onsdag 31 mars 2010

VAD VAR DET JAG SADE? SADDAM, BUSH, IRAK OCH DEMOKRATIN.

Irak var för endast sju år sedan, under några mycket dramatiska månader, huvudnyheten i alla världens medier. Den 20 mars 2003 gick en koalition med USA i spetsen till angrepp mot Irak. Den 9 april möttes de amerikanska soldaterna av jublande folkmassor när de körde in i Bagdad.
USA, med president George W. Bush i spetsen, arbetade vintern 2003 energiskt på att få godkännande av FN:s säkerhetsråd för att störta Saddam Husseins långvariga, extremt blodiga och brutala diktatur. Säkerhetsrådet var oenigt och satte därmed tummen ned. Bush fick stöd av Tony Blair i England och några andra länder, bl.a. Danmark, och hotade med krig om Saddam inte gick med på att avgå. I Europa var man, med undantag för England, starkt emot krig. Frankrike och Tyskland motsatte sig ett krig. Det gjorde också Finland.
Mot hökarna i Washington stod duvorna i Europa. En djup politisk klyfta uppstod mellan USA och Europa. Förolämpningarna haglade åt båda hållen. Många trodde att splittringen skulle bli långvarig. Somliga såg t.o.m. USA som det värsta hotet mot den s.k. världsfreden (som ju aldrig existerat). Republikanen Bush var redan från början illa omtyckt i Europa, speciellt inom vänstern och den politiska mitten. I USA hade han däremot efter attacken 11.9 2001 starkt stöd över partigränserna vid denna tid.
Vintern 2003 fördes i stora delar av världen en av de häftigaste och mest omfattande debatterna någonsin. (Kina och Ryssland motsatte sig ett krig och självklart också Nordkorea. Inte underligt eftersom dessa själva är diktaturer, om än inte lika onda som Saddams diktatur). Massdemonstrationer mot Bush hölls i en mängd länder världen över. Självklart också i Irak där Saddam betecknade Bush som ”den store satan”. Några få personer (s.k. nyttiga politiska idioter) också från Finland, åkte till Irak för att fungera som en levande mur mot bombningar. Demonstrationerna tolkades av Saddam som stöd för honom och stärkte hans vilja att trotsa Bush. Han gjorde, liksom så många andra, en felbedömning av Bush och USA.
Också i våra medier fylldes insändarspalterna av inlägg. Mer än 70% av finländarna ställde sig i praktiken på Saddams sida genom att motsätta sig det krig som skulle innebära slutet för honom. En stor mängd finlandssvenska intellektuella kastade sig in i debatten. Jag räknade t.ex. till 27 insändare i Hufvudstadsbladet och hela nio ledare, kritiska mot USA, i samma tidning. Nästan alla ledare var skrivna av Sture Gadd. I dag är det ytterst intressant att läsa dessa inlägg. De vittnar om en nästan hysterisk oro för vad Saddam och hans anhängare, och vad al Qaida kommer att göra, samt om en tilltagande avsky, inte bara för Bush och hans administration utan för USA som supermakt.

MINIENKÄT I HBL
Den 18.2 2003 publicerade Hbl en minienkät i vilken åtta kända finlandssvenska intellektuella tillfrågades om sin åsikt. Professor Jan-Magnus Jansson var emot. ”Det vore oerhört farligt att släppa lös ett anfallskrig,” menade han, ”man vet aldrig hur ett krig sprider sig.” Specialforskaren vid försvarshögskolan Tomas Ries ansåg att det vore strategiskt klokare att inte gå till anfall. Han såg al Qaidas globala terrornätverk som det största hotet. Han fruktade en våg av terrordåd i USA och Europa. F.d. riksdagsman Georg C. Ehrnrooth försvarade ett militärt anfall. ”Det är hög tid att stoppa diktaturen nu,” menade han. Docent Anna Rotkirch sade: ”Det vore oroligt farligt, och mot all internationell rätt.” Lektor Hans Rosing vid Åbo Akademi menade dock: ”Det är moraliskt berättigat att avsätta Saddam med våld om det ger möjlighet för verklig demokrati i Irak.” Docenten, filosofen Kristian Klockars ansåg däremot ett anfall helt och hållet oberättigat. ”Vi kan vara säkra på”, bedömde han, ”att våld föder mera våld”. Journalisten Henrika Zilliacus sade: ”Jag är emot en attack. Det är absurt att tro att man får slut på terror genom krig.” Det sista miniinlägget gjordes av journalisten Annika Sandlund. Hon var helt emot en attack och trodde att man kan lösa problemen på politisk väg, t.ex. genom att häva sanktionerna mot Irak.”
Av de åtta tillfrågade var sex bestämt mot att Saddam störtades med våld och att demokrati tvingades på Irak. Endast jag och Ehrnrooth stödde Bush. (Jag gick som vanligt emot strömmen vilket inte gjorde mig populär, men mina många inlägg publicerades ändå. Någon censur drabbades jag aldrig av trots att jag argumenterade för demokrati!!)
Jag framförde mina argument i ett stort antal artiklar i olika tidningar. I dag har vi facit på hand och jag kan triumferande utbrista: ”Vad var det jag sade.”

BUSHS VISION
Bush hade en vision om att tvinga demokrati av västerländsk typ på Irak. Han var tydligt inspirerad av sin store föregångare Roosevelt, som tillsammans med Churchill, under det andra världskriget planerade att tvinga demokrati på världens då värsta diktaturer, den tyska och den japanska. De lyckades över förväntan. Jag för min del såg ingen anledning till att det inte skulle lyckas även denna gång. Däremot framträdde en rad experter, t.ex. professorn i religionshistoria Nils Holm och hävdade att västerländsk demokrati är främmande för den irakiska kulturen. Motståndarna hävdade allmänt att man inte kan tvinga demokrati på ett folk. De bortsåg då helt från att demokrati med stor framgång tvingades på Japan och Tyskland efter att de krossats militärt under det andra världskriget. I dag har det hållits flera demokratiska val i Irak, det senaste nu i början av mars. Alla de som sade att detta är omöjligt hade alltså fel. Om man är ärlig och uppriktig måste man medge att Bush lyckades. (Däremot hade han förstås fel när det gällde massföstörelsevapnen. Men dessa var alltid en bisak i min bedömning. Kampen för demokrati är, enligt min ideologi, viktigast av allt. Utan demokrati finns enligt min bedömning ingen framtid. Den kanpem måste utkämpas med alla medel. I nästan alla länder har man tillkämpat sig demokrati genom krig och våld, inte minst i USA, Frankrike och Tyskland. Också vi finländare har fått utkämpa blodiga krig för att först skaffa och sedan behålla vår demokrati.)
Att jag tog ställning för Bush berodde i främsta hand på min etiska övertygelse. Diktatur är, enligt min bedömning, det ondaste av alla politiska system. Jag är någorlunda väl insatt i hur diktaturer som Nazityskland, Stalinsovjet och många andra fungerat och fungerar. (Vi skall komma ihåg att det fortfarande finns många diktaturer i vår sargade värld.) När jag läser om dessa känner jag alltid en djup avsky, för att inte säga ett djupt hat blandat med fruktan. Personkult, persondiktatur avskyr jag mest av allt. Jag anser att det är en moralisk plikt att alltid bekämpa sådana system med de medel man har till sitt förfogande. Mitt enda medel är min ”penna” (dator). Bush hade däremot till sitt förfogande världens starkaste krigsmakt. Jag bedömde att Saddam och hans gäng kunde avlägsnas endast genom krig. Jag ansåg att regimen var så ond en regim kan bli. Att alla slickade Saddam av rädsla eller för att få fördelar upplevde jag som avskyvärt. I ett debattinlägg kallade jag de journalister som befann sig i Irak för ”Saddams knähundar”, vilket förstås väckte ilska bland journalisterna. De sålde, menade jag, sin själ för att få ett scoop. Detta utnyttjades självklart av Iraks propagandaministerium. (Den politiska strukturen i Saddams Irak påminde mycket om den i Hitlers Tyskland, ytterligare en faktor som ökade min avsky.)
Jag såg inga oöverkomliga hinder för demokrati i Irak och förutspådde att förhållandena kommer att normaliseras inom tio år. Jag hade dock fel på den punkten. Det gick betydligt snabbare!! Alla de som trodde att man inte kan skapa demokrati i Irak gjorde, som vi i dag vet, en total felbedömning.
I Irak har man redan hållit flera demokratiska val. Den 6 mars hölls ett parlamentsval som fick ampla lovord av utomstående observatörer. Obama betecknade valet som en milstolpe och Ashton såg det som ett bevis för att irakierna vill ha demokrati. Al Qaida hotade som vanligt att mörda alla som röstade, men röstningsprocenten blev trots detta imponerande 62%.

KRIGSMOTSTÅNDARNAS ARGUMENT
Nu i efterhand är det intressant och viktigt att ganska krigsmotståndarnas argument. Mitt allmänna intryck då, och nu, är att de flesta som uttalade sig hade dåliga kunskaper dels om Irak och dels om modern historia, men också om sociologi och psykologi.
En av de ivrigaste motståndarna var Carl Fredrik Sandelin som i flera långa debattartiklar i Hbl i hårda ordalag fördömde dels Bush och hans administration och dels USA:s utrikespolitik under de senaste decennierna. Han hörde till dem som trodde att demokrati inte kan påtvingas. 16.2 skrev han bl.a. i Hbl: ”När västvärlden hoppas på en demokratisk utveckling i Irak så måste den inse att en sådan kräver en lång, intern fredlig mognadsprocess och inte en supermakts ambitioner att sprida sina ideal världen runt.” Själv ansåg jag att detta innebar en grov underskattning av Iraks folk. Jag anser att man kan spåra en viss, visserligen omedveten, rasism eller snarare etnocentrism bakom sådana uttalanden.
Några menade att USA:s agerande försvagade FN. Detta hävdade t.ex. filosofen och journalisten Mårten Ringbom i Hbl 19.2. Han såg USA som det allvarligaste hotet mot FN. Själv tyckte jag att detta argument var naivt i överkant. FN har aldrig varit starkt. Det var redan så svagt och tandlöst som det kunde bli. FN lyckades inte ens förhindra folkmord i centrum av Europa när Jugoslavien föll samman. I Srebreniza mördades 1995 8000 civila mitt under näsan för FN.
Tyngre vägde då argumentet att USA handlade emot folkrätten. Det tråkiga med folkrätten är att den tillät Saddam att starta krig, terrorisera sin egen befolkning, begå folkmord på kurderna utan att ingripa. Men så fort någon på allvar ville stoppa Saddam så plockades folkrättsargumentet fram. Enligt min mening är en folkrätt som skyddar diktaturer inte värd att respekteras.
Ett av krigsmotståndarnas favoritargument var att Bush ingalunda hade några ädla mål, som att befria Iraks folk, stoppa terrorismen och låta folket välja sina ledare, utan att hans motiv var egoism och girighet. Han ville, menade man, helt enkelt lägga beslag på Iraks rika oljefält. Ekonomijournalisten vid Sveriges radio Henric Borgström visade i sin kolumn i Hbl 22.2 hur ihåligt detta argument var. ”Det är,” påpekade han, ”betydligt billigare att köpa Iraks olja på världsmarknaden.” I själva verket var kostnaderna för kriget och för att bygga upp landet på nytt enormt mycket större än det USA eventuellt kunde vinna på att få kontroll över oljan. Detta var min bedömning då och den har visat sig riktig. I dag är det Iraks regering som har kontrollen över oljan och som ger koncessioner åt lämpliga oljebolag.
Rent löjligt var argumentet att USA gick till anfall därför att man ville testa nya vapensystem.
Efteråt har det visat sig att Irak inte hade några lager av massförstörelsevapen. Många ansåg att USA kommer att ljuga och påstå att man hittat sådana, men i själva verket har demokratin och det öppna systemet i USA fungerat som det skall. USA har erkänt att inga sådana vapen hittats. Den formella orsaken till kriget var alltså felaktig. Men detta kunde man inte veta förrän USA gått in i landet och gjort en grundlig undersökning. Själv ansåg jag hela tiden att massförstörelsevapnen var en skenorsak som skulle ge ett juridiskt motiv för att störta den avskydda diktaturen.

Ingen av alla de fruktansvärda scenarier som motståndarna till kriget oroade sig för har inträffat. Tvärtom har Irak blivit en demokrati och har därmed, precis som Bush och Blair planerade, haft en stabiliserande inverkan inom regionen. Irak har i dag, tack vare att den av så många hatade president Bush vågade gå mot världsopinionen, goda utsikter att bli en välmående modern stat. Utan krig och utan Bush skulle situationen i Irak och i hela regionen i dag vara mycket svårare.

måndag 22 mars 2010

SNACK OM EFTERSNACK OCH LYDNAD

Låt oss snacka litet om radioprogrammet Eftersnack som går i radio Vega fredagar kl 15-16. Det hör till de fåtal program som jag inte vill missa. Intressanta unga (ur mitt perspektiv) människor diskuterar, lagom humoristiskt, viktiga, och ofta extremt oviktiga frågor i dagens samhälle. Ibland halkar eftersnackarna t.o.m. in på någon filosofisk fråga där jag, som yrkesfilosof med 40 års erfarenhet, är på min, om inte biologiska mammas så dock filosofiska mammas gata. Då snappar de övriga luft medan yrkesfilosofen Joel Backström håller långa utredningar (långa ur radions perspektiv), som de flesta för övrigt inte förstår.
När jag var ung var de åsikter Joel brukar lägga fram politiskt korrekta. Det är frågan om åsikter som i vid mening kan kallas socialistiska. I dag är de i högsta grad politiskt inkorrekta. Allt som ens avlägset luktar socialism är out i dag. Tempora mutantur, nos et in illis.

I den nyligen utkämpade hamnstrejken har kritiken i allmänhet riktats mot arbetarna. Man har sagt att de redan har höga löner, att de utnyttjar landets krisläge, att de kräver rättigheter som inga andra yrkesgrupper har eller kan få. Joel ställde sig dock på de strejkandes sida. Han betonade, helt korrekt för övrigt, att ansvaret för strejken ligger på båda parter. Arbetsgivarna kunde ha förebyggt strejken genom större flexibilitet, de kunde ha visat sig mer villiga till eftergifter. Det är alltså orättvist att skuldbelägga endast den ena parten.
I sammanhanget har det höjts röster för att staten borde förbjuda nyckelgrupper att strejka. Det låter som en bra lösning. Varför inte förbjuda strejker överhuvudtaget. På samma gång kan man förbjuda demonstrationer. Tänk vad lungt och fredligt vårt samhälle då skulle bli! Nästan som Nordkorea. När man ändå håller på kunde man förbjuda all kritik av islam, framför allt av karikatyrer av Muhammed. Man kunde också förbjuda folk att ha rasistiska tankar. I Iran har man en religionspolis. Vi kunde ha en tankepolis som t.ex. har rätt att snoka i våra datorer. Den som blir fast för felaktiga tankar kunde tvingas att gå en korrigeringskurs. Sådana finns det gott om på våra högskolor i dag.

Jag tycker litet synd om programledaren Magnus Londén. Han tycks alltid ha väldigt bråttom. Det är väl förklaringen till att han spottar ur sig orden som kulsvärmar i stället för att tala lungt och beskedligt? En som tycks ha ännu mera bråttom är Anna-Lena Laurén. Inte underligt så många järn i elden som hon har. Hon är antagligen tävlingsmänniska och funderar på att slå världsrekordet i snabbpratning. En lämplig ny olympisk gren för övrigt. Själv talar jag långsamt och sävligt, men så tillhör jag också en förgången tid när man inte ständigt hade förskräckligt bråttom. På den tiden hörde det till att man tänkte först och talade sen, idag är det ofta tvärtom.

Jag är en stor beundrade av Janette Björkqvist. Hon ”puhuu suu puhtaaksi”. Hon har bestämda åsikter om allting och uttrycker dem enkelt och klart utan hymlande och utan att försöka vara politiskt korrekt. Alla som har annan åsikt har fel och borde straffas med elchocker. Hennes kärlek till katter delar jag dock inte. Vad är det här med kvinnor och katter? En av min frus väninnor hade fyra kattor som hon skämde bort till den milda grad att de knappt kunde röra sig. Jag har aldrig sett maken till feta kissar. Häxorna har som bekant alltid med en svart katt på kvasten. Jag känner ingen man som håller sig med en massa katter. Är det någon som har en teori om varför kvinnor älskar katter? Båda är mjuka och gulliga och man vill ta dem i famn, men de är snabba att klösa när det inte går som de vill? Annars håller jag med Janette. Har man djur skall man sköta om dem, och behandla dem, inte som man behandlar människor, utan som djur. Däremot förstår jag inte varför man inte skulle äta upp djuren när man en gång behandlat dem väl. Större ära kan inte vederfaras ett djur än att bli en del av det mest högtstående djuret bland dem alla. (Var jag provokativ nu? Sorry, men jag tänker äta lamm till påsk. Närproducerade, ekologiska, köpta direkt av producenten, inte lamm från Nya Zeeland, usch!) Men snälla Janette – stäng av mobilen ibland. Det är en spännande upplevelse, nästan lika spännande som att stänga datorn för en vecka.

Ännu mera beundrar jag Pia-Maria Lehtola. Maken till glad och optimistisk dam får man söka efter. Att hon verkar något vimsig i sina försäkringar om hur färgerna påverkar oss och om vad som är typiskt manligt resp kvinnligt gör henne ännu mer charmig. Jag håller till 150% med Pia-Maria om att det är viktigt för vår trivsel att bevara gamla vackra miljöer. Tyvärr anfäktas våra experter och beslutsfattare av en djup övertygelse att allt gammalt är dåligt och bör ersättas av något nytt, helst något som är så otrevligt, sterilt och supertekniskt som möjligt. Stäng av mobilen, kommenderade hon. Ett genialt råd! Jag blir nästan aldrig störd av folk som ringer till min mobil. Ingen ringer för att sälja något som jag inte vill ha. Det är svårt att ringa till en mobil som är avstängd. (Den som vill få tag på mig per telefon kan dock försöka med hemtelefonen eller trådtelefonen på landet. När jag är ute och sysslar med något vill jag inte bli störd av vanligen helt likgiltiga samtal.) Vill jag prata med någon ringer jag själv upp. Alla har ju på mobilen så jag får min pratstund.

SKALL VI LYDA AUKTORITETER?
Senaste fredag diskuterade eftersnackarna psykologen Milgrams välkända experiment. Jag läste om experimentet när jag studerade psykologi för mycket länge sedan. Lustigt nog visades experimentet i tv för inte så länge sedan. Tydligen finner många resultatet mycket upprörande. Meningen med experimentet är att testa hur stark försökspersonernas (fp) tilltro och lydnad för auktoriteter är. De luras av försöksledaren att tro att de medverkar i ett viktigt experiment som testar inlärning. Deras uppgift är att straffa den som skall lära sig ”offret” genom att ge elstötar när offret ger fel svar. Offret sitter i ett annat rum så fp kan inte se det, men nog höra. I själva verket finns det inget offer utan bara en skådespelare som högljutt jämrar sig när fp ger, vad hen tror vara en elstöt. Meningen är att testa hur starka elstötar fp är villig att ge.
Experimentet har upprepats många gånger och resultatet visar entydigt att en majoritet av fp är beredd att ge också vad de tror vara livsfarliga stötar. Är detta förvånande? Inte alls! Det som är förvånande är att så många, ofta var tredje fp vägrar ge stötar som hen tror är farliga. Det hela handlar förstås om vår lydnad inför auktoriteter. Det är en ytterst intressant och djup fråga som jag mången gång haft skäl att fundera över.

Tänk efter vad som händer. Vi har en försöksledare, en professor. Redan detta imponerar på folk. I vår kultur har professorer (på det stora hela omotiverat) en mycket hög status. För en vanlig människa är en professor en stor auktoritet. När en sådan auktoritet mycket allvarligt försäkrar att experimentet är viktigt och inte får avbrytas så är det svårt att vägra. Att vägra innebär att man ifrågasätter en vetenskaplig auktoritet! Om försöksledaren i stället är en ung student är det mycket lättare att vägra. Dessutom har hela experimentsituationen auktoritet. Alla vet att dagens samhälle baseras på vetenskapen. Om vi ordnar ett motsvarande experiment som leds av politiker skulle resultatet bli ett annat.
Är det illa att så många tror på vetenskapen? Är det illa att vi lyder de råd forskarna ger fast vi inte känner till bakgrunden? Jag kan inte ge något entydigt svar. Själv har jag alltid varit mycket självständig. I mina ögon finns inga auktoriteter. Jag är beredd att gå emot vilken auktoritet som helst om jag finner goda skäl till detta. Kyrkan är en av de starkaste auktoriteterna. Jag insåg redan som tonåring att jag inte litade ett smack på vad prästerna sade. Under min tid som lärare försökte jag så långt som möjligt följa min egen övertygelse och inte de instruktioner som auktoriteterna högt upp i auktoritetspyramiden hela tiden slängde ner över oss lärare. Instruktionerna ändrades dessutom alltsomoftast. Jag tvivlar starkt på att alla de otaliga reformer som gjorts sedan jag höll mina första föreläsningar år 1971 i någon nämnvärd grad förbättrat vare sig undervisning eller forskning. Det enda som förbättrats är byråkratin och då menar jag i en nedvärderande mening. En lärare presterar inte bättre därför att tretton kontrollanter flåsar henom i nacken hela tiden. Tvärtom!

Ofta betonas det att man skall vara självständig och kritisk. Men det kan vara riskabelt. Folk kan vara självständiga och kritiska på ett sätt som man inte alls gillar. På det stora hela får vi nog vara glada att folk i vårt land är ganska lydiga inför auktoriteter. Folk tror på professorerna, på läkarna, på polisen, på experterna. Det finns gott om exempel på samhällen där tilltron till auktoriteterna brutit samman. Resultatet blir kaos, anarki, en allas kamp mot alla. Det är sannerligen ingenting att önska sig. I själva verket har vi troligen en ganska perfekt blandning av både sådana som lyder och sådana som går sina egna vägar. Det gäller att hålla en balans som gör förnyelse möjlig utan att man förkastar gamla, beprövade strukturer.

onsdag 17 mars 2010

SNÖTYNGDA TANKAR OM HOMO TEKNOLOGICUS

Normala människor reser till södern och värmen, till bekvämlighet, bekymmerlöshet, till folkmassor, nöjesliv osv. Jag flyttar i smällkalla vintern, dvs andra veckan i mars, ut till vår stuga i skärgården. Jag lämnar det bekväma, behagliga pensionärslivet i staden för att för att leva obekvämt och primitivt (relativt sett) ute i de djupa skogarna. Är jag riktigt klok?

Som pensionär bestämmer jag själv över min tid. Varför besluter jag då att bo ute i skogen, visserligen vid havsstranden, mitt i vintern? Varför väljer jag att elda med ved när jag kan avnjuta fjärrvärme i staden? Varför väljer jag att gå 30 meter genom snön till utedasset när det är -15 grader då jag i stället kan använda toalett med dusch i stan? Varför väljer jag att smälta snö för att få vatten till disk och annat när jag får varmt och kallt vatten från kranen i stan? Det låter som galenskap.

Nja, galen är jag knappast, snarare tvärtom. Jag har en starkare livskänsla här i stugan på landet än i stan. Och vad betyder det? Det betyder att livet här ställer hårdare krav. Det är mera utmanande. Jag känner att jag verkligen gör något nyttigt, något som har betydelse. Det betyder också att jag har en direkt kontakt med naturen. Våren är för mig den bästa årstiden och våren kan man uppleva med alla sinnen endast när man själv har naturen bakom köksdörren, när man ser, hör, känner doften, upplever solen, vinden, snöyran mot sin egen hud. Jag vill sitta på första parkett när naturen vaknar till liv och spelar upp sitt crescendo. Visserligen ser man, när jag skriver detta, ännu inga tecken på att våren står för dörren. För en stund sedan var jag på en kort promenad i den kalla, -15 grader, tysta, snötyngda skogen. Det enda ljud som hördes var någon enstaka talgmes. Livet där ute är fortfarande fruset, stelfruset. Desto mer spännande är det att följa med hurudan våren kommer att bli. Jag tippar på en sen vår i år. För övrigt tippade jag på en kall vinter i höstas.

Vad är livskänsla egentligen? Det är något man inte talar om i teknologins tidevarv. Begreppet är nästan tabu i en tid när människor umgås via internet och mobiler, när den glittrande ytan är viktigare än djupet där inne. För Homo teknologicus håller begreppet livskänsla på att urvattnas. Hon lever inte ett eget liv, utan ett liv genom surrogatpersoner som hon mer eller mindre identifierar sig med via tv, video, via internet. Hon tittar på folk som kämpar, anstränger sig, tävlar men sitter själv hemma i den bekväma soffan och knäppet på fjärrkontrollen. Hon får mening i livet genom att i medierna följa idoler, de må vara idrottare, popsångare eller princessor. Hon saknar inte ett eget liv därför att hon inte ens vet vad ett eget liv är. Hennes liv designas av experter och konsulter.

Under de tre och en halv månad jag tillbringat i stan har min kondition och muskelstyrka försämrats en hel del. Det är nästan oundvikligt. Ett av de stora problemen i dagens Finland är just att konditionen och styrkan är svag hos en stor del av befolkningen. Jag vill kalla det en fysisk degenerering. Vi tränar sinnet, hjärnan genom att vi ständigt måste lära oss allt mer invecklade rutiner, genom att vi ställs inför allt mer komplexa problem, genom att vi översvämmas av info utan mening och sammanhang. Men samtidigt blir problemen alltmer abstrakta, alltmer tekniska till sin natur. Dagens undomar är suveräna på datorer och alls slags teknik, men hur många kan rensa och tillreda en abborre, hur många kan ens tända en eld?

Teknologin gör livet allt lättare i fysiskt avseende, men svårare i psykiskt avseende. Allt jobb som kräver kondition och styrka sköts av maskiner. Teknologin har gjort muskler och kondition onödiga. Maskinerna är den moderna människans, Homo teknologicus, slavar. Lydiga, outtröttliga. (Att de ofta går sönder rätt fort beror på att de är byggda för att inte hålla).

Vi har formats under miljoner år av hård kamp för tillvaron. I denna kamp har styrka och kondition varit nödvändiga för att vi skall kunna överleva och föröka sig. Evolutionen har format oss så att vi skall kunna springa i timmar, bära tunga byten, slåss mot vilda djur och mot varandra. Vår kropp kräver ansrängningar, påfrestningar för att må bra. Men det moderna livet kräver nästan inga fysiska ansträngningar alls. I stan nuddar jag vi en punkt på elspisen och plattan bli het så jag kan koka mina frukostägg. Den fysiska ansträngningen består i att höja armen. Här på landet måste jag tända eld i spisen. Men för att tända behöver jag ved som jag bär in i korgar från vedlidret. Att gå 40 m genom snön med en tung vedkorg i handen tre fyra gånger om dagen är bara en obetydlig del av den ansträngning som krävs för att jag skall ha det varmt, kunna tillreda min mat och smälta snö för att få vatten. I stan sköter husbolaget om att jag har det varmt inne. Själv behöver jag inte ägna uppvärmningen en tanke – annat än om den pajar, se nedan. Här beror allt på mig. Jag måste t.ex. planera långt i förväg för att ha tillgång med torr ved i tillräcklig mängd.

Jag tillhör den generation som upplevt den största förändringen någonsin i vårt samhälle, nämligen övergången från jordbrukskultur till industrikultur. Man kan också kalla det en övergång från muskelkultur till maskinkultur. I en muskelkultur görs det mesta av allt arbete genom människors eller djurs muskler. Som barn hade jag konkret möjlighet att uppleva detta på mina farföräldrars skärgårdshemman. Värdinnan, min faster skötte bl.a. mjölkningen. Om somrarna rodde hon i arla morgonstund ut till en holme där korna var på bete. Släpade på de tunga mjölkstånkorna. På kvällen upprepades samma procedur. Sedan separerades grädden. Appraten drogs, dvs vevades för hand. Någon elektricitet fanns inte. Allt tungt arbete på gården sköttes med en häst. Dock vittnade en stor motorbåt med Olympiamotor om att maskinkulturen höll på att göra sitt intåg.

En muskelkultur kräver fysisk styrka och kondition. Min farfar rodde om somrarna ut till skärgårdshemmanet varje lördag efter att arbetsveckan på Dalsbruks järnverk var slut. Det tog tre timmar att ro från Dalsbruk till Holma. På söndag kväll rodde han samma sträcka tillbaka. Men så var han också urstark. Min morfar, som var bokhållare på Vasklot station i Vasa, brukade ta sig en söndagspromenad till Gamla Vasa och tillbaka. Bondvärdinnan i Sirnäs brukade gå i kyrkan varje söndag. Hon hade förstås inte bil utan promenerade den 5 km långa vägen (läs: kostigen) och sedan hem igen. I dag kan de flesta inte ro, orkar inte promenera eller utföra något fysiskt tungt. Och varför skulle de det? Det finns bilar, mopeder, motorkälkar, fyrhjulingar. Allt kan göras bekvämt, utan fysisk ansträngning genom maskiner. Man behöver inte ens resa sig för att byta kanal på tv. Det vore underligt om övervikt inte vore en modern folksjukdom. Det vore underligt om folk inte hade alla möjliga krämpor som orsakas av ett onaturligt, stillasittande liv.

Nu håller maskinkulturen på att övergå till en datakultur. I en maskinkultur görs allt fysiskt tungt arbete av maskiner. Men maskinerna sköts ändå av människor. I en typisk fabrik fanns det förr en stor mängd arbetare som stod vid svarvar, som svetsade, som byggde ihop bilar vid ett löpande band etc. Men i en datakultur sköts maskinerna av datorer. Det betyder att industriarbetarna inte längre behövs. Det enda som behövs är experter som sitter i ett kontrollrum och tittar på mätare. Datorer sköter om maskinerna som producerar varor. Samma utveckling har vi när det gäller den vanligaste av alla maskiner, bilen. I moderna bilar sköter datorer om det mesta. Föraren behöver inte göra annat än vrida om startnyckeln och styra bilen. Datorn ger instruktioner om allt annat. Den varnar om bilbältet inte är fast, om någon dörr inte är ordentligt stängd, om det är dags att tanka och om det är något fel. Den kan också ge instruktioner om när man skall svänga hit eller dit. Datorer övertar alltmer sådana jobb som tidigare krävde mänskligt tänkande. Detta är den generella utvecklingen i vårt samhälle.

Jag trivs inte med att ta order av datorer. Lika litet trivs jag med att lyda de arméer av olika slags experter som i dag planerar våra liv från befruktningen till begavningen. Här på landet har jag fortfarande kontroll över mitt eget handlande. Det finns ingen som hela tiden manipulerar mig, som talar om vad jag skall tycka och tänka, hur jag skall klä mig, vad jag skall göra och inte göra. Jag får frisk luft och mycket motion. Jag är kort sagt i högre grad herre över mitt eget liv.

Här är jag mindre sårbar än i stadens hårt reglerade, planerade och teknologiserade värld. Ett konkret exempel på detta fick jag mitt i vintern i Åbo. Elvatiden på kvällen, när vi stängde tvn, märkte vi att värmeelementen var kalla. Det var smällkallt ute och vi förstod förstås att det småningom skulle bli kallt också inne om värmen inte kom tillbaka. Jag gissade att det var fel någonstans i fjärrvärmesystemet. Jag funderade också på vad vi borde och kunde göra om felet blev långvarigt. Det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Vi gick och lade oss. Nästa morgon var elementen varma igen.

I nyheterna fick vi veta att en katastrof hade varit nära. Det finns en mängd fördelar med fjärrvärme, men det finns också en stor nackdel. Om ett centralt rör springer läck kan tusentals hushåll bli utan värme. Om sommaren är detta inget stort hot. Men när det är -20 grader är situationen hotfull. Detta var precis det som hände i Åbo. Myndigheterna började förbereda evakuering av framför allt barnfamiljer i de områden som blev utan värme. Till all lycka fick man tag i folk som mitt i natten grävde upp det söndriga röret och ersatte det med ett helt.

Sverige höll på att drabbas av ett ännu större hot. Den kalla vintern ökade konsumtionen av elektricitet, men samtidigt stod några kärnkraftverk stilla p.g.a. tekniska problem. Regeringen övervägde redan att stänga en del industrier för att minska elförbrukningen. Våra kärnkraftverk gick för fullt. Samtidigt stod en mängd fabriker stilla i vårt land p.g.a. recessionen vilket minskade elkonsumtionen. Vi kunde sälja el till Sverige. Men vad hade hänt om vi i stället befunnit oss i en högkonjunktur?

Ingen har kunnat undgå att märka att det i år är 70 år sedan vinterkriget utkämpades. På den tiden var Finland ännu ett jordbrukssamhälle. Därför var vårt samhälle inte sårbart för de ryska bombplanen. I dagens samhälle är en vanlig människa hjälplös i en katastrofsituation. Hon är som ett barn som måste tas hand om och skyddas av föräldrarna, dvs av myndigheterna.

Missförstå mig inte. Jag tror inte alls att vi kommer att drabbas av någon katastrof inom en nära famtid. (Om man nu inte vill kalla den gågna vintern en katastrof). Men det ger mig stor tillfredställelse att veta att jag är mindre sårbar här. Fjärrvärmen må paja. Jag har det varmt och mysigt ändå. Strömmen må ransoneras. Jag klarar mig utan ström. Här ute i skogen är jag inte en Homo teknologicus, utan en ”riktig” människa. Jag har ett eget liv.

onsdag 10 mars 2010

KAPITEL 4. DÖDEN I DVALAN

Vi befinner oss ombord på rymdskeppet Odysseus på väg mot Alfa Centauri systemet. Den första interstellära rymdfärden. Vi rör oss med 95% av ljusets hastighet och har redan tillryggalagt tre ljusår. Till vår enorma överraskning observerar vi ett främmande objekt som snart kommer att korsa vår kurs. Följ med hur besättningen reagerar i detta fjärde kapitel i århundradets mest sensationella scifiroman. Kapitel 3 finns på min blogg 5.3.


“Pardon moi, vad pågår här egentligen?” Den höga, gälla kvinnorösten fick alla att vända sig mot bryggans andra dörr. De såg en vit läkarrock som tycktes sväva fram i den svaga belysningen. “Åh, hej Suriv,” flämtade kaptenen glatt. Ovanför rocken satt ett svart ansikte, omgivet av grått, krulligt hår. Ögonvitorna tycktes lysa i det kolsvarta ansiktet. Det var ett mycket allvarligt ansikte, ett sorgset ansikte, ett ansikte som signalerade dåliga nyheter, ett ansikte som tillhörde chefsläkaren Suriv Silifys.
Pratet och skrattet dog långsamt ut och efterträddes av en spänd, orolig tystnad. Suriv Silifys, MD, professor i rymdmedicin, var vanligen vänlig och skämtsam. Hon hade ett outsinligt lager med roliga historier. Hennes vitsar var legendariska. Det påstods att hon likaväl kunde få döende patienter att skratta sig friska som att skratta ihjäl sig.
”Ni tycks ha riktigt roligt här”, sade hon sorgset, ”beklagar att jag måste avbryta era obegripliga euforiska utbrott.” Hon granskade de frågande ansiktena med dyster och olycksbådande min. ”Vad är det Suriv?” Kaptenen mötte läkarens stela blick när hon svarade: “C`est très difficile. Jag har tyvärr mycket dåliga nyheter.” Hon pressade samman sina tjocka läppar, och suckade djupt. “Albert Zweistein är död.”

En chokerad tystnad följde. Läkaren suckade ännu djupare. “Men det är inte allt. Tre passagerare är också döda.” Hon försökte göra sin röst opersonlig och yrkesmässig. Lät orden sjunka in innan hon fortsatte: “De har alla dött under dvalan. Som ni vet har vi tidigare haft tre dödsfall under dvala.” Enfaldo stirrade på läkaren med öppen mun: “Hur...varför...”. ”Stäng munnen Enfa!“ Abel var den första som hämtade sig. ”Sju dödsfall allt som allt!” sade han häftigt. ”Hur är det möjligt? Du har ju alltid påstått att dvalan är helt trygg?”
Också kaptenen hade nu återfått fattningen. Han harklade sig, vände sig mot sin förstummade besättning och gjorde sin röst lämpligt allvarlig: “Ni förstår alla vad detta betyder”. Läkaren knäppte händerna så knogarna vitnade. ”Je ne le comprends pas. Jag förstår det inte,” klagade hon. ”Det...det borde vara omöjligt. När vi skulle...vi gjorde en rutinkontroll... inga varningar... deras hjärtan hade stannat.” ”Kunde ni inte få igång det...elchocker...det finns ju många sätt?” avbröt kaptenen bryskt. Läkaren skakade på sina gråa lockar. Först nu lade hon märke till OIO:n på den stora bildskärmen. ”Vad i den helige Hippokrates namn är det där?” flämtade hon.
Kapten Enfaldo de Co sjönk ner i sin stol. Också de övriga satte sig och tystnad sänkte sig över bryggan på rymdskeppet Odysseus. Läkaren fortsatte att stirra på bildskärmen alltmedan hon vred sina feta händer. Den glänsande diskusen framträdde tydligt mot den stjärnbeströdda bakgrunden. På de övriga skärmarna och displayerna avlöste siffor och diagram varandra. Datorerna fortsatte likgiltigt att tugga information, oförmögna att fatta de känslor som nu slet i deras mänskliga herrar och mästare.

“OIOn befinner sig nu på ett avstånd av 38 000 km.”
Den mjuka datorrösten fick dem alla att hoppa till. Dess totala brist på känsla var nästan chokerande i den sorgsna tystnaden.
”Mon Dieu, vad är det där?” upprepade läkaren, men nu med högre, argare röst. Kaptenen reste sig igen, gick fram till läkaren, lade en hand på hennes axel och förkunnade högtidligt. ”Suriv, du har äran att vara med vid ett historiskt möte. Det som du ser där är ett främmande rymdskepp, en farkost från en annan och för oss okänd värld.” Suriv Silifys stirrade hånfullt på kaptenen. ”Enfaldo. Tycker du verkligen detta är ett lämpligt tillfälle för practical jokes!” Sedan vände hon sig ilsket mot den långe exobiologen. ”Är det du som hittat på de här dumheterna? Du vet ju att jag många gånger bevisat för dig att vi är ensamma i denna del av rymden, att dina små, gröna män bara är fantasier....Vad flinar du åt?”
Abel Natas kunde inte låta bli att le brett. I åratal hade han fått stå ut med läkarens ironiska kommentarer om att han sysslade med exoteologi. Hon hade hållit föreläsningar om hur extremt osannolikt det var att det kunde existera intelligent liv nära jorden samtidigt som mänskligheten började utforska rymden. Hon hade bestämt motsatt sig att exobiologen följde med på den första interstellära resan. Hon hade krävt en bakteriolog eller mikrobiolog. Och nu skulle han få sin revansch, och med besked. Triumfen kunde inte vara mera total. Han märkte, till sin förvåning, att han faktiskt tyckte synd om kvinnan som stod framför honom i sin vita rock, oroligt vridande sina händer. ”Aristoteles”, kommenderade han.
”Hur kan jag hjälpa dig Abel Natas?”
”Ge all information du nu har om OIO:n!” Läkaren stirrade förbryllad på den magre mannen. Sedan granskade hon bildskärmarna där diskusen visades ur olika vinklar och mot bakgrund av stjärnorna. Den könlösa rösten rabblade entonigt upp information.
”Objektet befinner sig för närvarande på ett avstånd av 37500 km. Det rör sig med samma hastighet som Odysseus och i samma riktning, men i en bana som kommer att skära vår bana om två och en halv timme. Det är cirkelrunt med en genomskärning på ca 1000 m, höjd i mitten på ca 100 m och i kanterna 10 m. Ytan är silvergrå och fullständigt jämn. Materialet har inte kunnat identifieras genom spektralanalys. Innehållet är okänt.

Kapten Enfaldo tog vänligt Suriv Silifys i armen och förde den chokerade läkaren till sin stol, i vilken hon tungt sjönk ner. Hon var skakad i sitt innersta. För andra gången på kort tid hade något som hon avfärdat som omöjligt hänt. Hon kände att den intellektuella mark hon byggt sitt liv på började ge vika. Hon hade omfattat vetenskapen med nästan fanatisk tro. Det som var vetenskapligt bevisat, och endast det, var sant. Det var bevisat att dvalan var ett helt säkert sätt att hålla folk vid liv med ett minimum av energi under upp till ett halvt år. Det var bevisat att inga avancerade civilisationer kunde existera i jordens närhet. Om de vetenskapliga metoden inte gav absolut sanning, vad kunde hon då lita på? Med en röst som darrade sade hon. ”Je ne comprends rien. Kan det inte vara någon slags naturlig, för oss okänd kropp.”
Natas skakade bestämt på huvudet. ”Notwen försäkrar att det inte kan vara ett naturligt objekt och ingen känner allt som rör sig i rymden bättre än hon.” ”Hon vet ändå inte allt,” svarade läkaren lamt. Sen fortsatte hon envist: ”Även om det är något slags rymdskepp kan det vara mycket gammalt. Det kan ha seglat genom rymden likt en flygande holländare i tusentals år. Det kan härstamma från en kultur långt borta i vintergatan.”
Nu blandade sig Dumm von Dönickens mullrande bas i samtalet. ”Undanflykter, bortförklaringar alltså Suriv. Försök förstå att du denna gång faktiskt har fel liksom, fullständigt fel.” Första styrman Kaija Lipponen-Kekkonen gick fram till läkaren, lade en tröstande hand på hennes axel. ”Tet är ingen skam att ha fel Syriv. Vi misstar oss alla ibland. Men man gör tet bara svårare för sig genom att förneka fakta.” ”Jag förnekar inte fakta Kaija,” protesterade läkaren häftigt, ”jag pekar bara på möjligheter. Objektet kan vara tusentals år gammalt. Där kanske inte finns någon ombord.” Deras vänliga, men uttryckslösa ansikten retade henne. De tyckte synd om henne och det fanns ingenting som Suriv Silifys tyckte sämre om än medlidande. Patienterna skulle man tycka synd om, inte henne, jordens främsta expert på rymdmedicin. Cèst possible!” sade hon häftigt. ”Det måste ni ändå medge.”
I samma stund hördes Notwen Sukinrepoks upphetsade röst i högalaren. ”Kapten! Jag har nyheter, det här blir, förbanne mig, mer och mer spännande.” Alla spetsade öronen och kaptenen ropade otåligt. ”Ja, vad är det du upptäckt. Låt höra, låt höra.” Det var tyst en kort stund sedan återkom astronomen. ”Vi beräknade just kursen för diskusen...”. Hon tystnade och man hörde hur hon talade med någon. ”För 5 minuter sedan ändrade den kurs med ca 10 grader.”
Det blev så dödstyst på bryggan att den berömda knappnålen skulle ha orsakat ett betydande buller. Sedan ekade den gamla astronomens röst ljudligt, hes av spänning, i rummet. ”Abel!” ”Ja Notwen?” ”Det är någon eller något som styr den där, det där...Herregud, det är verkligen ett rymdskepp, en farkost från en annan värld ”

Läkaren sjönk ihop i stolen, stönade och slog sina knubbiga svarta händer för ansiktet. Kaija tittade oroligt på henne. Som första styrman hade hon speciellt ansvar för besättningens hälsa och funktionsduglighet. Om ledande läkaren ombord råkade ut för ett nervöst sammanbrott kunde det innebära stora problem. ”Sänder den några signaler?” frågade Abel kärvt. ”Försöker den få kontakt?” ”Nej, ingenting – än så länge. Men jag slår banne mig vad som att vi snart...att vi mycket snart, för första gången i mänsklighetens historia...”. Den gamla kvinnan gjorde en paus, försökte få kontroll över sin darrande röst, ”får motta ett budskap från en extraterrester civilisation.”
”Du är väl lycklig nu Abel.” Läkarens röst var trött och resignerad där hon satt hopsjunken och betraktade den långe, magre exobiologen med matt blick. ”Din stora dröm har gått i uppfyllelse, gratulerar.” Utan att se på henne svarade han: ”Børn er lykkelige, og dyr og kvinder, men vi mennesker er det ikke.” ”Och vad skall det betyda?” Han ryckte på axlarna. ”Det är svenska. Jag lärde mig litet svenska när jag studerade i Stockholm. Det betyder att en klok människa sällan är lycklig. Världen är i grunden en eländig plats.” ”Tet är faktiskt danska,” inföll Kaija som kände ett behov att försvara den resignerade läkaren. Abel gick henne ibland på nerverna med sina spydiska kommentarer, och speciellt retade det henne att han ofta talade nedsättande om kvinnor.

Kaptenen brydde sig inte om gnabbet. Han kände hur ansvaret vägde tungt på hans axlar. Han var ingen stor ledare. Det insåg han själv. Men nu måste han ta ett ansvar som han helst hade sluppit, ett ansvar som han aldrig hade skolats för, som han var helt oförberedd för. Han drog ett djupt andetag, spände ut bröstet och försökte göra sin röst myndig.“Vi måste fatta viktiga beslut. Det är nödvändigt att vi analyserar våra möjligheter och de risker vi står inför så grundligt som det är mänskligt och,” han drog en smula på munnen, “datorligt möjligt. Jag sammankallar därför till ett krismöte i konferensrummet nu omedelbart.” Han vände sig till läkaren. “Hur känner du dig. Du måste förstås delta Suriv. Vi måste förstås tillsätta en arbetsgrupp för att utreda dödsfallen, men för tillfället har vi ett långt viktigare problem som måste avklaras...på något sätt.” Läkaren nickade matt. Med ett ironiskt leende tog hon upp en ask med tabletter ur fickan. ”Jag är bara trött....Jag ordinerar mig själv milt lugnande medicin.”
Enfaldo de Co fortsatte: “Vi måste fatta beslut nu och därför hinner vi inte väcka resten av besättningen eller passagerarna. Det är vi som nu bär det tunga ansvaret.” Han vände sig i tur och ordning mot Abel, Dumm, Kaija, Nevs och Suriv och instruerade dem. Till sist vände han sig mot Hans Nosring som nu återgått till sin normala dysterhet. “Du Hans stannar på bryggan och följer noggrannt med vad astronomerna får reda på. Meddela oss genast om det händer något av vikt.” Den gråklädde mannen nickade, reste sig. ”Also sprach Enfaldo,” sade han och intog kaptenens plats.

“Har du meddelat om OIO:n till jorden?” frågade Abel plötsligt vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade denne, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska? Det tar ju ändå över tre år innan infon når jorden. ” “Sänd ett första meddelande nu genast.” befallde exobiologen. ”Berätta bara fakta, inga spekulationer.” Kaptenen betraktade den magre mannens bistra ansikte med en vag känsla av oro. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst”, svarade exobiologen kort.
Det blev igen alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den magre mannen som stod framför en bildskärm med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala och hade nu full kontroll över rösten.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Att den ändrade kurs är det slutliga beviset. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Notwen har alldeles rätt. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men betydligt intelligentare.”
“Ett slags ropotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet, gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får snart se. Det tycks vara på väg mot oss. De måste ha observerat oss för länge sedan.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Abel Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har alltså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi ändå väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon idé,” utbrast Hans Nosring dovt, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor. För oss ...morituri salutant”. Han avslutade inte meningen, suckade bara djupt.
”Alla som är vakna bör informeras,” svarade Abel bestämt. ”De bör få kontinuerlig info. Dumm kan sköta den saken. Av någon anledning tycks folk ha stort förtroende för honom. Och,” han vände sig direkt till den buttert mumlande maskinchefen,” försök för Guds skull ransonera dina eviga liksom, alltså och vad heter det. Och inget öhande och mumlande.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Abel? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?” Han rynkade argsint de buskiga ögonbrynen och fräste: ”Måste du alltid se något farligt i allting, alltså. Måste du, liksom vara en såndär, vad heter det Advocatus nånting.” ”Du menar Advocatus diaboli,” inföll Nosring snabbt.
Exobiologen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis någon motorväg. Såvitt vi vet är vi det enda skeppet inom en rymd på hundratals kubikparsek.”
“Vi talar om sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas av en ren slump är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Dy menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet, i snart 200 år. De har redan nått tusentals stjärnor, och förmodligen också många planetsystem.Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvergrå väggar? Spänningen på bryggan var påtaglig. Den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.

Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. Två minuter senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och och log ironiskt mot den mörkhårige maskinchefen. ”Tyhmyri! Ny gäller tet inte teknik Dymm. Där finns något slags varelser. Vi behöver någon som vet så mycket vi överhyvydtaket kan veta om främmande kyltyrer. Det som Maja inte vet om antropologi och både döda och levande kyltyrer är inte värt att veta.” ”Dessutom är hon ett språkgeni,” tillade kaptenen.
Dumm tittade buttert under lugg på skeppets blonda första styrman. ”Språkgeni, visst, visst. Och hon tycks ha något slags inre tvång liksom att alltid briljera med sina kunskaper alltså, speciellt för mig. Jag, vad heter det, kan inga andra språk än igelska, men klarar mig liksom, öh alldeles bra ändå.” ”Det finns i alla fall ett språk som jag kan men inte hon,” log Kaija. ”Var inte så säker på det Kaija lilla,” mullrade han. ”Hon är helt otrolig alltså. Märk mina...öh...vad heter det.” ”Olen vuorenvarma. Takuulla hän ei ymmärtäisi mitä mä nyt sanon.” Maskinchefen fnös och tillade: ”Jag hoppas, för tusen bövlar, att hon inte liksom...ööö tar med sig den där talande chimpansen. Det är inte naturligt att konversera med ett oskäligt djur. Jag blir alltid svarslös när den artigt frågar hur det står till.”
”Då vet ni alla vad ni skall göra,” konstaterade kaptenen. Vänd mot Hans fortsatte han: ”Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Den sista som gick var News Duva. Dörren gled igen med en ljudlös suck.
Hans Nosring tittade begrundande efter översten. ”Acta est fabula, plaudite!” sade han rakt ut i det tomma rummet. Sedan vände han sig mot bildskärmen och betraktade diskusen en stund, men den förblev exakt likadan. Han tryckte ner en knapp och sade: “Notwen, det här är Hans. Något nytt om diskusen?” “Ingenting,” kom den gamla astronomens irriterade svar. “Vi meddelar minsta uns av ny kunskap. Låt oss nu jobba i fred.”
Den gleshårige mannen log dystert för sig själv. “Aristoteles!”
“Ja Hans Nosring.”
“Vi skall spela schack på den stora bildskärmen. Du har de vita pjäserna. Vi börjar nu.” Bilden av det första främmande rymdskepp som ett mänskligt öga någonsin sett försvann, och ersattes med bilden av ett spel, som hundratals miljoner människor spelat i över tusen år. En vit bonde tog två steg framåt. Hans Nosring lutade sig bekvämt bakåt i stolen, suckade belåtet och koncentrerade hela sin uppmärksamhet på att klå Aristoteles.

Kapitel 5 som kort och gott heter Rymddynamit¨följer i slutet av denna månad.

torsdag 4 mars 2010

VETENSKAP, TRO OCH KLIMATMODELLER

=====
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 2.2 -10

TILLTRON TILL MODELLER ÄR ÖVERDRIVEN

I dagens forskning är det högsta mode att konstruera komplicerade matematiska modeller som kan köras på datorer. Man bör dock varna för överdriven tilltro till dessa. Regeln strunt in, strunt ut gäller hur snabb datorn än är.
Johan Jansén har nyligen i Åbo Underrättelser gått hårt ut mot svenskfinlands mest kända klimatskeptiker åbobforskaren Jarl Ahlbeck och förklarat honom vara inkompetent. I Hbl 31.1 vill han gå en match mot mig. Johan Jansén är en trogen försvarare av IPCC, som nyligen erkänt slarv och allvarliga misstag. Katarina Koivisto, som ofta rapporterat om klimatfrågan i Hbl bedömer i samma tidning i ett ledarstick att IPCC befinner sig i en förtroendekris.
Jansén menar att jag gör mig skyldig till det knep som kallas skuld genom association. Dessutom uppmanar han mig att visa vad som är fel med klimatmodellerna. Jag förklarar mig icke skyldig på alla punkter.
I min artikel använde jag induktion, en korrekt metod. Jag pekade ytterst kort på några exempel där matematiska modeller kommit till korta. Jag kunde ha gett fler exempel, t.ex. prognoser om befolkningsutveckling, råvaror, energi, skogsskövling och tillgång på föda. Grundproblemet är att man skapar modeller av mycket komplexa system huvudsakligen genom att extrapolera från de data man har. Man förutsätter principen: såsom det varit så kommer det att bli i framtiden. Erfarenheten visar att det ofta inte alls är så. Man har alltså en överdriven tilltro till modellerna. När det gäller klimatmodellerna är kännedomen om de underliggande naturlagarna dessutom, såsom också Jansén antyder, bristfällig.
Jansén menar att jag borde visa på vad som är fel i modellerna. Men detta är inte korrekt vetenskaplig metod. Bevisbördan ligger alltid på den som lägger fram en modell. Det är lätt, speciellt i dag när datorerna sköter räknandet, att hitta på modeller. Det svåra är att bevisa att de stämmer. Ett problem med dagens klimatmodeller är att de inte kan utsättas för stränga test. De är ”grova” i den meningen att de inte säger något om väderleken, dvs det som är mätbart i dag, men nog gör prognoser om medeltemperaturer om 50 år. De är därmed tämligen immuna mot normal vetenskaplig testning.
Värdet av en modell som inte kan förutsäga den fimbulvinter vi nu har men nog sannolika temperaturer om 50 år, förutsatt att alla antaganden i modellen stämmer, är enligt min bedömning högst tvivelaktigt. Det behövs mera grundforskning om de lagar som styr vädret och mindre sensationsskriverier om katastrofhot.
Jag förespråkar att vi väntar minst fem och gärna tio år till för att verkligen kunna testa modellerna. Att det av andra skäl är klokt att minska vårt beroende av främst olja och gas är en annan sak. De troende tar gärna till brösttoner och klagar att det ”redan kan vara för sent”, ”att katastrofen är redan över oss”. Som jag påpekade 25.1 finns det många katastrofer som pågår just nu. De bör definitivt ha en högre prioritet än eventuella översvämningar etc om 50 år.
======================
I Hufvudstadsbladet 22.2 -10 varnade jag för överdriven tilltro till vad majoriteten av vetenskapsmän anser när det gäller frågor med långtgående politiska konsekvenser.

VETENSKAPENS OFELBARHET EN MYT

Förr litade man på prästerna. I dag har vetenskaparna övertagit rollen som sanningssägare. Dock inser alla att enskilda forskare kan missta sig, t.o.m. grovt. Också Albert Einstein misstog sig ibland. Men om en stor majoritet av experter inom ett område är eniga så måste de väl ha rätt? I debatten kring IPCC och människans inverkan på klimatet har ”de troende” oaliga gånger hänvisat till en överväldigande majoritet av klimatoger. Man har hävdat att kritikerna är fåtaliga, och blir ännu färre allteftersom nya data kommer in. En överväldigande majoritet av experter kan inte ha fel. Eller?
Faktum är att det finns många exempel från vetenskapens historia på att majoriteten av forskare inom ett område haft fel, ibland totalt fel. Och då tänker jag inte på politiskt styrd forskning som rasforskningen i Tredje riket eller lysenkoismen i Sovjet utan på fri forskning i västvärlden. På grund av brist på utrymme nöjer jag mig med ett exempel. Fram till mitten av 1900-talet ansåg en stor majoritet av biologerna att människorna kunde indelas i raser och underraser med bestämda kännetecken. Detta var en självklarhet som ingick i skolkurserna i biologi. Än värre (ur dagens synvinkel) var att majoriteten av forskare ansåg att arvsanlagen var den viktigaste orsaken till sociala problem som lättja, brottslighet, prostitution, låg intelligens, arbetslöshet osv. Forskarna informerade politikerna om dessa ”vetenskapligt bevisade sanningar” och dessa i sin tur stiftade lagar för att motverka detta ”allvarliga hot” mot samhället. De ”ärftligt belastades” frihet att skaffa sig barn sågs som en väg mot framtida katastrofer. Också i de nordiska länderna stiftades lagar som gjorde t.ex. tvångssterilisering av ”mindervärdiga individer” möjlig.
Efter det andra världskriget ändrades synen på arvsanlagens roll till det rakt motsatta. En generation av unga forskare förkastade de gamla teorierna. Rasbiologin rensades bort ur skolböckerna. Nu hävdade majoriteten av forskare i stället att de problem som tidigare ansetts vara orsakade av dåliga gener i själva verket var orsakade av dåliga samhällen, av en dålig uppväxtmiljö. De nya teorierna påverkade politikerna som i sin tur avskaffade de gamla ”raslagarna”.
Vem hade rätt? Frågan är naiv. Sanningen är sällan svart-vit, allra minst inom forskningen. I dag tycks en del forskare igen söka svar i generna, men det tycks finnas ett framväxande paradigm som säger att båda de tidigare uppfattningarna var felaktiga.
Inom klimatforskningen kan man urskilja ett liknande mönster. I mitten av 1900-talet oroade sig forskarna för att klimatet blir kallare. På den tiden inföll faktiskt flera kalla år. Från 1980-talet framåt har man i stället börjat finna allt fler tecken på att klimatet blir varmare. Men det senaste är att forskarna, som man kan läsa t.ex. i Hbl 16.2, kritiskt börjat granska det rådande ”koldioxidparadigmet”. Den överväldigande majoriteten kan mycket väl ha haft, mer eller mindre, fel även denna gång.

==========================

I Vasabladet 26.2 påpekade jag följande.

KLIMATFORSKNINGEN: VETENSKAP ELLER SPÅDOMSKONST?


Vetenskaplig forskning innebar förr i världen att sitta framför mikroskop, teleskop eller andra apparater och göra noggranna observationer som sedan förklarades genom teorier, som i sin tur testades ur alla upptänkliga synvinklar. I dag sitter majoriteten av forskarna framför datorer. Antingen kör de modeller utgående från varierande data, eller så konstruerar de modeller som ständigt blir allt mer invecklade.
Klimatforskningen är ett typiskt exempel. Vanligt folk begriper mycket litet av vad forskarna gör, och det är inte heller meningen. Kan man då alls lita på resultaten? Hur kan vi veta om modellerna stämmer? Vanligen utgår lekmän ifrån att om majoriteten av forskarna är någorlunda eniga i en viss fråga så måste de ha rätt. Alla inser att majoriteten inte alltid har rätt när det gäller politik. Däremot är de flesta tydligen övertygade om att majoriteten av forskare inte kan missta sig.
Om man granskar ett forskningsområde, vilket som helst, märker man dock snart att det finns en tendens till att majoriteten ofta ändrar sig. Det som var majoritetens sanning i går är en falskhet i dag. Så håller det på att gå också med klimatforskningen. När forskningen startade på 1980-talet gjorde man prediktioner (vetenskapliga förutsägelser) om klimatet under de kommande decennierna. Det visade sig dock att klimatet var svårare att förutsäga än man trott. Prediktionerna slog i allmänhet slint.
Då övergick man till en annan typ av forskning. I stället för att göra prediktioner, som löper risk att falsifieras, började man göra prognoser. Den av FN tillsatta IPCC uppdrog åt specialister att göra upp prognoser om sannolika förändringar i klimatet. Man insåg, kort sagt, det som vanligt folk alltid insett: Det är omöjligt att förutsäga vädret. I stället gjorde man det näst bästa. Man gjorde villkorliga prognoser. Dessa är av typen: Om de och de villkoren är uppfyllda så kommer det och det att ske med den och den sannolikheten. Massvis av dylika prognoser för alla aspekter av klimatet och effekterna av olika temperaturökningar har gjorts under de senaste decennierna. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn grundade sig på sådana prognoser.
Det har dock visat sig att också prognoserna är ytterst opålitliga. Det finns alltför många faktorer vars inverkan man inte känner. Dessutom är de i stort sett värdelösa när det gäller den nära framtiden. Inga prognoser har t.ex. förutsagt den extrema vinter hela norra halvklotet upplevt under de senaste månaderna.
Nu börjar forskarna småningom inse att de system man försöker simulera är alltför komplexa för att traditionell, objektiv, rigorös forskning skall vara möjlig. Så vad skall alla de tusentals högavlönade, högutbildade experter som lever på klimathotet göra? Jo, de vill införa en ny metod i forskningen. I en mycket lång artikel i Nature 11.2, undertecknad av 19 klimatexperter, sägs på vetenskaplig fackjargong, att man skall gå in för en ny metod som innebär att man utarbetar plausibla scenarier i stället för att göra prediktioner eller prognoser.
Ett scenarium beskriver en möjlighet. Men eftersom det finns en enorm mängd möjligheter så finns det också en enorm mängd scenarier. Dessutom skall scenarierna beskriva situationen långt fram i tiden, t.ex. år 2100. Forskarna betonar att dessa scenarier varken är förutsägelser eller rekommendationer för beslutsfattarna. Ordet ”sannolik” har ersatts av det mycket vagare ”plausibel”.

I själva verket innebär denna radikala metodförändring ett erkännande av att de tidigare metoderna varit misslyckade. Det är förstås inget fel att göra scenarier. Men varför kalla det vetenskap? Det är snarare ett slags datorstödd spådomskonst om en framtid som ingen nulevande kommer att uppleva. Varför satsa miljoner på sådan verksamhet när det finns så mycken annan mer rigorös forskning som behöver stöd?

(Kommentar 5.3. Den artikel i Nature som jag nämner ovan är mycket avslöjande. Den rekommenderas för alla de som tror på möjligheten att genom modeller med hög sannolikhet förutsäga klimatet mycket långt framåt i tiden. Artikeln innebär en radikalt ändrad syn och förtjänar att begrundas noggrannt. Jag får säkert anledning att återkomma till den.)

tisdag 2 mars 2010

KAPITEL 3. I STJÄRNORNAS KALLA LJUS

Följer du med rymdskeppet Odysseus på dess resa ut i det okända? Om inte så kan du lätt ta dig ombord genom att läsa första kapitlet (blogg 5.2) och andra (19.2). Här fortsätter den halsbrytande färden.


Observatoriet var inbyggt i främre delen av det 500 meter långa teknologiska rymdmonster i vilket ett hundratal levande varelser nu färdades genom universums iskalla, dödstysta tomhet. Eftersom den främre delen inte roterade så rådde där tyngdlöshet.
För att nå den måste man åka hiss 40 meter upp till navet för den jättelika roterande delen som skapade en behaglig artificiell tyngdkraft. När hissen gick uppåt förlorade man snabbt i vikt, och väl framme var man viktlös. Sedan tog man sig in i en lång korridor. Där fanns handtag längs väggarna och man flöt fram genom att gripa tag i ett handtag och försiktigt dra eller skuffa sig framåt.
“Det är jobbigare än jag trodde,” flämtade Var de Vulva när hon långsamt och försiktigt drog sig fram med hjälp av handtagen i den långa runda, med rödaktigt ljus svagt upplysta korridor som ledde till observatoriet. “Lång väg är det också,” tillade hon misslynt. James Brand flöt muntert fram vid hennes sida, redo att bistå med en hjälpande hand. “Du har bara dålig kondition,” sade han glatt, “tränar du inte enligt instruktionerna?” “Jag avskyr träningssalen och alla tortyrinstrument som man skall lyfta, dra, hänga i, hoppa på och springa i tills man är alldeles slut och genomsvettig.” Hon släppte handtaget och svävade fritt. “Förresten hatar jag att svettas. Det är äckligt, biologiskt och svett luktar illa.”
De tog sig fram ytterligare 50 meter, stannade sedan för att låta en svart kvinna i blå overall passera. “Du borde verkligen tänka mer på din hälsa. Skönhet och kondition hör ju ihop. Du har legat i dvala i flera omgångar redan sedan vi startade. Sådant försämrar muskler, benstomme hjärtat...” “Du låter precis som min pappa,” fnyste hon och knyckte sig framåt så kraftigt att hon seglade iväg med alltför hög fart. “Akta dig!” Men det var för sent. Hon skrek till när hon med en dov duns slog med ryggen i den motsatta väggen. Han var snabbt framme. “Gjorde det ont?” “Jag slog mig i axeln,” mumlade hon ynkligt. ”Du får inte glömma att du har normal tröghet fast du är viktlös.” ”Besserwisser!” Hon räckte ut tungan åt honom. “Vill du att vi vänder?” frågade han vänligt. “Nej, vi är ju nästan framme. Jag klarar mig. Glöm inte att vi har kommit för att lösa en gåta.”
När de passerade en dörr med texten Arbeit macht frei grep Var James i armen, pekade på dörren, och frågade. ”Vad finns det där?” ”En mängd verktyg och maskiner,” svarade han, ”men jag vet inte vad den latinska texten betyder.” ”Den unga kvinnan fnyste. ”Det är inte latin. Det är tyska och betyder att arbete gör oss fria. Det var...hm...ett kommunistiskt slagord under första världskriget.” På följande dörr stod texten Blot und Boden. Hon tittade frågande på den unge mannen när de svävade förbi. ”Ett biologiskt laboratorium,” konstaterade han, ”det sköts av Eriam Eiruc, framstående biolog.” ”Och du har förstås varit där?” ”Visst, hon experimenterar med bakteriekulturer för att få dem att växa snabbare i tyngdlöst tillstånd. Största delen av vår mat kommer, som du vet, från sådana kulturer. De matas med allt vårt avfall och med den koldioxid vi andas ut.” Hon rynkade på näsan. ”Äckligt!”
När de passerade en dörr med texten Der Führer stirrade Var undrande. Hon hade ett vagt minne av att ha hört uttrycket under någon historielektion i skolan. James såg hennes blick. ”Jag har aldrig varit in där. Dörren är alltid låst. Kanske städgrejor, sanitetsmedel – jag vet inte. Om du är nyfiken kan du fråga intendenten Ludda Armstark, hon vet allt om vad som finns var i skeppet.
Han märkte att Var var ovan med den ansträngande färden och började bli bli trött. “Vi kan ta en paus om du vill och bara sväva en stund.” Hon skakade på sitt yviga, svarta hår som, i deras viktlösa tillstånd, stod ut åt alla håll. “Då börjar jag frysa. Det är kallt härinne.” Han rykte på axlarna och drog dem raskt framåt i den svagt upplysta korridoren. “Det är ingen idé att slösa energi på att hålla korridorerna varma. Vi är inte så många som rör oss här...några av besättningen och ett par tre astronomer, och sedan förstås en och annan nyfiken passagerare.” “Som herr James Brand, mannen som vet allt, kan allt och har perfekt kondition.” Hon släppte hans arm, grep ett handtag och fortsatte att dra sig framåt.
Han följde efter utan ansträngning samtidigt som han fortsatte att tala: “Jag har varit överallt i skeppet. Jag kan fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt är med på den första interstellära färden. Som ung slukade jag filmer, viodeospel, cyberromaner allt som fanns om rymden och rymdresor. Jag läste t.o.m. en hög gamla böcker från 1900-talet som jag fann på vinden i min farfars gamla villa i Wales. Där fanns t.ex. en massa böcker av en författare som hette Isaac Asimov. Speciellt gillade jag hans serie om Stiftelsen. Han lyckades alltid hitta på oväntade och överraskande slut.” “Ja, ja,” avbröt hon otåligt, “jag vet att du är rymdgalen. Men nu tycks vi äntligen vara framme.”
De befann sig framför en dörr med texten Observatorium. Endast för personalen. Vid sidan av dörren fanns en rad knappar och lampor samt text. James tryckte utan att tveka på en knapp och dörrhalvorna gled med ett svagt väsande in i väggen. De stirrade in i något som föreföll vara totalt mörker. Långsamt flöt de in i mörkret. Var höjde blicken, och sedan stelnade hon till. Hennes vackra ögon vidgades av häpnad och förtjusning. “Fantastiskt,” flämtade hon. “Det är otroligt.”
Hon grep James om armen och kramade honom hårt. “Visst, man måste uppleva det för att tro det,” svarade han andaktsfullt. “Det här är helt annat än att titta på stjärnhimlen på jorden en klar natt,” fortsatte hon andlöst. “De är så många, otroligt många, lysande punkter, gula, vita, röda, blå, alla slags färger.... De lyser så klart, utan att blinka, och det där jättestora bandet med ljusa och mörka stråk och myriader stjärnor...” “Vintergatan,” inföll han stolt över sina kunskaper. “Vi befinner oss i yttersta utkanten av vår egen galax, i en av dess spiralarmar. De över hundra miljarder stjärnorna, plus gasen och stoftet, bildar en skiva som är ca 100 000 ljusår i genomskärning. Vi tittar nu inåt mot skivan, inåt mot en ansamling av miljarder stjärnor. Vi ser långt fler stjärnor än man kan se på jorden.”
”Det känns som om vi flöt ute i själva rymden,” viskade hon förundrad. Han förklarade: ”Väggarna är genomskinliga åt alla håll utom rakt bakåt. Vi har alltså fri utsikt framåt, neråt, uppåt och åt sidorna.” ”Här finns väl inget neråt och uppåt,” invände hon. ”Vi kunde lika väl vara vända tvärtom och då skulle också neråt och uppåt vara tvärtom.” ”Visst,” svarade han,”men det känns faktiskt som om man svävade ute i själva rymden. Och det oroliga är att vi faktiskt rör oss med en hastighet som är nära ljusets.” ”Men det känns som om vi stod fullständigt stilla,” sade hon förundrad, ”men förresten, är inte rörelsen relativ?” ”Tänk inte på det,” svarade han kort.
James lade beslutsamt armen om den unga kvinnans midja och de svävade tätt tillsammans ett par meter över golvet med blickarna fixerade på den mest fantastiska syn ett mänskligt öga kan registrera. “Det känns som om vi svävade fritt ute i rymden,” upprepade hon förundrad. Hennes mörka hår och doften av hennes mjuka kropp kittlade honom när han viskade: “Långt där inne i galaxen, i dess centrum finns ett gigantiskt, kollossalt, obegripligt vidunder.” Hon vände sig och såg hur stjärnor speglade sig i hans mörka ögon. “Du menar...” “Ett svart hål som sväljer solar som vi petar i oss ärter.” “En öppning till ett annat universum?” “Vem vet”.
Med nästan bävande stämma andades hon i hans öra: “Alla vet att universum är obegripligt stort, men här, när man flyter mitt i den totala tomheten och mörkret med miljoner lysande punkter, med hela galaxen framför ögonen, med jorden och tryggheten oändligt långt borta, så känner man det, man upplever det bokstavligt. Och James,” hon lade båda armarna runt honom, kramade hårt, och sade med liten röst, “jag gillar det inte alls. Jag gillar inte alls att känna mig liten och obetydlig.” Den unge mannen svarade inte. Han var fullkomligt lycklig. Med denna vackra kvinna i famnen och hela universum inom räckhåll, vad kan en man mer begära, tänkte han.
Skeppets massa utövade en mycket svag tyngkraft, men den var tillräcklig för att få dem att långsamt dala ner till golvet och bli stående. Minsta rörelse fick dem dock att sväva iväg. De höll varandra i handen. Var började nu, när ögonen vant sig vid det svaga ljuset, närmare studera vad som fanns i rummet. Rakt fram såg hon ett teleskop, en refraktor genom vilken man direkt kunde observera stjärnorna. Till vänster fanns mängder av instrument, flera stora bildskärmar på vilka bilder från flera teleskop utanpå skeppet visades, där fanns datorer, tangentbord och kontroller av olika slag. Framför den största kontrollpanelen kunde Var i det svaga ljuset urskilja en lång, mycket mager, vithårig, gammal kvinna, och bredvid henne en nästan lika lång, men betydligt fylligare kvinna med kortklippt violett hår. Två män och en kvinna med höga kindkotor och litet sneda ögon var samlade runt kvinnorna. De samtalade med låg röst.
”Varför svävar de inte?” viskade Var i James´ öra. ”De har specialskor med magnetiska sulor för att hållas på platsen vid sina apparater,” svarade han med något högre röst. Kvinnan med det violetta håret, hörde honom, vände sig mot dem och frågade med hög och ovänlig röst. “Что вы там делаете? Vilka är ni, och vad gör ni här, och med vems lov?” James kände hur Var stelnade till och viskade i hennes öra. “Låt mig sköta det här.” De gled litet närmare och James förklarade med låg och vänlig röst: “Excuse us! Vi vill inte störa. Vi råkade vara tillsammans med kaptenen när han fick meddelandet om OIO:n. Vi tänkte att vi kunde få mera exakt information här. Vi vill veta vad för slags objekt det är.” Den kraftiga kvinnan fnyste. “Vi informerar till bryggan så fort vi får reda på något nytt.” Nu ingrep Var med sin mest sockersöta röst. “Har ni fått reda på något nytt då? Vad är OIO:n för något egentligen?”
“Vi vill inte ha nyfikna passagerare springande här,” sade den kraftiga barskt. “Stick iväg härifrån.” Nu hade också den magra kvinnan vänt sig mot dem. Hon granskade James ingående, uppifrån och ner, och plötsligt lyste hennes magra, rynkiga ansikte upp. “De er ju James, James Brand.” “Javisst, “ svarade James och bugade sig artigt. Den gamla vände sig till den kraftiga kvinnan vid sin sida. “Jeg känner den här gutten Ninel. Han er ok. Han har varit här tidigare. Han er full av spørsmål och sådant likar jeg hos ungdomar. Han har faktiskt läst flera av mine bøger. Han er like fascinert av rymden som jeg.”
Var tittade förvånad upp mot James som leende på nytt bugade sig för den gamla damen. “Det är en ära för mig att få lära av världens främsta, nulevande astronom. Jag är fascinerad av din teori om den mörka materien. Briljant helt enkelt!” Den magra kvinnan skrattade belåtet, men damen vid hennes sida gav de båda ungdomarna en sur grimas och återgick till arbetet. Den gamla förklarade: “Vi försöker få in en så skarp bilde som mulit av diskusen.” “Diskusen?” “Vi kallar den diskus ettersom den har formen av en sådan. “Vad är en diskus?” viskade Var i James öra. “Sch...tyst,” viskade han medan han uppmärksamt lyssnade till den gamla damen.
“Ni inser väl att de ikke er frågan om noet naturligt objekte.” Den unga kvinnan drog häftigt efter andan och spärrade upp ögonen. “Ett flygande tefat,” utbrast hon, “herregud vi har mött ett flygande tefat! En UFO!”
Ogillande blickar vändes mot henne, men den gamla fortsatte oberörd: “Ett konstruert objekt, och det är ikke konstruert på jorden. Ergo, vad den unge damen här kallar ett flyganded tefat.” Hon gjorde en kort fundersam paus och fortsatte med ogillande min: “Jeg har alltid tyckt att benämningen flying saucer, flygande tefat, är löjlig. De där UFO:na som gjorde folk hysteriska på 1950- och 60-talen kunde ju ha vilken form som helst, utom just tefatsformen. Men så är det när journalisterna får klorna i en fjäder. De förvränger allting. En lille fjer kan nok blive til fem høns. Oden ma ikke forlade dem, for de vet hva de gjør.” Hon skrockade belåtet. ”Flygande diskus kunde jeg ha förstått, men tefat bah, dumheter. Underligt att det inte blev en flying teacup. Jeg husker en gang när jeg var børn, de måtte ha vært i børjan av 2000-talet, vi bodde då i Helsingfors, i Finlands huvudby..”. Var öppnade munnen, men James viskade ett bestämt “Nej!” Den gamla fortsatte: ”De var förresten en förbannat kall vinter, massor av snø...anno 2010 tror jeg de var för jeg fyllde tio år och de var -20 grader och en halv meter snø...”.
“Notwen!” avbröt den violetthåriga kvinnan med hög röst, utan att lyfta blicken från de diagram som lyste på hennes bildskärm, och kastade ett blekt sken över hennes bistra anlete.“Javisst ja, jag babblar igen. Old age you know. Ålderdomen...Var var jeg?” Var stirrade oförstående på henne, men James förklarade. ”Hon heter Var. Därför var hon förvånad att du sade hennes namn., “du skulle berätta vad ni fått fram om diskusen, vi är mycket intresserade. Är diskusen faktiskt ett rymdskepp. Det är otroligt, helt oroligt. I så fall är det...blir vi de första...”.
Plötsligt började den gamla astronomen tala helt utan dansk brytning. “Visst är det otrolig. Tyvärr vet vi ännu väldigt litet. Diskusen kan vara en konstruktion som flutit omkring i rymden i tusentals år. I teorin kan det vara en naturlig bildning av ett slag som är okänd för oss.” Hon spände sina grå ögon i James och tillade: ”Men jag hoppas verkligen, och tror, att den är ett rymdskepp.” Rösten darrade och hon rätade på sin till ytterlighet magra och beniga kropp. ”Jag hoppas vid Oden och Tor att det finns intelligenta varelser ombord, inte bara robotar, och ...” Hon tystnade när den andra kvinnan vände sig och stirrade på henne med rynkad panna. ”Ninel gillar inte att jag talar om det, men jag har alltid hoppats få träffa en utomjording. Och detta är min chans, min allra sista chans...för..”
Hon tystnade, suckade, öppnade munnen men avbröts av kapten Enfaldo de Cos´ röst i intercomen: “Har ni fått fram någon bild ännu Notwen? Vi behöver mera info för att kunna besluta hur vi skall handla. ” “Vi har en bild kapten.” Det var den fylliga kvinnan, Ninel Nilats, som svarade. “Jag överför den till er bildskärm. Tyvärr säger den inte så mycket. Vi försöker penetrera diskusen genom radar, men all strålning tycks reflekteras av ytan.”
Det diskusformade föremålet syntes på tre bildskärmar framför de båda astronomerna. Det glänste svagt och gåtfullt med en gråaktig yta. Inga detaljer kunde urskiljas. De båda kvinnorna fortsatte att samtala med kaptenen och med exobiologen via skeppets intercom.
Var drog iväg den unge mannen mot dörren. “Så fick vi då en lösning på gåtan, men en lösning som, ärligt talat gör mig förskräckt,” viskade hon med darrande röst. “Vad händer nu? Vad vill de oss? Varför är de på väg mot oss? Är de farliga?” “Jag är också rädd,” svarade han, också viskande, “men förstår du hur...hur..”. Han tystnade, kunde inte finna ord. Hans inre var en upprörd härva av känslor. Han var spänd, orolig men samtidigt glad, nästan euforisk. Ett flygande tefat, i verkligheten! Han hade läst scifiböcker, han hade sett otaliga filmer om utomjordingar, han hade t.o.m. läst ett par av Abel Natas böcker, men detta var verklighet. Detta var ingen fantasi, inget påhitt av en fantasifull författare som ville briljera med sin kreativitet. Och han, James Michael Joseph Brand, en enkel arbetargrabb från Soho vad med, upplevde det första mötet med ett rymdskepp från en annan värld.
Var de Vulva var normalt en mycket självsäker, t.o.m. arrogant kvinna, men nu hade hon skakats i sitt innesta. Detta var något hon aldrig ens i sin vildaste fantasi hade kunnat drömma om. Att hon skulle vara med vid mötet med ET, med en alien, vad det än var... “Donnerwetter! Jag behöver en drink, en ordentlig drink, en stark drink.” Rösten lät ynklig. Hon hade inte gråtit sen hon blev vuxen, utom på bio förstås, men nu hade hon gråten i halsen, men kämpade emot. Hon var en vuxen kvinna, inte en liten flicka som ville krypa in i pappas trygga famn. Hon fick absolut inte skämma ut sig inför en stor och tuff kille som James. Han skulle få se att hon minsann inte var vekare, svagare än han.
Var de Vulva trängde beslutsamt undan bilden av det främmande rymdskeppet och sade med hög röst samtidigt som de flöt ut ur observatoriet och stängde dörren. “Hon verkar gaggig den där gamla gumman. Hur kan en sån vara med på den här expeditionen. Hon borde ju sitta i sitt rum på ett omsorgshem och titta på gamla såpoperor på tv. Gumman är ju som en mumie, urgammal, minst hundra år.” “Notwen Sukinrepok ser bräcklig ut, men är pigg och kry och har faktiskt en vilja av järn,” svarade han. “Sukinrepok,” skrattade flickan. “Kan man faktiskt heta det? På det här skeppet tycks folk ha mycket konstiga namn. Som nu den där gamla gubben Seletotsira.” “Man skall inte kasta sten när man bor i glashus,” förklarade James med ett snett leende. “Exakt vad menar du med det? Är det något fel på mitt namn?” “Naturligtvis inte. Ett namn är ett namn är ett namn. Vilket ord som helst duger som ett namn. Alla har vi ju dessutom våra datornamn. Jag heter 160655C-#KX-gg.”
“Jag lovade att följa med dig på en drink,” log hon plötsligt och tittade på honom under långa ögonfransar, ”och det löftet tänker jag verkligen hålla. “Riktning baren, alltså! Och strunt i alla OIOn, tefat och diskusar, och små gröna män. Nu är det glas som gäller.” ”Och gröna kvinnor.” Hans bullrande skratt ekade i den tomma korridoren.

Tyvärr bäste läsare. Här slutar tredje kapitlet. Men om du vill veta vad som finns i det främmande rymdskeppet, om det styrs av bugeyed monsters med strålpistoler, eller av byråkratiska vogoner, så kolla denna blogg igen om ca två veckor. Till dess may the force be with you.