger. För vårt land gäller att vintrarna blir allt varmare, snart finns det snö endast i Lappland, det blir allt regnigare, barrskogen försvinner och ersätts av lövskog. Det tråkiga är att ingenting av detta har observerats vid noggranna mätningar. Denna typ av ”bevis” kallas anekdotiskt. Det duger inte i vetenskapen. Nya forskningsrapporter baserade på noggranna mätningar publiceras hela tiden och de blir allt osäkrare när det gäller uppvärmningen. Jag har nämnt en del av dem i mina artiklar.

Nu håller denna blogg på att bli alltför lång. Ingen orkar läsa långa artiklar i dag. Därför slutar jag här. Jag granskar bevisfrågan i en kommande blogg. (Det är härligt, blåsigt, regnsjukt väder, men ganska varmt när jag skriver detta. Jag längtar efter att få komma ut och syssla samt njuta av höstvädret och -stämningen).