KORRIGERING BETRÄFFANDE KÄRNKRAFTEN

I föregående blogg skrev jag att Finland behöver kärnkraften under detta decennium. Jag avsåg förstås detta sekel, detta århundrade. Självklart behöver vi kärnkraften under detta och nästa decennium och en lång tid därefter. Detta vill knappast ens de ivrigaste motståndarna förneka. Att stänga de fyra reaktorer som nu är i drift vore extremt dumt. Vi skulle förlora en effekt på ca 3000 MW. Såvitt jag kan se finns det inget sätt som vi inom några år kunde ersätta en så stor kapacitet. Fossila bränslen vore den enda möjligheten, men vår viktigaste uppgift i dagens läge är att fasa ut dessa. När det gäller de fossila kan vi verkligen tala om ett decennium. Inom 10-15 år borde vi radikalt skära ner på stenkol, olja och naturgas. Efter ett decennium borde en stor del av våra bilar drivas av el eller biobränslen. Att avveckla kärnkraften kan bli möjligt först mot slutet av detta sekel. Men en avveckling förutsätter att vi har ännu mer miljövänliga och trygga alternativ till förfogande. I dagens läge är den stora uppgiften att göra vad vi kan för att minska våra egna utsläpp av växthusgaser. På detta bör vi koncentrera våra begränsade resurser.

KORT FÖRSVAR FÖR KÄRNKRAFTEN

Kärnkraften tycks alltjämt engagera många. Vasabladet har under den senaste tiden publicerat en hel del kritik av denna energikälla. Min ståndpunkt har varit klar sedan slutet av 1970-talet. Jag anser att Finland är tvunget att använda kärnkraft under detta decennium för att kunna trygga behovet av el. Mina argument sammanfattade jag i en kort artikel i Vasabladet 7.2 2015. Jag sätter ut artikeln här nedan.

Det kan verka tjatigt att än en gång föra fram argument som jag presenterat många gånger tidigare. T.ex. i min blogg 30/10 2014. Intresse tycks finnas eftersom den bloggen haft hela 268 läsare. Jag svarar inte här direkt på motståndarnas argument. Det är svårt därför att de ofta är känslomässiga och bygger på okunskap. Att svara får bli till en annan gång.

Här är artikeln:

TILL KÄRNKRAFTENS FÖRSVAR

Under den senaste tiden har vi i Vbl fått läsa många insändare som motstätter sig kärnkraft (kk). Man kan undra varför vi har kk om den verkligen är så dyr och farlig som motståndarna anser. Lyssnar beslusfattarna inte alls till folket? Är vi förespråkare omoraliska egoister som inte bryr sig om risker för kommande generationer? Eller finns det faktiskt sakliga och rationella argument för denna omstridda energikälla?

Utgångspunkterna i varje energidebatt är klara: vårt geografiska läge, våra resurser, den ekonomiska strukturen i vårt land och den levnadsstandard vi önskar upprätthålla.

Under mer än 100 år har de fossila bränslena varit grunden för den ekonomiska tillväxten och för det stigande välståndet. Denna epok närmar sig nu sitt slut. I de flesta länderna inom EU är man ännu beroende av stenkol, olja och gas. Vi är emellertid redan på god väg mot en alltmer koldioxidfri ekonomi. Samtidigt blir vi alltmer beroende av elekricitet som drivkraft inom industrin, kommunikationerna och i hemmen.

Det är viktigt att vi har en trygg tillgång till ström, speciellt under den kalla och mörka delen av året, dvs större delen. Vi får inte glömma att Finland är världens nordligast belägna industriland. Tillgången på ström får inte vara beroende av väderleken.

Det blir allt viktigare att produktionen är miljövänlig. Den får inte skada vare sig skärgården eller skogar och jordbruk, inte heller växt och djurliv. Självklart får den inte skada människor, men människor kan skadas indirekt genom att deras livsmiljöer och sociala gemenskap skadas. Produktion som skapar stridigheter och bitterhet måste undvikas. Däremot är det viktigt att stat och kommun får inkomster och att många permanenta arbetsplatser för högt utbildade personer skapas. Långsiktighet är viktig. Priset på ström får inte bli högre än vad det redan är för att inte de som redan har det ekonomiskt svårt skall drabbas ännu mer. I dagens svåra läge är subventioner genom skattemedel närmast omoraliska.

Den enda metod som, såvitt jag kan se, uppfyller alla dessa krav är kk. Självklart har också den nackdelar, som ofta påpekats i Vbl. Man måste se på hela Finlands intresse.

Ett vanligt misstag i debatten är att ställa kk emot förnyelsebar energi. I själva verket behöver vi också stora mängder förnyelsebar energi för att kunna avveckla de fossila bränslena. De båda reaktorerna i Lovisa är redan gamla och kommer småningom att tas ur bruk. Då faller ca 1000 MW bort. Såvitt jag förstår är en kombination av kk och förnyelsebart en idealisk kombination. Kk står för basenergin, de förnyelsebara (plus import) för resten. I själva verket satsar ett flertal bolag i vårt land i dag på forskning och utveckling av förnyelsebart. Men det borde vara uppenbart att vi inte under de närmaste decennierna helt kan ty oss till dessa. Vi kommer att behöva kk länge än, men inte i all evighet.

Hans Rosing

MINNEN FRÅN BARNDOMEN

FÖDELSE I KRIGETS SKUGGA

Björkarnas mössöron hade växt ut till stora, gröna löv som sakta prasslade i den ljumma sommarvinden. I skogsdungarna drillade bofinkarna och i väl dolda bon ruvade mesarna på nästa generation. Frodigt gräs täckte parkerna och esplanaderna medan brännässlorna förargade på bandgatorna.

Sommaren 1944 hade börjat i trähusstaden Vasa.

Från BB hördes skrik. Fru Anna Valdine skek när hon i våldsam smärta pressade fram sin förstfödde son natten mot den 16 juni. Och snart hördes den nyfädde gossens, dvs mina, gälla protester över att tvingas ut i en kall och hård värld ur den trygga, varma livmodern. Snart låg dock gossen förnöjt vid moderns bröst, helt omedveten om ondskan i den värld han fötts till.

Ty han hade sannerligen fötts i en tid av kollektivt mänskligt vansinne. Aldrig tidigare hade mänskligheten upplevt ett mera fruktansvärt år än 1944, och hoppeligen kommer den aldrig att uppleva ett likadant år. Jag talar då förstås om lidande som helt och hållet orsakats av människan själv. Många naturkatastrofer och pandemier har varit värre, men inför dem har vi varit hjälplösa. Det andra världskriget var inne i sitt grymmaste och brutalaste skede. Tio dagar innan jag föddes skedde historiens största landstigning när amerikaner, engelsmän, kanadensare och fransmän landsteg i Normandie. Medan jag i godan ro sög på min moders bröst dödades inte bara unga män i tusental utan också tusentals civila. I Tyskland dog tusentals under raserade städer eller brändes till döds i eldstormar när väldiga armador av tunga bombplan natt efter natt fällde tusentals ton med bomber. Samtidigt mördades tusentals judar, zigenare, ryssar och andra, som nazisterna betraktade som mänsklig ohyra, i gaskamrar och fångläger. Den röda armén pressade på från öster och otaliga manglades under de framvällande pansarmassornas larvfötter. I Stilla havet drev amerikanarna tillbaka de japanska styrkorna i exempellöst brutala strider. I japanska självmordsattacker dog soldaterna som flugor. Samtidigt sattes japanska städer i brand genom armador av flygande fästningar.

Den 9 juni, några dagar innan jag föddes hade ryssarna, till den finska armeledningens överraskning, dragit igång en jättelik offensiv på Karelska näset. Den ena försvarslinjen efter den andra bröt samman. Fyra dagar efter att hon fött sitt första barn, medan hon ännu låg på BB, fick min mor höra den förfärliga nyheten. Ryssarna hade intagit Viborg, Finlands näst största stad, en uråldrig knutpunkt mellan öst och väst, nästan utan att möta något motstånd. Min mor har aldrig berättat hur det kändes att ligga på BB med ett nyfött och efterlängtat barn i famnen samtidigt som hon visste att tiotusentals unga män, bland vilka fanns många hon kände, kämpade och dog för att stoppa ryssen. Fyra år av krig hade säkert avtrubbat förmågan att känna något alls. Kanske var hon bara apatisk. Till slut stoppades dock den ryska framryckningen, mycket tack vare det finska artilleriets dödliga, massiva mattor av granater.

(När jag avtjänade min värnplikt och utbildades till batterichef i reservofficersskolan år 1964 hade vi en utbildare, en major, som var med i dessa strider som ung artilleriofficer. Han kunde av egen erfarenhet berätta om det finska artilleriets dödliga effektivitet.)

Var var då min far? I dag är det vanligt att fäderna är närvarande vid förlossningen. Tanken är att bindningen till barnet blir närmare om man ser det komma till världen. Något sådant var absolut otänkbart när jag föddes. Födandet liksom skötseln av babyn var sedan gammalt ett privilegium helt och hållet förbehållet kvinnorna. Livets innersta hemligheter var kvinnornas gebit.

Min far var maskinmästare vid handelsflottan. Under kriget låg hans fartyg mestadels i Åbo, där han fick uppleva många bombanfall. Huvudsakligen seglade de till tyska östersjöhamnar. De förde huvudsakligen produkter av trä och papper och hämtade stenkol, maskiner och i viss mån säd. Genom ett telegram fick han veta att han blivit pappa. Några dagar senare fick han ledigt för att åka upp till Vasa med tåg för att få se mig. Det enda man berättat om mitt första möte med min far är att han sade: ”Oj, vad han är liten.” Efter några dagar måste han återvända till sitt fartyg. Under kriget mot tyskarna i Lappland måste hans fartyg bokstavligen ”segla med lik i lasten”. De hämtade nämligen stupade finska soldater i Kemi och förde dem till deras hemorter längre söderut för att begravas. I Finland ansågs det mycket viktigt att stupade soldater skulle få en sista vila i hjältegravarna i sin hemorts jord. Än i dag, 70 år senare, sköts dessa gravar med stor respekt.

FÖRSTA BOSTADEN

Många säger sig minnas episoder från sina tidigaste år. Själv kommer jag i dag inte ihåg någonting alls som hände under mina första år. Jag är skeptisk till minnesbilder från de allra första åren. Självklart kommer man ihåg mycket av barndomen när man är ung. Då är avståndet till händelserna kort.  Men med åren bleknar minnena. Det sägs ibland att man har falska minnen. Jag skulle i stället säga att äkta minnen med tiden ersätts med oäkta. Ju mer man tänker på en viss episod under årens lopp desto sannolikare är det att det man kommer ihåg inte är det ursprungliga händelsen utan de minnen man har kvar av den ursprungliga episoden. Man minns minnena, inte själva händelsen. Minnena blir oäkta men det är fel att kalla dem falska. De kan i stora drag vara riktiga men upplevelsen av dem kan ha förändrats. Jag går så långt att jag påstår att det är omöjligt att ha riktigt äkta minnen av sina första år när man är så gammal som jag.

Hur upplevde jag världen som femåring? Det är omöjligt för mig att minnas. Det som jag minns är de yttre sammanhangen, vad jag gjorde, men inte vad jag tänkte, och än mindre vad jag kände. För varje år förändras vi. Vi tror att vi är densamma därför att förändringen är långsam och därför att våra minnen färgas av den vi är vid just den tidpunkten. Någonting av den 5-årige gossen Hans Ole Eugen finns säkert kvar i min personlighet i dag. Men det  som finns är överlagrat av 65 år av upplevelser. En del av det förflutna uppgår i det närvarande, men det mesta försvinner för evigt. Så har det varit för de miljarder människor som levat före oss och så kommer det antagligen att förbli för alla våra efterkommande.

Det finns människor som tror att de minns allt som hänt i deras liv. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror att det är omöjligt. Tänk dig t.ex. en person som läst 1000 böcker under sitt liv. Kan någon komma ihåg vartenda ord, varenda bokstav, varenda känsla för varenda bok?  Man kan förstås ladda ner varje ord i 1000 böcker i minnet på en dator, men datorn begriper ingenting av vad den ”minns”. Ett datorminne är föga mer än böckerna själva, som ju är kolllektiva minnan. Ett bibliotek med miljoner volymer är ett gigantiskt yttre minne.

Under mina första år bodde vi i andra våningen i ett trähus på Rådhusgatan nära Sandviken. Jag har försökt minnas hur bostaden såg ut, men ingenting dyker upp i mitt medvetande. Möjligen finns det något lagrat i min hjärna som man kunde få fram t.ex. genom hypnos. Såvitt jag vet hände ingenting speciellt på denna plats som fick någon större betydelse för mig. Jag lärde mig förstås detsamma som alla barn: att gå, att tala, att äta själv, att skilja mellan mig själv och andra personer, att känna igen alltflera föremål osv.

En kväll på 1980-talet, när jag var i Vasa och höll mina kurser vid Pedagogiska fakulteten och bodde hos föräldrarna, var jag ute och promenerade med min far. (Det hände rätt sällan). Vi promenerade längs Rådhusgatan och plötsligt stannade min far framför ett höghus. ”Här bodde vi när du var liten,” sade pappa med en viss melankoli i rösten. På  1940-talet fanns här endast trähus. (Med dasset ute på gården). I dag höghus.

Här på Rådhusgatan i Vasa inledde min far och mor sitt äktenskap. De gifte sig 1942 under brinnande krig. Här levde jag mina första år. Här hann också min två år yngre bror Lasse bo sitt första år. På grund av en ödets nyck kom det sig att mina föräldrar tillbringade sina sista år endast en liten bit härifrån. När min far blev pensionerad flyttade de till en hyreslägenhet i hörnet av Handelsesplanaden och Korsholmsesplanaden. I den lägenheten fick de åldras tillsammans tills min mor dog i cancer 1987. Pappa levde ännu fem år. Allt i lägenheten förblev oförändrat tills han själv dog i magcancer 1992. Min bror och jag fick då bl.a. plocka ner mammas kappor från klädhängaren där de hängt orörda i fem år. Min far älskade min mor, och såvitt jag vet älskade han aldrig någon annan kvinna.

ANDRA BOSTADEN

Mina första minnen är från vår följande bostad. Vi flyttade omkring 1947-48 till Holmlunds gård på Vasklot. Jag var då tre eller fyra år. Från tiden där har jag gott om minnen. Jag kan än i dag, ca 65 år senare, ganska väl föreställa mig vår bostad. Det fanna fyra lägenheter i gården som var på två våningar. Vi bodde i andra våningen i en ljus och trevlig lägenhet på två rum och ett stort kök med vedspis. Vi hade en riktig vattenklosett, men såvitt jag minns ingen telefon. Gården låg i slutet av Uddnäsvägen. Den var omgiven av skog på tre sidor. Det fanns inga andra hus i omedelbar närhet. (I dag  finns gården fortfarande kvar och ägs av samma familj men omgivningen ser förstås helt annorlunda ut).

Mitt emot oss på andra våningen bodde ett äldre par. Han var pensionerad flygare och hade varit stridsflygare under kriget. De var goda vänner med mina föräldrar. Mannen var finskspråkig. Antagligen förstod han litet svenska men jag hörde honom aldrig säga ett ord på svenska. Alla andra i huset var rena finlandssvenska österbottningar. Fruarna kunde mycket litet finska. Min mor talade däremot god finska, men far kunde nätt och jämt så mycket att han kunde göra sig förstådd. Han var dock aldrig blyg att tala den rotvälska han kallade finska.

En episod som belyser hur stor frihet man hade på den tiden. En gång bjöd flygaren mina föräldrar att följa med på en tur med ett flygplan med pontoner. Hur det kom sig att han fick använda planet och bjuda in folk att följa med vet jag inte. Tydligen fanns det inga myndigheter som kontrollerade sådant. Sagt och gjort. Mina föräldrar gick ombord under förutsättning att han lovade att flyga utan några våghalsiga manövrar. Den före detta stridspiloten ville dock visa sig på styva linan. Mina föräldrar fick sitt livs flygtur. Han höll på att skrämma ihjäl dem när han plötsligt stoppade motorn och störtade mot marken. Han rollade, flög upp och ner och hade hejdlöst roligt åt mina föräldrars skräck. Det var enda gången de flög med den gamla jaktplanspiloten. Långt senare undrade jag vilka slags plan han flugit under kriget och om han skjutit ner någon fiende, men då var han sedan länge död.

Ännu ett minne av denna farbror. Det hände några gånger att han var min barnvakt när mor var borta. Det var en lustig situation. Jag var ca fem år och kunde inte ett ord finska. Han vägrade tala svenska ens med mig, ett litet barn. Jag fick vandra omkring i lägenheten under total tystnad och under hans vakande blickar. Han visade en stavmagnet som han hade på skrivbordet. Jag blev fascinerad av hur den drog till sig gem som låg där. Det var dock oerhört tråkigt att tillbringa flera timmar med den (i mina ögon) gamle mannen.

Min mor hade många finskspråkiga vänner och bekanta. Men de talade alla god svenska. När de träffades gick samtalet vanligen på svenska. De hade namn som Sorvari, Sarvimäki , Heikkilä och Karasalo. På denhär tiden var Vasa en mycket svensk stad. Finskspråkiga hade ofta många svenska bekanta och lärde sig, utan att närmare tänka på saken, svenska.. Det var en naturlig sak i senska Österbotten. Det talades nästan alltid svenska i min omgivning. I butikerna blev man alltid betjänad på svenska. När jag började mellanskolan som 11-åring kunde jag inte ett ord finska.

Ett undantag var den barberare vår mor förde mig och min bror till när vi blev långhåriga. Hon hade sin affär i en källarvåning i hörnet av Rådhusgatan och Hovrättsesplanaden. Hon och hennes medhjälpare kunde inte ett ord svenska. Den vanliga ritualen var att mamma lämnade av oss hos barberaren, instruerade hur vi skulle klippas och sa att hon kommer och hämtar oss om en timme. Sedan blev vi lämnade till de båda klippande kvinnorna som under tystnad kapade våra hår. Eftersom vi var små fick vi sitta på ett bräde som lades över stolens armstöd. Mor passade på att handla och ta en kopp kaffe i kaféet i Hartmans hus. Det var urtråkigt för min bror och mig att sitta och vänta på henne. När jag tänker på saken hade jag ofta tråkigt under min barndom. Jag fick ofta sitta och vänta. En tid vikarierade min mor på postkontoret i Vasklot hamn. Om hon inte hade någon barnvakt fick jag sitta i korridoren i flera timmar. Det enda som avbröt tråkigheten var att en kund kom in då och då. Jag hade ännu inte lärt mig läsa så jag kunde inte ens få tiden att gå genom läsning.

ETT DUMT HÖJDHOPP

En gång när min bror och jag lekte höjdhopp i köket gick det illa. Mamma var trött och sa att vi skulle leka tyst så att hon kunde sova en stund. Jag hittade på att vi skulle hoppa höjd. Jag band ett snöre i ett dörrhandtag. Men var skulle vi fästa den andra ändan? Jo diskställningen, full med kärl, var på rätt plats. Så jag band fast andra ändan i ställningen. Otroligt dumt av en femåring! Det dröjde inte lång stund förrän diskställning med koppar och fat drösade i golvet med våldsamt klirrande. Jag minns att jag blev förskräckt. Mor kunde bli ordentligt arg. Men jag kan inte minnas själva känslan. Hur kändes det? Jag vet inte. Jag kan inte återuppliva den känsla jag hade. Kände jag rädsla, skräck, skam? Mor blev förstås rasande. Jag tror att hon luggade oss, men jag är inte säker. Det var ytterst sällsynt att hon använde något slag av ens mild aga. Jag har dock ett minne av att vi grät, men gråten kan ha kommit av skrämseln när hela härligheten åkte i golvet.

I dag har barnen massor av dyra leksaker. Femåringar spelar dataspel eller använder mobiler. De enda leksaker jag kommer ihåg är några tygdockor. Vi fick hitta på egna leksaker, leka med det som fanns till hands, träbitar eller stenar med lustig form t.ex. Att vara kreativ var en självklar och naturlig sak. Det fanns inga vuxna som lärde oss lekar, som övervakade, kontrollerade.