lördag 27 februari 2010

HUR SKRIVER MAN EN ROMAN?

En roman är en längre, uppdiktad berättelse på prosa om ett fritt valbart område. Varje år skriver flitiga författare massvis med romaner, också i vårt lilla land, och ännu fler författare in spe skriver för skrivbordslådan, som det hette förr. I verkligheten skriver man i dag för sin dator, eller för sin minnessticka. (Det ryms betydligt mera på den än i skrivbordslådan).
Jag har skrivit fem böcker, flera kompendier och massor av artiklar, men aldrig en roman. Mitt område är sakfrågor. Jag skriver om verkligheten, inte om uppdiktade världar.
Jag är ingen storkonsument av romaner. I allmänhet tråkar de ut mig, och kärleksromaner får mig bara att tänka på något annat, mer intressant, jag tappar fort tråden. För mig är kärleksrelationer ganska ointressanta. Skall princessan Viktoria gifta sig? Jaha, gäsp! (Kanske för att jag själv har haft en kärleksrelation till en och samma kvinna i 40 år. Det är inte särskilt spännande, inget att skriva romaner om, men mycket tryggt.)

Jag har ingen anledning att skriva en roman, så varför skriver jag en blogg om att skriva romaner? Jo, därför att jag börjat skriva en roman på min blogg. Det är en SF-roman. (Föga förvånande för dem som känner mig). Den här bloggen är ett slags självförsvar. Jag försöker urskulda mig. Jag tror inte alls att jag har någon talang som romanförfattare. Jag skriver för att jag som pensionär har tid, och för att försöka locka läsare, som inte ids läsa mina långa inlägg i olika sakfrågor, att kolla min blogg någon gång emellanåt. Litet lätt underhållning behöver både jag och läsaren mellan varven.

Hur skriver man en roman?
En nödvändig förutsättning är att man behärskar skriftspråket. Det är inget problem för mig som skrivit för offentligheten sedan 1966.
Helst bör man ha god fantasi, man bör, som det heter i dag, vara kreativ. (Jag börjar bli utled på begreppet kreativ som ständigt används i dag som modeord. Eftersom jag har som vana att gå emot strömmen strävar jag i stället att vara så okreativ som möjligt. Fast om alla är kreativa så är det i själva verket den som är okreativ som är verkligt kreativ, dvs som avviker från mönstret.) Man kan diskutera huruvida fantasi och kreativitet verkligen är viktiga egenskaper för en seriös författare. S.k. god litteratur är ju i själva verket sällan fantasifull och kreativ. Den är i stället verklighetsnära, handlar om sådant som verkligen hänt. En av de mest lästa romanerna i Finland är OKÄND SOLDAT. Men den är mycket realistisk, inte alls fantasifull och allra minst kreativ.
Själv har jag ingen brist på fantasi. När jag är uttråkad eller ligger i sängen utan att somna fantiserar jag ofta ihop berättelser, oftast högst orealistiska och fantasifulla, men kreativa. En sådan berättelse lägger jag nu ut på min blogg.

Min roman har det underliga namnet I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. Varför? Därför att en roman skall ha något namn. Det låter litet lagom mystiskt och gåtfullt. Min avsikt är att lägga ut kapitlen på bloggen med ca två veckors mellanrum. Det blir alltså en följetong. Du som vill veta hur det går är alltså tvungen att gå in på bloggen åtminstone ett par gånger i månaden. Då kanske du hittar något annat också som intresserar dig.

Det första kapitlet ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT hittar du på bloggen 5.2. Kapitel 2 NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN finner du 19.2. Det tredje kapitlet I STJÄRNORNAS KALLA LJUS kommer på bloggen ungenfär 5.3. För närvarande har jag ungenfär halva boken färdig. För att reta din aptit räknar jag här upp kapitelrubrikerna till de kapitel som jag redan skrivit: Kapitel 4. Döden i dvalan, kap 5. Rymddynamit, kap.6 Rymdkonferens, kap 7. Rymdpassion, kap 8. Närkontakt av andra graden, kap 9. Ett chokerande avslöjande, kap 10. Ut på tomhetens hav.

Sedan några filosofiska tankar om SF-genren.
Jag ha sett rätt många filmer inom området: Star trek, Star wars, Babylon 5, Alien, Predator osv. Jag har läst åtskilliga böcker. God underhållning, fina animationer. Att storyn är svag och ofta rent löjlig spelar inte så stor roll. Det är ju bara frågan om moderna sagor. Jag låter själv min fantasi ha fria tyglar ibland. Jag började t.ex. för många år sedan fundera ut en story som gick ut på en konfrontation mellan vintergatan och Andromeda-galaxen. Helt absurt förstås, men i ett oändligt universum är allt möjligt.
När man författar en roman gör man sig till gud. Man skapar en värld helt enligt eget tycke och smak. Man skapar hjältar och bovar, man tar livet av folk utan samvetskval osv. Eftersom jag undervisat i logik i 30 år är jag bl.a. intresserad av möjliga världar, ett begrepp som används inom modallogiken. Den verkliga världen, den som vi lever i är, förstås möjlig. Allt som är verkligt är möjligt, men allt som är möjligt är inte verkligt. Finns det då någon gräns för vad som är möjligt? Jo det finns en yttersta gräns som man inte bör överskrida i sin fantasi. Man bör inte beskriva en logiskt omöjlig värld. Vad är det? Det är en värld där också det logiskt omöjliga är sant. Det är en värld där 2+2 kan vara 99, där döva kan höra, stumma kan tala, där döda är levande och levande är döda, där det samtidigt kan vara isande vinter och het sommar, där folk befinner sig på olika platser vid samma tidpunkt, där hororna kan vara oskulder och mördarna helgon osv osv. En omöjlig värld är en ytterligt tråkig plats. Om vad som helst kan hända så kan ingenting hända.
Men mellan den verkliga världen och den omöjliga världen - det finns bara en omöjlig värld – finns ett oändligt spektrum av världar. De som mest liknar den verkliga är de som är teknologiskt möjliga. De är likadana som vår värld men de har en annan teknologi. Den värld som jag beskriver i min roman är inte teknologiskt möjlig i dag. Jag tar mig alltså betydande friheter när det gäller teknologin. Det finns t.ex. ingen teknologi för att accelera ett rymdskepp till nästan ljusets hastighet. (Ca 50 miljoner km/h). Mer behöver jag inte säga i den frågan. Med en kausalt möjlig värld menas en värld där naturlagarna är desamma som i vår värld. De världar som beskrivs i filmerna jag nämnde ovan är inte kausalt möjliga.
Min strävan är att världen i min roman skall vara kausalt möjlig. Naturlagarna skall vara desamma som i den verkliga världen. Då utgår jag förstås från den vetenskapliga kunskap vi har i dag. Det kommer säkert att visa sig att en del av den är felaktig. Jag ger mig själv ett visst spelrum här, men huvudtanken är att lagarna är de som vi känner. Det är t.ex. omöjligt att färdas snabbare än ljuset. Därför måste resan till det närmaste stjärnsystemet ta över fyra år.
Varför ålägger jag mig denna begränsning i fantasin? Därför att jag vill utforska vad som verkligen skulle kunna hända en gång i framtiden. Jag har alltid varit fascinerad av hur det kommer att gå med mänskligheten. Detta är ett sätt för mig att föreställa mig hur framtiden, när jag sedan länge är död och bortglömd, kan komma att gestalta sig. Genom att fantisera ihop denna berättelser är jag i andanom med på denna första expedition till en annan värld. Och jag bjuder läsaren att åka med. Fantasin har inga gränser i tid och rum. I fantasin lever vi inte bara här och nu, utan vi kan, om vi så vill leva i det förflutna och i framtiden.
Som jag betonat skriver jag för att ha roligt. Därför bakar jag in skämt i min text, jag lägger in massor med anspelningar på filmer, böcker, språk, personer, läror, teorier osv. Du kommer kanske att upptäcka några av dessa. Om du inte är språkkunnig kommer du kanske att irritera dig över att jag har med en stor mängd uttyck från andra språk. För mig, som alltid varit språkintresserad, är det mycket roligt att försöka finna sådana uttyck som passar i sammanhanget. Du tycker antagligen att namnen i boken är konstiga. De är ett uttryck för min sjuka humor.
När jag började skriva första kapitlet visste jag i stort sett ingenting om vad som skulle hända i den värld jag skapade. Jag visste bara att jag ville beskriva den första färden till ett annat stjärnsystem. Jag måste förstås ha med ett antal huvudpersoner. Så jag började fantisera ihop dem. Men jag visste inte vad de skulle komma att göra, och jag hade bara en vag bild av deras karaktärer. Men när jag började skapa ålade jag mig de begränsningar jag nämnde ovan. Det betyder att berättelsen har en inre logik som inte nämnvärt skiljer sig från den vi är vana med i vardagslag. Allt som sker måste vara begripligt för oss.
Egentligen är detta orealistiskt. Resan utspelar sig i slutet av detta sekel, dvs om ca 90 år. Då är människorna säkert på många sätt annorlunda än vi. Men det har jag undvikit att spekulera om. Jag antar att personerna på skeppet tänker och reagerar i stort sett som vi gör i dag. Det förefaller mig sannolikt. Dessutom utgår jag ifrån västerländskt tänkande eftersom det är det enda jag känner. Jag gör ingen prognos om utvecklingen. (Om vi utgår ifrån dagens trender kan det hända att den första interstellära färden organiseras av det kinesiska kommunistpartiet. Kanske består besättningen enbart av robotar. Kanske kommer en sådan färd aldrig att ske. Själv vill jag ändå tro att människan, dvs våra efterkommande övermänniskor, har en framtid i rymden. I det avseendet är jag inspirerad av Isaac Asimov. På gamla dagar blev han dock pessimist och menade att rymdfärder mellan stjärnorna aldrig kommer att ske. Vi människor har existerat som kulturvarelser med skriftspråk i 5000 år. Jag ser inga hinder för att vi kan existera i ytterligare 5000 år. Hur ser vi ut då? Det är ett ämne för en helt annan roman.)
Jag är inte en enväldig gud i den värld jag beskriver. Jag har ålagt mig massor av begränsningar. Storyn utvecklas enligt sin egen inre logik som ibland överraskar mig själv. Jag är som en gud som skapar gestalter som jag sedan inte helt kan kontrollera. De har en fri vilja! I bland har jag riktigt roligt åt deras fånigheter. Litet allvar och sorg skall det finnas med så det måste jag hitta på. Jag är mycket intresserad av hur det kommer att gå. I skrivande stund vet jag det lika litet som du. Om du har ens hälften så roligt av att läsa romanen som jag att skriva den så är den värd besväret.

söndag 21 februari 2010

KALLA VINTRAR MÅSTE VI RÄKNA MED.

KALLA VINTRAR KOSTAR STORKOVAN. VEM BETALAR?

Några filosofiska funderingar en söndagsförmiddag när snön har yrt i hård blåst under natten och hela naturen hukar sig i den bitande kölden.

I H:fors har man nyligen diskuterat en köttfri dag i veckan i skollunchen. Varför? För att protestera mot vanvård av djur? Nej, för att vi inte skall få varmare vintrar. ??? Vad har skolbarnens proteiner med vintervädret att göra? Svaret är förstås: absolut ingenting. Vad några tusen skolbarn i H:fors äter, eller inte äter, har inte ens en marginell inverkan på klimatet.
Förslaget är förstås en ren symbolhandling. Det är avsett att visa att man är politiskt korrekt (läs: grön) samt att man är beredd att offra något, i detta fall att skolbarnen offrar något. Samtidigt är förslaget förstås avsett att påverka skolbarnens värderingar.
Det finns, som alla torde veta, massor av sådana symbolhandlingar i vårt land. Att byta ut lamporna, stänga av all hemelekronik i stället för att ha den på standby, sänka temperaturen inomhus, ersätta kolkraft med vindkraft, ersätta oljevärme med jord- eller luftvärme, ersätta bensin med biobränsle, bränna ved i stället för kol och olja, byta till energisnålare bil, undvika att åka bil, undvika att flyga, undvika att resa överhuvudtaget, och förstås att sluta äta nötkött.

En del av dessa åtgärder kan betyda en inbesparad slant för vanligt folk, men de flesta åtgärderna är dyra. Man får gräva djupt i plånboken för att installera nya lampor, värmepumpar, förbättra tätningen, införa luftväxlingselekronik för att inte tala om att elpriserna stiger p.g.a. vindkraften, veden är dyr etc. Men om många måste betala så finns det också några som förtjänar, på ett sätt eller annat, på kuppen.

Om målet är viktigt så är vi beredda att betala, dvs de av oss som har pengar över efter att ha betalt för det allra nödvändigaste. Vilka är då de viktiga mål som berättigar alla dessa uppoffringar, eller förändringar, omstruktureringar eller vad man vill kalla dem?

Ett mål tycks i alla fall vara att hindra att våra vintrar blir varmare. Låter det konstigt? Det är onekligen ganska konstigt just nu i slutet av februari 2010 när vinterns köldrekord på -41 grader har noterats i nordöstra Finland. När jag skriver detta visar min termometer i Åbo -18 grader. Hela landet är täckt av snö, massor av snö. Denna vinter blir mycket dyr. Vi måste räkna med extrautgifter i hundramiljonersklassen minst. Nästan all verksamhet blir dyrare när det är kallt och mycket snö. Och förstås är det vi vanliga människor som betalar! Vem som vinner är svårare att klargöra.

Låt mis sammanfatta: Kalla vintrar blir mycket dyra för oss. Vi bör göra stora uppoffringar, också ekonomiska, för att våra vintrar inte skall bli varmare. Är det bara jag som inte riktigt förstår logiken?

Under de senaste åren har vi haft några varma vintrar. Nederbörden har kommit mest i form av regn som har den fördelen att det inte behöver transporteras bort av tusentals lastbilar. Det rinner bort av sig själv. Det är en ytterst billig och dessutom ekologisk metod att bli av med nederbörd. Under dessa vintrar har vi sparat hundratals miljoner euro. Vad är det för fel med varma vintrar? Igen måste jag bara konstatera att jag inte förstår logiken i de desperata försöken att hindra att vintrarna blir varmare. Är det i grunden ett slags omedvetet självplågeri.
Visst, visst jag vet. Vi bör göra dessa uppoffringar, inte för vår egen skull, utan för att rädda världen undan en kommande klimatkatastrof. Det handlar inte om vårt klimat, om vårt lilla land. Det handlar om att Maldiverna, med 100 000 invånare, översvämmas, det handlar om att glaciärerna på Kilimandjaro smälter, att isen på Grönland smälter. Det handlar om att massvis av arter dör ut p.g.a. ändrat klimat. Det handlar om att delar av Afrika blir allt torrare. Det handlar om svält och sjukdomar för hundratals miljoner i jordens varma regioner. Det handlar om att rädda dem som lever i ett klimat som redan är varmt. De vill inte ha någon uppvärmning, snarare tvärtom.
Det är frågan om ädla målsättningar som ingen anständig människa kan ha något emot.

Problemet är att det inte har någon betydelse vad vi gör. Även om vi begick kollektivt självmord i morgon skulle det inte inverka på den hypotetiska antropogena klimatförändringen. Varför inte? Därför att vårt land utgör ungenfär en 1500:de del av hela jordens yta. Vårt folk utgör ungenfär en 1500:de del av hela jordens befolkning. Vår andel i den eventuella uppvärmningen är så liten att det inte skulle märkas om den helt upphörde. Om man är road av matematik kan man ju räkna ut andelen rent konkret. Självklart rent teoretiskt. Klimatologerna, dvs. en del av dem, har gjort upp prognoser som talar om en ökning av den globala medeltemperaturen på ca 2 grader fram till 2050. Vår andel är runt en tusendedel. Alltså om vi försvinner helt minskar uppvärmningen med 0.002 grader.
Som läsaren säkert inser är hela detta resonemang fullkomligt galet. Vi har självklart lika stor rätt att existera, och att leva med en rimlig levnadsstandard (vad sedan det kan betyda) som alla andra folk. Våra behov är lika viktiga som afrikanernas, kinesernas, indiernas och amerikanarnas.
Vilka slutsatser leder detta långa resonemang till?
Det är omöjligt att överleva vintrarna i detta land, och speciellt vintrar som denna, utan att använda stora mängder energi. Detta är ett enkelt faktum. Om vi inte har värme, kläder, transporter när det är 20 grader kallt så dör vi. Om vintrarna i medeltal blir några grader varmare så är detta enbart till nytta, men det har, som denna vinter visar, bara marginell betydelse. Enligt forskarna har klimatet i vårt land blivit ca 1,5 grader kallare under de senaste hundra åren. Men vad spelar det för roll för vanligt folk om det är 18,5 grader i stället för 20. Man fryser ihjäl precis lika fort. Om det dessutom blåser så fryser man ihjäl ännu fortare.
Det är orimligt att vänta att vi skall göra stora uppoffringar som i grunden inte inverkar på annat sätt än att försämra vår förmåga att överleva. Just nu är det lätt att minnas att vi lever i jordens nordligaste stat och är dömda att frysa i all framtid. Men vi glömmer det lätt så fort det blir några varma år.
Så jag tänker fortsätta att äta kött, utan att ha det minsta samvetskval.

fredag 19 februari 2010

KAPITEL 2. NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN.

Första kapitlet av denna hårresande spännande rymdroman finner du på min blogg 5.2 2010. Läs det först så att du kommer in i handlingen. (Om du redan läst det så kan du läsa det en gång till och se om du finner alla dolda budskap och anspelningar).

Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avtecknade sig nu, mot rymdens djupa mörker, bilden av ett diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Diavolos amigo! Vad säger du nu? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen, som just skyndat in i rummet, och nu förbluffad stod och stirrade på skärmen. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna.”

Abel Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Den annars så kylige och ironiske exobiologen var chockad, men samtidigt egendomligt upphetsad. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde tumlade runt i hans medvetande. Pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 30 år hade Abel Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade byråkraterna och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, på Europa eller på någon annan måne. Man fann ingenting annat än ett slags protobakterier. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttrande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Abel Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast några år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig ut på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 70 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar att gripa denna fantastiska möjlighet. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen Amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig nära ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst. Trots att resan skulle ta över tio år räknade han med att på grund av tidens relativitet åldras endast omkring 3 år.

Och här stod han nu och stirrade på bilden av vad som med hög sannolikhet var ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt amigo...en sensation... en enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade av iver i sin stol.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han. ”Close encounter of the third kind”, upprepade kaptenen entusiastiskt. ”Det har skett otaliga gånger i böcker och på film, men nu sker det i verkligheten.”

Abel stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Dy påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hes röst. Han satt bakom kaptenen vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Abel vände blicken mot den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han släpigt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”

En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är jy född och uppvyxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tolvårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“CARAMBA, NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.

Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Abel var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen ilsket. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”

“Excuzes-moi, men har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes mot den talande och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med den tjocka boken under armen, och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, välmenande ansikte. ”Det här är kanske lika spännande för dem som för oss. För dem måste vi vara en främmande, exotisk kultur.” Med djup tillförsikt i sin vänliga, nästan hypnotiska röst tillade han: ”De brinner säkert lika mycket av längtan att få kontakt med oss som vi med dem.”
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Abel studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” röt Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Festina lente,” mumlade datorexperten, men fortsatte med högre röst. “Jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han tänkte: De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning. De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”

Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort amigo. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Abel. Det är dig tet hänker på ny. Dy måste sköta regin ny. Vi litar på dej.”

Med en blandning av obehag och triumf märkte Abel Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Men nu var han plötsligt den viktigaste personen ombord. Nu var han ledaren, mannen som fattade de tunga besluten. Och han märke till sin överraskning att han tyckte om det.
Abel Natas, mannen som alltid blivit sedd över axeln, som aldrig haft någon längan efter makt och inflytande, fylldes nu av en berusande känsla av triumf och spänning. Han insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han, att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Han kunde inte hindra rösten att skälva när han vände sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”

Den normalt så kylige exobiologen kunde inte längre behärska sig. Hans ansikte sprack upp i ett fåraktigt leende, han reste sig och grep kaptenen om ena armen. De båda männen flinande emot varandra. Den ungdomlige, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i vitt, med ett öppet ansikte och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord. Han kunde inte kontrollera sina känslor. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en björnkram. Skrattande besvarade kaptenen omfamningen och ropade: “Besättningen på rymdskeppet Odysseus, de första människorna i världshistorien som fick kontakt med en främmande civilisation.” Med rösten bräddfull av stolthet tillade han: “Skeppets befälhavare var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co.”
“Visst, visst,” inföll Hans Nosring och reste sig också han. För en gångs skull log han brett, om än något sorgmodigt. “Vi blir mer berömda än Armstrong och Aldrin. Mer berömda än Gagarin.” Sedan lyste hans ansikte upp änn mer. “Kanske kommer till och med jag att få framgång med kvinnorna efter det här. Om vi någonsin återvänder till jorden förstås.” “Garanterat,” skrattade Kaija, som nu också rest sig. Hon vände sig mot dataexperten. “Vackra kvinnor kommer att hänga i massor rynt dig.” Hon slog armarna om den generade dataexperten och kysste honom grundligt.

När överste News Duva öppnade dörren och steg in på bryggan trodde hon först att besättningen drabbts av plötslig galenskap. Alla skrattade och pratade i munnen på varandra. Kaija kramade om Abel och Enfaldo, Dumm och Hans dunkade varandra i ryggen och pratade fullkomligt nonsens om sköna kvinnor. ”Schtå eta?” ropade hon barskt. “Nej, vi är inte galna,” hickade Enfaldo när han såg den kraftfulla överstens höjda ögonbryn. “Vi skall gå till historien alltså, liksom,” skrockade Dumm och dansade fram till översten, grep hennes händer och började valsa runt med henne samtidigt som han osammanhängade försökte förklara deras upprymdhet.
Ingen märkte att den vitskäggige gamle mannen, med boken under armen, tyst slank ut ur rummet.

Detta djupsinniga drama, som är av samma klass som Shakespeares trevliga berättelser, fortsätter med kapitel 3 om ca två veckor. Missa inte det!!

måndag 15 februari 2010

MILJÖVÄNLIG VINTERDELIKATESS

Om du inte är intresserad av miljövänlig matlagning utgående från helt lokala råvaror så skall du inte läsa denna blogg.
Jag har skrivit otaliga föreläsningar i filosofi, men detta är första gången jag ger en lektion i hur man rensar och tillreder fisk.
---
För någon tid sedan hade vi möjlighet att köpa pinfärsk fisk, fångad med nät under isen, av yrkesfiskare Kurt Nyman i Västanfjärd. Vi köpte 10 kg fisk och 20 kg potatis direkt från producenten, utan mellanhänder, utan några tillsatsämnen. Fisken (inte potatisen) var fångad samma dag som vi köpte den. Dessutom var det frågan om vild fisk, inte odlad. Enda sättet att vara mer miljövänlig är att fånga fisken själv.
Bland fiskarna fanns två lakar (Lota lota) på 3 kg vardera. Laken är den enda torskfisk som lever och fortplantar sig i våra vatten. Den finns både i insjöar och vid kusten. Eftersom många i dag, speciellt unga personer, inte kan rensa och tillreda fisk skall jag här beskriva hur jag gör. Lake ätes inte allmänt i dag, men den är enligt min mening en delikatess under vinterhalvåret. Just den här tiden är den som bäst. Enligt gammal tradition är laken smakligast under månader vars namn innehåller bokstaven r, dvs från januari till april. De senaste åren har den ofta varit svår att få tag på.
---
Vi köpte alltså två stora lakar. Det var dessutom romlakar. Lakrommen betraktas som en delikatess. Också levern är mycket god.
Man börjar förstås med att rensa fisken. Lakens skinn är oaptitligt. Man brukar därför flå den. Det går till så att man skär eller klipper en skåra i skinnet runt fisken bakom huvudet så att man kan få tag i skinnet och dra det mot stjärten (dvs fiskens). Skinnet är mycket halt och slemmigt så jag brukar tag tag i det med en tång, en hovtång eller linjetång. Om man har starka armar håller man i huvudet med en hand och i tången med den andra. Sedan drar man av skinnet med några kraftiga ryck. Man kan förstås be någon annan hålla i huvudet eller t.ex. fästa det på en krok, spik eller vad man har till hands.
Det gäller att öppna fisken försiktigt så man inte skadar gallblåsan. Jag klipper upp bukskinnet börjande i analöppningen. Då väller romsäckarna, två stycken, samt levern, ett stycke, ut. Jag tar bort rommen utan att söndra säckarna och avlägsnar sedan levern. Gallblåsan, en liten påse innehållande en gul vätska, är fäst vid levern och man bör akta sig för att söndra den. Man klipper av den ledning som förenar den med levern och kastar den (gallblåsan, inte levern). Sedan tar man bort övriga inälvor och slänger dem. Gälarna klipper man också bort och lägger, liksom galla och övriga inälvor, bland komposterbart eller brännbart avfall..
STUVAD LAKE
Helst stuvar, dvs kokar, jag laken. Jag skär av huvudet, klipper bort fenorna på ryggen och buken och skär kroppen i bitar, ca 5 cm breda. Om fisken är stor krävs det kraft för att skära genom ryggraden. Man behöver en kraftig kniv som man kan slå på om det behövs. Somliga tar bort skinnet också från huvudet, men jag tycker det är onödigt. Det finns inte mycket att äta på det men det ger smak åt spadet så jag kokar det också. I en stor kastrull lägger jag en skivad lök, litet morot, pepparkorn, några lagerblad. Ovanpå lägger jag huvudet och bitarna av fisken. Salta enligt smak och storlek. Droppa över en matsked citronsaft. Litet finhackad dill passar bra. Häll över grädde så att den täcker fisken. Jag brukar använda lättgrädde. Blanda i litet vetemjöl i den kalla grädden om du vill ha en simmig sås. Vill man ha magrare kost använder man vatten. Låt sjuda sakta under lock i 10-15 minuter. Fisken är färdig när köttet lätt lossar från benen.
Själv vill jag inte ha annat än kokt potatis till fisken.
Enligt min smak är fisken lika god kall som varm. Strängt taget är den ännu godare när man värmer den eftersom kryddorna då verkligen hunnit tränga in i köttet.
LAKROM
Många känner till alla möjliga utländska delikatesser och smakar gärna på dem, men känner inte till, eller bryr sig inte om inhemska dito. I min familj har jag den goda turen att vara den enda som älskar lakrom. Jag brukar få frossa utan att någon avundas mig. Rommen tillreder jag på följande sätt. Försiktigt skär jag upp hinnan på en rompåse och skrapar ner rommen i en skål. Finhacka lök, men var försiktig med löken, alltför mycket gör rommen besk. Tillsätter salt, vit- eller svartpeppar och häller över en eller två matskedar grädde, helst vispgrädde. Jag rör om med en gaffel så att kryddorna blandas, låter rommen stå i kylen en stund. Godast är denna rätt, enligt min smak, på en rostad skiva vitt bröd. Inget smör eller margarin, bara rom på brödet. Som pricken på iet dricker man öl eller vitt vin till. Man kan njuta av denna rätt med fullkomligt rent miljösamvete. En miljövänlig, inhemsk delikatess som är lika läcker som räkor, ostron, kaviar eller vad som helst som vi importerar för dyra pengar.
LAKLEVER
Leverns smak varierar beroende på vad fisken ätit. Om levern är mörk i färgen är den antagligen inte bra. Den skall vara ljusgrå. Jag kokar den tillsammans med fisken, i samma spad och lika länge. Man kan äta den på smörgås, mosa den i spadet, men jag äter den tillsammans med fisken och potatisen.
I frysen har jag nu en stor lake, rensad och skuren i bitar. Den skall jag tillreda någon av de närmaste dagarna.
Denna tid på året är laken kanske den finaste inhemska, lokala delikatess man kan bjuda på. Dessutom stöder man fiskerinäringen och äter hälsosamt. Vad mer kan man begära!

måndag 8 februari 2010

KLIMATMODELLERNAS BRISTER OCH JOHAN JANSÉNS KRITIK

OM KLIMATMODELLERNAS BRISTER. KOMMENTARER TILL JOHAN JANSÉN.
Johan Jansén i Pargas har nyligen skrivit en rad artiklar i vilka han går hårt ut mot de s.k. klimatskeptikerna. (Lustig benämning för övrigt. Som om någon skulle betvivla att klimatet existerar! Det som ”klimatskeptikerna” betvivlar är att en del forskares klimatmodeller är tillförlitliga.) Jansén har i hårda ordalag underkänt Jarl Ahlbeck i några artiklar i Åbo Underrättelser. (Se min blogg 29.1 i år). Därefter har han hävdat att jag använder oärliga knep som ”guilt by association” och felaktig induktion i två artiklar i Hufvudstadsbladet.
Jag har otaliga gånger betonat hur viktigt det är med fri kritik. Någon kunde tro att Janséns kritik förargar mig, men det stämmer inte, tvärtom. Han skriver bra, är skärpt och kunnig. Han är ärligt intresserad och engagerad. En klok människa uppskattar kritik och jag räknar mig som klok. (Om jag inte är det nu vid 65 års ålder så blir jag det aldrig).
I Hbl 25.1 betonade jag hur svårt det är att göra någorlunda pålitliga prognoser och menade att detta också gäller klimatprognoser. Jansén svarade i Hbl 31.1. Hans argumentering är rätt oklar. Dels menar han att jag har rätt. Han skriver t.ex. ”Men är då klimatmodellerna osäkra? Utan tvekan.” Men dels menar han att jag har fel. Han skriver: ”Det vore betydligt mer övertygande om Rosing kunde lägga fram verkliga argument för varför han tycker klimatmodellerna är så bristfälliga i stället för att använda sig av tvivelaktiga knep.” Jag svarade, mycket kort, i Hbl 2.2 att man bör vara rätt försiktig med att lita på modellerna. Jansén anser motsatsen och skrev i Hbl 8.2 att vi bör ta modellerna på största allvar. Han skrev bl.a.:”Det verkligt viktiga i sammanhanget är att våra ledande klimatforskare tar modellerna på största allvar.”
Vad betyder ”ta modellerna på allvar”? Jag har inTrycket att det för Jansén betyder att en enorm klimatkatastrof står för dörren om vi inte snabbt får ner koldioxidutsläppen. Den 31.1 skrev han att ”vi bör ta modellerna på allvar, innan det är för sent.” Det låter verkligt hotfullt. Men när är det då för sent? Vad tror han kommer att hända om vi inte gör såsom de ledande klimatforskarna rekommenderar?
I varje fall tycks han inte tro på världens undergång eftersom han 8.2 skriver: ”Vi [dvs de rika länderna] kommer undan med livet i behåll vilket är mer än man kan säga om de fattiga i tredje världen.” På den här punkten tycker jag att han resonerar fel. Enligt en FN-rapport för något år sedan är ca 1000 miljoner människor undernärda. Inte på grund av klimatförändringar utan av helt andra orsaker. Det logiska är väl då att vi satsar de resurser som finns på s.k. strukturförändringar i tredje världen för att hjälpa dem i dag. Om vi kan hjälpa dem att höja sin levnadsstandard så har de mycket större chans att klara av eventuella klimatförändringar.

Jansén undrar varför jag tycket att klimatmodellerna är bristfälliga. Jag skall nu försöka besvara den frågan ganska utförligt. (Antagligen tråkar jag ut läsaren, men själv tycker jag detta är högst intressant.)

KLIMATFORSKARNA LIDER AV HYBRIS
Jordens klimat är ett mycket komplext system. Att tro att detta system kan ”fångas” i matematiska modeller, låt vara komplexa, till den grad att man kan förutsäga temperaturen med 1 grads noggrannhet om 50 år förefaller mig vara höjden av vetenskaplig hybris. De forskare som sysslar med detta överskattar, enligt min bedömning, sin egen förmåga och sina kunskaper. De underskattar svårigheterna. Sådan hybris är inte ovanlig inom vetenskapen. Den som, i likhet med mig, studerat vetenskapens historia vet att det finns massor av exempel på att forskare varit säkra på att de förstår ett system, men där det senare visat sig att de haft fel.
Jordens yta är 500 miljoner kvadratkilometer. Klimatet påverkas av massor av kända faktorer och troligen av många okända. Redan att mäta jordens medeltemperatur under ett år med en decimals noggannhet verkar för mig tvivelaktigt. Hur mäter man temperaturen på en så enorm yta på ett pålitligt sätt? På nätet kan man läsa att GISS, Nasa, främst baserar sig på data från över 1000 väderleksstationer. Det bli i medeltal en station på 500 000 kvadatkilometer. Dvs en station på en yta ungenfär så stor som hela Sverige! Därtill kommer dock data från satelliter och från arktiska väderstationer.
Enligt GISS har jordens medeltemperatur ökat med 0.8 grader sedan 1880. Själv är jag beredd att tro på en ökning av denna storleksordning.
Jag förundrar mig för övrigt litet över att den s.k. kaosteorin inte tycks beaktas i detta sammanhang. Den fick stor uppmärksamhet för ett tiotal år sedan. Den innebär i princip att inte ens deterministiska system kan förutsägas för lång tid framåt därför att små variationer i utgångsdata kan leda till stora avvikelser längre fram i tiden. En populär illustration v principen var att en fjäril i Kina kan orsaka en orkan i Amerika genom en mycket lång kedja av händelser. En obetydlig faktor kan i det långa loppet få stora konsekvenser. Huruvida detta gäller för klimatmodellerna vet jag inte. Kanske någon kan upplysa mig?

DET FINNS MÅNGA AV EXEMPEL PÅ MODELLER SOM VISAT SIG VARA FELAKTIGA
Att göra matematiska modeller för komplexa system är självklart inget nytt. Mitt intresse för sådana modeller väcktes på 1960-talet. Då fanns det många experter som, på basen av modeller, varnade för kommande katastrofer om politikerna inte vidtog radikala åtgärder. Det fanns t.ex. en grupp vetenskapsmän som kallade sig Rom-klubben. De fick stor uppmärksamhet i medierna när de i slutet av 60-talet publicerade prognoser som visade att en rad viktiga råvaror höll på att ta slut. De menade att fortsatt ekonomisk tillväxt blir omöjligt, att råvarupriserna kommer att stiga snabbt, att vi kan vänta en ekonomisk katastrof. Det visade sig småningom att prognoserna var, kärvt utryckt, helt åt skogen. Vid samma tid ansågs överbefolkningen vara ett stort hot. Det gjordes prognoser om den framtida tillväxten som såg mycket dystra ut. Tjugo år senare började det bli klart att alla prognoser varit alltför pessimistiska. De hade inte beaktat att födelsetalen kunde falla så snabbt som de faktiskt gjorde. Nu har vissa områden, framför allt Europa negativa reproduktion.
Jag kommer speciellt ihåg den debatt som leddes av en amerikansk professor vid namn Georg Borgström. I en rad uppmärksammade böcker varnade han för att maten inte kommer att räcka till i framtiden. Den sista boken Banketten kom ut 1973. Hans prognoser visade sig felaktiga därför att han inte beaktade alla de innovationer som kommit inom livsmedelssektorn. (Det är omöjligt att veta i dag vilken teknik vi har i morgon).
Jag kunde fotsätta denna uppräkning av modeller som gett prognoser som sedan visat sig mer eller mindre felaktiga. Detta må räcka för denna gång. Den allmänna slutsats jag drar är att man i allmänhet har alltför stor tilltro till prognoser. Vetenskapsmän, också en majoritet, kan missta sig – ibland riktigt grundligt.
Självklart menar jag inte att man helt borde sluta att göra prognoser. Men man bör inse deras begränsningar. Självklart kan prognoserna ibland t.o.m. påverka politikerna och allmänheten att vidta åtgärder. Detta har skett t.ex. när det gäller miljövården. Om man fortsatt att släppa ut gifter i naturen lika sorglöst som fram till 1960-talet skulle det uppstått stora skador. Men då skall man komma ihåg att gifternas verkan kunde bevisas botom allt rimligt tvivel. Det behövdes inga invecklade matematiska modeller för att förstå att DDT, PCB, hormoslyr, kvicksilver, kadmium, bly, arsenik tog död på också ”nyttiga och önskvärda” växter och djur.

KLIMATPROGNOSERNA HAR HITTILLS STÄMT DÅLIGT
Jag betonar alltid hur viktigt det är att teorier och modeller testas noga innan man godtar dem. Därför har jag varit mycket intresserad av hur bra klimatmodellerna hittills lyckats förutspå tendenser i klimatet. Modeller har gjorts sedan 1980-talet. Resultatet är inte uppmuntrande. De enda data vi har gäller en rätt kort period, dvs i stort sett två decennier. Deras tillfärlitlighet är direkt dålig när det gäller begränsade områden och tidsperioder.
I Vasabladet 7.2 finns en artikel av FNB-TT där några av de färskaste mätningarna redovisas. Det har redan en tid varit klart att man inte kunnat mäta någon temperaturökning sedan det varma året 1998. Detta har betonats av bl.a. Jarl Ahlbeck. Enligt prognoserna borde vi kunna se en tydlig ökning under de senaste 12 åren. Perioden är tillräckligt lång för att en tendens borde vara tydlig. Vi vet att koldioxidmängden ökat med ca 15-20 ppm. I FNB-artikeln läser vi att ”temperaturerna på jorden har legat stilla sedan 1998, efter att ha ökat stadigt i två årtionden.” Från 1980 till 2000 var ökningen ca 0.2 grader per decennium. Ingen prognos har såvitt jag vet förutsagt denna stora avvikelse från den uppåtgående tendensen. Det blir ytterst intressant att se hur det går de närmaste åren.
Lägg märke till att för att vi skall få en ökning på endast en grad från 2000 till 2050 så måste vi i medeltal ha en ökning på 0.2 per decennium. (Samma som under 80- och 90-talet alltså). Men vi har inte haft någon ökning hittills. I själva verket har många prognoser förutspått en ökning på 2 grader eller mer fram till 2050. Vi borde enligt prognoserna ha en ökning på långt över 0.3 per decennium under fortsättningen av detta sekel för att prognoserna skall stämma. Detta förefaller mig högst osannolikt.
Vattenånga är den viktigaste växthusgasen. (Därom är alla eniga). Alla modeller utgår ifrån att ökad mängd koldioxid leder till att mängden vattenånga ökar.(Alla som varit i bastun vet att ju varmare det är desto mer vattenånga kan luften bära). Mer vattenånga innebär i sin tur starkare växthuseffekt. Jag citerar artikeln i Vbl: ”Nu visar forskarna....att mängden vattenånga i atmosfären märkligt nog minskade med ca 10% mellan 2000 och 2009.”
Det bör dock påpekas att det gågna decenniet var det varmaste sedan man börjat mäta. En viss uppvärmning har med hög sannolikhet skett. Men hur det går i fortsättningen är mycket osäkert.
Prognoserna har spått att isarna över nordpolen kommer att bli allt mindre under sommarhalvåret. De två senaste åren tycks avsmältningen dock ha stannat av. Därför är det speciellt spännande att se hur det går nästa sommar.
MODELLERNA INNEHÅLLER MÅNGA OSÄKRA ANTAGANDEN
Också klimatforskarna betonar att det finns stor osäkerhet beträffande t.ex. de faktorer som styr molnbildningen, aerosolernas inverkan (partiklar i luften, t.ex. ”black carbon”). Det finns stor osäkerhet beträffande extrema vädertyper, beträffande metan, ozon och självklart inverkan från sådant som vulkanutbrott. En god översikt av hur problematiskt det faktiskt är att skapa pålitliga klimatmodeller får man i Nature 21.1 2010. Den som är intresserad kan läsa artikeln på sidorna 284-287. När man läst den är man förundrad över den tvärsäkerhet som klimatforskarna ofta uppvisar.

EXPERTERNA ÄNDRAR OFTA SINA PROGNOSER
Ett tydligt bevis för att modellerna är tämligen otillförlitliga är att experterna hela tiden ändrar sina prognoser. Här är ett exempel bland många. (Min redogörelse är baserad på Nature 30.4 2009.) James Hansen är en av de främsta klimatforskarna, chef för GISS i USA. Han beräknade år 2007 att en koldioxidhalt på 450 ppm var gränsen för ”dangerous climate change”. (i dag är halten ca 380 ppm och den stiger med 1-2 ppm per år). För tre år sedan ansåg han att vi bör sträva till att inte överskrida detta värde. I så fall blir temperaturökningen mindre än 2 grader. Men ett år senare hade han räknat ut att detta var alldeles fel. Han hade nu kommit underfund med att den avgörande gränsen låg vid 350 ppm, dvs betydligt under den halt som redan existerade. Vi hade alltså redan passerat ”the point of no return”. Problemet, hotet var, menade han nu, mycket större än forskarna tidigare trott. Vi kommer alltså enligt Hansen under alla förhållanden att drabbas av en höjning på långt över 2 grader fram till 2050. Ökningen kan vara upp till 5 grader.

PROGNOSER EFTER KÖPENHAMN
Många, och framför allt de gröna, blev mycket besvikna efter det att den jättestora internationella klimatkonferensen i Köpenhamn i december blev ett totalt fiasko. Många klimatologer har räknat ut vad de anser att konsekvenserna kommer att bli. (Dessa siffror är hämtade från Nature 31.12 2009.) Enligt Climate Interactive i USA måste vi räkna med en ökning på 4 grader till år 2100. (0.4 per decennium alltså!) Den engelska klimatologen Martin Perry räknar med att ökningen blir mellan 3 och 3.5 grader.
Lägg märke till att man tidigare gjorde prognoser fram till 2050, men nu har man flyttat framåt till 2100. År 2050 börjar vara obehagligt nära! Det blir allt tydligare att de prognoser som tidigare gjordes fram till 2050 inte alls kommer att stämma.

DET ÄR SVÅRT ATT HÅLLA VETENSKAP OCH POLITIK ÅTSKILDA
Alla som bekantat sig med denna fråga är välmedvetna om att den väcker starka känslor. Här går jag dock inte närmare in på denna frågan. Dock vill jag notera ett faktum. Senaste år förekom ovanligt många larmrapporter om klimatet i medierna. De gick ut på att hotet är ”mycket större än man idigare trott” och att vi nu hade sista chansen att få en ändring till stånd, sedan är det för sent. Jag har intrycket att många forskare försökte skapa en så skrämmande hotbild som möjligt för att påverka politikerna i Köpenhamn. Nu när mötet inte lyckades åstadkomma några bindande begränsningar får vi plötsligt veta väldigt mycket om hur osäkra modellerna i själva verket är.

fredag 5 februari 2010

I SKUGGAN AV OKÄNDA LJUSÅR. KAPITEL 1.

Läs den gastkramande berättelsen om en grupp hjältemodiga människor som djärvt färdas till världar där ingen mänsklig fot tidigare satt sin hand.

KAPITEL 1
ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

“Viktigt meddelande till kaptenen”.
Aristoteles röst var mjuk, övertydlig, könsneutral och motbjudande entonig. Sorlet i den lilla salen mattades något, men tilltog sedan igen.
“Det är din tur Enfa!” Den djupa basrösten tillhörde Dumm von Dönicken, maskinchefen ombord, en kort, kraftig, mörkhårig, svartskäggig man klädd i brunrutig skjorta och gröna byxor.Tillsammans med honom satt sju andra personer runt det ovala plastbordet på vilket det stod flaskor, glas, två skålar med sötsaker och en ask kex, som ingen öppnat därför att kexen smakade konstigt. En vas med gula plastrosor mitt på bordet spred en angenäm väldoft.
Förutom de sju runt bordet fanns det fyra personer i rummet. Vid ett annat bord satt tre kvinnor fördjupade i ett parti schack med en dator. De diskuterade ivrigt varje gång datorn valde ett drag. De höll förstås på att förlora. Bakom dem satt en gråhårig man med kort vitt skägg och läste en tjock bok. Då och då mumlade han för sig själv. ”Jaha, den rosenfingrade Eos igen,” eller ”han gav orden vingar” eller något liknande. Längst bak i ett hörn satt en mycket blek man orörlig framför en datorskärm. Han hade inte rört sig alls sedan kaptenen och hans besättning kom in i rummet. Antingen sov han djupt eller så var han död.
Den entoniga, motbjudande rösten ekade igen mellan de ockrafärgade plastbeklädda metallväggarna, högre denna gång.
“Viktigt meddelande till kaptenen.”
”Storebror tycks ha något viktigt att säga dig boss,” mullrade von Dönicken. ”Caramba!” utbrast kapten Enfaldo de Co. “Just när jag har de bästa korten på flera månader.” Han slängde med en uppgiven gest korten på bordet, med framsidan nedåt, och drog med båda händerna genom sitt långa, svarta hår. Han var av medellängd, medelgrov och medelålders. Allting hos kapten de Co var i själva verket medelmåttigt, inte minst hans intelligens. Liksom maskinchefen von Dönicken, som satt vid hans högra sida, var han klädd i rutig skjorta och byxor. Såväl skjortan som byxorna var bländande vita. Vitt var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Cos älsklingsfärg. Bakom ryggen kallades han duvan.
“Vi kan väl fortsätta när du hört meddelandet, liksom,” protesterade maskinchefen, “jag har också, vad heter det, mycket bra kort, och det ligger, öh liksom minst en miljon i potten. Inte kan vi sluta nu, alltså!” Han tittade uppfordrande på de andra personerna runt spelbordet, tre kvinnor och två män.
“Du hörde vad Arre sade,” svarade kaptenen med skärpa i rösten. ”Det är viktigt”. Han lyfte sitt glas, gav det en blick av avsmak, och tömde med en grimas ut det sista av den bruna alkoholfria vätskan i blomvasen.
Den ljushåriga kvinnan på kaptenens vänstra sida slängde även hon sina kort på bordet, men med framsidan uppåt. Alla kunde se att hon endast hade lankor. “Tet betyder arbete. Tillbaka till krottekvarnen. Slut på tet roliga. Jag tycker att vi låter penkarna likka tills vi får tid att spela igen. OK?” Kaija Lipponen-Kekkonen var hennes namn och hon var första styrman och första navigatör ombord. Också hon var klädd i rutig skjorta, men hennes jeans satt som gjutna över en väl tilltagen bak och smet åt över välformade ben. Hennes skjorta var bländande vit, medan jeansen var lika bländande svarta. Hon log mot kaptenen med perfekta vita tänder.
På hennes vänstra sida muttrade Hans Nosring: ”Wer nicht arbeitet soll auch nicht essen.” Sedan fortsatte han med högre röst: “Antagligen den förbannade improbalitetsdriven som krånglar igen. Den har väl kastat in handduken. Ha, ha. Eller kanske vogonerna anfaller.” Som vanligt var det ingen som förstod hans skämt och anspelningar.
Nosring var andre navigatör och dataexpert, en äldre, fetlagd, gleshårig man som alltid såg dystert på tillvaron. Han bar en kortärmad grå skjorta, bruna byxor samt bruna strumpor i gråa tofflor. Musen kallades han allmänt. Han grep en ölflaska men fick endast några droppar av den alkoholfria vätskan i sitt tomma glas. ”Förstås,” muttrade han.
På andra sidan bordet, mittemot Nosring satt exobiologen Abel Natas, gemenligen kallad alien. “Det vore kanske en god idé om Enfaldo frågade Storebror vad saken gäller,” sade han kyligt och spände sin isblå blick i dataexperten, som dystert tittade ner i sina usla kort. Natas var lång, mycket mager, alltid lika noggrann med sin klädsel som med sitt uttal. Han var klädd i snusbrun skjorta, röd kravatt och gråa, välpressade byxor. Hans bitande ironi och skarpa tunga var lika fruktade som hans knivskarpa intelligens. Han fann en pervers njutning i att verbalt klippa till vem det vara månde.
Vid hans högra sida satt en kort, men kraftig rödhårig kvinna som däremot rent fysiskt kunde klippa till vem än som försökte ställa till bråk. Överste News Dufva var som vanligt iklädd reglementsenlig uniform. Vid bältet bar hon ett pistolhölster trots att ingen, allra minst hon själv, begrep vad det var bra för när det närmaste förbrytarna och terroristerna befann sig på tre ljusårs avstånd. Om någon frågade svarare hon torrt att hon var ansvarig för säkerheten ombord och därför alltid var reglementsenligt utrustad. Bakom ryggen kallades hon allmänt amazonen.
Med en generad blick på Abel Natas lutade sig kapten Enfaldo de Co tillbaka i stolen. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja kapten.”
“Hur lyder meddelandet?”
“Skall jag meddela till bryggan?”
“Nej, jag sitter i konferensrummet,” svarade kaptenen otåligt. En nyfiken tystnad sänkte sig som ett lätt dis i rummet. Enfaldo trummade med högra handens fingrar på bordet. Kaija Lipponen-Kekkonen log obestämt ut i tomma luften och Hans Nosring gav henne en dyster grimas. Tystnaden fortsatte. “Nå Aristoteles!” utbrast kaptenen. “Sätt igång, låt höra. Förstår du inte vad jag säger?” Den entoniga, mjuka rösten svarade:
“Jag skannar andra än besättningspersoner i salen just nu. Är kapten medveten om detta?”
“Naturligtvis vet jag vilka som är här. Jag har ögon i huvudet. Två ungdomar, som spelar med oss, tre kvinnor från data, och en,” han tvekade och kastade en blick mot den gråhårige mannen som satt ensam med sin bok, “en äldre herreman, arkeolog eller något sådant.” Han reste sig och försökte göra sin röst myndig. “Hur lyder budskapet?” Nu svarade den entoniga rösten genast.
“Observatoriet meddelar att ett OIO har observerats på ett avstånd av ca 50 000 km. Det rör sig med samma hastighet som vi och i samma riktning som vi mot Alpha Centauri. Det närmar sig oss och beräknas skära vår kurs om ca fyra timmar. En preliminär beräkning anger en genomskärning på minst 1000 m.”

Nyfikenheten förvandlades till häpen ordlöshet. Kapten de Co stirrade rakt fram med öppen mun. Dumm von Dönicken höll på att ramla av stolen. Överste Dufvas fyrkantiga ansikte fick ett beslutsamt uttryck och hon lade handen på pistolhölstret. Den gamle mannen tittade fundersamt upp från sin bok, men de schackspelande kvinnorna fortsatte att grälade högljutt om nästa drag.
Slutligen bröts tystnaden runt spelbordet av Natas´ sonora stämma: “Stäng munnen Enfaldo.” Samtidigt utbrast von Dönicken: “Omöjligt alltså!” Han slog sin kraftiga hand i bordet så korten yrde omkring. “Det kan inte, vad heter det, vara något oidentifierat interstellärt objekt, inte här ute liksom, i den totala tomheten alltså.” Han stirrade nästan vädjande på kaptenen. “En asteroid, en komet som rymt från ett solsystem, ett stoftmoln...”. Natas´ ironiska skratt avbröt honom. “En asteroid som rör sig nära ljusets hastighet, Dumm?”
Innan den svartskäggige maskinchefen hann svara sträckte kapten Enfaldo på sin 180 cm långa, vitklädda kropp och förkunnade med myndig röst: ”Compadres! Slut på slöandet. Vi har ett jobb att göra, ett problem att lösa. Alla intar sina stationer omedelbart!” Han tittade uppfordrande på sin besättning, som tveksamt började resa sig. “OCH DET ÄR EN ORDER!”
von Dönicken kastade en arg blick mot Natas innan han skyndade mot dörren. Kaija Lipponen-Kekkonen gled med ett inåtvänt leende efter maskinchefen, Nosring lomande efter henne med dyster min, och överste Dufva marscherade i sin tur efter henne med bestämda steg. Kaptenen följde efter översten.

Kvar runt bordet satt Abel Natas och de två ungdomarna, en muskulös ung man och en bildskön, likaledes ung kvinna. Den äldre gråhårige mannen satt kvar vid sitt bord med boken uppslagen framför sig, men tittade långt efter de utmarscherande. ”Schack och matt,” förkunnade den schackspelande datorn och de tre kvinnorna suckade djupt och började diskutera vad de gjort fel. Den mörkhåriga kvinnan vid spelbordet satt fortfarande med sina kort i handen. Hon gav Natas en lång blick och sade spydiskt: “Har du ingen station att inta? Skall inte du som är så intelligent hjälpa vår stackars idiot till kapten?”
Den magre mannen samlade inhop en bunt spelkort och började långsamt blanda dem. Sedan började han lägga patiens. Just när den unga kvinnan med en fnysning började resa sig svarade han med låg och kall röst: “Jag är exobiolog, expert på utomjordiskt liv”. Kvinnan satte sig igen och tittade nyfiket på Natas som fortsatte: ”De brukar klara sig bra på bryggan utan min hjälp.” Långsamt vände han på huvudet och borrade in sin isblå blick i den frapperande vackra flickan. “Vad heter du förresten?”
“Jag presenterade mig när jag kom,” svarade hon stelt och sträckte på sig. Det långa korpsvarta håret föll ner över axlarna, en ljusröd jumper omslöt perfekta kurvor och matchades av ett par grönrutiga jeans. De snygga benen avslutades med ett par högklackade röda, stövlar i äkta läder. En diamant blixtrade i vardera örat.
Den unge mannen vände sig till Natas och sade inställsamt: “Hon heter Var de Vulva och hon är mycket intelligent...”. “Jag kan presentera mig själv, tack skall du ha James,” fräste flickan, och vände sig mot exobiologen som nu studerade sina kort med stort intresse. “Jag heter, som James säger, Var de Vulva. Min far är den kände affärsmannen Adolf Fritjoff de Vulva, ledande tillverkare av damunderkläder. Jag antar att du känner vårt trademark Fritte.” Natas gäspade. “Jag har förresten fyra doktorsexamina,” fortsatte hon, irriterad över hans markerade likgiltighet, “nämligen i ekonomi, rymdrätt, sociologi och gourmetri.” “Jasså, verkligen. Pappas duktiga flicka.” “Min far bedömde att mina gedigna kunskaper kommer att vara till stort gagn på den här expeditionen.” Flickan höjde rösten och rätade stolt på axlarna. ”Därför ordnade han så att jag fick plats ombord. Förresten är jag magister i humorologi också, om du vet vad det är.”
Den unge mannen reste sig, sträckte fram en kraftig hand mot Natas och sade snabbt och nervöst. “Jag har inte presenterat mig. Jag heter Brand, James Brand. Jag är bara en enkel knegare, en smeds son från Soho, London.Inga fina titlar.” Abel Natas ignorerade den utsträckta handen och den unge mannen fortsatte med förvirrad min. ”Jag har varit fascinerad av rymdresor ända sedan jag som barn såg gamla filmer som Star Wars och Star Treck i tv, jag...”
Exobiologen fortsatte att, vilt fuskande, lägga patiens. James babblade nervöst vidare. “Jag föddes faktiskt samma år som den första bemannade resan till Mars genomfördes. Det är helt otroligt att jag fick komma med på den här första interstellära resan. Vi var minst tio miljoner sökande.” “Då hade du verkligen otur, ” inföll Natas torrt. “Tur menar du väl?” invände den unge mannen förvånad och fortsatte: “Av tio miljoner valdes 50 genom lottdragning. Jag kunde inte tro att det var sant, att lilla jag...”. Han tystnade när han märkte att de inte lyssnade till honom.
Den mörkhåriga kvinnan stirrade sammanbitet på Natas som likgiltigt plockade med korten. James tittade buttert ner i bordet, vände sig sedan mot Natas och tillade häftigt: “Jag har ingen rik pappa, som Var har...”. ”Var har Var sin far?” mumlade Natas med ett snett leende. ”Vars far köpte plats till henne,”fortsatte James envist, ”för några miljoner behåer och trosor.” Han satte sig och tittade på flickan med fåraktig min.
Hon fortsatte att ignorera honom och talade i stället till den äldre mannen. “Vem var den där blonda vampen som smilade så glatt mot alla karlar?” Exobiologen gäspade och fortsatte att stirra på sina kort. Långsamt lyfte han huvudet och sade ogillande: “Välj dina ord flicka! Visserligen angår det inte dig, men hon heter Kaija Lipponen-Kekkonen...”. Den unga flickan brast i skratt. “Lipponen-Kekkonen! Det var det löjligaste namn jag hört. Man kan ju knappt uttala det.” “Hon är finne, från ett land som du antagligen inte hört talas om, Finland.” Natas höjde rösten och hans blå ögon borrade sig som in i hennes bruna. För sig själv tänkte han. Hon är en förfärlig högfärdsblåsa. Bortskämd som fan. Borde tas ner på jorden. Högt sade han: “Hon är trevlig och glad, som alla finskor.”
“Hur vet du att alla finskor är trevliga och glada,” muttrade James surt. Natas fortsatte att betrakta Var när han svarade: “Därför att jag i min ungdom deltog i en konferens i exobiologi i Stockholm, som är Finlands huvudstad och...”
“Stockholm är inte alls Finlands huvudstad,” avbröt flickan med överlägsen min. “Den heter St Peter.., någonting. Det vet jag därför att min farmors mors faster föddes där och hon var finne.” James, som i smyg betraktade den unga kvinnan med stora fuktiga ögon, utbrast nu: “Ha, ni har fel båda två! Finland tillhör EU och EU:s huvudstad är Bryssel. Alltså är Bryssel Finlands huvudstad. Där har jag förresten varit en gång, i Bryssel alltså.”
“Ursäkta mig!” Den gamle, gråhårige mannen hade rest sig och, med den tjocka boken under armen, kommit fram till spelbordet. James kunde uppfatta ordet Homeros på bokens pärm. Märkligt, tänkte han, att gubben läser en riktig gammaldags bok, tryckt på papper. “Beklagar,” log mannen,” men ni har fel allihop.” Medan han talade drog han ogenerat fram en stol och slog sig ner. Den eleganta, svarthåriga kvinnan betraktad med avsmak gamlingens nötta bruna tröja och hans lika nötta byxor. Att han var barfota och att fötterna var täckta av gråa hår ökade hennes avsmak. “Såå gamle man,” sade hon högdraget, “och vad tror Ni att den heter då?”
James räckte glatt fram sin kraftiga näve mot den gamle. “Jag heter Brand, James Brand, vanlig knegare från London.” “Jag vet,” log den gamle och fattade hans hand i ett stadigt grepp med en mager, men stor och senig hand. “Själv lystrar jag till ett något ovanligare namn. Jag heter Notalp i förnamn, efter min farbror Sven, och Seletotsira, efter min morbror, som var hemma från Sumatra. Men mina ovänner kallar mig helt enkelt Nappe, efter Napoleon Bonaparte, om ni vet vem han var.”
Var stirrade förbluffad på den livlige gamlingen. “Det var ett konstigt namn, ja inte Napoleon, utan Ert namn, Notalp Sel...Sela..Selu.” “Seletotsira,” stönade Natas. “Lyssnar du aldrig när man talar kvinna.” “Vad kallas du av dina vänner då,” frågade James avledande. “Nappe,” svarade Notalp Seletotsira med ett brett grin.
“Och vad tror du att Finlands huvudstad heter?” frågade Natas. “Åbo,” löd det självsäkra svaret.
Samtidigt hördes kapten Enfaldo de Cos röst i högtalaren. “Abel till bryggan omedelbart, OCH DET ÄR EN ORDER.” Den långe, magre mannen satt emellertid lugnt kvar och började blanda korten på ett sätt som blev alltmer enerverande. ”Djävulens psalmbok,” muttrade gamlingen. Flickan iakttog exobiologen med stigande nyfikenhet. Han gjorde ingen min av att åtlyda befallningen. “Skall du inte lyda din kapten? De behöver dig.”
“Stockholm är Finlands huvudstad,” sade han med lugn, kall men bestämd röst. “Jag vet det därför att jag bodde där i en studentby, Frescati tror jag den kallades, under en konferens för ja, mycket länge sedan. Då träffade jag flera trevliga finska flickor.” Han tvekade, slängde kortpacken på bordet och vände sig mot den unga kvinnan. Med låg röst fortsatte han: “Faktum är att jag blev kär i en finsk flicka, Greta Obrag, hette hon.” Hans blick blev fjärrskådande. “Faktum är att hon blev mitt livs stora kärlek, ja förutom exobiologin förstås.”
“Vad hände?” Den unge mannen lutade sig intresserat fram över bordet, men med en aning av skadeglädje i blicken.
“VAR HÅLLER DU HUS?” dånade plötsligt kaptenens röst i högtalaren. “Det här är ditt område...du måste se det för att tro det. Sätt fart nu!” Den tilltalade suckade. ”Det är väl bäst att jag går dit innan han spränger en blodåder. Den där OIO:n tycks göra vår kapten nervös. Man kunde tro att den är ett främmande rymdskepp,” tillade han med ett torrt skratt. ”Det vore väl inte omöjligt,” inföll den gamle allvarligt. Flickan skrattade högt och hånfullt. ”Små gröna män, aliens, predatorer, slemmiga monster. Hjälp, hjälp. De kommer för att kidnappa mig.” Med allvarligare min tillade hon: ”Det är bara småbarn som tror på extraterrestrier. Lika gärna kunde man tro på jultomten.”
Natas reste sig med en hård blick på den unga kvinnan. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja, Abel Natas?”Hur kan jag hjälpa?”
“Ge en kort beskrivning av formen på OIO:n.”
“Den preliminära beskrivningen är följande. Form: platt och cirkelrund. Genomskärning: över 1000 meter. Största tjocklek ca 100 meter. Avsmalnande mot kanterna. Inga tecken på kratrar. Ytan matt silverglänsande. Spektralanalys pågår.”
Den långe exobiologens ögon vidgades av häpnad. “Det var som satan!” utbrast han högt samtidigt som han vände sig så häftigt att stolen föll omkull. Utan att bevärdiga de andra med en blick eller förklaring rusade han mot dörren. De hörde bara ett: “Det var verkligen som satan!” innan dörren slog igen efter den gänglige gestalten.

Den gamle mannen reste sig. ”Au revoir,” sade han och återvände småleende till sitt bord med sin bok. De två ungdomarna tittade frågande på varandra. James slog ut med händerna. “Ingen aning.” Var fnyste, men ljusnade igen och sade: “Datorn bör ju veta vad det är frågan om. Aristoteles!” kommenderade hon med hög röst.
“Tyvärr,” svarade den obehagligt könlösa, enformiga rösten, “endast medlemmar av besättningen får använda mig.” Flickan pressade missnöjt ihop sina fylliga, välmålade, ljuslila läppar. “Jag hör till besättningen,” ljög hon. “Jag befaller dig att besvara min frågan!”
“Tyvärr, jag har röstprov av alla i besättningen. Er röst finns inte med. Alltså kan jag inte ta emot några order av er.”
“Fuck you, din eländiga maskin,” fräste flickan, och vände sig mot den unge mannen som fortsatte att stirra på henne med dyrkande hundblick. “Vad glor du på!” Han öppnade och slöt munnen flera gånger som en fisk på land, men lyckades till slut få fram: “ Kan vi... vill du.. jag menar, följer du med på en drink i baren och sedan...”. “Var inte löjlig.” Hennes skratt pärlade fram som friskt vatten ur en källa. Hon reste sig för att gå, följd av den unge mannens trånande blickar, men kunde inte slå bort det okända objektet ur sitt nyfikna, unga sinne. Det var något speciellt med det, eftersom det fick en slö och likgiltig person som exobiolog Natas att bli så upphetsad att han t.o.m. använde tabubelagda svordomar. Att bli avspisad, först av en man, som låtsades att han inte alls påverkades av hennes skönhet, och sedan av en korkad maskin fick det att koka inom henne. Var de Vulva var en kvinna som hatade att bli avspisad.
Hon granskade den unge mannen med fundersam min. Många kvinnor skulle säkert anse honom stilig med rufsigt brunt hår, en kraftig bestämd haka med svag skäggstubb och bruna snälla ögon. Hundögon, tänkte hon. Han är inte alls min typ. En massa muskler men ingen hjärna. Men kanske ändå. Dum är han ju inte och jag kanske kan ha nytta av honom. Men om han tror att ...så misstar han sig grundligt. Hon slog sig ner vid bordet igen.
“Nåväl, James,” sade hon. ”Jag skall ge dig en chans.” Hennes ord och ännu mer hennes leende fick honom att bli knäsvag. “Om du kan hitta på ett sätt att ta reda på varför den här OIO:n är så speciell så följer jag med på en drink... och sen får vi se.”
“Gör du det? Verkligen? Inget skoj?” “Du får fem minuter på dig, från och med nu, att hitta på ett sätt att få reda på vad som gjorde mallstroppen Natas så upphetsad.” Hon noterade tiden på sitt lilla armbandsur av guld och tog sedan upp kortpacken för att lägga patiens.
James reste sig och sträckte på sin muskulösa kropp. Hans kortärmade skjorta smet åt över deltamuskler och biceps. De spända ljusgrå, byxorna framhävde att också hans stjärtmuskler var väl utvecklade. Långsamt började han gå av och an i rummet intensivt funderande. Att fråga Aristoteles var lönlöst. De skulle säkert inte få komma in på bryggan, där experterna satt. Finns det någon annan möjlighet? Inte såvitt jag kan se, tänkte han uppgivet. Minuterna tickade iväg medan den unge mannen rådbråkade sin hjärna. Notalp Seletotsira tittade upp från sin bok med ett svagt, leende på läpparna.
“Två minuter kvar,” konstaterade Var vänligt. Han skakade på huvudet som var lika tomt på idéer som en påse nötter. Som vanligt skulle han gå minste om chansen till en date med en vacker flicka. När han passerade gamlingen lyfte denne på huvudet, kastade en förstulen blick mot Var, som var upptagen av sina kort, och viskade: “Observatoriet.”
Jamen stannade, stirrade oförstående på den gamle, som formade sina stora nävar som en kikare framför ögonen.
“Tiden är ute, tyvärr!” ropade Var beslutsamt och reste sig för att lämna rummet. “Vänta! Jag vet ett sätt.” James hade äntligen förstått den gamles antydningar. “Vi kan gå till observatoriet. Där finns säkert någon astronom vi kan fråga. Kanske får vi själva studera OIOn i teleskopet.” Han betraktade förväntansfullt hennes perfekta, ovalformade ansikte, omramat av det svarta hårsvallet. “Det är ingen dum idé,” log hon, “men kommer vi in där?” Hon var nu så nära att hon måste böja huvudet bakåt för att se honom i ögonen. “Visst. Jag har varit där. Det är helt fantastiskt att sväva där i mörkret med hela vintergatan utbredd ovanför. Det är som om...ja som om man flöt ute i själva rymden.” “Sväva?” Hon höjde frågande de mörka ögonbrynen. “Observatoriet ligger utanför skeppets roterande del. Där finns ingen artificiell tyngdkraft,” förklarade han.
Hennes mjuka hand smekte honom lätt över kinden, grep sedan om hans kraftiga näve och drog honom ivrigt mot dörren. “Till observatoriet alltså. Visa vägen James!” skrattade hon, “och när vi har löst gåtan tar vi en drink, eller två, och sen får vi se...”. James Smith tyckte att han gick på moln när han, med hennes mjuka, svala hand i sin stora kraftiga labb, steg ut i korridoren och började gå mot hissen som förde upp till utgången. Notalp Seletotsira tittade efter de två undomarna. Hans rynkiga ansikte drogs ihop i ett melankoliskt, vemodigt leende. “May the force be with you,” viskade han. Sedan slog han ihop boken och reste sig. Också jag har problem att lösa, tänkte han.

Slut på första kapitlet. Läs den spännande fortsättningen på denna blogg, om två veckor!