HUR MÅNGA SISTA CHANSER FINNS DET?

Jag har skrivit rätt många bloggar (och många tidningsartiklar) om klimatfrågan. T.ex. 12.1, 29.1, 8.2, 21.2, 5.3 och 2.10 år 2010. Nedanstående blogg är en kommentar till det senaste klimatmötet, dvs mötet i Durban, Sydafrika. Den publicerades på debattsidan i Hufvudstadsbladet 19.12 detta år.

För den som inte är insatt kan klimatfrågan verka hopplöst tilltrasslad. För oss finländare finns det dock några enkla fakta som vi alltid måste hålla i minnet.
1) Finland är världens nordligaste och därmed kallaste och mörkaste land. För att kunna leva här behöver man mycket energi.
2) Ett varmare klimat innebär både nackdelar och fördelar. I ett mörkt och kallt land som vårt överväger fördelarna. Vi kommer att lida mindre än de flesta och vinna mer.
3) Finland är ett så litet land att vi inte har några möjligheter att påverka det globala klimatet. Vi är fem miljoner mot världens totala befolkning på över 7 000 miljoner.
4) Kina, Indien, USA, Brasilien, Ryssland och de andra stora länderna kommer inte att göra något konkret för att minska sina utsläpp under de kommande åren. Mängden koldioxid i atmosfären kommer därför att fortsätta att öka.
5) Uppvärmningen kommer troligen att fortsätta. Hur mycket är omöjligt att veta. Alla prognoser har hittills slagit fel.
6) Det klokaste vi kan göra i vårt land är att bereda oss på ett varmare klimat. Vi borde diskutera vilka åtgärder vi kan och borde vidta. Men samtidigt måste vi ha beredskap för att vi också i fortsättningen kommer att drabbas av kalla, snörika vintrar sådana som senaste år.


DEN SISTA CHANSEN?

Klimatmötet i Durban i Sydafrika ledde, som väntat, inte till några konkreta åtgärder för att ”rädda klimatet”, utan endast till beslut om nya möten. Betyder detta att klimatkatastrofen är oundviklig? Knappast. Mötet fick långt mindre uppmärksamhet i medierna än det stora mötet i Köpenhamn i december 2009. Inför det mötet publicerades massor av böcker, utredningar, utlåtanden. Debatten var livlig, ofta osaklig och aggressiv, också på denna tidnings sidor. Man spelade med höga insatser. Experter i mängder varnade: DETTA ÄR SISTA CHANSEN ATT RÄDDA KLIMATET! Inga konkreta beslut togs dock. Mötet blev ett fiasko. Koldioxidutsläppen fortsatte som förut. Kina, Indien, USA och en rad andra stater tog inte denna sista chans.
I Durban fick politikerna en ny sista chans. Men de tog den lika litet som någon av alla de andra sista chanser som experterna utmålat.
Hur många sista chanser finns det egentligan? Eller är pratet om en sista chans bara retorik och propaganda?
Inför köpenhamnsmötet satte man som mål att begränsa uppvärmningen till två grader. (Hittills har uppvärmningen varit ca 0.7 grader). Sista chansen för detta var, enligt experterna, att snabbt skära ner utsläppen av koldioxid. Efter Durban-mötet har sista chansen dock flyttats tio år famåt till 2020.
Faktum är att okunnigheten om klimatet snarare ökat än minskat. Eller rättare sagt. Tidigare trodde man att man visste mycket, nu inser man hur litet man egentligen vet. Det intrycket får man när man läser en del av de oändliga mängder rapporter och utredningar som produceras av ”klimatindustrin”. Det är fortfarande oklart om extrem väderlek, stormar, köld, värme, torka etc blivit vanligare. Somliga ser klara tecken på detta i statistiken, andra inte. Här gäller den gamla regeln: den som tror ser, den som inte tror ser inte. Och alla anser sig förstås vara helt objektiva. Under den senaste tiden har sotpartiklarna i atmosfären på nytt lyfts fram. Somliga experter anser att dessa partiklar i hög grad bidrar till avsmältning av glaciärer och polarisar. Solfläckarnas roll har analyserats noggrannare än tidigare och en del experter ser en viktig faktor i dem. Mer originellt är att man börjat peka ut dem som äter nötkött som ytterligare ett hot mot klimatet. Ja i själva verket har en grupp experter nyligen hävdat att det ingalunda är de fossila bränslena, utan jordbruket som är det största hotet mot klimatet. De pekar bl.a. på avskogningen, risodlinen och produktionen av kött. (Nötboskap producerar metan och det är en kraftig växthusgas). Låt bli att äta biff så bidrar du till att ”rädda världen”! Prognoser om hur temperaturen stiger, hur havsytan höjer sig etc har gjorts i drygt 20 år, men de har visat sig vara kraftigt överdrivna. Man erkänner i dag allmänt modellernas brister. T.ex. molnbildningens roll är komplex. Om det bildas mer moln nås jorden av mindre strålning, men samtidigt minskar molnen utstrålningen av värme. Vad blir resultatet? Eller finns det ens något entydigt svar? Kanske är det så att det beror på mängder av andra faktorer, att det inte finns någon allmän regel.

Hela frågan har komplicerats (eller förenklats om man så vill) genom att den blivit helt genomsyrad av politik. Den vetenskapliga biten drunknar i alla ideologiska och ekonomiska intressen, för att inte tala om nationell och kulturell prestige. För EU ger frågan en möjlighet att spela en ledande roll på en världsscen där vi ur ekonomisk och militär, liksom småningom också ur kulturell synvinkel alltmer marginaliseras.

Vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi egentligen aldrig haft. Hela föreställningen om ett stabilt, oföränderligt för människor och djur idealt klimat, är en chimär. Vad vi än gör kommer klimatet att gå sina egna vägar Det bästa vi kan göra är antagligen att satsa mera på att anpassa oss till de mer eller mindre snabba förändringarna, och mindre på att försöka kontrollera hela planetens klimat.

SENT I NOVEMBER

Klockan är fyra på eftermiddagen. Vädret är förstås mulet och kulet. Vad kan det annat vara när vi lever och bor i den mörkaste och kallaste bland världens drygt 200 självständiga stater. Ute är det fortfarande rätt ljust, men inne i stugan börjar det bli så skumt att jag inte längre ser att läsa serierna i Vasabladet. Det blåser hårt från sydväst och ett lätt duggregn blöter marken som redan tidigare är mättad med fukt.

En knapptryckning framkallar ett vetenskapens underverk. Lysrören ovanför fönstren blinkar till och fyller sedan rummet med flödande, angenämt vitt ljus. Bättre än energisparlampor. Lysrör drar mycket litet ström men ger ett ljus som är behagligt för ögat. Inget kvicksilver. Vi har haft dem i snart 40 år. Att spara ström än inget nytt.

Dags att fylla på ved i spisen. Den över 40 år gamla vedspisen fungerar troget med minimalt underhåll. En av de bästa uppfinningarna genom tiderna. Inga moderna värmeanläggningar, inte jordvärme, inte luftvärme, inte solvärme, inte ens elvärme kan jämföras. Spisen slukar glupst lokal råvara, trä av alla slag, kvistar, kottar, papper och alla slags förpackningar. Plast brinner bra förutsatt att man redan har en het eld. Plast är ju i princip olja. Inte underligt att man i dag installerar vedeldning, vanligen dock som komplement, i de flesta nya egnahemshus. Har man litet skog på tomten så är bränslet gratis. Ja man får betalt genom den motion man skaffar sig genom att såga, hugga, rada och bära in ved.

En modern elspis, med elektronisk kontroll är som som en förnäm, nyckfull, retlig fröken i jämförelse med vedspisen, en enkel, trogen, pålitlig bondmora. Vedspisen tål vad som helst, den moderna elektroniska elspisen nästan ingentig. Några droppar vatten på kontrollpanelen så blir den hysterisk och blinkar med alla lampor. Högst irriterande. Sen måste man noga torka av all fukt från åbäket, stänga av det, vänta litet, sätta på det igen, reglera temp etc på nytt. Mat som kokar över bränner fast, rispor går aldrig bort. Nytt och modernt är allt oftare totalt onödigt, dyrt och har dålig hållbarhet. Och folk köper förstås. Allt kan säljas med mördande rekalm, till och med konserverad gröt, och vill jag tillägga, med stenhård indoktrinering. ”Man måste ju följa med sin tid! De nya grejorna, metoderna, prylarna kommer vare sig vi vill det eller inte!” Men sanningen är att det är ett nöje att laga mat på en vedspis, trist att laga på en traditionell elspis och irriterande att laga på en modern elektronisk elspis.

Det är varmt och mysigt i köket, men veden är på upphällning. No problem. Jag tar på mig en varm jacka, mössa och stövlar och går ut i den tilltagande skymningen.

Vinden griper tag i mig när jag stiger ut genom dörren. Enstaka regndroppar slår mig i ansiktet. Det susar hotfullt i tallarnas kronor. Väderleksrapporten har utlovat storm till natten. Det klitschar och klatschar under mina stövlar. Nedfallna löv av hästkastanje, små kvistar som blåst ner från tallarna. Endast vindens sus hörs. Jag fyller mina korgar, mest är det ved av vide, men också av tall. Björkveden sparar jag tills kvicksilvret kryper ner under nollstrecket. Hösten har ju varit ovanligt varm. Trots att vi är sent inne i november finns det ingen snö eller is. Annat var det senaste år. Då var det ofta -10 grader på dagarna den här tiden på året. Marken var täckt av snö. Vi har verkligen ett växlingsrikt klimat. Två kalla snörika vintrar har vi bakom oss. Det är dags att vi får en varm. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara. Men experterna är helt odugliga när det gäller att förutspå hurudan vintern blir. Däremot tror de sig kunna förutspå klimatet om 50 eller till och med 100 år.

I huggkubben sitter en av mina yxor drypande av väta. Jag tar loss den moderna Fiskars-yxan och väger den i handen. Perfekt balans, vass, ett utmärkt verktyg. Vem tänker på att denna enkla, urgamla uppfinning är ett av mänsklighetens mest ödesdigra framsteg. Den har dödat långt fler människor än atombomben. Den har varit en värre miljöförstörare än någon annan innovation. Långt innan vår tideräknings början hade människorna huggit ner stora områden av urskog i Kina, Indien, Mellersta Östern, i Sydeuropa och i norra Afrika. Ända fram till 1800-talet var trä den överlägset viktigaste råvaran. En råvara som höll på att sina på många håll och som helt tagit slut på miljoner kvadratkilometer mark där det tidigare växte skog, t.ex. i det område vi i dag kallar Sahara.

Jag svingar yxan. Hur länge sedan är det sedan jag första gången högg ved? En bra bit över 50 år. Tack vare yxan och vedhuggning har jag kunnat bibehålla rörligheten i mina axelleder trots att jag lidit av en reumasjukdom i över 40 år. Att hugga ved är visserligen tungt men just därför en utmärkt motion och gymnastik. Det är annat än att betala för att få flåsa över någon maskin i ett svettigt gym. Det sunda, billiga och enkla ersätts i dagens samhälle av det invecklade, dyra och ofta ohälsosamma. Det senaste i den vägen är de elektriska klabbningsmaskiner som alla nu tydligen absolut måste ha. Men visst, dagens försoffade människor skulle antagligen hugga sig i benet och de försökte sig på att klyva en stor klabb.

Vedkorgarna lyfter jag upp i en skottkärra så behöver jag inte kånka dem de ca 30 metrarna till stugan. Skottkärran är för övrigt ytterligare en förträffliga uppfinning. Drar ingen bensin. Kräver nästan ingen service. Ytterst miljövänlig. Är billig att skaffa. Min modell har två hjul, vilket gör man man kan dra eller skuffa den med bara en hand.

Efter att ha lämnat vedkorgarna på trappan besluter jag att gå en promenad längs vägen för att kolla om det blåst ner mycket kvistar. Jag vandrar iväg i den tilltagande skymningen, men än ser jag utan problem. Mäktiga tallar och någon gran reser sig på vardera sidan av vägen. Rönnarna står spretiga och nakna, likaså asparna. Inga fåglar hörs, inte ens hackspetten som brukar hålla till här, endast tallarnas enformiga, uråldriga sång som framkallas av de mäktiga luftströmmarna i jordens atmosfär. Ingen människa. Grannens hus skymtar genom den lövfria undervegetationen, tomt, mörkt och tyst. Men den stora gräsmattan är välskött.

När jag vandrat en stund, slängt en och annan kvist åt sidan, stannar jag. Det är ca 500 meter kvar till byn, men jag vet att där är tomt och dött såhär sent i november. De gamla bondgårdarna, som en gång var fulla av folk året om, står nu tomma. Ännu när jag började tillbringa somrarna här på 1970-talet fanns det folk i båda gårdarna. Nu är de äldre döda och de yngre bor i tätorter. Åkrarna ligger år efter år i träda med bidrag från EU. I stället har det vuxit upp sommarstugor som svampar efter ett augustiregn, men de finns längs stränderna, inte i byn. Ett tjugotal postlådor mitt i byn vittnar ändå om att här finns gott om folk under vår korta sommar.

Själv har jag redan hämtat min post i dag. Det tar inte lång stund med cykel. Ännu en genialisk uppfinning, utan elekronik! Hälsosam, billig i inköp, hållbar, lätt att serva, drar ingen bensin, är extremt miljövänlig. Även om all högteknologi kraschar så fungerar cykeln. Det är glädjande att denna över hundra år gamla uppfinning upplever en renässans. Bevisar att det fortfarande finns folk som inte är helt hjärntvättade av framstegspropagandan.

Lika bra att vända tillbaka. Dessutom är det redan halvmörkt och vinden ruskar om både mig och tallarna längs vägen. Inga bilar. Inte för att mörkret stör mig. Jag har gått denna väg så många gånger att jag utan problem kan gå här i fullständigt mörker. Jag känner med fötterna var gruset slutar och gräset och diket tar vid. Inte heller är jag mörkrädd. Jag är långt räddare att gå på en storstads upplysta gator än här på en ödslig grusväg i halvmörka skogen. Träden sjunger sin uråldriga, susande hymn för mig där jag sakta promenerar fram och försöker öppna mig så fullständigt som möjligt för nuet. Mindfulness.

På långt håll ser jag att det lyser varmt och välkomnande i fönstren på vårt hus. Jag lyfter in vedkorgarna. Det känns som om huset vore levande, som om det tog emot mig med öppna armar. Kanske inte underligt när ett hus är sprängfullt av minnen från 40 år. Visserligen är det nu tomt på folk, men mitt minne är desto fullare. Alla de människor som bott här, vistats kortare stunder, suttit runt kaffebordet, som pratat och skrattat, de finns på något sätt kvar i husets värme. Därför tycker jag synd om folk som ständigt byter bostad. Väggarna kan aldrig bli inpyrda med minnen. Jag nynnar: ”Nu skall gamla 34:an rivas, nu skall hela rasket bort...och stora tårar rullar för min kind.” Gudskelov finns det ingen risk att någon vill riva detta durabla hus för att bygga en motorväg genom skogen. Jag behöver inte försöka stoppa rivningsmaskiner och inte heller behöver jag skaffa mig en handduk för att lifta genom galaxen.

Inomhus är det tyst. Endast vagt hör jag tallarnas dystra sång. Radio Vega spelar någon fånig låt om att alla vinner. Liksom de flesta moderna poplåtar är den noggrannt renskrapad på intelligens. Samma korta ramsa upprepas i det oändliga till hetsig dunkande musik – ett nog så talande exempel på den moderna kulturen. Men hur är det med roddbåten? Är den tillräckligt högt uppdragen på stranden. Vid senaste storm steg vattnet snabbt och vågorna slängde upp den på stranden och fyllde den med vatten. Det är nog bäst att gå ner till stranden och kolla läget. ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflydda år så mången vänlig stjärna. Välan, vem följer nu mitt tåg...inte till Näsijärvis dunkla våg, men väl till en vik av den mäktiga Bruksfjärden.

Efter att ha fyllt ved i spisen går jag den branta stigen ner till stranden. Vinden har tilltagit, liksom också mörkret. Jag viker upp kragen mot det piskande duggregnet. Egentligen njuter jag av att gå i regnet, blåsten och halvmörkret. Jag är varmt klädd och som bekant finns det inte något dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller folk som inte har förstånd att klä sig rätt. Folk som tycker att det är viktigare att följa modet och outsagda regler än att använda sitt eget förstånd.

Roddbåten, byggd av aluminium i slutet av 60-talet av Fiskars, ligger bra. En utmärkt båt, den håller i evighet, är lätt att ro och hantera, idealisk för fiske nära stranden. Sådana båtar byggs inte längre. Sedan 1960-talet har båtbyggandet, liksom allt annat i vårt överorganiserade samhälle, snärjts in i massvis av regler och förordningar. Egentligen är det strängt förbjudet att bege sig ut i denna båt därför att den inte fyller alla krav.

Konstigt nog är det fortfarande tillåtet att ro trots att ingen kan förtjäna pengar på det. Ja den som ror sparar förstås en massa pengar. Min farfar rodde om somrarna varje lördag från Dalsbruk till Holma, en sträcka på ca 20 km. Var vinden god seglade han. Söndag kväll rodde han tillbaka för att jobba hela veckan vid gjuteriet på fabriken. Men så var han också enormt stark. Ännu på 1950-talet var det rätt vanligt att man rodde. Min faster rodde på somrarna ut till en holme där de höll korna. Varje morgon och kväll rodde hon av och an, mjölkade korna, släpade på mjölkkannorna, separerade grädden. Hon hade inga problem med övervikt.

Att ro ger utmärkt gymnastik, starka muskler, kondition och, just det, sinnet ro. Roddbåten fungerar oberoende av ström, bensin, olja eller ens vind. Inga kostnader för bränslet, föga underhåll, inga servicestationer behövs. Dra upp den på land, vänd den, mer behövs inte när vintern kommer. I en roddbåt kan man uppleva naturen på ett helt annat sätt än i en motorbåt. Att lägga ut nät en lugn månskenskväll när det ligger frost i luften.... Mer miljövänlig kan man inte bli.

Vattnet är så högt att de skummande vågorna slår över vår orubbliga betongbrygga. Den började jag bygga tillsammans med min svärfar i början av 1970-talet. Han var en urstark arbetsmänniska. När han byggde någonting skulle det hålla under lång tid. Allt som han byggde finns kvar och i gott skick. Men han har varit borta i många år.

Jag plaskar i väg ut på bryggan utan någon annan orsak än att jag tycker det är roligt. Vattnet sköljer över stövlarna, stormen håller på att samla krafterna för sin nattliga uppvisning, den river och drar i mig för att fälla mig i sjön, regndropparna flyger nästan vågrätt, det är halvmörkt. Det finns många stugor längs stränderna, men ingenstans syns ljus. En vardagseftermiddag sent i november vill ingen vara här, speciellt inte när det regnar och blåser hårt. Jag kisar ut mot den stora Bruksfjärden, men det är redan alltför mörkt. Men jag vet att vågorna redan går höga, att de i raseri kastar sig mot Måsgrundet och mot Lågholmens uråldriga granitklippor.

Det enda ljus jag ser kommer från mina egna lysrör. På motsatta stranden tittar fyra stugor med mörka fönster ut i novembermörkret. Men alla stugorna lever upp när våren kommer. Det gör däremot inte min svärfar och alla de andra som jag känt i byn och i stugorna och som nu är döda.

Snart sällar också jag mig till deras ständigt växande skara. Men inte än. ”Han blott på gravdörrn gläntar. Slår den igen kanske ännu på ett år.” Helst dock på flera år.

”Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut.” Tove Janssons gråtmilt vackra text dyker upp i mitt sinne. Borde jag skynda mig att älska? Men om man inte har älskat när man nästan är 70 år gammal är det nog för sent. Man kan skynda sig att ha sex, men kärlek måste få tid att mogna. Kärlek är inget som man kan skynda med. Tvärtom! I dagens samhälle behöver vi inte mer brådska utan mer långsamhet, mer eftertänksamhet, mer fördjupning, också när det gäller kärleken.

Men bryggan som jag står på kommer att finnas kvar, åtminstone mycket länge. Jag hoppas att min lille sonson skall kunna stå här som en gammal man och meditera i novembermörkret någon gång i slutet på detta århundrade. Hur ser världen ut då? Det får vi tyvärr aldrig veta.

Men här i regn och blåst kan jag inte stå i evighet. Jag tänker på den sköna värmen i huset, på en kopp varmt kaffe och en ostsmörgås, på radionyheterna och kvällens tvprogram. I dagens värld behöver man inte vara isolerad fast man är ensam. Radio och tv spottar visserligen ur sig floder av kommersiell smörja, men de hör ändå till de allra viktigaste uppfinningarna. Deras public service funktion är ovärderlig. Själv avskyr jag alla infantila reklamsnuttar. Jag håller mig till Yle, om än jag halkar in på någon kommersiell kanal för att se en film ibland.
-----
Klockan är litet över elva på kvällen. Stänger tvn. Det blir tyst i huset. Dämpat hör jag bruset av den tilltagande stormen ute i mörkret. Stänger stand-by funktionerna på tvn, digiboxen och DVDn, liksom också på datorn. Sedan släcker jag lysrören så att det enda ljuset kommer från lampan i mitt sovrum. Jag ringer som vanligt till min hustru och önskar henne en god natt.

Det finns ingen anledning för mig att gå ut i stormen och regnet. Börjar klä på mig, trycker hårt ner mössan på huvudet, spänner fast pannlampan, sticker fötterna i de slitna stövlarna. Stormen kastar sig över mig i vilt raseri när jag öppnar dörren. Till all lycka omges vi av tallskog som avsevärt dämpar stormbyarna. Går ned för trappan, trampar på betongplattorna, ser absolut ingenting. Det inte bara svartnar för ögonen. Det är totalt svart år alla håll. Vad som helst kan dölja sig i mörkret en meter framför mig. Men jag vet förstås att där inte finns något annat än vad som normalt finns. Att gå i totalt mörker är inte så fiffigt så jag tänder pannlampan.

Ibland river en extra stark stormby i trädens kronor. Buskarna piskar med sina nakna grenar, tallarna böjer sig ödmjukt inför stormens majestät, men faller inte. Tallar är, i motsats till granar, och i likhet med bonden Paavo envisa och till det yttersta anspråkslösa. Aldrig har en tall blåst omkull på vår tomt, men nog granar. Stormens rytande höjs till ett cescendo och jag är nära att själv blåsa omkull. För att ytterligare öka underhållningen piskas jag och den redan dyblöta marken av ett plötslig skyfall. Vattnet rinner längs mina kinder. Jag skulle ha lust att skratta som en galning, skratta stormen mitt upp i ansiktet, men någonstans måste jag dra gränsen.

Jag släcker lampan.

Där i stormen, regnet, kolmörkret, ensamheten känner jag verkligen att jag lever. Det trygghetsknarkande, högteknologiska myssamhället är oändligt långt borta. Det är bara jag och den vilda naturen, en av vetenskapen otyglad urkraft. För ett kort ögonblick är jag ett med naturen. Jag blir en del av vinden, regnet, mörkret. Jag är ett med den eviga, obändiga livskraften.

Jag ställer mig att kissa.

Människorna har kissat ute i naturen i oändligt många år. Men inte i dagens detaljreglerade puristiska samhälle. En person som kissar ute är en sanitär olägenhet. Man skall kissa på toaletten, en av de tokigare uppfinningarna. Via kilometervis av rörledningar pumpas urin och allt annat smutsvatten till reningsverk. Vattnet filtreras och genomgår kemisk rening, släpps sedan, hur tokigt det än kan låta, ut i havet. Dock har många äntligen fått upp ögonen för att detta vatten i stället kan ledas till våtmarker.

Urin är förträfflig gödsel. I dag köper folk gödsel för dyra pengar. Sedan kissar de ut förträfflig, naturlig gödsel i toaletten och betalar till på köpet ett högt pris för rening av smusvattnet. Under sommaren tar jag vara på urinen och vattnar i trädgården med den. Urin är för övrigt steril om man är frisk. Blommorna formligen skriker av förtjusning när man häller piss på dem. Rosenbuskarna blommar ståtligt, och inget hindrar att man vattnar grönsakslanden med utspätt urin. Dock bör man pröva sig fram. Kväve är den viktigaste ingrediensen och t.ex. rotfrukter ger massor av fin blast men små rötter om de får för mycket kväve.

Stormen är en intensiv upplevelse, men i lagom doser. Kloka djur som rävar, mårdhundar och grävlingar söker skydd i sina hålor. Jag är inte dummare än de. Jag söker mig in i min teknologiska håla. När jag stänger dörren bakom mig förvandlas stormens dån i ett slag till ett dämpat susande. Jag låser dörren. Egentligen en helt meningslös åtgärd i detta väder. Men också annars. Det är större sannolikhet att en meteorit skall slå ner genom taket än att en människa med ont i sinnet skall smyga sig in här under natten. Men jag är trots allt ensam och det känns tryggare när dörren är låst. På sommaren när vi är flera lämnas dörren ofta olåst dag och natt. I moderna städer skulle det vara rena galenskapen. Man bör låsa dörren med två lås och säkerhetskedja. Gärna kan man ännu ha tjuvlarm och övervakningskamera.

Borsta tänderna? Jag är trött, ids inte. Har ändå ingen att kyssa godnatt. Klär av mig och kryper ner i min ensamma dubbelsäng. Släcker lampan. Stirrar en stund ut i det kompakta mörkret. I moderna städer är det aldrig alldeles mörkt. Ögonlocken känns tunga. Morfeus smyger försiktigt in genom dörren, svävar fram mot min säng, tar mig ömt i sina mjuka armar och för mig till drömmarnas fantastiska värld – från en fantastisk värld till en annan...z z z z z...

MANNERHEIM

I somras läste jag Stig Jägerskölds biografi över Mannerheim under perioden 1941-1944. Boken kom ut på Schildts förlag redan 1979 och jag har läst några kapitel i den för länge sedan. Nu läste jag den tämligen noggrannt från pärm till pärm. Varför började jag plötsligt läsa om Mannerheim? Det var en ren slump. Jag har under sommaren läst om en del av böckerna i min bokhylla, främst gamla deckare, men min blick fastnade då på denna bok. Eftersom jag är intresserad av historia och speciellt andra världskrigets historia fördjupade jag mig i Jägerskölds beskrivning av marskalkens handlande under kriget. (Jag har behandlat kriget i massor av tidningsartiklar främst på 1970-talet. Ett par bloggar behandlar ämnet, 22/7 -09 och 8/9 -09).

Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.

FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.

Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.

Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.

Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.

Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.

EN BEKÄNNELSE

Jag har skrivit ca 150, ofta långa och innehållsrika, bloggar om mycket varierande ämnen sedan jag började blogga i januari 2008. Men jag har aldrig läst en enda blogg som någon annan skrivit. Jag upprepar: JAG HAR ALDRIG LÄST EN ENDA BLOGG! Jag är en bloggare som aldrig läser andras bloggar! Och, vad värre är, jag har inga planer på att börja läsa andras bloggar. (Någon gång läser jag någon av mina egna för att få reda på mina åsikter). Det jag vet om andras bloggande har jag läst i tidningar eller hört i radio eller tv. Och det har inte skapat någon lust hos mig att kasta mig över någons blogg.

Borde jag skämmas? Knappast! Att läsa bloggar är bara slöseri med tid.

Men hur kan jag då vänta att någon skall läsa mina bloggar? Mina bloggar är ett undantag. Läs några så får du se! Du kommer inte alltid att gilla mina åsikter men chansen är stor att du lär dig något nytt. Redan det faktum att du läser mina, Hans Rosings, bloggar visar att du är intresserad av stora, viktiga och djupa frågor.

Du är säkert inte intresserad av vad jag åt till middag, vad jag handlat eller om jag sett Pirates of the Caribbean. (Jo, jag har sett ett par men inte orkat se ända till slutet). Än mindre är du intresserad av vad min familj gör.

Varför i all världen skriver jag bloggar? Ja säg det! Ibland är det helt enkelt roligt att skriva. T.ex. denna blogg roar det mig att skriva. Egentligen har jag massor av viktigare saker att göra, såsom att skriva artiklar för tidningar och tidskrifter, förbereda trädgården för nästa års odlingar, läsa en intressant bok eller meditera över livet osv men eftersom det duggregnar och blåser hårt just nu tar jag mig tid att sitta en stund framför datorn.

En viktigare orsak är att skrivandet har varit en del av min livsstil sedan unga år. Jag började skriva artiklar, som jag försökte få publicerade i dagstidningar, i mitten av 1960-talet. Sedan dess har jag skrivit över tusen tidningsartiklar och debattinlägg. Jag har fått tre böcker publicerade. Jag har skrivit ytterligare två böcker, som dock inget av de förlag jag vände mig till ville publicera. Den ena hette ”Är Gud en osynlig krokodil” och var ett slags platonsk dialog om filosofiska frågor men i modern tappning. Det var mycket roligt att skriva den och jag placerade huvudpersonerna ute på vår holme i Åbolands skärgård. Om den publicerats skulle jag ha tillägnat den min far som ägde holmen och är hemma från de trakterna. Den andra hette ”Inledning till riskfilosofin” och var en lång och detaljerad analys av hela riskproblematiken utgånde från en vetenskapsteoretisk bas. Den skrev jag i samarbete med en riskexpert från Sverige som heter Torbjörn Malmfors. Jag har skrivit ett flertal kompendier för min undervisning, t.ex. ett kompendium i miljöfilosofi, ett i logik och ett som handlar om mediefilosofi. Jag har skrivit kapitel i flera antologier. Nu senast i en bok om Karl Popper som skall publiceras i Sverige.

Skrivandet går med andra ord av gammal vana, trots att jag är pensionär och inte längre behöver skriva för att få mitt dagliga bröd.

Det lär finnas massor av folk som skriver bloggar. Hur många har jag inte den blekaste aning om. Men vem läser alla dessa? Vänner, släktingar? Berömda personer, kändisar får förstås massor av läsare. Det spelar ingen roll om det de skriver är klokt eller inte. Att det är skrivet av en kändis är det viktiga. Tyvärr! Att läsa bloggar kan i värsta fall vara fördummande.

Naturligtvis är jag medveten om att få, om ens någon läser mina bloggar. Många av bloggarna har, som framgår publicerats i olika tidningar. Därmed har de lästs av många. Men man glömmer fort. Det som jag lägger ut på bloggen finns kvar i många år. Den som så önskar kan läsa artiklar som jag skrev om aktuella frågor för flera år sedan.

Om jag vill nå en större skara så skriver jag en tidningsartikel. Jag har skrivit artiklar av varierande slag i t.ex. Hufvudstadsbladet sedan 1967. Jag har aldrig räknat hur många de blivit. En sådan artikel kan ha från några hunda till flera tusen läsare. Flest läsare har jag dock nått med mina böcker eftersom de sålt bra också i Sverige.

Att läsa bloggar är slöseri med tid (säger jag ännu en gång). Åtminstone i 99 fall av 100. Mina bloggar är undantag (säger jag igen). Men om någon kan ge exempel på viktig kunskap som jag inte kan få på annat sätt skall jag ta tillbaka mina ord. Självklart beror det på vad man är intresserad av. Om man vill veta vad herr X åt till furkost en viss dag eller vad fru Y handlade samma dag måste man läsa deras bloggar. Oviktigt!

Slutligen måste jag, för undvikande av missförstånd, berätta att jag alltid varit intresserad av att följa med vad som händer i världen, att få reda på vetenskapens senaste resultat, och jag har varit nyfiken på vår historia liksom på vår framtid. Därför har jag dagligen läst ett flertal dagstidningar, massvis av böcker, utländska magasin plus diverse underhållningslitteratur såsom massor av serietidningar och album. Dessutom har jag lyssnat en del på radio och tittat på tv, sett hundratals filmer.

Så nu, kära läsare (om du finns), vet du varför jag (ibland) skriver, men inte läser bloggar.

HUNDARNA SKÄLLER MEN ENERGIKARAVANEN DRAR VIDARE

Radioprogrammet Eftersnack på fredag eftermiddagar är ett småmysigt diskussionsprogram. Men fredagen 28.10 hettade det till en aning när programledaren Magnus Londén frågade de båda närvarande damerna om deras inställning till kärnkraften. Det visade sig att de, i motsats till Londén var positiva. Han blev riktigt upprörd när Pia-Maria Lehtola prisade kärnkraften för dess renhet. Någon riktig diskussion blev det inte eftersom Eftersnack går ut på att hoppa från ämne till ämne på ett underhållande sätt. Londén menade dock att kärnkraften medför stora risker. Vidare trodde han inte att den förbättrar sysselsättningen. Vi har stor arbetslöshet trots kärnkraften, påpekade han.

Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.

Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.

Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.

För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.

Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.


HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)

Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.

Hans Rosing
Dr. h.c.

I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.

HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof

Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.

KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER

Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing

Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.

Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.

Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.

MÅNGA PROBLEM MED VINDKRAFTEN

Det förvånar mig att många fortfarande tycks vara varma anhängare av att producera el i vårt land genom tusentals jättestora vindkraftverk. Jag tänker då inte på det fåtal som direkt förtjänar på möllorna utan på de många som på olika sätt måste betala. Vi måste betala på många sätt, men lättast att förstå är att vi måste betala rent konkret i reda pengar. Det kostar nämligen ungenfär dubbelt mer att producera el genom vinden än på mer konventionella sätt. Under de närmaste åren betalar vi den extra kostnaden genom beskattning, men förr eller senare slås den ut på elpriset. Slutsatsen är oundviklig. Den som vill ha mera vindel vill också ha högre elpriser. Men i själva verket klagar de flesta redan nu över att elpriset är högt.

Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.


SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA

Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing

EN KRITISK GRANSKNING AV STEVEN JOBS

Steven Jobs död 5.10 har uppmärksammats över hela världen. I allmänhet har uppmärksamheten präglats av okritisk beundran. T.ex. i radioprogrammet Slaget efter 12 den 11.10 diskuterades hans insats av tre dataexperter som såg honom som en förebild. Själv har jag svårt att ta till mig allt prat om att han förändrat världen. Förändrat vaddå? Har världen blivit bättre sedan han blev chef för Apple 1997? Inte såvitt jag kan se. Här följer en kritisk granskning av den påverkan Steve Jobs haft.


DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?

Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?

Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).

Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.

Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!

I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.

Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.

Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.

I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.

Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.

Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.

Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.

BÄTTRE KLIMAT MED SÄMRE EKONOMI

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet 19.9. Den togs in i tidningen 8.10.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.




HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?

”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.

Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.

För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.

Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.

Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.

Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.

Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?

Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.

DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?

NÄR LANDSTIGER DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?

På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.

Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.

På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.

År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.

USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.

I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)

Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.

USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.

Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!

Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.

För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.

Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.

USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.

Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.

Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.

Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.

Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.

TÄNK OM JUSSI HALLA-AHO HAR RÄTT!

Riksdagsman Jussi Halla-aho har orsakat inte bara en storm, utan en orkan, i ett vattenglas genom en handfull ”olämpliga” uttryck på sin blogg. Han har, kort sagt, rekommenderat att en militärjunta tar makten i Grekland för att få ordning på folket som inte vill böja sig för alla nedskärningar. Sådant får man kanske tänka, men absolut inte säga högt i dagens Finland. Hur många som är av samma åsikt får vi aldrig veta. Jag gissar att de är många.

Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.

Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.

Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.

Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.

Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.

I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.

I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.

Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.

Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!

Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?

Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.

Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).

TEKNORELIGIONEN ÄR DEN SENASTE IDEOLOGIN

Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 7.9 2011. Rubriken ovan är satt av redaktören på Hbl. Artikeln är en mycket kort beskrivning av min kritik av de ideologier som dominerat främst den västerländska kulturen under min livstid. Den enda ideologi som jag reservationslöst kan omfatta är, som framgår, demokratin.

IDEALISM KONTRA VERKLIGHET

Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.

Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.

Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.

Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.

Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.

Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!

Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

TRÄDGÅRDEN: ETT ÖVERFLÖD AV MAT

ETT ÖVERFLÖD AV MAT

Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.


Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.

Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.

Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?

Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.

Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.

Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.

När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.

Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.

En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.

FILOSOFISKA TANKAR I TRÄDGÅRDEN JUNI 2011

Odlar du grönsaker? Blommor? Gräsmatta? Ingenting alls?

År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?

Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.

Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.

Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).

I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.

Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.