HUR MÅNGA SISTA CHANSER FINNS DET?

Jag har skrivit rätt många bloggar (och många tidningsartiklar) om klimatfrågan. T.ex. 12.1, 29.1, 8.2, 21.2, 5.3 och 2.10 år 2010. Nedanstående blogg är en kommentar till det senaste klimatmötet, dvs mötet i Durban, Sydafrika. Den publicerades på debattsidan i Hufvudstadsbladet 19.12 detta år.

För den som inte är insatt kan klimatfrågan verka hopplöst tilltrasslad. För oss finländare finns det dock några enkla fakta som vi alltid måste hålla i minnet.
1) Finland är världens nordligaste och därmed kallaste och mörkaste land. För att kunna leva här behöver man mycket energi.
2) Ett varmare klimat innebär både nackdelar och fördelar. I ett mörkt och kallt land som vårt överväger fördelarna. Vi kommer att lida mindre än de flesta och vinna mer.
3) Finland är ett så litet land att vi inte har några möjligheter att påverka det globala klimatet. Vi är fem miljoner mot världens totala befolkning på över 7 000 miljoner.
4) Kina, Indien, USA, Brasilien, Ryssland och de andra stora länderna kommer inte att göra något konkret för att minska sina utsläpp under de kommande åren. Mängden koldioxid i atmosfären kommer därför att fortsätta att öka.
5) Uppvärmningen kommer troligen att fortsätta. Hur mycket är omöjligt att veta. Alla prognoser har hittills slagit fel.
6) Det klokaste vi kan göra i vårt land är att bereda oss på ett varmare klimat. Vi borde diskutera vilka åtgärder vi kan och borde vidta. Men samtidigt måste vi ha beredskap för att vi också i fortsättningen kommer att drabbas av kalla, snörika vintrar sådana som senaste år.


DEN SISTA CHANSEN?

Klimatmötet i Durban i Sydafrika ledde, som väntat, inte till några konkreta åtgärder för att ”rädda klimatet”, utan endast till beslut om nya möten. Betyder detta att klimatkatastrofen är oundviklig? Knappast. Mötet fick långt mindre uppmärksamhet i medierna än det stora mötet i Köpenhamn i december 2009. Inför det mötet publicerades massor av böcker, utredningar, utlåtanden. Debatten var livlig, ofta osaklig och aggressiv, också på denna tidnings sidor. Man spelade med höga insatser. Experter i mängder varnade: DETTA ÄR SISTA CHANSEN ATT RÄDDA KLIMATET! Inga konkreta beslut togs dock. Mötet blev ett fiasko. Koldioxidutsläppen fortsatte som förut. Kina, Indien, USA och en rad andra stater tog inte denna sista chans.
I Durban fick politikerna en ny sista chans. Men de tog den lika litet som någon av alla de andra sista chanser som experterna utmålat.
Hur många sista chanser finns det egentligan? Eller är pratet om en sista chans bara retorik och propaganda?
Inför köpenhamnsmötet satte man som mål att begränsa uppvärmningen till två grader. (Hittills har uppvärmningen varit ca 0.7 grader). Sista chansen för detta var, enligt experterna, att snabbt skära ner utsläppen av koldioxid. Efter Durban-mötet har sista chansen dock flyttats tio år famåt till 2020.
Faktum är att okunnigheten om klimatet snarare ökat än minskat. Eller rättare sagt. Tidigare trodde man att man visste mycket, nu inser man hur litet man egentligen vet. Det intrycket får man när man läser en del av de oändliga mängder rapporter och utredningar som produceras av ”klimatindustrin”. Det är fortfarande oklart om extrem väderlek, stormar, köld, värme, torka etc blivit vanligare. Somliga ser klara tecken på detta i statistiken, andra inte. Här gäller den gamla regeln: den som tror ser, den som inte tror ser inte. Och alla anser sig förstås vara helt objektiva. Under den senaste tiden har sotpartiklarna i atmosfären på nytt lyfts fram. Somliga experter anser att dessa partiklar i hög grad bidrar till avsmältning av glaciärer och polarisar. Solfläckarnas roll har analyserats noggrannare än tidigare och en del experter ser en viktig faktor i dem. Mer originellt är att man börjat peka ut dem som äter nötkött som ytterligare ett hot mot klimatet. Ja i själva verket har en grupp experter nyligen hävdat att det ingalunda är de fossila bränslena, utan jordbruket som är det största hotet mot klimatet. De pekar bl.a. på avskogningen, risodlinen och produktionen av kött. (Nötboskap producerar metan och det är en kraftig växthusgas). Låt bli att äta biff så bidrar du till att ”rädda världen”! Prognoser om hur temperaturen stiger, hur havsytan höjer sig etc har gjorts i drygt 20 år, men de har visat sig vara kraftigt överdrivna. Man erkänner i dag allmänt modellernas brister. T.ex. molnbildningens roll är komplex. Om det bildas mer moln nås jorden av mindre strålning, men samtidigt minskar molnen utstrålningen av värme. Vad blir resultatet? Eller finns det ens något entydigt svar? Kanske är det så att det beror på mängder av andra faktorer, att det inte finns någon allmän regel.

Hela frågan har komplicerats (eller förenklats om man så vill) genom att den blivit helt genomsyrad av politik. Den vetenskapliga biten drunknar i alla ideologiska och ekonomiska intressen, för att inte tala om nationell och kulturell prestige. För EU ger frågan en möjlighet att spela en ledande roll på en världsscen där vi ur ekonomisk och militär, liksom småningom också ur kulturell synvinkel alltmer marginaliseras.

Vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi egentligen aldrig haft. Hela föreställningen om ett stabilt, oföränderligt för människor och djur idealt klimat, är en chimär. Vad vi än gör kommer klimatet att gå sina egna vägar Det bästa vi kan göra är antagligen att satsa mera på att anpassa oss till de mer eller mindre snabba förändringarna, och mindre på att försöka kontrollera hela planetens klimat.

SENT I NOVEMBER

Klockan är fyra på eftermiddagen. Vädret är förstås mulet och kulet. Vad kan det annat vara när vi lever och bor i den mörkaste och kallaste bland världens drygt 200 självständiga stater. Ute är det fortfarande rätt ljust, men inne i stugan börjar det bli så skumt att jag inte längre ser att läsa serierna i Vasabladet. Det blåser hårt från sydväst och ett lätt duggregn blöter marken som redan tidigare är mättad med fukt.

En knapptryckning framkallar ett vetenskapens underverk. Lysrören ovanför fönstren blinkar till och fyller sedan rummet med flödande, angenämt vitt ljus. Bättre än energisparlampor. Lysrör drar mycket litet ström men ger ett ljus som är behagligt för ögat. Inget kvicksilver. Vi har haft dem i snart 40 år. Att spara ström än inget nytt.

Dags att fylla på ved i spisen. Den över 40 år gamla vedspisen fungerar troget med minimalt underhåll. En av de bästa uppfinningarna genom tiderna. Inga moderna värmeanläggningar, inte jordvärme, inte luftvärme, inte solvärme, inte ens elvärme kan jämföras. Spisen slukar glupst lokal råvara, trä av alla slag, kvistar, kottar, papper och alla slags förpackningar. Plast brinner bra förutsatt att man redan har en het eld. Plast är ju i princip olja. Inte underligt att man i dag installerar vedeldning, vanligen dock som komplement, i de flesta nya egnahemshus. Har man litet skog på tomten så är bränslet gratis. Ja man får betalt genom den motion man skaffar sig genom att såga, hugga, rada och bära in ved.

En modern elspis, med elektronisk kontroll är som som en förnäm, nyckfull, retlig fröken i jämförelse med vedspisen, en enkel, trogen, pålitlig bondmora. Vedspisen tål vad som helst, den moderna elektroniska elspisen nästan ingentig. Några droppar vatten på kontrollpanelen så blir den hysterisk och blinkar med alla lampor. Högst irriterande. Sen måste man noga torka av all fukt från åbäket, stänga av det, vänta litet, sätta på det igen, reglera temp etc på nytt. Mat som kokar över bränner fast, rispor går aldrig bort. Nytt och modernt är allt oftare totalt onödigt, dyrt och har dålig hållbarhet. Och folk köper förstås. Allt kan säljas med mördande rekalm, till och med konserverad gröt, och vill jag tillägga, med stenhård indoktrinering. ”Man måste ju följa med sin tid! De nya grejorna, metoderna, prylarna kommer vare sig vi vill det eller inte!” Men sanningen är att det är ett nöje att laga mat på en vedspis, trist att laga på en traditionell elspis och irriterande att laga på en modern elektronisk elspis.

Det är varmt och mysigt i köket, men veden är på upphällning. No problem. Jag tar på mig en varm jacka, mössa och stövlar och går ut i den tilltagande skymningen.

Vinden griper tag i mig när jag stiger ut genom dörren. Enstaka regndroppar slår mig i ansiktet. Det susar hotfullt i tallarnas kronor. Väderleksrapporten har utlovat storm till natten. Det klitschar och klatschar under mina stövlar. Nedfallna löv av hästkastanje, små kvistar som blåst ner från tallarna. Endast vindens sus hörs. Jag fyller mina korgar, mest är det ved av vide, men också av tall. Björkveden sparar jag tills kvicksilvret kryper ner under nollstrecket. Hösten har ju varit ovanligt varm. Trots att vi är sent inne i november finns det ingen snö eller is. Annat var det senaste år. Då var det ofta -10 grader på dagarna den här tiden på året. Marken var täckt av snö. Vi har verkligen ett växlingsrikt klimat. Två kalla snörika vintrar har vi bakom oss. Det är dags att vi får en varm. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara. Men experterna är helt odugliga när det gäller att förutspå hurudan vintern blir. Däremot tror de sig kunna förutspå klimatet om 50 eller till och med 100 år.

I huggkubben sitter en av mina yxor drypande av väta. Jag tar loss den moderna Fiskars-yxan och väger den i handen. Perfekt balans, vass, ett utmärkt verktyg. Vem tänker på att denna enkla, urgamla uppfinning är ett av mänsklighetens mest ödesdigra framsteg. Den har dödat långt fler människor än atombomben. Den har varit en värre miljöförstörare än någon annan innovation. Långt innan vår tideräknings början hade människorna huggit ner stora områden av urskog i Kina, Indien, Mellersta Östern, i Sydeuropa och i norra Afrika. Ända fram till 1800-talet var trä den överlägset viktigaste råvaran. En råvara som höll på att sina på många håll och som helt tagit slut på miljoner kvadratkilometer mark där det tidigare växte skog, t.ex. i det område vi i dag kallar Sahara.

Jag svingar yxan. Hur länge sedan är det sedan jag första gången högg ved? En bra bit över 50 år. Tack vare yxan och vedhuggning har jag kunnat bibehålla rörligheten i mina axelleder trots att jag lidit av en reumasjukdom i över 40 år. Att hugga ved är visserligen tungt men just därför en utmärkt motion och gymnastik. Det är annat än att betala för att få flåsa över någon maskin i ett svettigt gym. Det sunda, billiga och enkla ersätts i dagens samhälle av det invecklade, dyra och ofta ohälsosamma. Det senaste i den vägen är de elektriska klabbningsmaskiner som alla nu tydligen absolut måste ha. Men visst, dagens försoffade människor skulle antagligen hugga sig i benet och de försökte sig på att klyva en stor klabb.

Vedkorgarna lyfter jag upp i en skottkärra så behöver jag inte kånka dem de ca 30 metrarna till stugan. Skottkärran är för övrigt ytterligare en förträffliga uppfinning. Drar ingen bensin. Kräver nästan ingen service. Ytterst miljövänlig. Är billig att skaffa. Min modell har två hjul, vilket gör man man kan dra eller skuffa den med bara en hand.

Efter att ha lämnat vedkorgarna på trappan besluter jag att gå en promenad längs vägen för att kolla om det blåst ner mycket kvistar. Jag vandrar iväg i den tilltagande skymningen, men än ser jag utan problem. Mäktiga tallar och någon gran reser sig på vardera sidan av vägen. Rönnarna står spretiga och nakna, likaså asparna. Inga fåglar hörs, inte ens hackspetten som brukar hålla till här, endast tallarnas enformiga, uråldriga sång som framkallas av de mäktiga luftströmmarna i jordens atmosfär. Ingen människa. Grannens hus skymtar genom den lövfria undervegetationen, tomt, mörkt och tyst. Men den stora gräsmattan är välskött.

När jag vandrat en stund, slängt en och annan kvist åt sidan, stannar jag. Det är ca 500 meter kvar till byn, men jag vet att där är tomt och dött såhär sent i november. De gamla bondgårdarna, som en gång var fulla av folk året om, står nu tomma. Ännu när jag började tillbringa somrarna här på 1970-talet fanns det folk i båda gårdarna. Nu är de äldre döda och de yngre bor i tätorter. Åkrarna ligger år efter år i träda med bidrag från EU. I stället har det vuxit upp sommarstugor som svampar efter ett augustiregn, men de finns längs stränderna, inte i byn. Ett tjugotal postlådor mitt i byn vittnar ändå om att här finns gott om folk under vår korta sommar.

Själv har jag redan hämtat min post i dag. Det tar inte lång stund med cykel. Ännu en genialisk uppfinning, utan elekronik! Hälsosam, billig i inköp, hållbar, lätt att serva, drar ingen bensin, är extremt miljövänlig. Även om all högteknologi kraschar så fungerar cykeln. Det är glädjande att denna över hundra år gamla uppfinning upplever en renässans. Bevisar att det fortfarande finns folk som inte är helt hjärntvättade av framstegspropagandan.

Lika bra att vända tillbaka. Dessutom är det redan halvmörkt och vinden ruskar om både mig och tallarna längs vägen. Inga bilar. Inte för att mörkret stör mig. Jag har gått denna väg så många gånger att jag utan problem kan gå här i fullständigt mörker. Jag känner med fötterna var gruset slutar och gräset och diket tar vid. Inte heller är jag mörkrädd. Jag är långt räddare att gå på en storstads upplysta gator än här på en ödslig grusväg i halvmörka skogen. Träden sjunger sin uråldriga, susande hymn för mig där jag sakta promenerar fram och försöker öppna mig så fullständigt som möjligt för nuet. Mindfulness.

På långt håll ser jag att det lyser varmt och välkomnande i fönstren på vårt hus. Jag lyfter in vedkorgarna. Det känns som om huset vore levande, som om det tog emot mig med öppna armar. Kanske inte underligt när ett hus är sprängfullt av minnen från 40 år. Visserligen är det nu tomt på folk, men mitt minne är desto fullare. Alla de människor som bott här, vistats kortare stunder, suttit runt kaffebordet, som pratat och skrattat, de finns på något sätt kvar i husets värme. Därför tycker jag synd om folk som ständigt byter bostad. Väggarna kan aldrig bli inpyrda med minnen. Jag nynnar: ”Nu skall gamla 34:an rivas, nu skall hela rasket bort...och stora tårar rullar för min kind.” Gudskelov finns det ingen risk att någon vill riva detta durabla hus för att bygga en motorväg genom skogen. Jag behöver inte försöka stoppa rivningsmaskiner och inte heller behöver jag skaffa mig en handduk för att lifta genom galaxen.

Inomhus är det tyst. Endast vagt hör jag tallarnas dystra sång. Radio Vega spelar någon fånig låt om att alla vinner. Liksom de flesta moderna poplåtar är den noggrannt renskrapad på intelligens. Samma korta ramsa upprepas i det oändliga till hetsig dunkande musik – ett nog så talande exempel på den moderna kulturen. Men hur är det med roddbåten? Är den tillräckligt högt uppdragen på stranden. Vid senaste storm steg vattnet snabbt och vågorna slängde upp den på stranden och fyllde den med vatten. Det är nog bäst att gå ner till stranden och kolla läget. ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflydda år så mången vänlig stjärna. Välan, vem följer nu mitt tåg...inte till Näsijärvis dunkla våg, men väl till en vik av den mäktiga Bruksfjärden.

Efter att ha fyllt ved i spisen går jag den branta stigen ner till stranden. Vinden har tilltagit, liksom också mörkret. Jag viker upp kragen mot det piskande duggregnet. Egentligen njuter jag av att gå i regnet, blåsten och halvmörkret. Jag är varmt klädd och som bekant finns det inte något dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller folk som inte har förstånd att klä sig rätt. Folk som tycker att det är viktigare att följa modet och outsagda regler än att använda sitt eget förstånd.

Roddbåten, byggd av aluminium i slutet av 60-talet av Fiskars, ligger bra. En utmärkt båt, den håller i evighet, är lätt att ro och hantera, idealisk för fiske nära stranden. Sådana båtar byggs inte längre. Sedan 1960-talet har båtbyggandet, liksom allt annat i vårt överorganiserade samhälle, snärjts in i massvis av regler och förordningar. Egentligen är det strängt förbjudet att bege sig ut i denna båt därför att den inte fyller alla krav.

Konstigt nog är det fortfarande tillåtet att ro trots att ingen kan förtjäna pengar på det. Ja den som ror sparar förstås en massa pengar. Min farfar rodde om somrarna varje lördag från Dalsbruk till Holma, en sträcka på ca 20 km. Var vinden god seglade han. Söndag kväll rodde han tillbaka för att jobba hela veckan vid gjuteriet på fabriken. Men så var han också enormt stark. Ännu på 1950-talet var det rätt vanligt att man rodde. Min faster rodde på somrarna ut till en holme där de höll korna. Varje morgon och kväll rodde hon av och an, mjölkade korna, släpade på mjölkkannorna, separerade grädden. Hon hade inga problem med övervikt.

Att ro ger utmärkt gymnastik, starka muskler, kondition och, just det, sinnet ro. Roddbåten fungerar oberoende av ström, bensin, olja eller ens vind. Inga kostnader för bränslet, föga underhåll, inga servicestationer behövs. Dra upp den på land, vänd den, mer behövs inte när vintern kommer. I en roddbåt kan man uppleva naturen på ett helt annat sätt än i en motorbåt. Att lägga ut nät en lugn månskenskväll när det ligger frost i luften.... Mer miljövänlig kan man inte bli.

Vattnet är så högt att de skummande vågorna slår över vår orubbliga betongbrygga. Den började jag bygga tillsammans med min svärfar i början av 1970-talet. Han var en urstark arbetsmänniska. När han byggde någonting skulle det hålla under lång tid. Allt som han byggde finns kvar och i gott skick. Men han har varit borta i många år.

Jag plaskar i väg ut på bryggan utan någon annan orsak än att jag tycker det är roligt. Vattnet sköljer över stövlarna, stormen håller på att samla krafterna för sin nattliga uppvisning, den river och drar i mig för att fälla mig i sjön, regndropparna flyger nästan vågrätt, det är halvmörkt. Det finns många stugor längs stränderna, men ingenstans syns ljus. En vardagseftermiddag sent i november vill ingen vara här, speciellt inte när det regnar och blåser hårt. Jag kisar ut mot den stora Bruksfjärden, men det är redan alltför mörkt. Men jag vet att vågorna redan går höga, att de i raseri kastar sig mot Måsgrundet och mot Lågholmens uråldriga granitklippor.

Det enda ljus jag ser kommer från mina egna lysrör. På motsatta stranden tittar fyra stugor med mörka fönster ut i novembermörkret. Men alla stugorna lever upp när våren kommer. Det gör däremot inte min svärfar och alla de andra som jag känt i byn och i stugorna och som nu är döda.

Snart sällar också jag mig till deras ständigt växande skara. Men inte än. ”Han blott på gravdörrn gläntar. Slår den igen kanske ännu på ett år.” Helst dock på flera år.

”Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut.” Tove Janssons gråtmilt vackra text dyker upp i mitt sinne. Borde jag skynda mig att älska? Men om man inte har älskat när man nästan är 70 år gammal är det nog för sent. Man kan skynda sig att ha sex, men kärlek måste få tid att mogna. Kärlek är inget som man kan skynda med. Tvärtom! I dagens samhälle behöver vi inte mer brådska utan mer långsamhet, mer eftertänksamhet, mer fördjupning, också när det gäller kärleken.

Men bryggan som jag står på kommer att finnas kvar, åtminstone mycket länge. Jag hoppas att min lille sonson skall kunna stå här som en gammal man och meditera i novembermörkret någon gång i slutet på detta århundrade. Hur ser världen ut då? Det får vi tyvärr aldrig veta.

Men här i regn och blåst kan jag inte stå i evighet. Jag tänker på den sköna värmen i huset, på en kopp varmt kaffe och en ostsmörgås, på radionyheterna och kvällens tvprogram. I dagens värld behöver man inte vara isolerad fast man är ensam. Radio och tv spottar visserligen ur sig floder av kommersiell smörja, men de hör ändå till de allra viktigaste uppfinningarna. Deras public service funktion är ovärderlig. Själv avskyr jag alla infantila reklamsnuttar. Jag håller mig till Yle, om än jag halkar in på någon kommersiell kanal för att se en film ibland.
-----
Klockan är litet över elva på kvällen. Stänger tvn. Det blir tyst i huset. Dämpat hör jag bruset av den tilltagande stormen ute i mörkret. Stänger stand-by funktionerna på tvn, digiboxen och DVDn, liksom också på datorn. Sedan släcker jag lysrören så att det enda ljuset kommer från lampan i mitt sovrum. Jag ringer som vanligt till min hustru och önskar henne en god natt.

Det finns ingen anledning för mig att gå ut i stormen och regnet. Börjar klä på mig, trycker hårt ner mössan på huvudet, spänner fast pannlampan, sticker fötterna i de slitna stövlarna. Stormen kastar sig över mig i vilt raseri när jag öppnar dörren. Till all lycka omges vi av tallskog som avsevärt dämpar stormbyarna. Går ned för trappan, trampar på betongplattorna, ser absolut ingenting. Det inte bara svartnar för ögonen. Det är totalt svart år alla håll. Vad som helst kan dölja sig i mörkret en meter framför mig. Men jag vet förstås att där inte finns något annat än vad som normalt finns. Att gå i totalt mörker är inte så fiffigt så jag tänder pannlampan.

Ibland river en extra stark stormby i trädens kronor. Buskarna piskar med sina nakna grenar, tallarna böjer sig ödmjukt inför stormens majestät, men faller inte. Tallar är, i motsats till granar, och i likhet med bonden Paavo envisa och till det yttersta anspråkslösa. Aldrig har en tall blåst omkull på vår tomt, men nog granar. Stormens rytande höjs till ett cescendo och jag är nära att själv blåsa omkull. För att ytterligare öka underhållningen piskas jag och den redan dyblöta marken av ett plötslig skyfall. Vattnet rinner längs mina kinder. Jag skulle ha lust att skratta som en galning, skratta stormen mitt upp i ansiktet, men någonstans måste jag dra gränsen.

Jag släcker lampan.

Där i stormen, regnet, kolmörkret, ensamheten känner jag verkligen att jag lever. Det trygghetsknarkande, högteknologiska myssamhället är oändligt långt borta. Det är bara jag och den vilda naturen, en av vetenskapen otyglad urkraft. För ett kort ögonblick är jag ett med naturen. Jag blir en del av vinden, regnet, mörkret. Jag är ett med den eviga, obändiga livskraften.

Jag ställer mig att kissa.

Människorna har kissat ute i naturen i oändligt många år. Men inte i dagens detaljreglerade puristiska samhälle. En person som kissar ute är en sanitär olägenhet. Man skall kissa på toaletten, en av de tokigare uppfinningarna. Via kilometervis av rörledningar pumpas urin och allt annat smutsvatten till reningsverk. Vattnet filtreras och genomgår kemisk rening, släpps sedan, hur tokigt det än kan låta, ut i havet. Dock har många äntligen fått upp ögonen för att detta vatten i stället kan ledas till våtmarker.

Urin är förträfflig gödsel. I dag köper folk gödsel för dyra pengar. Sedan kissar de ut förträfflig, naturlig gödsel i toaletten och betalar till på köpet ett högt pris för rening av smusvattnet. Under sommaren tar jag vara på urinen och vattnar i trädgården med den. Urin är för övrigt steril om man är frisk. Blommorna formligen skriker av förtjusning när man häller piss på dem. Rosenbuskarna blommar ståtligt, och inget hindrar att man vattnar grönsakslanden med utspätt urin. Dock bör man pröva sig fram. Kväve är den viktigaste ingrediensen och t.ex. rotfrukter ger massor av fin blast men små rötter om de får för mycket kväve.

Stormen är en intensiv upplevelse, men i lagom doser. Kloka djur som rävar, mårdhundar och grävlingar söker skydd i sina hålor. Jag är inte dummare än de. Jag söker mig in i min teknologiska håla. När jag stänger dörren bakom mig förvandlas stormens dån i ett slag till ett dämpat susande. Jag låser dörren. Egentligen en helt meningslös åtgärd i detta väder. Men också annars. Det är större sannolikhet att en meteorit skall slå ner genom taket än att en människa med ont i sinnet skall smyga sig in här under natten. Men jag är trots allt ensam och det känns tryggare när dörren är låst. På sommaren när vi är flera lämnas dörren ofta olåst dag och natt. I moderna städer skulle det vara rena galenskapen. Man bör låsa dörren med två lås och säkerhetskedja. Gärna kan man ännu ha tjuvlarm och övervakningskamera.

Borsta tänderna? Jag är trött, ids inte. Har ändå ingen att kyssa godnatt. Klär av mig och kryper ner i min ensamma dubbelsäng. Släcker lampan. Stirrar en stund ut i det kompakta mörkret. I moderna städer är det aldrig alldeles mörkt. Ögonlocken känns tunga. Morfeus smyger försiktigt in genom dörren, svävar fram mot min säng, tar mig ömt i sina mjuka armar och för mig till drömmarnas fantastiska värld – från en fantastisk värld till en annan...z z z z z...

MANNERHEIM

I somras läste jag Stig Jägerskölds biografi över Mannerheim under perioden 1941-1944. Boken kom ut på Schildts förlag redan 1979 och jag har läst några kapitel i den för länge sedan. Nu läste jag den tämligen noggrannt från pärm till pärm. Varför började jag plötsligt läsa om Mannerheim? Det var en ren slump. Jag har under sommaren läst om en del av böckerna i min bokhylla, främst gamla deckare, men min blick fastnade då på denna bok. Eftersom jag är intresserad av historia och speciellt andra världskrigets historia fördjupade jag mig i Jägerskölds beskrivning av marskalkens handlande under kriget. (Jag har behandlat kriget i massor av tidningsartiklar främst på 1970-talet. Ett par bloggar behandlar ämnet, 22/7 -09 och 8/9 -09).

Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.

FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.

Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.

Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.

Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.

Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.