Datorn tappade bort texten i bloggen "God jul". Jag gör ett nytt försök att publicera den.
Jag önskar (något försenat) alla mina otaliga läsare, män, kvinnor, barn och aliens en mysig, slö och slapp julhelg. Hoppas ni samlar krafter så ni orkar med år 2011 som komer att kräva mycket av er. Som bekant har regeringen dragit på oss en betydande statsskuld genom att ta upp lån. Det gäller att snabbt minska låntagandet och sedan börja betala tillbaka. Allt kommer att bli dyrare för att staten skall få in mer pengar. Så ni får jobba hårt och sedan se till att ni konsumerar duktigt av allt som blir dyrare. Sötsakerna blir t.ex. dyrare därför att skatten på dem höjs. Ni bör därför äta så mycket godis ni orkar så att staten får in mycket skattepengar och kan minska lånebördan. Men för er egen skull och för er plånboks skull bör ni minska godisätandet. Så vad gör man? Fosterlandet har nytta av godisätandet, men inte godisätaren själv. Själv begränsar jag mitt godisätandet till någon chokladbit då och då. Choklad är gott och dessutom är det den enda form av godis som av vetenskapen utpekats som nyttig. Ju mörkare choklad desto nyttigare.
VINTERN
I höstas spådde jag att vi får en normal vinter. Den vinter vi nu har kan knappast kallas normal. Den kom tidigare än normalt, den är kallare och snöigare än normalt. Men jag kan i alla fall skryta med att min gissning kom närmare sannigen är klimatexperternas långtidsprognoser. Experterna har, som man kan läsa i flera av mina klimatbloggar, redan en längre tid förutspått att vintrarna, p.g.a. den snabbt ökande mängden koldioxid i atmosfären, kommer att bli varmare och regnigare. I stället för snö kommer vi att få regn. Att vi redan andra året i följd får en ovanligt kall och snörik vinter stämmer dåligt med experternas modeller. Visserligen kan vädret ännu slå om och resten av denna vinter kan bli som vintern 2008 då det mest var bar mark och värmegrader under januari och februari. Min gissning är dock fortfarande att vintern som helhet blir ganska normal.
Här vill jag betona att vi skall vara tacksamma för att vi har väl fungerande kärnkraftverk och många stenkolskraftverk. När det är isande kallt ute är de vår enda räddning undan att frysa ihjäl. Den mycket omskrivna vindkraften och solenergin är fullständigt värdelös när kvicksilvret glider ner under -20 grader. Då behöver vi mycket ström, och framför allt pålitlig produktion av ström.
KOREA
I ett par bloggar i november hävdade jag att världen blivit fredligare. Under en tid ökade Nordkorea spänningen genom artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö och genom aggressiva uttalanden. Jag förutspådde då att det inte blir något krig, att Nordkorea inte angriper sin sydliga granne. Det visade sig att jag fick rätt. Nordkorea stämde ner tonen och avfärdade de sydkoreansk-amerikanska militärövningarna som alltför obetydliga för att kräva en militär hämndaktion. Som jag konstaterad har Nordkoreas ledare en hel del att vinna på att få internationell uppmärksamhet, men ingenting att vinna på ett krig som sannolikt skulle leda till att den härskande eliten störtas.
VAD HÄNDER ÅR 2011?
Man brukar säga att det är omöjligt att spå, speciellt om framtiden. Men det stämmer inte. Jag är ganska säker på att följande spådomar slår in. Det kommer inte att utbryta några stora krig, allra minst med kärnvapen år 2011, men det kommer inte heller att utbryta en världsfred. I stället kommer det att fortsätta att vara oroligt i Afganistan och i Pakistan. Några tusen människor kommer att mista livet i strider och terrorattacker. Detsamma gäller t.ex. Somalien i Afrika. Det blir inget fredsfördrag mellan Israel och Palestina, men inte heller något större krig. Många länder kommer att drabbas av jordbävningar. Översvämningar blir det i Sydasien, stormar och orkaner kommer att oroa Karibiska havet och länderna däromkring. Gangsterkriget i Mexiko fortsätter. Fattigdomen i världen kommer att förbli på samma nivå. Ingen stor massvält med miljontals döda, men hundratals miljoner kommer att fortsätta att vara undernärda. Alltfler kineser blir allt rikare och Kinas inflytande i världen fortsätter att öka, men samtidigt ökar den inre oron i Kina på grund av att hundratals miljoner lever i stor fattigdom. Kina kommer inte att kunna minska utsläppen av koldioxid, tvärtom kommer de att fortsätta att öka.
Och slutligen vi i Finland kommer inte att drabbas av någon terroristattack.
Kort sagt: det nya året blir i stort sett likadant som det gamla.
Men som traditionen bjuder säger jag: GOTT NYTT ÅR.
lördag 25 december 2010
söndag 12 december 2010
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
Artikeln nedan ingick i Åbo Underrättelser 10.12.
Jag har alltid varit en anhängare av gröna värden, men en motståndare till ekofascism. Vidare är jag en anhängare av jämlikhet och rättvisa och av livskvalitet. Därför kritiserar jag den politik som nu förs i vårt land. Vi har ett stort underskott i statsbudgeten, som troligen kommer att öka. Experterna föreslår två åtgärder. I första hand fortsatta nedskärningar. Dessa drabbar alltid de fattigaste och svagaste och är inte rättvisa. Höjda skatter stöter på hårt motstånd och kommer att spela en mindre roll.
Det jag främst kritiserar är att regeringen i denna svåra ekonomiska situation gladeligen satsar miljarder på olika projekt för att, som det heter ”skydda miljön”. Vidare kritiserar jag att regeringen lägger ytterligare ekonomiska bördor på befolkningen, och igen främst på de fattiga och svaga.
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
I dag tycks miljön ha blivit något slags helig graal, ett slags frälsningssymbol. Och liksom de flesta symboler har den stort känslovärde men föga konkret innehåll. Alla slags anläggningar, avgifter, investeringar, begränsningar och ingrepp från myndigheterna kan försvaras om man blott säger sig värna om miljön. Inga kostnader är för höga, speciellt inte om de drabbar vanligt folk och folk i glesbygden.
Det fanns en tid när vi hade enorma miljöproblem. Till all lycka är den tiden förbi. De flesta problemen har åtgärdats eller håller på att åtgärdas. (Men de verkligt stora problemen som bil- och flygtrafiken vill ingen åtgärda). I dag är det inte havsörnen, gråsälen, vargen eller björnen som är utrotningshotad utan befolkningen i glesbygden och i skärgården.
Det naturliga vore att skära ner på investeringarna, byråkratin, experterna, utbildningen etc inom miljösektorn och i stället satsa mer resurser i form av pengar och personal på den växande grupp som har det svårt i vårt samhälle och som blir alltmer alienerad. Men i stället kommer kolossala summor, privata och offentliga medel, under de kommande åren att användas för att åstadkomma tvivelaktiga förbättringar i miljön. Subventionerna för vindkraften kan växa sig till 200 miljoner i året innan de gradvis skärs ner i hopp om att branschen då skall vara konkurrenskraftig. Den famösa förordningen om avfallsvatten kan kosta folk på landsbygden minst flera hundra miljoner. Lågenergilampor, som tvingas på oss utan att deras effekt på miljön och hälsan är tillräckligt utredd, gräver ytterligare miljoner ur våra plånböcker. Nästa år kommer många att drabbas av nya kostnader genom att den invanda 95-oktaniga bensinen ersätts med ”miljöbensin”. För miljön är detta av marginell betydelse, eller t.o.m. skadligt om det leder till att urskog huggs ner för att man skall kunna odla råmaterial för biobensin.
Desto värre har det hunnit gå troll i miljöfrågan. Det viktiga är inte längre att lösa svåra miljöproblem. I stället har det viktiga blivit att förtjäna pengar för massor av mer eller mindre seriösa företagare, att upprätthålla en svällande miljöbyråkrati, att ge jobb åt alltför många högutbildade miljöexperter av alla de slag. För att inte tala om att politisk makt och prestige blivit viktigare än själva miljön.
Låt mig ta ett exempel. I hundratals år har torrdass varit det finska folkets genialt enkla metod att ta hand om avföringen. Såväl den fasta som flytande avföringen är ju naturliga näringsämnen. Men man kan inte förtjäna pengar, eller samla politiska poäng på torrdass. Det krävs inga högt utbildade experter för att planera dem eller övervaka deras användning. Alltså måste de ersättas med mycket mera invecklade system. Septikbrunnar är ett annat exempel. Låt vara att jag överdriver en smula, men tron på invecklade tekniska lösningar tycks förleda opinionsbildare och beslutsfattare till förhastade åtgärder. I själva verket är det ingen brådska. Tiden tar aldrig slut för naturen, och vi kan inte rädda världen hur mycket vi än satsar.
Finland är ett glest befolkat land, och det blir ännu mer glest befolkat. Naturen kan mycket väl ta emot och ”återanvända” allt naturligt avfall. (Artificiella ämnen är en annan sak). Vad vi behöver är inte mer dyr och invecklad miljöteknologi utan mer kunskap om naturen och om hur avfall bryts ner och blir material för nya växter, djur etc. Ett älgkadaver i skogen försvinner mycket snart. All materia kommer in i de naturliga kretsloppen. Så är det också med mänskligt, naturligt avfall. Det är miljövänligare att kissa på gräsmattan (den egna, inte grannens) än i toaletten. Trollen spricker när kunskapens strålkastare riktas mot dem.
Jag har alltid varit en anhängare av gröna värden, men en motståndare till ekofascism. Vidare är jag en anhängare av jämlikhet och rättvisa och av livskvalitet. Därför kritiserar jag den politik som nu förs i vårt land. Vi har ett stort underskott i statsbudgeten, som troligen kommer att öka. Experterna föreslår två åtgärder. I första hand fortsatta nedskärningar. Dessa drabbar alltid de fattigaste och svagaste och är inte rättvisa. Höjda skatter stöter på hårt motstånd och kommer att spela en mindre roll.
Det jag främst kritiserar är att regeringen i denna svåra ekonomiska situation gladeligen satsar miljarder på olika projekt för att, som det heter ”skydda miljön”. Vidare kritiserar jag att regeringen lägger ytterligare ekonomiska bördor på befolkningen, och igen främst på de fattiga och svaga.
DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN
I dag tycks miljön ha blivit något slags helig graal, ett slags frälsningssymbol. Och liksom de flesta symboler har den stort känslovärde men föga konkret innehåll. Alla slags anläggningar, avgifter, investeringar, begränsningar och ingrepp från myndigheterna kan försvaras om man blott säger sig värna om miljön. Inga kostnader är för höga, speciellt inte om de drabbar vanligt folk och folk i glesbygden.
Det fanns en tid när vi hade enorma miljöproblem. Till all lycka är den tiden förbi. De flesta problemen har åtgärdats eller håller på att åtgärdas. (Men de verkligt stora problemen som bil- och flygtrafiken vill ingen åtgärda). I dag är det inte havsörnen, gråsälen, vargen eller björnen som är utrotningshotad utan befolkningen i glesbygden och i skärgården.
Det naturliga vore att skära ner på investeringarna, byråkratin, experterna, utbildningen etc inom miljösektorn och i stället satsa mer resurser i form av pengar och personal på den växande grupp som har det svårt i vårt samhälle och som blir alltmer alienerad. Men i stället kommer kolossala summor, privata och offentliga medel, under de kommande åren att användas för att åstadkomma tvivelaktiga förbättringar i miljön. Subventionerna för vindkraften kan växa sig till 200 miljoner i året innan de gradvis skärs ner i hopp om att branschen då skall vara konkurrenskraftig. Den famösa förordningen om avfallsvatten kan kosta folk på landsbygden minst flera hundra miljoner. Lågenergilampor, som tvingas på oss utan att deras effekt på miljön och hälsan är tillräckligt utredd, gräver ytterligare miljoner ur våra plånböcker. Nästa år kommer många att drabbas av nya kostnader genom att den invanda 95-oktaniga bensinen ersätts med ”miljöbensin”. För miljön är detta av marginell betydelse, eller t.o.m. skadligt om det leder till att urskog huggs ner för att man skall kunna odla råmaterial för biobensin.
Desto värre har det hunnit gå troll i miljöfrågan. Det viktiga är inte längre att lösa svåra miljöproblem. I stället har det viktiga blivit att förtjäna pengar för massor av mer eller mindre seriösa företagare, att upprätthålla en svällande miljöbyråkrati, att ge jobb åt alltför många högutbildade miljöexperter av alla de slag. För att inte tala om att politisk makt och prestige blivit viktigare än själva miljön.
Låt mig ta ett exempel. I hundratals år har torrdass varit det finska folkets genialt enkla metod att ta hand om avföringen. Såväl den fasta som flytande avföringen är ju naturliga näringsämnen. Men man kan inte förtjäna pengar, eller samla politiska poäng på torrdass. Det krävs inga högt utbildade experter för att planera dem eller övervaka deras användning. Alltså måste de ersättas med mycket mera invecklade system. Septikbrunnar är ett annat exempel. Låt vara att jag överdriver en smula, men tron på invecklade tekniska lösningar tycks förleda opinionsbildare och beslutsfattare till förhastade åtgärder. I själva verket är det ingen brådska. Tiden tar aldrig slut för naturen, och vi kan inte rädda världen hur mycket vi än satsar.
Finland är ett glest befolkat land, och det blir ännu mer glest befolkat. Naturen kan mycket väl ta emot och ”återanvända” allt naturligt avfall. (Artificiella ämnen är en annan sak). Vad vi behöver är inte mer dyr och invecklad miljöteknologi utan mer kunskap om naturen och om hur avfall bryts ner och blir material för nya växter, djur etc. Ett älgkadaver i skogen försvinner mycket snart. All materia kommer in i de naturliga kretsloppen. Så är det också med mänskligt, naturligt avfall. Det är miljövänligare att kissa på gräsmattan (den egna, inte grannens) än i toaletten. Trollen spricker när kunskapens strålkastare riktas mot dem.
onsdag 8 december 2010
ANGINA PECTORIS - OCH ANDRA SJUKDOMAR
Varning: Läs inte detta om du har obehag för att höra om sjukdomar!
Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.
FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.
När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.
Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.
SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.
BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.
Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.
Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.
Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.
RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.
PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.
IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.
Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.
Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.
FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.
När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.
Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.
SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.
BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.
Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.
Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.
Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.
RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.
PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.
IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.
Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.
fredag 26 november 2010
VÄRLDEN HAR BLIVIT BÄTTRE
VÄRLDEN HAR BLIVIT BÄTTRE ENLIGT FN
I min blogg 10.11 (se den ovan) klagade jag över att Vasabladet inte tog in min artikel om att världen blivit fredligare. Jag hade sänt in den 30.10. Så jag lade ut artikeln på bloggen 10.11. Men, men jag var ute i ogjort väder. (Konstigt uttryck förresten!) Artikeln ingick i själva verket i Vbl mitt på debattsidan 5.11. Jag hade missat den därför att jag då var på landet och posten kom till Åbo. Jag är skyldig Vbl en ursäkt.
Samma blunder gjorde jag mig skyldig till i min blogg 5.11. Då var jag missnöjd över att Vbl inte publicerat min artikel ”Tar jordens resurser slut?” som jag hade sänt in ca två veckor tidigare. (Den finns på bloggen 5.11) I själva verket ingick artikeln, stort uppslagen och med bild, i tidningen 13.11. Ett tack till Vbl och en ursäkt för min otålighet är på sin plats.
I stället för kritik förtjänar Vasabladet beröm för att man, trots att man är en regiontidning, också tar in debattartiklar som behandlar stora globala frågor.
När man följer mediernas nyheter får man intrycket att världen är eländigare än någonsin. Bara krig, elände och ekonomiska kriser överallt. I de båda nämnda artiklarna, liksom i många andra under årens lopp, har jag försökt motverka denna ensidigt negativa bild. Jag har ständigt betonat att vi inte skall se världen i svart och vitt. Det finns mycket dåligt, men också mycket bra och positivt. Speciellt inom konsten och litteraturen tar man gärna fram konflikter och elände. Kanske är det så att personer som har en svår barndom har större benägenhet att bli konstnärer än de som har en lycklig barndom? Kanske är jag rätt optimistisk därför att min barndom på det stora hela var ganska lycklig.
Är jag helt enkelt naiv och ser världen genom rosenfärgade glasögon? Nix. Det finns en mängd undersökningar som stöder min bedömning att världen blivit fredligare och att resurserna räcker till. Lustigt nog, eller kanske medvetet av någon redaktör, innehöll Vbl 5.11, alltså samma dag som min artikel om att världen blir fredligare ingick, en notis från FNB-TT om en rapport publicerad av FN. Rapporten säger, i ett nötskal, att världen under de senaste 20 åren blivit bättre. FN gör m.a.o. samma bedömning som jag.
Rapporten, som årligen publiceras av ett FN organ, UNDP, baseras på en metod kallad Human development index. I åratal har vi mest fått höra om ekonomisk tillväxt och BNP. Detta index baseras emellertid på en mycket bredare undersökning. Man beaktar inte bara ekonomi utan också t.ex. hälsovård och utbildningsnivå. Globalt sett är de flesta människor friskare, lever längre, har högre utbildning och bättre tillgång till varor och tjänster än tidigare. På det stora hela tycks utvecklingen faktiskt innebära en förbättring för de flesta. Utvecklingen är inte bara en inveckling. Men världen blir onekligen också alltmer invecklad, vilket skapar nya risker och hotbilder.
Eftersom jag själv är övertygad om att demokrati är det bästa politiska system som vi kan leva under är jag speciellt glad över att världen blivit mycket mera demokratisk. På 1930-talet var demokratin utrotningshotad. År 1970 var endast en tredjedel av världens stater demokratier. På 1990-talet var redan ca hälften demokratier. Ökningen berodde främst på att de forna kommuniststaterna frigjorde sig från förtrycket. I dag är tre femtedelar av världens länder demokratier. Själv bedömer jag att denna utveckling kommer att fortsätta. Diktaturer är alltför instabila för att bli bestående. T.ex. Burma och Nordkorea kan inte förbli stenhårda diktaturer i evighet.
NYTT KOREAKRIG?
Jag har hävdat att ”krigens tid är förbi”. Motbevisas inte detta av spänningen mellan de båda staterna på Korea-halvön? Nordkorea skapade ju nyligen nästan hysteri i medierna i västvärlden genom att beskjuta en sydkoreansk ö med artilleri. Visserligen utgör hundra artillerigranater inget krig, men kan de inte vara inledningen till ett? Man bör då komma ihåg att det inte är särskilt länge sedan ett fruktansvärt krig utkämpades mellan dessa stater. Sydkorea hade stöd av USA och FN, Nordkorea av Kina. Under det rre år långa kriget i början av 1950-talet dödades sammanlagt ca 2,5 miljoner människor. Till all lycka använde USA aldrig kärnvapen.
Jag finner det synnerligen osannolikt att någondera sidan är beredde att riskera en upprepning av detta krig. Ingen skulle ha någon nytta av ett krig i full skala, allra minst nordkorea. Beskjutninen är i stället ett politiskt spel för gallerierna. Och det är det utfattiga ”militärlägret” Nordkorea som har behov av att hävda sig, att få uppmärksamhet. Världens intresse har under de senaste åren varit riktat på andra frågor. Nordkorea har varit en statist i bakgrunden. Nu spelar man igen huvudrollen. Landet har en ny ledare, (kommande ledare), som känner sig tvungen att ”bli sedd” och, om inte respekterad, så i alla fall fruktad. En bidragande orsak är, som vanligt, att Nordkoreas styrande elit vill ge sitt folk känslan av att vara hotat för att hindra att missnöjet riktas mot den egna regeringen. I demokratiska stater som Grekland, Irland, Island och Portugal, demonstrerar folkmassorna mot regeringen när de är missnöjda. I Nordkorea är eliten alltid rädd att folket skall rikta sitt missnöje mot den. Därför provocerar man Sydkorea och USA. Dessa är i sin tur tvugna att demonstrera sin styrka och sin beslutsamhet. Dvs de handlar precis som generalerna i Pyongyang önskar.
Hur kommer skådespelet att sluta denna gång? En mängd stater kommer att erbjuda sig som medlare i konflikten. Starka påtryckningar sker från många håll och man kommer att erbjuda Nordkorea morötter, bl.a. mathjälp, för att lugna sig. Förhandlingar kommer att inledas, men som vanligt kommer Nordkorea inte att ge efter på någon punkt och de rinner ut i sanden. Läget blir lugnare tills Nordkoreas ledare igen vill ha världens uppmärksamhet och nya morötter.
Nordkorea är som ett svart hål i dagens globaliserade värld. Vi får inte veta någonting om vad landets över 20 miljoner invånare verkligen anser. Medierna är hårdare kontrollerade än t.o.m. i Nazi-tyskland. Medan andra kommuniststater som Kina och Vietnam har öppnat sina gränser för både utländska investeringar och turister så fortsätter Nordkorea att vara världens mest slutna samhälle. En politik som i längden är ohållbar. Frågan är bara hur blodig förändringen blir när den äntligen kommer.
ÄR FINLAND I KRIG?
Frågan verkar absurd. Hur kan ett land som lever i djupaste fred också vara i krig? Det som avses är förstås att en handfull finska soldater deltar i kampen mot talibanerna i Afganistan. Afganistan är till ytan dubbelt så stort som Finland och har en befolkning som är fem gånger Finlands. Innebär en handfull soldater i detta folkhav att vi är i krig? Om svaret är ja så innebär det att massor av länder i världen i dag befinner sig i krig. Ja, det är svårt att hitta ett land som inte är i krig.
Jag kommer att tänka på H.C. Andersens saga om fjädern som till slut, efter att ryktet har stötts och blötts och skarvats, blir en hel hönsgård.
I min blogg 10.11 (se den ovan) klagade jag över att Vasabladet inte tog in min artikel om att världen blivit fredligare. Jag hade sänt in den 30.10. Så jag lade ut artikeln på bloggen 10.11. Men, men jag var ute i ogjort väder. (Konstigt uttryck förresten!) Artikeln ingick i själva verket i Vbl mitt på debattsidan 5.11. Jag hade missat den därför att jag då var på landet och posten kom till Åbo. Jag är skyldig Vbl en ursäkt.
Samma blunder gjorde jag mig skyldig till i min blogg 5.11. Då var jag missnöjd över att Vbl inte publicerat min artikel ”Tar jordens resurser slut?” som jag hade sänt in ca två veckor tidigare. (Den finns på bloggen 5.11) I själva verket ingick artikeln, stort uppslagen och med bild, i tidningen 13.11. Ett tack till Vbl och en ursäkt för min otålighet är på sin plats.
I stället för kritik förtjänar Vasabladet beröm för att man, trots att man är en regiontidning, också tar in debattartiklar som behandlar stora globala frågor.
När man följer mediernas nyheter får man intrycket att världen är eländigare än någonsin. Bara krig, elände och ekonomiska kriser överallt. I de båda nämnda artiklarna, liksom i många andra under årens lopp, har jag försökt motverka denna ensidigt negativa bild. Jag har ständigt betonat att vi inte skall se världen i svart och vitt. Det finns mycket dåligt, men också mycket bra och positivt. Speciellt inom konsten och litteraturen tar man gärna fram konflikter och elände. Kanske är det så att personer som har en svår barndom har större benägenhet att bli konstnärer än de som har en lycklig barndom? Kanske är jag rätt optimistisk därför att min barndom på det stora hela var ganska lycklig.
Är jag helt enkelt naiv och ser världen genom rosenfärgade glasögon? Nix. Det finns en mängd undersökningar som stöder min bedömning att världen blivit fredligare och att resurserna räcker till. Lustigt nog, eller kanske medvetet av någon redaktör, innehöll Vbl 5.11, alltså samma dag som min artikel om att världen blir fredligare ingick, en notis från FNB-TT om en rapport publicerad av FN. Rapporten säger, i ett nötskal, att världen under de senaste 20 åren blivit bättre. FN gör m.a.o. samma bedömning som jag.
Rapporten, som årligen publiceras av ett FN organ, UNDP, baseras på en metod kallad Human development index. I åratal har vi mest fått höra om ekonomisk tillväxt och BNP. Detta index baseras emellertid på en mycket bredare undersökning. Man beaktar inte bara ekonomi utan också t.ex. hälsovård och utbildningsnivå. Globalt sett är de flesta människor friskare, lever längre, har högre utbildning och bättre tillgång till varor och tjänster än tidigare. På det stora hela tycks utvecklingen faktiskt innebära en förbättring för de flesta. Utvecklingen är inte bara en inveckling. Men världen blir onekligen också alltmer invecklad, vilket skapar nya risker och hotbilder.
Eftersom jag själv är övertygad om att demokrati är det bästa politiska system som vi kan leva under är jag speciellt glad över att världen blivit mycket mera demokratisk. På 1930-talet var demokratin utrotningshotad. År 1970 var endast en tredjedel av världens stater demokratier. På 1990-talet var redan ca hälften demokratier. Ökningen berodde främst på att de forna kommuniststaterna frigjorde sig från förtrycket. I dag är tre femtedelar av världens länder demokratier. Själv bedömer jag att denna utveckling kommer att fortsätta. Diktaturer är alltför instabila för att bli bestående. T.ex. Burma och Nordkorea kan inte förbli stenhårda diktaturer i evighet.
NYTT KOREAKRIG?
Jag har hävdat att ”krigens tid är förbi”. Motbevisas inte detta av spänningen mellan de båda staterna på Korea-halvön? Nordkorea skapade ju nyligen nästan hysteri i medierna i västvärlden genom att beskjuta en sydkoreansk ö med artilleri. Visserligen utgör hundra artillerigranater inget krig, men kan de inte vara inledningen till ett? Man bör då komma ihåg att det inte är särskilt länge sedan ett fruktansvärt krig utkämpades mellan dessa stater. Sydkorea hade stöd av USA och FN, Nordkorea av Kina. Under det rre år långa kriget i början av 1950-talet dödades sammanlagt ca 2,5 miljoner människor. Till all lycka använde USA aldrig kärnvapen.
Jag finner det synnerligen osannolikt att någondera sidan är beredde att riskera en upprepning av detta krig. Ingen skulle ha någon nytta av ett krig i full skala, allra minst nordkorea. Beskjutninen är i stället ett politiskt spel för gallerierna. Och det är det utfattiga ”militärlägret” Nordkorea som har behov av att hävda sig, att få uppmärksamhet. Världens intresse har under de senaste åren varit riktat på andra frågor. Nordkorea har varit en statist i bakgrunden. Nu spelar man igen huvudrollen. Landet har en ny ledare, (kommande ledare), som känner sig tvungen att ”bli sedd” och, om inte respekterad, så i alla fall fruktad. En bidragande orsak är, som vanligt, att Nordkoreas styrande elit vill ge sitt folk känslan av att vara hotat för att hindra att missnöjet riktas mot den egna regeringen. I demokratiska stater som Grekland, Irland, Island och Portugal, demonstrerar folkmassorna mot regeringen när de är missnöjda. I Nordkorea är eliten alltid rädd att folket skall rikta sitt missnöje mot den. Därför provocerar man Sydkorea och USA. Dessa är i sin tur tvugna att demonstrera sin styrka och sin beslutsamhet. Dvs de handlar precis som generalerna i Pyongyang önskar.
Hur kommer skådespelet att sluta denna gång? En mängd stater kommer att erbjuda sig som medlare i konflikten. Starka påtryckningar sker från många håll och man kommer att erbjuda Nordkorea morötter, bl.a. mathjälp, för att lugna sig. Förhandlingar kommer att inledas, men som vanligt kommer Nordkorea inte att ge efter på någon punkt och de rinner ut i sanden. Läget blir lugnare tills Nordkoreas ledare igen vill ha världens uppmärksamhet och nya morötter.
Nordkorea är som ett svart hål i dagens globaliserade värld. Vi får inte veta någonting om vad landets över 20 miljoner invånare verkligen anser. Medierna är hårdare kontrollerade än t.o.m. i Nazi-tyskland. Medan andra kommuniststater som Kina och Vietnam har öppnat sina gränser för både utländska investeringar och turister så fortsätter Nordkorea att vara världens mest slutna samhälle. En politik som i längden är ohållbar. Frågan är bara hur blodig förändringen blir när den äntligen kommer.
ÄR FINLAND I KRIG?
Frågan verkar absurd. Hur kan ett land som lever i djupaste fred också vara i krig? Det som avses är förstås att en handfull finska soldater deltar i kampen mot talibanerna i Afganistan. Afganistan är till ytan dubbelt så stort som Finland och har en befolkning som är fem gånger Finlands. Innebär en handfull soldater i detta folkhav att vi är i krig? Om svaret är ja så innebär det att massor av länder i världen i dag befinner sig i krig. Ja, det är svårt att hitta ett land som inte är i krig.
Jag kommer att tänka på H.C. Andersens saga om fjädern som till slut, efter att ryktet har stötts och blötts och skarvats, blir en hel hönsgård.
onsdag 10 november 2010
VÄRLDEN HAR BLIVIT FREDLIGARE
Denna korta artikel sände jag till Vasabladet 30.10. Den publicerades inte. Jag tycker att artikeln är såpass intressant att den borde publiceras någonstans. I brist på bättre sätter jag ut den på min blogg. Samtidigt gör jag en del tillägg och preciseringar.
Jag har tidigare publicerat artiklar i vilka jag hävdat att ”Krigens tid är förbi”. Jag förutspår m.a.o. en allt fredligare framtid.
Många anser säkert att detta är blåögd optimism. Jag ber dem då att sätta ner litet tid på att studera mänsklighetens historia. Krig har mer eller mindre varit ett normalt tillstånd i de tusentals kulturer som existerat eller fortfarande existerar på vår jord. T.o.m. i djurriket förekommer olika slags krig.
Men i dagens globaliserade värld börjar krig bli något mycket onormalt.
Här är artikeln:
Den flitige kolumnisten Sture Gadd har åsikter om det mesta. Därför är det inte konstigt att en del är mindre väl genomtänkta och kontrollerade. I sin kolumn i Vbl 28.10 skrev han: ”Världen har inte blivit fredligare under de senaste decennierna.” Men där högg han i sten, vilket varje fredsforskare kan bekräfta. Världen har faktiskt blivit betydligt fredligare både relativt sett och i absoluta tal.
Redan för ett antal år sedan rapporterade fredsforskarna att antalet krig blivit färre. Det finns en mängd orsaker till detta som jag inte går in på här. Men var och en kan själv kolla i tidningarna hur många krig som pågår. Ingenstans pågår i dag ett krig av traditionell typ med arméer som står mot varandra. Under 1900-talet utkämpades massvis av sådana krig, ofta med miljoner dödsoffer. När jag var barn på 1950-talet utkämpades t.ex. koreakriget med miljoner dödsoffer, kriget i Indokina (Vietnam), en mängd frihetskrig i Afrika och revolten i Ungern för att ta de mest uppmärksammade.
Vi bör komma ihåg att de två världskrigen i främsta hand var europeiska krig. De var, kan man säga, kulmen på en urgammal tradition i Europa. De fick äntligen européerna att inse att krigens tid är förbi – även om det tog länge för denna insikt att sjunka in. Det kalla kriget gjorde väl mer än något annat att européerna insåg att ännu ett stort krig kommer att förinta hela Europa. I dag är ett fullskaligt krig mellan stater i Europa inte längre tänkbart. Det senaste traditionella kriget var, om jag är rätt underrättad, tamilkriget på Sri Lanka. I detta krig användes artilleri, pansarvagnar och stridsflyg i en traditionell offensiv som krossade tamilernas styrkor.
Ett tydligt tecken på att världen blivit fredligare är att de flesta länder har skurit ner sina väpnade styrkor. Det finns förstås undantag, t.ex. Kina som kraftigt förstärkt sin krigsmakt. Kina siktar på att bli nästa supermakt, men jag är rätt skeptisk till kinesernas möjligheter att nå det målet därför att det finns mycket stora interna problem som försvagar landet.
Det senaste traditionella kriget mellan stater var förstås USA:s och några andra staters krig för att krossa diktaturen i Irak. Det är sju år sedan och Irak börjar normaliseras. Något lika omfattande krig verkar inte troligt inom någon snar framtid.
Men kriget i Afganistan då invänder läsaren. Visst, men det är inte ett krig i traditionell mening. Det är snarare en variant av terrorism och gerillakrig. Militärt är Nato-styrkorna förkrossande överlägsna. Terrorism är förstås ingenting nytt. Men också terrorismen har minskat. Den förekommer främst i vissa regioner. I Europa och USA har vi inte på flera år upplevt en enda blodig terrorattack eller plankapning. Dessa var vanliga förr överallt i Europa. I en del områden i Afrika förekommer fortfarande en del stamkrig, religionskrig och ren anarkism. Men också i Afrika har krigen minskat.
Vi har under den senaste tiden kunnat läsa om gangsterkrig i Mexiko med tusentals offer. Detta tättbefolkade land har detsto värre en mycket lång tradition av våld. Men annars tycks också blodiga gangsterkrig bli mer sällsynta. Finland hör till de våldsammaste länderna när det gäller brott mot liv. Men också hos oss visar statistiken på en minskning. Senaste år var antalet mord och dråp färre än tidigare.
Tendensen är klar. Mänskligheten blir fredligare. Självklart är det långt kvar till total s.k. världsfred. Men det faktum att traditionella krig så gott som upphört är ju oerhört glädjande och ger skäl till optimism. Vi kan hoppas att sådana krig snart bara förekommer på bio och i dataspel.
Hans Rosing
Jag har tidigare publicerat artiklar i vilka jag hävdat att ”Krigens tid är förbi”. Jag förutspår m.a.o. en allt fredligare framtid.
Många anser säkert att detta är blåögd optimism. Jag ber dem då att sätta ner litet tid på att studera mänsklighetens historia. Krig har mer eller mindre varit ett normalt tillstånd i de tusentals kulturer som existerat eller fortfarande existerar på vår jord. T.o.m. i djurriket förekommer olika slags krig.
Men i dagens globaliserade värld börjar krig bli något mycket onormalt.
Här är artikeln:
Den flitige kolumnisten Sture Gadd har åsikter om det mesta. Därför är det inte konstigt att en del är mindre väl genomtänkta och kontrollerade. I sin kolumn i Vbl 28.10 skrev han: ”Världen har inte blivit fredligare under de senaste decennierna.” Men där högg han i sten, vilket varje fredsforskare kan bekräfta. Världen har faktiskt blivit betydligt fredligare både relativt sett och i absoluta tal.
Redan för ett antal år sedan rapporterade fredsforskarna att antalet krig blivit färre. Det finns en mängd orsaker till detta som jag inte går in på här. Men var och en kan själv kolla i tidningarna hur många krig som pågår. Ingenstans pågår i dag ett krig av traditionell typ med arméer som står mot varandra. Under 1900-talet utkämpades massvis av sådana krig, ofta med miljoner dödsoffer. När jag var barn på 1950-talet utkämpades t.ex. koreakriget med miljoner dödsoffer, kriget i Indokina (Vietnam), en mängd frihetskrig i Afrika och revolten i Ungern för att ta de mest uppmärksammade.
Vi bör komma ihåg att de två världskrigen i främsta hand var europeiska krig. De var, kan man säga, kulmen på en urgammal tradition i Europa. De fick äntligen européerna att inse att krigens tid är förbi – även om det tog länge för denna insikt att sjunka in. Det kalla kriget gjorde väl mer än något annat att européerna insåg att ännu ett stort krig kommer att förinta hela Europa. I dag är ett fullskaligt krig mellan stater i Europa inte längre tänkbart. Det senaste traditionella kriget var, om jag är rätt underrättad, tamilkriget på Sri Lanka. I detta krig användes artilleri, pansarvagnar och stridsflyg i en traditionell offensiv som krossade tamilernas styrkor.
Ett tydligt tecken på att världen blivit fredligare är att de flesta länder har skurit ner sina väpnade styrkor. Det finns förstås undantag, t.ex. Kina som kraftigt förstärkt sin krigsmakt. Kina siktar på att bli nästa supermakt, men jag är rätt skeptisk till kinesernas möjligheter att nå det målet därför att det finns mycket stora interna problem som försvagar landet.
Det senaste traditionella kriget mellan stater var förstås USA:s och några andra staters krig för att krossa diktaturen i Irak. Det är sju år sedan och Irak börjar normaliseras. Något lika omfattande krig verkar inte troligt inom någon snar framtid.
Men kriget i Afganistan då invänder läsaren. Visst, men det är inte ett krig i traditionell mening. Det är snarare en variant av terrorism och gerillakrig. Militärt är Nato-styrkorna förkrossande överlägsna. Terrorism är förstås ingenting nytt. Men också terrorismen har minskat. Den förekommer främst i vissa regioner. I Europa och USA har vi inte på flera år upplevt en enda blodig terrorattack eller plankapning. Dessa var vanliga förr överallt i Europa. I en del områden i Afrika förekommer fortfarande en del stamkrig, religionskrig och ren anarkism. Men också i Afrika har krigen minskat.
Vi har under den senaste tiden kunnat läsa om gangsterkrig i Mexiko med tusentals offer. Detta tättbefolkade land har detsto värre en mycket lång tradition av våld. Men annars tycks också blodiga gangsterkrig bli mer sällsynta. Finland hör till de våldsammaste länderna när det gäller brott mot liv. Men också hos oss visar statistiken på en minskning. Senaste år var antalet mord och dråp färre än tidigare.
Tendensen är klar. Mänskligheten blir fredligare. Självklart är det långt kvar till total s.k. världsfred. Men det faktum att traditionella krig så gott som upphört är ju oerhört glädjande och ger skäl till optimism. Vi kan hoppas att sådana krig snart bara förekommer på bio och i dataspel.
Hans Rosing
fredag 5 november 2010
TAR RESURSERNA SLUT?
TAR JORDENS RESURSER SLUT?
I slutet av 1960-talet publicerade en grupp forskare, som gick under benämningen Romklubben, ett antal alarmerande rapporter som hävdade att en del råvaror håller på att ta slut och att priserna därför kommer att skjuta i höjden. Rapporterna fick - förstås – stor uppmärksamhet i medierna. Själv var jag rätt så kritisk och ansåg att Romklubben kraftigt överdrev riskerna. Jag skrev också artiklar om detta.
Det visade sig med åren att rapporterna faktiskt var, inte bara överdrivna, utan direkt felaktiga. Råvarorna tog ingalunda slut, utan de blev tvärtom billigare.
Sedan den tiden har jag varit skeptisk till alla larmrapporter om att den ena eller andra råvaran tar slut. Själv skrev jag i början av 1980-talet en artikel där jag varnade för att oljan tar slut. Det var några år efter den s.k. oljekrisen 1973. Den gången misstog jag mig grundligt. Sedan dess betraktar jag alla prognoser om att oljan håller på att ta slut med skepsis. Sådana prognoser publiceras då och då och väcker förstås uppmärksamhet. Många tänker att denna gång stämmer det. Tja, någon gång kommer det väl att stämma. Men för närvarande tycks det inte vara någon brist på olja.
Artikeln nedan erbjöd jag till Vasabladet för ett par veckor sedan. Till dags dato har den inte publicerats. Tyvärr har Vbl minskat utrymmet för dylika artiklar. Det är den allmänna trenden i dagens samhälle. Sensationer, skvaller, ja, seriös debatt nej. Domedagsprofetior, ja, realistiska bedömningar, nej. Sorgligt.
Här är artikeln:
Den 14 oktober kunde man i tidningarna läsa att WWF (World Wildlife Fund) gett ut sin årliga rapport om användningen av jordens resurser. Liknande rapporter har publicerats i 12 år och med samma dystra slutsatser. Det går åt skogen, inte bara för de vilda djuren utan också för människan. Jordens befolkning på ca 6,8 miljarder konsumerar mera resurser än vad naturen kan förnya. Det behövs drygt ett och ett halvt jordklot för att upprätthålla vår livsstil.
Som vanligt väckte rapporten knappt mer än en gäspning i vårt land. Ingen debatt, ingen diskussion. I republiken har man viktigare saker att avhandla såsom f.d. statsministerns agerande och huruvida bögar skall få gifta sig i kyrkan.
Den 21 augusti kunde man läsa att jordens folk då redan utnyttjat de årligen förnybara resurserna. Då var det en annan amerikansk (grön) organisation the Global Footprint Network som hade gjort beräkningarna. Forskare Tuomas Mattila vid Finlands miljöcentral förkunnade att om alla människor på jorden skulle konsumera som vi finländare så skulle det behövas 3,5 jordklot.
Men hur är det möjligt att jordens befolkning ökar med 50 miljoner varje år, att Kinas BNP ökar med enorma 8%, att BNP i de flesta länder ökar osv om jordens resurser inte räcker till? Vi har ju ingalunda mer än detta enda jordklot till vårt förfogande.
Beräkningarna är naturligtvis rent teoretiska, baserade på statistisk (mer eller mindre pålitlig) och på en mängd mer eller mindre rimliga antaganden. Avsikten är i första hand politisk, att påverka politiker och vanligt folk i en grönare riktning. Man bör inse att det finns en mängd andra både nationella och internationella organisationer som kommer fram till andra resultat.
Vad är då sanning? Eller finns det alls någon sanning i denna fråga? Det sägs t.ex. att om alla levde som vi finländare så skulle det behövas flere jordklot. Men samtidigt lever mer än en miljon finländare, pensionärer, arbetslösa, handikappade, studerande, ensamförsörjande föräldrar osv ytterligt sparsamt. Globalt sett lever ca 1000 miljoner på svältgränsen. Å andra sidan har ungenfär lika många betydande övervikt. Man skall inte heller glömma bort de hundratals miljoner husdjur som också skall ha mat och omvårdnad.
Det s.k. ekologiska fotspåret för en genomsnittsfinländare sägs vara ca 6 hektar. Men samtidigt anges den ekologiskt tillgängliga ytan vara dubbelt större, dvs 13 hektar. Å ena sidan konsumerar vi alldeles för mycket, å andra sidan utnyttjar vi endast ca hälften av de ekologiskt tillgängliga resurserna. Hur går detta ihop? Vad är det för mening med att uppmana finländare att äta kött högst en gång i veckan när resurserna gott räcker för kött varje dag? De miljoner som svälter i Afrika och Asien blir ju inte mättare av att vi äter mindre kött. Logik ersätts ofta av grumlig retorik och naiv ideologi.
Enligt min bedömning utnyttjar mänskligheten fortfarande bara en liten del av de resurser som faktiskt är tillgängliga. Vi i Finland satsar t.ex. några miljoner på att ta till vara den ynkliga lilla mängd solenergi som förunnas vårt nordliga, kalla, mörka land. Stora delar av jordklotet är däremot välsignade med enorma mängder solenergi. Enbart Sahara är lika stort som hela Europa. En liten del av den energi som dagligen hettar upp öknen till 50 grader eller mer skulle räcka för hela världens behov. Tekniken finns, men den politiska viljan saknas. Jag läste nyligen att det i Brasilien finns ca 400 miljoner hektar odlingsbara savannområden. Endast ca 50 miljoner används i dag. Före revolutionen 1917 producerade det ryska jordbruket ett stort överskott som exporterades. Med moderna metoder kunde den bördiga jorden i södra Ryssland och i Ukraina ge mångdubbelt större skördar. Men vi skall inte heller glömma att vårt eget jordbruk systematiskt körts ner under tiotals år. Orsaken var att bönderna producerade mycket mer än vi kunde konsumera. I dag importerar vi en hel del mat från länder såsom t.ex. Danmark där det ekologiska fotspåret per individ mångdubbelt överskrider den tillgängliga arealen. I decennier har vi fått höra att oljan tar slut. Hur det än är med den saken så räcker reserverna av stenkol i århundraden. Kärnkraften är i princip evig.
Svaret på rubrikens fråga är alltså nej.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
I slutet av 1960-talet publicerade en grupp forskare, som gick under benämningen Romklubben, ett antal alarmerande rapporter som hävdade att en del råvaror håller på att ta slut och att priserna därför kommer att skjuta i höjden. Rapporterna fick - förstås – stor uppmärksamhet i medierna. Själv var jag rätt så kritisk och ansåg att Romklubben kraftigt överdrev riskerna. Jag skrev också artiklar om detta.
Det visade sig med åren att rapporterna faktiskt var, inte bara överdrivna, utan direkt felaktiga. Råvarorna tog ingalunda slut, utan de blev tvärtom billigare.
Sedan den tiden har jag varit skeptisk till alla larmrapporter om att den ena eller andra råvaran tar slut. Själv skrev jag i början av 1980-talet en artikel där jag varnade för att oljan tar slut. Det var några år efter den s.k. oljekrisen 1973. Den gången misstog jag mig grundligt. Sedan dess betraktar jag alla prognoser om att oljan håller på att ta slut med skepsis. Sådana prognoser publiceras då och då och väcker förstås uppmärksamhet. Många tänker att denna gång stämmer det. Tja, någon gång kommer det väl att stämma. Men för närvarande tycks det inte vara någon brist på olja.
Artikeln nedan erbjöd jag till Vasabladet för ett par veckor sedan. Till dags dato har den inte publicerats. Tyvärr har Vbl minskat utrymmet för dylika artiklar. Det är den allmänna trenden i dagens samhälle. Sensationer, skvaller, ja, seriös debatt nej. Domedagsprofetior, ja, realistiska bedömningar, nej. Sorgligt.
Här är artikeln:
Den 14 oktober kunde man i tidningarna läsa att WWF (World Wildlife Fund) gett ut sin årliga rapport om användningen av jordens resurser. Liknande rapporter har publicerats i 12 år och med samma dystra slutsatser. Det går åt skogen, inte bara för de vilda djuren utan också för människan. Jordens befolkning på ca 6,8 miljarder konsumerar mera resurser än vad naturen kan förnya. Det behövs drygt ett och ett halvt jordklot för att upprätthålla vår livsstil.
Som vanligt väckte rapporten knappt mer än en gäspning i vårt land. Ingen debatt, ingen diskussion. I republiken har man viktigare saker att avhandla såsom f.d. statsministerns agerande och huruvida bögar skall få gifta sig i kyrkan.
Den 21 augusti kunde man läsa att jordens folk då redan utnyttjat de årligen förnybara resurserna. Då var det en annan amerikansk (grön) organisation the Global Footprint Network som hade gjort beräkningarna. Forskare Tuomas Mattila vid Finlands miljöcentral förkunnade att om alla människor på jorden skulle konsumera som vi finländare så skulle det behövas 3,5 jordklot.
Men hur är det möjligt att jordens befolkning ökar med 50 miljoner varje år, att Kinas BNP ökar med enorma 8%, att BNP i de flesta länder ökar osv om jordens resurser inte räcker till? Vi har ju ingalunda mer än detta enda jordklot till vårt förfogande.
Beräkningarna är naturligtvis rent teoretiska, baserade på statistisk (mer eller mindre pålitlig) och på en mängd mer eller mindre rimliga antaganden. Avsikten är i första hand politisk, att påverka politiker och vanligt folk i en grönare riktning. Man bör inse att det finns en mängd andra både nationella och internationella organisationer som kommer fram till andra resultat.
Vad är då sanning? Eller finns det alls någon sanning i denna fråga? Det sägs t.ex. att om alla levde som vi finländare så skulle det behövas flere jordklot. Men samtidigt lever mer än en miljon finländare, pensionärer, arbetslösa, handikappade, studerande, ensamförsörjande föräldrar osv ytterligt sparsamt. Globalt sett lever ca 1000 miljoner på svältgränsen. Å andra sidan har ungenfär lika många betydande övervikt. Man skall inte heller glömma bort de hundratals miljoner husdjur som också skall ha mat och omvårdnad.
Det s.k. ekologiska fotspåret för en genomsnittsfinländare sägs vara ca 6 hektar. Men samtidigt anges den ekologiskt tillgängliga ytan vara dubbelt större, dvs 13 hektar. Å ena sidan konsumerar vi alldeles för mycket, å andra sidan utnyttjar vi endast ca hälften av de ekologiskt tillgängliga resurserna. Hur går detta ihop? Vad är det för mening med att uppmana finländare att äta kött högst en gång i veckan när resurserna gott räcker för kött varje dag? De miljoner som svälter i Afrika och Asien blir ju inte mättare av att vi äter mindre kött. Logik ersätts ofta av grumlig retorik och naiv ideologi.
Enligt min bedömning utnyttjar mänskligheten fortfarande bara en liten del av de resurser som faktiskt är tillgängliga. Vi i Finland satsar t.ex. några miljoner på att ta till vara den ynkliga lilla mängd solenergi som förunnas vårt nordliga, kalla, mörka land. Stora delar av jordklotet är däremot välsignade med enorma mängder solenergi. Enbart Sahara är lika stort som hela Europa. En liten del av den energi som dagligen hettar upp öknen till 50 grader eller mer skulle räcka för hela världens behov. Tekniken finns, men den politiska viljan saknas. Jag läste nyligen att det i Brasilien finns ca 400 miljoner hektar odlingsbara savannområden. Endast ca 50 miljoner används i dag. Före revolutionen 1917 producerade det ryska jordbruket ett stort överskott som exporterades. Med moderna metoder kunde den bördiga jorden i södra Ryssland och i Ukraina ge mångdubbelt större skördar. Men vi skall inte heller glömma att vårt eget jordbruk systematiskt körts ner under tiotals år. Orsaken var att bönderna producerade mycket mer än vi kunde konsumera. I dag importerar vi en hel del mat från länder såsom t.ex. Danmark där det ekologiska fotspåret per individ mångdubbelt överskrider den tillgängliga arealen. I decennier har vi fått höra att oljan tar slut. Hur det än är med den saken så räcker reserverna av stenkol i århundraden. Kärnkraften är i princip evig.
Svaret på rubrikens fråga är alltså nej.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
lördag 23 oktober 2010
POLARISARNA ÅR 2010
POLARISARNA ÅR 2010
Den som läser mina bloggar vet att debatten kring växthusteorin är ett av mina stora intressen. Under det senaste året tycks debatten ha mattats av. En orsak är väl att senaste vinter, i motsats till vad vi borde vänta, var ovanligt kall. Om kommande vinter också blir kall ökar säkert skepsisen. Blir den ovanligt varm går det tvärtom.
För att en teori skall kunna kallas vetenskaplig måste den ha s.k. testningsimplikationer. Det betyder att man logiskt måste kunna härleda konkreta, testbara konsekvenser från teorin. Problemet med växthusteorin är att den inte har några testningsimplikationer på kort sikt. Det finns inga observationer som vi kan göra i dag som klart skulle antingen bevisa eller motbevisa teorin. Den kalla vintern bevisar lika litet som den varma sommaren någonting alls.
Det finns dock en svag implikation. Teorin säger att uppvärmningen är störst på de nordliga breddgraderna, t.ex. i Finland. Härav följer att nordpolens isar borde smälta mer och mer för varje år. Så har faktiskt skett under många år. Detta har med rätta setts som ett starkt stöd för teorins riktighet. Under de senaste åren har en rad klimatologer förutspått att ishavet snart kommer att vara isfritt i slutet av sommaren. I Vasabladet 5.4 2006 kunde man läsa att forskare i USA slår larm: Grönlands glaciärer smälter alarmerande snabbt. Professor Gordon Hamilton varnade för katastrofala konsekvenser genom att världshavens yta stiger. I år har det dock varit tämligen tyst om Grönland. I Vasabladet 30.10 2007 rapporterades om finländsk forskning. Jari Haapala vid Havsforskningsinstitutet beräknade att polarisarna kan smälta helt redan om drygt tio år. Men det amerikanska glaciologen Mark Serreze var betydligt djärvare. Han varnade följande år för att ishavet kan svalla fritt i september samma år. (Han högg som vi nu vet i sten så det skrällde). Senaste år hävdade den brittiska forskaren Pen Hadow att ishavet kommer att vara isfritt om somrarna inom mindre än tio år. Forskarna själva tycks alltså vara ytterst oeniga. Deras förutsägelser är formodligen inte mer än gissningar på basen av statistiska trender.
Sedan dess har det varit ganska tyst om polarisarna.
Jag behöver väl inte säga att jag varje höst med stort intresse väntar på årets siffror om hur mycket isen smält. I år blev det i alla fall inget rekord. Men hur det ser ut om tio år är en annan historia. Den som lever får se.
Kan det vara så att avsmältningen stannat av? Kan det vara så att uppvärmningen stannat av? Eller är det bara frågan om en tillfällig inbromsning som snart följs av snabb avsmältning? Jag skulle ge mycket för att få veta svaret.
Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 21.10 i år.
POLARISARNA SMALT INTE I ÅR HELLER
Detta år kommer enligt klimatexperterna att bli ett av de varmaste hittills. Den kände amerikanske klimatologen James Hansen förutspådde redan för ett år sedan att år 2010 blir det varmaste sedan man började mäta 1880. Man skulle därför vänta sig att polarisarna krympt mer än någonsin tidigare denna sommar. Det tidigare rekordet är från år 2007 då isarnas areal i mitten av september, när den var som minst, omfattade 4,25 miljoner kvadratkilometer. I själva verket förutspådde en del forskare då att norra ishavet inom några år kommer att svalla fritt i slutet av sommaren.
Men nej! Följande år hade den minsta utsträckningen ökat till 4,52 och senaste år till hela 5,1 miljoner kvadratkilometer. I år rapporterade det amerikanska institutet för isforskning i Boulder, Colorado på basen av satellitmätningar en minsta utsträckning på 4,76. Med den här takten kommer det att dröja ett bra tag innan isarna försvinner helt under sommaren!
Kan man dra några slutsatser av dessa siffror? Man bör veta att alla klimatmodeller säger att den globala uppvärmningen är störst i de nordliga områdena. Om avsmältningen faktiskt avstannat så betyder det att modellerna innehåller allvarliga fel. Men att avsmältningen varit mindre än väntat tre år i rad bevisar, desto värre, ännu ingenting. Vi måste ge oss till tåls några somrar till. Personligen förutspår jag att avsmältningen nästa år blir något mindre än i år. Isbjörnarna har tills vidare fast is under tassarna. Däremot förefaller det som om klimatforskarna vore ute på svag is.
Hans Rosing
Västanfjärd
Den som läser mina bloggar vet att debatten kring växthusteorin är ett av mina stora intressen. Under det senaste året tycks debatten ha mattats av. En orsak är väl att senaste vinter, i motsats till vad vi borde vänta, var ovanligt kall. Om kommande vinter också blir kall ökar säkert skepsisen. Blir den ovanligt varm går det tvärtom.
För att en teori skall kunna kallas vetenskaplig måste den ha s.k. testningsimplikationer. Det betyder att man logiskt måste kunna härleda konkreta, testbara konsekvenser från teorin. Problemet med växthusteorin är att den inte har några testningsimplikationer på kort sikt. Det finns inga observationer som vi kan göra i dag som klart skulle antingen bevisa eller motbevisa teorin. Den kalla vintern bevisar lika litet som den varma sommaren någonting alls.
Det finns dock en svag implikation. Teorin säger att uppvärmningen är störst på de nordliga breddgraderna, t.ex. i Finland. Härav följer att nordpolens isar borde smälta mer och mer för varje år. Så har faktiskt skett under många år. Detta har med rätta setts som ett starkt stöd för teorins riktighet. Under de senaste åren har en rad klimatologer förutspått att ishavet snart kommer att vara isfritt i slutet av sommaren. I Vasabladet 5.4 2006 kunde man läsa att forskare i USA slår larm: Grönlands glaciärer smälter alarmerande snabbt. Professor Gordon Hamilton varnade för katastrofala konsekvenser genom att världshavens yta stiger. I år har det dock varit tämligen tyst om Grönland. I Vasabladet 30.10 2007 rapporterades om finländsk forskning. Jari Haapala vid Havsforskningsinstitutet beräknade att polarisarna kan smälta helt redan om drygt tio år. Men det amerikanska glaciologen Mark Serreze var betydligt djärvare. Han varnade följande år för att ishavet kan svalla fritt i september samma år. (Han högg som vi nu vet i sten så det skrällde). Senaste år hävdade den brittiska forskaren Pen Hadow att ishavet kommer att vara isfritt om somrarna inom mindre än tio år. Forskarna själva tycks alltså vara ytterst oeniga. Deras förutsägelser är formodligen inte mer än gissningar på basen av statistiska trender.
Sedan dess har det varit ganska tyst om polarisarna.
Jag behöver väl inte säga att jag varje höst med stort intresse väntar på årets siffror om hur mycket isen smält. I år blev det i alla fall inget rekord. Men hur det ser ut om tio år är en annan historia. Den som lever får se.
Kan det vara så att avsmältningen stannat av? Kan det vara så att uppvärmningen stannat av? Eller är det bara frågan om en tillfällig inbromsning som snart följs av snabb avsmältning? Jag skulle ge mycket för att få veta svaret.
Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 21.10 i år.
POLARISARNA SMALT INTE I ÅR HELLER
Detta år kommer enligt klimatexperterna att bli ett av de varmaste hittills. Den kände amerikanske klimatologen James Hansen förutspådde redan för ett år sedan att år 2010 blir det varmaste sedan man började mäta 1880. Man skulle därför vänta sig att polarisarna krympt mer än någonsin tidigare denna sommar. Det tidigare rekordet är från år 2007 då isarnas areal i mitten av september, när den var som minst, omfattade 4,25 miljoner kvadratkilometer. I själva verket förutspådde en del forskare då att norra ishavet inom några år kommer att svalla fritt i slutet av sommaren.
Men nej! Följande år hade den minsta utsträckningen ökat till 4,52 och senaste år till hela 5,1 miljoner kvadratkilometer. I år rapporterade det amerikanska institutet för isforskning i Boulder, Colorado på basen av satellitmätningar en minsta utsträckning på 4,76. Med den här takten kommer det att dröja ett bra tag innan isarna försvinner helt under sommaren!
Kan man dra några slutsatser av dessa siffror? Man bör veta att alla klimatmodeller säger att den globala uppvärmningen är störst i de nordliga områdena. Om avsmältningen faktiskt avstannat så betyder det att modellerna innehåller allvarliga fel. Men att avsmältningen varit mindre än väntat tre år i rad bevisar, desto värre, ännu ingenting. Vi måste ge oss till tåls några somrar till. Personligen förutspår jag att avsmältningen nästa år blir något mindre än i år. Isbjörnarna har tills vidare fast is under tassarna. Däremot förefaller det som om klimatforskarna vore ute på svag is.
Hans Rosing
Västanfjärd
fredag 22 oktober 2010
STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN
STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN ELLER FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN
Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?
VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?
Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.
Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.
Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.
Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.
Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?
Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.
I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.
Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?
VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?
Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.
Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.
Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.
Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.
Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?
Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.
I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.
tisdag 12 oktober 2010
MATFILOSOFI
Jag har ett bestämt intryck att folk har blivit gnälligare under de senaste åren. Vad jag menar är att man gnäller över småsaker, såsom det som jag avhandlar i artikeln nedan. Jag vet inte varför och vem jag skall skylla på. Eller är det så att jag också blivit gnälligare, nämligen så att jag gnäller över gnället? Eller har jag alldeles fel?
Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 5.10.
FÅR MAN KASTA BORT MAT?
Förr fick man lära sig att det är en synd mot Gud att kasta bort mat. Senare skulle man äta upp därför att miljoner svälter i uländerna. I dag sägs det att vi skall äta upp all mat för att rädda klimatet. Att slänga mat är, menar en del idealister, en synd mot moder Natur. Är detta tom propaganda, lika mycket nonsens som de tidigare uppfattningarna, eller kan vi faktiskt påverka klimatet genom maten?
Man behöver inte vara någon forskare för att inse att svaret är nej. Vi i Finland kastar bort 20 - 30% av all mat som produceras. De individuella skillnaderna är förstås enorma. Den som är tvungen att leva på en liten pension kastar nästan ingenting, möjligen potatisskalen. Välbärgade kastar däremot en hel del. Själv kastar jag uppskattningsvis ca 10% av den mat vi köper. Däremot kastar jag närmare 70% av den fisk vi fiskar. I sommar har vi t.ex. grävt ner tiotals kilo braxen.
Vi kan inte stoppa, eller minska den globala uppvärmningen genom att köpa mindre mängder mat och äta upp allt till sista smulan. Däremot kan vi, i värsta fall, orsaka matförgiftning genom att äta mat vars bäst före datum gått ut. Till all lycka kan denna typ av osaklig propaganda inte påverka våra vanor. Om vi faktiskt skulle minska konsumtionen med t.ex. 20% skulle effekterna på producenterna, livsmedelsindustrin och affärerna bli en betydande arbetslöshet och en viss prishöjning. Så fortsätt med gott samvete att kasta bort gammal mat!
Finns det alls något samband mellan vad vi äter och klimatet?
Alla torde i dag veta att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, anses höja den globala temperaturen. Vidare är det allmänt känt att förbränningen av fossila bränslen, stenkol, olja och naturgas, globalt sett ger upphov till enorma mängder koldioxid. Men matproduktionen ger väl inte upphov till några betydande mängder av denna gas? Snarare är det väl tvärtom? Odlingen av allt det vi och våra djur äter binder stora mängder koldioxid. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid avlägsnar vi ur luften. Här gör hobbyodlare som jag själv en, visserligen ytterligt liten, men dock, insats. Genom att kompostera blast, gräs, matrester ökar vi humushalten i jorden och binder därmed en del av luftens koldioxid.
För något år sedan väckte ordföranden för FN:s klimatpanel, indiern Rajendra Pachauri, uppmärksamhet genom att uppmana världens folk att minska konsumtionen av kött för att bidra till att bromsa växthuseffekten. Var detta ett skämt eller kan vi faktiskt ”rädda världen” genom att bli vegetarianer? (Pachauri är själv vegetarian). Det finns en viss logik bakom, men det är då uttryckligen frågan om nötkött, alltså produkter av idisslande boskap. (Vi kan med gott samvete smaska i oss griskotletter, grillad broiler eller stekt regnbåge). Nötboskapen ger upphov till metangas som är en växthusgas. För övrigt borde vi också låta bli att använda komjölk. Detta är dock ett så marginellt problem att man kan glömma det.
Det enda sättet att verkligen i någon mån bromsa uppvärmningen är att minska utsläppen av koldioxid. Vi har hört uppmaningarna ad nauseam. Åk inte privatbil. Det finns över 600 miljoner privatbilar i rörelse varje dag. Åk inte flyg. Flygtrafiken ökar hela tiden. Miljoner människor åker flyg varje dag. Och värst av allt: jordens befolkning ökar med 100 000 nya individer varje dag.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Västanfjärd
Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 5.10.
FÅR MAN KASTA BORT MAT?
Förr fick man lära sig att det är en synd mot Gud att kasta bort mat. Senare skulle man äta upp därför att miljoner svälter i uländerna. I dag sägs det att vi skall äta upp all mat för att rädda klimatet. Att slänga mat är, menar en del idealister, en synd mot moder Natur. Är detta tom propaganda, lika mycket nonsens som de tidigare uppfattningarna, eller kan vi faktiskt påverka klimatet genom maten?
Man behöver inte vara någon forskare för att inse att svaret är nej. Vi i Finland kastar bort 20 - 30% av all mat som produceras. De individuella skillnaderna är förstås enorma. Den som är tvungen att leva på en liten pension kastar nästan ingenting, möjligen potatisskalen. Välbärgade kastar däremot en hel del. Själv kastar jag uppskattningsvis ca 10% av den mat vi köper. Däremot kastar jag närmare 70% av den fisk vi fiskar. I sommar har vi t.ex. grävt ner tiotals kilo braxen.
Vi kan inte stoppa, eller minska den globala uppvärmningen genom att köpa mindre mängder mat och äta upp allt till sista smulan. Däremot kan vi, i värsta fall, orsaka matförgiftning genom att äta mat vars bäst före datum gått ut. Till all lycka kan denna typ av osaklig propaganda inte påverka våra vanor. Om vi faktiskt skulle minska konsumtionen med t.ex. 20% skulle effekterna på producenterna, livsmedelsindustrin och affärerna bli en betydande arbetslöshet och en viss prishöjning. Så fortsätt med gott samvete att kasta bort gammal mat!
Finns det alls något samband mellan vad vi äter och klimatet?
Alla torde i dag veta att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, anses höja den globala temperaturen. Vidare är det allmänt känt att förbränningen av fossila bränslen, stenkol, olja och naturgas, globalt sett ger upphov till enorma mängder koldioxid. Men matproduktionen ger väl inte upphov till några betydande mängder av denna gas? Snarare är det väl tvärtom? Odlingen av allt det vi och våra djur äter binder stora mängder koldioxid. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid avlägsnar vi ur luften. Här gör hobbyodlare som jag själv en, visserligen ytterligt liten, men dock, insats. Genom att kompostera blast, gräs, matrester ökar vi humushalten i jorden och binder därmed en del av luftens koldioxid.
För något år sedan väckte ordföranden för FN:s klimatpanel, indiern Rajendra Pachauri, uppmärksamhet genom att uppmana världens folk att minska konsumtionen av kött för att bidra till att bromsa växthuseffekten. Var detta ett skämt eller kan vi faktiskt ”rädda världen” genom att bli vegetarianer? (Pachauri är själv vegetarian). Det finns en viss logik bakom, men det är då uttryckligen frågan om nötkött, alltså produkter av idisslande boskap. (Vi kan med gott samvete smaska i oss griskotletter, grillad broiler eller stekt regnbåge). Nötboskapen ger upphov till metangas som är en växthusgas. För övrigt borde vi också låta bli att använda komjölk. Detta är dock ett så marginellt problem att man kan glömma det.
Det enda sättet att verkligen i någon mån bromsa uppvärmningen är att minska utsläppen av koldioxid. Vi har hört uppmaningarna ad nauseam. Åk inte privatbil. Det finns över 600 miljoner privatbilar i rörelse varje dag. Åk inte flyg. Flygtrafiken ökar hela tiden. Miljoner människor åker flyg varje dag. Och värst av allt: jordens befolkning ökar med 100 000 nya individer varje dag.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Västanfjärd
onsdag 6 oktober 2010
ALLT ÄR INTE MATEMATIK
ALLT ÄR INTE MATEMATIK!
Eller
PYTHAGORAS HADE FEL
Lördagen 2.9 tittade jag på ett program på Sveriges tv som heter Skavlan. Namnet är efter den norske programledaren. Han bjuder in kända personer och diskuterar med dem. Programmet är förvånande djuplodande och filosofiskt. En av deltagarna denna gång var en matematiker - jag har glömt hans namn - ett franskt matematiskt geni. (Skavlan kallade honom geni, men själv protesterade han, som sig bör, mot den beskrivningen). Att diskutera matematik i tv hör definitivt inte till vanligheterna. Därför satte detta inslag igång de sakta rostande små grå kugghjulen i min hjärnbark.
I brist på hans rätta namn kallar jag det franska mattegeniet Pierre. Han påstod något som för de flesta säkert lät obegripligt, nämligen att ”allting är matematik”. Världen är uppbyggd enligt matematiska lagar.
För mig som yrkesfilosof var denna tanke ingenting nytt. Den är i själva verket urgammal. Redan för 2500 år sedan påstod en halvt mytisk grekisk filosof vid namn Pythagoras samma sak. Han grundade en rörelse, en skola, en filosofisk lära som samtidigt var en religion. Hans efterföljare verkade i flera hundra år, främst i södra Italien, som då behärskades av grekerna. De kom att sätta outplånliga spår i vår västerländska kultur. Än i dag känner alla bildade människor till namnet Pythagoras. Men i allmänhet vet de föga mer om honom än att han var matematiker och bevisade Pythagoras teorem.
En annan orsak till att jag skriver denna blogg om matematikens roll är att lektor Olli Lagerspetz vid Åbo Akademi i ett mejl till mig nyligen i korthet berörde svårigheten att förstå Pythagoras tes att ”allt är tal”. Han håller en kurs i filosofins historia där han bl.a. berättar om Pythagoras och hans skola. Själv har jag hållit motsvarande kurs åtskilliga gånger under 1970- och 1980-talet. Också senare har jag i min forskning grävt litet djupare i den pytagoreiska läran.
ÄR GUD MATEMATIKER?
Under 1900-talet hävdade många framstående matematiker samma sak som Pythagoras och Pierre. Här nämner jag blott Einstein som bl.a. är känd för att ha påstått att Gud är matematiker. Därmed ville han ha sagt att världen är uppbyggd enligt matematiska principer, att den i grunden kan förstås endast av en matematiker. (Jag har skrivit om Einstein i bloggarna 29.2 -08, 28.9 -08 och 15.1 -10).
Jag är själv ingen matematiker. Kanske är det orsaken till att jag alltid ställt mig skeptisk till Pythagoras och alla hans efterföljare. (Platon var för övrigt en av hans efterföljare. Enligt honom var matematiken den högsta och ädlaste vetenskapen. Aristoteles höll inte med på denna punkt. Själv ställer jag mig på Aristoteles sida mot Platon och Pythagoras och mot Einstein och Pierre och en massa andra.)
Hur skall man förstå Pythagoras påstående att ”allt är tal”, att talen är arke, dvs alltings ursprung och grundsubstans? Hur skall man förstå Einsteins påstående om Gud som matematiker och Pierres att allt är matematik? Det är ju uppenbart att de i en rent konkret mening pratar rena gojan. Min kaffekopp består minsann inte av tal eller ekvationer, inte heller vätskan i koppen. Inte heller består äpplena, som i år blir ett problem för att de är så många, av abstrakta matematiska strukturer. I själva verket består ju ingenting av allt det som finns runt mig, och runt dig också bästa läsare, av tal eller matematik. Så varför detta nonsens om att allt i grund och botten är matte?
ETT FUNDAMENTALT TANKEFEL
Jag har djärvheten att påstå att många matematiker, börjande med Pythagoras, gjort sig skyldiga till ett fundamentalt tankefel. De har blivit förförda av matematikens gudinna. De har gjort henne till älskarinna när hon egentligen bara borde vara tjänarinna.
Nu tror läsaren antagligen att jag försöker visa att det finns mycket som inte kan beskrivas i matematiska termer, som inte kan behandlas inom ramarna för något matematiskt system. I och för sig är detta (självklart) sant. Men så enkelt tänker jag inte avfärda Pyuthagoras och hans gäng. I själva verket tror jag att det mesta i världen (och utanför världen) faktiskt kan beskrivas i matematiska termer. I en mycket trivial mening har Pierre rätt. Men i en djupare mening har han fel.
Det som fört mig in på vad jag anser vara rätt spår är tillämpningen av matematik i den moderna fysiken. Jag försöker uttrycka mig mycket kort.
Låt oss börja med frågan vad matematik är. Pierre betonade att han är dålig på räkning ”computing”. Einstein lär också ha varit rätt dålig på att räkna, dvs på aritmetik. Det första man måste inse är att matematik i den mening vi här talar om inte handlar om att addera, subtraheter, dividera eller ens att dra rötter. Den handlar om att i sin tanke hantera abstrakta strukturer enligt exakt definierade regler.
VAD ÄR EN MATEMATISK STRUKTUR?
Vad är en abstrakt matematisk struktur? Ett exempel som vi alla lätt kan hantera är ett s.k. euklidiskt rum. Tänk t.ex. på ett vanligt rum med möbler, golv, tak och väggar. Tänk sedan bort alla möbler. Tänk på golv och tak och väggar som ytor utan några egenskaper. Vad du då har är ett avgränsat euklidiskt rum. I detta rum kan du nu tänka dig en mängd abstrakta begrepp. En rät linje t.ex. Tänk dig en rät linje från en vägg till en annan. Linjen skär väggarna i skärningspunkter. Den bildar vinklar med väggarna etc. Du kan vidare tänka dig att böja linjen på en oändlig mängd sätt. Du får cirklar, ovaler, romber, kuber etc. Om man undersöker hur linjer, vinklar, cirklar, areor etc förhåller sig till varandra upptäcker man en mängd samband eller geometriska lagar. Det var just detta som de grekiska matematikerna gjorde och som så fascinerade Pythagoras, Platon, Arkimedes och senare hela arméer av matematiker. I hundratals år har skolbarn pinats med att lära sig åtminstone en del av denna imponerande grekiska geometri. Själv tvingades jag traggla igenom två böcker i geometri i gymnasiet.
Nu går vi ett steg vidare. Vi tänker oss en punkt i rummet. I verkligheten kan det vara en fluga som flyger från fönster till fönster, ett dammkorn som singlar ner mot golvet, en kopp som ramlar i golvet. Matematiskt kan dessa representeras av en abstrakt punkt. När punkten rör sig får vi en rörelsebana. Denna kan exakt beskrivas av en linje. Varje rörelse är sålunda matematisk i den (triviala) meningen att den sker enligt någon linje i något rum. Också jordens rörelse i universum behandlades på 1600-talet på detta sätt. Hela jordens massa tänktes för enkelhetens skull vara samlad i en punkt.
Nu gör vi det litet mer komplicerat. Vi lägger in ett koordinatsystem i det euklidiska rummet. (Det var Descartes som i början av 1600-talet kom på denna epokgörande idé). Rummet har tre dimensioner längd, bredd och höjd. För varje punkt i rummet gäller nu att den exakt kan beskrivas genom tre tal, x,y,z. Punktens rörelse kan i sin tur beskrivas genom förändringen i dess kordinater, dvs genom de ändrade värdena för x,y,z. Flugans flykt från ett fönster till ett annat kan då i princip beskrivas på ett exakt matematiskt sätt.
Descartes upptäckte också att varje linje motsvaras av en ekvation. För en rät linje är ekvationen mycket enkel, liksom också för t.ex. en cirkel. (Den som vill ha mer konkret info kan slå upp kapitlet analytisk geometri i en lärobok i matte).
Hur blir det då med flugans bana? Kan den beskrivas genom en ekvation? Eftersom varje linje motsvaras av en ekvation så blir svaret i princip ja. Men eftersom flugans bana är ytterst oregelbunden blir det i praktiken omöjligt att finna den ekvationen. I princip kan banan beskrivas matematiskt, men inte i praktiken.
Sedan urminnes tider har människan insett att många processer i världen är regelbundna, invarianta, lagbundna. På 1600-talet började man tala om naturlagar. Det låg då nära till hands att försöka uttrycka enkla naturlagar matematiskt. Man kan säga att Galileo Galilei grundade den moderna fysiken genom sin bok om två nya vetenskaper. I den boken vimlar det av matematiska bevis. Han använder dock fortfarande främst geometrin. Galileos efterföljare jobbade hårt för att försöka beskriva rörelse, och uttryckligen då kroppars rörelse, med hjälp av den nya matematik som Descartes skapat. Följande steg var att en ny matematik, integralkalkylen skapades.
Att jorden rör sig regelbundet i en bana runt solen visste man. Men kunde denna rörelse beskrivas matematiskt? Matematiken är absrakt och ytterst förenklad. Tänk på det vardagliga rummet som i tanken görs till ett abstrakt idealiserat euklidiskt och därmed matematiskt rum. Jorden är enormt stor, rymden obegränsad, hastigheten väldig. Hur kan något sådant hanteras matematiskt? Jo vi tänker oss jorden som en punkt som rör sig i ett euklidiskt, tredimensionellt rum. Vi gör en enkel skalmodell för att få en åskådlig bild. Utgående från dessa antaganden och stora mängder mätvärden lyckades Newton arbeta sig fram till en matematisk formulering av den s.k. gravitationslagen. När denna kombinerades med några andra antaganden blev det möjligt att beräkna inte bara jordens, utan alla himlakroppars rörelse.
Detta är väl ett bevis för Pythagoras tes? Visar detta inte att universum skapats av en matematiker?
Märkväl att det som Newton upptäckte eller antog inte var matematiska lagar. Det var fysikaliska lagar. Det är inte matematiken som förklarar kropparnas rörelser utan fysiken. Men den stora triumfen var att de fysikaliska invarianserna kunde uttryckas i matematikens språk. Matematiken är ett viktigt hjälpmedel för fysiken. Den är nödvändig för exakta beräkningar, men den förklarar i sig ingenting.
DET FYRDIMENSIONELLA RUMMET
Ända fram till början av 1900-talet trodde fysikerna att den tredimensionella, euklidiska geometrin inte bara är en matematisk beskrivning av det verkliga fysikaliska rummet, utan den enda möjliga, rätta och sanna beskrivningen. Den stämmer förstås överens med vår intuitiva förståelse av rummet. Fram till den tiden kunde man fortfarande försvara Pythagoras idé att matematiken ger oss grunden till en förståelse av världen
Sen kom Einstein och den speciella relativitetseorin (SR) år 1905.
Han var ingen framstående matematiker, men han hade en djärv, konkret fysikalisk fantasi. Han antog helt emot den klassiska fysiken att ljusets hastighet är konstant för alla observatörer. Men det betydde att något måste radikalt ändras i den klassiska teorin om kroppars rörelser.För att beskriva rörelse i den nya teorin krävdes en annan matematik. Den fann han i en fyrdimensionell euklidisk geometri. Den gjorde det möjligt att lägga till tid som en dimension av samma slag som längd, höjd och bredd.
Det räcker, enligt Einstein, inte med tre koordinater för att matematiskt beskriva flugans läge. Vi behöver också en tidskoordinat. Flugan befinner sig i ett fyrdimensionellt rum. Dess läge bestäms av fyra koordinater x,y,z,t. I övrigt gäller samma matematiska principer som tidigare men ekvationerna blir mer invecklade eftersom de innehåller fyra värden i stället för tre. (I praktiken behöver vi självklart inte en fyrdimensionell geometri för att beskriva vardagliga, långsamma processer. Men om vi har en superfluga, som svischar fram med en hastighet nära ljusets så duger den gamla matematiken inte längre. Vi kan t.ex. inte addera hastigheter som tidigare. 2 plus 2 är inte längre fyra när det gäller hastigheter. Vi måste använda den s.k. Lorenz-transformationen.)
Det var alltså inte matematiska resonemang som ledde till SR utan fysikaliska experiment och resonemang. Men för att uttrycka de nya idéerna behövdes en ny geometri. Denna var dock bara en utvidgning av den klassiska tredimensionella matematiken.
Man kan då undra om denna matematiska beskrivning är den enda rätta och sanna? Eller finns det eventuellt ännu fler dimensioner? Faktum är att fysikerna spekulerat mycket kring detta. I modern fysik har man lekt med tanken på upp till elva dimensioner.
Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Matematiken kan inte i sig själv vare sig förklara eller beskriva vad som är sanningen om rum, tid och materia i vår värld. Matematiskt sett är oändligt många världar möjliga. Endast genom empirisk forskning kan vi avgöra vilken av de matematiskt möjliga världarna som faktiskt är den verkliga världen.
Låt oss ännu dröja litet vid Einsteins största insats, den allmänna relativitetseorin (AR). Det fanns en fatal brist i SR. Den var i själva verket uppenbart felaktig. Den handlar enbart om likformig rörelse. Men i verkligheten är nästan all rörelse olikformig, antingen ökar eller minskar den. I AR bortser Einstein helt från gravitationen som ju är en universell kraft. En allmän teori måste förklara all rörelse. Det tog tio år för Einstein att arbeta sig fram till den allmänna teorin.
Ett stort problem var att hitta en matematisk formulering av teorin. Man måste kunna beräkna rörelserna och till detta behövdes något slag av matematik. Den fyrdimensionella euklidiska geometrin gav inte alls rätt resultat. Den dög inte längre. Ja, själva fundamentet i Euklides matematik, dvs parallellaxiomet, verkade vara fel. Einstein var tvungen att söka en helt annan typ av matematik för att kunna formulera sin tankar i matematisk gestalt. Det fanns redan gott om nya matematiska system att välja bland.
Redan i mitten av 1800-talet hade några matematiker genom ren grundforskning upptäckt att man kan konstruera geometrier (alltså matematiker) som strider mot Euklides. Ett grundantagande i Euklidisk matematik är att parallellaxiomet gäller. Nu upptäckte man att det går att konstruera i sig motsägelsefria geometrier (matematiska rumsbeskrivningar) i vilka detta axiom är falskt. I dessa beskrivningar är rummet som man säger krökt på ett eller annat sätt.
Det var just en sådan geometri Einstein behövde. Han hade genom sin fysikaliska intuition kommit fram till att det fyrdimensionella rum i vilket vi rör oss i själva verket är mer eller mindre krökt. Krökningen är i själva verket det vi kallar gravitation, och den orsakas av kroppars massa. Han behövde nu ekvationer med vars hjälp man kunde beräkna denna krökning för varje punkt i rummet. En formidabel uppgift. Till detta krävdes en ytterst invecklad matematik, den s.k tensorkalkylen.
Att beskriva flugans bana med denna matematik är ytterst komplicerat. Förutom att vi behöver koordinaterna för längd, bredd, höjd och tid behöver vi värden för hur rummet är krökt just där flugan flyger.
Det fysikaliska rummet beskrivs sålunda i AR genom en icke-euklidisk, fyrdimensionell geometri.
Är då detta den slutgiltiga sanningen? Är det just denna matematik som beskriver det sanna, verkliga rummet?
Troligen inte.
Det rum som beskrivs i denna matematik är kontinuerligt. Det betyder att det inte finns någon minsta sträcka. Detta gäller för övrigt redan i Euklides ursprungliga matematik. Varje sträcka kan i princip delas i mindre sträckor.
Men enligt kvantmekaniken, den andra stora teorin i dagens fysik, finns det alltid en minsta enhet. Oändlig delbarhet leder till absurda konsekvenser. Därför existerar allting i ett slags minsta enheter, kvanta. För att AR fullständigt skall kunna passa ihop med kvantfysiken krävs att själva rummet på något sätt är kvantiserat, dvs att rummet är diskret, inte kontinuerligt. Men ingen har hittills, trots ihärdigt arbete under många år, lyckats finna någon matematik som skulle förena fysikens två grundläggande teorier i ett enda enhetligt system.
Kanske behövs det en ny matematik, som ännu inte är uppfunnen, för detta.
SLUTSATSER
Av min korta utredning ovan kan man dra flera generella slutsatser om matematikens natur och om förhållandet mellan matematik och verklighet.
1) Det finns inte en enda matematik utan en stor mängd olika matematiker. För praktiska ändamål använder vi oftast aritmetik, men för mer komplicerade ändamål är vi ofta tvugna att söka matematiska system som intuitivt verkar konstiga. Det finns m.a.o. ett helt smörgåsbord av olika abstrakta tankesystem som går under benämningen matematik. En del av dessa motsäger varandra. Euklidisk geometri är t.ex. logiskt oförenlig med icke-euklidisk. Båda kan inte vara sanna. Det finns flera icke-euklidiska geometrier. Dessa i sin tur är oförenliga med varandra.
2) Ett matematiskt system är i princip av samma typ som ett språk. Det finns tusentals språk som beskriver världen på olika sätt. Man kan välja bland dessa för något visst ändamål. Ofta kan de förstås mer eller mindre exakt översättas till varandra. Något liknande gäller för många matematiska system. Det finns inget språk som är det enda rätta och sanna. Lika litet finns det någon sådan matematik. Man kan inte förklara världen genom lingvistik. Lika litet kan man göra det genom matematik. I båda fallen är det frågan om nödvändiga hjälpmedel i sökandet efter sanningen om världen. Men sanningen om världen finner vi genom att studera världen, inte genom att studera våra hjälpmedel.
3) Det finns system som är mellanformer mellan matematik och språk. Dessa kallas vanligen formell logik. Sådana system började konstrueras under senare delen av 1800-talet och i dag finns det en stor mängd olika formella logiker. Också här har forskarna skapat ett smörgåsbord av absrakta system som man kan välja mellan för någon speciell uppgift.
4) Bakom språken, matematiken och den formella logiken finns alltid en underliggande, intuitiv logik. Utan en sådan blir rationella resonemang omöjliga.
5) Rent matematiska undersökningar kan inte lära oss något om världens beskaffenhet, om vad som finns och hur det fungerar. DÄRFÖR HAR PYTHAGORAS OCH ALLA HANS SENARE EFTERFÖLJARE FEL.
Eller
PYTHAGORAS HADE FEL
Lördagen 2.9 tittade jag på ett program på Sveriges tv som heter Skavlan. Namnet är efter den norske programledaren. Han bjuder in kända personer och diskuterar med dem. Programmet är förvånande djuplodande och filosofiskt. En av deltagarna denna gång var en matematiker - jag har glömt hans namn - ett franskt matematiskt geni. (Skavlan kallade honom geni, men själv protesterade han, som sig bör, mot den beskrivningen). Att diskutera matematik i tv hör definitivt inte till vanligheterna. Därför satte detta inslag igång de sakta rostande små grå kugghjulen i min hjärnbark.
I brist på hans rätta namn kallar jag det franska mattegeniet Pierre. Han påstod något som för de flesta säkert lät obegripligt, nämligen att ”allting är matematik”. Världen är uppbyggd enligt matematiska lagar.
För mig som yrkesfilosof var denna tanke ingenting nytt. Den är i själva verket urgammal. Redan för 2500 år sedan påstod en halvt mytisk grekisk filosof vid namn Pythagoras samma sak. Han grundade en rörelse, en skola, en filosofisk lära som samtidigt var en religion. Hans efterföljare verkade i flera hundra år, främst i södra Italien, som då behärskades av grekerna. De kom att sätta outplånliga spår i vår västerländska kultur. Än i dag känner alla bildade människor till namnet Pythagoras. Men i allmänhet vet de föga mer om honom än att han var matematiker och bevisade Pythagoras teorem.
En annan orsak till att jag skriver denna blogg om matematikens roll är att lektor Olli Lagerspetz vid Åbo Akademi i ett mejl till mig nyligen i korthet berörde svårigheten att förstå Pythagoras tes att ”allt är tal”. Han håller en kurs i filosofins historia där han bl.a. berättar om Pythagoras och hans skola. Själv har jag hållit motsvarande kurs åtskilliga gånger under 1970- och 1980-talet. Också senare har jag i min forskning grävt litet djupare i den pytagoreiska läran.
ÄR GUD MATEMATIKER?
Under 1900-talet hävdade många framstående matematiker samma sak som Pythagoras och Pierre. Här nämner jag blott Einstein som bl.a. är känd för att ha påstått att Gud är matematiker. Därmed ville han ha sagt att världen är uppbyggd enligt matematiska principer, att den i grunden kan förstås endast av en matematiker. (Jag har skrivit om Einstein i bloggarna 29.2 -08, 28.9 -08 och 15.1 -10).
Jag är själv ingen matematiker. Kanske är det orsaken till att jag alltid ställt mig skeptisk till Pythagoras och alla hans efterföljare. (Platon var för övrigt en av hans efterföljare. Enligt honom var matematiken den högsta och ädlaste vetenskapen. Aristoteles höll inte med på denna punkt. Själv ställer jag mig på Aristoteles sida mot Platon och Pythagoras och mot Einstein och Pierre och en massa andra.)
Hur skall man förstå Pythagoras påstående att ”allt är tal”, att talen är arke, dvs alltings ursprung och grundsubstans? Hur skall man förstå Einsteins påstående om Gud som matematiker och Pierres att allt är matematik? Det är ju uppenbart att de i en rent konkret mening pratar rena gojan. Min kaffekopp består minsann inte av tal eller ekvationer, inte heller vätskan i koppen. Inte heller består äpplena, som i år blir ett problem för att de är så många, av abstrakta matematiska strukturer. I själva verket består ju ingenting av allt det som finns runt mig, och runt dig också bästa läsare, av tal eller matematik. Så varför detta nonsens om att allt i grund och botten är matte?
ETT FUNDAMENTALT TANKEFEL
Jag har djärvheten att påstå att många matematiker, börjande med Pythagoras, gjort sig skyldiga till ett fundamentalt tankefel. De har blivit förförda av matematikens gudinna. De har gjort henne till älskarinna när hon egentligen bara borde vara tjänarinna.
Nu tror läsaren antagligen att jag försöker visa att det finns mycket som inte kan beskrivas i matematiska termer, som inte kan behandlas inom ramarna för något matematiskt system. I och för sig är detta (självklart) sant. Men så enkelt tänker jag inte avfärda Pyuthagoras och hans gäng. I själva verket tror jag att det mesta i världen (och utanför världen) faktiskt kan beskrivas i matematiska termer. I en mycket trivial mening har Pierre rätt. Men i en djupare mening har han fel.
Det som fört mig in på vad jag anser vara rätt spår är tillämpningen av matematik i den moderna fysiken. Jag försöker uttrycka mig mycket kort.
Låt oss börja med frågan vad matematik är. Pierre betonade att han är dålig på räkning ”computing”. Einstein lär också ha varit rätt dålig på att räkna, dvs på aritmetik. Det första man måste inse är att matematik i den mening vi här talar om inte handlar om att addera, subtraheter, dividera eller ens att dra rötter. Den handlar om att i sin tanke hantera abstrakta strukturer enligt exakt definierade regler.
VAD ÄR EN MATEMATISK STRUKTUR?
Vad är en abstrakt matematisk struktur? Ett exempel som vi alla lätt kan hantera är ett s.k. euklidiskt rum. Tänk t.ex. på ett vanligt rum med möbler, golv, tak och väggar. Tänk sedan bort alla möbler. Tänk på golv och tak och väggar som ytor utan några egenskaper. Vad du då har är ett avgränsat euklidiskt rum. I detta rum kan du nu tänka dig en mängd abstrakta begrepp. En rät linje t.ex. Tänk dig en rät linje från en vägg till en annan. Linjen skär väggarna i skärningspunkter. Den bildar vinklar med väggarna etc. Du kan vidare tänka dig att böja linjen på en oändlig mängd sätt. Du får cirklar, ovaler, romber, kuber etc. Om man undersöker hur linjer, vinklar, cirklar, areor etc förhåller sig till varandra upptäcker man en mängd samband eller geometriska lagar. Det var just detta som de grekiska matematikerna gjorde och som så fascinerade Pythagoras, Platon, Arkimedes och senare hela arméer av matematiker. I hundratals år har skolbarn pinats med att lära sig åtminstone en del av denna imponerande grekiska geometri. Själv tvingades jag traggla igenom två böcker i geometri i gymnasiet.
Nu går vi ett steg vidare. Vi tänker oss en punkt i rummet. I verkligheten kan det vara en fluga som flyger från fönster till fönster, ett dammkorn som singlar ner mot golvet, en kopp som ramlar i golvet. Matematiskt kan dessa representeras av en abstrakt punkt. När punkten rör sig får vi en rörelsebana. Denna kan exakt beskrivas av en linje. Varje rörelse är sålunda matematisk i den (triviala) meningen att den sker enligt någon linje i något rum. Också jordens rörelse i universum behandlades på 1600-talet på detta sätt. Hela jordens massa tänktes för enkelhetens skull vara samlad i en punkt.
Nu gör vi det litet mer komplicerat. Vi lägger in ett koordinatsystem i det euklidiska rummet. (Det var Descartes som i början av 1600-talet kom på denna epokgörande idé). Rummet har tre dimensioner längd, bredd och höjd. För varje punkt i rummet gäller nu att den exakt kan beskrivas genom tre tal, x,y,z. Punktens rörelse kan i sin tur beskrivas genom förändringen i dess kordinater, dvs genom de ändrade värdena för x,y,z. Flugans flykt från ett fönster till ett annat kan då i princip beskrivas på ett exakt matematiskt sätt.
Descartes upptäckte också att varje linje motsvaras av en ekvation. För en rät linje är ekvationen mycket enkel, liksom också för t.ex. en cirkel. (Den som vill ha mer konkret info kan slå upp kapitlet analytisk geometri i en lärobok i matte).
Hur blir det då med flugans bana? Kan den beskrivas genom en ekvation? Eftersom varje linje motsvaras av en ekvation så blir svaret i princip ja. Men eftersom flugans bana är ytterst oregelbunden blir det i praktiken omöjligt att finna den ekvationen. I princip kan banan beskrivas matematiskt, men inte i praktiken.
Sedan urminnes tider har människan insett att många processer i världen är regelbundna, invarianta, lagbundna. På 1600-talet började man tala om naturlagar. Det låg då nära till hands att försöka uttrycka enkla naturlagar matematiskt. Man kan säga att Galileo Galilei grundade den moderna fysiken genom sin bok om två nya vetenskaper. I den boken vimlar det av matematiska bevis. Han använder dock fortfarande främst geometrin. Galileos efterföljare jobbade hårt för att försöka beskriva rörelse, och uttryckligen då kroppars rörelse, med hjälp av den nya matematik som Descartes skapat. Följande steg var att en ny matematik, integralkalkylen skapades.
Att jorden rör sig regelbundet i en bana runt solen visste man. Men kunde denna rörelse beskrivas matematiskt? Matematiken är absrakt och ytterst förenklad. Tänk på det vardagliga rummet som i tanken görs till ett abstrakt idealiserat euklidiskt och därmed matematiskt rum. Jorden är enormt stor, rymden obegränsad, hastigheten väldig. Hur kan något sådant hanteras matematiskt? Jo vi tänker oss jorden som en punkt som rör sig i ett euklidiskt, tredimensionellt rum. Vi gör en enkel skalmodell för att få en åskådlig bild. Utgående från dessa antaganden och stora mängder mätvärden lyckades Newton arbeta sig fram till en matematisk formulering av den s.k. gravitationslagen. När denna kombinerades med några andra antaganden blev det möjligt att beräkna inte bara jordens, utan alla himlakroppars rörelse.
Detta är väl ett bevis för Pythagoras tes? Visar detta inte att universum skapats av en matematiker?
Märkväl att det som Newton upptäckte eller antog inte var matematiska lagar. Det var fysikaliska lagar. Det är inte matematiken som förklarar kropparnas rörelser utan fysiken. Men den stora triumfen var att de fysikaliska invarianserna kunde uttryckas i matematikens språk. Matematiken är ett viktigt hjälpmedel för fysiken. Den är nödvändig för exakta beräkningar, men den förklarar i sig ingenting.
DET FYRDIMENSIONELLA RUMMET
Ända fram till början av 1900-talet trodde fysikerna att den tredimensionella, euklidiska geometrin inte bara är en matematisk beskrivning av det verkliga fysikaliska rummet, utan den enda möjliga, rätta och sanna beskrivningen. Den stämmer förstås överens med vår intuitiva förståelse av rummet. Fram till den tiden kunde man fortfarande försvara Pythagoras idé att matematiken ger oss grunden till en förståelse av världen
Sen kom Einstein och den speciella relativitetseorin (SR) år 1905.
Han var ingen framstående matematiker, men han hade en djärv, konkret fysikalisk fantasi. Han antog helt emot den klassiska fysiken att ljusets hastighet är konstant för alla observatörer. Men det betydde att något måste radikalt ändras i den klassiska teorin om kroppars rörelser.För att beskriva rörelse i den nya teorin krävdes en annan matematik. Den fann han i en fyrdimensionell euklidisk geometri. Den gjorde det möjligt att lägga till tid som en dimension av samma slag som längd, höjd och bredd.
Det räcker, enligt Einstein, inte med tre koordinater för att matematiskt beskriva flugans läge. Vi behöver också en tidskoordinat. Flugan befinner sig i ett fyrdimensionellt rum. Dess läge bestäms av fyra koordinater x,y,z,t. I övrigt gäller samma matematiska principer som tidigare men ekvationerna blir mer invecklade eftersom de innehåller fyra värden i stället för tre. (I praktiken behöver vi självklart inte en fyrdimensionell geometri för att beskriva vardagliga, långsamma processer. Men om vi har en superfluga, som svischar fram med en hastighet nära ljusets så duger den gamla matematiken inte längre. Vi kan t.ex. inte addera hastigheter som tidigare. 2 plus 2 är inte längre fyra när det gäller hastigheter. Vi måste använda den s.k. Lorenz-transformationen.)
Det var alltså inte matematiska resonemang som ledde till SR utan fysikaliska experiment och resonemang. Men för att uttrycka de nya idéerna behövdes en ny geometri. Denna var dock bara en utvidgning av den klassiska tredimensionella matematiken.
Man kan då undra om denna matematiska beskrivning är den enda rätta och sanna? Eller finns det eventuellt ännu fler dimensioner? Faktum är att fysikerna spekulerat mycket kring detta. I modern fysik har man lekt med tanken på upp till elva dimensioner.
Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Matematiken kan inte i sig själv vare sig förklara eller beskriva vad som är sanningen om rum, tid och materia i vår värld. Matematiskt sett är oändligt många världar möjliga. Endast genom empirisk forskning kan vi avgöra vilken av de matematiskt möjliga världarna som faktiskt är den verkliga världen.
Låt oss ännu dröja litet vid Einsteins största insats, den allmänna relativitetseorin (AR). Det fanns en fatal brist i SR. Den var i själva verket uppenbart felaktig. Den handlar enbart om likformig rörelse. Men i verkligheten är nästan all rörelse olikformig, antingen ökar eller minskar den. I AR bortser Einstein helt från gravitationen som ju är en universell kraft. En allmän teori måste förklara all rörelse. Det tog tio år för Einstein att arbeta sig fram till den allmänna teorin.
Ett stort problem var att hitta en matematisk formulering av teorin. Man måste kunna beräkna rörelserna och till detta behövdes något slag av matematik. Den fyrdimensionella euklidiska geometrin gav inte alls rätt resultat. Den dög inte längre. Ja, själva fundamentet i Euklides matematik, dvs parallellaxiomet, verkade vara fel. Einstein var tvungen att söka en helt annan typ av matematik för att kunna formulera sin tankar i matematisk gestalt. Det fanns redan gott om nya matematiska system att välja bland.
Redan i mitten av 1800-talet hade några matematiker genom ren grundforskning upptäckt att man kan konstruera geometrier (alltså matematiker) som strider mot Euklides. Ett grundantagande i Euklidisk matematik är att parallellaxiomet gäller. Nu upptäckte man att det går att konstruera i sig motsägelsefria geometrier (matematiska rumsbeskrivningar) i vilka detta axiom är falskt. I dessa beskrivningar är rummet som man säger krökt på ett eller annat sätt.
Det var just en sådan geometri Einstein behövde. Han hade genom sin fysikaliska intuition kommit fram till att det fyrdimensionella rum i vilket vi rör oss i själva verket är mer eller mindre krökt. Krökningen är i själva verket det vi kallar gravitation, och den orsakas av kroppars massa. Han behövde nu ekvationer med vars hjälp man kunde beräkna denna krökning för varje punkt i rummet. En formidabel uppgift. Till detta krävdes en ytterst invecklad matematik, den s.k tensorkalkylen.
Att beskriva flugans bana med denna matematik är ytterst komplicerat. Förutom att vi behöver koordinaterna för längd, bredd, höjd och tid behöver vi värden för hur rummet är krökt just där flugan flyger.
Det fysikaliska rummet beskrivs sålunda i AR genom en icke-euklidisk, fyrdimensionell geometri.
Är då detta den slutgiltiga sanningen? Är det just denna matematik som beskriver det sanna, verkliga rummet?
Troligen inte.
Det rum som beskrivs i denna matematik är kontinuerligt. Det betyder att det inte finns någon minsta sträcka. Detta gäller för övrigt redan i Euklides ursprungliga matematik. Varje sträcka kan i princip delas i mindre sträckor.
Men enligt kvantmekaniken, den andra stora teorin i dagens fysik, finns det alltid en minsta enhet. Oändlig delbarhet leder till absurda konsekvenser. Därför existerar allting i ett slags minsta enheter, kvanta. För att AR fullständigt skall kunna passa ihop med kvantfysiken krävs att själva rummet på något sätt är kvantiserat, dvs att rummet är diskret, inte kontinuerligt. Men ingen har hittills, trots ihärdigt arbete under många år, lyckats finna någon matematik som skulle förena fysikens två grundläggande teorier i ett enda enhetligt system.
Kanske behövs det en ny matematik, som ännu inte är uppfunnen, för detta.
SLUTSATSER
Av min korta utredning ovan kan man dra flera generella slutsatser om matematikens natur och om förhållandet mellan matematik och verklighet.
1) Det finns inte en enda matematik utan en stor mängd olika matematiker. För praktiska ändamål använder vi oftast aritmetik, men för mer komplicerade ändamål är vi ofta tvugna att söka matematiska system som intuitivt verkar konstiga. Det finns m.a.o. ett helt smörgåsbord av olika abstrakta tankesystem som går under benämningen matematik. En del av dessa motsäger varandra. Euklidisk geometri är t.ex. logiskt oförenlig med icke-euklidisk. Båda kan inte vara sanna. Det finns flera icke-euklidiska geometrier. Dessa i sin tur är oförenliga med varandra.
2) Ett matematiskt system är i princip av samma typ som ett språk. Det finns tusentals språk som beskriver världen på olika sätt. Man kan välja bland dessa för något visst ändamål. Ofta kan de förstås mer eller mindre exakt översättas till varandra. Något liknande gäller för många matematiska system. Det finns inget språk som är det enda rätta och sanna. Lika litet finns det någon sådan matematik. Man kan inte förklara världen genom lingvistik. Lika litet kan man göra det genom matematik. I båda fallen är det frågan om nödvändiga hjälpmedel i sökandet efter sanningen om världen. Men sanningen om världen finner vi genom att studera världen, inte genom att studera våra hjälpmedel.
3) Det finns system som är mellanformer mellan matematik och språk. Dessa kallas vanligen formell logik. Sådana system började konstrueras under senare delen av 1800-talet och i dag finns det en stor mängd olika formella logiker. Också här har forskarna skapat ett smörgåsbord av absrakta system som man kan välja mellan för någon speciell uppgift.
4) Bakom språken, matematiken och den formella logiken finns alltid en underliggande, intuitiv logik. Utan en sådan blir rationella resonemang omöjliga.
5) Rent matematiska undersökningar kan inte lära oss något om världens beskaffenhet, om vad som finns och hur det fungerar. DÄRFÖR HAR PYTHAGORAS OCH ALLA HANS SENARE EFTERFÖLJARE FEL.
lördag 2 oktober 2010
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN
var och en som följt med mina bloggar vet att jag med stort intresse följer debatten och forskningen kring klimatfrågan. Jag försöker smälta info från många olika håll och källor och sammanfatta den i korta artiklar, ofta i någon dagstidning.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.
Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.
STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG
Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.
Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.
I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.
Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)
Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.
I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.
onsdag 15 september 2010
FILOSOFISKA TANKAR KRING FACEBOOK
MORGONDAGENS SÄTT ATT UMGÅS MED SINA VÄNNER?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?
Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.
Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.
Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.
Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.
Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.
Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?
OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.
Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.
Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?
Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.
Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?
söndag 5 september 2010
TANKAR OM MAT I SKÖRDETID
I dag lördagen den 4 september har min familj ätit en lyxmiddag. Den bestod av sallad, mixad av tomat, gurka och isberg, vidare kokt potatis, kokt morot, svampsås på kantareller och stensvamp, majskolvar och stekt norsk lax. Det enda jag betalat för var laxen. Resten kommer från vår trädgård eller från skogen. Om vi ätit samma mat på en restaurang hade vi fått betala minst 10-15 € /pers. Nu var kostnaden under 2 €/pers. Maten var dessutom tillredd på vedspis med ved från egen tomt.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.
I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.
Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna
Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.
tisdag 17 augusti 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI 2010
I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI I NÅDENS ÅR 2010
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.
Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)
Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.
Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)