lördag 26 december 2009

DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN

DEN TEKNOLOGISKA INVECKLINGEN

Vad är detta? Ett julkåseri, eller en juldystopi? Välj själv.

Framför mig på bordet har jag fem fjärrkontroller. De är symboler för den teknologiska utveckling som pågått under de senaste 25 åren, eller, som man också kan se det, för den teknologiska galenskap som, likt en pandemi, drabbat hela mänskligheten under de senaste decennierna. En galenskap som bara förvärras. Men varför galenskap? Det är ju frågan om utveckling, en utveckling till något bättre? Utvecklingen måste ju gå framåt! Fem fjärrkontroller är väl ingenting. Om ytterligare 25 år behöver vi inga fjärrkontroller alls. De är bara ett övergångsstadium på vägen till det framtida teknologiska paradiset där vi kontrollerar våra maskiner med rösten!

I min ungdom klarade man sig, tro det eller ej, helt utan fjärrkontroller. När man satte på tvn reste man sig upp från soffan, gick fram till apparaten, och tryckte på en knapp. Nå, det gör jag faktiskt fortfarande därför att min tv är helt avstängd när jag inte tittar. Den står alltså inte i standby. Men, här kommer det märkliga, man reste sig och gick fram till tvn också varje gång man bytte kanal. Oerhört ansträngande! Det fanns visserligen inte så många kanaler att välja på. Vanligen hade man redan på förhand bestämt sig för vilken kanal och t.o.m. vilket program man skulle titta på. Det fanns inte hundatals kanaler att surfa mellan. Så man behövde inte resa sig upp väldigt ofta.

Vår tv är rätt gammal, men inte så gammal att den saknar fjärrkontroll. Det tråkiga är bara att det enda jag i dag kan göra med denna kontroll är att sätta på tvn förutsatt att den är i standby läge. Men utan kontrollen klarar jag mig inte heller. För att kunna välja en kanal måste jag ha en digibox, och för att manövrera den behöver jag en annan fjärrkontroll.

Förr gick jag fram till tvn satte på den och valde kanal. I dag går jag fram till tv, kopplar på strömmen, sen använder jag tvn:s fjärrkontroll för att koppla på tvn, sen tar jag digiboxens fjärrkontroll och sätter på boxen. Först därefter kan jag välja kanal med digiboxens fjärrkontroll. (Digiboxen står i standby hela tiden. Enda möjligheten att stänga av den är att dra ut stöpseln.) Det är fantastiskt hur teknologin gör våra liv enklare!!

Men vad gör jag med de andra tre fjärrkontrollerna? För att titta på en film med DVD-spelaren behöver jag en kontroll för DVDn. Först sätter jag på tvn med dess fjärrkontroll, sedan styr jag DVDn med dess kontroll. Desto värre kan jag inte titta på mina massor med VHS-kasetter med DVD-spelaren. För att titta på dem behöver jag inte bara en fjärde fjärrkontroll utan dessutom koppla om sladdarna från både digibox och DVD- spelare så att videospelaren fungerar. Det är fantastiskt hur enkelt allt blir med avancerad teknologi!

Visst jag kunde köpa en digitv. Då behöver jag ingen digibox och klarar mig med två fjärrkontroller, en för tvn och en för DVDn. Men vad gör jag i så fall med mina många VHS-kasetter? Kastar bort dem? Visst, jag kan köpa en kombinerad DVD och VHS-spelare. Det finns teknologiska lösningar på alla problem! Dvs bara man har gott om pengar och tekniskt kunnande. Det teknologiska idealsamhället är inte avsett för fattiglappar och tekniska analfabeter.

Men den femte fjärrkontrollen då? Den hör till min videokamera. Men den är analog så jag kan inte visa dess filmer på en digitv. En stor del av det material jag filmat på den har jag överfört på VHS. Men det materialet kan jag förstås inte spela upp på en DVD-spelare. För att göra det ännu mer invecklat har jag en kamera för super 8 film. Med den har jag filmat under 1970- och 1980-talet. Det finns t.o.m. några filmer från slutet av 1960-talet. Men dessa kan inte visas vare sig på video eller DVD. En del filmer överförde vi till hög kostnad till en VHS-kasett för att kunna visa filmerna på tv. Men nu borde de överföras till DVD-skivor. Det är fantastiskt hur teknologin gör livet enklare!

Nå, jag har följt med min tid och köpt en digifilmkamera. Och till den hör, hör och häpna, ingen fjärrkontroll. Märkligt nog är filmkvaliteten sämre än med min gamla analoga videokamera. Det beror väl på att jag valde en billig modell. Jag har alltså en massa super 8 film, mängder av kassetter till en analog videokamera, film på VHS-kasetter, samt film på DVD-skivor. Nu väntar jag bara med spänning på nästa teknologiska underverk. Men borde man inte snarare tala om teknologisk inveckling än utveckling?

lördag 19 december 2009

KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN

KLIMATMÖTET I KÖPENHAMN

Jag har behandlat den spännande klimatfrågan i många tidigare bloggar, senast 6.10 -09. Med anledning av det stora klimatmötet i Köpenhamn har jag skrivit flera artiklar som publicerats i Hbl, Vbl och ÅU. För den som är intresserad sätter jag ut artiklarna på bloggen. Har du kommentarer eller kritik? Hosta gärna fram den!


VAD SKALL VI TRO EGENTLIGEN? (Publ. I Hbl)

Det är ingen idé att du tittar på din termometer. Vad den än visar spelar det ingen roll med tanke på klimatförändringen. Det som striden gäller är hela jordens klimat, 500 miljoner kvadratkilometer av oceaner, skogar, öknar, bergskedjor, tundror, polarisar osv. Påverkas klimatet över hela världen av att vi förbränner fossila bränslen? Hur mycket i så fall? Hur snabbt? Vilka bevis finns det? Liksom de flesta lekmän vet jag inte vad jag skall tro. Det naturliga vore att lita på majoriteten av klimatforskare, att lita på det av FN tillsatta IPCC. Men det finns en högljudd kritik, också den ledd av experter inom olika områden.

Pro-sidan är bergfast övertygad om att ”jorden har feber” och att det är människans fel. De pekar på temperaturkurvor som visar att medeltemperaturen under 1900-talet steg med 0.7-0.8 grader. För en lekman verkar detta inte oroande, men experterna extrapolerar och kommer fram till att temperaturen under detta århundrade, om kraftiga motåtgärder inte vidtas, kommer att stiga med upp till 6 grader. Målet måste därför vara att begränsa ökningen till högst 2 grader fram till 2050. En förbryllad lekman undrar dock hur det är möjligt att temperaturstegringen under detta sekel antas blir tiofalt större än under det föregående.

Contra-sidan är lika bergfast övertygad om att människans inverkan är marginell. De menar att klimatet alltid har förändrats, att det finns en mängd naturliga orsaker till både upp- och nedgång. De ifrågasätter IPCC på alla punkter. Ännu mer förundrad blir lekmannen när en del forskare hävdar att vi går mot en ny istid och att växthusgaserna i själva verket bromsar den naturliga nedkylning som pågår. De menar att utan dessa gaser skulle jordens klimat i dag vara betydligt kallare. Enligt denna teori borde vi snarare öka än minska utsläppen för att undvika framtida katastrofer.

I traditionell vetenskap brukar man kräva att en teori skall vara falsifierbar, dvs möjlig att motbevisa om den är felaktig. Man gör prediktioner utgående från teorin. Om dessa stämmer så är teorin bekräftad, om de inte stämmer är den motbevisad, falsifierad. Men experterna tycks inte kunna göra några bestämda prediktioner utgående från växthusteorin. Under de senaste tolv åren har temperaturen inte stigit. Men detta är inget motbevis. Under de två senaste åren har polarisarna inte minskat som väntat. Men inte heller detta tycks ha något bevisvärde. Att många glaciärer smälter, världshavens yta stiger något tycks däremot vara ett bevis för teorin. Själv har jag beslutat att om medeltemperaturen inte stiger klart under de närmaste fem åren så hoppar jag ner på contra-sidan av staketet.

Många som är osäkra hänvisar till försiktighetsprincipen. Vi bör vara försiktiga, dvs välja det alternativ som medför de minsta riskerna. Om pro-sidan har rätt så kommer konsekvenserna att vara katastrofala. Om contra-sidan har rätt är ingen större skada skedd även om vi satsar på en kraftig minskning av utsläppen av växthusgaser. I själva verket har detta ha positiva effekter inom många andra områden. Ur politisk synvinkel verkar det förnuftigaste alternativet just nu vara att minska utsläppen. Men politiska beslut är aldrig för evigt. Självklart måste detta beslut omprövas allteftersom våra kunskaper ökar. Det finns minst av allt någon orsak till panik eller hysteri.
Hans Rosing
Vetenskapsfilosof, Åbo

ABSURDA DRAG I KLIMATDEBATTEN (Publ. I Vbl 12.12)

När jag studerade vetenskapsteori för mycket länge sedan fick jag lära mig att forskning måste baseras på objektiva data, tillgängliga för alla, att teorierna måste vara testbara samt att fri och öppen kritik är vetenskapens livsblod. Dessa regler tycks, konstigt nog, inte gälla den moderna klimatforskningen. De data, som IPCC bygger på, har inte varit tillgängliga för alla forskare, teorierna har inte varit testbara och forskarna inom IPCC svarar inte på kritik. I stället för testbara teorier bygger man matematiska modeller som anpassas till data och sedan extrapolerar man utifrån dessa.
Den naturvetenskapliga tidskriften Nature hör till de mest ansedda inom sitt fack. I åratal har dess redaktion publicerat mängder av artiklar om klimatforskningen. Men i stället för att sträva till objektivitet har tidningen för länge sedan tagit ställning för IPCC. Kritiska artiklar publiceras inte. Det mycket uppmärksammade s.k. klimatgate har inte rubbat tidningens linje. I en lång och ovanligt aggressiv ledare 3.12 försvarar redaktionen IPCC:s forskare. Man hävdar att det finns klara bevis för att jorden blir varmare och att den av människan producerade koldioxiden är orsaken. Vilka är då dessa bevis? Man räknar upp sådant som sagts otaliga gånger under det senaste decenniet. Glaciärerna smälter, polarisarna minskar i omfång, premafrosten smälter, ismassorna på Grönland och Antarktis smälter snabbare än någonsin, havsytan stiger, våren kommer tidigare varje år. Men, märkligt nog, säger man inte ett ord om det viktigaste – temperaturen. Om jorden blir varmare bör våra termometrar rimligtvis också visa detta. Men det gör de inte. Jordens medeltemperatur har legat på samma nivå under de tolv senaste åren. Jag har läst varenda artikel om klimatförändringen i Nature under flera år, men inte en enda gång har man publicerat temperaturkurvor för det senaste decenniet.
I själva verket har Nature publicerat artiklar som indirekt försvagar evidensen för koldioxidhypotesen. Den 2.7 i år rapporterade tidningen att sotpartiklar kan ha en betydligt större roll än forskarna tidigare trott. Under senare delen av 1900-talet anses jordens temperatur ha ökat med ca 0.7 grader. Enligt denna forskning kan sotpartiklar stå för mellan 0.2 och 0.3 grader. Dessutom anses metan vara en växthusgas. Vi får då att mindre än 0.5 grader kan tillskrivas koldioxiden. Därtill kommer den naturliga uppvärmningen, som tycks vara okänd. Den 17.4 senaste år ingick i Nature en lång artikel om avsmältnigen på Grönland. Slutsatsen var att forskarna inte helt kan förklara de data man har och att inga säkra prognoser kan göras.
En vanlig uppfattning är att permafrosten har börjat smälta, vilket i sin tur ger upphov till metan, som ytterligare ökar uppvärmningen. I en liten notis i Nature 1.10 i år rapporteras dock att man inte kunnat observera detta. Den ökning som noterats kom år 2007 från nordliga och 2008 från sydliga våtmarker.
Den mest synliga och dramatiska effekten av uppvärmningen är att havsytan stiger. Man får visionen av hur jättestora städer översvämmas. En siffra som ofta uppges är 7 meter på hundra år. Men den verkar vara helt tagen ur luften. Enligt en alldeles färsk studie av två experer, Vermeer och Rahnstorf, har havsytan sedan 1990 stigit med ca 3,5 cm per decennium. Det skulle betyda att havsytan är 35 cm högre i slutet på detta århundrade. Ingenting att bita på naglarna för! Men experterna anser att takten kommer att öka så att ytan år 2100 är minst 75 cm över dagens värde och högst 190 cm. Men det högsta värdet är fortfarande långtifrån 7 meter.
Märkligt nog är de data som IPCC bygger på inte tillgängliga för alla. Detta är ytterst märkligt. Forskarna väntar sig att politiker och vanligt folk skall vidta drastiska åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid, men är inte villiga att offentliggöra de data de baserar sig på. Om bevisen är tydliga och klara borde det inte finnas några skäl att hålla dem inom en liten krets av redan övertygade experter. Inte heller borde det finnas några skäl att dra sig undan kritisk granskning. Man kan inte förvänta att journalister skall vara insatta i forskningen, men forskare har stor makt i dagens samhälle, också politisk makt, och därför är det viktigt att allt sker lika öppet som inom politiken.
I Nature 3.12 jämför klimatforskaren Eric Rignot, USA; klimatskeptikerna med dem som inte tror på evolutionsteorin. Jämförelsen är asurd därför att när det gäller evolutionsteorin har alla fakta hela tiden varit allmänt tillgängliga. Det har hela tiden förekommit en kritisk debatt och biologerna har publicerat massor av böcker där de punkt för punkt har visat på kritikernas misstag. I själva verket är debatten kring evolutionsteorin en förebild för hur god forskning bör bedrivas. Klimatforskarna borde sträva efter samma öppenhet.
Slutligen vill jag påminna om att dagens debatt inte är ny. Framför mig har jag en 20 år gammal artikel från Scientific American (april 1989) skriven av några ledande klimatforskare. Artikeln börjar med orden: ”Världen håller på att bli varmare...Glaciärerna smälter. Havsytan stiger.” Sedan får vi veta att klimatologerna är eniga, att bevisen är klara, samt att det är hög tid att vidta snabba åtgärder. Bl.a. rekommenderar forskarna att användningen av fossila bränslen minskas med 50%. Det har gått två decennier, mängden koldioxid i atmosfären har ständigt ökat. Hur mycket varmare har det blivit? Då bör vi veta att temperaturen i norr skall stiga dubbelt så mycket som i söder och den största ökningen skall observeras om vintern. Så håll ett öga på termometern i vinter! Enligt prognoserna för 20 år sedan blir det en varm och blåsig vinter, bara regn och blötsnö, inga ordentliga isar. Snart har vi facit i hand – åtminstone för denna vinter.
Hans Rosing
Miljöfilosof


HUR VIKTIG ÄR KOLDIOXIDEN? (Publ. I ÅU 16.12)

En av de bäst bevarade ”hemligheterna” i klimatinfon är att mängden koldioxid i atmosfären kommer att fortsätta att öka oberoende av vilka beslut politikerna fattar i Köpenhamn. Även om utsläppen genast minskade med t.ex. 50% skulle ökningen fortsätta. Den gas som människan redan släppt ut försvinner nämligen, enligt experterna, mycket långsamt. Det talas om 5-10 år eller ännu längre perioder. Det tar decennier innan en ”naturlig nivå” uppnås, även om det omöjliga, dvs att utsläppen genast upphör, inträffade.
Härav följer att, vad politikerna än besluter, så kommer jordens klimat att bli varmare. Förutsatt förstås att växthusteorin faktiskt stämmer. Och om jorden, mot alla odds, de facto inte blir varmare under de närmaste åren så betyder det att klimatskeptikerna har rätt, att teorin är motbevisad, att koldioxiden inte orsakar uppvärmning.
I mediernas klimatinfo har koldioxiden helt dominerat som ”boven i dramat”. Och eftersom det är industriländerna, med USA i spetsen, som har släppt ut, och fortfarande släpper ut mest, så utpekas vi som de svarta skurkarna. Självklart stöder uländerna helhjärtat denna tolkning, som befriar dem själva från skuld och ansvar, och är ett starkt argument för mera stöd för uländerna. .
Klimatet påverkas dock, som alla torde veta, av många andra faktorer än koldioxiden. En del faktorer är naturliga, andra påverkas av människan. Redan under 1700-talet insåg forskarna att skogsskövling påverkar det lokala klimatet. Under 1800-talet ansågs skogsskövlingen i Indien leda till torka, som i sin tur ledde till sämre skördar och hungersnöd. Därför stiftade man lagar för att skydda skogen. Skogsskövlingen var värst mot slutet av 1900-talet. Samtidigt uppmätte man snabbt stigande temperaturer. I Kina t.ex. har skogarna nästan helt utplånats. Ca 7% finns kvar. På Madagaskar finns det endast små områden kvar av den ytterst artrika tropiska urskogen. Men i några länder, t.ex. Finland, ökar skogsarealen.
Orsaken är förstås att befolkningen växer och behöver mer land för odling, vägar, städer osv. Jordens befolkning ökar fortfarande mycket snabbt. Under den tid klimtkonferensen i Köpenhamn pågår kommer det till ca två miljoner som skall ha mat, bostad etc. Denna ökning sker nästan enbart i uländerna. (Lösningen anses i dag vara högre utbildning för kvinnorna).
Förutom koldioxid anses metan vara en viktig växthusgas. Största delen av utsläppen kommer från uländerna och är därför mindra intressanta i sammahanget. Man kan ju inte kräva att uländerna skall sluta med jordbruk och boskapsskötsel, speciellt som större delen av de ca 1000 miljoner människor som lider brist på mat bor i just dessa länder. Betydande delar av produktionen säljs dessutom billigt till iländerna.
En omstridd fråga är huruvida sotpartiklar bidrar till uppvärmningen. Enligt IPCC:s beräkningar är deras betydelse så obetydlig att vi inte behöver bekymra oss om dem. Men den nyaste forskningen tyder på att s.k. ”black carbon” kan bidra med upp till 30% av uppvärmningen, speciellt när det gäller nordliga områden och glaciärer. (Se t.ex. Nature 2.7 2009) I detta fall är skurkarna inte iländerna utan främst Asiens enorma folkmassor som är beroende av förbränning för att överleva. (Här vill jag påminna om att kärnkraft varken orsakar koldioxid eller ”black cabon”.) I teorin är det lätt att åtgärda sotpartiklar. De försvinner på några veckor så fort utsläppen upphör, men politiskt kan det vara mycket svårt.
Hans Rosing

Slutligen: Är jag en s.k. klimatskeptiker? Jag förhåller mig ganska kritiskt till IPCC och till klimatologernas mer tvärsäkra påståenden. Det betyder inte att jag godtar klimatskeptikernas argument. Jag tar mig friheten att lyssna till alla sidor, att tänka och kommentera. Men jag kan i dagens läge och med de kunskaper jag har inte bestämt ta ställning för något alternativ. Jag har sagt attjag vill se temperaturkurvorna för de kommande fem åren innan jag bestämt tar ställning. Om de inte visar någon klar uppvärmning ser jag det som ett bevis för att klimatologerna hade fel. Om de visar uppvärmning är detta däremot ett klart bevis för att de har rätt.

lördag 21 november 2009

VAD ÄR JAG? KAPITEL 8

Kapitel 7 i denna långa undersökning av jaget kan läsas på min blogg 5.11. I detta kapitel för jag fram de centrala tankarna i min jagteori. De kan delvis verka radikala, men förefaller mig rätt triviala. Jag kunde därmed avsluta, men har ännu inte beslutit om jag skall ta upp ytterligare frågor. Sådana finns förstås, t.ex. de personliga erfarenheternas betydelse, en undersökning av hur jaget formar och formas av kulturen och hur teknologin påverkar självmedvetandet. Om någon har kritik svarar jag gärna på den. Hoppas att någon läsare ännu orkar hänga med. Hoppas att någon ibland kan få en ahaupplevelse. I så fall är mitt arbete värt besväret.

VAD ÄR DU?
Vad skulle du svara om någon ställde dig frågan ”Vad är du?”. Själv skulle jag svara något i stil med ”Jag är en finlandssvensk filosof” därför att den beskrivningen rätt väl karakteriserar mycket av det som jag ser som väsentligt i att vara jag. Svenska är mitt modersmål. Jag skriver, tänker, lever på svenska. Men Finland är det land där jag är född, där jag levat och verkat och där jag vill dö. Den finländska kulturen är mitt andliga hem. Men den i sin tur är i hög grad en nordisk kultur, och genom mitt modersmål är hela Norden ett hem för mig. Att jag är filosof är dels en yrkesbeteckning men också en identitet. Det innebär att jag hör hemma i en mycket gammal europeisk tradition. Det som jag skriver i mina kapitel om jaget är en del i denna tradition. Att jag är mycket starkt påverkad av en mycket lång rad filosofer är självklart. En människas tankar kan påverka kommande generationer i hundratals, t.o.m. tusentals år. Tankarna lever ett slags eget liv.
Här vill jag nämna att en av de filosofer som påverkat mig mest är Karl Popper, född och utbildad i Wien, men senare verksam i England. Han var en av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapsfilosofer. Hans filosofi om ”de tre världarna” har säkert påverkat min jagfilosofi i hög grad. Vi bör, menade han, skilja mellan tre olika slags världar. Den mest fundamentala är den materiella världen. Ur den har allt annat uppstått. Värld två har emergerat ur den materialla världen. Den är det psykiska, medvetandet, tänkandet. Värld tre har i sin tur skapats av värld två. Den består av det som jag just nämnde ovan, dvs tankar, idéer. I en människa förenas alla dessa världar. Men nu tillbaka till huvudtexten.
Anta som, ett rent tankeexperiment, att någon superintelligent alien, som vet allt om hur man mixtrar med hjärnor, berövade mig mitt modersmål (och de andra språk jag kan), all kunskap om den finländska och nordiska kulturen, mitt vetande om filosofi samt allt det jag minns från mitt liv. Anta vidare att den inte mixtrar med mina gener och min biologiska natur. Det som blir kvar, som jag skall kalla ”denna människa” skulle alltså fortfarande vara samma kropp. Den skulle ha samma reflexer, instinkter, behov och drifter. Den skulle fortfarande vara en medveten och intelligent varelse. Skulle jag då finnas kvar?
Förmodligen är alla eniga om att svaret är ett klart nej. Alienen skulle ha dödat mig! Det som bleve kvar är en människa som kan känna och uppleva och som är intelligent, men som inte är jag. Om alienen inte skadar hjärnan så kunde denna människa lära sig ett språk, t.ex. kinesiska, en kultur, t.ex. den kinesiska. Men denna människa skulle inte länge vara jag. Fysiskt skulle den ha samma kropp, men andligen skulle den vara en helt annan person.
Skulle denna människa ha något jag? Nej, inte omedelbart efter att alienen gjort sitt experiment. Det finns exempel på människor som genom sjukdom eller olyckor drabbats av skador på hjärnan som förstört en del av deras minnen. Därmed har, menar jag, en del av deras jag skadats. Men i mitt tankeexperiment har hjärnan inte skadats. Jag tror att denna människa skulle vara förvirrad, men att han med tiden skulle bli ett jag. Men jag skulle definitivt vara utplånad, dödad.
Genom detta tankeexperiment vill jag visa att jaget är något mera än bara en individ med medvetande.
Som jag tidigare betonat är medvetandet en produkt av den biologiska evolutionen. Alla däggdjur har någon grad av förmåga att känna och uppleva. Medvetandet bestäms i hög grad genom våra gener, som i sin tur åtminstone delvis styr hur nervsystemet byggs upp. (Jag säger ”delvis” därför att miljön också hela tiden medverkar). Jaget däremot är en produkt av den kulturella evolutionen. Det byggs upp av den kultur vi föds in i, växer upp och verkar i. Självklart spelar generna en viss roll, men det var inte mina gener som gjorde mig till finlandssvensk filosof. Självklart är medvetandet, liksom också kroppen förutsättningar för jaget. Utan kropp och medvetande kan inget jag existera. Men enbart medvetande och kropp räcker inte för att ett jag skall uppstå. En kultur är en nödvändig förutsättning.
Läsaren lägger säkert märke till att detta tankeexperiment ger upphov till en följdfråga. Kunde man tänka sig att den superintelligenta varelsen flyttar mitt jag till en annan kropp? Denna fråga diskuterades, i litet andra termer förstås, redan på 1600-talet av den engelska filosofen John Locke. Han frågade vad som skulle hända om vi tänker oss att en prins´ själ överförs till en skomakares kropp. Givetvis efter att skomakarens själ lämnat kroppen. Enligt Locke skulle prinsen fortleva, men i en annan kropp. I min terminologi skulle prinsens jag oskadat fortleva i skomakarens kropp.
Skulle vår alien kunna göra detsamma med mig? Den kunde självklart inte flytta mig till en kvinnas kropp, eller till ett barns kropp. Men kunde den avlägsna jaget ur en vuxen manlig kropp och sätta in mitt jag i stället?
Mitt svar är ett klart nej. Locke liksom Descartes och de flesta på den tiden trodde på existensen av en själ. Detta själsbegrepp är sedan länge föråldrat inom vetenskapen. (I en del religioner finns det förstås kvar). Jag har betonat att jaget är beroende av både kroppen och medvetandet. Kroppen och medvetandet kan leva kvar utan jaget, men inte tvärtom. Jaget är alltför intimt förbundet med kroppen för att det skulle kunna flyttas till en annan kropp.
Ur biologisk synvinkel är vi alla djur, men liksom andra däggdjur är vi genetiskt determinerade att ha medvetande och intelligens. Alla individer av arten Homo sapiens har samma grundläggande behov och samma drifter. Vi behöver föda och vatten, vi känner lust och smärta, vi har en drift att fortplanta oss och att ta hand om avkomman, vi har sinnen som ger oss en bild av omgivningen, vi har behov av socialt erkännande ”makt” och vi är nyfikna till vår natur. Biologiskt har människorna varit likadana i tiotusentals år. Biologiskt är vi mycket lika, kulturellt är vi mycket olika.
Tusentals kulturer har uppstått. Många har dött ut eller uppgått i andra mer framgångsrika kulturer. Eftersom jaget huvudsakligen formas av kulturen kan våra jag skilja sig förvånande mycket från varandra. Inom större kulturer finns det dessutom subkulturer som ytterligare ökar spektret av olika jag. Språk, sedvänjor, värderingar, normer, fördomar, ideologier, religioner, kunskap och okunskap etc formar våra jag. Och kulturerna varierar som alla vet oerhört mycket. Detta återspeglas självklart i våra jag. (När jag skriver detta hör jag i nyheterna att en man, som dömts för hor i Somalien, har stenats till döds. Kvinnan, som han bedrivit hor med skall också stenas, men först efter att hon fött deras gemensamma barn. Hos mig liksom hos de flesta i vår kultur väcker detta starka känslor av avsky och förfäran. Man bör dock komma ihåg att detta grymma straff omtalas också i Bibeln. De människor som stenar och de som tittar på är av sin kultur ”programmerade” att uppleva bestraffningen som rättvis och riktig, i enlighet med den gudomliga rättvisan. Det är för övrigt inte så länge sedan offentliga avrättningar var ett folknöje i vår kultur.)

JAGMEDVETANDE OCH DUMEDVETANDE
Alla normala, friska människor har ett jagmedvetande, eller självmedvetande, om man så vill. Selfconsciousness på engelska. Redan det att vi använder pronomen som ”jag” och ”du” visar att vi har ett begrepp om skillnaden mellan oss själva och andra. När det lilla banet lär sig tala lär det sig automatiskt att skilja mellan jag och du och mellan vi och de. Med åren blir dessa skillnader allt tydligare när barnet genom s.k. trotsåldrar blir medveten om sig själv som en särskild individ med egen vilja. Hos tonåringen blir medvetandet om det egna jaget nästan pinsamt. Hur ser andra på mig? Respekterar de mig, tycker de om mig? De hormonella förändringar som som skapar sexualiteten ökar ytterligare jagmedvetandet. Är jag tilldragande, sexig? Hur skall jag bli tilldragande? Hur skall jag klä mig, hur skall jag tala, röra mig? Är min kropp vacker? Hur kan jag göra den vackrare, stiligare? I värsta fall kan jagmedvetandet skapa en rent plågsam blyghet och nervositet eller ett ständigt behov av att hävda sig själv.
Är människan det enda djur som har självmedvetande? Eftersom vi är nära släkt med apor såsom chimpanser och bonobor så borde vi rent teoretiskt förvänta oss åtminstone någon grad av självmedvetande också hos dem. Att aporna har känslor och god inlärningsförmåga är uppenbart. Men självmedvetande förutsätter en viss tankeförmåga, en viss förmåga att använda språk och en rudimentär kultur. Ännu när jag började intressera mig för medvetandefilosofi på 1970-talet var ”den vetenskapliga sanningen” att aporna, de mest intelligenta icke-mänskliga djuren, inte har något av detta. Visserligen fanns det inte länge seriösa forskare som höll fast vid Descartes teori att djuren är rena automater, men man höll ändå fast vid att det finns en, som man sade, kvalitativ klyfta mellan människa och djur. Om den som kan tänka, tala och har en kultur kan sägas ha en själ, så hade inte ens chimpanser och bonobor, enligt den tidens sanning, någon själ.
Men som så många ”vetenskapliga sanningar” visade sig denna blott vara en spekulativ teori, kanske t.o.m. en fördom. I och med att intresset för naturen och djuren ökade explosionsartat under senare delen av 1900-talet visade det sig att den gamla ”sanningen” var en osanning. Mängder av noggranna experiment och observationer i fångenskap och i djurens naturliga miljöer visade att chimpanser, bonobor, gorillor, orangutanger, makaker och andra apor kunde tänka, kunde lära sig att använda enkla symboler och att olika grupper av apor använde olika verktyg, betedde sig olika, gillade olika former av föda, dvs att det fanns vad vi hos människan kallar kulturella skillnader. En av de mest kända forskarna på området, Frans de Vaal, berättar t.ex. om chimpansen Georgia som gillade practical jokes. Georgia bodde i en koloni med andra chimpanser på ett forskningscenter i Atlanta, USA. Ibland kom besökare för att träffa aporna. Vid sådana tillfällen brukade Georgia ta munnen full med vatten. Med hopknipna läppar och oskyldig min blandade hon sig sedan med de andra aporna. Men när en besökare kom nära frustade hon ut allt vattnet över besökaren samt skrek och hoppade. Skrattade skulle man säga om en människa.
Det kanske mest berömda djuret är bonobon Kanzi som spontant lärde sig tala med enkla symboler genom att titta på när forskarna försökte lära hans mor att tala. Det gick trögt med mamman men den unge Kanzi lärde sig snart att använda ett tangentbord med symboler för olika ting och processer. Hans ordförråd omfattade 360 symboler. Mer förvånande är att hundar tycks kunna lära sig hundratals ord och namnen på tiotals människor. Är mer oväntat var att fåglar dels kan använda verktyg, dels kan tala, dels t.o.m. kan försöka luras. Det finns massvis av publikationer om denna forskning. National Geographic hade nyligen, i mars 2008, en lättläst artikel i ämnet.
Enligt dagens forskare råder det inga tvivel om att kultur inte är förbehållen människan. T.ex. i Scientific American (jan 2001) finns en utmärkt översikt av kulturella skillnader mellan olika grupper av chimpanser i olika delar av Afrika. (Det lär finns ca 200 000 chimpanser). I artikeln räknar man upp 18 beteenden som varierar på olika orter och anses vara inlärda. Det finns dock många fler. Att apor kan lära sig tala med hjälp av symboler har visats många gånger. Förutsättningarna för självmedvetande tycks finnas. Men hur avgör man om ett djur faktiskt ser sig som ett jag?
I självmedvetandet ingår insikten att vi kommer att dö. Kanske har vårt långt utvecklade självmedvetandet uppstått just genom att våra förfäder insåg att de kommer att dö. Man kan t.o.m. säga att våra förfäder upptäckte döden. Vi tycks vara den enda art som förstår vad döden är. Inte ens chimpanser, som på många sätt är mycket mänskliga, tycks ha något begrepp om döden. När en chimpans dör lämnas den kvar av flocken, som inte visar några tecken på sorg. En chimpanshona kan bära på en död unge en tid, men slänger den sedan helt enkelt åt sidan utan några känsloyttringar. Däremot verkar det som om t.ex. neandertalarna skulle ha begravt sina döda. Om chimpanserna har ett självmedvetande så inkluderar det inte ett dödsmedvetande. Men då kan man fråga sig om det faktiskt är ett självmedvetande av samma typ som vi har.

När man ser andra dö och inser att det kommer att gå likadant med en själv står man inför frågor som inget djur kan förstå. Jaget står inför ”de yttersta frågorna”. Insikten att man kommer att upphöra att existera är oroande, kanske direkt smärtsam. Som den tänkande, intelligenta, kreativa varelse hon är börjar människan då grubbla över vad som egentligen händer vid döden. Vi vet vad som händer med kroppen, men hur går det med anden, själen, medvetandet, jaget eller vad man vill kalla det? Här finner vi en del av förklaringen till att den typ av idéer vi kallar religiösa har uppstått. Dessa frågor har jag diskuterat i andra bloggar så vi lämnar dem.
Människor som från barnsben är undertryckta, som saknar inflytande, som lever som slavar får ett svagt utvecklat självmedvetande. De identifierar sig lätt med sina herrar och har en svag egen vilja. I dagens västerländska kultur har vi en motsatt tendens. Självmedvetandet tenderar att utvecklas till narcissism, en självdyrkan eller -beundran. Man fäster enorm vikt vid sitt utseende, använder allehanda ”skönhetsmedel”, man använder moderiktiga märkeskläder, strävar att synas i medierna, på nätet, på fina fester osv. I värsta fall leder det till att man anser sig stå över normer och god moral. I västvärlden har kulturen blivit alltmer individualistisk. Detta är ytterligare ett tecken på att vi fjärmar oss från naturen. Våra gener skapar behov av samhörighet och gemenskap, men den eknologiska kulturen fungerar i motsatt riktning. Inte underligt att vi har existentiella problem!

HAR JAGET MAKT ÖVER MATERIEN?
För många år sedan hade jag en studerande som som inte hade någon kontroll över sin kropp. Som ung man hade han dykt, slagit i huvudet och brutit nacken. Från nacken nedåt var hans muskler förlamade. Han satt förstås i rullstol och hade hjälp av en assistent. Det var inget fel på hans intelligens och han behärskade alla muskler ovanför nacken. Han skrev genom att ha en pinne, med vilken han tryckte på tangenterna i en dator, i munnen. Hans kropp fungerade alltså helt utan jagets kontroll. Däremot kunde hans jag förstås inte ha fungerat utan kroppen.
För de flesta av oss har jaget full kontroll över kroppen. Jag har tidigare använt liknelsen med kaptenen på ett fartyg. Den skall självklart endast tas som en grov analogi. Kaptenen kan med lätthet byta fartyg, men jaget kan aldrig byta kropp. Jaget är fullkomligt integrerat med såväl medvetandet som kroppen. Men jag håller inte med Daniel Dennett när han i sin bok Att förstå medvetandet (1999) skriver:: ”Min kropp innehåller lika mycket av mig – och de värderingar, anlag, minnen och drivkrafter, som gör mig till den jag är – som mitt nervsystem gör.” (s. 80) Jag hävdar att sådant som värderingar och minnen uttryckligen ingår i jaget som i sin tur uttryckligen (på okänt sätt) hänger ihop med nervsystemet. Som exemplet med den förlamade studenten ovan visar förstörs inte värderingar och minnen fast kontrollen över kroppen upphör. Men jag har tidigare betonat att t.ex. våra drifter i hög grad styrs av kroppens kemi, och framför allt det inresekretorisk systemet, dvs av alla ämnen som produceras i kroppens många körtlar. Att t.ex. könshormonerna testosteron och estrogen spelar en stor roll för drifts- och känslolivet är välkänt.
Jagets kontroll över en stor del (inte alla!) av kroppens muskler är, som alla vet, mycket stor. Genom träning kan vi bli fantastiskt skickliga som cirkusatister, idrottare, gymnaster, för att inte tala om konstnärer. Jag kan få min kropp att göra, eller låta bli att göra, om inte vad som helst, så åtminstone det som ligger inom ramen för muskelstyrka och naturlagarna. I dagens samhälle håller denna kontroll i viss mån på att försvinna därför att de flesta inte utnyttjar den dagligen. Man sitter i bilen, framför tv, framför datorn. Alla tunga fysiska jobb, och massor av lätta görs av maskiner. Hur många kan använda kniv, yxa, såg, hur många kan sy, väva, sticka, hur många kan hantera en båt osv osv. För att kompensera går man på gym eller tränar med allehanda apparater. Man upprepar robotaktigt vissa rörelser. Felet med denna träning är att den inte samtidigt tränar medvetandet och hjärnan. Man utför inte ett meningsfullt arbete i vilket hela jag deltar.
Jagets kontroll har genom allt mer avancerad teknik och ökande kunskaper ökat enormt. Vi har byggt maskiner, som ger oss fantastiska egenskaper, som inget djur någonsin haft. Vi är starkare än dinosaurierna, flyger snabbara och högre än fåglarna osv. Människans jag har därigenom skaffat sig en makt och kontroll över naturen som ständigt växer. Denna makt har i sin tur, typiskt nog, skapat vad antikens greker kallade hybris, övermod, en överdriven tilltro till den egna förmågan. Det senaste exemplet är att många forskare i dag börjar jobba med klimatet. Vad man siktar på är ingenting mindre än att kunna kontrollera hela planetens klimat.

Nyligen läste jag i Nature (29.10 -09) om forskning som går ut på att med viljan reducera smärta. Anta att en cancerpatient känner stor smärta. Kan han besluta att minska känslans styrka? Kan han eventuellt t.o.m. besluta att inte känna smärta? I viss mån tycks detta vara möjligt, åtminstone för vissa människor. Här har vi igen ett exempel på att jaget är ett kontrollsystem, men nu är det inte frågan om kontroll över musklerna, utan över känslorna. Är detta möjligt? Kan jag besluta att ha eller inte ha en viss känsla? Kan jag kontrollera inte bara sin kropp och min omgivning utan också mitt eget medvetande?
Jag har tidigare betonat att känslor och upplevelser är av biologisk natur. De bildar medvetandet i biologisk mening. Men jag har också betonat att jaget har en viss kontroll över sitt medvetande. Det typiska exemplet är intentionaliteten, dvs att jag kan rikta mina upplevelser och mitt tänkande mot ett medvetet valt objekt. Att jag kan styra min uppmärksamhet är uppenbart. Men kan jag också styra mina känslor?
Alla har vi väl sett shower vid vilka människor från publiken blivit hypnotiserade. Hypnotisören tycks kunna få den hypnotiserade att känna, tycka, ändra karaktär etc. Han tycks ta kontroll över personens jag. Det normala kritiska förnuftet är ur funktion. Ett annat jag har övertagit kontrollen. Men varför skulle jag inte själv kunna hypnotisera mig? I själva verket är självsuggestion, en svagare form av hypnos, inte bara möjlig utan vanlig. I dagens västerländska kultur är den vanligaste formen att öka sin egen prestationsförmåga genom positiv suggestion. Man uppmanas att tro på sig själv, att ständigt ha positiva tankar, att utsätta sig för ”goda vibrationer”. Om du tror på dig själv så kan du!
Det s.k. placebofenomenet torde vara känt för läsaren. Om vi tror att en medicin eller behandling skall göra oss friska så har vi betydligt större chans att faktiskt bli friska än om vi är skeptiska, eller neutrala till medicinen. Placeboeffekten gäller tydligen främst för sjukdomar av typen smärta, astma, och andra som på något sätt är kopplade till medvetandet. Homeopati är en behandling som är vanlig i t.ex. Tyskland och Frankrike. Kritikerna menar att den fungerar genom palceboeffeken. Det finns en mängd vetenskapliga undersökningar av denna effekt och olika teorier, men några säkra slutsatser tycks man inte kunna dra. Här tycks jagets roll igen vara avgörande. Vad jaget tror har inverkan på vad medvetandet upplever.

HAR JAGET MAKT ÖVER VILJAN?
Om det som jag tror kan påverka medvetandet så bör väl också mina beslut kunna göra det? Åke Daun påstår i boken Arv och miljö :”Viljan styr våra beslut.” (249) Så är det säkerligen för det mesta. Men gäller det alltid? Kan det inte vara så att våra beslut ibland styr vår vilja? Kan vi inte besluta oss för att vilja något som vi normalt inte skulle vilja? Enligt min jagteori är jaget det högsta kontrollsystemet (inom individen). Det är alltså inte viljan som styr, utan jaget. Men stämmer detta med daglig erfarenhet och fakta?
Här bör vi vara noggranna med vad vi menar. Att viljan styr våra beslut kan tolkas som en ren autologi. Den är då av samma logiska typ som att alla änkor har varit gifta, alla cirklar är runda eller att afasipatiener har talsvårigheter. Den är då trivial och saknar empiriskt innehåll. Jag tolkar viljan som ett empiriskt fenomen, som något vi kan observera och bilda hypoteser om, söka förklaringar till. Med den utgångspunkten är Dauns påstående felaktigt. Det är ingalunda så att viljan alltid styr våra beslut. Ofta besluter vi att handla mot vår vilja. Vi vill ett men gör något helt annat.
Tänk t.ex. på att betala skatt. Säkert finns det folk som faktiskt vill betala skatt. Men lika säkert är att det finns många som inte vill det. De betalar inte därför att de vill utan därför att de är tvugna. Det är mycket svårt att smita undan skatten. Det finns hur många exempel som helst på att vi handlar mot vår vilja. Peller hatar Pingo och vill slå honom på käften. Men han gör det inte. Han gör i stället vad samhället vill. Stina är inte ett dugg intresserad av politik och vill verkligen inte rösta. Men hon gör det ändå därför att hon ser det som en skyldighet. Kalle vill gå i säng med Pia, men han gör det inte därför att han är gift med Mia och uppfattar otrohet som moraliskt fel.
Här är ett exempel från min personliga erfarenhet. Under större delen av mitt liv har Finland varit ”finlandiserat”. Det innebar att öppen kritik av Sovjet och kommunismen systematiskt och medvetet undveks. I stället betonades ständigt de goda och vänskapliga relationerna till Sovjet. Jag var ytterst kritisk mot kommunismen och sovjetsystemet. Men jag undvek medvetet direkt kritik i det jag skrev. Det fanns ingen formell censur, men jag visste, liksom alla andra, att kritik inte skulle ha publicerats, och om den hade publicerats så skulle den ha stoppat mina möjligheter till en karriär som lärare och forskare. Det gällde alltså att väga sina ord och formuleringar. Om man kom med kritik skulle den vara underförstådd.
Naturligtvis var Finland inte som DDR. Det fanns inget Stasi som snokade och lyssnade överallt. Privat kunde man säga vad man ville, och man gjorde det också. Typiskt för diktaturer är att människorna inte kan handla som de själva vill utan böjer sig för regimen och handlar emot sin vilja.
Om jaget kan kontrollera viljan så bör det väl också kunna skapa vilja som inte är naturlig. Eller på vanlig svenska. Jag kan lära mig att vilja sådant som jag normalt inte vill. Med ”normalt vill” avser jag våra naturliga, biologiskt baserade, behov och instinkter. Den som första gången dricker öl tycker i allmänhet att det smakar illa. Men man kan besluta sig för att börja dricka det ändå och så småningom vill man mycket gärna dricka öl. I allmänhet vill en människa inte äta mat som är främmande i hennes kultur. Men om hon besluter sig för att äta annorlunda mat så börjar hon ofta småningom gilla den. Inom reklamen och propagandan har man i alla tider försökt skapa nya behov och önskningar. Reklamen försöker med olika knep få oss att vilja ha prylar och tjänster som vi inte behöver. Att den varit framgånsrik kan man se på de flesta kvinnors toalettbord.
Vi kan alltså besluta oss för att ändra vår vilja, för att vilja sådant som vi normalt inte vill, och tvärtom. Själv ville jag som ung inte hålla föredrag. Jag var hypernervös varje gång jag skulle stå inför publik. Men jag tvingade mig att göra det och med tiden ville jag hålla föredrag. (Men nervositeten försvann aldrig helt). Som universitetslärare har jag hållit oändligt många föreläsningar. Ibland var jag utled på föreläsandet och funderade på att försöka hitta ett annat jobb. Men jag ”övertalade” mig själv att vilja föreläsa. Jag försökte tänka poisitiva tankar om hur föreläsandet kunde bli roligare. En idé som jag förverkligade under många år var att bjuda studenterna på någonting och bara umgås när kursen var slut. Ofta tog jag med några flaskor vin och läsk till den sista föreläsningen. Vi hade ibland riktigt roligt.
I själva verket har kontrollen av medvetandet blivit en stor och luckrativ business. Det finns massvis av experter och konsulter som lär ut hur man blir vackrare, effektivare, lyckligare, positivare etc. Ett exempel är boken Mindfulness. En väg ur nedstämdheti (2007) skriven av tre experter på ”medveten närvaro och beteendeterapi”. Den är seriös och lovar inga lätta lösningar. Experterna riktar sig till jaget, till det förnuftiga tänkandet. De förutsätter alltså att läsaren själv kan ta tag i sina problem och ändra sitt sätt att uppleva livet. Deras metoder är inte originella. De har använts vid olika slag av meditation och självkontroll under årtusenden.

VI KAN TÄNKA LOGISKT
Hur är det möjligt att jaget i viss mån kan kontrollera sin egen vilja? Svaret ligger i vår förmåga att tänka logiskt i kombination med att vi är kulturvarelser. Samhällets normer och värderingar utövar ett stark kontroll över de enskilda jagen. Vi gör saker, inte därför att vi vill, och ofta mot vår vilja, utan därför att vi uppfattar det som rätt, sant eller som en skyldighet. Moralen spelar här en central roll. Den styr i mycket hög grad våra handlingar och våra beslut. Det känns ofta tungt och motbjudande att följa moralen, men vi ser det som en plikt eller skyldighet. Dessutom straffar vi dem som inte gör det. Men moralen tvingar oss inte. Den är inte kausal, ingen naturlag. Allt som oftast bryter vi mot moralen, väl medvetna om att vi gör det. Moralen determinerar oss alltså inte till någonting.
Det förefaller mig uppenbart att förmågan till logiskt tänkande är det centrala i en förklaring av jaget. Jag menar att den är kärnan i jaget. Visserligen är denna förmåga inte lika utvecklad hos alla, men den finns hos varje jag. Hur länge har människan kunnat tänka logiskt? Det kan vi inte veta, men ur de äldsta skriftliga källor vi har framgår klart att de som skrev ner texterna kunde tänka lika logiskt som vi i dag. Gilgamesh är en över 5000 år gammal babylonisk skrift. I den behandlas frågor som vi i dag kallar existentiella. Vad är livets mening, varför existerar vi, varför måste vi dö eller finns det någon möjlighet till evigt liv? En fråga som man tydligen grubblade över redan under forntiden är det som vi kallar teodicé-problemet. Om gud är god hur kan det då finnas så mycket ont? Hur kan det komma sig att gudruktiga och fromma människor råkar ut för svåra lidanden när skurkar och bedragare kan leva i rikedom och överflöd?
Det är just förmågan att tänka logiskt som all vetenskaplig forskning förutsätter. Jag förutsätter att du som läser detta kan förstå mina argument. I boken Mindfulness, som jag nämnde ovan, resonerar författarna hela tiden med läsaren. Detta vore meningslöst om läsaren inte kunde se logiken i deras metoder.
Jag har alltid tyckt att det är egendomligt att forskare, som i åratal tränats att tänka logiskt, helt ”glömmer” bort denna förmåga i sina teorier om medvetandet och jaget. I forskarutbildningen betonas ständigt sökandet efter orsaker. Därför är det naturligt att man söker orsaker till våra beteenden, tankar, känslor, beslut osv. Men de kausala teorier man kommer fram till motiveras med logik, inte med orsaker. Forskaren redogör inte för de orsaker som drev honom att framlägga en teori om orsakerna till mänskligt beteende. I stället pekar han på logiska argument. Han menar att det är rationellt att godta teorin. Han pekar på att teorin förklarar mycket, att den är förenlig med fakta, att den är testbar, att den är enklare än konkurrerande teorier. Han förutsätter därmed implicit att hans eget beteende och hans kollegers beteende som forskare inte kan förklaras av någon kausal teori.
Av mitt resonemang följer logiskt (sic!) en filosofisk tes av grundläggande natur. Ingen kausal teori kan förklara jaget. Detta betyder inte att jaget är oförklarligt. Men det betyder att här krävs en annan typ av förklaring. För den som studerat vetenskapsfilosofi är detta ingen nyhet. Inom den riktning som kallas hermeneutik har man alltid betonat att mänskliga handlingar inte kan förklaras kausalt.

Varför är logiken så avgörande? Vad är det för nytta med den? Karl Popper brukade säga att logiken gör det möjligt för oss människor att låta våra teorier dö i stället för oss. Evolutionen är ett slags forskare (igen en liknelse) som testar en oändlig mängd organismer. De som inte är väl anpassade dör. Det är en grym och slösaktig metod. Människan har skapat en metod som är mindre grym och slösaktig. Hon skapar teorier för att lösa sina problem. Sedan prövar hon teorierna, testar dem. Därmed rensas de dåliga bort utan att någon människa behöver dö. Logiken är det instrument som gör detta ”underverk” möjligt. Genom logiken har människan gjort sig oberoende av den biologiska evolutionen. Hon skapar nya lagar för sin egen evolution.

NÅGRA MOTARGUMENT
Om jaget formas av kulturen borde alla jag inom samma kultur vara i stort sett likadana. Givetvis finns det genetiska, dvs biologiska skillnader, men jaget formas ju, enligt min teori, främst av kulturen. Allt som formas av kulturen borde vara lika. Men så är det ju inte. I Finland t.ex. har vi en kultur, men ändå är vi väldigt olika. Mitt svar är att det ingalunda finns en enda kultur i Finland utan en hel mängd. Finland har under olika perioder utsatts för inflytanden från en mängd olika håll. Dessutom finns det en mängd subkulturer. Varje barn som växer upp i Finland blir, förutsatt att det inte totalt isoleras, utsatt för olika kulturer. Redan från det vi är små blir vi utsatta för olika normer, värderingar och åsikter. Ett belysande exempel på en extremt mångkulturell stat är USA. I stort sett alla jordens kulturer finns representerade där.
Människor som växer upp inom en s.k. monolitisk kultur, en mycket enhetlig kultur, blir de facto mycket lika. De tänker, tycker, gillar, ogillar, klär sig etc likadant. Nordkorea kan tas som ett exempel. En mycket liten monolitisk kultur är Amish-folket i USA. De är djupt religiösa och lever som folk gjorde på 1800-talet. Men i själva verket är vi nordbor i dag tämliga lika i de flesta kulturella avseenden. Nästan alla tror på demokratin, tror att kvinnor och män bör vara jämställda, är emot djurplågeri, tror på värlfärdssamhället, motsätter sig dödsstraff, tycker att man inte får slå barn, tolererar homosexuella osv.

Kulturen bestämmer, enligt min teori, om vi blir kristna, muslimer, kommunister, kapitalister, godtrogna, okunniga, lättlurade, tänkande, kritiska, dumma, brottsliga osv. Generna bestämmer t.ex. att vi kan lära oss språk, men inte vilket eller vilka, av de tusentals språk som finns, som vi lär oss. Generna gör att vi har behov av gemenskap men också en benägenhet att underkasta oss en ledare, men de bestämmer inte att detta tar sig uttryck i någon bestämd av världens hundratals religioner. Det kan också ta sig uttryck i världsliga ”religioner” såsom kommunism, nazism, kapitalism, demokrati, eller t.o.m. i en dyrkan av filmstjärnor, fotbollsspelare eller vetenskapsmän som Einstein. Generna bestämmer inte ens hur intelligenta vi blir, utan den stimulans miljön ger spelar en viktig roll. Inte heller bestämmer generna huruvida vi blir brottslingar eller helgon. De nazistiska SS-bödlarna var inte determinerade att mörda judar p.g.a. sina gener, utan deras jag formades av en gammal antisemitisk subkultur inom den västerländska kulturen.
Nu tycks jag motsäga mig själv. Det kan väl inte vara så att vi samtidigt både har fri vilja och formas av kulturen? Jag hävdar att kulturen ingalunda begränsar vår frihet att välja. Varför inte? Tänk efter!
När jag säger ”tänk efter” förutsätter jag att läsaren kan tänka rationellt och logiskt. Det vore meningslöst för mig att uppmana dig att tänka efter om jag inte trodde att både du och jag kan göra det. Det vore meningslöst för dig att läsa mina argument om du inte trodde att du på ett förnuftigt sätt kan ta ställning till dem. Vad innebär det att tänka efter? Det innebär främst två saker, att kunna se motsägelser och att kunna dra slutsatser. Om du finner motsägelser i min text börjar du tvivla på mina slutsatser. Allt kritiskt tänkande går ut på att finna och eliminera motsägelser. Det behöver inte vara direkta formella motsägelser utan alla slag av oförenlighet. T.ex. att två åsikter är oförenliga, att en åsikt är oförenlig med fakta, att en ståndpunkt är självmotsägande. Också att skapa en ny teori som motsäger en gammal är ett exempel.
Motsägelser får oss att tänka, att fundera över vad som är sant, rätt, bäst eller liknande. En motsägelse kan existera bara om vi kan skilja på alternativ. T.o.m. en så trivial sak som att det, som vanligen sker, inte inträffar denna gång får en intelligent person att undra. Likaså att det som vi förväntar att skall ske inte sker. Om vi ser att det finns alternativ, att det som borde ha skett, inte sker, så hamnar vi in en valsituation. Hur skall vi handla? Då behöver vi bakgrundskunskap och förmågan att dra slutsatser. Vi måste överväga, använda s.k. sunt förnuft. Kulturen ger oss förmågan att tänka logiskt plus kunskaper, värden och moral, och detta i sin tur gör oss fria.
I motsats till vad många tycks tro innebär fri vilja inte att vi är fria från alla inflytanden utan tvärtom att vi är utsatta för så många olika kulturella inflytanden som möjligt. Det är kulturen som gör oss fria och ju mer mångkulturell vår omgivning är desto friare är vi. (Det är för övrigt inte självklart att frihet alltid är någonting gott. Men det är en annan och knepigare fråga.) Friheten ökar också i och med bildning och träning i att tänka. I en diktatur vill makthavarna alltid begränsa kulturen så att endast en typ av info är tillgänglig. Därmed har folket begränsad möjlighet att utnyttja sin medfödda intelligens till kritiskt tänkande. Jfr t.ex. Nordkorea. Den kulturella evolutionen har gjort oss fria. Dagens västerländska människa är friare, i betydelsen att hon har störra valfrihet, än någon tidigare människa.

EN SAMMANFATTNING
Mina resonemang är ofta långa och invecklade. (Jag har ju trots allt varit yrkesfilosof i 40 år). Jag sticker inte under stol med att ett elegant resonemang ger mig en viss lustkänsla. Också kritik, som är smart, är ett slags njutning, samtidigt som den är en utmaning. Här försöker jag kortfattat sammanfatta några av de viktigaste punkterna.
På frågan ”Vad är jag” svarar jag att jag är en helhet bestående av a) kroppen, b) medvetandet, och c) jaget. Jag använder dels ordet ”jag” och dels ”jaget”. (Också på denna punkt riktar jag ett tack till Anders Lundberg för viktig kritik.) Det kan vara förvirrande, men sammanhanget visar om jag avser helheten eller den del som formas av kulturen. Det kan också vara förvirrande att jag skiljer mellan medvetandet och jaget. Det förra är, enligt min teori, i främsta hand av biologisk natur. Det senare av kulturell natur. När jag skriver detta är det inte mitt medvetande som gör jobbet utan mitt jag, dvs den del som formats av den kultur jag växt upp i och levat i. Mycket förenklat så står medvetandet för mina känslor och sinnesupplevelser medan jaget står för tänkande, förnuft, logik och abstrakt kunskap.
Jag hävdar att såväl medvetandet som jaget är kontrollsystem. Det första är skapat av den biologiska evolutionen. Det är baserat på känslor av lust och olust. Det fungerar snabbt och effektivt och mer eller mindre instinktivt. Vi undviker snabbt sådant som orsakar smärta, men dras till sådant som orsakar känslor av lust. Inlärning spelar en viktig roll. Ett visst mått av logiskt tänkande, t.ex. förmåga att se likheter, att inse orsak och verkan, ingår i högre utvecklade medvetanden.
Åsikterna är som alltid delade om hur mycket däggdjur faktiskt kan känna. Intressant är att evolutionsteorins fader trodde att hundar, som hans älskade, har ett rikt känsloliv. I recensionen av en bok om Charles Darwins förhållande till hundar läser vi: ”Dogs, for Darwin, know happiness and sadness, grumpiness and kindness and loyalty. They understand language and have a sense of humour...a dogs deep love for his master associated with complete submission, some fear, and perhaps other feelings prefigures human feelings of religious devotion.”( Nature 29.10 -09 s. 1210) Möjligen läste Darwin in mer mänskliga känslor i hundarnas beteende än vad som finns där, men de flesta hundägare skulle troligen hålla med honom. Ett beteende som kontrolleras av medvetandet kallar jag instinktivt. Enligt min teori reagerar vi människor i hög grad instinktivt. Detta var ändamålsenligt när vi levde i små grupper på naturens villkor. I dagens högteknologiska samhälle leder instinkterna däremot till ständiga problem. Vår biologiska natur passar mycket dåligt i de högteknologiska, gigantiska, enormt komplexa kultur som vi skapat. Däremot har jaget inga problem med att anpassa sig till en teknologisk kultur. Det finns sålunda en spänning, en konflikt mellan vår biologiska sida och vårt kulturella jag.
Jagets viktigaste kännetecken är förmågan till logiskt, rationellt, förnuftigt tänkande. Jaget är skapat av kulturen, men samtidigt är det jaget som hela tiden skapar och omformar kulturen. Härav följer att jaget är sin egen skapare. Jaget är m.a.o. ett slags gud, en entitet med förmåga att skapa och omforma. I religionerna är det gudarna som skapar moralen. T.ex. i Gamla Testamentet läser vi att Gud gav lagarna åt människorna. Enligt min teori är lagarna, dvs moralen, visserligen skapade, men skaparen är jaget. Men inte ett enskilt jag utan något som står högre, det kollektiva jaget.
Men nu skyndar jag mig igen att betonar min holistiska grundfilosofi. Kroppen, medvetandet och jaget bildar en helhet, som är ett djur och samtidigt en mycket avancerad kulturvarelse.
Ett av de vanligaste felen i försöken att förklara människan är, tror jag, att man alltför mycket betonar antingen det djuriska eller det kulturella. På den punkten håller jag helt med Daun, vars bok gav mig inspiration att försöka sammanfatta mina egna idéer om jaget. Biologer och naturvetare i allmänhet ser den biologiska och materiella sidan av människan, men undervärderar den kulturella. Man kan också kalla den andlig, bara man inte tolkar detta religiöst. Med andligt kapital menar jag allt som människan skapat genom kreativitet, intelligens och logik. Med artefakter menas konkreta ting som människan skapat, t.ex. verktyg, vapen, smycken, byggnader, fordon, konstverk etc. I min terminologi hör artefakterna till den andliga sfären därför att de är uttryck för jaget, som ju är kulturens bärare.
Åke Daun menar att humanisterna överbetonar kulturens roll. Enligt min teori innebär detta att jaget överbetonas på medvetandets och kroppens bekostnad. Han har, enligt min erfarenhet, rätt. Samtidigt vill jag försvara båda sidor. Det är faktiskt en mycket stor beställning att försöka sätta sig in i såväl den biologiska som den humanistiska forskningen om människan. Jag har själv försökt göra det, men resultatet är att jag inte kan någondera området på djupet. Jag är något av en dilettant såväl när det gäller naturvetenskap som kulturvetenskap. Kanske har vi människor helt enkelt inte en tillräckligt komplex hjärna för att klara en sådan beställning.

torsdag 19 november 2009

KRITISKA SYNPUNKTER PÅ MIN JAGFILOSOFI

KRITIK AV ”VAD ÄR JAG”.

Anders Lundberg (Sverige) har kommit med mycket intressant och värdefull kritik av min långa (ännu ofärdiga) epistel ”Vad är jag”. Vi har utväxlat många mejl. Den kritik han kommer med i nedanstående inlägg är så intressant att jag, med Anders tillstånd, lägger ut den på min blogg. Hoppas den kan inspirera också andra. Jag svarar kortfattat, men i kapitel 8, som hoppeligen snart är färdigt och kommer på bloggen, försöker jag beakta hans kritik mera utförligt. Anders skrev:

Hasse!
Vi börjar så smått få struktur på diskussionen.
Determinismen
Vi är eniga om att tills vidare lämna determinismen åsido.
Du tog i sammanhanget upp vad man möjligen kan mena med uttrycket "i princip". Jag använder det uttrycket ibland, förmodligen med olika innebörd vid olika tillfällen. Man kan diskutera vad som menas, men låt oss som sagt hålla oss till jagfilosofin. (Jag brukar använda det längre ordet "medvetandefilosofin", men jaget och medvetandet är så nära förknippade att de hör ihop i en och samma teori.)
Den fria viljan
Viljan hör ihop med jaget. En jagteori måste ta upp viljebegreppet. Längre fram bör vi artikulera det mer ingående. Tills vidare utgår jag från att vi menar ungefär samma sak med ordet "vilja". Däremot behöver man inte nödvändigtvis gå in på "viljans frihet". Ska man göra det, så måste man ange vad det är frihet ifrån för något. Annars blir begreppet så obestämt att det inte är mycket mening med att orda om. Varje gång vi säger att något är fritt, så är det uttalat eller underförstått vad det är fritt ifrån. Tänk t.ex. på frihandel, fri utsikt, fritt val, fri man, fri entré o.s.v. Jag har inte funnit att du i något av dina exempel har angett vad viljan är fri ifrån.
Ditt "bevis" för den fria viljan är kort och koncist: "Antag att en determinist förutsäger att jag kommer att sitta vid min dator i morgon kl 11. När jag får reda på förutsägelsen kan jag välja att inte sitta vid datorn kl 11. Därmed har jag motbevisat förutsägelsen och bevisat att jag har fri vilja."
Jag drar inte den slutsatsen. Min enda slutsats är den, att om du valt att inte sitta vid datorn kl 11, och du gjorde som du valt, så var förutsägelsen fel.
Hitler är ett av dina exempel i kap. 6. När jag letar efter dina argument för hans fria vilja finner jag följande mening, som jag tillmäter avgörande vikt: "Det finns ingen grund för att tro att han inte i varje situation skulle ha kunnat välja annorlunda." Vad du här talar om är hans valfrihet. Om du identifierar fri vilja med frihet att välja, inom ramarna för ens resurser, så har människan en fri vilja. Det håller även Åke Daun med om. Är det verkligen så att du sätter likhet mellan viljefrihet och valfrihet? I så fall tycker jag att du uttryckligen ska säga det i kapitlets början och rensa bort allt om determinism i kap. 6.
Du skriver också att det var rätt att ställa Hitler till svars. Hade Hitler inte tagit sig av daga, så skulle segrarmakterna förvisso ha ställt honom till svars. De skulle inte ett ögonblick reflektera över om det var rätt att göra det. Jag undrar varför du tar upp en sådan rent moralisk fråga här. För egen del kan jag inte förstå varför det i något som helst sammanhang skulle vara orätt att ställa en människa till svars för sina handlingar. Det har, menar jag, ingenting med viljans frihet att göra.
Du skrev i ditt ebrev 2009-11-10: "För mig förefaller det klart att vi hela tiden väljer och gör det fritt." Det är alltså valfrihet du talar om. Vidare: "Jag kan inte välja att låta bli att vara hungrig, men jag kan välja att låta bli att äta. Det är ett val som vem som helst, t.o.m. en svältande kan göra - tror jag. Är vi eniga på den punkten?" Ja, det är vi. Men jag tycker inte att man ska identifiera viljefrihet med valfrihet. Val och vilja är två skilda saker. Min vilja och mina resurser bestämmer mitt val i en given situation. Men vad är det som formar min vilja? Vad styr de processer som mynnar ut i min vilja? Vilka restriktioner vidlåder dessa processer? Viljan kan vara fri från någon viss sådan restriktion. Någon annan sorts frihet har jag svårt att föreställa mig.
Tillägg: Ofstads bok handlar om "fredom of decision". Skulle man översätta den frasen till svenska, tror jag inte att det skulle bli "beslutsfrihet" utan "viljefrihet".
Det omedvetna
Du skriver: "Det kan hända att vår oenighet bara är en 'strid om ord'." Nej, menar jag! Vi verkar djupt oeniga i väsentliga sakfrågor som rör det omedvetna. Om vi lägger ner tid och möda på att enas, så kommer det att ge god utdelning för oss båda. Det omedvetna jag talar om har ingenting med matsmältningen e.d. att göra, utan rör det kognitiva systemet.
Som inledning till den diskussionen ska jag citera några saker från dina två senaste brev och svara på dem.
H 10 nov: "Du frågar om jag aldrig gjort något utan att förstå varför. På rak arm kan jag inte komma på något exempel. Kanske är jag ett undantag därför att jag funderar så mycket över mina och andras handlingar."
A: Jag tror inte att du är ett undantag. Vad jag tror är att du, som många andra, mestadels inte upptäcker när du gjort något utan att veta varför, och att du därför inte har något att erinra dig. Vi kommer kanske att få se om jag har rätt eller fel på den punkten..
H 10 nov: "Reklam utnyttjar knep som de flesta inte är medvetna om för att påverka."
A: Ja, t.ex. subliminal perception, en metod att tala direkt till det undermedvetna.

H 10 nov: "Däremot är idéen om att jag förutom mitt medvetna medvetande styrs av ett annat medvetande, som jag inte är medveten om men som tydlgien är medvetet om mig, eller om mitt medvetna medvetande, rent nonsens för mig - och för dig också misstänker jag. Eller..?"
A: Uttryckt i denna språkliga form blir det förstås nonsens. Men den formuleringen är väl vald i polemiskt syfte?.
H 2 nov: "Jag har också, som du säkert anar, problem med det undermedvetna. Freud är för mig en pompös besserwisser."
A: Varför påpekar du det om Freud här? Svara på det är du snäll! Jag är mycket intresserad av ditt svar! Jag tycker nämligen detsamma om Dennett som du om Freud, men jag har aldrig förut sagt det till någon. Jag skulle aldrig använda det som ett argument mot Dennetts ståndpunkter.

H 2 nov: "Var Freud medveten om sitt eget undermedvetande."
A: Han måste ha varit medveten om att han hade ett undermedvetet. Men förmodligen var han inte bättre än de flesta andra i konsten att rota i sitt undermedvetna och därmed medvetandegöra något av dess innehåll.
H 2 nov: "Som du säkert gissar är jag också skeptisk till begrepp som regression, överföring, rationalisering, Oidipus komplex etc. Men detta är en lång historia som vi helst skall undvika."
A: Vissa av Freuds hypoteser är väl korroborerade idag, t.ex. en del om regression, överföring och rationalisering. Andra har fått förkastas. Om det idag finns någon dogmatisk freudian som intresserar sig för oidipuskomplexet, vet jag inte. Delar av det som stått sig i arvet från Freud måste en väl genomarbetad jagteori ta hänsyn till. Framförallt behöver man förstå samspelet mellan det medvetna och det undermedvetna
Jag påstår att huvuddelen av innehållet i vårt kognitiva system i varje ögonblick är omedvetet/undermedvetet. I vaket tillstånd är en del av det medvetet, men endast en ytterst ringa del. Bland fackpsykologer är detta knappast kontroversiellt. Vad kommer det sig då att vissa filosofer, däribland du, tycks bestrida det? Du kan säkert kasta ljus över den frågan. Om du har allvarliga invändningar mot saker, som idag är psykologiskt allmängods, är det angeläget att du framför dina sakskäl. Om du helst vill undvika det, är det kanske därför att du redan har publicerat de argumenten och betraktar saken som utagerad. I så fall önskar jag läsa det du har skrivit om denna sak.
Jaget
Som sagt avvaktar jag med spänning nästa kapitel.
Hälsningar från ett Los Cristianos, som långsamt håller på att bli kallare. Än går folk dock med shorts och kortärmad skjorta.
Anders
MINA SVAR TILL ANDERS

Den fria viljan
Du har alldeles rätt. Det som jag hela tiden talar om är valfrihet. Jag brukar säga att vi har frihet att välja men inte frihet att vilja. Det uttrycket borde jag haft med i min text. Men som du säger framgår det av min text att jag talar om att välja inte om att vilja. För mig har det alltid förefallit uppenbart att problemet med den fria viljan måste handla om i vilken mån vi kan välja oberoende av olika drivkrafter. Man bör dock självklart notera att ordet ”vill” har många olika betydelser.
Du har säkert rätt i att en jagteori bör ta upp viljebegeppet. Det har jag ju gjort, omän ganska kortfattat, när jag talat om drivkrafter som lust och olust och olika mer specifika drifter som hunger, sexdrift, drift att sköta ungarna, drift att söka makt och status och t.o.m. nyfikenhet. Men detta behandlar jag utförligare i kapitel 8.

Jag ser inga skäl till att jag inte kan handla emot min vilja. Jag ser t.ex. någon som äter glass och vill då själv ha glass. Men jag kan välja att låta bli. Jag kan har en stark vilja att ha sex med en snygg blondin, men jag kan välja att låta bli alla närmanden.

Det omedvetna
Jag har inga problem med begreppet ”det omedvetna”, det mesta som sker i hjärnan och kroppen är omedvetet, men ”det undermedvetna” finner jag högst problematiskt. Termens betydelse är högst oklar för mig. Det mycket som pågår i kroppen och nervsystemet som är omedvetet. På den punkten är vi säkert eniga. Glömska är ett exempel. Vi glömmer ständigt enorma mängder info. Glömmandet sker omedvetet. Också våra upplevelser tycks formas på ett omedvetet plan innan de blir medvetna. Hur skiljer sig det undermedvetna från det omedvetna? I min jagteori ser jag inget behov av begreppet undermedvetet. Jag är dock öppen för argument.
Freud

Okej, pompös besserwisser var att ta i. I varje fall hade han mycket höga tankar om sig själv och sin lära, tankar som enligt min åsikt var ogrundade. Det finns ju en hel drös med olika läror som tolkar på ett helt annat sätt än Feud. För övrigt håller jag med dig om att också Dennett är en besserwisser. Visserligen är han i många avseenden raka motsatsen till Freud, men det betyder inte att jag anser att han har rätt i allt. Min jagfilosofi är oförenlig både med Feuds och Dennetts.
Freud skulle säkert ha haft en förklaring till min negativa inställning. Han skulle t.ex. ha tolkat den som ett undermedvetet undanträngande därför att ett erkännande av att han har rätt skulle skapa ångest hos mig. Han skulle ha sagt att det jag behöver är långvarig analys, t.ex. drömanalys, fria associationer etc. Därigenom skulle jag kunna bli medveten om hur mitt förnekande hänger ihop med min ångest. Jag skulle då kunna leva ut de känslor som är undanträngda, t.ex. hat mot min far, och sålunda befrias och kunna ta till mig sanningen i hans lära. Det vimlar av dylika resonemang i Freuds skrifter. Felet är att vad som helst kan tolkas i hans termer. Man kan lika gärna tro, som en djupt religiös kamrat med vilken jag ofta diskuterade sådana frågor, att det är djävulen som ger oss onda tankar och upplevelser.

Jag är dock öppen för att diskutera konkreta exempel på hur vi påverkas av det omedvetna. Som jag nämnt kan jag inte komma ihåg att jag gjort saker som jag inte förstår, men som på goda grunder skulle kunna förklaras med hänvisning till mitt omedvetna. Jag ser alltså, tillsvidare, inget behov av att inkludera det freudianska begreppet undermedvetet i min jagteori.
Jag har antagligen skrivit om Freud i en del tidningsatiklar, men det var på 1960-talet, när jag studerade psykologi, och på 1970-talet. Men ingenting med vetenskaplig tyngd. Ingenting som är värt att läsa i dag. Under några år höll jag en kurs för psykologer som hette vetenskapsteori och riktningar i psykologin. Då behandlade jag också psykoanalysen. Redan på den tiden var kritiken mot Feud hård. Framför allt kritiserades hans metod för behandling av neuroser. Den gav inte nämnvärt bättre resultat än ingen behandling alls.

Hälsningar
Hasse

onsdag 18 november 2009

VARFÖR FÖRSÄMRAS FINLÄNDSK FORSKNING?

Nedanstående artikel publicerades i Åbo Underrättelser 14.11-09. Den direkta anledningen var en rapport från Finlands Akademi, som nästan inte alls noterades av medierna. Ändå är forskningen enormt mycket viktigare än Vanhanens brädhög. Det som kallas forskning och utveckling slukar årligen nästan 4% av vårt lands BNP. Eftersom jag jobbade inom den akademiska världen i nästan 40 år har jag på nära håll kunnat följa med den s.k. utvecklinen. Det vore intressant att närmare studera vad som hänt och vilka effekter det fått. Här skulle finnas mycket att rota i för s.k. forskning om forskning. Jag hoppas kunna återkomma till frågan i framtida bloggar.

VARFÖR FÖRSÄMRAS FINLÄNDSK FORSKNING?

För någon tid sedan rapporterade Finlands Akademi, dvs toppforskarna i vårt land, att kaliteten på den finländska forskningen försämrats under senare år. Rapporten baserades på utlåtanden av ca 400 experter. Slutsatsen är inte förvånande för den som följt med forskningspolitiken under de senaste decennierna. Forskarna själva har redan i åratal klagat över de ständiga omstruktureringarna och reformerna som tar mycken tid och stör arbetsron.

Grundforskningen i traditionell mening i vårt land är död. Den har långsamt strypts genom en tilltagande politisering. Det är inte många som vet något om vetenskapspolitiken under 1900-talet, men om man söker förebilder faller blickarna oundvikligen på den sovjetiska forskningen. Forskningen planerades och styrdes med hård hand uppifrån och av ideologiska skäl. Resultatet blev på det stora hela dåligt. Det fanns massvis med forskare som producerade massvis med rapporter som var ideologiskt korrekta men inte gav någon viktig ny kunskap.

I vårt land har den tidigare fria forskningen alltmer börjat styras uppifrån. Det är experterna vid undervisningsministeriet och en del administratörer och planerare vid högskolorna som tagit som sin uppgift att ”förbättra” den finländska forskningen genom att öka kontrollen och styrningen uppifrån. (Detta ger dem själva större makt och inflytande). Inom EU finns motsvarande experter som försöker öka kontrollen och styrningen inom hela EU. Självklart ligger makten i sista hand hos politikerna, men dessa har sällan någon egen erfarenhet av forskning. De är beroende av experterna inom sina ministerier och inom högskolorna. Dessa experter, ansiktslösa byråkrater, har i praktiken den verkliga makten.

Dessa experter, om några, måste väl ändå förstå forskningens förutsättningar och drivkrafter? De kan väl inte fatta beslut som skadar forskningens kvalitet?

Under de senaste åren har man ofta hört forskare som gått i pension säga: ”Nu får jag äntligen tid för forskning.” Och detta är inte bara ett skämt. Faktum är att, med få undantag, har ökande mängd pappersarbete, rent rutinarbete, som vanligen planeras av ministeriets tjänstemän, kraftigt minskat den tid som kan sättas in på verklig forskning. Till detta kommer att ständiga möten och diskussioner som gäller omstrukturering, utvärderingar, löneprinciper och t.o.m. hur trivseln skall höjas tar alltmera tid. Allt detta styrs av påbud uppifrån och tar tid från verkligt kreativt arbete.

I själva verket är nästan ingen av de experter och politiker som i dag med hård hand styr forskningen själv toppforskare. De har sällan själva dragit ett forskninsprojekt, stått i laboratoriet, försökt utveckla en teori. Varför? Därför att forskning av toppkvalitet är en heltidssysselsättning. Man kan inte ägna sin tid åt administration, övervakning och planering samtidigt som man koncentrerar hela sin kreativa energi och intelligens på ytterst svåra frågor inom grundforskningen. Forskare som inte brinner för sitt ämne och är kreativa blir administratörer, vilket ger dem makt över dem som utför den verkliga forskningen.

Ett typiskt misstag bland tjänstemännen är att man räknar mängden publikationer samt också hur ofta de citeras utomlands. Detta tvingar forskaren att sätta ner mycket tid på att skriva allehanda rapporter långt innan projektet är slutfört och slutsatser kan dras. I dag publiceras det enorma mängder vetenskapliga rapporter av vilka 99% är tämligen värdelösa. Mycket få innehåller någon verkligt ny idé. Situationen förvärras ytterligare av att de tjänstemän som beviljar anslag vill ha detaljerade ansökningar där man praktiskt taget redan bestämt vad slutsatserna skall vara. Det typiska för verklig grundforskning är att man inte på förhand kan veta vart den kommer att leda. Om man redan från början vet vilka slutsatserna blir så är det rågan om dålig forskning, eller t.o.m. nollforskning.
Det tydligaste uttrycket för forskningens politisering är att den s.k. externa finansieringen fått allt större betydelse. Det betyder att firmorna beställer forskning om något de kan ha nytta av. Detta i sin tur betyder som regel rutinforskning inom ramen för teorier och modeller som sedan länge godtagits. Den ger ingenting nytt. Men det betyder också i allt högre grad att data, metoder och slutsatser hålls hemliga. En firma har ju ingen nytta av att betala för forskning som alla konkurrenter sedan gratis kan ta del av. Tendensen att hemlighålla data, modeller etc tycks bli allt vanligare också internationellt. Också detta är en effekt av politiseringen.

Hans Rosing
vetenskapsfilosof

torsdag 5 november 2009

VAD ÄR JAG? KAPITEL 7.

Tidigare kapitel i denna serie har ingått på mina bloggar 21,23,26/9 och 13,18, 26/10.

VAD ÄR JAG? KAPITEL 7.

MEDVETANDET KAN KOPPLAS BORT

Jag har genomgått tre stora kirurgiska ingrepp, två höft- och en hjärtoperation. Under två av dessa var jag hela tiden nedsövd. Jag var inte medveten om någonting, alltså medvetslös. När jag vaknade kom jag inte ihåg någonting av operationen. Ändå fungerade min kropp och mitt nervsystem normalt. Det var endast medvetandet som var bortkopplat. Därmed var också min förmåga att känna bortkopplad. Kan man då säga att också mitt jag var bortkopplat? Jag var förstås samma person, samma människa, samma individ – men var jag samma jag under operationen? I varje fall var jag inte ett jag i betydelsen en tänkande, kännande människa med fri vilja och ansvar för mina handlingar.
Under den första operationen, som innebar att jag fick en protes i ena höften, väcktes jag till till min förvåning till medvetande av narkosläkaren mitt under operationen. Jag hörde vad han sa, kunde tala själv, kunde tänka men kände ingen smärta. Jag befann mig i ett slags dåsigt tillstånd. Jag kände att kirurgen hackade i höftbenet och när han sydde ihop såret kände jag hur nålen gick igenom skinnet. Jag började gradvis återfå förmågan att känna smärta innan såret var ihopsytt. Jag var alltså fullt medveten om vad som skedde och varför.
Under hjärtoperationen var jag självklart helt bedövad. När jag vaknade efter operationen kände jag ingenting i kroppen, men jag kunde tänka och se vad som hände runt mig. Detta kommer jag ihåg. Men vad som sedan följde har jag inget som helst minne av. Jag drabbades av något slags sinnesförvirring och var tydligen rätt besvärlig under några dagar. Jag visste inte var jag var och inte heller vem jag var. Jag hade tankar och känslor och var alltså vid medvetande, men jag var inte mitt normala jag. Vem var jag då? Var jag ett annat jag? Jag var definitivt inte ansvarig för vad jag tänkte och gjorde.
Först tre dagar senare började mitt medvetande och min jagupplevelse fungera normalt. Men jag fick ett lindrigt återfall i förvirring, som jag har rätt klara minnen av. När jag vaknade på natten visste jag varken var jag var eller vem jag var. Men jag blev inte orolig eftersom jag hade en känsla av att det nog kommer att klarna. Jag steg upp ur sängen och tittade på de andra patienterna som snarkade i sina sänger. Först hade jag en helt förvirrad känsla av att jag befann mig i en betongbunker tillsammans med sovande krigare. Småningom började det klarna för mig och jag återfick min jagupplevelse.

Medvetandet kan ”kopplas bort” medan alla andra funktioner i kroppen fortsätter som förut. Det verkar som om medvetandet i viss mån vore fristående från de andra funktionerna. Det tycks finnas en neurologisk grund för detta. I föregående kapitel citerade jag neurologen Logothetis. Enligt honom har den senaste forskningen visat att infoflödet till cortex är rätt svagt medan flödet från cortex till subcortikala delar av nervsystemet är massivt. Cortex arbetar så att säga semisjälvständigt. Detta tolkar jag som evidens för att medvetandet i hög grad är en självständig funktion med en mycket stor plasticitet.

DRÖMMEDVETANDE
Att medvetandet kan anta olika ”tillstånd” vet vi alla. I drömlös sömn är det av allt döma helt bortkopplat. Det sover. Men när vi drömmer är det aktivt men ologiskt och den normala jagupplevelsen är förändrad. Meditation är ett sätt att viljemässigt ändra sitt medvetandetillstånd. Så sker också genom vissa droger. Också förälskelse ger upphov till att världen upplevs annorlunda. Kärlek är ett slags drog, men vanligen en lyckodrog. Svår depression kan också ses som ett ändrat medvetandetillstånd. Sinnessjukdom innebär uppenbart att man upplever världen på ett annorlunda sätt. Alla dessa tillstånd visar på medvetandets plasticitet.
Medvetandet har ibland kallats ”det inre ljuset”. Det liknar ljus genom att det gör vår omgivning, våra tankar och känslor synliga för jaget. Det liknar ljus också genom att det kan släckas. Det kan släckas genom narkos, genom ett hårt slag i huvudet, men normalt släcks det flera gånger varje dygn, nämligen när vi sover drömlös sömn. Som man kan vänta är cortex ganska inaktiv vid drömlös sömn. Däremot är medvetandet inte släckt när vi sover drömsömn, s.k. REM-sömn. När vi drömmer rör sig ögonen. (REM kommer av rapid eye movement = snabba ögonrörelser). Genom EEG kan man visa på hög elektrisk aktivitet i många områden i hjärnan vid REM-sömn. Denna är i själva verket ett annat medvetandetillstånd, ett tillstånd med helvilda, omöjliga och ologiska upplevelser. Under drömsömn existerar inte heller den normala jagupplevelsen och den normala förmågan att resonera logiskt.
Det finns många teorier som försöker förklara varför vi drömmer men ingen har kunnat bevisas. Ett intressant faktum, som väl alla har upplevt, är att musklerna är paralyserade när man drömmer. De enda muskler som är i funktion är de som styr just ögonrörelserna. Det finns förstås en funktionell förklaring. Låt oss säga att jag drömmer att jag jagas av ett monster. Om jag hade normal kontroll över musklerna skulle jag kanske rusa iväg i sömnen och slå mig fördärvad. Evolutionen har skapat drömsömnen, men den har samtidigt sett till att vi inte har medveten kontroll över musklerna när vi drömmer.
Att människor går i sömnen, talar i sömnen, vänder på sig i sömnen är rätt vanligt. Men såvitt jag vet sker detta inte när vi drömmer, utan under drömlös sömn. Då är musklerna tydligen inte paralyserade. (Jag kan ha fel på denna punkt. Är det någon läsare som vet hur det förhåller sig?)

Drömmedvetandet är sålunda, i motsats till det vakna medvetandet, frikopplat från kroppens motoriska system. Det är än mer självständigt än vakenmedvetandet. Drömmen är sålunda en i allra högsta grad rent privat värld. En värld utan kontakt med den verkliga världen. Drömmedvetandet är tydligen skapat för att uttryckligen inte ha normal kontroll över kroppen och kontakt med den verkliga världen. Varför har evolutionen skapat något så egendomligt? Vi skall då veta att alla däggdjur visar tydliga tecken på att de drömmer. Samma REM och EEG som hos människan kan påvisas. Drömsömn är ett gåtfullt tillstånd. Någon biologisk funktion har den troligen eftersom den förekommer så allmänt bland de högrestående djuren. Men vilken? Det kan forskarna än så länge bara spekulera om.

En typ av drömmar, som fastnat i mitt minne, är flygdrömmar. Jag har upplevt att jag genom viljestyrka kunnat lyfta från marken och flyta fram några meter över marken. Efteråt har jag kommit ihåg den underbara känsla jag haft när jag i drömmen insett att det omöjliga ändå är möjligt. I drömmarna är vi fria från naturlagarna. Vi lever i en värld som helt och hållet är skapad av oss själva (vårt undermedvetna, hjärnan?) för oss själva. Men självklart kan också vår mer eller mindre undanträngda rädsla bli en skrämmande ingrediens i drömmarna. Själv har jag starkt obehag för små slutna rum. Jag är rädd att bli instängd. Följaktligen är det just detta som händer i mina värsta mardrömar. Jag blir inlåst, fångad i något litet rum, ofta under jorden utan hopp om att någonsin komma ut. En känsla av djup förtvivlan smyger sig på mig. Märkligt nog har jag lärt mig att under sömnen känna igen att ett sådant skräckscenario håller på att uppstå. Jag kan då, fast jag sover, besluta mig för att vakna. Detta tyder på att jaget kan ha något slags kontroll också när vi drömmer.
Vem är det som skapar våra drömmar? Vem hittar på våra mardrömmar och gör att vi har dessa ångestladdade upplevelser? Sigmund Freud blev en celebritet i början av 1900-talet när han hävdade att drömmar skapas av vårt undermedvetna. Samhällets moral hindrar oss att förverkliga våra drifter, framför allt libidon, sexdriften, men också hat och aggressioner. Dessa drifter undanträngs omedvetet. Men de kommer till uttryck i våra drömmar i symbolisk form. Om en man drömmer om tunnlar, gångar, kullar etc så är det hans undertryckta sexdrigt som kommer till uttryck. Detsamma gäller för kvinnor som drömmer om torn, stolpar och annat som ”står”. Själv har jag alltid varit skeptisk till Feuds, som jag menar, fantasifulla hypoteser. Att postulera ett undermedvetet vid sidan av medvetandet är att göra något som är komplicerat än mer komplicerat. Jag anser att Freud var inne på fel spår. Hans hypotes förklarar ingenting och betraktas i dag allmänt som föråldrad.
Betydligt mer klarläggande är hypotesen att det är hjärnan som skapar drömmarna. Den kombinerar minnesfragment av olika slag till godtyckliga och ologiska mönster. Under drömlös sömn sover jaget. Men också under REM-sömn sover det i den meningen att det är så att säga en passiv åskådare. Det har inte normal kontroll. Jaget kan tänka rationellt, logiskt, förnuftigt, men det kan inte hjärnan. Därför är drömmarna också ologiska och oförnuftiga.
Men hjärnan består av en mängd centra med olika funktioner. Vilka centra skapar drömmarna och hur förhåller sig dessa till de centra som är aktiva vid normalt medvetande? Det är tillsvidare okänt.
Drömmarna skapas säkerligen i hjärnbarken, cortex, och många områden är tydligen aktiva eftersom vi har olika slags upplevelser. Själv tycker jag att jag mest har syn- och känsloupplevelser. De flesta har ibland drömmar med rent sexuellt innehåll. Själv har jag ibland drömt om förspel med någon sexig kvinna, ibland t.o.m. flera, men jag har aldrig drömt att jag haft regelrätt samlag. (Tyvärr! Man är väl inte otrogen om man har ett drömt samlag?)
På Freuds tid kände man stor skam om man drömde om sex, men i dagens översexualiserade samhälle ses sexdrömmar som normala.
Ibland kan man drömma och vara medveten om att man drömmer. Sådana upplevelser brukar kallas ”lucid dreams”, genomskinliga drömmar. Man är i drömmen medveten om att man drömmer. Det normala jaget är ”vaket” fastän hjärnan producerar drömmar. .Detta tycks för övrigt vara en förmåga som kan övas upp. Men jag har också upplevt att jag varit medveten om att jag drömt och att jag vaknat. Sedan har jag vaknat en gång till! Dvs det första uppvaknandet var en dröm. (Det finns som de flesta vet en filosofisk hypotes som säger att hela livet är en dröm. En viss sanning ligger det väl i detta. Men det är en annan fråga.)
På morgonnatten har jag ibland genomskinliga drömmar. Jag drömmer, men vet att jag drömmer, och kan därför medvetet göra sådant som jag aldrig skulle göra som vaken. Jag kan t.ex. drömma att jag råkar fälla en dyrbar vas i golvet så den går i tusen bitar. Först blir jag förfärad men inser sedan att jag drömmer. Då roar jag mig med att t.ex. krossa allt jag får tag i. Jag slår med avsikt sönder saker, väl medveten om att jag drömmer, dvs att sakerna inte finns på riktigt. Märkligt!

VARFÖR FINNS MEDVETANDET?
Vad händer i kroppen när medvetandets ljus släcks? Svaret ger oss fingervisningar om varför medvetandet finns, vilka funktioner det har.
Vi dör inte. Kroppen kan leva utan att vi är medvetna. Alla livsviktiga funktioner i kroppen är oberoende av medvetandet. Detta visar igen på medvetandets semiautonomitet. Andningen fortsätter. Märkväl att jag inte skriver: Vi fortsätter att andas. Det är inte vi som kontrollerar andningen. Det är inte vi som andas, det är kroppen. Lika litet kontrollerar vi hjärtat och blodets kretslopp. Matsmältningen fortsätter liksom leverns och njurarnas viktiga funktioner. Kroppens temperatur hålls automatiskt vid ca 37 gader. Alla reflexer fungerar. Går vi till det som brukar kallas livets byggstenar, dvs cellerna, så fortsätter deras beteende som förut. Celldelningen t.ex. står förstås fullkomligt utanför viljans kontroll.
De flesta livsformer har säkerligen inget medvetande. Allt som vi vet tyder på att medvetandet förutsätter ett komplext neuralt system. Sådana finner vi hos däggdjuren. Det är rimligt att anta att alla däggdjur har någon grad av medvetande. Men varför? Varför har högrestående djur medvetande?
Descartes ansåg att djuren saknar medvetande. En hund kan inte känna smärta. Att den ylar om man slår den beror inte på att det gör ont utan är rent reflexmässiga reaktioner. Han använde ordet ”automat”om djuren. I vår tid kan vi använda ordet ”robot”, som kom i bruk på 1930-talet, för att uttrycka att något fungerar utan att ha något slags medvetande. I dag finns det rätt avancerade robotar, men såvitt jag vet, tror ingen att de har ens ett rudimentärt medvetande. Men inte heller tror någon att hundar bara är robotar. Varför har evolutionen inte gjort oss till robotar? Vad är medvetandet egentligen bra för? Kunde vi inte klara oss bättre utan att kunna känna smärta och glädje?
Svaret är, enligt min teori, att robotar klarar sig mycket dåligt om ingen hela tiden programmerar om dem för de nya utmaningar de möter. Man kan programmera en robot för en viss uppgift, t.ex. för att spela schack på mästarnivå. Men denna robot är helt hjälplös för alla andra uppgifter. Varje djur vet hur det skall skaffa sig energi, föda. Roboten, som är en mästare i schack, är sämre än det dummaste djur när det gäller att skaffa sig energi. Den ”dör” om ingen ”matar” den. Men den är mer hjälplös än ett dibarn därför att den inte ens vet att den är hungrig. Här invänder någon att man kan programmera schackroboten att koppla sig till närmaste eluttag när dess batterinivå sjunker under ett visst läge. Man kan programmera den att skrika: ”Jag är hungrig”. Men vad gör roboten om det inte finns något uttag i närheten, om ingen reagerar på dess skrik? Man kan programmera den att gå till andra rum, gå till andra hus för att söka eluttag. Men detta är redan en mycket stor beställning. Roboten måste innehålla massvis med program enbart för att ”hålla sig vid liv”. Problemet är att alla tänkbara situationer måste inprogrammeras på förhand därför att roboten dels saknar känslor, dvs motivation, och dels saknar förmåga att lära sig av erfarenheten.
Evolutionen har använt en mycket smartare metod än att förse organismerna med program för alla upptänkliga situationer. Den har gjort det möjligt för djuren att så att säga omprogrammera sig själv i nya situationer. Den har skapat en känsla som vi kallar hunger. Ju lägre blodsockernivån blir desto starkare blir känslan. Det är en obehaglig känsla. Till slut tar den överhanden över allt annat. Djuret drivs att äta nästan vad som helst. Hungern är en ospecifik drivkraft. Den programmerar oss inte för ett enda givet beteende, utan för sökande. Sökandet i sin tur påverkas av sinnena (upplevelser) av minnet och erfarenhet. Dessutom kommer ett slags logik in i bilden. Ett hungrigt djur ger sig inte på ett större djur, men ju starkare hungern är desto större risker tar djuret. Det kan t.ex. äta upp sina egna ungar.
För att få en robot att bete sig lika klokt som ett djur måste vi förse den med ospecifika känslor av dels obehag och dels lust. När energinivån är låg måste känslan av obehag öka. Vidare måste vi förse roboten med upplevelser så den kan se det som är viktigt för den i omgivningen. Den måste kunna lära av erfarenheten bedöma risker på basen av erfarenhet. Den bör också kunna känna smak och lukter för att dels finna mat och dels kunna avgöra om maten är lämplig för den. För att få roboten att göra allt detta måste vi ge den en hjärna och ett nervsystem som i princip fungerar på samma sätt som människans. Hjärnan måste t.ex. ha samma stora plasticitet som djurens hjärnor.
En dator har ett perfekt minne. Den glömmer aldrig någonting. Djur däremot glömmer snabbt. Ett perfekt minne är i själva verket inte bara onödigt, utan skadligt. (Det finns människor som tycks ha ett perfekt minne för vissa typer av data. Men de är snarare handikappade än överlägsna.) Det är bra att glömma sådant som vi inte behöver. Det är vidare bra att glömma t.ex. svår sjukdom, sorg, ångest, skam, onda gärningar etc. Vi fungerar bättre om vi glömmer det mesta av vad vi upplever. Vi bör alltså hitta på ett sätt att få vår robot att glömma allt onödigt.
Roboten är förstås ett rent tankeexperiment. Men vad skulle hända om man kunde bygga en sådan? Själv menar jag att roboten inte längre skulle vara en robot. Den skulle vara ett slags av människan skapat ”halvdjur”. Den skulle, enligt min mening, ha något slags medvetande. Men varför halvdjur? Därför att ett nödvändigt kännetecken på ett djur, ja på en levande organism överhuvudtaget är att det kan reproducera sig. Vi måste alltså skapa en fortplantningsdrift hos roboten. Vidare borde vi väl se till att alla avkomma inte är kloner, identiskt likadana som ”föräldern”. Vi bör skapa något slags variation likt den genetiska variationen hos allt levande. Självklart måste den också kunna kommunicera, dvs ha ett språk.
När roboten har allt detta kommer den säkert att tala om sig själv som ”jag”. Den kommer att påstå att den både känner och tänker, alltså att den är medveten. Dessutom kommer den att kräva mänskliga rättigheter, rösträtt osv. Och det finns ingen grund för oss att neka. Men, som sagt, detta är ett rent tankeexperiment.
Evolutionen har gjort allt detta och mycket mer, inte på en art, utan på miljarder arter. Alla livsformer som finns i dag är produkter av en process, som är helt ofattbar i sin mångsidighet, en process som pågått över hela planeten, på jorden, i jorden, i haven, i luften under 3 000 miljoner år eller mer. Vi är en bland de minst tio miljoner arter som just nu fyller varje nisch på planeten. Mot den bakrunden är det lättare att förstå att sådana egenskaper som känslor, tankar och medvetanden har uppstått.

MEDVETANDET ÄR ETT EMERGENT KONTROLLSYSTEM
Exemplet med roboten visar, tycker jag, glasklart varför medvetanden existerar i den levande naturen. De är en produkt av evolutionens ofattbart många försök och misstag. Vi kan inte vara säkra på när de första rudimentära medvetandena uppstod, men det förefaller klart att åtminstone alla däggdjur har någon grad av medvetande. Vidare är det tydligt att medvetandet fungerar som ett övergripande kontrollsystem i det komplicerade biologiska system som vi kallar ett djur.
Jag betonar att evolutionen under årmiljonernas lopp har skapat allt flere och allt mer komplexa system. Nya system har byggts upp på redan etablerade. Vårt nervsystem tycks bestå av en mängd delar som utvecklats under olika perioder. Vi har mycket primitiva subsystem såsom massvis av ganska rigida reflexer. Men t.o.m. dessa kan, som t.ex. experimenten med nematoder och havssniglar visar, modifieras genom vad vi kallar inlärning. Vi har en mängd mer flexibla subsystem såsom allt som har att göra med att söka mat, äta, smälta, ta upp socker, vitaminer, mineraler etc. Vi har subsystem som reglerar fortplantningen. Och vi har subsystem som sköter sinnesorganen. För att systemen skall gagna individen måste de integreras med varandra. Det betyder att de neurologiskt måste kopplas till varandra. Det måste finnas hierarkier i systemen så att individen alltid reagerar optimalt i en given situation. Under brunsttiden t.ex. är det systemet för fortplantning som styr övriga system. Under andra perioder är detta däremot helt underordnat andra system.
I en hierarki måste det finnas en ledare. Annars uppstår kaos. Högst i hierarkin av olika system står, menar jag, medvetandet.
Min grundläggande hypotes är att det under evolutionens förlopp har uppstått helt nya slag av egenskaper. Den tekniska termen är ”emergera”. (Emerge = uppstå, dyka upp). Jag gissar att den allra första emergenta egenskapen (när det gäller medetandet) var en primitiv förmåga att känna smärta. Att denna förmåga har ett stort överlevnadsvärde vet vi. Djur som inte kan känna smärta dör fort. En människa som inte kan känna smärta kan t.ex. falla och bryta revbenen utan att märka att han/hon har en livshotande skada. Smärta är något djuret med alla medel vill undvika. Den är därför ett mycket kraftfullt kontrollsystem.
Men om olust kan uppstå så är steget till lust inte stort. De är två sidor av samma sak. Smärta kan ibland t.o.m. kännas lustbetonad. Ett djur som kan känna lust och olust har redan ett rätt komplext kontrollsystem. Det strävar att undvika olust och att uppnå lust. Men förmågan att känna är värdelös om den inte förenas med förmåga att lära sig och med minne. Djur lär sig och minns vad som ger olust och undviker det och tvärtom. Lust och olust tycks vara de fundamentala biologiska drivkrafterna. I det avseendet är människan helt och hållet ett djur. Vår enorma konsumtion av godis, kryddad mat, olika njutningsmedel som alkohol, tobak och droger och allt som berör sexuell njutning är grundade i vår mest primitiva djuriska natur. Men vi har utvecklat också mer komplexa njutningar såsom musik, konst, litteratur, religion och vetenskap. Varje kultur har utvecklat metoder för att undvika smärta. I dagens samhälle finns mängder av mediciner, terapier för att lindra smärta och vi har skapat massor av normer och lagar som skall göra livet tryggare.
När vi kombinerar system för lust och olust med system för inlärning (och glömska!) så får vi ett slags primitiv intelligens. Förstås krävs det också en förmåga att ”klassificera och associera”. Den är säkert inte medveten hos t.ex. hundar, men en sådan förmåga måste finnas för att djuret skall känna igen något och förbinda det med lust eller olust. Det som varken väcker lust eller olust är ointressant för hunden.
Dess medvetande fungerar teoretiskt på följande sätt. Djuret är i en situation där det genetiskt är betinga att göra x. Några gånger tidigare när det gjort x upplevde det stor olust. Därför undviker det att göra x denna gång. Självklart tänker djur inte i språkliga termer, men det finns en grundläggande logik i deras handlande. Hos människan har denna logik genom språket utvecklats till en hög nivå. Vi kan tänka och planera för att öka lust och minska olust.
Djuret styrs av känsla, minne, sinnesobservationer och ett slags associationslogik. Allt detta bildar en helhet, ett rudimentärt medvetande, som de facto är ett övergripande kontrollsystem för djurets beteende.
DINOSAURIER OCH DÄGGDJUR
Alla har vi sett bilder av dinosaurier, stora monster med namn som tyrannosaurus, diplodockus, ankylosaurus osv. Det fanns också små dinosaurier, som anses vara förfäder till nutidens fåglar. (Dinosaurierna dog aldrig ut helt och hållet. Våra dagars fåglar är alltså långt utvecklade dinosaurier.) De stora monstren hade pyttesmå hjärnor. De kan därför förliknas vid robotar. De hade mycket beränsad inlärningsförmåga och stereotypa beteenden. Ändå var de jordens herrar i tiotals miljoner år. De var sålunda ett av evolutionens många framgångsrika experiment. I den stenhårda kampen om tillvaron utvecklade de vassa tänder och klor, horn och tjockt hudpansar, enorm storlek, snabbhet och andra rent fysiologiska egenskaper.
Vid samma tid fanns det också små lurviga djur som fysiskt sett var helt försvarslösa. De kunde inte tävla med dinosaurierna genom tänder, klor, storlek, pansar etc. Men de hade en trumf, ett bättre nervsystem, en större hjärna. De var intelligentare än de enormt starka ödlorna. Intelligens betyder att man kan anpassa sig till olika situationer och förhållanden. De stora dinosaurierna dog ut. Varför? Det finns olika teorier som vi inte här behöver fastna vid. Men, vad som än orsakade massdöden, så överlevde de små intelligentare däggdjuren. Och de överlevde därför att de hade bättre förmåga att anpassa sig till olika miljöer. De utvecklades småningom till de nya herrarna på jorden. De erövrade alla kontinenter och fyllde upp alla nischer från ekvatorns heta djungler till polernas isvidder och kalla vatten. (Någon vill kanske hävda att bakterierna är jordens verkliga herrar. De faller dock utanför därför att de helt saknar intelligens.)
Genom intelligensen kom en ny ytterst kraftfull egenskap med i kampen om tillvaron. Alla däggdjur har, ur biologisk synvinkel, en betydande intelligens. För en grupp av djur blev det stora trumfkortet just intelligensen och bland dem uppstod en art för vilken intelligensen blev den viktigaste fördelen i kampen om tillvaron. Den naturliga selektionen arbetade därför med att ständigt förbättra denna egenskap. Detta betydde att hjärnan hos detta djur snabbt växte så att den i förhållande till kroppsvikten blev större än hos något annat djur. Och det som växte mest var cortex den del som specialiserades för problemlösning, dvs för intelligens. Vi hade sålunda en kombination av känslor och tankeförmåga, och vad är det annat än medvetande?
Det ligger i intelligensens natur att den kan användas för ytterst varierande ändamål. Den gjorde det möjligt att utveckla allt effektivare kommunikation (språk), att uppfinna verktyg, vapen, men också t.ex. musikinstrument. Det gjorde det möjligt för människan att, som den enda av de hundratals miljoner arter som existerat, tämja elden, få kontroll över den och göra den till sin tjänare. Därmed har vi redan kommit långt utöver den rent biologiska evolutionen. Vi är inne i den kultuella evolutionen, en evolution som delvis följer andra lagar än den biologiska.

VAR FINNS MEDVETANDET?
Att medetandet på något sätt har sin grund i hjärnan är bortom allt tvivel. Spiritister och andra som tror att medvetandet, själen, anden, astralkroppen eller vad man vill kalla det kan existera oberoende av hjärnan saknar helt stöd i kända fakta. Däremot är det ännu okänt hur medvetandet hänger ihop med processerna i hjärnan. Jag behandlade hjärnan i korthet i kapitel . Kan vi då säga att medvetandet finns i hjärnan, kanske t.o.m. i någon bestämd del av hjärnan? Vi har sett att claustrum föreslagits.
För någon tid sedan, när jag rensade fisk, råkade jag klippa mig i vänstra pekfingret. Jag klippte bort en avsevärd del av skinnet. Flera dagar efteråt värkte det i fingret. Jag kände alltså smärta i fingret. Smärtan är en känsla och känslorna finns i medvetandet. Om medvetandet finns i hjärnan borde jag alltså känna smärta i hjärnan. Hur kan det då komma sig att jag kände smärta i fingret? Som vi alla vet kan vi känna smärta i alla kroppsdelar, men aldrig i hjärnan. I hjärnan finns inga nerver som har att göra med smärta. Därför kan man t.ex. skära i hjärnan utan att patienten känner någonting. Operationer i hjärnan görs ofta på patienter som är vid fullt medvetande.
Detta bevisar att medvetandet inte finns i hjärnan. Men var finns det då? Att jag känner smärta i fingret betyder självklart inte att mitt medvetande finns i fingret. Vi kan i stället fråga var vi upplever medvetandet. Var känner vi, inte bara smärta och njutning, utan lycka, ångest etc. Var upplever vi våra tankar och fantasier?
Det är uppenbart något lurt med dessa frågor. När det gäller ting är det korrekt att fråga var de är, men medvetandet är inte ett ting. Det har mera karaktären av en process. Men det är inte heller en process i samma mening som t.ex. en kemisk process. Det liknar då mera t.ex. en rättsprocess. Denna pågår i ett visst rum men man kan inte peka på den och säga där är rättsprocessen. Processen är en komplex kulturell handling som pågår under en viss tid och i vilken många deltar.
Medvetandet existerar i tiden men inte i rummet i samma mening som t.ex. hjärnan existerar. Vi kan peka på hjärnan, men vi kan inte peka på sorgen, beslutsamheten, orgasmen, svartsjukan, språkkunskapen etc.Jag hävdar därför att medvetandet är som man säger sui generis. Det är en typ av företeelse som inte är ett ting, men inte heller en process i fysikalisk mening. Jag menar således att evolutionen genom att skapa medvetanden har skapat något fundamentalt nytt i naturen. Min tanke är att evolutionen format och omformat materia till allt mer komplexa strukturer och processer. Under detta arbete har den råkat uppfinna medvetandet.
Vi bör dock komma ihåg att det tog den blinda och opportunistiska evolutionen ofattbart länge att komma fram till denna märkliga egenskap. Vi får räkna med att det tog långt över 3 000 miljoner år.
Var finns alltså mitt medvetandet? Det finns där jag finns, där min kropp finns. Mera precist än så kan man inte svara. Min kropps gränser är mitt medvetandes gränser. Men i en mening är medvetandet gränslöst. I medvetandet kan vi färdas genom tid och rum. Visserligen rör vi oss då i en värld som vårt medvetande självt skapat, men denna värld kan vara en relativt god avbild av någon aspekt av den verkliga världen. I Kalle Anka-serierna färdas ankorna runt i tiden med Uppfinnarjockes tidsmaskiner. I den verkliga världen är detta omöjligt därför att det förflutna inte längre existerar. Det har existerat, men upphör när nu förvandlas till då. Men vi kan rekonstruera det förflutna genom de kvarlevor som finns i dag. Därför kan vi i medvetandet förflytta oss till vikingarnas gästabud, romarnas krig eller till Platons föreläsningar. Medvetandet är det mest fantastiska som finns! Det kan t.o.m. problematisera sig självt till den grad att det inte tror på sig självt.

JAGET OCH MEDVETANDET
När jag lägger mig att sova på kvällen händer det rätt ofta att olika tankar dyker upp i mitt medvetande. Bekymmer, något som retat mig, planer, funderingar kring medvetandet osv kommer och försvinner och håller mig vaken. För att undvika detta virrvarr av tankar har jag sedan många år koncentrerart mitt medvetande till ett enda ämne som är lagom tråkigt. En tid byggde jag t.ex. hus i min fantasi. (Jag har byggt hus i verkligheten så jag vet hur det går till). Jag gjorde fantasin så dealjerad som möjligt. Byggplatsen, grunden, virket, planen, källaren etc etc allt planerade jag. Om andra tankar dök upp så koncentrerade jag mig på mitt byggande. Det slog aldrig fel. Det var såpass tråkigt att jag somnade. Nästa kväll fortsatte jag byggandet. Fortfarande kan jag återkomma till detta fantasihus och lägga till någon detalj och somna.
Vad är det egentligen som jag gör? Jag koncentrerar mitt medvetande till en enda fråga. Medvetandet kan alltså koncentreras och riktas. Filosoferna använder termen ”intentional”. Medvetandet är intentionalt. Alla utnyttjar vi ständigt denna egenskap. Jag gör det t.ex. när jag tänker på jaget. Jag gör det när jag läser en intressant bok. Vi gör det när vi tittar på en spännande film. Och på arbetsplatsen är man vanligen tvungen att koncentrera sig på en snävt begränsad uppgift.
Medvetandet är som en strålkastare. (Igen en liknelse!) Vi kan rikta det åt olika håll och så att säga belysa olika saker.
Jag har tidigare hävdat att medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen. Men nu tycks jag hävda att medvetandet i sin tur kan kontrolleras av något annat, av det som är huvudproblemet i alla mina bloggar om jaget, dvs just jaget. Det är helt uppenbart att jag i betydande grad kan kontrollera mitt medvetande. Jag gör det dagligen. Jag ser inga skäl till att inte du skulle kunna göra detsamma. Det är dessutom en förmåga som kan tränas upp.
Medvetandet är ett kontrollsystem för kroppen, men jaget är i sin tur ett kontrollsystem för medvetandet.
Men är jaget och medvetandet inte samma sak? Att jag i betydande grad kan styra mitt medvetande betyder att jag är något mer än enbart mitt medvetande. Men vad är detta ”mer”. Vad är jag sist och slutligen.