lördag 28 februari 2009

MILJÖFILOSOFI IV: MÄNNISKANS KRIG MOT NATUREN

(Tidigare artiklar i denna serie i miljöfilosofi finns på min blogg 26 och 29 januari och 9:de februari).
INNEHÅLL:
FORNTIDA MILJÖFÖRSTÖRELSE
UTROTNING UNDER ISTIDEN?
ÄR VI I KRIG MED NATUREN?
KAN VI LEVA I HARMONI MED NATUREN?

FORNTIDA MILJÖFÖRSTÖRELSE

Det finns en romantisk föreställning om att primitiva samhällen levde i harmoni med naturen, att naturförstörelse är något nytt, något som kom med industrialiseringen på 1800-talet. Lustigt nog är denna föreställning inte ny. Den har inte uppstått i vår tid. I själva verket är den uråldrig. Den är en variant av en mera allmän myt som förekommer i många, kanske de flesta kulturer. Jag avser myten om den gamla goda tiden.
Det mest kända och mest inflytelserika exemplet på denna myt finner vi i Gamla Testamentet, första Moseboken i Bibeln. Där läser vi att de första människorna levde nakna, oskyldiga, utan att arbeta, utan stress, strid, tävlan och konkurrens, i total harmoni med naturen. De levde i Edens lustgård, i ett paradis. (Ordet paradis kommer av grekiskans paradeisos som ursprungligen avsåg en park. Ordet användes som grekisk benämning på Edens lustgård när Gamla testamentet översattes till gekiska omkring 130 f.Kr. Det skrevs ursprungligen på hebreiska. ) Ordet paradis har sedan blivit ett västerländskt kulturord som betecknar en säll, lycklig, bekymmerslös tillvaro i ljuvlig natur.
Gamla Testamentet är en samling skrifter som tillkommit under en lång period från omkring 900 till ca 200 f.Kr. Vid den tiden hade jordbruk redan idkats i Mellersta Östern oerhört länge. Det ligger ca tvåtusen år mellan oss och Jesu födelse. Vi upplever detta som en mycket lång tid. Då bör vi betänka att när de första böckerna i Gamla Testamentet skrevs så var tidsavståndet till de första jordbrukskulturerna i området minst tre gånger längre! Jordbruk, boskapsskötsel och fårskötsel hade bedrivits i tusentals år runt floderna Eufrat och Tigris, vid Nilfloden och i många andra regioner. Skriftspråk baserade på kilskrift och hieroglyfer hade då redan funnits i över 2000 år. Jordbruket gav mat åt långt fler människor än tidigare och folkmängden ökade. Troligen fanns det flera tiotal miljoner människor i området från Egypten till Iran under denna tid.
Självklart innebar jordbruket tillsammans med stora boskaps- och fårahjordar kraftiga ingrepp i naturen. Från Bibeln vet vi att fårskötsel var viktig för judarna. Fåraherden blev en viktig religiös symbol därför att alla kände och visste hur viktig fårskötseln var. Miljöförstörelsen i regionen var redan vid denna tid uppenbar. Skogar höggs ner, flodstränderna odlades upp, omfattande kanalsystem för bevattning byggdes, städer byggdes. Stora hjordar av boskap och får betade av grässlätterna. Detta ledde till erosion, vatten och vind förde bort jord som inte längre bands av trädens rötter. Konstbevattningen ökade jordens salthalt. Boskapen trampade sönder marken så den torkade och öknarna kunde breda ut sig. En stor del av de vilda djuren i regionen utrotades redan vid denna tid. Det är mot denna bakgrund man måste förstå myten om Eden. Människorna måste slita ”i sitt anletes svett” på åkrarna, med boskapen, med fårahjordarna och förstås med hantverk, byggande, handel osv. för att överleva. Det är naturligt att man drömde om en tid när allt var bättre, när man kunde leva enklare, utan slit och släp. Denna dröm har gått vidare från generation till generation.

Jordbruk började bedrivas i Grekland något senare, för ca 7000 år sedan. Modern arkeologisk forskning har visat att det med tiden fick stor inverkan på naturen. Det typiska mönstret är att skogar huggs ner, dels för att man behöver ved och byggnadsmaterial, men främst för att man vill ha odlingsjord. Jorden utarmas och används då som bete för boskap och får. När man avverkar skogen på sluttningar uppstår erosion. Jorden som inte längre binds av trädens rötter, sköljs eller blåser bort och samlas i dalarna. I stället får man buskvegetation och i torra områden breder öknarna ut sig. Självklart drivs de vilda djuren bort när människan odlar upp jorden. Dessutom jagas de skoningslöst. I Platons och Aristoteles skrifter från 300-talet f.Kr. finns flera hänvisningar till att skogar förstördes, till erosion och till att odlingsjord utarmades så att man fick allt mindre skördar. Många områden övergavs för att man inte längre kunde producera mat. (Se t.ex. Aristoteles bok Meteorologica, Bok 1, kapitel 14).
Tidigare trodde man allmänt att indianerna i Amerika levde i balans och harmoni med naturen innan européerna kom och inledde skövling av naturen. Modern arkeologisk forskning har dock visat att också högkulturerna i Mellanamerika orsakade miljöförstörelse. I nuvarande Mexiko började indianerna odla majs för ca 3500 år sedan. (Dvs långt senare än i Asien och Europa). Studier av terrängen runt sjön Patzcuaro visade att där förekommit omfattande erosion. Man högg ner eller brände skogen vid sjöns stränder för att odla majs. När jorden inte längre bands av trädens rötter började den sköljas ut i sjön. När jorden utarmades tvingades människorna till slut att överge platsen. Än i dag är sjöns stränder karga och ofruktbara. (Nature, 4.3 1993)
Men luftföroreningar är väl ändå ett modernt problem? Faktum är att luftföroreningar förekom redan under antiken. De orsakades av metallframställningen. Bly är som bekant en giftig metall. Under antiken användes bly allmänt för tillverkning av rör för vattenledningar, av skålar och kärl för fattigt folk, som takplåtar osv. När man smälte malmen för att frigöra bly och andra metaller följde blypartiklar med röken upp i atmosfären där de sedan fördes långa vägar med vinden. En forskargrupp som analyserade sediment från ett antal sjöar i Sverige kunde konstatera att mängden bly började öka för ca 2600 år sedan. De fann en topp för ca 2000 år sedan och en annan ca 1000 år senare. Vid den förra tidpukten stod Romarriket på höjden av sin makt. Massor av blyrör och andra blyföremål producerades. Vid den senare tidpunkten började Europa repa sig efter medeltidens enorma ekonomiska nedgång. Under 1800- och 1900-talet ökade blymängden kontinuerligt för att nå sitt maximum omkring år 1970. (Nature, 24.3 1994) På 1970-talet minskade användningen av bly kraftigt. Bl.a. blev det förbjudet att sätta till bly i bensinen. (I min ungdom på 1960-talet jobbade jag en sommar med att skrota tjocka elkablar. Dessa bestod av koppar trådar som omgavs av tjock blyplåt som jag smälte och sålde. Jag hade då ingen tanke på att det kunde vara farligt att andas in ångorna från det smältande blyet. )

Miljöförstörelse är alltså ingenting nytt. Men globalt sett var förstörelsen synnerligen begränsad. Den förekom främst där de stora forntida kulturerna utvecklades, dvs i regioner av Kina, Indien, Mellersta Östern, Sydeuropa och Mellanamerika. Vid tiden för Jesu födelse anses jordens befolkning ha varit ca 250 miljoner. Största delen av jorden var då praktiskt taget orörd av mänsklig fot. Också Europa var vid denna tid till största delen urskog. En stor del av jordens befolkning levde då fortfarande som jägare och samlare på samma sätt som människan gjort i tiotusentals år.

UTROTNING UNDER ISTIDEN?

Samtidigt som de första jordbrukskulturerna uppstod i de bördiga floddalarna längs Eufrat och Tigris var Norden fortfarande täckt av tjock is. I ca 60 000 år hade ett enormt islager täckt Norden, Sibirien och norra Kanada. Jordens klimat hade länge varit mycket kallt, men för ca 10 000 år sedan ändrades det. Jorden blev varmare. Den kilometertjocka isen började smälta. Långsamt flyttades isranden norrut, och för ca 6000 år sedan försvann den sista inlandsisen från Norden.
Människor sådana som vi, Homo sapiens, har funnits i minst 150 000 år. Våra förfäder kom till Europa från Afrika, vårt urhem, för omkring 50 000 år sedan. På den tiden fanns det minst två arter av familjen Homo. Den andra arten var Neanderthalmänniskan. En spännande och mycket diskuterad fråga är hur dessa två arter av människa, som båda var intelligenta och använde eld, kläder, vapen osv, förhöll sig till varandra. Krigade de med varandra, förekom det korsningar mellan arterna, samarbetade de? Det är omöjligt att veta. Det som vi säkert vet är att våra förfäder ökade i antal och var framgångsrika överallt där de slog sig ner, medan Neanderthalarna dog ut för omkring 30 000 år sedan. Möjligen levde en del grupper kvar ännu några årtusenden, men säkert är att de dog ut långt innan istiden upphörde. Varför dog de ut? Det är svårt att förstå därför att de var mycket lika oss både när det gäller kroppsbyggnad och kultur. Varför blev en människoart jordens herrar medan den andra dog ut?
Att Homo sapiens är ett rätt aggressivt djur vet vi alla. Varje dag dödas och dräps tusentals människor och hundratals tusen misshandlas – också i fredstid. Var det så att att våra förfäder utrotade sina konkurrenter? Var de mer aggressiva, bättre beväpnade, bättre organiserade, mer fertila så att de kunde driva undan de starkare men klumpigare och fredligare Neanderthalarna? Med kännedom om människans blodiga historia, och i brist på bättre förklaringar, lutar jag åt att detta kan vara åtminstone en delorsak Vi känner destovärre till många exempel på att människor försökt, och ibland t.o.m. lyckats med att utrota vissa folkgrupper. Eldsländarna är ett känt exempel. Nazisternas försök att utrota judarna är det senaste i den ohyggliga raden. Kanske var Neanderthalarna den första art som utrotades? Man kommer här att tänka på den bibliska myten om Kain och Abel. Kain mördade sin broder Abel. Var det så att Homo sapiens utrotade sitt broderfolk Homo neanderthalensis? Vi kommer aldrig att få ett säkert svar. Men vi kan försöka bygga upp en indiciekedja av argument.

Vid slutet av istiden dog många djurarter ut, t.ex. den ullhåriga mammuten, den sabeltandade tigern, jätteälgen och många andra. Var människan med sin överlägsna intelligens, sin sociala organisation, sitt språk och sina effektiva vapen redan då skyldig? Också detta är en fråga som vi aldrig kommer att få ett säkert svar på. Möjligt är att jaktmetoderna var så effektiva att t.ex. mammuten dog ut just på grund av jakten. Från nyare tid känner vi en lång rad exempel på att djur utrotats p.g.a. intensiv jakt.
Ett modernt exempel är bisonoxarna i USA. När europeerna kom till Amerika fanns det miljontals av dem. Ännu i början av 1800-talet uppskattades deras antal till tio miljoner. Enorma hjordar dånade fram över Nordamerikas prärier. Att döda dessa stora djur med pilbåge, spjut eller flintlåsgevär var svårt. Men på 1860-talet uppfanns Winchestergeväret. Det blev möjligt att skjuta många skott i snabb följd. Och bufflarna slaktades i miljontal. Buffalo Bill betraktades på den tiden som en hjälte. Namnet Buffalo fick han p.g.a. sin delaktighet i denna slakt. Under åtta månader sköt han 4 000 bisonoxar. Köttet användes som föda för de arbetare som byggde järnvägar genom det väldiga landet. I dag ser vi med avsky på den enorma slakten på detta ståtliga djur. I slutet av 1800-talet var bufflarna praktiskt taget utrotade. Endast ett hundratal fanns kvar när några idealistiska ranchägare beslöt att på sina marker skyddad det fåtal som fanns kvar. Den historien slutade lyckligt. I dag finns det ca en miljon bisonoxar i Nordamerika. (Nature, 19.2 2009)


ÄR VI I KRIG MED NATUREN?

Att använda krigiska termer när man tala om människans förhållande till naturen har varit vanligt ända fram till mitten av 1900-talet. Ännu på 1950- och 1960-talet använde det kinesiska kommunistpartiet, under ledning av Mao Zedong, medvetet en sådan terminologi. Mao, enväldig ledare i världens folkrikaste stat, förkunnade att partiets målsättning var att ”Människan måste erövra Naturen”. (Under 1940-talet hade Mao, under mycket lång och svår kamp, erövrat hela Kina. Därför var det kanske naturligt att han fortsatte att kriga, men nu med naturen som motståndare). Kina skulle formas efter Maos vilja. Berg skulle sprängas bort, skogar skulle röjas för ny odlingsmark, dammar med stora kraftverk skulle byggas i de stora floderna för att ge det fattiga landet elström, sjöar skulle fyllas ut, vissa floderns lopp skulle ändras för att passa människan bättre, ofruktbara områden skulle omvandlas till odlingsmark och sist, men inte minst skulle onyttiga eller skadliga arter utrotas. Man kan förstå att Mao önskade utrota råttor, flugor och myggor, men att också en mängd fågelarter skulle utrotas är konstigare. Men då måste man beakta att många fågelarter också hos oss jagades vid denna tid därför att de ansågs vara skadedjur. Staten betalade ut s.k. skottpengar till den som dödade djur som klassades som skadedjur. Kråkorna hörde till de djur som man fick betalt för att skjuta.
När Mao (äntligen) dog år 1976 höll inställningen till naturen i västvärlden på att förändras i snabb takt. Det skulle dock dröja ända till i dag innan kineserna på allvar började bekymra sig för den enorma miljöförstörelse som i decennier pågått i jätteriket. Kina är i dag det mest förstörda landet i världen. Men redan under Maos tid ”slog naturen tillbaka”. Kineserna led värre förluster i detta krig än i inbördeskriget eller under andra världskriget. Konsekvenserna var desamma som vi sett ända sedan antiken. Matjorden spolades bort av regn, eller blåstes bort under torka, skyfall, översvämningar och torka blev vanligare, salthalten ökade p.g.a. konstbevattning, öknarna bredde ut sig. Enligt en beräkning förlorade Kina 500 000 hektar odlingsjord varje år från 1957 till 1980. Dåliga skördar medförde brist på mat och svår hungersnöd. Vid denna tid var Kina ett helt slutet samhälle. I väst visste man ingenting om att mellan 36 och 50 miljoner kineser dog av näringsbrist mellan 1959 och 1961. (Jag kommer ihåg hur man i slutet av 1960-talet delade ut ”Maos lilla röda”, en liten röd bok med citat av Mao, till studenterna också i Finland. Också jag fick ett exemplar, som jag ännu har kvar. Maos diktatur idealiserades av den extrema vänstern. Ingen i väst visste hur det verkligen såg ut i Kina.)
Denna krigiska inställning till naturen hade dominerat ända sedan antiken. Jag har tidigare i kapitel I (se blogg 26.1 09) behandlat Platons, nyplatonismens och kristendomens inställning till naturen. De såg alla naturen som främmande och hotfull. De ansåg att människan var av gudomligt ursprung och naturens herre och härskare.
I dag är vi benägna att fördöma äldre generationers inställning till naturen. Det är dock en felaktig reaktion. Vi utgår från vår egen situation. Den moderna människan är en stadsmänniska. Hon upplever på sin höjd naturen under semestern. Hon ser vilda djur i djurparker. Så var det inte alls för våra förfäder. De levde på landet, de rörde sig i skog och mark, inte under semestern som de aldrig hade, utan vinter och sommar och av tvång. De träffade på vargar vid den egna stugknuten, björnar kunde slå en ko så att familjen led nöd. De plågades av binnikemask och springmask, av pest och tuberkulos, av råttor och möss, av kråkor, skator och trastar, rävar kunde ta huskatten. Sjukdomar var vanliga, liksom svält och undernäring. Naturen var ”härskarinna” och människan måste böja sig för hennes nycker. Fram till vår egen tid har naturen faktiskt i hög grad varit en fiende som man, med svett och möda, men också med rädsla och oro, avtvingat en mager och osäker bärgning.
Att tala om ett människans krig mot naturen, som pågått ända sedan Homo sapiens avskildes som en egen art för mer än 150 000 år sedan, är alltså inte bara en fördom eller myt. Varför har vi övergett denna terminologi? Är naturen inte längre ett hot? Vi har övergett den därför att vi vunnit kriget. Vi har besegrat naturen. Men hjälp av modern vetenskap och teknologi har vi avgått med den slutgiltiga segern i detta krig. Det är inte längre naturen som bestämmer, utan vi. Och mot en besegrad fiende behöver man självklart inte längre kriga. Tvärtom, man kan tycka synd om honom, man kan hjälpa och stöda honom.
Är detta verkligen hela sanningen? I Åbo Underrättelser 28.2 2009 läser jag om folk som jobbar heltid med att avlägsna skadedjur i bostäder. De jagar möss och råttor, vägglöss och dammlöss, hästmyror och faraomyror, silverfiskar och mjölbaggar och många andra djur. I själva verket för vi ständigt ett krig inte bara mot skadedjur utan, ännu viktigare, mot virus, bakterier och andra sjukdomsframkallande organismer. Jordbrukare, trädgårdsodlare och hobbyodlare för en ständig kamp mot ogräs, sorkar, bladlöss och en stor mängd insekter och andra organismer som, om de fick härja fritt, snabbt skulle göra slut på odlingarna. Detta krig mot naturen pågår ständigt. Var och en av oss deltar genom att städa, tvätta oss, damma, feja, diska osv. Och detta är ett krig som vi aldrig kommer att vinna. När vi hittar på ett effektivt bekämpningsmedel, såsom penicillin mot virus, så börjar naturen sin egen genmodifiering. Resistenta stammar utvecklas och ökar i antal. Kriget som vi trodde att vi vunnit startar på nytt.
Om vi vill använda krigsterminologin kan vi säga att naturen ständigt slår tillbaka. Finns det då en möjlighet att vi i det långa loppet kommer att förlora kriget mot naturen? Kan det bli så att vi, trots att vi uppnått massvis av viktiga segrar, ändå till slut drabbas av t.ex. en farsot som tar livet av hela människosläktet? I teorin är det möjligt. I mitten av 1300-talet drabbades världen av en pest, kallad digerdöden eller svarta döden, som dödade omkring en fjärdedel av jordens befolkning. Från år 1340 till år 1400 minskade jordens befolkning från ca 440 till ca 370 miljoner människor. Mest minskade folkmängden i Europa, dvs från runt 70 miljoner till blott 50 miljoner. En liknande modern pandemi är aids. Om vi inte haft vetenskap och internationellt samarbete för att mota pandemier skulle aids ha kunnat bli lika destruktiv som digerdöden. I dagens värld, med enorma mängder människor som är mycket rörliga, är situationen optimal för att nya stammar av farliga virus, bakterier eller andra organismer skall uppstå och slå till mot oss. Vi måste ständigt hålla en hög beredskap för att försvara oss mot nya anfall av naturen.

ÄR MÄNNISKAN EN DEL AV NATUREN?

Människan har, enligt vetenskapen, uppstått genom en oerhört lång evolution. Vi har alltså uppstått på precis samma sätt som djuren, ja t.o.m. på samma sätt som växterna. Därför är vi, ur biologisk synvinkel, djur i precis lika hög grad som våra hundar och katter. Alltså är vi lika mycket en del av naturen och beroende av naturen som de övriga djuren. Eller hur?
Därför är det fel att tala om ett människans krig mot naturen, och ännu mer fel att säga att vi besegrat naturen. Om vi är en del av naturen, och för krig mot naturen, så följer det att vi för krig mot oss själva. Och det är väl absurt? Ekonomen Fritz Schumacher påpekade för många år sedan: ”Människan talar om ett krig mot Naturen, men glömmer att om hon vunne kriget, så skulle hon själv befinna sig på den förlorande sidan.”
Vi är onekligen djur, men samtidigt är vi uppenbart olika alla andra djur. Vi är onekligen beroende av naturen, men samtidigt gör vi oss alltmer oberoende av naturen. Ända fram till för ca 10 000 år sedan har våra förfäder levat i naturen, av naturen, på naturens villkor. De har levat på samma villkor som andra allätande däggdjur. På samma villkor som chimpanser, bonobor, gorillor, orangutanger osv. Men då skedde en oåterkallelig och ödesdiger förändring. Några människor i Eufrat- och Tigrisområdet kom på idéen att i stället för att plocka mogna frön från vilt växande säd så kunde man själv sätta frön i jorden och få en större skörd. Jordbruket var uppfunnet. Människan gjorde något som inget annat djur gjort före henne. I stället för att leva av det som naturen gav började hon odla sin mat. Därigenom kunde hon producera mycket mera mat än tidigare. Befolkningen kunde öka. Hon kunde producera ett överskott som gjorde att en del av människorna kunde ägna sig åt annat än att producera mat. Hon började ta kontroll över naturen.
I dagens industrisamhällen producerar några procent av befolkningen all den mat som behövs. Genom växtförädling och husdjursavel har människan omformat en del av naturens växter och djur till onaturliga och högproducerande varianter. I slutet av 1900-talet uppfann genetikerna en ny kraftfull metod för att göra produktionen av mat ännu effektivare. GM, dvs genmodifiering togs i bruk. I dag är en växande del av den mat vi äter GM-modifierad.
Många sjukdomar är orsakade av genetiska rubbningar. I dag gör forskarna redan experiment för att ersätta dåliga gener med goda. I framtiden kommer människan alltmer att kunna bestämma sitt eget genom och därmed en del av sina egenskaper. Forskarna förutspår att genetiska sjukdomar skall kunna utrotas på samma sätt som många virussjukdomar utrotats. I dag forskas det mycket om stamceller, dvs celler som kan utvecklas till olika typer av organ. I framtiden blir det förmodligen möjligt att ur stamceller odla fram vävnad eller organ som kan användas för att ersätta skadade eller sjuka organ.
Datorerna är en revolutionerande uppfinning. De kompletterar människans intelligens så att mekaniska uppgifter kan skötas av maskiner. Människa plus dator är en mycket effektivare enhet en enbart människa. Människan har byggt upp ett unikt kommunikationssystem, helt främmande för naturen. Många djur kan signalera till varandra över stora avstånd. Men en människa kan tala med en annan inte bara var som helst på jorden, utan t.ex. på månen. Naturen har skapat en mängd organ. Dagens teknologi skapar mekaniska organ som kan göra samma arbete. Inom närmaste framtid kommer man att kunna kontrollera artificiella organ eller maskiner direkt med nervimpulser. Vi står inför begynnelsen av en utveckling av en symbios mellan människa och maskin.
Exemplen kunde förstås mångfaldigas, men detta räcker för att visa hur långt vi redan fjärmat oss från naturen. Den moderna människan blir alltmer främmande för naturen. I stället lever hon i en alltmer artificiell värld. Allting i hennes värld är designat, artificiellt, planerat, rent, välordnat. För våra förfäder var en urskog som ett varuhus. Där fanns allt hon behövde och hon visste hur hon skulle överleva. En modern människa vore helt hjälplös i en urskog.

KAN VI LEVA I HARMONI MED NATUREN?

Under miljörörelsens barndom på 1960- och 1970-talet talades det mycket om att människan borde sträva att leva i harmoni med naturen. Senare började man i stället tala om hållbar utveckling. Skillnaden är att harmoni förutsatte att ingenting förändras, medan hållbar utveckling förutsatte att den ekonomiska tillväxten fortsätter, att levnadsstandarden hela tiden stiger medan man samtidigt skyddar naturen. Men kan vi leva i harmoni med naturen? Är det ens teoretiskt möjligt?
Forskarna beräknar att det för 10 000 år sedan, dvs innan människan uppfann jordbruk och boskapsskötsel, fanns ca 5 000 000 människor spridda över vår jord. (I Norden fanns inga människor då eftersom den ännu var täckt av is). Dessa levde verkligen i harmoni med naturen. (Men de kan ha bidragit till att ett och annat djur dog ut). Varför fanns det så få människor? De hade ju existerat oerhört länge. Jag nämnde ovan att det troligen fanns omkring 10 miljoner bisonoxar enbart i Nordamerika i början av 1800-talet. Varför fanns det inte hundratals miljoner människor? Därför att människan inte kan äta gräs. Det fanns helt enkelt inte lämplig mat för stora grupper av människor. Jordbruket förändrade allting. Det var vändpunkten. Syndafallet om man vill använda bibliska termer. Människan åt av kunskapens träd och fann det vara mycket gott. Och på den vägen är vi. Om några år är vi 7 000 000 000. Folkökningen är inte längre lika stor som på 1900-talet, men fortfarande ökar jordens befolkning med ca 50 miljoner människor i året.
I dag bor majoriteten av jordens människor i städer. År 1975 fanns det fyra städer med över en miljon invånare. 30 år senare fanns det 20 sådana städer. Världens största stad Tokyo har i dag sju gånger så många invånare som hela jorden för 10 000 år sedan. Det finns över 600 000 000 privatbilar och otaliga andra motorfordon. Motorvägar och andra vägar täcker enorma arealer och splittrar landskapet. För att hålla igång hela systemet krävs varje dag enorma mängder råvaror, mat och energi. Det finns ingen möjlighet att så oerhört många människor kan leva i något slag av harmoni med naturen.
Bilden är dock inte enbart dyster ur miljöns synvinkel. I slutet av 1900-talet fanns det en stor oro för att de tropiska urskogarna helt förstörs. Så har det inte gått. Det finns fortfarande stora tropiska urskogar kvar i Sydamerika och Afrika . I Asien, som är den folkrikaste världsdelen, är det sämre ställt. Samtidigt som städerna växer så avfolkas landsbygden på många håll. Naturen kommer tillbaka. I vissa delar av världen, speciellt i Europa och Ryssland har folkökningen upphört. I en del stater, t.ex. i Ryssland och Finland oroar man sig i dag för att nativiteten är för låg! Stora områden världen runt är i dag skyddade och nya kommer till. En mängd djurarter har räddats undan utrotning. En stor mängd arter har ökat under de senaste åren, en del så mycket att de börjar bli ett problem. På en del håll börjar naturskyddet t.o.m. upplevas ett hot mot lokalbefolkningen eller vissa yrkesgrenar. Situationen är alltså långtifrån helsvart. Men någon Edens lustgård, i vilken människorna levde i harmoni med naturen har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.

torsdag 19 februari 2009

DEMOKRATI GENOM MILITÄRT VÅLD

Av alla sätt att styra ett land är diktatur, enligt mina värderingar, det värsta. Och av olika typer av diktatur är persondiktatur den värsta. Den uppfattningen kom jag till under unga år när jag läste mycket om andra världskriget. Hitler har för mig varit inkarnationen av hur illa det kan gå. Genom att i detalj förstå hur Hitler kunde komma till makten, hur han kunde få stöd av, folket, hur han manipulerade osv kan vi, enligt min mening få en modell för förståelse av alla diktaturer.
Att bekämpa diktatur med alla medel, inklusive våld, är enligt min övertygelse en moralisk skyldighet. Därför stödde jag anfallet mot Saddam Husseins Irak både 1991 (Gulfkriget) och 2003. Här är några korta inlägg som jag relativt nyligen skrivit i denna fråga. Svaret till Astridmaria är något äldre.

SVAR TILL ASTRIDMARIA RINNE M. MENDES

Tack för ditt långa inlägg i Hbl 6.3 Astridmaria. Det var modigt av dig att kritisera mig så hårt. Jag önskar att flere studenter vore lika aktiva och kritiska. Många avskyr det jag skriver, men sällan kommer detta i tryck. (Jag har skrivit artiklar dubbelt så länge som du levat).
Ditt USA-hat är typiskt för finländska ungdomar i dag. Men hatet är, om du riktigt tänker efter, inte alldeles ärligt. Det är snarare frågan om ett slags hatkärlek. Ungdomarna fördömer Bush, amerikansk tortyr, angreppet på Irak, stödet till Israel, fattigdomen i USA, dödsstraffet, att USA inte undertecknat Kyoto-protokollet osv. Men samtidigt tar majoriteten efter den amerikanska livsstilen på ett rent löjligt sätt. Skatterna skall sänkas, allt skall privatiseras, man vill inte höra till en fackförening, vi skall jobba mer, jobba effektivare, vi skall förtjäna mera och ständigt skaffa oss mera prylar, vi skall ha de senaste teknologiska dumheterna, vi skall ha nolltolerans och strängare straff. Ännu värre ( i mina gamla ögon) är snabbmat, fixeringen vid kroppen och kläderna (märkeskläder i massor), ytligheten, snabbheten, utarmningen av språket och, värst av allt, dyrkan av den amerikanska musiken. Varje ny amerikansk stil efterapas troget och sånger måste vara på engelska för att få status bland ungdomarna. En typisk ungdom ser mera på amerikanska tv-serier och filmer än på alla andra sammanlagt. Inte underligt att många identifierar sig med USA mera än med Europa eller Norden. Vi har faktiskt en egen kultur.
Kanske känner du Astridmaria samma avsmak som jag inför dessa aspekter av amerikansk “kultur”.(Självklart skall vi inte dra alla över en kam). Det som förargar mig är inte amerikanernas sätt att leva. Det är deras egen sak. Men varför i all världen tar så många hos oss, och speciellt ungdomar, efter alla dumheterna men inte efter det som är bra?
Du kan förstås inte veta vad jag skrivit Astridmaria. Jag har skrivit nära 1000 artiklar, inlägg etc under nästan 40 år. Det som jag skäms mest över är inte att jag ständigt gått mot strömmen, att jag trampat praktiskt taget alla på tårna, utan att jag i min ungdom tillhörde “hukarna”. Jag var visserligen aldrig blåögd nog att tro på den socialistiska propagandan. Jag demonstrerade aldrig mot USA. Jag beundrade Carl-Gustav Lilius som i långa artiklar i Hbl, som den enda intellektuella i vårt land, berättade om det sovjetiska förtrycket t.ex. i Tjetjenien och i Estland, men jag tyckte, med tanke på mina karriärmöjligheter, att det var bäst att undvika att skriva om politik. (Dåvarande chefredaktören Jan-Magnus Jansson visade stort mod när han tillät att Lilius artiklar publicerades). Du har aldrig upplevt censur, tigande, att folk tänker ett men säger något annat. Men i dag har vi total yttrandefrihet. Jag kan skriva exakt det jag tänker. Du som inte studerat censurens, propagandans, indoktrineringens, diktaturernas historia kan inte förstå vilken lyx yttrandefrihet egentligen är.
Och Atridmaria. det är till stor del USA vi har att tacka för denna lyx. Men det är ingen lyx utan enligt FN:s deklaration om de mänsliga rättigheterna, en grundläggande rättighet. Ingen stat har kämpat mer för denna självklara rättighet än USA. Bush kan knappast öppna munnen utan att uttala orden “frihet och demokrati”. Och det är inte tomt prat. Detta är djupaste skälet till att jag ställt mig på Bushs sida mot diktatur och terrorism.
P.S. Alla de frågor du nämner i ditt inlägg har jag analyserat utförligt i långa artiklar i tidningar och tidskrifter.


VAR DET BÄTTRE UNDER SADDAM?

Saddam Hussein kommer inom kort att ställas inför rätta. Hans söner föredrog att dö i strid. Hans närmaste medarbetare sitter i fängelse. Sällan, kanske aldrig har en stat förändrats så radikalt på bott drygt två år.
Är det en förändring till det bättre? Vårvintern 2003 var åsikterna mycket delade för och emot att störta diktaturen med våld. Också i denna tidning (Hufvudstadsbladet) debatterades frågan. De flesta var visserligen emot Saddam och hans diktatur, men de var också emot Bush och amerikanskt våld för att krossa diktaturen. I valet mellan krig och diktatur valde de diktatur. Själv bedömde jag att förutsättningarna för ett kort krig för att äntligen bli av med diktaturen var goda. Vi vet vad som har hänt. Men vad hade hänt om kritikerna fått råda? Det kan vi förstås inte veta med säkerhet, men nog med mycket hög sannolikhet. Människans beteendet är lagbundet.
Frivilligt skulle Saddam och hans söner aldrig ha gett ifrån sig makten. Alla försök att ta den med våld hade tidigare slutat med blodbad. Om detta vittnar de ca 300 massgravar som man funnit. Det fanns inte längre något egentligt motstånd mot Saddam inom Irak, utom bland kurderna som skyddades av USA. Nu vet vi, tack vare Bush, att Irak inte hade några massförstörelsevapen. Alltså skulle FN:s inspektörer aldrig hittat sådana, alltså skulle FN ha varit tvunget att häva sanktionerna. Utländska investerare skulle ha tävlat om att få bygga upp det oljerika landet. Den stigande levnadsstandarden liksom FN:s och USA:s misslyckande skulle ha ökat Saddams prestige enormt. Allt detta påpekade jag redan för drygt två år sedan.
Alltså: Om kritikerna fått bestämma för två och ett halvt år sedan skulle Saddam i dag kunnat njuta av livet i sina dussintals lyxpalats med kranar av guld. Han skulle ha varit en hjälte i arabvärlden och bland muslimerna. Ingen skulle ha brytt sig om att gräva upp liken i de 300 massgravarna. Saddam och hans anhang skulle aldrig ha ställts inför rätta.
Ingen skulle ha hotat sunniernas maktställning.
Kritikerna har fått rätt på en punkt. Terrorismen har ökat. Tusentals irakier har dödats av självmordsbombare. I andra länder har hundratals dödats i dessa grymma attacker som endast kan jämföras med nazisternas terror mot civilbefolkningen. Många anser sig i dag kunna säga “Vad var det vi sa!”. Kriget har gjort Irak och hela världen osäkrare. Vilka fel Saddam än hade så höll han i alla fall ordning. Irakierna kunde känna sig trygga. Det kan de inte längre.
Javisst, förutsatt att de deltog i personkulten av Saddam och aldrig sade ett kritiskt ord. Under Saddams tid var hans anhängare trygga, men hans motståndare riskerade livet. I dag är det snarare tvärtom. Hans anhängare riskerar livet, men motståndarna är betydligt tryggare än förut. De som drabbas värst är vanligt folk, fattiga shiamuslimer som bara vill ha arbete och leva sina egna liv.
Terrorismen får enorma rubriker, men är i själva verket ett ganska litet problem. Den politiska situationen är oerhört mycket viktigare. Alla sakkunniga torde vara eniga om att förutsättningarna för en fredlig och demokratisk utveckling i Mellersta Östern har förbättrats sedan Saddam störtades. Nya stora krig förefaller i dag mycket osannolika.

BUSH, BLAIR OCH DEMOKRATIN

Mats Sjöbergs inlägg i Hbl 7.4 2008 i vilket han kritiserar min analys 4.4 av situationen i Irak är förbryllande, för att inte säga motsägelsefullt. Han menar att jag har fel när jag tror att Bush och Blair drivs av “en idealistisk tro på jämlikhet, tolerans,frihet och demokrati”. Enligt Sjöbergs analys har de i stället visat ett “djupt förakt” för demokratin. Jag kan inte förstå hur störtandet av två av vår tids värsta totalitära system, de religiösa fanatikerna i Afganistan och personkulten i Irak, kan uppfattas som förakt för demokratin. När dessa länder dessutom fått nya demokratiska konstitutioner och genomfört allmänna val (i vilka kvinnorna haft rösträtt) blir Sjöbergs beskyllning än mer obegriplig. Trots allt det meningslösa massmördandet av civila är det ju uppenbart att dessa länder har betydande frihet i dag.
Att jag använde uttrycket “svepskäl?” när det gällde massförstörelsevapnen beror på att jag inte anser mig kunna ta ställning i denna komplicerade fråga. Sjöberg är tydligen säker på att Bush och Blair visste att det inte fanns sådana vapen, att de är geniala lögnare och skådespelare, och att deras mål hela tiden enbart var att få total kontroll över den irakiska oljan, inte att införa demokrati. Själv tror jag, ärligt talat, att de är alltför obegåvade för att kunna spela så svåra roller trovärdigt. Som bevis anför Sjöberg att amerikanarna ville senarelägga parlamentsvalet och begränsa rösträtten. Irakierna krävde dock, skriver han, omedelbara, allmänna val. (Som sedan genomfördes framgångsrikt 15.12 2005). Jag förstår inte hur något av detta kan tolkas som förakt för demokratin. Tvärtom visade ju amerikanerna respekt för folkviljan genom att gå med på irakiernas krav. Att de radikala shiamuslimerna nyligen ordnat en massdemonstration mot USA är också ett bevis för tolerans. (Att demonstranterna själva knappast är toleranta är en annan sak. I en demokrati har också de intoleranta rätt att framföra sin åsikt. Sällan har två politiker fått utstå så mycket kritk och spott och spe som dessa Bush och Blair. Båda inser att detta är det demokratiska spelets hårda regler. Ingen kritiserade Saddam, än mindre hånade och bespottade honom.)
Sjöberg tar upp FN:s 13 år av sanktioner mot Irak, som ledde till svåra lidanden för de fattigaste. Men vad har detta med Bush, Blair och demokrati att göra? Själv fördömde jag flera gånger dessa sanktioner. De drabbade inte Saddam som byggde lyxpalats och ståtliga moskéer medan tusentals barn dog i undernäring.
När man bedömer utvecklingen i andra kulturer bör man komma ihåg att den demokrati som vi i dag kan njuta av inom EU har uppnåtts efter oerhört hård och blodig kamp och många grymma krig. I dag är de flesta okunniga om hur hårt och envist motståndet mot demokrati har varit i Europa. Vi bör försöka hjälpa andra kulturer att undvika de värsta av våra misstag såsom fascism, kommunism, nazism och andra former avtotalitära system.

HUR MÅNGA DÖDA I IRAK?

Sedan Saddam Hussein störtades år 2003 har vi i nyheterna fått höra om otaliga blodsdåd i det sargade landet. Hur många irakier har egentligen fallit offer för det meningslösa och grymma våldet? Svaret är att ingen vet. Det finns ingen myndighet som håller koll på alla döda. Siffran 700 000 har nyligen figurerat på Hbl:s insändarsida. Denna härstammar från en undersökning utförd i samarbete mellan ett amerikanskt och ett irakiskt universitet. Man kom fram till att mellan 400 000 och 700 000 dödats mellan åren 2003 och 2006. Siffrorna baseras på intervjuer med ca 2000 hushåll. Felmarginalen är som synes enorm! Bush-hatarna har naturligtvis valt att tro på den högre siffran. Denna undersökning kan jämföras med den som organisationen Iraq Body Count gjort för samma period. Man anger 47 000 dödsoffer. Skillnaden är helt absurd! Hur kan man komma till så helt olika resultat? Body Count baserar sig på uppgifter i tidningspressen. Siffran är alldeles för låg därför att långtifrån alla mord kommer i tidningarna. Nyligen har WHO publicerat en undersökning som baserar sig på intervjuer med ca 10 000 hushåll. Enligt denna ligger antalet mellan 100 000 och drygt 200 000. Troligen har omkring 150 000 dödats under en period av tre år. Iraks befolkning uppges vara 27 miljoner. Detta kan jämföras med inbördeskriget i Finland som utkämpades vid denna tid för 90 år sedan. Då krävdes enligt forskare Lars Westerlund totalt 38 500 dödsoffer under ett års tid. Finlands befolkning var då ca 3,5 miljoner. Siffrorna är inte direkt jämförbara, men vårt inbördeskrig var betydligt blodigare. Vi hade ingen Bush som med amerikanska soldaters hjälp hindrade ett fullskaligt inbördeskrig.



DIKTATUR, INTE DEMOKRATI, BÖR FÖRDÖMAS

”Vi håller båda med om att Rysslands militära aggression var fel,” skriver Mats Sjöberg med anledning av mitt inlägg 31.8 2008 i Hbl om angeppet på Georgien. Men Sjöberg undrar hur ”Rosing lyckas finna förmildrande förhållanden i USA:s krig i Irak som på alla skalor mätt varit mera förödande.” Han anser att båda stormakterna bör fördömas. På den punkten är vi djupt oeniga. Varför? Den ideologi som ligger bakom allt jag skrivit och skriver är att vi måste försvara yttrandefrihet, frihet att bilda politiska partier, att bilda fackföreningar, frihet att kritisera och demonstrera, frihet att ställa upp i val och frihet att välja makthavare i fria och hemliga val. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Sjöberg omfattar samma värderingar. Så vad är vi då oeniga om? Jag är tydligen mer pessimistisk än Sjöberg. Mina studier av Hitler, Stalin, Mao, Saddam och andra diktatorer har gjort mig övertygad om att ordspråket ”makt korrumperar och total makt korrumperar totalt” stämmer. Härav följer att ingen diktator, inklusive alla hans hantlangare, är beredd att ge ifrån sig makten med fredliga medel. Tvärtom är de beredda att hålla fast vid den med alla medel, också förstås genom lögn, propaganda och terror. Att låta mörda kritiker och oppositionella är en urgammal, brutal metod att hålla fast vid makten. Av detta följer i sin tur att om man tror på demokrati måste man vara beredd att, i värsta fall, försvara den med militära, och t.o.m. blodiga metoder.
President Bush har i näsan åtta år varit världens mäktigaste man. Tack vare att han styr en demokrati förlorar han snart sin makt genom fria val. Detta visar i ett nötskal varför demokrati är bättre än alla andra system. Under Bushs tid vid makten har USA gjort mer än någonsin i fredstid för att öka demokratin i världen. Dels har landet störtat diktaturer med våld (Afganistan, Irak), dels har man utnyttjat andra slag av påtryckningar (t.ex. Nordkorea, Iran, Libyen), dels har man använt mer politiska metoder (t.ex. Sudan, Burma, Pakistan, Egypten, Saudiarabien). Självklart är USA, lika litet som någon stat inom EU ett idealsamhälle, men det finns ingen annan makt som gjort lika mycket för demokratin i världen under de senaste åren som USA. Jag frågar (retoriskt): Vad har Ryssland gjort för demokratin och yttrandefriheten under dessa åtta år? Vad har Rysslands vasallstater gjort?


PÅTVINGAD DEMOKRATI I IRAK OCH AFGANISTAN

Kommer någon ihåg vårvintern 2003? President Bush släppte lös den amerikanska armén mot den blodiga diktaturen i Bagdad. Protesterna haglade och väldiga demonstrationståg mot Bush och USA drog fram överallt (utom i USA förstås). Bush talade sig hes om frihet och demokrati för folken i Irak, men kritikerna i Europa förkunnade självsäkert att man inte kan tvinga demokrati på ett land genom militärt våld. Motståndarna fruktade en våg av terror mot västvärlden. De ansåg att Bush var för dum för att förstå att västerländska värderingar varken kan eller får påtvingas andra kulturer. Saddam borde inte störtas med våld, ansåg man. Dessutom innebar ett angrepp ett brott mot internationell rätt, påpekade man.

Vi vet vad som hände sedan. Saddam störtades och avrättades. Den enda diktator i modern tid som faktiskt blivit dömd och avrättad av dem han plågat. Sedan följde flera år av meningslöst våld. Trots detta ordnade USA demokratiska val i Irak, dels för att godkänna en ny och rättvis konstitution, dvs en demokratisk sådan, dels val till ett parlament.
Den 31 januari 2009 hölls provinsval i Irak. Detta val ordnades och övervakades av irakierna själva. De amerikanska soldaterna höll sig ur vägen. De avfärdades med en klackspark av medierna i väst. Det gick ju lugnt till! Inga bomber, inga massmord, ingenting värt att skriva om, inga smaskiga bilder för tv. Valet var i stort sett lika demokratiskt (eller odemokratiskt om man så vill) som valen brukar vara i väst. Röstningsprocenten var visserligen låg, men den kommer att vara ännu lägre i vårt kommande val till EU-parlamentet.
Betyder detta att Bush har lyckats tvinga demokrati på Irak? Att dumbommen Bush har fått rätt och att alla hans kloka och högutbildade kritiker hade fel? Det är förståeligt att man helst vill glömma bort Bushs roll för att skapa ett demokratiskt Irak. Att medge ett misstag är alltid svårt. Att medge att Bush kan ha gjort något gott är ännu svårare. Irak är det första arabland som styrs genom demokrati av västerländsk typ. Och Europa, med undantag av England, gjorde ingenting för att hjälpa till. Snarare tvärtom. Om kritikerna fått sin vilja igenom hade Saddam och hans söner troligen fortfarande styrt landet. Ingen vill väl förneka att irakierna är långt friare i dag än under Saddams blodiga välde?
Den som känner till den moderna historien vet att demokrati kan tvingas på en diktatur förutsatt att man är fast besluten att göra det. Det har hänt i Serbien, Bosnien och Kosovo och nu senast i Irak. Tidigare har det hänt i Japan och Tyskland. Också vårt land har köpt sin demokrati genom ett blodigt krig. För den som kan sin historia är utvecklingen i Irak inte förvånande, utan väntad.
Men varför lyckades Bush då inte tvinga demokrati på Afganistan? Varför har talibanerna stärkt sin ställning medan demokratins motståndare i Irak blivit svagare? Därför att FN har spelat huvudrollen i Afganistan, medan USA koncentrerat sig på Irak. Ju fler kockar desto sämre soppa. Obama planerar nu, som bekant, att föra över trupper från Irak till Afganistan. Han tänker alltså följa samma recept som Bush. Bryta motståndet genom militärt våld. Han bedömer, liksom Bush, att skapa förutsättningar för det lugn och den frihet som demokratin förutsätter kan skapas endast genom våld.
Finland fördömde angreppet mot Saddams Irak, men inte mot talibanerna i Afganistan. För en lekman kan det verka märkligt att man i ett fall godkänner diktatur, men i ett annat sänder soldater (ca 100 man) för att slåss mot en annan diktatur. Det kan också verka konstigt att FN i det ena fallet motsätter sig ett angrepp men i det andra stöder det. Vidare kan det tyckas underligt att juristerna i det ena fallet anser att angreppet strider mot internationell lag men inte i det andra. Vi får se om Obama lyckas lika bra i Afganistan som Bush lyckades i Irak.

onsdag 18 februari 2009

RYMDROMAN. KAPITEL 2

Detta är det andra kapitlet i den SF-berättelse jag inledde i min blogg 12.12 2008. Jag har läst åtskilliga SF-stories i mina dagar, men aldrig någon lik den jag nu skriver. Jag skriver den berättelse jag hade velat läsa som ung. Om man vill läsa något bra får man skriva det själv! Alla romaner är en produkt av författarens fantasi. Genom att skriva gör man sig till Gud, dvs man skapar en värld. Många berömda författare skapar fantasivärldar i avsikt att kritisera vårt samhälle. Jag tänker t.ex. på H.G. Wells, Kafka, Huxley, Orwell och Harry Martinsons Aniara. Jag har inga sådana ambitioner. Min enda ambition är att roa läsaren och mig själv. På ett sätt skiljer sig min berättelse från typisk SF. Jag försöker hålla mig inom ramarna för vad som är möjligt på basen av dagens vetenskap. Avstånden i rymden är enorma. Därför brukar författarna hitta på sätt att fördas som bryter mot naturlagarna. De hittar t.ex. på en hyperrymd där man kan färdas från punkt A till B utan att gå genom rumtiden mellan dem. Sånt tycke jag är tråkigt. Sånt gör SF till sagoberättande, magi, fantasy. Ofta bortser författarna från att man är viktlös i rymden. Ett framtida rymdskepp måste skapa artificiell gravitation för att människor skall kunna leva i det i åratal.

KAPITEL 2: UPPSTÅNDELSE PÅ BRYGGAN

Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avecknade sig nu mot rymdens djupa mörker bilden av ett stort, diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Nå Aner, vad säger du? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen som och ställde sig bredvid hans kommandoplats. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna från observatoriet.”
Aner Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde piskade som stormvindar genom hans medvetande. Han kände hur pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 20 år hade Aner Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade stiftelsen och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, Europa eller någon annan måne. Man fann ingenting. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Aner Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast fem år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 60 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig med 95% av ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst.
Och här stod han nu och stirrade på bilden av ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll, verkade det, på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt. En sensation. En enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade på stolen av iver.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande, olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han.
Aner stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Du påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hög röst. Han satt vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar, bakom kaptenen. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Aner Natas betraktade den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han tveksamt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”
En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är ju född och uppvuxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tioårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.
Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Aner var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”
“Har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes i den riktningen och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med en bok under armen och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, bekymrade ansikte.
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Aner studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” ropade Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Aj, aj kapten.” Ännu en suck. “Men jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han muttrade: “De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning.” De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. “Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden.” Han tystnade, men tänkte för sig själv. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”
Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort Aner. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Aner. Det är dej det hänger på nu. Du måste sköta regin nu. Vi litar på dej.”
Med en blandning av obehag och triumf märkte Aner Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Han kände hur han fylldes av en berusande glädje och spänning, och insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Med en röst som skälvde vände han sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”
“Nu får Hans ta över den här biten.” Han reste sig raskt och grep kaptenen om ena armen. De båda männen stod mitt emot varandra. Den unge, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i gult, med ett öppet ansikte, oförmögen att dölja en viss oro, och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord utan. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en snabb björnkram. Sedan ställde han sig bredbent med blicken mot den stora bildskärmen. Kaptenen slog sig tveksamt igen ner bakom sin kommandopanel.
“Har du meddelat jorden?” frågade Aner vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade Enfaldo, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska?” “Sänd ett första meddelande nu genast. Berätta bara fakta, inga spekulationer,” kommenderade exobiologen kort. Kaptenen betraktade honom med oro i blicken. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst.”
Det blev alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den långe, magre mannen som stod framför bildskärmen med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala med låg och stadig röst.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men av helt annan intelligens nivå.”
“Ett slags robotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får troligen snart se. Det tycks vara på väg mot oss.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Aner Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har allså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon ide,” utbrast Hans Nosring, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Enar? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?”
Den magre mannen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis som ett jordiskt hav.”
“Vi rör oss med sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Du menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet. Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvervita väggar? Spänningen på bryggan var så påtaglig att den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.

Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. En minut senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och tittade irriterat på den mörkhårige maskinchefen. ”Du glömmer att hon är expert på logik, och på idéhistoria. Och det som vi nu behöver är logiskt tänkande och kunskap om främmande kulturer.”
Med hög röst befallde den gulklädde befälhavaren för det intergalaktiska rymdskeppet Odysseus. ”Om fem minuter samlas alla i konferensrummet. Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Hans Nosring tittade dystert efter dem. ”Varför får jag alltid de tråkigaste jobben?” Långsamt reste han sig och gick fram till kaptenens plats. Där slog han sig ner. ”Aristoteles! sade han. Vad sägs om ett parti schack?”
”Det är alltid ett nöje att besegra dig Hans Nosring,” svarade skeppets centraldator vänligt.

(Läsaren får gärna komma med förslag till vad det finns för "monster" i OIO:n. Men jag har nog halvt om halvt bestämt mig.)

måndag 9 februari 2009

MILJÖFILOSOFI III: ROMANTIK OCH CIVILISATIONSKRITIK

NATURROMANTIK OCH KRITIK AV CIVILISATIONEN

INNEHÅLL:
MILJÖFÖRSTÖRELSEN ÖKAR
DEN ÄDLA VILDEN
KULTURMÄNNISKAN LEVER I SLAVERI
MÄNNISKAN ÄR GOD AV NATUREN
MANNEN VID SKOGSSJÖN
NI ÄR ENFALDIGA OCH DUMMA
ENKELHET, ENKELHET OCH ENKELHET

Bland vetenskapsmännen och de som studerade vid universiteten, en snabbt växande skara, spred sig på 1600-talet, som vi sett, föreställningen om naturen som ett slags ytterst komplicerad maskin. Men till en början hyste endast en liten elit denna natursyn. Den stora allmänheten påverkades knappast alls. Den fortsatte att tro på mystiska och magiska krafter, på egendomliga väsen som varulvar, huldror, vättar, på trolldom och på omen. Inom den lärda världen fortlevde alkemin vid sidan av den nya vetenskapliga kemin långt in på 1600-talet. När den traditionella tron på trolldom kombinerades med kyrkans predikningar om djävulen, skapades stumdom en häxhysteri, som ledde till att tusentals oskyldiga avrättades i tron att de hade sålt sig åt djävulen.
Två motsatta syner på naturen kolliderade. Den nya vetenskapliga, mekaniska världsbilden, som förnekade trolldom, mystik och magi kämpade mot den traditionella folktron, som kallades vidskepelse. Kyrkan var splittrad i denna kamp. Dels ville kyrkan bekämpa folktron, men dels predikade man att djävulen var verklig och mirakel möjliga. Under 1700-talet, upplysningens århundrade, förenade kyrkan och vetenskapen sina krafter för att utrota den folkliga vidskepelsen. Det viktigaste redskapet var skolning. Folket skulle upplysas om sanningen. Men samtidigt pågick det en kamp mellan kyrkan och upplysningsfilosoferna. Voltaire var en förgrundsfigur i denna kamp med sitt slagord ”Krossa den skändliga”.
Men folktron lät sig inte utrotas i en handvändning. Under 1800-talet började den dö ut, men på många håll levde tron på magi, vättar, skogsrået, tecken och omen i naturen kvar långt in på 1900-talet. (Min mor, född 1916, var övertygad om att en svart katt, som sprang över gatan, var ett tecken på otur. För att avvärja oturen brukade hon spotta tre gånger och räkna till tio och sedan baklänges till noll. Detta är ett typiskt exempel på avvärjningsmagi.)

MILJÖFÖRSTÖRELSEN ÖKAR

Ett tydligt tecken på att levnadsstandarden steg var att Europas befolkning kraftigt ökade under 1600- och 1700-talet. Folkmängden fördubblades och var vid slutet av 1700-talet ca 150 miljoner. Vid samma tid hade Kina dock en mer än dubbelt så stor befolkning. Med tanke på att metoderna inom jordbruket fortfarande var enkla, att produktiviteten var låg, var det en mycket stor befolkning att föda. Det fanns förstås ingen konstgödsel, inga kemiska sätt att bekämpa skadedjur, ingen systematisk avel och växtförädling, inga jordbruksmaskiner. Med undantag för malningen av mjöl gjordes allt för hand eller med hjälp av oxar och hästar. Mängden föda kunde ökas endast genom att man odlade upp större och större arealer. Men också miljontals hästar och all boskap skulle ha mat. Förutom allt större åkrar behövdes ständigt mer ängsmark. Ny mark kunde man röja endast genom att hugga ner skogen. Men trä behövdes för mängder av andra ändamål. I de mer tättbebyggda delarna av Europa började skogarna krympa i snabb takt. Jakten gav på många håll ett viktigt tillskott till ekonomin, men mängden vilda djur minskade. På 1700-talet blev älgen sällsynt i Europa. T.o.m. i Sverige var det mycket ovanligt att få se en älg.

Att man högg ner skogar, byggde städer och byar, vägar och kanaler inverkade förstås på landskapet och i någon mån på det lokala klimatet. Men samtidigt skapade människan nya nischer i naturen där det fanns god tillgång till näring för vissa växter och djur. Åkrar, ängar, dikesrenar, kanaler, vägrenar, avfallshögar osv gav plats för många fåglar, för gnagare, fjärilar och insekter. Sammansättningen av flora och fauna i Europa ändrades. Den ursprungliga vilda, nästan orörda naturen ersattes med en av människan själv formad ”jordbruksnatur”. Redan vid denna tid försvann det vi kan kalla ”orörd natur” i stora delar av Europa.

DEN ÄDLA VILDEN

Under 1700-talet blev livet i de stora städerna alltmer komplicerat och förfinat. I fysiken finns en grundlag som säger att varje kraft i en viss riktning motsvaras av en lika stor kraft i motsatt riktning. Inom samhällena tycks en liknande lag gälla. Varje rörelse i en viss riktning ger upphov till en motrörelse. Varje revolution tycks sålunda ge upphov till en kontrarevolution. På 1700-talet uppstod en ”grön” motreaktion mot maskin- och kontrollideologin. Man kan se den som en föregångare till den moderna gröna ideologin. Redan La Mettrie upphöjde, som vi sett, det naturliga till något beundransvärt och eftersträvansvärt. Hos hans landsman Jean Jacques Rousseau (1712-1778) finner vi denna tendens driven till sin spets. ”Tillbaka till naturen!” blev hans stridsrop. Vi kallar denna syn på naturen naturromantik därför att den ser naturen som ett ideal, något fullkomligt, beundransvärt, något att lyda och t.o.m. dyrka. Att naturromantiken samtidigt är en kritik av civilisationen är självklart. Man ställer det sunda, naturliga livet på landet mot det tillgjorda, onaturliga stadslivet. Att naturromantiken influerades av epikureismen är likaså tydligt. Epikureismen var på modet i en del liberala kretsar i Europa under 1700-talet. Vi har redan sett att La Mettrie räknade sig som epikuré. Fri kärlek har alltid uppmuntrats av epikuréerna. 1700-talet var Casanovas tid och han var inte den enda som hängav sig åt den fria älskogens fröjder. Det gjorde också t.ex. Rousseau och Voltaire. Också många kvinnor hängav sig åt sina lidelser. (Kyrkan såg förstås med stor oro på sex utanför äktenskapet). Som ung man levde Rousseau många år ihop med en äldre grevinna. Som äldre gjorde han fem barn med en tjänsteflicka.
Redan på 1700-talet ordnades tävlingar i att skriva. I en sådan tävling gällde det att skriva om ämnet ”Har vetenskapen och konsterna förbättrat sederna?” Man väntade sig förstås ett jakande svar, men Rousseau vann med en skrift i vilken han vältaligt hävdade att civilisationen leder till förfall. Människan var lyckligare utan vetenskap, industri, handel, fina kläder, peruker, parfymer, vett och etikett, teater, litteratur osv. Mot den dekadenta stadsmänniskan sätter han ”den ädla vilden” som är god, stark, frisk, okonstlad och jämlik. Med egendomen, med industri, handel, pengar och makt kommer egoism, ojämlikhet, avund, strid och svek in i samhället.
Descartes och vetenskapsmännen betonade förnuftets och logikens betydelse. Rousseau menar att detta är fel. Förnuftet leder till vetenskap, teknik, förkonstling, till att vi blir främmande inte bara för naturen utan för vår egen innersta natur. Vi blir ofria, slavar under kulturen. I stället måste vi erkänna att känslorna är våra grundläggande drivkrafter. När vi följer våra naturliga känslor så handlar vi rätt. I romanen Den nya Heloise (1761) vill han visa att kärleken är en naturkraft, starkare än förnuftet och alla sociala normer. Romantiken som filosofi innebär att man fördömer förnuft, kall beräkning och kontroll och betonar känslan, kärleken, den fria och vilda naturen också i oss själva, det oberäkneliga, irrationella, t.o.m. det mystiska.

KULTURMÄNNISKAN LEVER I SLAVERI

Rousseaus ur miljösynvinkel viktigaste bok är Emile eller om uppfostran (1762). Boken inleds med ett klart ställningstagande: ”Allt är gott, som det danats av naturens upphovsman; allt förvanskas i människans händer...hon stympar, sin hund, sin häst, sin slav; hon vänder uppoch ner på allt, vanställer allt; hon älskar vanskapligheten och missfostren; hon tål ingenting sådant som naturen format det, inte ens människorna; dessa dresserar hon som ridhästar, böjer godtyckligt, som man böjer och vrider träden i sin trädgård.” Han gisslar obarmhärtigt civilisationens alla seder, bruk och institutioner. ”All vår visdom består av småaktiga fördomar, alla våra vanor pålägger oss ofrihet och tvång. Kulturmänniskan föds, lever och dör i slaveri.”
Mot den onda civilisationen ställer han den goda naturen. ”Betrakta naturen, och följ den väg den utstakar”, skriver han. Naturen ger oss de normer, de regler, t.o.m. den moral enligt vilka en god människa bör leva. Man kan invända att naturen är brutal och skoningslös. De svaga går under. Endast de starka kan överleva på natuens villkor. Att låta de svaga gå under kan väl aldrig vara god moral? Jovisst, svarar Rousseau. Han påpekar i Emile att hälften av alla barn dör före åtta års ålder. Borde vi då inte genom läkarvetenskapen försöka hindra detta? Nej, på det sättet förstör vi naturens verk och hindrar dess arbete. Naturen gallrar bort de svaga och sjukliga. De sunda och friska överlever. Och detta är något gott!
Föräldrarna vill skydda sina barn mot allt obehagligt och svårt. Då handlar de, enligt Rousseau, mot naturen. I stället skall vi utsätta dem för påfrestningar. Vi skall härda deras kroppar mot köld och värme, mot klimat och element, mot hunger och törst, mot möda och trötthet. Här är ännu ett belysande citat: ”Naturmänniskan lider ståndaktigt och dör lugnt. Det är läkarna med sina ordinationer, filosoferna med sina föreskrifter och prästerna med sina predikningar, som gör oss modlösa och kommer oss att glömma konsten att möta döden med lugn.” Att leva länge är inget värde i sig. Ett långt liv kan vara tråkigt, enahanda. Det viktiga är att man känner att man lever, att man lever med alla sinnen, och framför allt att man lever fritt. Det är just detta som fostran bör sträva till. (Dagens utbildningsideologi är, som man lätt inser, raka motsatsen till detta).

MÄNNISKAN ÄR GOD AV NATUREN

Städerna är centra för handel, industri, för konst och kultur, kort sagt för civilisationen. Inte underligt därför att Rousseau fördömer dem i hårda ordalag. De är en avgrund som uppslukar människosläktet. De skapar sjuklighet och lastbarhet. Människan är inte skapad för att leva i myrstackar, utan för att leva spridd på den jord hon odlar. Bondebefolkningen representerar det friska och sunda, stadsbefolkningen det osunda. Barn som uppfostras på ett naturligt sätt på landet, som får springa omkring och lära sig själva, blir friska och sunda. De belastas inte av någon lång och förfinad utbildning, utan utvecklar ett sunt och naturligt förstånd.

Hur lever en god människa? Det godhetsbegrepp som vi i dag använder har sina rötter i kristendomen, speciellt i Jesus och hans lära. Vi skall hjälpa, de sjuka och fattiga, de gamla och orkeslösa. Vi skall vara ödmjuka och älska vår nästa. Men så är det ju inte i naturen. Där går de svaga, gamla och orkeslösa under. Strid och kamp är naturlig, inte kärlek. Enligt den kristna läran är människan ond därför att hon har del i arvssynden. Av egen kraft kan hon inte bli god, men nog med Guds hjälp. Enligt Rousseau är människan till sin natur god. Det är civilisationen, och inte minst indoktrineringen i kristna värden, som gör henne ond.
Däför är det inte förvånande att kyrkan fördömde han bok Emile, och beordrade att den skulle brännas, och att författaren skulle arresteras anklagad för kätteri. Som många andra ”dissidenter” flydde Rousseau från Frankrike och bodde i andra länder till sin död.

Profeter lever ofta inte som de lär. Detta gäller i särskilt hög grad Rousseau. Han var en motsägelsefull och komplicerad natur. (Just sådan som en romantiker bör vara!) Han hyllade det enkla, kärva livet på landet, men bodde själv helst bekvämt i städer. ”Enligt naturen är alla människor likar,” predikade han, men föraktade kvinnorna. ”Den som inte kan uppfylla en faders plikter, har inte rätt att vara fader,” skrev han, men lämnade själv bort sina fem barn för att fostras av främmande människor. ”Inskränk därför så mycket som möjligt barnets ordförråd,” skrev han, men var själv en briljant författare och skrev böcker och artiklar så pennan glödde. Han idealiserade naturen men skrev aldrig några naturskildringar. Det som egentligen intresserade honom var människan och samhället.
Trodde han verkligen på sina idéer, eller provocerade han blott för att få uppmärksamhet och bli berömd? Det visste han knappast ens själv. Eftervärlden har i alla fall påverkats av många av hans idéer – på gott och ont måste man tillägga.

MANNEN VID SKOGSSJÖN

En romantiker som verkligen hyste ett passionerat intresse för naturen var amerikanen Henry David Thoreau (1817-1862). Han utbildade sig till lantmätare, men studerade både teologi och naturvetenskap. Han drömde om att bli en stor författare och har av eftervärlden ansetts som en av de stora i USA. Miljörörelsen ser i honom en av sina föregångare.
Hans rykte som miljöfilosof baseras främst på en bok med den korta titeln Walden (1854). Titeln är namnet på en liten skogssjö i delstaten Massachusetts i nordöstra USA där Thoreau bodde ensam i två år och följde med allt som hände i naturen.

Det hade förflutit nästan 100 år sedan Rousseau gav ut Emile när Thoreau skrev sitt mästerverk. Europa och USA hade förändrats och höll på att förändras i en allt snabbare takt. Europa hade en befolkning på ca 210 miljoner. (Kinas befolkning var dubbelt större). Nordamerika var visserligen fortfarande till största delen vildmark bebodd av många indianstammar, men i den nordöstra delen var folktätheten rätt stor och industrialiseringen var i full gång. Slaveriet blomstrade fortfarande och ingen kunde drömma om att landet snart skulle vara drabbat av ett blodigt inbördeskrig. Folkmängden i detta jätteområde antas ha varit blott ca 25 miljoner. Vilda Västern var ännu inte uppfunnen. Miljöskydd var ett okänt begrepp.

Den av ångmaskinen drivna industrialiseringen var i full gång i Europa och i viss mån i USA. De miljövänliga segelfartygen hade fått konkurrens av smutsiga ångfartyg. Rederierna var inte längre helt beroende av nyckfulla vindar. Långsamma hästdragna diligenser, för att inte tala om oxdragna lastvagnar, hade fått konkurrens av järnvägar på vilka tågen färdades med den hiskliga farten 50 km/h. Under den tid Thoreau bodde vid Walden höll man på att bygga en järnväg som gick förbi sjön. Dagstidningar hade blivit vanliga. För första gången i mänsklighetens historia kunde man sända information snabbare än en häst travar, ja nästan med blixtens hastighet. Telegraflinjer byggdes överallt, också i USA. Det på elektronik byggda informationssamhället tog sina första stapplande steg.

Liksom Rousseau kritiserar Thoreau samhället och förespråkar ett enklare och naturligare liv, men hans kritik är mer nyanserad. Samtidigt är han en briljant stilist. Med högskolestudier i bagaget är han insatt både i naturvetenskapen och i den klassiska antika litteraturen. Han är själv en konsument av kultur, för att använda en modern term. Hans kritik riktar sig snarare mot missförhållanden, överdrifter, modeföreteelser och ytligt skvaller än mot civilisationen som helhet. Kritiken är lika aktuell i dag som för över 150 år sedan. På Thoreaus tid liknade samhället vårt samhälle mycket mer än på Rousseaus tid.

NI ÄR ENFALDIGA OCH DUMMA

I början av Walden ironiserar Thoreau över sina medmänniskors enfald och dumhet. Här följer några tänkvärda exempel. Folk jobbar, menar han, onödigt mycket, sliter ut sig för ingenting. Hans skriver: ”Hur många stackare har jag inte mött som varit nära nog krossade och kvävda under sin arbetsbörda...Det är ett dåraktigt liv, något som de kommer att finna när de har nått slutet av det, om inte förr...Den arbetande har inte råd att upprätta en mänsklig relation till andra människor; det skulle försämra hans marknadsvärde. Han har inte tid att vara annat än en maskin.” Till detta kan man invända att man måste jobba hårt för att ha råd med allt man behöver, mat, bostad, möbler, kläder, nöjen, resor osv. Thoreau uppmanar oss att fundera över om vi faktiskt behöver allt detta.

Människorna har i alla tider varit slavar under modet. Thoreau gisslar obarmhärtigt, men underhållande, detta slag av dumhet (är det en dumhet?). Folk bekymrar sig mera om att ha hela, rena och moderiktiga kläder än om att ha ett rent samvete, menar han. Här är några citat ur kapitlet ”Hushållning”. ”Sätt dina senaste kläder på en fågelskrämma och ställ dig själv intill oklädd och overksam – tror du kanske inte att det är fågelskrämman man hälsar på? ...Huvudapan i Paris sätter på sig en reshatt och härmaporna i Amerika gör samma sak...Varje generation skrattar åt det gamla modet och följer slaviskt det nya.”

Han fördömer den tilltagande specialiseringen. ”När skall denna arbetsuppdelning ta slut? Och vad har den egentligen för syfte? Det är igen tvekan om att någon annan också kan tänka för mig; men därför är det inte önskvärt att han gör det till den grad att jag slutar tänka själv.” I stället för att överlåta alltmer åt specialister, och därmed själva bli alltmer specialiserade och inskränkta, borde vi försöka göra så mycket som möjligt själva. Uppfinningar som gör oss allt latare och bekvämare är bara skadliga. Inte ens telegrafen, den tidens teknologiska underverk, får godkänt. Vad behöver vi den till egentligen? ”Kanske är den första nyhet som når det breda, viftande amerikanska örat att prinsessan Adelaide har kikhosta.”

I dagens värld hör de s.k. nyheterna till det viktigaste i dagstidningar, radio och tv. Men är det faktiskt viktigt att följa med nyheterna? Inte om vi skall tro Thoreau. ”Jag är säker på att jag aldrig läst några minnesvärda nyheter i tidningen. Har man läst om en man som blivit rånad, eller mördad, eller dödad i en olycka, eller om ett hus som brunnit ned, eller ett skepp som sjunkit, eller en ångare som exploderat, eller en galen hund som avlivats, eller om en jättelik gräshoppssvärm på vintern – då behöver man inte läsa om det igen. Det räcker med en gång. Om man känner till principen, vad gör då en myriad av exempel och varianter för skillnad?” I sådana ordalag fortsätter han att raljera om den breda massans ”nyhetstörst”. ”För en filosof,” skriver han ironiskt, ”är alla nyheter, som det kallas, skvaller och de som ger ut dem och läser dem är gamla gummor på tebjudning.” (Under somrarna brukar det ibland gå flera veckor utan att jag bryr mig om mediernas s.k. nyheter. Jag har inte märkt att jag skulle ha gått miste om någonting, snarare tvärtom. Det är skönt att slippa höra om den mänskliga dumheten, som jag ändå inte kan göra något åt.)

ENKELHET, ENKELHET OCH ENKELHET

Hur borde vi då leva enligt Thoreau? ”Våra liv plottras bort på struntsaker,” dundrar han. Vad vi bör sträva efter är ”enkelhet, enkelhet, framför allt enkelhet” skriver han i kapitlet ”Var jag levde och vad jag levde för”. Det enda botemedlet ligger i en ”sträng och mer än spartansk enkelhet i livsföringen och ett högre syfte.” Men hur levde han själv? När man läser korta beskrivningar om Thoreau får man veta att han levde ensam i skogen och noga följde med vad som händer i naturen. Man får intrycket av en naturälskande eremit. I Walden berättar han i minsta detalj hur han byggde sig en stuga på 15 kvadratmeter vid sjön Walden, hur han inredde den, hur han odlade majs, bönor, potatis och en del grönsaker. Det mesta åt han själv men han fick ett litet överskott som han sålde. Största delen av boken handlar om hans iakttagelser i naturen. Han var ”inspektör av snöstormar och skyfall”, han utforskade skogsstigar, han höll ett öga på traktens vilda djur, han plockade bär, han studerade sjön under alla årstider, mätte djupet osv. I dag skulle han ses som en dagdrivare, en samhällsparasit!

Denna bild är emellertid felaktig. Han bodde i sin stuga under endast två år på 1840-talet. Varför stannade han inte där hela livet? Varför fortsatte han inte sitt extremt enkla liv i naturens sköte? Liksom Rousseau är Thoreau en motsägelsefull människa. Han förespråkade enkelhet men var själv en komplicerad människa. På hans bord i den primitiva lilla stugan låg t.ex. ett exemplar av Homeros Illiaden på grekiska. Han läste Platon och en mängd andra av världslitteraturens stora. I enkelheten inkluderar han inte litteraturen. Tvärtom föraktar han den enkla, ytliga, lätta läsningen. ”Ett skrivet ord är den dyrbaraste relik,” anser han. Vi borde inte bara läsa klassikerna, utan dessutom läsa dem på ”det språk som de skrevs på” (dvs på grekiska och latin). Hur går detta ihop med ett enkelt liv? Svaret är förstås att det inte alls går ihop. Man lär sig inte läsa, än minde läsa grekiska och latinska klassiker genom att bo i en stuga i skogen och ägna dagarna åt majsodling och studier av djur och natur. Den vision han har om ett tänkande och läsande folk kräver skolor, lärare, universitet. Den kräver tillverkning av stora mängder papper, den kräver boktryckerier, distribution och bokhandlar. Allt detta är möjligt bara om det finns folk som förtjänar pengar och betalar skatt.

Lika litet som Rousseau levde Thoreau som han lärde. Han hade helt andra ambitioner än att leva sitt liv i enkelhet i naturen. Han ville bli berömd! Och det blev han också. Hans bok Walden fick goda recensioner. Han fick erbjudanden att hålla föredrag och reste inte bara till New York utan t.o.m. över Atlanten till England. Hans inkomster ökade och det hade han tydligen ingenting emot.

Det finns en fundamental skillnad mellan äldre ”gröna” tänkare som Rousseau och Thoreau och moderna miljöfilosofer. De äldre drevs inte av någon oro över miljöförstörelse, inte av oro över utrotningshotade djur, över miljögifter, över överbefolkning etc. Sådana problem fanns visserligen, men de var lokala och obetydliga. Det som drev dem var i stället en leda vid, ett förakt för den masscivilisation som höll på att växa fram. Rousseau föraktade den tillgjorda, ytliga, flärdfulla, sminkade, perukklädda överklassen och drömde om ett naturligare och sundare liv. I USA fanns det ingen adel, inga kungahus, ingen förnäm och högmodig överklass. I stället fanns det en tro på hårt arbete, på tekniska nyheter som telegraf och järnvägar på en stigande levnadsstandard. Det fanns en växande ytlig masskultur som understöddes av sensationstidningar, billig kiosklitteratur och en gryende konsumism.

Rousseau och Thoreau var typiska samhällskritiker i den meninen att de visste vad de inte gillade, men inte vad man borde sätta i stället. Rousseau är berömd för boken Emile men han insåg säkert att hans recept på god uppfostran var en utopi, omöjligt att genomföra i praktiken. Han riktar sig till överklassen. De flesta kunde inte läsa vid denna tid och än mindre hade de råd med den typ av fostran han förespråkade. Detta säger han rent ut: ”Jag vill därför välja en rik lärjunge, och jag skall härmed ha skänkt mänskligheten en människa till, ty en fattig skulle i alla händelser och av sig själv blivit en människa.” Thoreau insåg säkert att ingen frivilligt vill leva hela sitt liv så som han gjorde i sin lilla stuga under två år. Miljontals människor levde visserligen under t.o.m. enklare förhållanden, men därför att de inte hade något val.

Deras drömmar om ett enkelt liv i naturens sköte var inget annat än just drömmar. Därför kallas de romantiker. Det fanns andra som verkligen hade ett politiskt program. De ville radikalt förändra maktstrukturen och hade en klar bild av vad de ville uppnå, men de ville inte tillbaka till naturen, snarare tvärtom. Dessa program ledde till många revolutioner. Mest känd är den franska revolutionen 1789. Samtidigt som Thoreau levde den mest inflytelserike revolutionären av alla, Karl Marx. Men han såg industrialiseringen och masskulturen som något gott, som inkörsporten till en ny och bättre epok i mänsklighetens historia, det socialistiska samhället där den privata äganderätten är avskaffad och jämlikhet och rättvisa råder.